Litteratur på olika vis

Jag läser gärna Björn Wimans inlägg i DN. De är nästan alltid betydelsefulla, alltid välformulerade. Dessutom håller jag nästan alltid med honom, när det gäller miljö och klimat och annat med politisk anknytning. Inlägget i söndags, som tog utgångspunkt i Christofer Nolans nya film Tenet, var briljant.

Jag brukar följa med i pressen och media i samhällsfrågor, politik och en del kulturfrågor. Förr läste jag också ganska mycket skönlitteratur. Tja, vad betyder "ganska mycket"? Det beror ju på, vad man jämför med. Men jag kan jämföra med nu för tiden, när jag läser förhållandevis lite och i alla fall mindre än förr. Jag har börjat ägna mig mer åt teve med filmer, serier och såpoperor men även samhällsprogram. Jag vet inte, om det beror på någon sorts lojhet eller något annat.

Jag har försökt lyssna på en talbok, i uppläsning alltså. Jag har ett par nätta och bra hörlurar och försökte lyssna i sängen, när jag lagt mig på kvällen. Det gick inte, för jag somnade rätt omgående. Jag försökte lyssna på eftermiddagen på verandan, när det var vackert väder. Det gick inte heller, för jag blev trött då också och höll på att somna redan efter 10 minuter. Jag har undrat, om det beror på att boken jag lyssnar på är för tråkig eller om uppläsaren gör den oengagerande. Ingetdera, tror jag. Felet ligger nog hos lyssnaren, som är lite trött i största allmänhet för att tillgodogöra sig litteratur på det där passiva sättet, som det innebär att bara lyssna.

Samtidigt har jag två påbörjade böcker, gamla hederliga pappersböcker, som jag träget försöker ta del av alldeles själv, utan både ljud och bild utifrån. En deckare av Nesbö, som är alldeles för lång, och den första delen i Karin Smirnoffs trilogi, som verkar lovande men som jag ännu bara hunnit börja på. De kommer att räcka ett tag, särskilt som jag sticker emellan med några korsord då och då.

Sommar, sommar i P1

SRs "sommarprogram" står högt på listan över gillade radioprogram, åtminstone på min lista. "Sommarprogrammen" hör liksom till svensk sommar. Till själva upplägget hör variationen och att man tycker olika om olika program. Vissa passar en, vissa inte. Vissa sommarpratare, t.ex. gammalmodiga företagsledare, som bara pratar om sina egna bedrifter, är helt ointressanta. Andra kan vara spännande, även om eller just därför att de representerar något okänt eller nytt. Hur som helst, händer det mig oftare än sällan att jag har en trevlig stund där på tidiga sommareftermidddagen nära radion, när jag kommer ihåg att lyssna på "sommarprogrammen". Tyvärr har jag i sommar ändå lyckats missa ganska många sommarpratare och så glömmer man ju men ett par av årets program, som jag minns mer än andra, är

- Prästen Camilla Lif, som för all del representerar en annan livstro än min men som talade hjärtligt, mänskligt och om viktiga frågor. Jag tyckte mycket om det.

- Författaren, Karin Smirnoff, som var en frisk fläkt och hade ett trevligt sommarprogram. Jag har genast börjat läsa hennes trilogi.

Det är inte lätt för något program av något slag att slå sig in i dagens allt högljuddare mediabrus med teve hela tiden, kraftfulla datorer i var mans hand, rymden full av streamade tjänster, sociala media till förbannelse och pressen som kämpar vidare, Att Sommar i P1 ändå stått sig i mer än ett halvt århundrade, är märkvärdigt och positivt.

Sommar i P1

Har lyssnat på några sommarprogram i P1. Jag har anat en trend. Tror jag. Kanske. I onsdags lyssnade jag med god behållning på den erfarne diplomaten Staffan di Mistura, som berättade om lustiga och lärorika episoder från stordiplomatin i när och fjärran. Noterade att det, i det programmet och flera andra av dem jag hört, spelades mest musik med kvinnliga vokalister. De ganska få manliga artisterna var oftast Lennon/McCartney eller Freddie Mercury. Inte vet jag vad skälet till den kvinnliga dominansen i musikvalen skulle vara. Kanske en strävan mot jämlikhet eller en allmänt, mjukare framtoning eller något annat. Jag är ju inte ens säker på, att den verkligen finns där.

Jag passar inte alltid på Sommarprogrammet vid kl 1 men har redan hunnit lyssna på ett drygt halvdussin sommarpratare, med växlande intresse. Greta (4), Lundell (3), statsepidemiologen (3), en hög och ospännande militär (1), en kvinnlig författare (2), en nyrik miljardär (1), di Mistura (4) och en s.k. influencer (2). Siffrorna inom parentes är min högst personliga bedömning på skalan 1 - 5 av, hur intressanta eller underhållande jag tyckte programmen var. Alltså i år ännu ingen riktig fullträff i mitt tycke. Men det är ju mycket kvar.

Det känns, som om sommarprogrammen funnits i hela mitt liv, en viss men ganska lätt överdrift. Av hemsidan för programmet, som tydligen numera kallas Sommar & Vinter i P1, framgår att det fyller 60 år i år. Det måste vara någon sorts rekord. Att Sommar i P1 är ett program, som hör till sommaren och som man i största allmänhet sätter värde på och gärna lyssnar på, är självklart för många. Och man kan ju själv välja, vilka av alla pratarna man föredrar eller struntar i.

Nyheter på gott och ont

Läste i tidningen om en gammal kollega som avlidit, en bra karl. Jag kände honom lite från ett samarbete för mycket länge sedan. På omvägar hade jag hört att han var sjuklig på senare år. Mera direkt har jag hört att covid-19 var inblandat. Trist, hur som. Coronainfluensan kommer liksom närmare, när den drabbar människor man känner eller känner till väl. Den får en tydligare och mer skrämmande bild. Plötsligt blir det mer allvar med alla förmaningar. Alla hemska siffror, som varit nästan mekaniska, får en ny och mer påtaglig innebörd.

Och igår lyssnade jag, som vanligt på söndagsmorgonen, på Martin Wicklins söndagsintervju. Jag lyssnar alltid på det programmet, även när intervjuoffret är någon jag inte är särskilt nyfiken på. Igår intervjuades Isabella Löwengrip, som stått för en framgångssaga i unga år men en saga som började vackla och så småningom ramlade ihop som ett korthus. Historien kanske inte är fascinerande för oss alla men, som alltid med Wicklins intervjuer, kom allvaret bakom fram. Min egen krassa slutsats blev att historien passar väl in i vårt svenska kynne. Jantelagen ligger nära oss.

Så läste jag just om utspridda bedrägerihärvor med inblandade svenskar som målvakter. Inget nytt under solen. Men jag fick ändå lära mig ett sorglustigt "undrevärldenuttryck", som av någon anledning fick mig att dra på smilbanden över kaffekoppen på morgonen. En misstänkt kvinna i förhör ville inte avslöja namnet på en medbrottsling och uttryckte det så här: Golare får inga polare.

Färgstarka typer

Igår nämnde jag Mosebacke Monarki, den republikanska monarkin, här på bloggen. Det väckte en del minnen. Med hjälp av själva nätet påminde jag mig om flera karaktärer i Mosebacke. Förutom mästerboxaren, som jag nämnde igår, fanns en rad färgstarka kändisar i Mosebacke. Här är några av dem, som ofta samlades på Hilmers Konditori. Den valde Kung Sune med valspråket går det, så går det, rektor lektor Hektor Sector,  regissören Nisse Pärlemo, assessor Hasse Assarsson, ingenjör Sven Gardin, konstnären Salvador Dahlberg, ÖB Celadon Flydde, pastor Astor Flanell, sjuksköterskan Rigmor Mortis och de rymningsbenägna fängelsekunderna Usedom och Wollin. Jag skrattar fortfarande för mig själv, när jag inom mig hör rösterna av Pahlin och olika intervjuoffer.

För ett par år sedan letade jag upp och såg igen ett par gamla avsnitt av Mosebacke från tv. Det är klart att det inte var detsamma längre. Det kan man inte vänta sig efter närmare ett halvsekel. Allt har sin tid. Minnet är bräckligt men bättre, kom jag fram till. Hellre fina minnen än trista fakta.

Gamla skämt blir aldrig som nya

Framtiden är inte, vad den har varit. En gammal bekant, citerade nyligen Blandaren på det viset. Förr kunde jag många citat från Blandaren. Förr läste jag den ganska ofta, både Vårblandaren och Gåsblandaren. Blandaren läste man ofta flera tillsammans. Det fanns alltid fantastiska skämt i den, ofta ordvitsar men också mycket som var verkligt humoristiskt. Jag tror att Blandaren existerar än men är lite osäker. Den kommer nog i alla fall bara en gång om året. Nu var det länge sedan jag såg den.

Grönköpings Veckoblad existerar också fortfarande. Den kan man t.o.m. läsa på nätet. Den har jag för min del inte samma traditioner med. Min förra svärfar tyckte mycket om den och jag har en känsla av att den kommit lite ur tiden, precis som Blandaren.

De här två tidskrifterna, särskilt den sistnämnda, för mina tankar till den riktiga höjdaren inom komik förr, Mosebacke Monarki. Där sändes nyheter och bullentiner under framförallt 60-talet. Allra roligast var det på radio men det förekom också med viss framgång på tv. Därifrån mindes man, då det begav sig, många citat, men de flesta sedan länge bortglömda. Men här är ett exempel: Mästerboxaren Melvin Bobbo Slacke har fått en son, som är sin far upp i dagen. När barnmorskan räknade till tio, blev den lille lugnt liggande. Många lustigkurrar deltog i Mosebacke. Hasse Alfredsson förstås, vår störste komiker genom tiderna, Tage Danielsson, Moltas Eriksson, Carl-Uno Sjöblom, Hatte Furuhagen, Olle Pahlin som nyhetsuppläsaren och musik av Gunnar Svensson (Helmer Bryd) och hans femmannakvartett. Mycket roligt hade man åt de programmen.

Papper eller elektronik

Papperstidningen kommer aldrig i tid är ute på vischan, i varje fall inte i sådan tid som jag önskar mig en tidning. Så till slut bestämde jag mig för att börja läsa dagstidningen på nätet i stället, på datorn alltså. Det var ovant och inte helt lätt i början. Numera fungerar det bra.

För mig är DN det självklara valet av dagstidning. SvD är alltför borgerlig och har bara en ursäkt, korsorden. Kvällstidningarna är inget för mig, har aldrig varit det. SN, Sörmlands Nyheter, har vi haft i många år, särskilt som en dotter skrivit där. Dottern har slutat och tidningen är inte riktigt detsamma längre, men den kommer jag säkert att läsa emellanåt framöver också. Nej, DN får det bli som den regelrätta dagliga avisan, även om den är lite väl omfångsrik ibland. DN har många duktiga medarbetare. På ledarplats är det väl lite varierande för min smak. Man jag gillar t.ex. det mesta som Lisa Magnusson skriver. Hon har nästan alltid vettiga synpunkter i en fin ton och hon låtsas inte lösa världsproblemen, som en del av männen där gör. Så finns chefen för kultursidorna, Björn Wiman, som skriver bra och har åsikter, som råkar stämma överens med de egna, även om dagens inlägg var i dystraste laget. Flera av de andra skribenterna är duktiga. T.ex. finns i dagens DN en fin krönika av Anna-Lena Laurén med värme och känsla om Jörn Donner och om minnesstunden efter honom. Det är faktiskt skönt, när inte allt handlar om samma sak, som det gjort länge nu, inte bara i DN.

Ingen rövarhistoria

Igår läste jag i DN om "Tyfoid Mary", en kock som i förra seklets början spred tyfoidfeber i New York-trakten. Irländska Mary Mallon bar på smittan och hann smitta ner många, innan man spårade henne via persikoglass och bestämde att hon skulle tvångsisoleras på en obebodd ö nära Bronx, New York. Där kontrollerades hon regelbundet och dit forslades mat, som hon själv fick laga till. Där hölls hon kvar, i praktiken fängslad, i tre år. När hon till slut fick komma därifrån, förbjöds hon att arbeta som kock, vilket hon struntade i och tog jobb som kock under påhittat namn. När mer smitta upptäckts i hennes spår och hon hittades, blev hon åter isolerad på ön, där hon vistades i 20 år av sitt liv och tills hon dog. Hon hade inga symptom på tyfoidfeber och förnekade intill slutet att hon bar på sjukdomen. Historien är som hämtad ur en roman eller en skräckfilm men den är tydligen sann.

Är man lite klurig, kan man gissa den journalistiska kopplingen mellan den där DN-berättelsen och dagens coronapandemi med åtföljande förbud, frihetsberövanden m.m. Det gäller för media att suga ut det allra mesta ur dagens allt överskuggande nyhetsämne, t.o.m. med ett hundra år gammalt rättsfall från USA. Fast nog är det så att, inte många, men en och annan nyhet som handlar om annat än corona och covid-19 börjat smyga sig in i nyhetsrapporteringen.

Skärm, skärm på väggen där...

I karantäntider finns det ju extra gott om tid att titta på tv, filmer och serier och så'nt. Media sänder ju mycket nyheter men det handlar, som bekant, nästan uteslutande om coronasmittan, och det tål man faktiskt inte höra precis hela tiden. Då kan man börja städa i garderober, slänga saker, sortera bilderna på datorer och så'nt där. Eller så tittar man på något på någon av alla skärmar. Vi har olika skärmar att titta på, allt ifrån de minsta i mobilerna, som jag personligen tycker är alldeles för små för sådant, till °paddor", som är behändiga och med fördel kan användas i sängen, till stora skärmar med fin bild på datorn och tv:ar. Vi har förresten en tv, av märket Samsung med en fin, ganska stor skärm men som lever sitt eget liv. Den sätter på sig själv då och då och ändrar även sina grundinställningar emellanåt. Den har en del finesser men de är svårhanterade. Vårt nätverk i huset fungerar utmärkt och trådlöst. Så, med skärmtekniken är det inte mycket, som saknas oss och det finns dessutom gott om innehåll att välja och vraka bland.

Skulle man mäta, hur mycket tid man ägnar åt skärmarna, skulle man säkert finna att det i dessa coronatider är väsentligt mycket mer än i vanliga fall. Det varierar förstås, hur mycket det är i vanliga fall men jag har inte ägnat mig åt att räkna ut det. Däremot är det klart att jag sitter framför skärmar betydligt mer än hustrun, även om hon på senare år minskat skillnaden lite med sin "padda".

TV4 tittar vi inte särskilt ofta på, trots att det är en av de "bara" fyra kanaler vi har. Det händer ibland och då brukar det gälla någon film, ofta söndag kvällar. Men då får det allt vara en ganska bra film, för att kunna väga upp de ständiga och långa reklamavbrotten. Bortsett från reklamen, som är huvudnumret, verkar det annars vara mest olika amatörvuxenlekar På TV4. Gäsp! TV6 tittar vi aldrig på. Så det blir SVT och den nämnda betaltjänsten.

Skärmar och skärmar men det finns ju radio också. Och där finns söndagsintervjun, ett höjdarprogram som jag nämnt  flera gånger här. Idag var det tidigare ärkebiskopen KG Hammars tur att intervjuas av Wicklin. Påskens höjdpunkt i media hittills, tycker jag, så irreligiös jag är. Hammar var inte bara faktiskt en höjdare inom den svenska kyrkan utan också en stor man, när det gäller väsentliga, mänskliga frågor och en mästare på att uttrycka sig om sådana frågor.

Bra radio

Söndagsintervjun med Martin Wicklin är ett höjdarprogram i SR 1. Jag har nämnt det här förr, senast för inte länge sedan alls. Jag minns inte precis när och, om jag själv inte minns, gissar jag att ingen annan, som läser det här, minns heller. Så jag nämner söndagsintervjun igen och hoppas det inte blir tjatigt. Vi lyssnar på det programmet för det mesta och blir aldrig besvikna. Roligast är förstås, när intervjuer görs med människor man känner till och respekterar men även i andra fall brukar intervjuerna bli intressanta och meningsfulla. Wicklin är en mycket skicklig, alltid väl påläst intervjuare och hans intervjuer är alltid seriösa.

I söndags intervjuades Torbjörn Tännsjö, vår mest kända, levande filosof. Han har hörts och synts ofta i media. Tännsjö har till och från varit kontroversiell i sina utspel, då och då lite tillspetsad. Han är inte rädd för att hårddra sina resonemang. Han håller sig politiskt tydligt till vänster. I filosofin, ett ämne jag vet mycket lite om, håller han sig till praktisk filosofi och det som jag tror kallas utilitarism. Det betyder väl ungefär att "det nyttigaste vinner" men det är klart man måste väl lägga till nyttigast i vilket avseende, för vem, av vem, hur nytta definieras och lite annat. Man kanske också kan kalla det för teorin om att "mesta lycka för flest" vinner med motsvarande behov av specifikationer. Tännsjö har uppfattningar i många grundläggande frågor, som man har lätt att hålla med om och som många av ens nära delar. Det kan gälla frågor om samhälle, vård, välfärd och fördelning, ofta rent etiska frågor. Han är utan tvekan en intressant och spännande röst att lyssna till.

Covid-19

Nu gäller det corona, covid-19. Alla andra nyheter och bulletiner, bullentiner som det hette i Mosebacke, framstår nu som oviktiga och larviga småsaker. Klimatkrisen, 10- årigt krig i Syrien, högerpopulister i USA och flera europeiska länder, kinesiska och ryska maktambitioner, är ingenting att jämföra med covid-19 som nyhet och mediastoff. Hur ska vi skydda oss mot covid-19? Hur ska spridningen begränsas? När kommer det att finnas något vaccin? I Kina har man tydligen isolerat 50 miljoner människor. Det är rätt många. Fem gånger så många som alla som bor i Sverige. Och nu börjar folk, politiker och myndigheter överallt att slänga skit på varandra för att man inte fattat i tid och inte påbörjat åtgärder i tid. Pandemi är på gång. PANDEMI!!! Oj, oj, oj, hur ska det gå?

Hur många kommer vi till slut att kunna räkna in som smittade av covid-19 och hur stort kommer dödstalet att bli? Men vi människor är ju så många nu för tiden, att det knappast kommer att märkas nämnvärt, även om det blir hemska siffror. Och så småningom kommer mediarapporteringen att återgå till normala rutiner.

Barnkränkning, sociala media och datorerna

Som jag nämnt förr, brukar jag gilla det Lisa Magnusson i DN skriver. I helgen skrev hon om vuxna, som driver med barn, sina egna eller andras. Magnusson anser att det är ett vanligt fenomen, givetvis förkastligt. Hon berättar flera egendomliga exempel från sociala media om föräldrar eller vuxna, som vill få sina barn att gråta, för att sedan skratta åt dem. Obetänksamhet, dumhet eller ren elakhet. Tja, vad ska man säga? Man slutar aldrig förvåna sig. Min direkta reaktion var. Va? Är det verkligen så där? Är det möjligt att det blivit någon sorts lördagsnöje att förnedra sina barn? Det är svårt att tro. Men jag tror förstås inte, att Magnusson hittar på. Det är klart att hon inte gör men jag för min del har inte sett det.

Att jag missat något på nätet, säger inte så mycket, för jag tar inte särskilt mycket del av sociala media, trots att de nu för tiden är en stor sak. Sociala media har blivit en sorts parallell verklighet, en subkultur, eller flera om man så vill, som ger utrymme för både det ena och andra, framförallt missnöje. För egen del deltar jag på Facebook i några slutna grupper, ett par om hundar och någon om samer. Det allmänna flödet av inlägg, som ständigt rinner förbi, orkar jag sällan följa mer än några få rubriker nedåt. Mina egna inlägg är begränsade till hänvisningar till den här bloggen. Twitter använder jag aldrig och Youtube sällan. Med växlande framgång använder jag Snapchat i en familjegrupp med barnen och barnbarnen. Även om jag inte deltar så mycket i sociala media, blir det mycket tid med datorer. Mobilen förstås, stora datorn, en iPad och en laptop. Personliga kontakter, tidningsläsande, nöjen, konsumtion, ekonomi, information. Ja, livet har till stora delar digitaliserats. Mycket i livet styrs av ettor och nollor. Mer än vad vi egentligen vill? Eller vill vi överlåta ännu mer till maskinerna och robotarna? Finns det eller är det risk för artificiell intelligens i egentlig mening? Eller är uttrycket bara en omskrivning för större datorkraft och mer sofistikerade mjukvaror? Det är lätt att ställa stora frågor, inte lika lätt att komma med svaren.

Ur mediabruset

Först om en detalj i teve. För vår del nöjer vi oss med de vanliga teve-kanalerna, de som kan ses via gammaldags teve-antenn, dvs public service och TV4. Sedan vi avskräckts av ett experiment i ett halvår med ett hundratal teve-kanaler, så gott som alla med bedrövligt innehåll och med massor av reklam, har vi valt att avstå från större teve-utbud. Det finns, som bekant, lokala nyheter och lokala väderrapporter på både SVT1 och TV4. På SVT 1 täcker det,  som visas för oss, Östergötland. Om man tittar via dator och fiber, täcker de lokala nyheterna och väderrapporterna Stockholm. Inget av alternativen intresserar sig för Sörmlands län, som vi ju bor i. Fräckt, va! Sörmland är ett litet län men något händer även här och väder har vi också. TV4 har den goda smaken att spå väder även för Sörmland.

Så en helt annan sak, från ett annat medium, DN. Lisa Magnusson skriver där på ledarplats, för det mesta alldeles utmärkt, tycker jag. Men kanske inte riktigt alltid. Det kan man knappast begära heller, för den delen. Igår skrev Magnusson om företeelsen Linnéa Claeson på sociala media. Jag skriver "företeelsen", för Claeson har blivit ett begrepp ett varumärke i sociala media. Enligt Magnusson har Claeson tjänat miljoner på sina framträdanden och inlägg om feminism, kanske lite på utseende och image också. Claeson är en tuff tjej. Men Magnusson retar sig på henne och hävdar att hon ljuger och plagierar. Det kanske hon gör, kanske inte, kanske lite, kanske mycket. Själv vet jag verkligen ingenting om den saken. Jag tillät mig, som vanligt, en spontan och illa underbyggd reaktion. Hur viktig är hon, Claeson? Det finns hur många som helst på sociala media att klaga på. Det finns väl viktigare måltavlor än Claeson att ägna sin spalt på bästa plats i DN åt. Jag vet att jag inte tycker lika om alla, som förskönar sig själva och far med osanning. Vår tids mäktigaste och mest notoriska lögnhals har jag t.ex. väldigt svårt att tåla. Någon kanske undrar, vem jag syftar på. Just det, han som inte heter Duck i efternamn men väl Donald i förnamn. Ungefär där kom jag på att jag så sent som i förrgår gnällde här på en bloggare med 30 000 följare, bara för att hon använde en lite larvig titel. Claeson har tydligen sex gånger så många. Bäst att lägga ner här och i stället hålla med Magnusson, som jag ju ändå brukar.

Till slut om en notis i DN om ett färskt C-utspel. Nu är väl Annie Lööf ändå ute och seglar, hon som ett tag verkade så lovande. Hon har jobbat för förbättringar inom tågtrafiken men det verkar stå stilla nu, inte minst efter Riksrevisionens kritik av planerna. Då vill Lööf i stället satsa på flyget och utbyggnad av Arlanda och på fler motorvägar runt Stockholm. Utan att ens nämna något om klimatproblem och om hur investeringar i flygplatser och motorvägar ska minska utsläppen från de fordon, som ska använda dem. Nej, Lööf, vänd på prioriteringarna och se först till att våra transportmedel blir klimatneutrala och investera sedan i infrastruktur för bara sådana.

Ja, ja, det ordnar sig....

... det där med klimatet, bara vi inte rubbar den ekonomiska tillväxten, säger ekonomerna. Klimathotet är högst reellt och risken med den nyssnämnda attityden är uppenbar för allt fler men tydligen inte inom ekonomibranschen.

Peter Alestig är något så ovanligt som en reporter, som ägnar klimatfrågan stort utrymme i en högertidning, i SvD. Nu läser jag bara de utdrag ur hans krönikor, som jag som inte prenumererar på SvD, får tillgång till men inte så sällan skriver han bra saker i sina krönikor, dvs bra om man är intresserad av klimatfrågan och tror att vi har ett överhängande och mycket hotfullt klimatproblem. Alestig verkar påläst och vaken för stundande svårigheter och faror. I fredags berättade han om, hur två brittiska ekonomer noterar att deras eget skrå fullständigt försummar klimatfrågan och att det måste till en ändring. En försvinnande liten del, någon bråkdel av en promille, av allt som skrivs av ekonomer handlar om den största risken för ekonomin, klimathotet, menar de två. Sedan slätar Alestig över lite (kanske skulle jag skriva sedan försöker Alestig finna lite positiv motvikt) med ett par exempel på klimatfrågor som faktiskt uppmärksammats men budskapet är ändå klart. Ekonomer, som inte begriper allvaret, är ett mycket stort problem i hela saken.

Det kan man väl hålla med om, för det är ju på sådana, och för all del på hopp om mirakulösa teknikutvecklingar, klimatförnekande eller "klimatpassiva" politiker hänger upp sig. Evig tillväxt, utvecklingen ska gå framåt, hjulen måste snurra, så klarar vi klimatet, är mantrat. Allt fler inser bristerna  det resonemanget och hur viktigt det är att klimatfrågan uppmärksammas mer i media och av experter i alla branscher. Apropå det, har jag på sistone tyckt mig märka en bättre attityd i just detta avseende i DN.

TV, nätet, aktier, valpen

TV-nyheterna stod på och rullade. Framåt förmiddagen upphörde tjatet och ersattes av någon gammal repristv-serie. Innan jag hann trycka på avknappen, noterade jag att det var Rederiet, som jag vill minnas var oändlig, och att många, kanske de flesta av de inblandade skådespelarna numera är avlidna. Min smarta slutsats blev att jag nu blivit riktigt gammal. Men jag minns lite av tiden, inte bara före datorerna, mobilerna och nätet utan också före teve. Jag lyssnade på Radio Luxemburg på en hembyggd transistormottagare i en tvålask redan som barn och jag minns Arne Thorén i radio, när Ingo slog Floyd 1959. Jag tittade ju för fan på Champion the wonder horse, Lassie, Bröderna Cartwright, Forsytesagan och så'nt, när jag var ung. Jag kommer ihåg Farmors stora teve-apparat, stor låda, liten ruta, på den tiden, på landet, den som vi alla flockades runt under fotbolls-VM 1958.

Men nu är nu. Jag slog av teven och satte mig vid datorn i stället. Jag borde kolla mitt bankkonto och betalningar, som gjorts och som ska göras. De flesta fakturorna får jag numera i elektronisk form. På den digitala vägen till banken stötte jag på något som hette EFN. Där intervjuades någon aktienörd om, när börsen skulle börja gå sämre, trots att det finns få alternativa placeringsmöjligheter, "tina", som nörden kallade det - "there is no alternative". Nörden hade teorier om mycket och slängde sig med många  begrepp, som, bl.a. direktavkastning, börsrörelser upp och ner, börspsykologi, cykliska papper, defensiva papper, placerare som är "fomo - fear of missing out" o.s.v. Tala om fikonspråk. Jag orkade lyssna i mer än fem minuter men inte så mycket mer.

Men för att snudda vid något viktigare än teve och pengar, var jag på introduktion i förrgår kväll till den valpkurs, som vår lilla Stina ska börja på nästa vecka. Det ska bli trevligt. Och antagligen bra, för det tyckte vi att det var, när vi gick på samma ställe för tre år sedan med hennes mamma Kajsa. Det är inte så långt bort, typ på andra sidan vår lokala Storsjön. Antalet elever blir sex men de fick inte vara med på teorilektionerna i tisdags. En av klasskamraterna är en brorsa till Stina.

Avskuren från världen men bara en stund då och då

Vi fick förra året kabel till huset här ute på vischan - i någorlunda utlovad tid och för utlovat pris, vilket kanske inte var något reapris men ändå. Andra har haft sämre tur med leverantör, har jag läst. Vi har haft tur att få en kabeldragare, som kunde leverera och kabeln har fungerat för bredband, wifi, tv och så under första året. Själva innehållet, som ska levereras i kabeln, avtalade vi med någon annan leverantör om. Kabeltv sade vi snart upp, för det tillförde inte så mycket. Bildkvalitén på den gammaldags antennen på vinden är lika bra och utbudet imponerade inte, även om antalet kanaler var löjligt stort. Som vanligt är det inte storleken som avgör utan finessen. Det var mest lågbudgetkanaler med usla program och massor av reklam.

I förrgår kväll  och på natten passerade ett gruvligt åskväder här, ett av de värre jag varit med om. Det blixtrade och dundrade i flera timmar. Bränder lär ha uppstått runtomkring. Emellanåt blev vi utan ström. På morgonen efter, när strömmen gått för, typ, femte gången men återkommit överraskande snabbt, fungerade det mesta men inte bredbandet och wifi. Jag kollade kontakter och anslutningar, stängde av och på datorer och router och prövade med andra datorer. Men ingenting hjälpte. Jag fick inte kontakt med servern, stod det på skärmen, inte med någon server. Till slut blev det till att kontakta bredbandsleverantören. Först en, sedan en annan avdelning och till slut det som kallas "teknisk support". Där fick jag tala med en vänlig och trevlig kvinna, som ställde frågor, gav instruktioner och fick mig att starta om, "reboota", routern med hjälp av en sticka, som jag annars använder för att känna om potatisen är färdig. Det hjälpte inte heller. Ingenting verkade hjälpa.

 

- Lyser det någon lampa på den lilla vita dosan, som sitter på väggen? frågade hon mot slutet av vårt samtal.

- Nej ingen lampa lyser. Ska jag dra ur kontakten och starta om den? frågade jag.

- Nej det behöver du inte. Jag måste referera dig vidare till våra systemanalytiker, sade hon efter alla hennes förgäves ha försökt finna felet och lade till att de kunde titta på det under morgondagen.

- Ja, men jag skulle behöva….

- Jag skriver här att ditt ärende prioriteras, avbröt hon, de kommer att kontakta dig via sms någon gång i morgon.

- Jag skulle….

- Det är bara så mycket jag kan göra, sade hon med en ton, som fick mig att förstå att hon verkligen menade vad hon sade.

Samtalet avslutades och jag kliade mig i huvudet. Sedan drog jag ändå ur kontakten till den lilla vita dosan och satte i den igen men nu i ett annat urtag. Vips, började ett antal lampor i den vita dosan blinka blått, vitt och rött omväxlande och vips, fungerade routern och simsalabim, hade vi åter bredband, wifi och kontakt med omvärlden. Yessss! Fråga mig inte hur och varför men felet var kirrat.

 

Jag kontaktade leverantören på nytt och fick tala med Valdemar efter några knappval och ungefär 50 ringsignaler. Jag meddelade att saken lösts och att de kunde ta bort ärendet.

- Tack, bussigt att du meddelade, sade han och avslutade, som minst tre av hans kollegor gjort tidigare samma dag, med Ha en fortsatt trevlig dag! Är det något annat jag kan göra för dig idag?

Strax efter samtalet fick jag en mobilförfrågan om, hur troligt det är, på en skala från ett till tio, att jag kommer att rekommendera någon annan till denna leverantör. Vettigt att kräva ett så kort svar, de måste få många svar på det viset, hann jag tänka. Jag svarade faktiskt och angav en sexa. Dels hade de ju faktiskt inte löst något, dels skulle jag ha behövt vänta mer än ett dygn, om jag gjort som de föreslog. Så sex fick räcka. Jag tryckte på sexan och på "skicka". Genast fick jag en följdfråga, om jag ville vara så vänlig att utveckla, varför det bara blivit en sexa. Lång näsa, fick jag. Och jag tänker inte svara igen.

Smäll på käften

Man får inte slå andra. Det är brottsligt. Grov misshandel är allvarligt, "vanlig" misshandel mer rutinartat. Ringa misshandel är en struntsak, rättsligt. Att slå tillbaka, om någon klappar till en, är tillåtet inom vissa gränser - nödvärn. Att slå tillbaka för hårt, för sent eller för länge kallas nödvärnsexcess av jurister och friar inte.  I gängbråk finns också svårigheten att avgöra precis, vem som gjort vad. Så, visst kan det finnas juridiska nötter även i ett rutinartat, mindre brottmål.

Men hur spännande är en nyhet om en trivial rättegång om misshandel "av normalgraden" mot några bråkstakar på en skala från 1 till 10.? Typ, 1, nyhetsmässigt, mer för de inblandade förstås. Men man kan ju krydda det lite, så verkar det räcka till många och långa nyheter i alla media under långa tider. En rejäl krydda är att en av de åtalade är en kändis. Då är vi uppe på en 2:a på skalan. En annan ingrediens är att de åtalade är utländska medborgare, vilket i sig medför häktningsrisk i Sverige. Siffran på skalan stiger till 3. Alla eller flertalet av de inblandade är färgade, så rasistiska frågetecken kan motiveras i rapporteringen. Man kanske når en 4:a på skalan. Slutligen har en omdömeslös och mediakåt president lagt sig i målet, vilket väl gör att man hamnar på en 5:a. Då kan man t.o.m. motivera direktsändning i radio.

Men hallå, radio, tv och dagstidningar, ni kunde lugnt ha struntat i att hela tiden rapportera om varje detalj i den här rättegången. Tycker jag. Få skulle ha saknat något. Tror jag. Det skulle räcka med en kort information om häktningen, att rättegången inletts och om domslutet, när det kommer. Att Trump lagt sig i, är i sig något att rapportera men det är en annan sak än själva saken så att säga.

En höna av en fjäder

I en stort uppslagen artikel i DN idag skriver (skrev igår på nätet) Hanna Jakobson om Isabella Lövins medhjälpare Annika Jacobson med en lite luddig tes att den sistnämnda skulle vara olämplig som stabschef på Miljö- och Energidepartementet, därför att hon för flera år sedan var chef för Greenpeace i Sverige. Inget brott eller regelövertramp påstods utan det var mest moraliska antydningar och frågor till Jakobson (här med k) och Lövin om lämplighet. I artikeln återges en intervju med en professor i förvaltningsrätt, Olle Lundin, som kommer fram till att, om du ena dagen står bakom olagliga aktioner och nästa dag är ansvarig för kärnkraftverks säkerhet, så har du risk för trovärdighetsbekymmer. Jo, jo, ena och andra dagen, de händelser som artikeln vill koppla ihop ligger fem respektive sju år tillbaka i tiden. Det låter inte som ett expertråd inom förvaltningsrätt precis. Jag minns inte att någon kurs i bedömning av trovärdighet ingick i förvaltningsrätten eller offentlig rätt, som väl förr var motsvarigheten.

Det blir i alla fall till sist i DN-artikeln en fråga om begreppet civil olydnad, bra eller dåligt. Ingen säger att Annika Jacobson ägnat sig åt eller förespråkat det i sin nuvarande roll, inte ens att hon själv ägnat sig åt det i tidigare roller.

Scoopet krympte liksom ihop.

Men plötsligt dök olika högerpolitiker upp - från M (Hjälmered), KD (Brodin) och SD (Bäckström Johansson) - upp och stämde in i kören, som om de inte redan länge känt till Jacobsons tidigare roll inom Greenpeace. En från L (Teimouri) ville också tycka. De här rösterna sågs i DNs nätupplaga igår men jag såg dem inte återgivna i lördagens papperstidning (som jag själv bara kan läsa elektroniskt).

Mycket info

Peter Alestig är reporter på SvD, en tidning jag annars inte läser till vardags. Han skriver bl.a. om miljöfrågor och Ibland skriver han kloka saker. Läste igår kortversionen av hans klimatkrönika, där han skrev om det växande intresset för elbilar. I förbifarten nämner han att staten går miste om skatteintäkter på 50 miljarder om året, när fossildrivna bilar försvinner. Jaha, vad menar han med det då? Att vi ska fortsätta att köra bilar på diesel och bensin för att staten ska få in föråldrade och obsoleta skatter. Det tror jag knappast, men det kunde vara klädsamt med en antydan. Och Alestig glömmer att nämna är att svenska staten subventionerar fossilbränslen, direkt eller indirekt med bortåt 25 miljarder årligen.

Alldeles nyss såg jag ett upprop på FB, där man borde uppmana statliga Sveaskog att bättre hantera sin skog på ett hållbart och miljömedvetet sätt. Bra i och för sig och budskapet var det inget fel på. Jag skrev på men ärligt talat hade jag inte riktig koll på, vilka som stod bakom. Jag godtog en uppräkning av olika organisationer, som jag vet är seriösa men underlät att kontrollera, om de verkligen stött saken. Jag tror det men...

Det har börjat skrivas ganska mycket om miljö och klimat både i de konventionella tidningarna och på de s.k. sociala media. Det finns t.ex. på FB massor av grupper, där det skrivs mycket om de gröna frågorna. Det finns grupper, som startats och drivs av ideella organisationer, rena miljöorganisationer, myndigheter, politiska partier och enskilda initiativ. Man kan läsa eller delta eller både och. Men det är inte helt lätt att hitta rätt bland alla grupper och deltar man i alltför många, hinner man inte läsa allt och inte heller sovra ordentligt.

Spana in Spanarna

Radio har för min del nästan uteslutande rört sig om Sveriges Radio. Reklamkanalerna avstår jag gärna från, även om jag förr i världen ägnade Radio Luxemburg och Radio Nord en del intresse. Där fanns mer av ungdomens musik. Allra först lyssnade jag på Radio Luxemburg med hörlurar och en kristallmottagare, monterad i en tvålask, minns jag. Det var då det. Numera lyssnar jag nästan bara på P1.



Genom åren har jag där lyssnat många gånger på ett program, som sänds på fredagar klockan tre. Just det, Spanarna. Det har gett många småtrevliga, mysiga stunder på fredagseftermiddagarna. Fina och underfundiga inlägg av härliga underhållare, ibland väldigt roligt, ibland klokt. Ibland å andra sidan kan det väl ha varit lite slätstruket. Men, va' fan, ursäkta franskan, har det hållit på sedan slutet av 80-talet, kan man väl bjuda på det. Och för det mesta har man alltså en trevlig stund.

Den klassiska uppställningen av spanare, som jag minns från programmets barndom, var Helena von Zweigbergk, Jacob Dahlin och Jonas Hallberg. Sedan har det genom åren tillkommit många namn, en del av dem regelbundet återkommande, med nya höjdare som t.ex. Sissela Kyle, Per Naroskin, Gabriella Ahlström, Peter Englund, Jonas Gardell, Göran Everdahl, alla strålande och kvicka spanare. Fler spännande och roliga personer har tillkommit för något eller många program. Ingvar Storm leder alltid programmet, har gjort det ända från början tror jag, och han gör det bra på ett lättsamt sätt. Laguppställningarna ger intryck av någon sorts jämlikhetsfundering, aldrig tre av samma kön samtidigt, aldrig, tror jag, tre heterosexuella personer samtidigt.

Min lyssningsfrekvens har dock gått ner med åren. Jag kan inte säga, om det beror på att jag tröttnat eller på att programmet möjligen tappat lite. Troligen det förstnämnda men kanske lite av båda.

Igår bestod spanarlaget av Calle Norlén och Helena von Zweigbergk, båda garvade och skickliga spanare, och som tredje person ett för mig nytt namn, Annika Sundberg, en kvick och frisk fläkt.

För dem som inte lyssnat på Spanarna, är rekommendationen lätt. Gör det!