Panik och våld

Här i Europa  hamstras dasspapper, jäst och pasta. Hamstring som sådan har med panikvittring att göra. När skräcken slår till, blir det lillhjärnan, som bestämmer. I USA gissar jag att folk köper på sig vapen. Det är ju lätt gjort däröver. Amerikanerna är ett beväpnat folk. Det är inget att känna sig trygg i - väldigt mycket tvärtom, skulle jag tycka om det var likadant här. Det är det inte, tack och lov men det har blivit vanligare med skjutvapen i det öppna gatuvåldet även här hemma. Det är t.o.m. så vanligt att poliser i rena skräcken sköt ihjäl en förståndshandikappad person med ett leksaksvapen för en tid sedan. Man läser numera rätt ofta om skjutningar på öppen gata - ofta gängrelaterade, tror man väl och relaterade till någon maktkamp eller till hämndlystnad. Läste i tidningen att någon blev skjuten Igår, mitt på blanka förmiddagen, i ett garage i centrala Stockholm. Det för tankarna till hemska, amerikanska polisserier på Netflix eller någon annan streamingtjänst. Så vill vi inte ha det här hemma i vårt trygga folkhem.

För snart 40 år sedan sköt någon vår statsminister på öppen gata mitt i centrala Stockholm. Då började det talas om att Sverige mist sin oskuld, att det trygga folkhemmet var på väg att bli lika gangsteraktigt som alla andra o.s.v. Blev det så? Knappast. Våldsbrottsligheten, har egentligen inte ökat särskilt. De grova våldsbrotten är inte fler men deras karaktär har förändrats med tiden.

Ökande våld i samhället?

Är det så att våldsbrotten tilltar? Svaret beror på, vilka våldsbrott som avses. Antalet illegala vapen har i alla fall ökat kraftigt. 

Media är som vanligt fulla av rapporter om elände. Trots kriget i Syrien och coronavirus, rör mycket av eländet, som media ägnar sig åt, gängskjutningar, som ökat mycket i antal. Många skjutningar, sprängningar och stora mängder vapen i omlopp oroar många storstadsbor. Det är förklarligt men egentligen riktar sig vapenvåldet till största delen mot andra brottslingar. Antalet mord, alla kategorier har inte ökat på länge. Det är inte bara media, som profiterar på den här brottsligheten. Politiska partier på högerkanten gör sitt också genom ständiga och överdrivna krav på mindre invandring, fler poliser och strängare straff, medan stora och långt viktigare frågor som krig, klimatfaran och miljökatastrofer ignoreras. På senare tid rapporteras också om pojkgäng, som rånar och förnedrar sina offer, vilka ofta är andra småpojkar. Det oroar förstås föräldrar och närstående. Jag känner inte till frekvensen av detta eller hur stort problem det är.

Oavsett hur sann och korrekt all den här rapporteringen om skjutningar är, skapar den oro hos människor. Oron är något att ta på allvar. Det är självklart att såväl skolor, som polis, sociala myndigheter och politiker ska ta oron på allvar och försöka mildra den. Politisk kapplöpning om straffskärpningar och ytterligare löften om begränsningar av asylinvandringen är dock inte receptet. Korrekt information och korrekt rapportering är förstås bättre än motsatsen. Men på lite längre sikt måste åtgärder vidtas mot de ökande klyftorna i samhället.

Gäng på gatan och gäng vid makten

Satt igår morse framför datorn för att skriva dagens blogginlägg. En kopp nybryggt kaffe stod ångande snett framför mig. Jag släpper tangenterna ett ögonblick och tar en mun kaffe. Gott. Min dator har DNs löpande version som öppningssida. Mina ögon föll på spalten "Senaste nytt", vilken jag oftast inte bryr mig så mycket om. Igår fanns där ett dussin rubriker med kort förklarande text. En av rubrikerna gällde en duktig sporttjej, en annan drömmar och en tredje något om husdjur. Men nio av de 12 rubrikerna gällde våld och brott, i när och fjärran, ett par förstås gängkriminalitet, som verkar vara pressens allra populäraste ämne nu för tiden. En massa politiker ägnar sig ju också åt den frågan. Hur viktig är den egentligen på en skala från ett till tio? Det är klart att frågan är viktig men det borde vara med måtta. Den bakomliggande frågan är segregation och alltför stora klyftor men det tar inte pressen upp mer än undantagsvis. Vågar någon politiker med ambitioner numera prioritera ner frågan om gängskjutningar och kriminalitet i gängen till en rimligare nivå? Knappast.

Sverige har en fri press och här bevakas de mänskliga rättigheterna nogsamt. Det är något att uppskatta och värdesätta, särskilt i dessa tider med en omvärld full av iskalla högervindar, som på allt fler håll visar bristande respekt för mänskliga rättigheter. Tänk bara på Kina och Gui Minhai, som jag nämnde häromdagen också. Alla vet att Kina lät kidnappa honom i Thailand och föra honom till Kina och alla vet att han där hållits fängslad utan rättegång i många år. Någon politruck har hittat på att skälet var ett trafikbrott i början av seklet! Rena maffiafasonerna. Men diktaturen i Kina vill inte bli kritiserad. Diktaturer brukar ju inte vilja det. Blir den kritiserad, är den beredd att gå långt för att slå ner motståndet. Kinas ambassadörs agerande angående Gui Minhai nyligen var både olämpligt och oförskämt. Det är värt skarpa protester, skarpare än de som hittills framförts. Efter flera tydliga hot för att få svenskt stöd för kinesisk kriminalitet på högsta nivå, är det dags för Sverige att driva frågan vidare på flera sätt, inte bara diplomatiskt med de sirliga artigheternas skydd. Det är inte dags att räkna pengar för handelsutbyte med Kina. Det är dags att säga ifrån ordentligt. Kina har all anledning att räkna pengar i en mycket större fråga, den om Hongkongs bräckliga självbestämmande.

Självförsvarets ädla konst

Åklagarna har beslutat att inte överklaga de friande domarna i målet om dödsskjutningen av den unge pojken Erik Torell med downs syndrom. Alltså tycker åklagarna att det är i sin ordning att polisen sköt ihjäl pojken med 27 eller om det var 23 skott, de flesta i ryggen. Det betyder att ingen anses ha något ansvar alls för det inträffade. Jag känner mig inte kluven utan ensidigt kritisk till att åklagarna låter domslutet bli slutligt. Hur är det möjligt för en tingsrätt eller för åklagarna att komma till den slutsatsen? Det fanns i vart fall anledning att driva det här målet till högre rätt och, om det blir samma domslut där, att försöka med prövningstillstånd till Högsta domstolen. 

Om man tänker sig, vilka förklaringar det kan finnas till det inträffade, finns förstås de enskilda polisernas skräckslagna skjutande i tron att de träffat på en livsfarlig skurk men det räcker ju inte. Något ansvar måste väl ändå finnas. Illa utbildade poliser eller poliser med bristfällig träning, för många och för farliga skjutvapen, för dålig befälsföring, för dålig insatsplanering. Nå't ansvar måste väl ändå finnas. Det är fullständigt oacceptabelt att ett barn med ett leksaksvapen skjuts ihjäl av ett antal poliser med massor av skott i ryggen utan att någon har något ansvar. Tingsrätten har ändå förstått en liten del av det som hände, kan man sluta sig till av skrivningen: poliserna befann sig i en inbillad nödvärnssituation. Men sedan lägger man till:  och agerade i självförsvar. Då blir det lite knepigare. Det var ju faktiskt inte i självförsvar utan i en skräckfylld men felaktig tro att man skulle behöva försvara sig. Att nödvärnssituationen var inbillad är ett faktum. Alltså agerade poliserna faktiskt inte i självförsvar utan bara i tron att de behövde göra det. Men här riskerar man att hamna i semantik för sakens skull. Det är inte det viktiga. Viktigare är att bestämma sig för, vilken sorts självförsvar som anses tillåten. Det säger sig självt att 27 skott i ryggen inte kan vara tillåtet självförsvar, även om försvararna var jätterädda. Tycker jag.

Med den här domen anses ingen är ansvarig för någonting och att den här domen vidgar fältet för mer polisvåld och mer livsfarligt polisvåld. Det behövs inte.

Prioriteringar

En riktigt ruggig historia blev stora rubriker i början på veckan. Ett mord på öppen gata, som avslutades med en regelrätt avrättning. Många reagerade kraftigt över det hänsynslösa våldet. Fördömandena haglade. Det är fullt begripligt. Så ska det vara. Det är förstås viktigt att alla mördare fångas och döms, kanske särskilt viktigt för den allmänna moralen att man får fast en mördare av den här typen. Det är förklarligt att det blir mycket och braskande skriverier efter ett sådant brott. Saken skrivs om på ledarplats idag i båda våra tidningar och antagligen i de flesta och det är ett ofta återkommande ämne.

Och visst behövs en sträng vapenkontroll och fler poliser. Men enstaka händelser, hur hemska de än är, motiverar inte ett ständigt tjat av opinionsbildare och politiker om fler poliser och strängare straff för gängbråk och skjutningar. Ökande antal "öppna" mord och skjutningar på allmän plats förklarar väl tjatet på ett sätt. Men för min del och utan avsikt att på något enda vis bagatellisera våld och brottslighet, reagerar jag på prioriteringarna, när man inte ägnar de största och viktigaste frågorna den uppmärksamhet de borde ha utan oftast återfaller i tjat om kriminalitet, våld och terror och mer pengar till polis och försvar. Från vissa politiska håll, samma håll som krav på stopp för invandring kommer från, hörs aldrig eller mycket sällan något om klimatproblemet, om våra gigantiska miljöproblem, om havsförstöringen o.s.v. I sådana frågor hörs från de hållen på sin höjd att man vill ha mer kärnkraft för att få renare el.

Ur led är tiden, tyckte Hamlet redan på 1500-talet. Uttrycket är fortfarande mycket användbart i vår tid. Det är bara att titta på ledargarnityren i t.ex. Ryssland, Brasilien, Iran, Saudiarabien, USA, Nordkorea, Kina, Turkiet, Ungern, Polen och Italien. Hamlet låtsades bara vara tokig i alla fall.

Det gäller att se upp

Hörde just en färsk nyhet på SVT1. Polisen har hittat ett stort vapenförvar i Sundsvall, i en lägenhet tillhörig en NMR-anhängare. Vad det gäller politik, maktutövning och demonstrationer, är det väldigt få, som vill ha med NMR-anhängare att göra, begripligt nog. Det borde bli ännu färre, vartefter sådana här nyheter dyker upp.

Att ge NMR sitt stöd, är att skjuta sig själv i foten. Varför någon aktivt vill verka för despotisk och våldsam maktutövning och för att avskaffa sin egen frihet och sina egna demokratiska rättigheter, är svårt att begripa. Lika svårt som att man med öppna ögon vill stödja ambitionerna om en despotisk och våldsam maktutövning. Enda förklaringen jag kan tänka mig är att de, som marscherar under tyrfanorna, har ambitioner att bli en liten elit, som tillhör makthavarna i en tänkt, framtida diktatur och som kan gynna sina egna intressen på folkets bekostnad. NMR-företrädare är personer med samma sorts ideologi som dem, som startade SD. Brrr, man känner en kylig vind från förr. Även om de i NMR är få, är det viktigt med vaksamheten mot både de små extrema grupperna och mot SD.

Farliga kvinnor

Igår fanns den här rubriken i SvD: Krigsfruar och jihadbrudar - underskattat hot. Artikeltexten, som handlar om svenska kvinnor som ansluter sig till IS, talade om jihadist-kvinnor. Inte ens eller särskilt inte, ska man väl säga, i terrornätverk får kvinnorna vara jämställda. Enligt grundkonceptet i IS ska kvinnan stå vid spisen och föda barn, som man säger. I SvD-artikeln beskrivs det så här: De är både mödrar och mujahideen, agenter och offer utan egen röst i det patriarkala Islamiska staten. Längre fram i texten framgår det också att även kvinnorna deltar i vapenträning m.m. och kan uppträda som jihad-krigare. Det är väl det som ska vara det underskattade hotet, antar jag. Lite jämlika i alla fall då, kanske.

Det sägs att andelen kvinnor från Sverige som anslutit sig ökar i förhållande till andelen män. Det verkar oklart i artikeln, om det skulle bero på att fler kvinnor eller färre män reser dit, om det beror på att fler män än kvinnor dödas i konflikter eller helt andra orsaker eller om det ens är säkerställda och granskade sifferuppgifter. En pikant detalj, som förekom någonstans, är att, oavsett könsneutralitet, kommer fler svenska IS-krigare från göteborgsområdet än från övriga Sverige. I vanlig ordning hade också någon av de vanliga "terrorexperterna" tillfrågats och uttalat sig.

Om någon skulle ana en raljerande ton här, så är det i alla fall inte avsett. Kampen jihad är högst påtaglig och verkligen inget att ta lätt på. Men terrorism, särskilt islamistisk sådan, är ett ämne som i våra tider ges ett oproportionerligt stort mediautrymme bland alla mänskliga faror och fasor.

Vardag, vanor, Wallander och våld

Det är visst allitteration, det kallas det där.

Pensionärslivet lunkar på. Långa, härliga mornar med kaffe, nyheter och stillsamt umgänge. Hundpromenader. En del hushållsgöromål med tvätt och matlagning. Kontakter med barn och barnbarn då och då. Umgänge med vänner till och från förstås. Lite jobb fortfarande men ganska lite numera och det är en avgjord lättnad att slippa stressen från förr. Besök i byn för att handla och göra andra ärenden, ibland något besök i Nyköping eller Stockholm men det blir inte varje vecka. Ett lugnt och stilla liv, särskilt så här års. Till våren och framöver blir det mer utomhusaktiviteter, golfspelande och husbilsåkande.

Mer inomhus nu och en del tv-tittande. Nu går Wallanderfilmerna igen på TV4. Varje söndag kan man se den livströtte men knivskarpe kommissarien i Christer Henrikssons gestaltning. Han gör det väl rätt bra. Såg honom, förresten, nyligen även på riktigt på Scalateatern i en uppsättning av Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande. Hyfsat bra. Mankells Wallanderhistorior är ofta mörka, alltid våldsamma och slutar alltid med professionell framgång för Wallander. Det finns många Wallander-filmer. Ibland orkar jag se om någon av dem.

Och så fortsätter vi att titta på Innan vi dör på SVT, som är spännande men även den mycket våldsam. Vill man ha lite ytterligare våld, kan man se Homeland, som väl är uppe i sjätte eller sjunde säsongen eller så och som jag oftast inte orkar med för min del. Och så finns det oräkneliga vålds- och kriminalserier på Netflix.

Hur som helst, är våld en stor och populär vara på film och i teve. Underhållningsvåldet breder ut sig mer och mer och har för länge sedan infiltrerat även dataspelen. Tja, man kan ju välja att inte titta men det är ändå intressant att notera vårt omättliga behov av att titta på spänning, fysiskt våld och elände. Jag har inte räknat ut någon given eller ens sannolik psykologisk förklaring till det behovet.

Skärpning behövs kanske

Fyra 19-åriga män har åtalats för en gruppvåldtäkt på en finlandsfärja men frikänts, läste jag i någon tidning i helgen. Klart i målet var att de fyra männen varit inblandade i samlag eller andra sexuella aktiviteter med en ensam kvinna i en passagerarhytt. Tingsrätten ansåg det inte bevisat att kvinnan hållits kvar i hytten mot sin vilja eller att hon varit tillräckligt berusad för att kunna anses våldtagen. Hon skulle alltså inte ha varit försatt i en särskilt utsatt situation, som man säger. Tja, bevisvärdering är svårt att ha en uppfattning om utifrån. Tingsrätten kanske hade rätt i sin värdering, kanske inte. Det lär väl visa sig vid den slutliga utgången, för man får vänta sig att domen överklagas.

En av männens försvarare uttalade av någon anledning det här efter att domen fallit: Det finns väldigt lite som tyder på att det här skulle vara något annat än ett frivilligt samlag. Nu känner jag inte till detaljerna i målet men, om fyra män deltagit i sex med en och samma kvinna vid samma tillfälle, lär det väl i största allmänhet finnas skäl att ifrågasätta frivilligheten. Undrar om de här fyra unga männen känner sig stolta nu så här efteråt, alldeles oavsett de straffrättsliga bedömningarna.

Bevisbördereglerna, som är till för rättssäkerheten, behövs men de innebär ofta svårigheter för åklagarsidan i våldtäktsmål. Ett sätt att förbättra möjligheterna att komma åt den här sortens gärningar och den här sortens män, är att göra som i Norge, att införa ett samtyckeskrav, alltså att i viss utsträckning rucka på bevisbördan. Det är ganska grundläggande att man inte ska ligga med folk, som inte vill ligga med en och att om man i förväg tar reda på eventuella önskemål, om läget är oklart.

I en gammal hollywoodfilm, En kvinnas doft, med Al Pacino i huvudrollen ger Als karaktär vid ett tillfälle en yngre man ett råd: When in doubt, fuck. Han hade allt fått det lite om bakfoten, för det är ju tvärtom det borde vara. Dessutom anspelade kommentaren, om jag minns rätt, på en hund, som var osäker på om han träffat en annan hanhund eller en tik.

Hoppas den avslutande och lite opassande lätta tonen i ett allvarligt ämne ursäktas.

Makt och pengar hägrar

Det händer hemska saker i Europa. Frankrike och Belgien är särskilt utsatta. Media ägnar otroligt mycket tid och utrymme åt dåden i Bryssel. Det avspeglar vår skräck för att själva hamna i skottlinjen. Hur hemskt det än är att många människor dött i ett attentat, måste terrordåden ändå ses i någorlunda perspektiv. Jakten på de här terroristerna pågår för fullt, jakten på terrorister i allmänhet pågår, rädslan för terrorism tilltar, skyddsåtgärder mot terrorism vidtas. Kontroller, apparater, övervakning, insatser av polis och militär, tunga vapen. Terroristbekämpning har blivit det viktigaste i världen. Experter yttrar sig om terroristerna i Bryssel. Jihadismen är vår tids paria. Någon expert vet med säkerhet att sättet att bli av med terrorismen är att kämpa ner terroristernas själva ideologi, jihadismen. Någon annan tror sig veta svaret på en utbredd radikalisering av människor. Opportuna politiker i när och fjärran tar chansen att dra egna växlar på händelserna.

Terror, gerillakrig, rebeller, revolutionärer har funnits i alla tider och kommer förstås att finnas i alla tider, storskaliga krig också. Människan vill försvara, utöka, skaffa sig, kämpa för sina revir. Människosläktet har inte kommit längre än att man lätt tar till våld och vapen för att göra det. Religionskrig har förekommit genom historien hur många gånger som helst. Men det är knappast religiösa förtecken, som är den egentliga orsaken, det är knappast tron på olika gudar, som ligger bakom övergrepp och påhopp, det är knappast islams fel att IS-rörelsen finns.

Ett gångbart sätt att skaffa sig alibi för maktsträvanden är att skaffa sig och torgföra en religiös eller politiska ideologi. IS använder islam. Kristendomen har historiskt använts i många fall, nazismen och kommunismen är politiska ideologier som använts som täckmantlar för enskilda grupperingars maktambitioner. Men bakom ideologierna ligger alltid strävan efter mer makt och rikedom, emellanåt uttryckt som rättviseanspråk. Viss krigisk verksamhet kan anses mer motiverad än annan eller lättare att förstå eller till och med mer berättigad men bakom ligger alltid någon grupp, som vill flytta fram positionerna, när det gäller någon form av bestämmande, makt alltså, och resurser, ekonomiska eller andra.

Ja, ja, det är lättare att sitta hemma i soffan och tycka än att faktiskt göra något.

Show off

Wrestling är en egendomlig engelsk företeelse, en sorts kampunderhållning, som ska se ut som en sport. Utövarna slåss på låtsas i en boxningsring. Uppgjorda matcher, inövade trick. Humbug och inget hymlande om att det är humbug. Vrålande publik, som vet om att allt är båg men inte har något emot det. Det har inte jag heller egentligen, själva båget alltså. Wrestlingen som sådan är för min del fullständigt ointressant. Men å andra sidan är boxning och MMA också helt ointressant eller värre. Frågan är om slagsmål på allvar ska vara tillåtna. Det borde vara brottsligt, oavsett om samtycke kan anses föreligga, att sparka eller slå någon medvetslös, att avsiktligt vanställa andra. Misshandel blir inte tillåtet, därför att den slagne säger att han ville få stryk eller helt enkelt deltog i slagsmålet. Vissa gränsdragningsproblem med förbud och straffbeläggning finns men inga olösbara. Jämfört med de “riktiga” kampsporterna är wrestling lätt att acceptera, hur smaklöst det än är. Att det sedan är obegripligt att folk betalar pengar för att se det, är en annan sak.

F.ö. kom jag av någon anledning att tänka på wrestling, när jag såg inslag från de amerikanska primärvalen i tv. Pråliga ytor, show off, ruffel och båg, mycket pengar, allt inlindat i floskler och konstlade budskap. Där slutar kanske jämförelserna.

Subkultur

Snart är maj slut. I maj brukar det vara vackert väder. I år har det varit kallt, blåsigt och mer regn än jag minns att det brukar så här års. När maj är slut, är det på något vis sommar. Då får det faktiskt lov att bli lite varmare.

Men den kalla våren tycks inte ha lagt sordin på fotbollshuliganernas stämning. Fotbollssäsongen är i full gång. Nya bråk, mer våld, mer pyroteknik. Mycket folk på läktarna, i alla fall när det är derbymatcher, många bråkstakar och framförallt många som futtar på s.k. bengaliska eldar. Varför man gör det och varför man slåss på läktarna, kan man spekulera om, liksom om varför just fotbollspubliken är värst. Att läktarvåldet på något vis återspeglar samhällsproblem verkar ofrånkomligt. Massiva polisinsatser behövs men löser inte problemet, oavsett vem som ska betala notan. Den intellektuella nivån på stora delar av publiken, kan man undra över, liksom över supporterklubbar som Black Army, Järnkaminerna och allt vad de kallas. Supporterskarorna består till största delen av vuxna män, såvitt man kan bedöma av tv-reportagen, inte av skolpojkar. Läktarvåldet fortplantar sig allt som oftast till gatuvåld. Hur supportrarna känner igen varandra på sta'n, alltså vilka som är supporters till vilka lag, vet jag inte man jag antar att det är genom olika attribut i lagens färger och genom skränandet. På matcherna har de olika grupperna givna platser, så där är det lätt att avgöra, vilka man ska puckla på.

Apropå intellektuell nivå, läste jag just i SvD om ett nytt inslag bland fotbollsfans. Hammarbysupporters brukar före och efter matcher hålla till på krogar runt Medborgarplatsen i Stockholm. Inför derbyt mellan AIK och Djurgården cirkulerade flygblad från “Bajen fans” med uppmaning till krogarna runt Medborgarplatsen att inte servera AIK-supporters. Ett nytt, friskt grepp i supporterbråken. Tydligen ser "bajenfansen" AIK som en huvudmotståndare, så kanske är det OK för djurgårdssupporters att dricka öl på stamhaken.

Förklädnadskonst

Lena Andersson skriver i DN idag spännande om människans benägenhet att använda våld för att förmå sina medmänniskor till underkastelse på olika sätt. Själva lösningen på, hur mänskliga ansamlingar ska fungera utan våld och övergrepp, krig och elände, har väl ingen. Att var och en bara skulle agera på sitt sätt och samtidigt så att det inte påverkar andra, som väljer att inte övertygas, är dessvärre en utopi. Den utopin behövs inte för att inse att maktutövning och maktmissbruk oftast förkläs i religiösa eller ideologiska dräkter. Som Lena Andersson uttrycker det: Människans etiska bedömningar vore aldrig avgjorda genom någons påstådda helighet eller gudomliga inspiration.

Polarisering

Övergrepp och våld mot journalister har på nytt fått berättigat utrymme i media. Ju större betydelse media får och ju svårare det blir att kontrollera media, desto större intresse blir det för diktatorer och tyranner att tysta budbärarna. De smått fantastiska manifestationer som skett i Frankrike och runt om i världen mot angreppet på tidningsredaktionen i Paris i förra veckan, visar på ett starkt folkligt stöd för det fria ordet både i tal och skrift, demokratins själva grundval tillsammans med fria val. Trösterikt att se. Om man vågar hoppas att detta begränsar extremrörelsers framväxt på båda höger- och vänstersidan, är mera osäkert. Front National är Frankrikes största parti f.n. Sverigedemoraterna fick sin högsta opinionssiffra någonsin i senaste mätningen. Gyllene gryning i Grekland marscherar och det gör Jobbik i Ungern också och liknande partier i många EU-länder. Samtidigt får vi dagligen förfärliga rapporter om IS’, al Quaidas och talibaners framfart med vapnen i högsta hugg. Polariseringen är tydlig. Den ger utrymme också för div. nationalistiska initiativ av mindre nogräknade länder.

Våld och rasism

För ett par veckor sedan överfölls och dödades en obeväpnad svart man, klädd i shorts, av polis i New York. Polisen anklagade mannen för försäljning av smuggelcigaretter, en förseelse som, om den var sann, antagligen hade medfört ett bötesstraff. Det blev munhuggning, som ledde till att en polisman tog struptag på mannen och brottade ner honom på marken. Flera andra polismän anslöt och hjälpte till att hålla mannen nere så hårdhänt att mannen avled av kvävning, vilket är konstaterat av rättsläkare. Under tiden som tumult pågick, hade mannen upprepade gånger ropat att han inte kunde andas.

Händelsen finns filmad, vilket i allt elände är tacksamt. Bevissvårigheterna hade troligen annars varit oöverstigliga och polismännen hade sannolikt gått fria. Man associerar till det svenska fallet med Osmo Vallo som avled efter ett våldsamt polisingripande. Ingen blev där ställd till svars för dråp eller vållande till annans död eller ens tjänstefel p.g.a. att dödsorsaken i efterhand inte ansågs kunna bevisas, trots en rad obduktioner. I det fall som nu inträffat i New York, har borgmästare lovat rättvisa till den dödes anhöriga, däribland sex barn. Vi får väl så småningom se, vad det kan tänkas betyda. Det här övergreppet måste leda till konsekvenser för alla ansvariga. Myndigheterna måste vidta generella åtgärder inom polisen för att motverka upprepningar. Den här typen av händelser kan annars leda till allvarlig oro i det amerikanska samhället.

Apropå överdrivet våldsanvändande läste jag häromdagen i DN att en SD-politiker i sociala media uppgivet att han skaffat sig ett automatvapen med motiveringen: ... utifall att en svarting angriper mig. Han uppgav vidare att han skaffat sig bombbälte med avsikten att försvara sig mot politiska motståndare. Vad är det för människor som representerar det här partiet?

En stor man

Och den store Nelson Mandelas död kommenteras, med rätta, överallt och länge. Världen omfattar Mandelas budskap om icke våld, icke hämnd, jämlikhet, försoning o.s.v. Vilken bedrift! Sådana förebilder är viktiga för mänskligheten men allt för få. Och tyvärr finns alldeles för många exempel på den direkta motsatsen, personer som struntar i mänskliga rättigheter och i allas ögon representerar förtryck, hat, och våld. Hitler, Stalin, Tse-Tung, Pol Pot, Jung-Un, Amin, Bokassa, Saddam Hussein, Al Assad, Pinochet, mullor o.s.v. Det är hemskt men det är lätt att fortsätta att lägga till namn.

Mandela har jag aldrig hört någon som är kritisk mot, möjligen bortsett från Reagan och Thatcher på den tiden det begav sig.

Vilda västern

Den friande domen mot en "vigilanteperson", som i Florida skjutit en färgad man till döds och påstått självförsvar, har väckt många och starka känslor. Det kan man förstå. De långtgående “stand your ground-lagarna”, eller “shoot first-lagarna”, som belackare kallar dem, stämmer inte alls överens med vår rättstradition. Nödvärn i Sverige säger att det kan anses försvarligt att ta till rimligt våld, om det är nödvändigt för att freda sig mot ett övergrepp, medan man i stora delar av USA menar att man inte ska behöva avlägsna sig från våldet, även om det är möjligt utan att man har rätt att vara kvar och försvara sig, om så behövs genom att döda den man befarar ett angrepp från. Annorlunda uttryckt, nödvärn kan vara tillåtligt även om det inte är ett direkt självförsvar eller även om man hade kunnat undvika konfrontationen genom att fly. Med en sådan lagstiftning lär det inte vara lätt att fälla en misstänkt mördare som hävdar självförsvar, om vittne saknas. Frågan om bevisbördan för nödvärnsrätten kan man diskutera länge men för USAs del finns en viktig principfråga att fundera över. Det är, vilka eventuella rasistiska förtecken dessa “shoot first-lagar” kan ha. Och då kopplar resonemanget direkt tillbaka till Zimmerman i Florida, som följde efter den unge afroamerikanske Martin och sköt ihjäl honom, ivrigt hävdande att han blev hotad av 18-åringen, ett hot ingen annan sett.

Apropå övervåld, så har en stor nyhet på sistone varit den polis som pryglade en berusad man med batong och som blev filmad under tiden. En mycket obehaglig film som ger associationer till ett mycket värre fall, även det från USA, när ett antal poliser misshandlade Rodney King svårt. 87 filmade batongslag skapade då upplopp och motsättningar, där även med rasistiska inslag. Den svenska händelsen utreds nu av åklagare. Polismyndigheten har bestämt sig för att tills vidare varken säga något eller göra något, ett agerande som kan skapa motsättningar mellan polisen och medborgare. Hela landet har sett misshandeln och alla som tänker efter kan inse att polisens agerande inte är försvarligt, oavsett vad mannen kan ha sagt tidigare till polisen. Att polismyndigheten inte tar avstånd från övervåldet och inte tar tydlig ställning, försämrar förtroendet för polisen, vilket är allvarligt. Allmänhetens förtroende för polisen är viktigare för brottsbekämpningen än att bara öka antalet poliser.

Quo vadis?

NRA, National Rifle Association, är tydligen den största och starkaste lobbyorganisationen i USA. Mäktiga ekonomiska intressen inom t.ex. vapen- och krigsindustrin, ligger förstås bakom NRA och skjuter till pengar. NRA sägs ha bortåt 4,5 miljoner medlemmar. Medlemsantalet lär ha ökat lavinartat efter ytterligare en i den långa raden av massakrer med skjutvapen och efter att ett politiskt initiativ för skärpning av vapenlagarna äntligen tagits på nationell nivå. Men risken är tydligen överhängande att de lagförslag, som måste godkännas av kongressen, röstas ned. NRA genomför aktiva, negativa kampanjer mot de politiker som röstar för någon som helst begränsning av den fria rätten för enskilda att beväpna sig till tänderna. Sådana politiker riskerar därmed att inte bli omvalda. Till bilden hör att de begränsningar som presidenten nu föreslår är mycket försiktiga, löjeväckande försiktiga. Det finns varken ansvar, sans eller logik i NRAs agerande. För oss här hemma är det inte lätt att begripa, varför var och en fritt ska behöva ha en sådan här i sovrummet eller köket eller klassrummet för den delen.

Vart är USA på väg? USA, som så sent som i min ungdom var det förlovade landet, möjligheternas land, soul- och rockmusikens vagga. Det verkar som om det går utför, när man läser om alla deras krig, kristna högern och tossiga republikaner som förnekar allt miljö- och klimatelände som pågår runt om dem. När jag hör nyheter om skolskjutningar och NRAs förslag att beväpna alla lärare, tänker jag omoget: det är fan i mig rätt åt dom. Men så kan man förstås inte säga. Däremot är det hög tid att alla kloka amerikaner börjar visa, vad man vill, när det gäller flera frågor, t.ex. krig utomlands, terrorism, dödsstraff, aborter och miljön. Och så vapen då.

Ingen mysig julsaga

På julafton, en av årets mysigaste och vänligaste dagar för väldigt många, började jag morgonen med att lyssna på ett försvarstal för "mer vapen åt folket" av någon högt uppsatt person inom NRA (National Rifle Association) i USA. Det var inte det mest upplyftande sättet att känna in julefriden på men nu blev det så.

Efter den senaste s.k. skolskjutningen i USA, svarar NRA, som kämpar med näbbar och klor för att amerikanerna ska få fortsätta att beväpna sig, med att samla in drygt 25 000 namn för ett upprop om att deportera en brittisk journalist, som är kritisk mot USAs vapenlagar. Den insats i övrigt, som NRA kan tänka sig för att förhindra fortsatta massmord vid skolor är bevakning av alla skolor med beväpnade poliser eller vakter. Oj, oj. Vi bevakar allt annat vi sätter värde på med armed security, säger NRA. The only way to stop a bad guy with a gun is a good guy wiht a gun. Monsters, evil, demons, mentally deranged är språket från NRA när det gäller alla hemska massmördare som man vill beskydda sig mot. Och så måste man skaffa sig en nationell databas över pyskiskt sjuka, säger man. Och det verkliga felet är media conglomerates som sprider våldspornografi men demoniserar vapeninnehavare. Media call semi automatic guns machine guns, which is not true, säger en NRA-chef upprört. Oj, oj.

Men nu återgår jag till julkaffet och pepparkakan.

Virrvarr i tankarna

Enligt Ekot har en av Romney stödd republikan, som kandiderar till USAs senat, uttalat sig så här i abortfrågan: I believe that life is a gift from God, and even when life begins in that horrible situation of rape, that is something that God intended to happen. Ärligt talat, vilken idiot! Mourdoch, som han heter, tillhör det parti, som allra mest stöder dödsstraff, NRA (National Rifle Association) och rätten för alla att bära vapen. Om en våldtäkt är något som hans gud avsett, så är väl mord och överfall det också. Då skulle Mourdoch inte behöva vapen för att försvara sig men kanske menar han att hans gud behöver lite hjälp på traven. Mourdoch förklarade inte, varför det skulle vara hans guds avsikt att våldtagna kvinnor måste föda våldtäktsmännens barn men man kanske kan gissa att hans guds vägar är outgrundliga.