Linje röda

Vi var på teatern i Stockholm i söndags, på Dramaten, lilla scenen. Vi såg Linje Lusta av Tennessee Williams. amerikanskt drama av klassiska dimensioner.  Det söps oavbrutet och röktes mest hela tiden. I pjäsen alltså. Handlingen utspelas på 50-talet, tror jag. Det handlar om missbruk, psykiska eländen, klassmotsättningar, livslögner, även en fläkt av invandringsproblematik. Jag googlade Williams, när vi kom hem och läste att hans syster, som stått honom nära, blivet intagen för shizofreni och utsatt för handikappande lobotomi. Det gav en relief till att pjäsens Blanche till slut gått över gränsen och lurades iväg till "Funny farm". I början av föreställningen kom jag ett par gånger på mig själv med att undra, varför all denna dramatik, varför så mycket av den? Det kunde några gånger verka som drama för dramatikens skull. Men det tog sig vartefter och blev till slut både intressant och gripande, mer kanske tack vare ensemblen och uppsättningen i stort än manuset.

Pjäsen var rätt lång och under en paus kunde man förfriska sig i närliggande bar, som verkade inkorporerad i dramatenfoajén.

Fint skådespel var det. Särskilt de båda kvinnliga huvudrollerna spelades fantastiskt skickligt. Livia Millhagen har jag sett ganska många gånger.  Hon är lika bra varje gång och hon hör till våra allra bästa. Och scenografin var spännande. En stor filmduk tog upp ett stort utrymme och lägenheten, där allt utspelades, fanns där men rummen var till stora delar dolda för publiken.

Jag satt och undrade över det, innan "ridån gick upp". Men jag begrep inte, förrän jag såg en ambulerande filmfotograf röra sig i kulisserna med en filmkamera m.m. på en ställning buren på rygg och höfter. Hela pjäsen utspelades sedan som på film men ändå på riktigt genom att man såg skådespelarna ibland på riktigt ibland på filmduken och hörde dem hela tiden o.s.v. Jag är inte tillräckligt teaterkunnig för att veta, om idén är ny eller varifrån den kommer men mycket effektfullt blev det och många fantastiska närbilder visades på duken. Kanske att balansen mellan film och verklighet kunde ha tippats en liten aning i verklighetens favör. Föreställningen belönades med jubel och stående ovationer.

Det var en fin sommarkväll i vår vackra huvudstad, när vi efter teatern promenerade till tunnelbanan för att med röda linjen åka ner till Hornstull, där vi parkerat. Ingen "street car" men nästan. Noterade att en enkel på T-banan kostade 32 kronor, vilket blev 128 kronor för oss två tur och retur. Med egna bilen hade det kostat hundralappen mindre. Lattjo prioriteringar ligger bakom den prissättningen, om man vill att folk ska åka kommunalt i stället för med egen bil.