Nöjesliv

Jag har varit på musical i storsta'n. Vi besökte på söndagen Statsteatern och fick se senaste uppsättningen av Spelman på taket med huvudrollsinnehavarna Dan Ekborg och Pia Johansson tillsammans med en jätteensemble av sångare och dansare och ett par andra kända ansikten i biroller. Musikaler är inte riktigt min grej men vi gick gärna med ändå, för det var med trevligt sällskap. Själva skådespelet, för det var verkligen ett skådespel i ordets rätta bemärkelse, var en positiv överraskning. Dan Ekborg briljerade i både spel och sång, vem hade trott det? Scenografin imponerade. En del av sång- och dansnumren var väl lite medryckande, om än väl amerikanska. Vi hade de bästa platser man kunde önska sig. Salongen var fullsatt.

Bakgrunden till själva handlingen i Spelman på taket är en roman av den ryska, jiddischspråkiga författaren Aleichem. Handlingen på scenen var en smålustig och glättig sång- och dansföreställning men bakgrunden är mörkare. Det är fråga om pogromer i Ryssland under tsartiden. Vad rollfiguren på taket, själva spelmannen, egentligen hade för betydelse, begrep jag inte,  kanske en berättare, en iakttagare, kanske bara en manuskrydda. Han sprang omkring med en fiol (Fiddler on the roof, är den engelska titeln på förlagan) och var i alla fall mycket vig.

För att kunna resa till storsta'n, dessutom med övernattning hos vännerna, måste det ordnas med hundar och lite annat. Hundarna togs väl och tryggt om hand av en hundkunnig granne, som emellanåt själv har behov av motsvarande tjänst. En annan värderad granne hjälpte till att se till nykläckta kycklingar, som hustrun driver upp i ett badrum. Själva körde vi som omväxling bil ända in i sta'n (annars blir det oftast tåg från Byn numera) med söndagsparkering på en gata i närheten av teatern för en hundring och på kvällen besök i en närförort. På den plats vi hittade, kostade det 30 spänn att stå mellan 7 och 9 på måndagmorgonen och från 9 var det p-förbud, med böter på 1100 vid överträdelse. Lite lurigt.Tiderna förändras även för parkering i sta'n.

Linje röda

Vi var på teatern i Stockholm i söndags, på Dramaten, lilla scenen. Vi såg Linje Lusta av Tennessee Williams. amerikanskt drama av klassiska dimensioner.  Det söps oavbrutet och röktes mest hela tiden. I pjäsen alltså. Handlingen utspelas på 50-talet, tror jag. Det handlar om missbruk, psykiska eländen, klassmotsättningar, livslögner, även en fläkt av invandringsproblematik. Jag googlade Williams, när vi kom hem och läste att hans syster, som stått honom nära, blivet intagen för shizofreni och utsatt för handikappande lobotomi. Det gav en relief till att pjäsens Blanche till slut gått över gränsen och lurades iväg till "Funny farm". I början av föreställningen kom jag ett par gånger på mig själv med att undra, varför all denna dramatik, varför så mycket av den? Det kunde några gånger verka som drama för dramatikens skull. Men det tog sig vartefter och blev till slut både intressant och gripande, mer kanske tack vare ensemblen och uppsättningen i stort än manuset.

Pjäsen var rätt lång och under en paus kunde man förfriska sig i närliggande bar, som verkade inkorporerad i dramatenfoajén.

Fint skådespel var det. Särskilt de båda kvinnliga huvudrollerna spelades fantastiskt skickligt. Livia Millhagen har jag sett ganska många gånger.  Hon är lika bra varje gång och hon hör till våra allra bästa. Och scenografin var spännande. En stor filmduk tog upp ett stort utrymme och lägenheten, där allt utspelades, fanns där men rummen var till stora delar dolda för publiken.

Jag satt och undrade över det, innan "ridån gick upp". Men jag begrep inte, förrän jag såg en ambulerande filmfotograf röra sig i kulisserna med en filmkamera m.m. på en ställning buren på rygg och höfter. Hela pjäsen utspelades sedan som på film men ändå på riktigt genom att man såg skådespelarna ibland på riktigt ibland på filmduken och hörde dem hela tiden o.s.v. Jag är inte tillräckligt teaterkunnig för att veta, om idén är ny eller varifrån den kommer men mycket effektfullt blev det och många fantastiska närbilder visades på duken. Kanske att balansen mellan film och verklighet kunde ha tippats en liten aning i verklighetens favör. Föreställningen belönades med jubel och stående ovationer.

Det var en fin sommarkväll i vår vackra huvudstad, när vi efter teatern promenerade till tunnelbanan för att med röda linjen åka ner till Hornstull, där vi parkerat. Ingen "street car" men nästan. Noterade att en enkel på T-banan kostade 32 kronor, vilket blev 128 kronor för oss två tur och retur. Med egna bilen hade det kostat hundralappen mindre. Lattjo prioriteringar ligger bakom den prissättningen, om man vill att folk ska åka kommunalt i stället för med egen bil.

Många bäckar små

Vi ska gå på teatern i storsta'n på söndag. Det ska bli trevligt och spännande. Det blir inte så ofta, vare sig bio eller teater nu för tiden, lantisar som vi är. På Dramatens lilla scen ska vi i alla fall få se en av våra allra skickligaste skådespelerskor, Livia Millhagen, spela den ena huvudrollen. Det är fråga om amerikansk dramatik av Tennessee Williams, Linje Lusta alltså eller A streetcar named Desire på hemmaspråket. Tror inte att den satts upp på svensk teater under det senast halvseklet. Men jag har i efterhand sett den på film, en 50-talsrulle med en ung och vacker Marlon Brando i en huvudroll.

Det verkar som om det finns fler som vill se den här teaterföreställningen. Tittade på info från Dramaten och såg att de närmaste 17 föreställningarna, alla som var redovisade, var utsålda! En intressant detalj i meddelandet var att där också görs reklam för en närliggande restaurang i samband med teaterbesöket. Gissar att Dramaten måste få betalt för att göra den reklamen, även om den klätts in i en rabatt för teaterbesökarna. Kanske har Dramaten jobbigt med ekonomin och behöver skaffa sig biinkomster.

När jag ändå höll på, googlade jag Dramaten för att se, vem som håller i rodret nu för tiden. VD Eirik Stubø avgick i våras, om jag minns rätt, i kölvattnet av dokumentären om Josefine Nilsson, men han står fortfarande kvar på den vinjettsida om Dramaten man får upp. I en artikel i AB läste jag att den som tagit över som VD är Maria Groop Russel, som jag inte vet vem det är.

Min plan är att återkomma senare med några synpunkter på söndagens föreställning.

Fy skäms!

I slutet av veckan visas dokumentären om Josefin Nilsson. Jag har sett den på SVT play. Den är gripande och det är lätt att förstå den upprördhet och det känslosvall den rört upp, även om det värsta hände för mycket länge sedan. Det verkar av dokumentären, som om den fysiska och psykiska misshandeln lett till och i realiteten förorsakat sångerskans död. I vilken mån det sambandet finns, är väl inte klart och lär väl knappast bli det. Men tanken är hemsk och borde vara det även för mannen ifråga. Många röster hörs för att Dramaten nu ska vidta åtgärder mot mannen, ge honom foten. Om man gör det, borde det inte bero på mer eller mindre folkliga upplopp utanför Dramaten eller på sociala media 20 år senare, 20 år efter att saken avdömts av allmän domstol. I största allmänhet vore det lite sent påkommet, oavsett hur avskyvärd man tycker att historien är. Det som borde gjorts, borde i varje fall ha gjorts för mycket länge sedan. Å andra sidan kanske det är en mer "akademisk" fråga. Det är ändå hög tid för den här skådespelaren att sluta. Han är i 70-årsåldern och en medioker skådespelare som inte, folkstorm eller ej, hade bidragit till bättre publiksiffror för Dramaten. Nationalscenen går vidare och kanske får ett Fy skäms! av kulturministern.

Det amerikanska metoo-uppropet fick ett väldigt genomslag här hemma och faktiskt även inom kulturvärlden. Men nationalscenerna tycks inte göra många knop i förbättringsarbetet. Nu ska det bli andra bullar av på Dramaten och andra nationalscener, låter kulturministern förstå. Det är väl Operan, Riksteatern och Unga Klara det, kanske Stockholms Stadsteater också. Ministrar har ryckt ut på senare tid för att respektive ledning för kulturinstitutionerna ska förstå att det där med jämställdhet ska gälla även i kulturen. Nu ska det tas itu med männens maktmissbruk, övergrepp och olater. Det är säkert inte en dag för tidigt.

Många skådespelare och kulturarbetare har redan "vittnat". I USA dyker den ena metoo-skandalen efter den andra upp. Det gäller framstående artister som R Kelly och Ryan Adams, det gäller t.o.m. en död artist, Michael Jackson. Här hemma är det förvånande nog, ännu ingen som vågat så mycket som knysta om översitteri eller övergrepp av själva nationalhelgonet Ingmar Bergman. Kanske beror det på att han är död men förhoppningsvis, beror det på att han inte ägnat sig åt några övergrepp. Att han i sitt arbete knappast prioriterat jämställdhet, demokrati och att han emellanåt verkar ha varit en skitstövel från arbetsmiljösynpunkt, är en annan sak.

Det skrevs inte mycket om Josefin Nilssons elände, då det pågick men branschen visste tydligen. I hennes fall uppmärksammades det i alla fall av rättsväsendet. Det ligger i sakens natur att metoo-skandaler kommer upp i efterhand och att många som anklagas varken åtalats eller dömts för övergrepp. Tiden går. Men, i den mån metoo givit kvinnorna mod och styrka att flytta fram positionerna, så desto bättre. Klimatet i media verkar ha hårdnat, kanske i takt med allt råare toner i sociala media. Aftonbladet t.ex., med sitt notoriskt dåliga omdöme och ledd av fanbäraren i kulturfrågor, Åsa Linderborg, utsatte teaterchefen Benny Fredriksson för en förskräcklig allmän nedsabling, utan chans för honom till försvar. Det lär ha, om inte direkt förorsakat, så i alla fall lett fram till hans självmord. I sanning en förfärlig historia, som Aftonbladet tycks klara sig undan med ett Fy skäms! från Pressens Opinionsnämnd!

Festligt, folkligt, fullsatt

Igår var det dags för "verkställighet" av julklappar till barnbarnen. Vi tyckte att det i år skulle bli något annat än bara paket, en upplevelse. Ännu bättre var det att vi själva skulle kunna delta. Så klapparna bestod av besök i storsta'n, biljetter till en musikal och gemensam middag på krogen.

Alla barnbarnen gillar sushi och den ganska nyöppnade Pong på Nybrogatan valdes. Det blev buffé i stället för den vanliga sushitallriken med fyra lax, en räka, en avocado, alla på riskudde och en 3-4 maki, med soyasås, wasabi och inlagd ingefära på sidan. Buffén var mycket riklig och innehöll inte bara de vanliga ingredienserna utan också massor av olika rätter och val, friterat, dumplings, goda såser, starkt o.s.v. Mycket var väldigt välsmakande. Buffén innehöll även vegetariska alternativ och t.o.m. efterrätt. Pongbesöket var lyckat. Det tyckte alla barnbarnen och vi också.

Därefter blev det kort promenad till Chinateatern för att bevista musikalen Ghost. Det blev en rejäl underhållning i tre timmar inklusive två avbrott, ett för att reparera ljudanläggningen som plötsligt fick "tuppjuck", och ett planerat mitt i föreställningen. Man ska inte gå och se Ghost för den fina storyn eller det seriösa dramatiken. Handlingen är som den är, man kan säga ett hopkok av romantik, komedi, New York, lite våld och spökhistorier och den är egentligen rätt fånig. Men man kan mycket väl se Ghost för att helt enkelt bli underhållen. Fart och fläkt, bra musik, duktiga sångare, fantastiska dansare. Musiken var väl lite väl mycket populär schlager, blandat med pop och lite rock någon gång men väl framförd. Ledmotivet var den gamla, fina slagdängan Unchained melody. Duktiga sångare och dansare, för mig okända utom Gladys del Pilar. Sammanfattning: Riktigt kul och ett roande skådespel att titta på.

Bilden säger inte mycket - fotograferingsförbud under pågående föreställning.

Så händelsejulklapparna blev lyckade, tycker jag. Barnbarnen uppskattade det. Vi också. Att det blev en sen kväll för dem med tanke på skoldagen i morgon, tål de.

Musikunderhållning

I helgen, lördag eftermiddag, besökte vi Oktoberteatern i Södertälje. Det har vi gjort flera gånger, när det är dags för "Elises salong". Elise Einarsdotter och hennes man Olle Steinholtz ger en musikalisk eftermiddagsföreställning tillsammans med några inbjudna gäster. Ett trivsamt upplägg, ibland allvarsamt, ibland lite mer lekfullt. Tror jag nämnt salongen här förr.

Elise

Den här gången gästades salongen av harpisten/sångerskan Margareta Bengtson, skådespelaren Marika Lagercrantz och författaren Anita Goldman. Det blev ett fint samtal om viktiga frågor, med utgångspunkt i tysk mellankrigstid. Och det blev vacker musik, inte minst med Margareta Bengtsons harpoklanger och skira sång. En detalj för mig, som aldrig sett en harpa "i drift" förut, var Margareta Bengtssons vackra handföring över harpans strängar. "Så där gör dom allihop", sade en ingenjör, som tydligen varit med förr men som inte lyckades förminska upplevelsen, vare sig av musiken eller handföringen.

Olle, Margareta

Salongen, som det säkert blir fler nummer av, kan rekommenderas.

Kultur för egen del och andras

Igår blev det inget blogginlägg, för vi var i storstaden över helgen. Det var ovant, kan jag säga, trots att Stockholm är min gamla hemstad. Men trevligt. Middagar hos vänner både fredag och lördag. Övernattning i kompisens jättefina lägenhet med utsikt över hela Riddarfjärden. Kulturella försök på lördagen på både Waldemarsudde, Thielska och Moderna Muséet. De båda förstnämnda är mindre och fantastiskt vackra muséer, det sistnämnda lite tyngre. Detsamma med pågående utställningar. Men spännande och trevliga besök med lunch på ett av ställena.



Apropå kultur, förresten, är det ett viktigt intresse, ja, en överlevnadsfråga, för varje teater att publiken kommer. Ingen teater kan och inga artister vill i längden uppträda inför halvbesatta eller tomma hus. Publiktillströmningen till Stadsteatern lär ha ökat väsentligt under senaste decenniet eller så och den teatern hör numera till de stora teaterhusen. Sannolikt är det teaterchefen Benny Fredrikssons förtjänst. Det skulle vara intressant, om någon ville redovisa närmare, hur publiksiffrorna för Stadsteatern utvecklats under Fredrikssons tid.

Personal på Stadsteatern klagade nyligen på sin ledares tuffa och odemokratiska ledarstil. Klagomålen behövs inte längre, för Fredriksson har ju lämnat sin post efter, typ, 15 år. Enligt berättelser, som Aftonbladet publicerat, handlar det om att Fredriksson är en ”oberäknelig diktator som pressat fram en abort, sextrakasserat personal och upprepade gånger låtit manliga skådespelare begå övergrepp utan åtgärd”. Det är hårda ord. Jag har ingen aning om, vad som ligger bakom dem. Om det är riktigt att sextrakasserier och mörkande av övergrepp ingått i Fredrikssons ledarstil, är det självklart inte acceptabelt. Men tills vi vet mer, är jag nyfiken på, om Fredrikssons ledarstil möjligen till någon del varit motiverad och bidragit till den teaterns framgång på senare år. Vissa röster talar för det. Den pågående utredningen kanske också ger svar på det. Vad är det nu de säger de där som är duktiga på liknelser, det gäller att inte slänga ut barnet med badvattet. Eller nå't.

Skådespel i storsta'n

Vi var på teatern i lördags, på en matinéföreställning på Maxim uppe vid Karlaplan i Stockholm. Roligt för oss lantisar att få åka till storsta´n och ägna oss åt lite finkultur. Bra var det också. Scener ur ett äktenskap, ett nedkok av Ingmar Bergmans gamla tv-serie, som var mycket lång och mycket bra. Det näst bästa Bergman gjort, minns jag att jag tyckte. Och skådespelarna i den här kortversionen är strålande, Livia Millhagen och Jonas Karlsson. Vi har fantasilöst nog sett föreställningen en gång tidigare, för nästan ett decennium sedan, då på Dramaten. Jag minns att jag då tyckte det var det bästa jag sett på teatern och det näst bästa Bergman gjort, och det var nästan lika bra den här gången. Man får ta min bedömning med en nypa salt, för jag har alltid ägnat mig mycket mer åt film än åt teater, även om det numera blir sällan av båda delarna för oss som bor på landet. Men bra var det i alla fall. Ska man hinna se föreställningen, måste man skynda sig, för den kommer bara att ges under en kort tid. För de riktigt intresserade finns Saraband (men inte Scener ur ett äktenskap) på nätet i SVTs arkiv.

Kajsa, hunden, fick vara hos en dotter och barnbarn under tiden vi förlustade oss i Stockholm och där har hon det bra. Efter teatern var det middag med vännerna på krogen i ett sprillans nytt och modernt område av Stockholm, där jag, så gammal taxichaffis jag är, inte kände igen en enda gata eller ett enda hus. Hammarby Sjöstad heter det. En helt ny stadsdel som jag tror inhyser flera tiotals tusen boende. Vartenda hus såg alldeles nybyggt ut. Allt nytt skapade en speciell stämning. Som en fransk skidort, då det begav sig eller någon ny badort i ett varmare land. Men större. Vattenvägarna bidrog också till intrycken. I Hammarby kan förresten den som vill hoppa på spårvagnen och åka Tvärbanan runt större delen av sta'n. Biltunnlarna mynnar runt hörnet och det går ofta snabbt att med den egna bilen ta sig till andra in- och utfarter.



Det nästa bästa, ja, jag nämnde bara det. Vilket är det bästa av Bergman då? Jo, Fanny och Alexander. Tycker jag.