Litteratur på olika vis

Jag läser gärna Björn Wimans inlägg i DN. De är nästan alltid betydelsefulla, alltid välformulerade. Dessutom håller jag nästan alltid med honom, när det gäller miljö och klimat och annat med politisk anknytning. Inlägget i söndags, som tog utgångspunkt i Christofer Nolans nya film Tenet, var briljant.

Jag brukar följa med i pressen och media i samhällsfrågor, politik och en del kulturfrågor. Förr läste jag också ganska mycket skönlitteratur. Tja, vad betyder "ganska mycket"? Det beror ju på, vad man jämför med. Men jag kan jämföra med nu för tiden, när jag läser förhållandevis lite och i alla fall mindre än förr. Jag har börjat ägna mig mer åt teve med filmer, serier och såpoperor men även samhällsprogram. Jag vet inte, om det beror på någon sorts lojhet eller något annat.

Jag har försökt lyssna på en talbok, i uppläsning alltså. Jag har ett par nätta och bra hörlurar och försökte lyssna i sängen, när jag lagt mig på kvällen. Det gick inte, för jag somnade rätt omgående. Jag försökte lyssna på eftermiddagen på verandan, när det var vackert väder. Det gick inte heller, för jag blev trött då också och höll på att somna redan efter 10 minuter. Jag har undrat, om det beror på att boken jag lyssnar på är för tråkig eller om uppläsaren gör den oengagerande. Ingetdera, tror jag. Felet ligger nog hos lyssnaren, som är lite trött i största allmänhet för att tillgodogöra sig litteratur på det där passiva sättet, som det innebär att bara lyssna.

Samtidigt har jag två påbörjade böcker, gamla hederliga pappersböcker, som jag träget försöker ta del av alldeles själv, utan både ljud och bild utifrån. En deckare av Nesbö, som är alldeles för lång, och den första delen i Karin Smirnoffs trilogi, som verkar lovande men som jag ännu bara hunnit börja på. De kommer att räcka ett tag, särskilt som jag sticker emellan med några korsord då och då.