Självrannsakan ägnar
man inte långa stunder åt, särskilt inte åt att uppriktigt eller ens sanningsenligt se sig själv i spegeln.
Jo, det här med
klimatet va? Nästan alla har börjat inse, vad det är fråga om men få
gör något åt det. I alla fall tillräckligt och särskilt inte våra
politiker, som vi själva röstat på.
Ett inlägg på trettondagsafton av Björn Wiman i DN om en flygplats i
sälenfjällen påminde om vår tids stora utmaning. Vi har via
statskassan gemensamt bidragit med 750 miljoner till den där flygplatsen,
samtidigt, som det inte anses finnas pengar till några mil järnvägsspår
från Malung till Sälen.
Flygskam kan väl
några få känna och visst är det bra att flyga mindre. Men det är inte där
skon klämmer värst. Visst är det bra med solpaneler och luftvärmepumpar men det
räcker ju inte till. Bilarna då? Hela transportsektorn? Hela den föråldrade
industriproduktionen, som bygger på fossilanvändning? Kolvärmeverk? Tja det finns ju lite att
bita i. Lätt att säga, svårt att göra något åt. Det stora problemet är inte
längre det lilla fåtal, som fortfarande förnekar själva problemet. Bortsett från dem, finns
alltid nejsägare, med eller utan skumma motiv, ofta ekonomiska, som argumenterar för
att klimatåtgärder är sämre än vad tillskyndare säger, att de är mindre
effektiva, att fossila alternativ behövs, att en omställning inte får gå för
fort, att nya uppfinningar kommer att lösa problemen, att klimatfantaster
överdriver problemen o.s.v.
Hur ska det gå till att få majoriteterna att anpassa sin inställning till verklighetens förutsättningar? Vad ska vi vanliga
människor egentligen göra för klimatet? Vi som lever i demokratier ska
självklart använda vår rösträtt på ett vettigare sätt och ställa krav på dem vi
röstar på. Det är på den övergripande nivån. Men vad ska var och en av oss
göra, tills vi får vettiga politiker? Det är lättare att ställa frågorna än att komma med svaren.
Vi har solpaneler
på taket och elbil. Vi har vettig uppvärmning, vi har slutat flyga, vi har i någon mån anpassat livsmedel o.s.v. Men vi tar ändå inte klimatproblemet på
tillräckligt stort allvar. Jag tror att vi borde fundera mer på vår allmänna
konsumtionsnivå och livsstil. Det kommer inte att bli helt smärtfritt att
rädda klimatet, om vi nu vill det, för inte skyffla över problemet på våra
barn och barnbarn. Jag tror inte att det är möjligt att fortsätta med konsumtionshysteri och överflöd på samma sätt som hittills i de rika länderna. Obekvämt eller inte
men det är bara att inse att vi måste maka åt oss lite, konsumera mindre av det
mesta.
Hur resonemanget
spiller över på befolkningsutvecklingen i olika regioner och länder är en stor
och känslig fråga. Människans enorma förmåga att fotplanta sig påverkar utnyttjandet av jorden och dess naturliga
resurser och förutsättningar. Den frågan lägger jag gärna i
knät på andra, som vet och förstår bättre än jag.


Inga kommentarer:
Skicka en kommentar