Vardag, vanor, Wallander och våld

Det är visst allitteration, det kallas det där.

Pensionärslivet lunkar på. Långa, härliga mornar med kaffe, nyheter och stillsamt umgänge. Hundpromenader. En del hushållsgöromål med tvätt och matlagning. Kontakter med barn och barnbarn då och då. Umgänge med vänner till och från förstås. Lite jobb fortfarande men ganska lite numera och det är en avgjord lättnad att slippa stressen från förr. Besök i byn för att handla och göra andra ärenden, ibland något besök i Nyköping eller Stockholm men det blir inte varje vecka. Ett lugnt och stilla liv, särskilt så här års. Till våren och framöver blir det mer utomhusaktiviteter, golfspelande och husbilsåkande.

Mer inomhus nu och en del tv-tittande. Nu går Wallanderfilmerna igen på TV4. Varje söndag kan man se den livströtte men knivskarpe kommissarien i Christer Henrikssons gestaltning. Han gör det väl rätt bra. Såg honom, förresten, nyligen även på riktigt på Scalateatern i en uppsättning av Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande. Hyfsat bra. Mankells Wallanderhistorior är ofta mörka, alltid våldsamma och slutar alltid med professionell framgång för Wallander. Det finns många Wallander-filmer. Ibland orkar jag se om någon av dem.

Och så fortsätter vi att titta på Innan vi dör på SVT, som är spännande men även den mycket våldsam. Vill man ha lite ytterligare våld, kan man se Homeland, som väl är uppe i sjätte eller sjunde säsongen eller så och som jag oftast inte orkar med för min del. Och så finns det oräkneliga vålds- och kriminalserier på Netflix.

Hur som helst, är våld en stor och populär vara på film och i teve. Underhållningsvåldet breder ut sig mer och mer och har för länge sedan infiltrerat även dataspelen. Tja, man kan ju välja att inte titta men det är ändå intressant att notera vårt omättliga behov av att titta på spänning, fysiskt våld och elände. Jag har inte räknat ut någon given eller ens sannolik psykologisk förklaring till det behovet.