Spegel, spegel...

Självrannsakan ägnar man inte långa stunder åt, särskilt inte åt att uppriktigt eller ens sanningsenligt se sig själv i spegeln.

Jo, det här med klimatet va? Nästan alla har börjat inse, vad det är fråga om men få gör något åt det. I alla fall tillräckligt och särskilt inte våra politiker, som vi själva röstat på. Ett inlägg på trettondagsafton av Björn Wiman i DN om en flygplats i sälenfjällen påminde om vår tids stora utmaning. Vi har via statskassan gemensamt bidragit med 750 miljoner till den där flygplatsen, samtidigt, som det inte anses finnas pengar till några mil järnvägsspår från Malung till Sälen.

Flygskam kan väl några få känna och visst är det bra att flyga mindre. Men det är inte där skon klämmer värst. Visst är det bra med solpaneler och luftvärmepumpar men det räcker ju inte till. Bilarna då? Hela transportsektorn? Hela den föråldrade industriproduktionen, som bygger på fossilanvändning? Kolvärmeverk? Tja det finns ju lite att bita i. Lätt att säga, svårt att göra något åt. Det stora problemet är inte längre det lilla fåtal, som fortfarande förnekar själva problemet. Bortsett från dem, finns alltid nejsägare, med eller utan skumma motiv, ofta ekonomiska, som argumenterar för att klimatåtgärder är sämre än vad tillskyndare säger, att de är mindre effektiva, att fossila alternativ behövs, att en omställning inte får gå för fort, att nya uppfinningar kommer att lösa problemen, att klimatfantaster överdriver problemen o.s.v.

Hur ska det gå till att få majoriteterna att anpassa sin inställning till verklighetens förutsättningar? Vad ska vi vanliga människor egentligen göra för klimatet? Vi som lever i demokratier ska självklart använda vår rösträtt på ett vettigare sätt och ställa krav på dem vi röstar på. Det är på den övergripande nivån. Men vad ska var och en av oss göra, tills vi får vettiga politiker? Det är lättare att ställa frågorna än att komma med svaren. 

Vi har solpaneler på taket och elbil. Vi har vettig uppvärmning, vi har slutat flyga, vi har i någon mån anpassat livsmedel o.s.v. Men vi tar ändå inte klimatproblemet på tillräckligt stort allvar. Jag tror att vi borde fundera mer på vår allmänna konsumtionsnivå och livsstil. Det kommer inte att bli helt smärtfritt att rädda klimatet, om vi nu vill det, för inte skyffla över problemet på våra barn och barnbarn. Jag tror inte att det är möjligt att fortsätta med konsumtionshysteri och överflöd på samma sätt som hittills i de rika länderna. Obekvämt eller inte men det är bara att inse att vi måste maka åt oss lite, konsumera mindre av det mesta.

Hur resonemanget spiller över på befolkningsutvecklingen i olika regioner och länder är en stor och känslig fråga. Människans enorma förmåga att fotplanta sig påverkar utnyttjandet av jorden och dess naturliga resurser och förutsättningar. Den frågan lägger jag gärna i knät på andra, som vet och förstår bättre än jag.