Egocentrering

Nu ska jag berätta om lilla hjärtat. Orken har blivit sämre och jag blir mer andfådd nu för tiden, särskilt i uppförsbackar. Lilla hjärtat är inte lika litet längre. Det har vuxit, säger doktorn. Bakom det ligger att den s.k. mitralisklaffen läcker, kanske en annan klaff också. Om någon undrar, vad det betyder, ska jag försöka förklara lite kort. En klaff i hjärtkammaren ska se till att syresatt blod från lungorna kommer ut i aorta men om klaffen, som slussar ut blodet läcker, åker en del av blodet tillbaka till förmaket (tror jag det var) och då får hjärtat jobba i onödan. Om hjärtat jobbar i onödan, har det en tendens att växa. Hjärtat är liksom en muskel, som blir större, om den tränas. Om hjärtat blir större, förvärras felet med klaffen. Och till slut blir det … inte så bra.

I mitt fall började det med förmaksflimmer för mer än 20 år sedan. Flimret övergick så småningom, kanske för fem år sedan, till att kallas kroniskt, fick jag veta efter ultraljud, tester av olika slag, testcykling och trots långvarig medicinering med blodförtunning, förebyggande stattiner och något hjärtuppiggande, som jag inte kan förklara. Senare hade tillståndet fortsatt att förvärras, upptäckte hjärtdoktorn för en tre, fyra år sedan. Nu skulle kallades det lindrig hjärtsvikt men för att vara sådan ansågs den alltså lindrig. Taskig pumpförmåga kan man väl kalla det på vanlig bondsvenska. Jag fick ytterligare en medicin, som skulle bistå hjärtat vi pumpningen. Om den gjort det, är ännu inte utrett men en ultraljudsundersökning ska visa doktorerna det inom kort. Och, efter ytterligare en tid, fick jag en medicin till, som jag just börjat med men vars funktion jag får medge att jag inte förstår.

Till slut har jag förlikat mig med att det inte står riktigt rätt till med lilla hjärtat. Precis hur illa det är, verkar svårt att avgöra men av doktorernas uppgifter har jag förstått att det ändå finns gott hopp om att "loppet inte är riktigt kört" ännu. Det kan möjligen, kanske, eventuellt vara så att medicinerna hjälper, så att det går att leva rätt länge med hjärtat ungefär som det är. En tid trodde jag att det var det enda hoppet men nyligen har fått reda på att det finns alternativ, klaffkirurgi. Det finns hjärtkirurgi, som innebär att man kan laga eller byta hjärtklaffar och sådan kirurgi är alls inte är utesluten på grund av åldern. Säger dom. Riskerna med en sådan operation är inte uteslutna men inte särskilt stora. Säger dom.

Under tiden detta pågår, mår jag ändå i stort sett ganska bra. Lite tröttare men det blir väl de flesta gamlingar, tröstar jag mig med. Oron för den kommande utvecklingen känns men det får man nog hacka i sig, när 74-årsdagen närmar sig med stormsteg.