DN och corona

Nu härmar jag alla media och ägnar mig här på bloggen nästan bara åt coronasmittan. Det har börjat bli tjatigt men nytt kommer ju hela tiden.

En ledarskribent i DN, Gunnar Jonsson, slängde flera vedpinnar på orosbrasan igår, när han skrev om allt coronaelände, med risk för 70 % av befolkningen smittad och 50 000 döda. Jonsson själv har tydligen räknat ut att strategin med att sprida ut smittan över tid, för att sjukvården ska hinna med, bara är teoretisk och menar alltså att det i praktiken inte kommer att fungera. Vad menar karln med den kritiken? Menar han att det är fel att försöka med en klok strategi eller vill han bara skapa mer oro? Han avslutade med någon sorts halvkväden visa om folks förtroende för myndigheter. Eller var det brist på sådant han menade? Kanske var det en dold släng mot den stackars statsepidemiologen, som ständigt mobbas men som står där rakryggad ändå och försöker svara på alla journalisters frågor. Och de frågorna är ju av olika kvalitet, milt uttryckt. Jag har svårt att förstå journalister, som försöker utöva skjutjärnsjournalistik i det här läget snarare än att försöka fokusera på så mycket fakta som möjligt och viss respekt för det "rörliga målet".

En annan kolumnist i samma tidning, Erik Helmersson, ojar sig över 40-talister och kändisar, som han anser koketterar med att inte vara tillräckligt skrämda av corona. De exempel han hänger upp saken på är tunna, minst sagt. Helmersson verkar, förresten, mest reta sig på att många i den generationen var samhällsengagerade på sin tid. Trist inlägg av denne Helmersson.

Smäll på käften

Man får inte slå andra. Det är brottsligt. Grov misshandel är allvarligt, "vanlig" misshandel mer rutinartat. Ringa misshandel är en struntsak, rättsligt. Att slå tillbaka, om någon klappar till en, är tillåtet inom vissa gränser - nödvärn. Att slå tillbaka för hårt, för sent eller för länge kallas nödvärnsexcess av jurister och friar inte.  I gängbråk finns också svårigheten att avgöra precis, vem som gjort vad. Så, visst kan det finnas juridiska nötter även i ett rutinartat, mindre brottmål.

Men hur spännande är en nyhet om en trivial rättegång om misshandel "av normalgraden" mot några bråkstakar på en skala från 1 till 10.? Typ, 1, nyhetsmässigt, mer för de inblandade förstås. Men man kan ju krydda det lite, så verkar det räcka till många och långa nyheter i alla media under långa tider. En rejäl krydda är att en av de åtalade är en kändis. Då är vi uppe på en 2:a på skalan. En annan ingrediens är att de åtalade är utländska medborgare, vilket i sig medför häktningsrisk i Sverige. Siffran på skalan stiger till 3. Alla eller flertalet av de inblandade är färgade, så rasistiska frågetecken kan motiveras i rapporteringen. Man kanske når en 4:a på skalan. Slutligen har en omdömeslös och mediakåt president lagt sig i målet, vilket väl gör att man hamnar på en 5:a. Då kan man t.o.m. motivera direktsändning i radio.

Men hallå, radio, tv och dagstidningar, ni kunde lugnt ha struntat i att hela tiden rapportera om varje detalj i den här rättegången. Tycker jag. Få skulle ha saknat något. Tror jag. Det skulle räcka med en kort information om häktningen, att rättegången inletts och om domslutet, när det kommer. Att Trump lagt sig i, är i sig något att rapportera men det är en annan sak än själva saken så att säga.

Ständigt denne Trump

Ett inte särskilt kärt men ändå återkommande ämne här på bloggen är Trump, USAs president. Här är några bilder från nätet på världens mäktigaste och därmed farligaste man.



Av en person med sådan makt förväntar sig alla gott omdöme, klokskap och hederlighet. Av en person med sådan makt förväntar sig varken USA eller världen vårdslöshet, okunnighet och osanningar. I USA var det förfärande många miljoner människor, som röstade på den här mannen. Vad i all världen kan det ha varit de egentligen röstade på? Den här presidenten vågar inte ens visa sina deklarationer. Det gjorde inte Nixon heller. Inga andra presidenter än dessa två har motsatt sig det. Man kan säga att Trump och Nixon är i en klass för sig i amerikansk historia. Jag avstår från att hitta på namn på den klassen. När det gäller osanna eller felaktiga offentliga uttalanden, lär dock Trump vinna med hästlängder över alla tidigare presidenter. Läste i DN att, enligt Washington Post som kollat och räknat, har Trump kommit med osanna eller felaktiga uttalanden i genomsnitt 22 gånger om dagen de senaste 200 dagarna, 5 000 gånger under sina första 600 dagar i Vita huset och hittills sammanlagt närmare 10 000 gånger under sitt presidentskap. Det är faktiskt oerhört, även om siffrorna vore överdrivna. Två rätt färska exempel är att vindkraftverk förorsakar cancer och en ny lögn om, var fadern föddes. Alla dessa lögner lär göra det jobbigt för honom att någonsin säga något sant eller korrekt.

Ibland kastas man i medierna mellan ytterligheterna mer än annars. Litet och stort, hemskt och härligt, lögn och verklighet, huller om buller. Extremer, motsättningar och polarisering verkar ligga i tiden. Man läser om Trumps alla lögner, inte minst i hans klimatförnekelse och gynnande av fossilindustrin. Men man läser å andra sidan om tonåringen Greta, som väcker visst hopp och om journalister och andra i såväl konventionella som sociala media, som tar klimathotet på allvar och som ger oss fakta. Jag läste t.ex. igår Björn Wimans artikel i DN om journalistikens huvudsakliga redskap, som är spaden inte pekpinnen. Budskapet var ungefär "gräv och gräv mer om, vilka som gynnas och tjänar på att inte lyfta klimatproblematiken på ett hederligt sätt eller över huvud taget". Inget nytt kanske för den intresserade men ändå utmärkt, som det mesta som Wiman skriver. Twitter förstår jag mig inte på, men, även om man inte jublar över FB i allmänhet, kan man i alla fall följa ett stort antal miljö- och klimatgrupper där för att följa en folklig diskussion.

Fy skäms!

I slutet av veckan visas dokumentären om Josefin Nilsson. Jag har sett den på SVT play. Den är gripande och det är lätt att förstå den upprördhet och det känslosvall den rört upp, även om det värsta hände för mycket länge sedan. Det verkar av dokumentären, som om den fysiska och psykiska misshandeln lett till och i realiteten förorsakat sångerskans död. I vilken mån det sambandet finns, är väl inte klart och lär väl knappast bli det. Men tanken är hemsk och borde vara det även för mannen ifråga. Många röster hörs för att Dramaten nu ska vidta åtgärder mot mannen, ge honom foten. Om man gör det, borde det inte bero på mer eller mindre folkliga upplopp utanför Dramaten eller på sociala media 20 år senare, 20 år efter att saken avdömts av allmän domstol. I största allmänhet vore det lite sent påkommet, oavsett hur avskyvärd man tycker att historien är. Det som borde gjorts, borde i varje fall ha gjorts för mycket länge sedan. Å andra sidan kanske det är en mer "akademisk" fråga. Det är ändå hög tid för den här skådespelaren att sluta. Han är i 70-årsåldern och en medioker skådespelare som inte, folkstorm eller ej, hade bidragit till bättre publiksiffror för Dramaten. Nationalscenen går vidare och kanske får ett Fy skäms! av kulturministern.

Det amerikanska metoo-uppropet fick ett väldigt genomslag här hemma och faktiskt även inom kulturvärlden. Men nationalscenerna tycks inte göra många knop i förbättringsarbetet. Nu ska det bli andra bullar av på Dramaten och andra nationalscener, låter kulturministern förstå. Det är väl Operan, Riksteatern och Unga Klara det, kanske Stockholms Stadsteater också. Ministrar har ryckt ut på senare tid för att respektive ledning för kulturinstitutionerna ska förstå att det där med jämställdhet ska gälla även i kulturen. Nu ska det tas itu med männens maktmissbruk, övergrepp och olater. Det är säkert inte en dag för tidigt.

Många skådespelare och kulturarbetare har redan "vittnat". I USA dyker den ena metoo-skandalen efter den andra upp. Det gäller framstående artister som R Kelly och Ryan Adams, det gäller t.o.m. en död artist, Michael Jackson. Här hemma är det förvånande nog, ännu ingen som vågat så mycket som knysta om översitteri eller övergrepp av själva nationalhelgonet Ingmar Bergman. Kanske beror det på att han är död men förhoppningsvis, beror det på att han inte ägnat sig åt några övergrepp. Att han i sitt arbete knappast prioriterat jämställdhet, demokrati och att han emellanåt verkar ha varit en skitstövel från arbetsmiljösynpunkt, är en annan sak.

Det skrevs inte mycket om Josefin Nilssons elände, då det pågick men branschen visste tydligen. I hennes fall uppmärksammades det i alla fall av rättsväsendet. Det ligger i sakens natur att metoo-skandaler kommer upp i efterhand och att många som anklagas varken åtalats eller dömts för övergrepp. Tiden går. Men, i den mån metoo givit kvinnorna mod och styrka att flytta fram positionerna, så desto bättre. Klimatet i media verkar ha hårdnat, kanske i takt med allt råare toner i sociala media. Aftonbladet t.ex., med sitt notoriskt dåliga omdöme och ledd av fanbäraren i kulturfrågor, Åsa Linderborg, utsatte teaterchefen Benny Fredriksson för en förskräcklig allmän nedsabling, utan chans för honom till försvar. Det lär ha, om inte direkt förorsakat, så i alla fall lett fram till hans självmord. I sanning en förfärlig historia, som Aftonbladet tycks klara sig undan med ett Fy skäms! från Pressens Opinionsnämnd!

Seriös press och nätet

Pressetik är ett speciellt område, som jag inte känner till särskilt väl.

Kulturprofilen har kallats för kulturprofilen i flera år nu, även efter att brottmålet mot honom slutligen avgjorts. Media vill väl inte nämna hans riktiga namn med risk för någon sorts fotfel, smitta eller… vad vet jag. Under tiden som kurragömmaleken om personens namn pågick, fick förstås allt fler reda på, vem "tillnamnet" avsåg. I början av historien, kunde man bli nyfiken på, vem denna skugga var men, när avslöjandet väl kom i någon mindre finkänslig publikation, var det redan känt och ospännande. Hans namn sade de flesta ingenting, tror jag. Det gjorde däremot hans hustrus namn och det stod tidigt klart, vem hon var.

Så till en helt annan sak men som har med pressetik att göra. Läste i lokaltidningen om en icke namngiven krog i Nyköping, som länge haft svåra råttproblem. Bortsett från att den nyheten är lite typisk för en lokaltidning, undrar jag, som allt som oftast besöker Nyköping, vilken restaurang det rör sig om. Rapporteringen var sådan att man gärna undviker just den restaurangen. Vilket är viktigast? Någon sorts sekretess och skydd för den enskilda ägaren, som struntar i regler eller allmänhetens intresse av att kunna välja att besöka eller inte besöka en krog med allvarliga sanitära problem. Tja, man kan väl ta reda på det på annat sätt. Men vad är det som förorsakar lokaltidningens finkänslighet. Något icke lagakraftvunnet beslut kanske? Den pågående polissaken kanske?

Två vardagliga exempel från den seriösa pressen. Men mycket som sprids offentligt idag, sprids ju inte på det viset utan via nätet på sociala media. Där finns ingen pressetik, inga etiska och enhetliga regler över huvud taget, som det verkar. Där är drev, påhopp, ärekränkningar, hot och förnedring vardagsmat såväl från presidenter som vanligt folk. Med mobilen i högsta hugg eller ensam vid tangentbordet förvandlas Frankenstein lätt till sitt eget monster utan hämningar och omdöme. Stora amerikanska företag utövar någon sorts enväldig självcensur, som inte är värd namnet och som dessutom bygger på förlegade och skruvade föreställningar. Friheten att bära sig åt lite hur som helst på nätet ska väl ses med yttrandefrihet och tryckfrihet som bakgrund. Övertrampen kanske ändå är bättre än vissa länders statliga begränsningar av informationsflöden och yttrandefrihet. Och straffrättsliga gränser finns ju i de flesta länder även för agerande på nätet.

Fake news och mycket snö

Jag brukar läsa DN och SN på mornarna. Oftast rätt tidigt, ibland hoppar jag över någon av dem. Och SN läser man inte på söndagar. Den kommer inte ut då. Jag läser båda i digitala upplagor, vilket jag vant mig vid numera. Det är faktiskt inte av miljöhänsyn. Jag tycker att papperstidningarna delas ut senare här ute på landet än vad som passar mina tidningsvanor. När det gäller korsord, har jag ännu inte lärt mig att avstå från pappersmediet. Så det blir något exemplar av pappers-SvD då och då, för där finns fortfarande de bästa korsorden.

En trend nu för tiden är att gnälla på traditionella media och på den seriösa journalistiken. Ungefär som den obildade och maktambitiöse amerikanske presidenten, som talar om fake news och som ser en fri press som ett hot. Precis som om det var nyhetsmedia som kom med felaktigheter, när det alltid är han själv som kommer med oriktiga fakta och rena lögner faktiskt. Samma trend kan ses i Ungern, Polen, Turkiet och en rad diktaturer runt om i världen. Inget nytt, dessvärre.

Nej, nu släpper jag det där ämnet, för jag måste ut och ploga. Det är meningen att vi ska ta oss till huvudsta'n idag. Vi får se, hur det går. Mycket snö har kommit och snålblåsten skapar rejäla drivor. Bara med knappast möjliga marginal lyckades jag ploga den egna lilla vägen, 500 meter är den väl, men den gemensamma grusvägen, en knapp kilometer till, rår inte min lilla fyrhjuling på. Vi trummar med fingrarna och väntar på stora traktorn. Kommer vi väl härifrån, är nästa bekymmer tågen. Hoppas de orkar gå enligt plan.

Dramatik i byn

I många år har jag prenumererat på Sörmlands Nyheter, SN. Jag har ett par skäl att vilja läsa SN. Det starkaste är att jag har närstående, som är verksamma hos SN. Dem vill man ju följa. Men jag tycker också som boende sedan länge i Gnesta kommun att det är intressant att vara uppdaterad om, vad som händer både i Gnesta och Nyköping.

Som jag tror det är för många lokala dagstidningar, varierar SN-kvalitén lite från dag till dag. Det är väl inte helt enkelt att varje dag hitta intressanta nyheter om små orter. Nyheter om Gnesta tenderar ibland att handla om småsaker, som egentligen inte behöver uppmärksammas i en dagstidning för allmänheten. Särskilt under sommartid kan rapporter om ovanliga växter, borttappade husdjur och liknande dyka upp.

Inte för att det är sommar nu precis men igår fanns en ganska stora artikel på gnestasidan om ett missöde på Västra Storgatan, där byggnadsarbeten pågår. En medborgare, som promenerade i byggnadsområdet, hade behövt skynda på stegen men snubblat, ramlat omkull och skadat en axel. Som förstärkning fanns en bild av den olycklige gångtrafikanten med en mitella om halsen. Det allmänna intresset i den nyheten skulle väl vara att Västra Storgatan håller på att byggas om, vilket alla i kommunen känt till ett par månader. Även om händelsen säkert var besvärlig för den enskilde gångtrafikanten, är det min gissning att det inte var många av SNs prenumeranter, som satte kaffet i vrångstrupen av häpnad över den nyheten.

Och varför ska man klaga på lokaltidningen då? Tja, gnälligheten har tilltagit med åren, tycker jag. Jag tar tillbaka alltihop och påstår motsatsen. För egentligen gillar jag ju SN.

Lätthetsad

Läste i tidningen om en enbart tragisk men på något vis ändå tragikomisk händelse i Australien. En ung man hetsades på en fest, där rödvinet flödade, till att äta upp en levande snigel, som visade sig innehålla en livsfarlig parasit. Efter åtta års lidande avled mannen nyligen. Några tankar dyker upp.


(Bilden visades i DNs notis)

- Hur korkade är tävlingsinriktade, partajande unga män på en skala?
- Bortsett från allt annat, låter det jätteäckligt att äta en levande snigel. Undrar om han tuggade eller svalde den hel. Men för all del, man gillar ju ostron t.ex. som man absolut inte ska äta döda. Inte blir det mindre äckligt med snigeln av att smittan kommit från snigelns matvanor, som omfattar musbajs med just den aktuella parasiten.
- Alkohol får folk att göra tokiga saker, inget nytt i det. Rattfyllerister tas dagligen.
- Ugnsbakade sniglar i smör och vitlök var poppis förr men jag tror knappast jag äter det igen.

Så, hur kan man tycka att det finns en komisk sida av denna nyhet? Tja, det låter lite som en skröna. Men är det sant, måste man nog vara lite cynisk för att dra på munnen åt den stackars australiensaren. Så, då är jag väl lite cynisk, då.

Det var väl ändå att ta i

En "säkerhetspolitisk expert" vid FOI uppger, enligt DN tidigt i morse, att Kina har allt att vinna på att underminera Sverige. FOI står för Totalförsvarets forskningsinstitut och är underordnat försvarsdepartementet. I en senare version av nyheten på nätet har orden "bilden av" lagts till före "Sverige" i citatet, vilket väl mildrar uttalandet lite. Vilket experten sagt, vet man inte säkert men man kan väl anta att DN menar det med kompletteringen, eftersom det är det som står kvar.

Överreaktionerna i Kina för att några kinesiska medborgare blivit avhysta från en plats i Sverige, där de inte hade rätt att uppehålla sig, är säkert orkestrerade av kinesiska myndigheter och har rimligen att göra med kritiken mot den kinesiska regimens behandling av den svenske medborgaren Gui Minhai. Kanske det. Jag gissar att många av oss vanliga nyhetskonsumenter, lindrigt insatta i storpolitiska affärer, inte förväntar oss bättre av diktaturen Kina. Men därifrån till expertens ovanstående generella uttalande är det långt. Så långt att man kan börja undra över både diplomati och FOIs ansvar och omdöme.

Balansgång

Läste ett juste ledarinlägg i DN igår. Ledigt och roligt skrivet var det och innehållet vettigt. Det handlade om de tre partier i riksdagen, som ligger närmast 4-procentspärren. Slutsatsen var att MP och L har goda chanser att bli kvar i riksdagen, medan det blir svårare för KD. MP skulle rida på sommarens värmebölja och torka och har börjat visa tecken på självständighet. L skulle klara sig med sin starka ledare och sin profilfråga, skolan. Björklund gjorde faktiskt bra ifrån sig i en partiledardebatt, som DI och Expressen ordnade häromdagen på nätet på något vis, som jag inte minns hur. I ledarartikeln ifrågasattes, varför KD finns till. Det gör jag också. I artikeln sa's å andra sidan att det finns plats för ett "folkrörelsemoraliskt" KD i riksdagen. Just det håller jag inte riktigt med om. Det sa's också att KD försöker mopsa upp sig men knappast på ett trovärdigt sätt. Det är väl utspelen med inga landsting alls och fler kärnkraftreaktorer, som skribenten tänkte på.

Ett Groucho Marx-citat fanns också med i artikeln, ett som jag borde haft med mig i många av de avtalsförhandlingar jag ägnade mig åt i jobbet förr i tiden. Det här är våra krav och gillar ni dem inte, har vi andra. Eller om citatet kanske gällde principer men det gör ingen större skillnad. Humor är som lite av livets salt.

Apropå partiledardebatten, men mest apropå Åkesson, är här ett par Marx-citat till.
Trassla inte till saken genom att komma dragande med fakta
och
Politiken är konsten att leta efter problem, hitta dem överallt, ställa fel diagnos och använda fel botemedel.

Fake news

Att USAs president inte har mycket till övers för pressen, särskilt inte en fri och oberoende press, har stått klart sedan länge. Påståenden om "fake news" och sortering bland journalister, som gynnas och missgynnas har pågått sedan den här presidenten flyttade in i Vita huset. Igår, eller om det var i förrgår, har Vita huset gått ytterligare ett steg i sin kamp mot pressfriheten, när man portade en reporter från en presskonferens, för att hon tidigare ställt frågor, som inte passade kejsaren och hans hov. Det var inget fel på frågorna - annat än att de inte passade kejsaren själv, förstås. Var har han lärt sig sådana fasoner? Kanske från sin vän i Moskva, som han nyligen besökt.

Det är förstås mycket allvarligt, när landets ledare och regering aktivt motarbetar en av de mänskliga rättigheter, som landets konstitution vilar på. När den högsta ledningen inte kan och vill respektera yttrande- och pressfriheten, börjar den stolta demokratin i väst skaka i sina grundvalar. Att USAs nuvarande makthavare ständigt ljuger, hittar på och förnekar fakta är en sak men den häpnadsväckande bristen på respekt för grundläggande mänskliga rättigheter är än värre. Nog hade vi väntat oss mer av just USA.

Ömsom vin, ömsom vattten

Vilket av de två som är bra och dåligt, kan man förstås ha en synpunkt på men det struntar jag i nu, för jag gillar en del gamla talesätt och ordspråk.

Tidigt på morgonen denna vackra sommardag bläddrar jag som vanligt i e-upplagorna av DN och SN. Jag börjar med DN idag. Framsidan brukar jag gå rätt snabbt förbi, för allt står ju längre in i tidningen. På ledarsidorna skummar jag igenom en artikel om, hur förskräckligt det är att staten utlokaliserar myndigheter och verk från Stockholm till mindre orter. Visserligen är koncentrationen av sådana till huvudstaden stark, visserligen är lokalhyrorna där skyhöga, visserligen är det bra att fördela arbetstillfällena över landet, där man kan. Men ledaren tycker liksom ändå att det är jättedumt. Tydligen särskilt som utlokaliseringar för det mesta skett till orter med s-styre. Det här var ingen tung ledarartikel, ovanligt klen för att vara i DN, tyckte jag.

Jag flyttar blicken till höger på sidan och läser nästa ledarinlägg. Under fyra år påstås 146 personer, som dömts till fängelse, ha struntat i att frivilligt avtjäna sitt straff. De har helt öppet levt vidare utanför murarna utan att avtjäna sina straff, sägs det. Och bidrag har de fått också under tiden, som de borde ha suttit inne, sägs det vidare. Polisen har inte gjort sitt jobb och myndigheter har inte reagerat. Jaha, nähä. Hur hemskt är det här på en skala? Hur stort är det här problemet, som Sveriges största dagstidning uppmärksammar på ledarplats? Är det här problemet så stort att det motiverar ett inhopp av DN i nutidens ständiga kör om ökande brottslighet, strängare straff, fler poliser, en kör som allt som oftast sjunger rejält falskt?

Jag tänker hastigt vad är det för blaska jag läser men bläddrar vidare.

Jag kommer till ett par ledarartiklar på sidan 4, som berör viktigare saker om rasism och invandring på ett rimligt sätt. OK, tänker jag, det är nog DN jag har på skärmen i alla fall.

Pappers eller digitalt

Sedan länge är jag prenumerant på Sörmlands Nyheter, en trevlig och alldeles lagom lokalpatriotisk dagstidning att ha för oss sörmlandsbor. Och så har de ju skickliga och seriösa journalister. Jag stannar där för att inte bli beskylld för nepotism. Några gånger har jag reagerat lite på annonseringen, som breder ut sig. Igår hade man t.o.m. lagt in en särskild första sida i den digitala upplagan, som är den vi har, fylld av reklam för en biltillverkare. Det gillar vi inte.



Är man kräsen, får man allt dela tiden mellan SN och en rikstäckande dagstidning. För mig blir det DN, även om konkurrenten SvD alltid har och haft bättre korsord. Visst är det lite underligt men så är det. Och det beror inte enbart på storheter i branschen som Geijer förr och Nygårdh nu. Den allmänna korsordsstandarden i SvD är klart högre än någon annanstans.

Alltså skaffade jag mig för en tid sedan en "app" för korsordslösning och en digital helgdagsprenumeration på SvD. Jag läser dagstidningarna på datorn, för jag tycker att pappersexemplaren kommer för sent här ute på landet och det blir alldeles för mycket pappersskräp. Jag skryter om att det går utmärkt att läsa tidningen på nätet. Då borde väl korsorden också fungera digitalt. Gjorde de det? Ja, till en början tyckte jag väl det men så småningom märkte jag att någon gammaldags känsla för papperskorsorden i SvD saknades. Ibland är man en "tunnis". Jag har slutat lösa korsord digitalt.

Sommarlugn i pressen

Sommarpressen kan vara intressant. Inte bara för badbilder, vädret och rapporter om olika sorters brott, som ökar just i sommartidens värme och för lokala folktomheter. Utan också för att det verkar som om pressens sommarvikarier plockar fram gammal skåpmat mer och oftare än vi är vana vid under "terminerna". I semestertider händer det mindre än annars och så finns det färre, som kan rapportera om det som händer. På sommaren finns det plats i pressen för lite annat än det vanligen gör, åtminstone i de s.k. morgontidningarna. Vilket alla dagstidningar är nu för tiden, vilket gör att jag måste förklara att jag inte tänker på Expressen och Aftonbladet här. Som jag inte kan uttala mig om. För jag läser aldrig Expressen eller Aftonbladet. Inte ens om någon glömmer sin "kvällstidning" hos oss eller om jag hittar ett exemplar på tåget, läser jag dem. Jag har egentligen aldrig gjort det heller. I ungdomen hände det att jag bläddrade i Farmors Aftonbladet eller något ströex av Expressen men det jag såg tyckte jag redan då var så erbarmligt att jag bestämde mig för "aldrig mer". Så har det blivit. Inte för principens skull utan för att jag tror att läget inte förändrats. Borde jag ta reda på det? Ids inte.

Jag bläddrar snabbt förbi badbilderna, vädersnack, recept, hälsobabbel, bantningskurer, semestertips, gamla stockholmsbilder (som i och för sig är kul att titta på), IQ-tester och relationstyckande. Det blir inte så mycket tidningsläsande under sommaren. Det gör inget.

Apropå press, förresten, så har jag varit på jakt efter några gamla artiklar i Veckorevyn, riktigt gamla, från 1942. I samband med ett pågående arbete av Lars-Erik Strand med en bok om min far, konstnären Curt Clemens, skulle jag vilja se och läsa en artikelserie, där Curt illustrerade och Nils Ferlin skrev. Jag skulle vilja ha kopior eller åtminstone läsa och titta. Dottern som är i branschen, upplyste att Kungliga Biblioteket är rätt ställe att leta på.

- De ska ha allt.

Det stämde, det hade de. Haken var bara att just Veckorevyns exemplar under 40-talet var så slitna att allmänhetens tillgång till dem spärrats.

- Bläddrar man en gång till i dem, faller de isär, förklarade en tjänsteman, du skulle kunna få kopior, om du kan ange tidningsnummer och sidangivelser.

Så jag har kontaktat alla upptänkliga personer inom Veckorevyn, som skulle kunna hjälpa till att tala om i vilka nummer dessa artiklar fanns. Tror ni det gick bra? Jag fick svar av de flesta faktiskt men inte napp hos någon. Någon var mycket tillmötesgående och beredd att ha nya kontakter efter någon sorts flytt av befintliga arkiv.

Det låter svårt och jag tror att min kvarvarande chans är att hos KB beställa kopior av alla nummer under 1942, kanske begränsat till de sidor, där innehållsförteckningar fanns, om några. Vi får se.

Lokalpress

Läser ju sedan länge lokaltidningen på orten, Sörmlands Nyheter. Det finns en familjekoppling, som är ett skäl för just mig men det är också trevligt att hålla lite koll på, vad som händer i den lilla hemkommunen. SN, som täcker den östra delen av Sörmland, Nyköping, Oxelösund, Gnesta och Trosa, är en trevlig lokaltidning, tycker jag. Omfattningen av och nivån på de lokala nyheterna från de olika delarna av landskapet är vettigt avvägda. En ovanlig blomma eller en väjning för ett rådjur medför inga rubriker eller artiklar.

Ibland läser jag SNs ledarinlägg och jag får erkänna att jag inte alltid håller med. Men igår handlade ledaren om småkommunerna i östra Sörmland, Gnesta och Trosa, som bröts ut ur Nyköping för ett kvartssekel sedan, och i den ledaren fanns kloka synpunkter. Småkommuner kan vara av godo för invånarna. En mer direkt demokrati är tilltalande. Kommunala tjänster kan säkerställas genom kommunförbund och andra samarbeten med närliggande kommuner. Ekonomin måste självklart kunna fungera och någonstans går gränsen för, när en kommunal förvaltning kan finansieras över huvud taget. Men i de här två exemplen har det gått bra, även om det bor bara drygt 10 000 personer i vardera kommunen. Vinsten med kommundelningen kan man inte sätta en konkret prislapp på. Det är fråga om värdet på självbestämmande, lokal demokrati och närhet till beslut. Påtagliga värden, om än abstrakta i förhållande till absoluta summor och skattekronor och så'nt.

Dagspressens papperstidningarna börjar få det jobbigt, tror jag, för att de är just papperstidningar. Själv avstår jag från dagstidningar i papper och nöjer mig med digitala prenumerationer. Jag tror vi är ganska många som gör det. En helt annan sak är att en viss, berättigad misstro mot information på sociala media möjligen skapar ett större behov av en seriös dagspress. Det här lär vara särskilt tydligt i USA med en president som varken kan hålla sig till sanningen eller låta bli Twitter och som dessutom titt och tätt påstår att nyhetsmedia missköter sitt uppdrag.

Högervindarna håller i sig

I dessa högerextremismens dagar läste jag på morgonen i tidningen om högervindarna i USA, med clownen Trump främst men uttjatad, och i Frankrike, med skojare som Le Pen och Sarkozy i spetsen. Sedan läste jag att man i Polen antagligen ska skärpa abortlagarna ytterligare och ta ordentliga kliv bakåt i utvecklingen. Polen är redan i samma liga som Irland, när det gäller abortförbud. Båda länderna har starka katolska kyrkor och, uppenbarligen, en majoritet av bakåtsträvande män. Det är länge sedan, som Blandaren och andra kallade Polen för vårt nya fosterland, för att svenskor reste dit för att göra abort.

Bläddrade vidare i tidningen och till kapitalismens drömvärld med en hel artikel om lyxyachter i prisklasser mellan 100 och 500 miljoner, någon för bortåt åtta miljarder. Det var barer, pooler, lounger och kabiner med dubbelsängar och marmorbadrum o.s.v. Det framgick inte, hur mycket olja de förbrukar, när de emellanåt ska ut på böljan den blå. Vem köper en sådan lyxyacht egentligen? Men det måste väl finnas kunder, eftersom det är ett helt gäng olika företag/varv, som producerar lyxskeppen. JAS Gripen, som jag var inne på igår kostar mer, en miljard per styck, så där. För ett enda krigsplan, om man hade kunnat och och mot förmodan velat köpa ett, hade man alltså för samma pengar kunnat få flera lyxyachter av värsta sorten. Kapitalismens vägar är outgrundliga.

SD här hemma fortsätter med sina skandaler. De lever lite på dem, verkar det som. Men, allvarligt talat, hur kan de ha kvar den där med järnrören, som ständigt gör bort sig, i en ledande position. Fast fortfarande säger opinionsinstituten att omkring 17 % stöder SD, vilket är svårt att ta till sig. Nu börjar underliga historior om samröre med Ryssland höras och det ska väl åtminstone göra att några av de där procenten faller bort.

Jag prenumererar på en elektronisk, högerinriktad dagstidning. Enbart för att den alltid har de bästa korsorden, är jag noga med att framhålla. Gamla kamrater börjar menande humma lite om att man blir mer reaktionär och borgerlig med stigande ålder. Det stämmer in på flera av dem själva men inte på mig, så det så. Och det är inte bara för att jag läser tidningen på skärm och avstår från dagliga papperstidningar, som börjar låta riktigt gammaldags och rätt onödigt. Vet inte riktigt, varför jag tyckte det var värt att påpeka det där här. Och sedan låta det stå kvar.

Det förlo(r)vade landet

Märker att jag ganska ofta skriver kritiskt om företeelser i USA och funderade en kort stund på varför. Är det värre i USA än i resten av världen? Egentligen är det väl inte är det, om man nu alls kan generalisera så våldsamt. Så varför gnälla? Kan det vara att rapporteringen är så omfattande och så öppen att väldigt mycket information kommer ut, jämfört med en massa andra länder? Eller kan det bero på någon sorts personlig besvikelse över att USA, som under ungdomen på 50- och 60-talet var det förlovade landet, där alla möjligheter fanns, inte lever upp till förväntningarna? En bidragande orsak tror jag är amerikanernas sätt att anse sig själva som världsmästare på alla områden och deras roll i världen som supermakt och krigsnationen nummer ett, en roll som inte alltid spelas med önskvärd ödmjukhet.

Just nu har jag läst Glenn Greenwalds bok Storebror ser dig, om Snowden-affären. Jag har nämnt den tidigare här på bloggen. Det är en förskräcklig historia om olaglig massövervakning, maktmissbruk, lögner, mörkningar och nedsvärtning av obekväma personer. Ingen amerikan borde vara stolt över denna historia. Och inte blir det bättre, om och när USA får tag på Snowden och dömer honom till stränga straff. Amerikanska myndigheters och makthavares respektlöshet för yttrandefriheten och den fria pressen är mycket illavarslande liksom ringaktningen av vanligt folks integritet.

Vem bryr sig om lokalnyheter?

Lokaltidningen Sörmlands Nyheter startar idag med en del nya grepp. Det har både med administration, utformning och innehåll att göra. Det blir säkert bra så småningom i största allmänhet. Som gnestabo, applåderar man förstås inte att det tydligen dragits ner på de s.a.s. lokala lokalambitionerna. Det gäller både Gnesta och Trosa. Min gissning är att förändringarna kommer att påverka SNs spridning i dessa båda kommuner. Själva skälet för många att prenumerera på en lokaltidning är just att kunna läsa om de i sanning lokala nyheterna, även om de ibland kan verka marginella för andra än berörda. Mindre utrymme för sådant, medför säkert färre lokala prenumeranter. Det kanske SN struntar i. SNs ambitioner kanske är att bli mindre lokal än mer, vilket låter lite upp- och nervänt.