Gubbrace

I USA slogs till slut tre gamla gubbar om chansen att få utkämpa ett presidentval mot en fjärde gammal gubbe. Hela gänget kan sägas ha ena foten i graven att döma av både faktisk ålder - bortåt 80 allihop - och beteende. Jag undrar, vad det är för fel i det amerikanska systemet, när det inte finns plats i toppen för folk i arbetsför ålder och med intakta intellektuella utförsgåvor, i stället för dessa åldringar, vars mentala kapacitet antingen redan försvunnit eller kommer att göra det under kommande presidentperiod.

När man lyssnar på det här gänget, hör man två riktigt knarriga och aningen darriga gubbröster, Bidens och Bloombergs, och en 78-åring som för all del har lite kraft kvar i rösten men med rätt trötta utrop innehållsmässigt, Sanders. Den fjärdes röst spelar mindre roll, för det som formuleras med den är oftast på småbarnsnivå. Men, efter reklam för bortåt fem miljarder har ju Bloomberg lagt ner, så sedan var det bara två utmanare och en sittande. Hela spektaklet får mig att tänka mer på demens än på en behövlig uppryckning av USAs politik.

Att det i USA underlättar att ha mycket pengar, om man ska bli president, är alldeles klart. Det levande exemplet är just mångmiljardären Bloomberg, som satsad hårt men ändå misslyckades redan i det interna demokratiska racet. Jag trodde han skulle vara vassare men han framstod som den gamling han faktiskt är. De, som inte är fullt lika rika själva, måste skaffa sig kampanjkassor på annat sätt. Hur det gått till för de två demokraterna som är kvar i racet, vet jag inte mycket om, inte om hur presidentkampanjen för fyra år sedan finansierades heller.

Vi får, för amerikanernas skull, hoppas att vi slipper bilder från kampanjen i höst, där huvudpersonerna måste ha rollator eller käpp och har svårt att minnas, vad det var de skulle säga. Vi får, för kandidaternas egen skull, hoppas att tiden för infarkt och stroke inte infinner sig alltför snart.

Noterat av en som inom kort fyller 75.