Seriös press och nätet

Pressetik är ett speciellt område, som jag inte känner till särskilt väl.

Kulturprofilen har kallats för kulturprofilen i flera år nu, även efter att brottmålet mot honom slutligen avgjorts. Media vill väl inte nämna hans riktiga namn med risk för någon sorts fotfel, smitta eller… vad vet jag. Under tiden som kurragömmaleken om personens namn pågick, fick förstås allt fler reda på, vem "tillnamnet" avsåg. I början av historien, kunde man bli nyfiken på, vem denna skugga var men, när avslöjandet väl kom i någon mindre finkänslig publikation, var det redan känt och ospännande. Hans namn sade de flesta ingenting, tror jag. Det gjorde däremot hans hustrus namn och det stod tidigt klart, vem hon var.

Så till en helt annan sak men som har med pressetik att göra. Läste i lokaltidningen om en icke namngiven krog i Nyköping, som länge haft svåra råttproblem. Bortsett från att den nyheten är lite typisk för en lokaltidning, undrar jag, som allt som oftast besöker Nyköping, vilken restaurang det rör sig om. Rapporteringen var sådan att man gärna undviker just den restaurangen. Vilket är viktigast? Någon sorts sekretess och skydd för den enskilda ägaren, som struntar i regler eller allmänhetens intresse av att kunna välja att besöka eller inte besöka en krog med allvarliga sanitära problem. Tja, man kan väl ta reda på det på annat sätt. Men vad är det som förorsakar lokaltidningens finkänslighet. Något icke lagakraftvunnet beslut kanske? Den pågående polissaken kanske?

Två vardagliga exempel från den seriösa pressen. Men mycket som sprids offentligt idag, sprids ju inte på det viset utan via nätet på sociala media. Där finns ingen pressetik, inga etiska och enhetliga regler över huvud taget, som det verkar. Där är drev, påhopp, ärekränkningar, hot och förnedring vardagsmat såväl från presidenter som vanligt folk. Med mobilen i högsta hugg eller ensam vid tangentbordet förvandlas Frankenstein lätt till sitt eget monster utan hämningar och omdöme. Stora amerikanska företag utövar någon sorts enväldig självcensur, som inte är värd namnet och som dessutom bygger på förlegade och skruvade föreställningar. Friheten att bära sig åt lite hur som helst på nätet ska väl ses med yttrandefrihet och tryckfrihet som bakgrund. Övertrampen kanske ändå är bättre än vissa länders statliga begränsningar av informationsflöden och yttrandefrihet. Och straffrättsliga gränser finns ju i de flesta länder även för agerande på nätet.