Introvert och extro...

Man är ju med på Facebook. Nu har jag närmare 200 vänner på FB. Intressant. De första 50 gick snabbt. Sedan har det droppat in vartefter. Hur många de allra närmaste vännerna är, sådana som jag har nära och ofta kontakt med, kan jag gissa. 20, 30 stycken kanske och då räknar jag inte barnen med familjer, som är självklara. Jag har inte kollat, hur många av de övriga FB-vännerna, som är så att säga privata i allmänhet och hur många som är arbetskamrater eller arbetskontakter. Kanske hälften/hälften. Sedan är det faktiskt så att jag har några vänner, som valt att inte ha med FB att göra, sannolikt med goda skäl. Hela världen kretsar inte runt FB.

Nu har jag hållit på en månad med min nya giv att lägga in inlägg på bloggen varannan dag i stället för varje. Det nya kanske passar mig lite bättre. Jag fick i början en del reaktioner, först av ett par bloggläsare, som ville att jag skulle fortsätta dagligen. Trevligt att höra. Men jag fick också några "gillatummar", vilket skulle kunna betyda ett allmänt stöd, men å andra sidan lika gärna kunde betyda, typ, OK det räcker med varannan dag. Sedan inser jag att det här är ett privat resonemang. Men jag fortsätter nog med varannan dag tills vidare.

Så till ett viktigt ämne. Jag läste ett inlägg på DN Debatt av sju forskare med specialkompetens om frågor rörande framtida behov av kärnkraft för att säkerställa tillräcklig och ökad elkonsumtion. Där bekräftades att något behov av nyanlagd kärnkraft inte kommer att finnas och att det är betydligt dyrare att anlägga ny kärnkraft än ny vind- och solkraft. Experterna noterade också att svenska geografiska och biologiska förutsättningar är mycket goda för tillräcklig och utökad elproduktion med vatten, vind, sol och biomassa. När de reaktorer, som fortfarande är i drift, gjort sitt, har kärnkraften i Sverige gjort sitt. Det kan vi utgå från.

För övrigt, vad sysslar MSB egentligen med?

Barnkränkning, sociala media och datorerna

Som jag nämnt förr, brukar jag gilla det Lisa Magnusson i DN skriver. I helgen skrev hon om vuxna, som driver med barn, sina egna eller andras. Magnusson anser att det är ett vanligt fenomen, givetvis förkastligt. Hon berättar flera egendomliga exempel från sociala media om föräldrar eller vuxna, som vill få sina barn att gråta, för att sedan skratta åt dem. Obetänksamhet, dumhet eller ren elakhet. Tja, vad ska man säga? Man slutar aldrig förvåna sig. Min direkta reaktion var. Va? Är det verkligen så där? Är det möjligt att det blivit någon sorts lördagsnöje att förnedra sina barn? Det är svårt att tro. Men jag tror förstås inte, att Magnusson hittar på. Det är klart att hon inte gör men jag för min del har inte sett det.

Att jag missat något på nätet, säger inte så mycket, för jag tar inte särskilt mycket del av sociala media, trots att de nu för tiden är en stor sak. Sociala media har blivit en sorts parallell verklighet, en subkultur, eller flera om man så vill, som ger utrymme för både det ena och andra, framförallt missnöje. För egen del deltar jag på Facebook i några slutna grupper, ett par om hundar och någon om samer. Det allmänna flödet av inlägg, som ständigt rinner förbi, orkar jag sällan följa mer än några få rubriker nedåt. Mina egna inlägg är begränsade till hänvisningar till den här bloggen. Twitter använder jag aldrig och Youtube sällan. Med växlande framgång använder jag Snapchat i en familjegrupp med barnen och barnbarnen. Även om jag inte deltar så mycket i sociala media, blir det mycket tid med datorer. Mobilen förstås, stora datorn, en iPad och en laptop. Personliga kontakter, tidningsläsande, nöjen, konsumtion, ekonomi, information. Ja, livet har till stora delar digitaliserats. Mycket i livet styrs av ettor och nollor. Mer än vad vi egentligen vill? Eller vill vi överlåta ännu mer till maskinerna och robotarna? Finns det eller är det risk för artificiell intelligens i egentlig mening? Eller är uttrycket bara en omskrivning för större datorkraft och mer sofistikerade mjukvaror? Det är lätt att ställa stora frågor, inte lika lätt att komma med svaren.

Ur mediabruset

Först om en detalj i teve. För vår del nöjer vi oss med de vanliga teve-kanalerna, de som kan ses via gammaldags teve-antenn, dvs public service och TV4. Sedan vi avskräckts av ett experiment i ett halvår med ett hundratal teve-kanaler, så gott som alla med bedrövligt innehåll och med massor av reklam, har vi valt att avstå från större teve-utbud. Det finns, som bekant, lokala nyheter och lokala väderrapporter på både SVT1 och TV4. På SVT 1 täcker det,  som visas för oss, Östergötland. Om man tittar via dator och fiber, täcker de lokala nyheterna och väderrapporterna Stockholm. Inget av alternativen intresserar sig för Sörmlands län, som vi ju bor i. Fräckt, va! Sörmland är ett litet län men något händer även här och väder har vi också. TV4 har den goda smaken att spå väder även för Sörmland.

Så en helt annan sak, från ett annat medium, DN. Lisa Magnusson skriver där på ledarplats, för det mesta alldeles utmärkt, tycker jag. Men kanske inte riktigt alltid. Det kan man knappast begära heller, för den delen. Igår skrev Magnusson om företeelsen Linnéa Claeson på sociala media. Jag skriver "företeelsen", för Claeson har blivit ett begrepp ett varumärke i sociala media. Enligt Magnusson har Claeson tjänat miljoner på sina framträdanden och inlägg om feminism, kanske lite på utseende och image också. Claeson är en tuff tjej. Men Magnusson retar sig på henne och hävdar att hon ljuger och plagierar. Det kanske hon gör, kanske inte, kanske lite, kanske mycket. Själv vet jag verkligen ingenting om den saken. Jag tillät mig, som vanligt, en spontan och illa underbyggd reaktion. Hur viktig är hon, Claeson? Det finns hur många som helst på sociala media att klaga på. Det finns väl viktigare måltavlor än Claeson att ägna sin spalt på bästa plats i DN åt. Jag vet att jag inte tycker lika om alla, som förskönar sig själva och far med osanning. Vår tids mäktigaste och mest notoriska lögnhals har jag t.ex. väldigt svårt att tåla. Någon kanske undrar, vem jag syftar på. Just det, han som inte heter Duck i efternamn men väl Donald i förnamn. Ungefär där kom jag på att jag så sent som i förrgår gnällde här på en bloggare med 30 000 följare, bara för att hon använde en lite larvig titel. Claeson har tydligen sex gånger så många. Bäst att lägga ner här och i stället hålla med Magnusson, som jag ju ändå brukar.

Till slut om en notis i DN om ett färskt C-utspel. Nu är väl Annie Lööf ändå ute och seglar, hon som ett tag verkade så lovande. Hon har jobbat för förbättringar inom tågtrafiken men det verkar stå stilla nu, inte minst efter Riksrevisionens kritik av planerna. Då vill Lööf i stället satsa på flyget och utbyggnad av Arlanda och på fler motorvägar runt Stockholm. Utan att ens nämna något om klimatproblem och om hur investeringar i flygplatser och motorvägar ska minska utsläppen från de fordon, som ska använda dem. Nej, Lööf, vänd på prioriteringarna och se först till att våra transportmedel blir klimatneutrala och investera sedan i infrastruktur för bara sådana.

Influencers

Såg igår på SVTs morgonprogram ett par unga kvinnor intervjuas om Facebooks och Instagrams "gilla"-markeringar, likes, hjärtan och lite annat. Sådana där markeringar, som är till för att användare ska kunna jämföra, tävla, framstå som duktiga, synas, höras, märkas, vilket i sin tur lockar fler användare. Många användare är de här plattformarnas livsluft, det som är grunden deras reklamintäkter. Den ena av de intervjuade kvinnorna refererades till som "bloggare" och "influencer", den senare en titel, som blivit populär på sistone. Vilken tjusig titel! Den formligen utstrålar kändisskap, makt och stor betydelse. Om det var kvinnan själv som angivit titeln eller om SVT kommit på den, framgick inte. "Bloggare och influencer"! Så stiligt det låter. Jag funderade själv på att börja kalla mig "influencer". Då kanske man skulle verka lite mer inflytelserik. De, som hörde att man är en "influencer", skulle genast att få för sig att man är en viktig person, som påverkar omvärlden. Den här kvinnan i morgonteve uppgav att hennes blogg har 30 000 följare, tala om inflytande. Jag fortsatte fundera för egen del. Tänk, vilken personlig strålglans eller i alla fall status det skulle ge att kallas "influencer". Det vore något. Kanske skulle jag i så fall börja använda visitkort igen och på dem ange titeln "influencer". Det skulle imponera. Då skulle man vara någon, då skulle man få betydelse, göra intryck, sätta avtryck.

Men vänta nu! Jag kom på ett problem, ett bekymmer. Vem skulle jag influera? Vem skulle alls notera titeln eller titta på ett visitkort? Vem blir påverkad av mina aktiviteter, med eller utan fin titel? Mina följare på bloggen kanske, hade jag nog tänkt. Problemet är bara att min blogg har lite färre följare än den där "influencerns". Antalet är faktiskt bara någon eller några promille av den där kvinnliga mediamogulens antal följare. Och de flesta av dem, som följer min blogg, vet redan, vad jag tycker och influeras knappast av, vad jag skriver. Min bloggs behov av kommentarer, diskussioner, likes, hjärtan, "gilla", barnsliga symboler eller annat sådant är mycket litet. Jag måste nog, tyvärr, inse att jag skulle få jobbigt med titeln "influencer". Himla synd! Där föll den idén. Men "bloggare" skulle jag ändå kunna kalla mig med gott samvete, för jag bloggar ju faktiskt, nästan varenda dag. "Mikael Clemens, bloggare" kunde det stå på visitkorten. Men vid närmare eftertanke, tror jag att det får anstå med visitkort. Jag är färdig med visitkort och vem skulle jag förresten ge dem?

Hustrun, som kommit in och slängt en blick på det jag just skrivit, undrade varför jag retade mig så på den där titeln.

- Den låter både pretentiös och jättelarvig, sade jag. Vem fan blir influerad av vad en 25-årig tjej skriver för småungar om mode, kläder, pop eller annat?
- Har du läst hennes blogg? 
- Nää. 
- Du är bara avundsjuk, svarade hustrun.

Digitala media och lite annat

Det är många som fortfarande håller styvt på rösthemligheten. Behovet av att kunna rösta utan att tala om på vad fanns förr men knappast under min tid som väljare. Men tidigare var det viktigt att man inte behövde avslöja, vem eller vilket parti man stödde. Rösthemligheten var en del av skyddet mot manipulationer, maktmissbruk och övergrepp i länder, där det ändå fanns valfrihet. I min åldersgrupp och i Sverige kan man känna sig bortskämd i det avseendet - också. För oss har det, hittills, varit ofarligt att avslöja, vad man röstar på.

Äsch, det var ett högtravande ämne och jag vet inte riktigt, vad jag hade tänkt att det skulle leda. Jag släpper det, när jag sitter här i mörkt, regntungt, höstkyligt väder men inomhus i värmen med en mugg nybryggt kaffe bredvid dataskärmen. Vi får se, vad det blir, om det blir något mer. Jag har Spotify igång, med automatmixade låtar i listor, som verkar sammansatta för just min smak. En hel del bra musik får jag höra på det viset. Det finns alltid ett gäng eller ett halvdussin sådana samlingar på min spotifysida, när jag öppnar den. Kul!

 

Igår eftermiddag, när jag började skriva det här inlägget, kom jag på att skicka en hälsning till barnen och barnbarnen. Förr använde vi något som hette Kik men det passade inte alla. Jag kan förstås mejla till gänget men nu har vi en grupp på något, som barnbarnen använder och föreslagit. Det heter Snapchat och som jag har lite svårt att bemästra. Jag lyckades i alla fall skicka något och svar kom från tre av barnbarnen, det fjärde är på studiebeök i Kina! Häftigt! Snapchat är väldigt barnsligt utformat och ska vara ett sätt att meddela sig med det egna gänget, enkelt och momentant på nätet, med eller utan bilder och med eller utan larviga e-mojis. Jag inser att jag inte tillhör rätt åldersgrupp för det systemet. Det är svårt att förstå, hur det fungerar, vad symbolerna betyder och hur man ser, vem som gör och gjort vad. För barnbarnen verkar det vara som en "promenad i parken" för att travestera från engelskan. Och "barnen", alla vuxna sedan länge, har förstås inga problem med den ena eller andra "appen". Men det är kul att ha ett system för meddelanden och kontakter inom den närmaste kretsen och då gäller det att ha något, som även barnbarnen vill använda. Både jag och hustrun har svårigheter med användningen, trots att det verkar gjort för unga eller rent av barn. Men det fick bli Snapchat och jag tror jag ska be ett par barnbarn att ha en genomgång med oss för att vi ska förstå bättre, hur det funkar.

Så finns ju Facebook men barnbarnen är inte så mycket för det. Där finns ju annars goda möjligheter att ha grupper för det ena och det andra, slutna eller öppna. Vi har en grupp för våra hundar och ägarna av de valpar vi födde upp i somras. Och så är jag med i några andra hundgrupper och i ett gäng gröna grupper. Den senaste gruppen jag anslöt mig till, är en för samiska intressen, historiska och kulturella.

Jag gillar hela idén med digitala gruppsamtal inom bestämda kretsar. Om alla ändå stirrar i sina mobiler i stället för på omgivningar, är det väl bra, om det sociala är tillgängligt och någorlunda kontrollerbart.

Sociala media

Sociala media talas det om, som om det var självklart, vad det betyder. Så här långt har jag kommit. Facebook, Twitter, Instagram, Youtube och Snapchat. Jag har ett twitterkonto men har aldrig använt det. Inte heller följer jag några twittrare. Jag har fått för mig att nästan allt på Twitter är trams. Det är något som åtminstone stämmer med den amerikanska presidenten. Den sistnämnda använder barnbarnen och vi har en familjegrupp där. Instagram har jag också ett konto på och där har jag tittat då och då. Det verkar som om det är ett medium för foton, inte för text. Men har man ett konto på Facebook, tycker jag att det blir för mycket att följa även Instagram. 

Facebook har blivit alldeles för stort och starkt. Facebook har på något vis stulit marknaden för sociala media. Mitt intresse av Facebook är "så där" men jag tittar där nästan varje dag, oftast i samband med att jag för in referenser till denna blogg. Ett par bloggläsare har bett mig om det, för det ska vara enkelt för dem att där klicka på bloggadressen. För egen del läser jag mest bara sådant, som mina "vänner" skriver. Från dem har jag aldrig sett något olämpligt. Men av vissa andra skrivs skräp på Facebook, kan jag säga, där sprids mycket dumheter, en del som jag sett, en del som jag inte ser men hör om. Smått fantastiska siffror om antalet facebookanvändare har förekommit, typ, två miljarder. Jag läste också någonstans att Facebook förbereder att sjösätta en egen valuta. Brrr, jag ryser, jag har inget förtroende för vare sig Facebooks styrelse, ett gäng rika amerikaner med Zuckerberg i spetsen, eller för Facebook som bolag med alldeles för stort inflytande och alldeles för mycket makt. På plussidan kan man säga att Facebook skapar en enkel och snabb kontaktväg till många vänner, som man annars inte hade haft kontakt med och att man kan skapa egna grupper för smidigt informationsutbyte inom små kretsar.

Och bland sociala media finns ju alltså också Youtube. Jag använder inte Youtube ofta men det händer och då gäller det undantagslöst musik. Det finns otroligt många musikvideos på Youtube. Där finns ju också funktionen att, när man lyssnar och tittar på en låt, ser man möjliga och någorlunda närliggande andra låtar i marginalen. Det är faktiskt riktigt roligt att klicka vidare där, ibland på nya låtar, ibland på äldre. Man försvinner in i en värld för sig, ända tills hustrun, mobilen eller hundarna påkallar uppmärksamhet för annat. Häromdagen tittade jag t.ex. på några gamla duetter, Forsberg och Wiehe, Brightman och Bocelli, Clapton och Pavarotti, Blige och Bono, Pavarotti med någon annan o.s.v. Kul!

Skvaller

Dramaturgin på sociala media är ganska speciell. Det är knappast överraskande att folk, som är anonyma, vågar bete sig på sätt som går längre och är värre än vad de annars skulle våga eller vilja. Skitstövlar och fegisar finns det gott om, det är inte något nytt. Däremot är det nytt med de enormt stora skaror av människor, som lyssnar eller tittar på olika yttranden eller yttringar på sociala media och som lockas till olika mer eller mindre udda eller obskyra företeelser på nätet. Aldrig förr har så många, så enkelt kunnat ta del av så mycket tveksam information. En poplåt kan plötsligt skapa en miljonpublik och ibland en ny stjärna över en natt. Ett uttalande på Twitter kan skapa världsnyheter eller megaskandaler. Inlägg på Facebook, som innehåller rätt dramaturgisk mix, kan plötsligt delas tiotusentals gånger. En man med mentala diagnoser får en följarskara på 15 % av hela landets befolkning, mest just för att han har sina handikapp. Politiska utspel kan få en uppmärksamhet på sociala media, som dagspressen och tv bara kan drömma om. Rasister och högernationalister har fritt spelrum på nätet och på många sociala media. O.s.v.

För dem som vill torgföra propaganda och har pengar finns oändliga möjligheter att via internet jaga berömmelse, uppmärksamhet och medhåll. Vänner och följare, kan bli köpare, röstboskap eller påhejarmassor i framtiden. Och vill man inte torgföra egna kvalitéer, kan man, själv eller med hjälp av bottar och troll ägna sig åt att smutskasta andras. Sociala media är som gjorda för det.

Förresten, undrar jag om det heter "på" sociala media eller "i" sociala media. Där ser ni, hur insatt jag är. Och vilka är de där sociala media? Jag kan rabbla upp Youtube, Twitter, Facebook och Instagram men det lär finnas många fler. Eller...?

Apropå många handklappare, så påstås det att en halv miljon människor skrivit under ett upprop om att en amerikansk, misshandelsmisstänkt rapartist ska släppas ur svenskt häkte. Inte för att jag tror på uppgiften om underskrifter men man kan häpna över ytterligare en omdömeslös amerikan, den här heter Mark Brzezinski, som gett sig in i en debatt han inte klarar av. Han har bett kungahuset och regeringen att ogiltigförklara häktningsbeslutet i det anmälda misshandelsfallet. Han svingar frenetiskt med att han sett många liknande fall i Sverige och att det kan finnas rasistiska undertoner. När han ska förklara, varför han anser att domstolssystemet ska köras över, säger han att den svenska principen med självständiga domstolar "inte fungerar i vakuum". Frågetecken, utropstecken, frågetecken. Vad är det för en figur denne Brzezinski, som varit USAs ambassadör till Sverige, tydligen utan att ha förstått något alls.

Dolda budskap

En ny roll, som följt med nätet och sociala media, är den som "influerare". Det ska väl betyda en som genom att sprida budskap på nätet påverkar andra i största allmänhet och det sker genom att ha så många läsare, lyssnare, vänner och följare som möjligt på bloggar, poddar, Facebook, Instagram, Twitter, Snapchat och allt vad det heter. Trender sprider sig blixtsnabbt, rykten som löpeldar, skandaler ännu värre. Det gäller att passa på dem och hoppa på, när det behövs, avstå när man bör och driva egna teser när det är läge. Lite som en surfare som väntar och passar på de stora vågorna. Massrörelser och masspsykoser. Influerarna hjälper säkert till med det negativa också men huvuduppgifterna är annars att mot betalning, ofta utan att tala om det och av vem, göra reklam eller sprida ett budskap. I DN läste jag igår att det finns en rad influerare i Sverige och att ingen granskar influerarna, en klar fördel för dem som sysslar med verksamheten. Jag fattade inte om DN föreslog en ny myndighet för att granska lobbying, pr, påverkan och reklam på nätet.

Själv hör jag alltså till bloggarna. Tankarna snurrade lite. Tänk om det var så här: Jag är en betydande influencer eller influerare med häftigt gage från vissa varuproducenter och från ett politiskt parti. Jag tycker att jag kan bortse från marknadsförings- och konsumentlagstiftning och undviker alltid att förklara, om det jag skriver innehåller reklam eller ej, liksom om jag får betalt för den ena eller andra torgförda smaken eller åsikten. Jag har en enorm läsekrets och det jag skriver blir läst i landets alla hörn och vrår. Jag lever gott på intäkterna från de företag och organisationer som använder mig som influerare och jag pepprar mina blogginlägg med lovord om producenternas produkter (som jag givetvis använder själv också) eller med goda skäl för att rösta på visst sätt. Det skapar inte bara rikedom utan är också härligt, ger en nästan berusande känsla, att veta att man är en maktfaktor, som påverkar utvecklingen. Ibland men ganska sällan händer det att jag tar del i mer negativa kampanjer mot konkurrenter som uppträtt för aggressivt eller varit för framgångsrika eller mot andra partier, som utgör hot eller avviker alltför kraftigt från det som jag och mina uppbackare tycker. Min viktigaste uppgift som influerare är att ha stora skaror av läsare, vänner och följare. Jag följer statistiken mycket noga och lägger ner mycket möda och omsorg på att hela tiden utöka läsekretsen. För att lyckas med det, ska man vara ung och vacker, snygg och välklädd och hela tiden kunna klämma ur sig hippa synpunkter. Hmmm, jag tror jag stannar där.

Så ser verksamheten som influerare ut. Man är cool och blir rik som ett troll. Tänk om man var en influerare! Så tjusigt det vore, vilket fint liv man skulle kunna leva, vilken viktig person man skulle kunna bli! Men, för en 74-årig privatbloggare, varken ung, vacker eller välklädd, som bloggar för skojs skull och har kompisarna och några till som läsare, är risken begränsad. Jag måste få in det i mitt huvud.

Sociala media

Det var födelsedag igår. Gratulationer av de närmaste och käraste känns alltid härligt. Gratulationer från goda vänner och bekanta är också trevligt. I det hjälper ju Facebook onekligen till. Jag blir numera gratulerad av många fler än förr. Skälet är knappast att jag blivit trevligare eller mer populär utan helt enkelt att Facebook både påminner om födelsedagar och gjort det enkelt att skicka gratulationer. Inget fel i det. Det händer att jag har synpunkter på Facebook, på hur det sköts, på vissa funktioner, en del innehåll o.s.v. Men i det här avseendet, med kontaktskapandet, som forum för ömsesidiga uppskattningar, med påminnelser om bemärkelsedagar och en del annat, tycker jag faktiskt att Facebook är rätt bra.

Det snackas en del om trista företeelser i sociala media, drev, förolämpningar, rasism, hat, manipulationer, bedrägerier, prostitution m.m. Sossarna har t.o.m. hittat på ett ord för att skylla övertramp på - hatsvans. Har inte hört det förut. Det händer förstås att jag får del av trista inlägg på Facebook men jag är ganska förskonad från sådana. Jag inbillar mig att det kan ha att göra med att jag har vettiga och kloka "vänner" men sannolikt beror det på att jag inte ägnar mig åt Twitter, mycket lite åt Instagram och inte alls åt några andra sociala medier eller "communities". Det får räcka med Facebook och den här bloggen. Jag är inte ute efter skandaler och elände på andra sociala medier, vilka de nu är och jag rotar inte efter hemskheter på darknet eller andra skumma ställen i cyberrymden. Jag "delar" mycket sällan något på Facebook och jag undviker att svara på eller delta i enkäter, upprop, undersökningar, tävlingar och reklamerbjudanden på nätet. Sådana begränsningar hjälper en nog att slippa mycket av det värsta.

Ständigt denne Trump

Ett inte särskilt kärt men ändå återkommande ämne här på bloggen är Trump, USAs president. Här är några bilder från nätet på världens mäktigaste och därmed farligaste man.



Av en person med sådan makt förväntar sig alla gott omdöme, klokskap och hederlighet. Av en person med sådan makt förväntar sig varken USA eller världen vårdslöshet, okunnighet och osanningar. I USA var det förfärande många miljoner människor, som röstade på den här mannen. Vad i all världen kan det ha varit de egentligen röstade på? Den här presidenten vågar inte ens visa sina deklarationer. Det gjorde inte Nixon heller. Inga andra presidenter än dessa två har motsatt sig det. Man kan säga att Trump och Nixon är i en klass för sig i amerikansk historia. Jag avstår från att hitta på namn på den klassen. När det gäller osanna eller felaktiga offentliga uttalanden, lär dock Trump vinna med hästlängder över alla tidigare presidenter. Läste i DN att, enligt Washington Post som kollat och räknat, har Trump kommit med osanna eller felaktiga uttalanden i genomsnitt 22 gånger om dagen de senaste 200 dagarna, 5 000 gånger under sina första 600 dagar i Vita huset och hittills sammanlagt närmare 10 000 gånger under sitt presidentskap. Det är faktiskt oerhört, även om siffrorna vore överdrivna. Två rätt färska exempel är att vindkraftverk förorsakar cancer och en ny lögn om, var fadern föddes. Alla dessa lögner lär göra det jobbigt för honom att någonsin säga något sant eller korrekt.

Ibland kastas man i medierna mellan ytterligheterna mer än annars. Litet och stort, hemskt och härligt, lögn och verklighet, huller om buller. Extremer, motsättningar och polarisering verkar ligga i tiden. Man läser om Trumps alla lögner, inte minst i hans klimatförnekelse och gynnande av fossilindustrin. Men man läser å andra sidan om tonåringen Greta, som väcker visst hopp och om journalister och andra i såväl konventionella som sociala media, som tar klimathotet på allvar och som ger oss fakta. Jag läste t.ex. igår Björn Wimans artikel i DN om journalistikens huvudsakliga redskap, som är spaden inte pekpinnen. Budskapet var ungefär "gräv och gräv mer om, vilka som gynnas och tjänar på att inte lyfta klimatproblematiken på ett hederligt sätt eller över huvud taget". Inget nytt kanske för den intresserade men ändå utmärkt, som det mesta som Wiman skriver. Twitter förstår jag mig inte på, men, även om man inte jublar över FB i allmänhet, kan man i alla fall följa ett stort antal miljö- och klimatgrupper där för att följa en folklig diskussion.

Fy skäms!

I slutet av veckan visas dokumentären om Josefin Nilsson. Jag har sett den på SVT play. Den är gripande och det är lätt att förstå den upprördhet och det känslosvall den rört upp, även om det värsta hände för mycket länge sedan. Det verkar av dokumentären, som om den fysiska och psykiska misshandeln lett till och i realiteten förorsakat sångerskans död. I vilken mån det sambandet finns, är väl inte klart och lär väl knappast bli det. Men tanken är hemsk och borde vara det även för mannen ifråga. Många röster hörs för att Dramaten nu ska vidta åtgärder mot mannen, ge honom foten. Om man gör det, borde det inte bero på mer eller mindre folkliga upplopp utanför Dramaten eller på sociala media 20 år senare, 20 år efter att saken avdömts av allmän domstol. I största allmänhet vore det lite sent påkommet, oavsett hur avskyvärd man tycker att historien är. Det som borde gjorts, borde i varje fall ha gjorts för mycket länge sedan. Å andra sidan kanske det är en mer "akademisk" fråga. Det är ändå hög tid för den här skådespelaren att sluta. Han är i 70-årsåldern och en medioker skådespelare som inte, folkstorm eller ej, hade bidragit till bättre publiksiffror för Dramaten. Nationalscenen går vidare och kanske får ett Fy skäms! av kulturministern.

Det amerikanska metoo-uppropet fick ett väldigt genomslag här hemma och faktiskt även inom kulturvärlden. Men nationalscenerna tycks inte göra många knop i förbättringsarbetet. Nu ska det bli andra bullar av på Dramaten och andra nationalscener, låter kulturministern förstå. Det är väl Operan, Riksteatern och Unga Klara det, kanske Stockholms Stadsteater också. Ministrar har ryckt ut på senare tid för att respektive ledning för kulturinstitutionerna ska förstå att det där med jämställdhet ska gälla även i kulturen. Nu ska det tas itu med männens maktmissbruk, övergrepp och olater. Det är säkert inte en dag för tidigt.

Många skådespelare och kulturarbetare har redan "vittnat". I USA dyker den ena metoo-skandalen efter den andra upp. Det gäller framstående artister som R Kelly och Ryan Adams, det gäller t.o.m. en död artist, Michael Jackson. Här hemma är det förvånande nog, ännu ingen som vågat så mycket som knysta om översitteri eller övergrepp av själva nationalhelgonet Ingmar Bergman. Kanske beror det på att han är död men förhoppningsvis, beror det på att han inte ägnat sig åt några övergrepp. Att han i sitt arbete knappast prioriterat jämställdhet, demokrati och att han emellanåt verkar ha varit en skitstövel från arbetsmiljösynpunkt, är en annan sak.

Det skrevs inte mycket om Josefin Nilssons elände, då det pågick men branschen visste tydligen. I hennes fall uppmärksammades det i alla fall av rättsväsendet. Det ligger i sakens natur att metoo-skandaler kommer upp i efterhand och att många som anklagas varken åtalats eller dömts för övergrepp. Tiden går. Men, i den mån metoo givit kvinnorna mod och styrka att flytta fram positionerna, så desto bättre. Klimatet i media verkar ha hårdnat, kanske i takt med allt råare toner i sociala media. Aftonbladet t.ex., med sitt notoriskt dåliga omdöme och ledd av fanbäraren i kulturfrågor, Åsa Linderborg, utsatte teaterchefen Benny Fredriksson för en förskräcklig allmän nedsabling, utan chans för honom till försvar. Det lär ha, om inte direkt förorsakat, så i alla fall lett fram till hans självmord. I sanning en förfärlig historia, som Aftonbladet tycks klara sig undan med ett Fy skäms! från Pressens Opinionsnämnd!

Facebook eller inte

På Facebook är det inte tillåtet att visa Köpenhamnssymbolen Den lille havfrue, för det är en skulptur som föreställer en naken kvinna. På Facebook är det däremot rätt mycket fritt fram för våld. Världen har just förskräckts av en våldsverkare i "breivikklass", som tagit sig till Nya Zeeland och börjat skjuta ihjäl människor. I samband med mördandet lade gärningsmannen upp en film på sitt massmord på Facebook. Det var tydligen inget problem att lägga upp den och den lär ha funnits kvar där i flera timmar, innan den togs bort. Hos Facebook förekommer skruvade uppfattningar om både konst, nakenhet och våld.



Det är dags att på nytt ompröva deltagandet på FB. Visst kan det vara kul att se vad vännerna postar då och då men jag använder FB mest för ett par andra ändamål. Några av mina vänner lägger ut intressanta saker om klimatet och om miljöfrågor och jag är med i flera olika miljö- och klimatfora. Och ett par vänner, som läser min blogg, tycker att mina dagliga hänvisningar till bloggen är bekväma att ha. Det förstnämnda är faktiskt lite synd att missa. Får fundera på det. Det sistnämnda är inte särskilt nödvändigt. Jag ska fundera vidare. Kanske skulle man kunna använda Twitter till något.

En helt annan sak. Läste Peter Wolodarskis "söndagskrönika" i DN om förintelseöverlevare och Greta Thunberg och om människor som försöker förminska deras budskap. Inte bara välformulerat av Wolodarski utan även vettigt innehåll som ofta från det hållet.

Seriös press och nätet

Pressetik är ett speciellt område, som jag inte känner till särskilt väl.

Kulturprofilen har kallats för kulturprofilen i flera år nu, även efter att brottmålet mot honom slutligen avgjorts. Media vill väl inte nämna hans riktiga namn med risk för någon sorts fotfel, smitta eller… vad vet jag. Under tiden som kurragömmaleken om personens namn pågick, fick förstås allt fler reda på, vem "tillnamnet" avsåg. I början av historien, kunde man bli nyfiken på, vem denna skugga var men, när avslöjandet väl kom i någon mindre finkänslig publikation, var det redan känt och ospännande. Hans namn sade de flesta ingenting, tror jag. Det gjorde däremot hans hustrus namn och det stod tidigt klart, vem hon var.

Så till en helt annan sak men som har med pressetik att göra. Läste i lokaltidningen om en icke namngiven krog i Nyköping, som länge haft svåra råttproblem. Bortsett från att den nyheten är lite typisk för en lokaltidning, undrar jag, som allt som oftast besöker Nyköping, vilken restaurang det rör sig om. Rapporteringen var sådan att man gärna undviker just den restaurangen. Vilket är viktigast? Någon sorts sekretess och skydd för den enskilda ägaren, som struntar i regler eller allmänhetens intresse av att kunna välja att besöka eller inte besöka en krog med allvarliga sanitära problem. Tja, man kan väl ta reda på det på annat sätt. Men vad är det som förorsakar lokaltidningens finkänslighet. Något icke lagakraftvunnet beslut kanske? Den pågående polissaken kanske?

Två vardagliga exempel från den seriösa pressen. Men mycket som sprids offentligt idag, sprids ju inte på det viset utan via nätet på sociala media. Där finns ingen pressetik, inga etiska och enhetliga regler över huvud taget, som det verkar. Där är drev, påhopp, ärekränkningar, hot och förnedring vardagsmat såväl från presidenter som vanligt folk. Med mobilen i högsta hugg eller ensam vid tangentbordet förvandlas Frankenstein lätt till sitt eget monster utan hämningar och omdöme. Stora amerikanska företag utövar någon sorts enväldig självcensur, som inte är värd namnet och som dessutom bygger på förlegade och skruvade föreställningar. Friheten att bära sig åt lite hur som helst på nätet ska väl ses med yttrandefrihet och tryckfrihet som bakgrund. Övertrampen kanske ändå är bättre än vissa länders statliga begränsningar av informationsflöden och yttrandefrihet. Och straffrättsliga gränser finns ju i de flesta länder även för agerande på nätet.

Mycket info

Peter Alestig är reporter på SvD, en tidning jag annars inte läser till vardags. Han skriver bl.a. om miljöfrågor och Ibland skriver han kloka saker. Läste igår kortversionen av hans klimatkrönika, där han skrev om det växande intresset för elbilar. I förbifarten nämner han att staten går miste om skatteintäkter på 50 miljarder om året, när fossildrivna bilar försvinner. Jaha, vad menar han med det då? Att vi ska fortsätta att köra bilar på diesel och bensin för att staten ska få in föråldrade och obsoleta skatter. Det tror jag knappast, men det kunde vara klädsamt med en antydan. Och Alestig glömmer att nämna är att svenska staten subventionerar fossilbränslen, direkt eller indirekt med bortåt 25 miljarder årligen.

Alldeles nyss såg jag ett upprop på FB, där man borde uppmana statliga Sveaskog att bättre hantera sin skog på ett hållbart och miljömedvetet sätt. Bra i och för sig och budskapet var det inget fel på. Jag skrev på men ärligt talat hade jag inte riktig koll på, vilka som stod bakom. Jag godtog en uppräkning av olika organisationer, som jag vet är seriösa men underlät att kontrollera, om de verkligen stött saken. Jag tror det men...

Det har börjat skrivas ganska mycket om miljö och klimat både i de konventionella tidningarna och på de s.k. sociala media. Det finns t.ex. på FB massor av grupper, där det skrivs mycket om de gröna frågorna. Det finns grupper, som startats och drivs av ideella organisationer, rena miljöorganisationer, myndigheter, politiska partier och enskilda initiativ. Man kan läsa eller delta eller både och. Men det är inte helt lätt att hitta rätt bland alla grupper och deltar man i alltför många, hinner man inte läsa allt och inte heller sovra ordentligt.

Tryckfelsnisse, Snapchat, Whatsapp...

Om en ideell orgnaisaton som stöder mänskliga rättigheter läste jag i tidningen nyligen att den var artipolitiskt och regiöst obunden. Även om jag en sekund hann undra, vad artipolitiskt kunde betyda, så förstod jag rimligt snart att det var tryckfelsnisse, som varit framme. Det är väl OK. Artipolitisk låter för den delen rätt fint, medan regiöst lämnar en del övrigt att önska. Och jag är inte den, som ska sitta på någon hög häst här. Tittar jag någon gång på något jag skrivit tidigare, är det vanligare än ovanligt att jag hittar någon felskrivning. Och då har jag ändå aldrig någon tidspress på mig numera och då har jag ändå en rättsatvningsfunktion i datorn. Och kika t.ex. på fjärde ordet från början i detta stycke.

Apropå skrivande och meddelanden och så, har vi i familjen börjat snapchatta,( även om det ordet inte finns). Alla ungdomar vet, vad Snapchat är och det börjar, om än i långsam takt, gå upp även för mig. Här gäller snappar i stället för meddelanden, vilket låter lite barnsligt men det kan det väl få göra. Hela "appen" ger ett lite snällt och barnsligt intryck. Här är ikonen för själva "appen" ett stiliserat spöke. I storfamiljen har vi i några år använt en "app" som heter Kik för meddelanden, bildvisningar och kontakt i den lilla gruppen. Det har varit kul men den "appen" verkar ha blivit frånsprungen av den nyare, Snapchat, som de yngre verkar föredra. Den duger väl också men det är en del nytt man behöver fatta. Tur då att man har de bästa lärare man kan ha, barnbarnen. Och man måste lära sig att skilja på den och Whatsapp, Messenger, alla mejlprogram, Facetime och en massa andra s.k. sociala media.

Och så ska man passa sig för smygande försäljning av abonnemang av "appanvändning", som man inte behöver, tydligen även från stora Apples sida. För några dagar sedan fick vi plötsligt en bekräftelse av Apple på att någon av oss beställt en tjänst med Whatsapp, som vi ju redan har gratis men inte använder, att den skulle vara gratis i 3 (!) dagar och sedan kosta flera hundra i månaden. Vi förstod inte, hur en påstått bekräftad beställning gått till heller. Vi kände inte till Whatsapp men anade att både Apple och Facebook på något vis hade med det att göra, kanske Google också. Efter mycket messande och ringande och otroligt omständlig hantering i olika sites och service desks, på ömsom svenska, ömsom amerikanska, lyckades vi slippa tjänsten, som Apple påstått att vi beställt, fast vi inte hade det. En lätt doft av lurendrejeri retade våra näsor ett ögonblick. Håller stora Apple och/eller Facebook på och lurar sina användare? Nej, det tror man väl inte. Men i det här fallet undrade vi i alla fall. Och förresten, den slippriga hanteringen av informationen om Soros och annat säger väl sitt om Facebook.

Klick, klick

För några dagar sedan skrev jag lite om FB här på bloggen. Tänkte lägga till en sak. Om klickandet.

Det gäller väl att få så många klick som möjligt. Det är väl alla facebooksanvändares högsta önskan. Många klick, en gladare dag. Massor av klick, duktig pojke. Några få klick, besvikelse. Inga klick, undanflykt behövs. En del är väl ute efter kommentarer också men jag tror de flesta kollar antalet klick mest, d.v.s. "gillaklick", med eller utan någon larvig mojisymbol. Man kan säkert tänka mycket om, vad det är som samlar många klick och vad som passerar med få klick eller, ve och fasa, kanske helt oklickat.

Men jag funderade en stund på mitt eget klickande. Är det bara innehållet eller bilden, som gör att jag klickar? Nej, säkert tar jag också ovidkommande hänsyn. Det beror också på, vems inlägg det är. Och ibland beror klickandet på rent larviga skäl, som att den och den brukar jag inte hålla med, den och den klickar minsann aldrig på mina inlägg, den och den kommer bara med trista saker o.s.v. Frekvensen av inlägg om vissa frågor och från vissa personer kan medföra viss klicktrötthet, vilket gäller ännu mer för "hjärteklickandet" på Instagram (som jag oftast struntar i). Och när det gäller FB-inläggen i alla olika "miljöfora" (undrar om det ordet egentligen finns), som jag deltar i, tänker jag också på politiska undertoner, innan jag klickar, så att jag inte klickar på något med "fel färg". Man vill ju inte gilla alltför tossiga politiska hemvist eller budskap. Det gäller förstås inte bara miljön utan inlägg i alla politiska frågor.

Jaha, vad ville jag säga med detta då? Inte något särskilt mer än det där egentligen. Det var bara ett par tankar om den nutida sysselsättningen klickandet, som liksom hör till FB. I det här blogginlägget har jag lyckats få med bokstavskombinationen klick inte mindre än 23 gånger. Bara en så'n sak.

Vad är Facebook bra för?

Facebook har blivit en stor sak i vår tid. Alla har hört talas om det, nästan alla vet, vad det är. Facebook är del av mångas vardag. Zuckerberg, som ingen röstat på, kontrollerar Facebook och har blivit en maktspelare utan ideal, som blivit både rikare och mäktigare än så gott som alla på jorden. Varför i all världen vill vi ha sådana ledare? Men han är ingen folklig ledare och, utanför det bolag han kontrollerar, ingen ledare alls.

Och vad är det egentligen folk skriver om på Facebook? Vilken image är det, som folk vill visa för andra? För andra, man kan nästan säga för hela världen med tanke på att en tredjedel eller nå't av jordens hela befolkning använder Facebook. Vad säger inläggen på Facebook om personen bakom? Det kan man spekulera om. Jag bortser för tillfället från samlingssidor och kvasigrupper och även från fiffel och skumrask. Båda delar verkar vara vanliga och omfattande företeelser på Facebook.

Det mesta jag ser på Facebook är enskilda inlägg inom egna intressesfärer. Några vänner till mig rider och tävlar med hästar, så jag har sett många fina hästbilder från de hållen. Någon kompis älskar att resa och bilder och korta klipp från olika delar av världen dyker upp i inläggen. En gammal vän är musiker och spelar fortfarande. Alltså dyker olika bilder från den branschen upp. Någon enstaka har snöat in på "selfies" och visar ständigt nya bilder på sig själv med olika miner och i olika poser. En vän med mer vett än många gör dagligen inlägg om klimathotet. En annan är konstintresserad och kommer med intressanta inlägg om sådant. En egenhet hos några bekanta, som är välsituerade, äldre män, bortskämda med framgång och framskjutna poster i näringslivet, är en fäbless för olika sorters rebusar och "quizes", som går ut på att hitta dolda tecken i mönsterbilder och så'nt.

Det positiva med Facebook är att det är en bred kontaktyta, som många inblandade kan ha glädje av. Själv använder jag FB mest för referenser till den här bloggen. Här skriver jag om miljö, klimatet, politik, lite av varje och någon gång något personligt. Varken här eller på Facebook skriver jag direkt om mina närmaste, i varje fall inte med namn och aldrig med bilder. Jag har noterat att detsamma gäller de flesta av mina vänners inlägg på Facebook. Undantag finns. Någon är uppfylld av familj och släkt och ser ett nöje och ingen oro i att visa bilder av alla de närmaste.

Så vad blir slutsatsen? Nja, jag tycker inte att Facebookinlägg säger mer om människor, än att de flesta har en hobby eller ett intresse och att vissa vistas mer på nätet än andra. Jag tror jag struntar i att göra något mer av Facebook än vad det är, en fluga på nätet och ett innehållslöst kontaktnät, som är till för att genom reklam skapa rikedom till dess ägare.

Sociala media eller seriösa media

Vad är sociala media egentligen? Det lär finnas många och jag vet rätt lite om dem. Själv är jag efter flera års tvekan med på Facebook, som lär vara den största plattformen med, typ, ett par miljarder användare. Jag tittar ganska ofta i Fb men mest använder jag det till att lägga in referenser och adress till den här bloggen. Instagram finns jag på också men det tittar jag på sällan, kanske någon gång i månaden. Den andra riktigt stora plattformen bland sociala media är Twitter. Där förekommer kreti och pleti, har jag läst, däribland rätt många politiker, som vill sprida korta kommentarer snabbt. Jag tror jag har ett twitterkonto men jag har aldrig använt det. What's up kan jag inte och det finns säkert en rad andra plattformar, som både "kidsen" och mer sofistikerade användare utnyttjar.

Ja, ja, det är mycket med de där sociala medierna. De riskerar att bli gaphalsarnas fora. Vissa politiska partier är duktigare än andra på att bruka och missbruka dem. Vissa presidenter också. Det ligger en fara i att bedöma världen efter sociala media, särskilt om man är okritisk.

Jag kommer att även i fortsättnigen hålla mig mer till de klassiska medierna, låt vara att vi har abonnemang på nätupplagorna av de dagstidningar vi läser, DN och SN. Båda är seriösa.

"Fölseda"

Det var "fölseda" igår. Trevligt. Frun hade ordnat det ena och det andra. Tårta på morgon är lite överkurs men det hör till på något vis, även i form av grädde och choklad från Schwarzwald kl. 7. Det är något det. Golf på dan, cykeltur och krogen på kvällen, förrätt i husbilen dessförinnan. Väldigt mysigt. Alla barnen ringde, det värmer. Ett par barnbarn också.

Och lite speciellt är det allt med det här Facebook. Eftersom alla ens vänner och bekanta påminns om att man fyller år, får man väldigt många gratulationer. Är det bra eller dåligt? Jag har rätt många negativa synpunkter på Facebook men jag måste säga att jag tycker att det finns en del positivt också. Kontaktskapandet mellan personer, som egentligen gärna har kontakt men som tappat den är ett exempel. Kontakter med många trevliga arbetskamrater från förr är ett annat.

Födelsedagsfirandet är väl kanske en småsak men det är inte helt fel att få födelsedagsgratulationer från alla nära och kära men också från olika hörn i landet, från vänner och bekanta, som man inte väntat sig o.s.v. Jag tycker det känns rätt fint, faktiskt, även om jag inte inbillar mig att jag på äldre dagar plötsligt blivit populärare än någonsin (trist kommentar faktiskt, sorry). Och så kan man, om man är lagd åt det hållet, börja undra över dem som inte velat gratulera, trots att de är “facebookvänner” och trots att Facebook uppmanat dem. Kanske har de inte inte varit inne på Facebook nyligen. Kanske har de inte haft tid att fundera eller, ve och fasa, kanske har de aktivt valt att inte gratulera. Nej den där djäveln ska jag fan inte gratta, typ (ännu tristare kommentar, OK).

Det gläder mitt elaka hjärta att Facebook inte gärna kan tjäna särskilt mycket på att sälja information till höger och vänster om alla födelsedagshälsningar till en svensk panschis. Eller....?

In eller ut?

Det är ganska många som väljer att lämna Facebook nu. Det är många som inte vill acceptera den taffliga (eller infama) hanteringen av personliga data, som Facebook ägnat sig åt. Andra s.k. sociala media, som folk med stark samhörighetskänsla och behov av att höras och synas ägnar sig åt, är ju Instagram, Twitter, Linkedin och Youtube. Instagram kan väl ha en vits för dem, som vill byta fotografier. Jag har sett många fina bilder, tagna av duktiga fotograferande vänner, där. Fast fotograferna gör sig av med ensamrätten. Twitter har jag ett konto hos, som jag aldrig använt. Det är inget för mig. Linkedin är inte så mycket för oss senior citizens. Youtube har jag tittat på en del, för jag har gillat att titta på gamla klipp med soul- och rockmusik. Det kan man ju fortsätta med, om man vill. Kvar finns mejl, chatgrupper och andra direkta digitala kontaktvägar, som minskar behovet av kolosserna i branschen sociala media.



Personligen lämnade jag Facebook för många år sedan av ungefär samma skäl. För något år sedan, när jag ville se, om och hur mycket Facebook förändrats, gick jag med igen. Facebook hade under tiden vuxit till en massrörelse utan motstycke men inget hade egentligen blivit bättre. Jag ägnar Facebook rätt lite tid och, ärligt talat, mest för att puffa lite för min blogg. Det händer att jag skummar vännernas dagsflöden och läser om det som pågår i en del grupper, som är intressanta för mig, mest rörande miljö och klimat. Men jag skulle lätt kunna vara utan både det ena och andra. Och visst, det kan vara kul ibland att se vad ens digitala vänner, ibland nära, ibland perifera, säger och tycker men om det är tillräckligt för att motivera facebooksdeltagande är tveksamt.

Så vad blir slutsatsen av det här? Tja, att det kanske börjar bli dags att lämna Facebook igen.