Något

 

Idag är det egentligen inte en dag för ett inlägg enligt mitt självpåhittade schema men, eftersom det inte lär bli något i morgon, skriver jag ändå några rader idag. Sedan  får vi se, hur det blir på fredag.

Vi har ju fått en fantastisk sommar igen efter den fina början i juni och det kallare och ibland blötare juli. Här hos oss i östra Sörmland är det nu kruttorrt igen i markerna. Nästan inte en droppe regn under första halvan av augusti. Gräsmattan är inte grön längre utan gul med bara en lätt underton av ljusgrönt. Inte för att det är någon katastrof men gräset behöver i alla fall inte klippas.

Så långt om vädret. I USA håller demokrater på att samla ihop sig. Tänk om Biden vinner och tänk om han sedan tröttnar, han är ju snart 80 ändå, då skulle USA stå där med den första kvinnliga presidenten, dessutom en lätt färgad sådan. Det vore nå't. Inte för att jag vet mycket om Kamala Harris men, hur man än ser det, måste det ju bli bättre än med Trump. Under tiden Biden funderat på sin vice, har Trump skrivit order om jättelika ekonomiska stöd till grupper av medborgare, där han tror att han har många röster att fiska, en order som välinformerade källor säger att han inte har rätt att utfärda. Är nå'n förvånad?

Här hemma talas det mest om pandemin, ni vet den där som bara pågår och antagligen ska pågå ett halvår till eller mer. Vi måste snart börja tala om vanliga problem och viktigare frågor igen, inte bara om munskydd eller inte munskydd eller 50 eller 500 på den ena eller andra föreställningen. "22 vetenskkapsmän (i annat än medicin) kom för några månader sedan med ett, vad jag förstår, rätt illa underbyggt påhopp på den svenska coronastrategin. Senast idag skrev ekonomen Lars Calmfors ett liknande inlägg. Vad vet han om covid? Han hade för all del med sig ett medicinskt alibi. 

Vad är det för frågor då, som är viktigare än corona och covid? Tja, man kan ju välja bland massor, t.ex. miljöfrågor i allmänhet, klimatsituationen, kulturens villkor, politik kanske. För egen del, som en typisk "riskgruppare" med hänsyn till både ålder och hälsa, kommer jag att lätta på mina restriktioner, typ, efter årsskiftet. Jag kommer inte att sluta krama eller ta om mina barn och barnbarn för evigt av covidskäl utom om det är för att skydda dem från någon smitta.

Farsoter

Corona och covid 19 fortsätter sitt segertåg över världen. Nya utbrott, åter stigande siffror här och där, katastrof i nord- och sydamerika. Vi lär få hålla på med vår försiktighet resten av året och fan vet, hur länge efter det. Om det pågår tillräckligt länge, lär risken vara stor att folk struntar mer i smittorisker och börjar leva någorlunda normala liv igen. Man kan inte isolera sig och leva eremitliv hur länge som helst för att undvika risken att vara en av 0,1 promille, eller var det nu blir, som dör av covid 19. Rimlig hygien, visst, det finns flera skäl till det. Men det där med konstlade avstånd och beröringsförbud tror jag inte på i längden. Och, om man ska ha munskydd och varför, verkar oklart. Nyttan av munskydd är minst sagt omdiskuterad. En del politiker vill nog anbefalla munskydd, för att det syns och då tror folk att politikerna, som egentligen inte begriper nå't om pandemin, gör något. Lite som när något grannland hindrade inresor från alla svenskar utom de som bor i Västerbotten och ett annat tillät sin medborgare att resa till Gotland tur och retur, men fortsatte att stoppa svenskar.

Jo, jo, covid är ett elände. Ett annat elände är regeringen i USA. Där fortsätter lekstugan, vilken ju dessvärre inte är på lek, bara oseriös. Plötsligt ville Trump skjuta upp presidentvalet på obestämd tid, vilket han väl menade, skulle betyda så länge han vill ha kvar makten. Inte så konstigt från en person, som visat noll respekt för demokratiska grundsatser. I efterhand försöker han tona ned sitt förslag, så man vet varken ut eller in. Å andra sidan gör det väl inte så mycket, för presidenten är redan för gammal för det där jobbet och dör väl snart. För amerikanernas del är det bara att hoppas att han då inte hunnit förstöra alltför mycket. Vissa bedömare tror att utspelet om  senareläggning av valet var en skenmanöver för att dölja andra tillkortakommanden. Tja, kanske det men det är väl inte säkert att presidenten är kapabel att räkna ut sådant. Nästa skenmanöver kanske är snacket om den populära kinesiska appen Tiktok. Helst vill väl Trump förbjuda den,  hur det nu skulle gå till.

Vilda västern

Hemma igen efter en åttadagars husbilssemester, är det dags att blogga som vanligt. Jag börjar idag och det blir med det stora landet i väst.

Nu bjuder amerikanska politiker över varandra om stöd till coronaoffer. Då talar vi inte om futtiga miljoner eller miljarder kronor, då talar vi om billions of dollars. Lite, lite kan man kanske börja vädra morgonluft inför presidentvalet i höst i det stora och mäktiga landet, som gått sådan kräftgång under Trump och som isolerat sig alltmer och lämnat viktiga, internationella samarbeten. Nog finns det en chans att det amerikanska folket nu börjat inse att den sittande presidenten inte är det optimala valet. Försiktigt uttryckt. Egocentricitet, lögnaktighet, allmän okunnighet och ekonomiskt oförstånd måste ha börjat sätta sina spår även hos en del trogna supportergrupper. Att Trump sedan har en politisk profil, som är inte bara otrevlig utan direkt förfärlig med sina nationalistiska och rasistiska inslag, är något amerikanerna tycks ha svårt att bli riktigt övertygade om. Men det gör ju inget, om de ändå inser att Trump är en nationell katastrof. För det är han ju. Det känns som om chansen finns i november till något bättre där borta. 

Om det stämmer och Trump åker ut, kanske chansen också ökar för att andra ruggiga politiker får svårigheter, sådana som Bolsonaro, Orban och Kaczynski. Å andra sidan är det svårt att hoppas, så länge vänsterinriktade diktaturer opererar i världen och så länge trenden med mer motsättningar gynnas av nationalistiska makthavare på bekostnad av sämre internationella samtal och samarbeten.

Tillbaka till det lilla. I måndags lyckades jag till sist lägga in ett blogginlägg från husbilen med min laptop. Men tyvärr kunde jag inte bifoga de två bilder jag hade tänkt. Så nu kommer de här i stället utan minsta samband med världsproblemen jag var inne på nyss. Först en bild från skulpturparken Pilanes på Tjörn, ett märkvärdigt verk ute i naturen nära havet.

 

  
Och så en bild från akvedukten i Håverud. Många olika nivåer där och då syns ändå inte järnvägsbron, som också passerar alltihop och slussarna på ömse sidor om själva akvedukten. Kvinnan i förgrunden och lilla vovven känns säkert igen av de flesta som ser det här.

 

Nära och långt bort

Ljuvliga sommardagar. Syrener och rododendron har redan blommat ut. Nu kommer blommor på caprifolen, jasminerna och på  en del andra buskar. Vindruvorna i växthuset börjar bli stora. Druvorna på utomhusvinet är ännu bara lite större än knappnålshuvuden, som syns på bilden men de i växthuset är stora som ärtor. Rosorna blommar för fullt.

 

50-årskalaset med lunch i en vacker villaträdgård mitt inne i Nyköping avlöpte väl. Vissa försiktighetsmått mot covid vidtogs men det slarvades kanske här och där med lite för korta avstånd till och från, nuddande av samma saker som andra utan handtvätt emellan och så där. Men kramande och pussande förekom inte, inte hostande och nysande heller. Vi får verkligen hoppas att vi inte bidragit till någon smittspridning. Livet måste ändå levas. Ungdomarna har en naturligare inställning till risken för smittspridning än oss äldre.

Så till det chanserande USA. Varför man i coronatider ordnar någon sorts folkfest med massdeltagande, kan man undra. Är förklaringen helt enkelt det okunniga, hänsynslösa jätteegot? Ingen normalbegåvad person uppfattar väl presidenten som en humanitär, omsorgskännande medmänniska. Vad hans plan med massmötet var, står skrivet i stjärnorna. Kanske försöker han i ekonomins namn tona ner riskerna med corona, kanske vill han visa att folk vill lyssna på honom trots pandemin. Tja, det är svårt att gissa men omvald vill han så hjärtans gärna bli. Betydelsen av Boltons bok ska nog inte överdrivas men i bästa fall är den en av många "spikar i kistan".

Rysliga tendenser

Vad är det som pågår i USA? Har deras högerextrema, maktberusade president lyckats piska upp den uråldriga rasismen hos delar av den vita befolkningen och dess polisväsen så att det skapat allvarliga oroligheter? Ett nytt polisövergrepp mot en färgad man. Redan förekommer omfattande demonstrationer, polisvåld och övergrepp. Den svarta befolkningen är särskilt utsatt för det ena och det andra. "Latinos" är inte värda annat än  att bygga murar mot. Muslimer anses som terrorister. Segregering och ökande klyftor  gör samhällsklimatet allt svårare att uthärda. Demonstrationerna har fortsatt, spritt sig till stora delar av landet och har på vissa håll övergått till upplopp. Polis en svarar med tårgas och gummikulor, som skjuts även mot mediafolk. Nationalgarden och militär har satts in. Var ska allt dettta sluta?

Det här är tecken i tiden, i världen. Trump är en charlatan och han har förstås inte ensam skapat eländet i USA. Han är ett tecken på något betydligt större och värre. Men hans nationalistiska och aggressiva ledarstil, som bygger på ständiga konfrontationer och nya motståndare, har bidragit. Det enda positiva glimten är att han sköter även det här eländet så illa att han kanske inte blir omvald.

Apropå Trump och de pågående kravallerna, lär borgmästaren i Atlanta, Keisha Lance Bottoms, ha sagt: Precis som i hanteringen av coronapandemin måste lokala och regionala ledare i USA kliva fram och mana till samling, när presidenten har fullt upp med att attackera Twitter, Kina och WHO.

Gubbrace

I USA slogs till slut tre gamla gubbar om chansen att få utkämpa ett presidentval mot en fjärde gammal gubbe. Hela gänget kan sägas ha ena foten i graven att döma av både faktisk ålder - bortåt 80 allihop - och beteende. Jag undrar, vad det är för fel i det amerikanska systemet, när det inte finns plats i toppen för folk i arbetsför ålder och med intakta intellektuella utförsgåvor, i stället för dessa åldringar, vars mentala kapacitet antingen redan försvunnit eller kommer att göra det under kommande presidentperiod.

När man lyssnar på det här gänget, hör man två riktigt knarriga och aningen darriga gubbröster, Bidens och Bloombergs, och en 78-åring som för all del har lite kraft kvar i rösten men med rätt trötta utrop innehållsmässigt, Sanders. Den fjärdes röst spelar mindre roll, för det som formuleras med den är oftast på småbarnsnivå. Men, efter reklam för bortåt fem miljarder har ju Bloomberg lagt ner, så sedan var det bara två utmanare och en sittande. Hela spektaklet får mig att tänka mer på demens än på en behövlig uppryckning av USAs politik.

Att det i USA underlättar att ha mycket pengar, om man ska bli president, är alldeles klart. Det levande exemplet är just mångmiljardären Bloomberg, som satsad hårt men ändå misslyckades redan i det interna demokratiska racet. Jag trodde han skulle vara vassare men han framstod som den gamling han faktiskt är. De, som inte är fullt lika rika själva, måste skaffa sig kampanjkassor på annat sätt. Hur det gått till för de två demokraterna som är kvar i racet, vet jag inte mycket om, inte om hur presidentkampanjen för fyra år sedan finansierades heller.

Vi får, för amerikanernas skull, hoppas att vi slipper bilder från kampanjen i höst, där huvudpersonerna måste ha rollator eller käpp och har svårt att minnas, vad det var de skulle säga. Vi får, för kandidaternas egen skull, hoppas att tiden för infarkt och stroke inte infinner sig alltför snart.

Noterat av en som inom kort fyller 75.

Gubbvälde

SVT täcker ständigt amerikansk politik. Själva presidentvalskampanjerna har inte ens börjat än och demokraternas kämpande med många mediokra kandidater åstadkommer som mest en gäspning. Men rapporter droppar ändå in om den demokratiska aspirantkampen. Det sägs att den viktigaste frågan för demokraterna är att den som vinner ska kunna slå Trump i valet. Jo, det är klart. Vad skulle det annars vara? Det skulle dessutom vara särskilt viktigt i vilket land som helst att få en sådan som Trump utbytt. Men gänget demokratiska intressenter imponerar inte, vilket väl ger Trump hyfsade odds. Hugaligen! Det verkar som om det finns åtta demokratiska aspiranter kvar i racet men egentligen är det väl högst fem av dem, som har en realistisk chans.

I opinionen leder tydligen Sanders, som är inte bara gammal utan även alldeles klart är för långt till vänster för att väljas till president. Att han står för en politik, som vi här hemma har lättare att förstå, är en annan sak. Hyggliga opinionssiffror har också Buttigieg, Warren och kanske till och med Biden fortfarande. Buttigieg kan man gissa är för ung och okänd. Warren framstår som rätt vettig men har antagligen svårigheter att vinna, för att hon är kvinna. Biden måtte väl ändå ha gjort sitt vid det här laget. Miljardären Bloomberg imponerar inte på journalisterna, i varje fall inte de svenska och han är gammal och har lite av varje i bagaget. Men själv skulle jag gissa att han faktiskt är den, som har bäst chans att slå Trump, som ju också är en gammal gubbe. Skäl till gissningen är att Bloomberg är rikare än Trump och att Trump själv lär se upp till Bloomberg, vilket skulle kunna ge en intressant dynamik i valrörelsen - d.v.s. om gubbarna orkar hänga med.

Medelåldern på de nämnda demokratiska tronpredenterna är ungefär 70 år eller, när den yngste faller bort ur racet, vilket han väl gör snart, 76 år. Medelålder, alltså. Den enda, som man kan gissa inte är senil ännu, är Warren, som bara är 70. USA förtjänar därmed, trots den kvinnliga "ungdomen", öknamnet gubbvälde.

 

Hej och hå!

Valcircusen i USA är igång igen. USA uppmärksammas mycket i svenska nyheter, kanske lite i överkant. Vem orkar bry sig om 11 demokratiska presidentkandidater, med eller utan miljardförmögenheter, även om ett byte på presidentposten i höst vore en lisa för hela världen? USA är fullt av seriösa, kunniga, ödmjuka människor men nyhetsflödet därifrån handlar numera nästan bara om den sittande presidentens lögner, skroderande och fåniga twittrande och alldeles för lite om vettiga frågor. Man kan i alla fall tacka den amerikanska presidenten för en sak. Han har gett uttrycket "dumdryga amerikaner" ett ansikte. Tänk att så många ville ha en sådan ledare och i värsta fall vill det en gång till. Men då måste kanske Putin rycka ut till hjälp igen.

Dummerjöns

Hämnden är ljuv, tycker väl Donald Trump, när han offentligt sprider negativa myter om vindkraften. Tala om småskuren. Trump förlorade en rättstvist i Skottland mot vindkraftindustrin, när han ville hindra att en vindkraftpark blev synlig från hans golfbana. Som president tycker väl Trump att det där är en stor och viktig fråga för hans land. Hur som helst, efter förlusten i domstolarna, använder han sitt ämbete till att baktala vindkraften som sådan. Snacka om dålig förlorare. Vindkraften dödar den vithövdade havsörnen, USAs nationalfågel, säger han, samtidigt som han skryter om en egen suverän kunskap om vindkraften. Vindkraftverken bidrar till miljöförstöring, påstår Trump som om han begrep någonting alls om just den saken, och påstår att den spyr ut stora mängder gaser i atmosfären. Att Trump är en riktig dumbom och inte tillhör begåvningsreserven står alldeles klart sedan länge. Att han är korrupt och lögnaktig, vet de flesta också. En amerikansk skribent har kommit på likheten med Cervantes' Don Quijote och väderkvarnarna och den bilden är mycket träffande.

Det är bara att hoppas att tillräckligt många av Trumps 65 miljoner väljare sedan sist, börjat inse att det vore oklokt och faktiskt skämmigt att en gång till rösta på en makthungrig dummerjöns.

Oj, oj, oj

Idag ska jag, igen, overa mig om USAs president, som nästan dagligen gör sig skyldig till nya fadäser. Men kan man för första gången på rätt länge ana en lätt bris i någorlunda vindriktning i det politiska USA? Jag menar de amerikanska lokalvalen, som hölls nyligen, där demokraterna gick klart framåt även i vissa ärkerepublikanska stater. Börjar även amerikaner, som röstat på den nuvarande presidenten, själva fatta, vilket blindskär de gick på i det gångna presidentvalet? En del av dem kanske också börjar inse, vilken skada deras land lider av att ha en sådan främste företrädare som den nuvarande? Det är ju inte bara det att han ständigt ljuger på Twitter. Det är värre. Han är okunnig, rasistisk och hänsynslös. Personligen, tycker jag att man, när man hör och ser Trump uppträda, kommer att tänka på någon seriefigur på den mörka sidan i Stålmannen eller Läderlappen.

Läste att mångmiljonären Michael Bloomberg anser det demokratiska startfältet inför nästa års presidentval för klent och att han därför själv ska ställa upp. Gubben är 77 och ännu äldre än den sittande presidenten, som även han nådde pensionsåldern för länge sedan. Kunkurrenterna bland demokraternas toppkandidater Biden, 78,  och Sanders, 79, är inga skolpojkar längre heller. Vilket gäng! Hur är det ställt i framtidslandet USA med enbart, vita, förmögna gamla gubbar som tävlar om makten. Hela gänget verkar passa bättre på hemmet.

Men tillbaka till Trump. Jag läste också en artikel av "förhandlingsexperten Lars-Johan Åge" i DN. Han radar upp en rad av Trumps tillkortakommanden i förhandlingssammanhang och slutsatsen blev att globala förhandlingar med andra statschefer är annorlunda än förhandlingar om fastighetsaffärer på Manhattan och att Trump, med sina ständiga hån, lögner och ultimata, inte har en aning om, hur man ska sköta internationella förhandlingar. Det där är lätt att hålla med om även för en amatör. Det man skulle kunna invända är att Trump kanske inte ens är en medioker fastighetsförhandlare. Det lär finnas både ett och annat frågetecken runt tidigare konkurser, skattesmitning och annat intressant. Det kanske visar sig framöver.

Så råkade jag nyss se ett klipp av presidenten, när han säger att han håller på att bygga en mur mot Mexico i Colorado. Han får nog läsa på lite.

Guds uppdrag

I väntan på att få tillbaka en bil, en Mitsubishi, från en svindyr rutinservice i Segeltorp, såg jag på SVTs nyheter en äldre, vit man med någon sorts position i den amerikanska, kristna högern, Pat Robertson, uttala sig om sin president.

Efter att Trump beslutat att dra tillbaka amerikanska trupper i norra Syrien, har presidenten hamnat i blåsväder även bland egna supporters. Den där ledaren i den kristna högern gillade inte Trumps beslut och framförde att Trump riskerar att förlora sitt ”himmelska mandat”, om amerikanska trupper överger sina tidigare allierade, kurderna i norra Syrien. Vad det "himmelska mandatet" skulle innebära, framgick inte. Det "himmelska mandatet" får man väl får förmoda att Robertson & co anser att gud själv måste ha givit och Robertson anser sig väl, som guds handgångne man, kallad att försöka avvärja hotet mot mandatet.

Förlorar Trump stödet från den kristna högern, har han ingen chans att bli omvald, sägs det. Då får vi verkligen hoppas att han gör det. Förlorar stödet alltså.

Man kan inte låta bli att undra, hur det är ställt i världens rikaste land med världens största krigsmakt. I mina öron låter tongångarna från den amerikanska, kristna högern rätt lika sådana, som man kan höra från Irans mullor och prinsar eller emirer i vissa arabstater. Men religion och politik passar inte ihop. Blotta påståendet att Trump har ett "himmelskt mandat" är inte bara farligt utan även absurt och faktiskt löjeväckande.

Maktmissbruk

Nu verkar han orolig, Trump. Nu hotar han till höger och vänster. Han letar efter namnet på en källa, som han inte har rätt att få. Han liknar "visselblåsaren" angående samtalet med Ukrainas president, med en spion och påminner om att man förr behandlade sådana "bättre", nämligen med avrättning. Det senaste jag sett från denne obalanserade men mäktiga man är att han på twitter citerar någon sorts religiös fanatiker, som säger att riksrätt mot presidenten, om det lyckas, kommer att starta ett inbördeskrig i USA. Som sagt, Trump verkar nervös. Även om han har bara "lillvettet", verkar han ha insett att han är lite illa ute i den här affären. Jag får i huvudet bilden av en drunknande i ett kärr, som viftar allt häftigare med armarna. Trump kommer att "veva" alltmer intensivt, ju närmare riksrättsförfarandet kommer. Tyvärr, kommer han ju inte att bli avsatt, i alla fall inte, förrän fler republikaner börjar dra öronen åt sig, något som verkar dröja.

Varför bryr sig en ålderstigen bloggare i lilla Sverige med få läsare om, vad som händer på andra sidan Atlanten och om hur tossiga ledare man har där? Tja, säg det. Det som händer i USA påverkar oss i hög grad. Vi påverkas ekonomiskt, vi tar efter kulturella impulser, klimatförnekandet är negativt för hela planeten. Dessutom retar jag mig på den maktmissbrukande presidentens ständiga fifflande.

Inhumant eller inte?

Har tittat på en amerikansk tv-serie på någon streamingtjänst, en rätt medioker serie, med ganska b-betonade stories och manuskript och måttliga skådespelarinsatser. Jag tittade ändå på ett antal avsnitt och en sak man kan säga bestämt är, att det fanns många avsnitt av den serien och att manusförfattarna haft klart för sig, vad "cliffhangers" är. Jag vet faktiskt inte, varför jag ägnade så pass mycket tid åt den här serien men ett skäl kan vara att det handlade om advokater och juridisk verksamhet. Nästan alla de ärenden som togs upp var brottmål om saftiga brott, det ena värre än det andra och ofta mord. Inte så konstigt, då det måste vara mycket svårare att dramatisera civilrätt och affärsjuridik.

I alla fall, nu ska jag komma till saken, nämligen dödsstraffet. Jag var inne på något om dödsstraffet för bara några veckor sedan och det rörde Sverige och den s.k. Yngsjömörderskan, den sista dödsdömda, som avrättades i vårt land. Hon halshöggs. I den där tv-serien såg jag nyligen ett avsnitt om en avrättning, som ännu inte verkställts 10 år efter dödsdomen. De duktiga advokaterna fixade biffen, förstås, och fick fången frigiven o.s.v. men strunt i det. Däremot kan man inte låta bli att ha synpunkter på länder, som fortfarande tillämpar dödsstraffet. Diktaturer och outvecklade länder är en sak. Av sådana har man inte vanliga mänskliga förväntningar, även om man borde det. Men det är svårare att smälta att man i USA, som åtminstone i amerikanernas egna ögon är en modern demokrati, har kvar dödsstraffet i flertalet stater, av vilka några tillämpar det ofta, andra ibland och åter andra inte alls. Det är bedrövligt att det finns. I några stater förekommer dödsstraffet inte alls längre. Det är absurt att man i ett modernt land har rätt att ha ihjäl medborgare. Hela diskussionen om dödsstraffets humana eller inhumana karaktär är också absurd.

Hur man har ihjäl folk, som dömts till döden i USA, vet jag inte riktigt. Förr förekom ju elektriska stolen och lite av varje, tror jag. Jag vet att man nu använder giftinjektioner i vissa stater, jag gissar i ganska många. Åtminstone på vissa håll sövs fången före själva den dödliga förgiftningen. Jo, jag tackar, jag. Tanken är kanske att straffet då plötsligt blir mycket mänskligare. Eller kanske att det andra eller tredje giftet gör ondare att få än det första och att det skönt för den dömde att slippa lite extra smärta. Hur låter det som seriöst resonemang?

Expertis, som utrett och utvärderat dödsstraffet, är enig om att det straffet inte bidrar med någon märkbar allmänpreventiv effekt. Att opponera mot dödsstraff är väl lite att slå in en öppen dörr men, som sagt, den är inte helt stängd än.

Tveksam underhållning

Omdömeslösa, allmänt mediokra amerikanska artister, som är våldsamma eller lögnhalsar eller bådadera, tillför inget här. Det verkar vara "rap", som drar till sig mindre seriösa utförare. Märker att jag låter som den gamla gnällgubbe jag är nu. Men nyligen var det ASAP Rocky, som slogs och nu är det ett kvinnligt Trump-fan, Azealia Banks, som vräker ur sig plattityder och påhitt om det ena och det andra. Rocky svarar för våld, det var inte första gången i Stockholm, och Banks för struntprat, påtagligt ofta med hänvisningar till drinkar och droger. Banks hade tydligen också så svårt att uppföra sig i ett svenskt flyg nyligen att FBI måste rycka ut vid landningen i hemlandet. Skränigt och okunnigt, tror jag sammanfattar den här personens agerande.

 

De gör ingen vidare reklam för sig, de här amerikanska "rapparna" men det gör ju å andra sidan inte deras president och förebild heller.

Vem ligger bakom nyheterna?

Medan den "vitmaktinspirerade" presidenten under sina omvalsrallyn eldar på massorna med muren ska byggas, åk tillbaka dit ni kom ifrån och liknande, fortsätter masskjutningarna att öka lavinartat i det land, där alla har rätt skaffa och bära skjutvapen, även automatvapen. I presidentens skottglugg står framförallt latinamerikaner, eftersom det finns många väljare att vinna på att stoppa invandringen, som till stor del kommer från sydamerika. Men andra etniciteter eller grupper, afroamerikaner, muslimer o.s.v. utsätts också för presidentens ringaktning. Han har t.o.m. börjat uppmana människor, som är medborgare i landet, både vanligt folk och kongressledamöter, med rötter i andra länder, att lämna USA. Det vore mig fjärran att ta till en lika låg nivå men om jag ändå gjorde det, skulle jag kunna säga: Trump har själv rötter i Tyskland. Är han verkligen amerikansk medborgare? Även om han är det, kanske han ska fundera på att flytta till Tyskland. Men tyskarna vill nog inte ha honom där.

I dollarns förlovade land har föräldrar till skolbarn börjat köpa skottsäkra ryggsäckar i allt större utsträckning, läste jag. Företag som säljer sådana, gör fina affärer efter de senaste masskjutningarna och inför skolstart. Det gäller för gamarna att äta sig mätta på resterna. Man kan tjäna pengar på eländet men inte köpa sig fri från ansvaret. Ansvaret att skaffa sig goda ledare, ansvaret att försvara mänskliga rättigheter finns kvar. Amerikanerna kan inte skylla på en diktatur. De har själva röstat fram den ledning de har. I valet nästa år är det dags för dem att lyfta blicken.

Läste i DN i helgen att vitmaktrörelsen tydligen finansierar och riktar in lobbyingliknande aktiviteter även mot lilla Sverige för att gynna nationalistiska och invandringsfientliga, politiska krafter. Lite tunt lät det kanske, reportagets innehåll, men jag skulle inte kalla det att koka soppa på en spik. Det har jag inget stöd för. Tvärtom, tror jag de flesta inser att det pågår en massa påverkanskampanjer åt både det ena och andra hållet med syfte att skaffa makt och inflytande. Om det sedan är mörka eller ljusare krafter, som ligger bakom, är upp till den enskilde. Så vaksamhet beträffande informationskällor verkar mer påkallad i vår tid än på mycket länge, oavsett i vilka typer av media, sociala, eter- eller pappers, de dyker upp och oavsett vem som ligger bakom, politiker, lobbyister, influencers, trollfabriker, pr-byråer eller andra, som används för ändamålet. Anonyma källor straffar förhoppningsvis ut sig själva.

Ett skott till i foten

USA är på många vis fantastiskt. Drömmarnas och möjligheternas land för många, många miljoner invandrare. Det mångkulturella landet för frihet, demokrati, öppenhet för utveckling och nymodigheter. Det är klart att det måste finnas en baksida på myntet. Rasism, brottslighet, vapenskrammel, bristande lyhördhet o.s.v. Men fördelarna vägde över, tyckte jag när jag var ung. Så har det nog varit för många, även om beundran fått sina törnar av vissa plumpar och svackor, som Ku Kux Klan, McCarthy, Vietnam, sociala brister, miljöförstöring o.s.v.

För tillfället befinner sig USA i sådan svacka med en president, som i samma person, sin egen alltså, lyckats samla allt det, som inte är bra med USA, främlingsfientlighet, protektionism, missbruk av resurser, rasism, maktfullkomlighet. Sorgligt att se att amerikanerna själva tycks ha stora svårigheter att inse det, som jag som opartisk och sakkunnig observatör i andra änden av världen ser så tydligt (bäst att påpeka att en självironisk ton är avsedd här). Men jag tycker det känns så, att man tappar den, låt vara redan urholkade, respekt och beundran man en gång haft för USA, när man läser om den nuvarande presidentens agerande. Men ett omval av denna president kan bara leda till elände. Det behövs ingen ironi i det påståendet.

Och så en detalj i eländet. Att skjuta sig själv i foten anses inget vidare och lite korkat. Talesättet som sådant passar bra i USA, där en mycket stor del av befolkningen är beväpnad med skjutvapen. Där finns också en president, som ägnar sig åt sådant, att skjuta sig själv i foten alltså, oftare än andra. Senaste nytt är att amerikanerna antagligen skjutit ner en egen drönarrobot i Persiska viken i stället för en iransk, som presidenten twittrat tidigare och använt som argument mot Iran. Är det riktigt att det var en egen drönare som amerikanska flottan sköt ner, är det ett utmärkt exempel på att skjuta sig själv i foten både bildlikt och bokstavligen. Men upptrappningen i Persiska viken är ingen detalj. Den är värre än en ordlek. Den verkar farlig på riktigt, precis som upprustning och krigsstöd på Arabiska halvön.

En förfärlig förebild

Det har gjorts utredningar om, hur ofta USAs president far med rena osanningar på Twitter. Det var många gånger dagligen men jag har förträngt det exakta antalet. Ingen blir väl förvånad över uppgiften, som jag är övertygad om är korrekt till skillnad på presidentens ständiga utfall. Nu senast fortsatte Trump med rasistiska kommentarer, den här gången mot yngre, demokratiska, kvinnliga politiker med lika amerikanska medborgarskap som Trumps och, som Trump själv, med rötter i andra länder. Res tillbaka till de länder ni kommer från, ropar USAs president till sina undersåtar, som han anser har mindre vit hudfärg än han själv. Det är naturligtvis fullständigt oacceptabelt från alla mänskliga, demokratiska och politiska perspektiv och det är positivt att även andra länders ledare reagerar mot Trumps åsikter.

Vissa säger att Trumps rasism är politisk taktik för att han ska kunna behålla sina vita underklassväljare men när man läser, vad deras president säger och ser hur han ser ut, när han gör det, förstår man att det är känt i djupet av hans sinne. Man blir övertygad om att Trumps rasism är lika äkta som Hitlers var, om man får smutsa ner ett så fint ord som äkta i detta sammanhang. Det är rent av förskräckligt att ta del av den här presidentens vidriga uppfattningar om saker och ting. Och ännu mer förskräckligt skulle det vara, om han blev vald en gång till. Med den uppfattning om USA jag alltid hade förr, hade jag bergsäkert sagt att ett omval är omöjligt. Med den uppfattning om USA jag fått de senaste åren, blir jag mindre säker i gissningen.

Mischmasch

Läste igår i DN en rapport av Björn af Kleen om amerikanska demokraternas jättemöte om presidentkandidat i nästa års val. Joe Biden var bortgjord, tydligen, och en för mig okänd senator, Kamala Harris, "vann" debatten enligt af Kleen. Jaha, själv har jag lite svårt med intresset för internfighten mellan dussintals olika politiker från samma parti i ett land, som jag inte längre känner igen. Men inget fel på rapporten i DN och jag lärde mig ett nytt, svenskt verb, mycket träffande: hetstwittra. Vem som ägnat sig åt det, kan alla räkna ut.

Sedan läste jag om ett rättsfall, där HD i ett brottmål för ungefär 30 år sedan ansett att hustruns otrohet medfört lindrigare bedömning av den misshandel mannen utsatt henne för. Tydligen är det prejudikatet fortfarande vägledande. Tja, vad ska man säga om sådant, om det nu är så? 30 år är lång tid och bland jurister finns många med gammaldags värderingar. Men nog hade jag gissat att attityderna hos de högsta juristerna var lite mindre mossiga redan då. Så där kan vi ju i varje fall inte ha det. Viss justering av lagtexten har skett sedan dess men här finns utrymme för ytterligare lagstiftning.

När jag hade kommit så här långt, ropade hustrun och frågade om jag kunde gissa, hur mycket hon får i tjänstepension från Gnesta kommun. Hon jobbade där, visserligen halvtid men i över 20 år. Jag gissade vilt och drog i med tusen spänn i månaden. Det var lite högt. Hennes 22 år genererade en tjänstepension på 32 kronor, inte om dagen utan i månaden. Det räcker till en liter mjölk och en fil, inte om dagen utan i månaden! För 32 kronor köper man ett mörkt, mjukt bröd på Hemköp en gång i månaden. För 32 kronor får man inte ens en starköl för på byns krog. 32 kronor i månaden är vad kommunen anser rimlig tjänstepension för en anställd, som arbetat i 22 år med kommunens barn i den kommunala barnomsorgen. Det säger en del om, hur kommunen värderar verksamhet med de uppväxande generationerna. Nu klarar vi oss, för vår del, bra ändå men det beror verkligen inte på Gnesta kommuns löne- och pensionsvillkor, så mycket kan jag lova.

Till sist en släng åt Klaus Fröhlich, utvecklingschef på BMW, som har för sig att det inte finns kunder i Europa till elbilar. "Ingen efterfrågan alls", påstår han. Det läste jag i någon intervju någonstans, jag minns inte var och vet inte när den gjordes. Varifrån Fröhlich fått det där om efterfrågan, framgick inte. Han talar om förbränningsmotorer i 30 år till men förklarar inte, hur han ser på klimatproblemet. Om det här är BMWs åsikt, inte bara dess utvecklingschefs, har BMW stora problem. Har man en sådan utvecklingschef, behöver man till att börja med hjälp med nyrekrytering och kunskapsinhämtande framöver. Om BMW släpper fram personer med sådana åsikter, har det antagligen att göra med att bolaget är akterseglat i racet om elbilsutveckling. Jag hoppades jag hade läst en gammal intervju, gammal som gatan.

Sandlåda

Ibland förundrar jag mig mer än annars över nyheterna om, vad som pågår i storpolitiken. Det verkar för närvarande finnas fler världsledare än vanligt med omättlig makthunger men väldigt lite vett. Irans ledare kallar den amerikanska ledningen för mentalt handikappad, USAs president talar om utplåning av motståndaren. Nivån på de verbala utfallen mellan parterna är på sådan sandlådenivå, att fröken borde gripa in och ta ovännerna i kalufsen. Ett avgörande problem är ju att det inte finns någon fröken i den här sandlådan. Däremot kan man tänka sig andra stridstuppar, som vädrar morgonluft och som med viss iver väntar just utanför lådkanten. FN räcker inte till för bråkmakare, som anser att de tjänar mer - makt och/eller pengar - på själva bråket än på att söka efter rimliga sätt för samexistens.

Den amerikanske presidenten har dragit igång sin omvalskampanj i mycket god tid, läste jag. Han ska väl nu med jämna mellanrum släppa ut nyheter om "deals", som han själv anser att han lyckats med eller som han enligt egen mening kommer att lyckas med. Allt kan köpas med dollar, verkar vara ett vanligt resonemang i den nuvarande amerikanska ledningen. Man hotar och lovar, lovar och hotar med mer eller mindre dollar i olika sammanhang. I bakgrunden backas de olika hoten och löftena upp med världens största krigsmakt. Just nu är det presidentens måg (?), vars mandat verkar mycket oklart, som ska försöka lösa palestinafrågan med en finansiell uppgörelse, som den som ska köpas inte vill veta av, inte de som ska betala heller, såvitt jag förstod. Det lär bli ett svårt uppdrag att lyckas med.

Hot och allvar

Hela världen fick för ett par dagar sedan veta, att USAs president var 10 minuter från att starta ett krig med Iran. Det sade han själv, vilket ju för all del inte alls behöver betyda att det var så. Vad som helst kan hända, om och när Trump trycker på knappen och håller den intryckt även de sista 10 minuterna. Hur nära det verkligen var ett krig, får vi inte veta men att det var nära, måste vi utgå från. Det är svårt att känna förtroende för den amerikanska ledningens omdöme. Den iranska också för den delen. Den ena skjuter, den andra svarar, den ene anklagar, den andra förnekar och igen men tvärtom. Det, som de styrande i båda länderna håller på med, är ett fruktansvärt hot mot de båda ländernas soldater och invånare, kanske mot hela regionen, kanske mot hela världen och mänskligheten. Om ett gäng vita, rika, reaktionära män och ett annat gäng religiösa, maktfullkomliga, fanatiska präster skulle ställas mot varandra i en kisstävling (pissing contest), kan var och en räkna ut att det blir problem. Precis som i sandlådan. Vem har gett deltagarna i tävlingen mandat att försöka kissa långt, vem är intresserad av utgången? Vem kissar längst eller vem har störst snopp och mest pengar, betyder det väl egentligen. Intressena bakom de tävlande är som vanligt makten och kapitalet eller staten och kapitalet, som det kallades av Blå tåget och Ebba Grön för 40, 50 år sedan.

Och i verkligheten är det ju inte tal om barnlekar utan om vuxna män som kontrollerar livsfarliga massförstörelsevapen. Skulle det cyniska spel, som pågår bl.a. runt Persiska viken, leda till öppet krig mellan stormakter, kan levnadsförhållanden för många miljoner människor förstöras. Ja, vi skulle alla kunna påverkas rysligt. Varför ska vi behöva utsättas för det av de inblandade fanatiska makt- och pengalakejerna? Varför vill befolkningen i USA låta smällrika, korrupta män bestämma över deras liv? Varför tolererar det iranska folket religiösa fanatikers diktatur? Och varför ska alla vi andra behöva skrämmas utan att kunna göra något åt det?

Nästa hot från president Trump gällde hemmaplan och invandrare utan uppehållstillstånd, vuxna som barn. De skulle uppsökas, interneras och deporteras. Trump tryckte på den knappen också men fick så mycket mothugg att han tog tillbaka det också. Det verkar vara hans taktik att skrävla och hota för att sedan ta tillbaka och säga att han gjort stordåd. Trovärdigheten för USA och dess nuvarande ledarskap var det, försiktigt uttryckt, si och så med redan från början och numera är den lika obetydlig som ett sandkorn i öknen.