Heja MP!

MP mister nu en av sina kunnigaste miljöförkämpar, Isabella Lövin, som är både språkrör för partiet och minister i MP/S-regeringen. En betydande förlust för partiet. Lövin är mycket kunnig i miljö- och klimatfrågor. Hon är en resultatinriktad politiker. Kanske är hon inte är den mest slipade debattören bland politiker men hon är ändå en mycket vass företrädare för partiet. Nu gäller det att finna en slagkraftig efterträdare till Lövin, en som kan hjälpa Per Bolund att se till att folk öppnar ögonen för nutidens viktigaste frågor och det parti som står allra mest för dem.

För mig är det obegripligt att så få väljare föredrar MP. Det borde verkligen inte vara så illa att partiet ständigt måste balansera på 4-%-spärren i opinionsundersökningarna. Sverige och hela världen står inför den största och farligaste av mänsklighetens utmaningar, klimat- och miljöfrågorna. Det enda rimliga vore då att rösta på partier som driver de frågorna. Och i Sverige är det bara MP, som driver en övertygande och seriös miljö- och klimatpolitik. Isabella Lövin var lite inne på att partiet nog borde stärka sin politik på vissa andra områden än miljö och klimat. Det kanske stämmer men själv tycker jag att man har en bra och faktiskt heltäckande politik. Möjligen behöver man några vassare företrädare på något eller några områden. Men det är ju lätt att säga.

Och något som för mig är fullständigt obegripligt är att fler än var femte svensk skulle rösta på SD enligt opinionsundersökningarna, medan bara var 25:e skulle rösta på MP. Vad tänker de med? En annan obegriplighet för mig är att 50 % fler skulle rösta på KD än på MP, också enligt färska opinionsundersökningar. Ur led är tiden. Världen är upp och ner.

Generationsfrågor

Läste ett inlägg av Richard Swartz i DN för några dagar sedan, där han är kritisk mot den svenska ungdomskulturen, egentligen ungdomens betydelse och frimodighet, som går ut över de äldres förhållanden under coronapandemin. Jag tror han menar att ungas respekt för äldre brister. Ja, ja, så kan man kanske tycka, om man själv hör till "åldersriskgruppen". Men, om man lyfter blicken lite från den pågående pandemin till andra väsentliga frågor, kan slutsatsen fort förändras. Vad då för andra väsentliga frågor? Tja, jag tycker ju att det viktigaste är frågor inom området miljö- och klimatproblem. Inget nytt.

Vi människor utarmar och förstör vår värld i en ryslig hastighet. Vi som, oavsett pandemier, ska dö relativt snart, kommer inte att få lida särskilt mycket eller länge av ödeläggelsen av biotoper, förstöring av haven, biologisk utarmning och ett upphettat klot. Det är vi, som skapat allt det där eländet och det är vi, som dragit nyttan av det som förorsakat det. De, som kommer att få "betala" kalaset, är våra barn, barnbarn och efterkommande. Inte särskilt rättvist, inte moraliskt försvarbart, inte något vi kan vara stolta över att lämna efter oss. 

Även om jämförelsen haltar, är det mot den bakgrunden, ärligt talat, en bagatell, om dagens ungdom struntar lite i hänsynen till alla gamlingar och "riskgruppare" i coronapandemin. Detta sagt utan minsta avsikt att bagatellisera sorg och elände med alla dödsfall i covid-19.

Flyg och far

Viktigast idag är att gratulera yngsta dottern, som fyller jämt. Det ska bli trevligt, även om det blir lunch med avstånd, inga kramar och så där. Hurra kan man ju ändå göra och ses och samtala.

Så till mer allmänna frågor.

Det är svårt att hurra över de miljardsatsningar regeringen föreslår för flyget, både flygbolag och flygplatser. Om man lyfter blicken lite, är det inte flyget, som behöver sponsras med mångmiljardbelopp utan järnvägen. Klimathotet påkallar vettigare transporter av både folk och gods. Det vore bara för politikerna att lyfta blicken lite från covid-siffror, så borde de inse det. Alla miljarderna till flyget satsas för att man ska få inkomster från flygtrafiken framöver, inte för att man ska få en beboelig planet. Hur det ska gå till för att flyget ska uppfylla krav i Parisavtalet, står skrivet i stjärnorna och dem kan vi snart inte se längre för all koldioxid.

Politiker och tjänstemän i landstinget eller regionen ska man kanske säga, har det jobbigt med covid19-testning. Det har de haft länge nu. Inblandade kommer med olika ursäkter och skyller på varandra. FHB gick ut hårt för månader sedan och påstod att 100 000  teser skulle kunna göras i veckan (var det verkligen det?) Det har man månader senare inte kommit upp till totalt ens. I Sörmland meddelades i förra veckan att man skulle kunna testa sig om pågående infektion och få svar inom 24 timmar eller som mest 48 timmar. Min hustru testade sig i torsdag förra veckan. Det har nu gått mer än en vecka sedan dess. Något svar på provet har inte inkommit. Man kan inte ens svara på, när svar kommer, vad dröjsmålet beror på. Till slut har man medgett att man inte kan hittas provet. Det hela verkar amatörmässigt. Lasarettet eller landstinget eller regionen eller vad det nu kallas skyller på något okänt laboratorium. Snart kanske vi får höra, vem laboratoriet skyller på.

Och Trump har låtit meddela att allt han säger till sina medarbetare är statshemligheter, som det är brottsligt att skvallra om.

Nu eller se'n, se'n eller nu

Vi har ett akut hot, som sedan ett par månader upptar nästan allas tankar och nästan allt utrymme i media. Även akuta hot ska tas på allvar. Lät det motsägelsefullt det där? Kanske det men jag menar att ett akut hot inte nödvändigtvis ska överskugga andra hot, särskilt inte andra betydligt mörkare moln av hot än de precis överhängande. Vi är bara människor men just därför kan vi lyfta blicken och planera för vår situation framöver. Någon skeptisk läsare frågar sig kanske här vad håller han på med, vad menar karl'n? 

De som läst här förr, har för länge sedan räknat ut att jag menar corono/covid som det akuta hotet men klimatförändringarna som det stora hotet. Katastrofen av det sistnämnda hotet ligger lite längre bort i tiden än sjuka och döda i covid-19. Men vem som helst kan räkna ut att vi prioriterar lite tokigt, när vi, p.g.a. ett tidsglapp på mindre än ett sekel, oroar oss mer för en visserligen läskig men ändå bara en influensa än för mänsklighetens undergång. Ett sekel motsvarar inte mycket av människans historia. Människosläktet sägs ha funnits i c:a tre miljoner år. Ett sekel är väl ungefär 0,003 % eller 0,03 promille av det (undrar om jag fick till det rätt, det där). Borde vi då inte ha en chans att fundera så långt fram i tiden som ett sekel. Dessutom kommer klimatförändringarna att medföra hemska förändringar långt tidigare än om hundra år, om vi inte dessförinnan lyckas bemästra dem till en rimlig nivå.

Tanken hoppar till partisympatier. Tala om kortsiktigt tänkande. Senast mätte Demoskop. Att en tredjedel av väljarna hejar på S i dessa tider, kan jag köpa men att färre än fyra procent stöder MP är svårsmält och att mer än var femte tillfrågad ännu stöder ett extremhögerparti bildat av nazister är omöjligt för mig att förstå.

Papper och plast

Greenpeace är en organisation lite utanför, kan man kanske säga. Man är mån om sitt oberoende, samtidigt som man är beroende av donationer och pengastöd från frivilliga, som inte kräver något särskilt inflytande eller insyn. Jag bryr mig inte så mycket om organisationsformen utan tycker att Greenpeace gjort mycket bra genom åren i miljö- och naturfrågor, inte minst när det gäller haven. Jag stöder  Greenpeace, har gjort det länge och kommer att fortsätta att göra det.

Bland allt det viktiga Greenpeace gör, har jag idag valt att gnälla på en småsak, en bagatell jämfört med nyttan, som Greenpeace gör med sitt arbete. Jag får titt och tätt utskick med posten från Greenpeace, där man ber om penningbidrag. Jag har full förståelse för att man behöver få in ekonomiskt stöd. Men… varför alla dessa pappersutskick? Nu senast fick jag ett brev om stöd till insatser för världshaven tillsammans med Greenpeace-tidningen Action per post. Det må så vara att en del anhängare eller delar av den allmänhet man vill uppvakta inte har datorer och nätanslutning men det börjar allt höra till undantagen nu för tiden. Mitt förslag är alltså att Greenpeace övergår till att lämna information, be om bidrag och kommunicera i allmänhet på nätet, alltså digitalt i stället för att fortsätta på ett gammaldags sätt, som inte särskilt gynnar naturen och dess resurser. Det kan man i alla fall göra till alla, som inte särskilt ber om pappersutskick.

I största allmänhet kan man fundera över papper och plast och de egna sopornas sammansättning. Vi får otroligt mycket papper skickat till oss. Massor av meningslös reklam, mängder av tidskrifter och fortfarande en del brevpost, även om den strömmen avtagit på senare år. Om papperssoporna är omfångsrika, så är plastsoporna det ännu mer. Det är plastpåsar från affärerna, två, tre, fyra plastlager runt vissa varor, emballage runt varor som skickats o.s.v. Vi konsumerar och slänger så stora mängder av plast att man häpnar, när man kånkar bort plastsopor för att slänga dem på återvinningsgården. Det här skulle vi kunna göra bättre själva. Och här finns en del att göra för andra.

Framsynthet eller...

Under den senaste tiden har mina bloggar mest handlat om corona. Nästan hälften av alla blogginlägg under mars har berört det nya viruset. I alla media rör sig nästan allt om just corona, som nu är det allt överskuggande problemet i världen. Det räknas, spekuleras och redogörs för politiska beslut, så ofta och så mycket att man blir ganska trött på coronaviruset. Och nu började jag skriva om det igen, trots att jag  så sent som igår lovade att inte göra det mer. Men det är bara en kort inledning för att påminna om att jag inte kommer att göra det, så det räknas inte.

Rätt märkvärdigt är det med all dramatik, skräck och panik runt ett litet influensavirus, som så snabbt fått så enorma proportioner hos så många, medan folk tar förhållandevis lätt på det verkligt stora hotet mot mänskligheten- klimathotet, ett mycket allvarligare och mycket farligare hot än en influensaepidemi. Klimatproblemet har inte skapat någon panikhamstring av vare sig dasspapper eller jäst. Medan influensaviruset medfört otroligt drastiska politiska beslut i många länder, anser samma politiker inte att det är särskilt överhängande med åtgärder för att rädda klimatet. Man anser inte att fossildrivna fordon behöver förbjudas eller att fossila bränslen bör beskattas så hårt att de inte längre lönar sig, man prioriterar inte klimatneutral energi tillräckligt o.s.v. Planerna för klimatet, som hela mänskligheten är beroende av och utlämnad till, siktar på delmål 10, 20 eller 30 år bort. 1,5 gradsmålet är i praktiken redan överspelat. Ändå är det många, som fortfarande inte tror att åtgärder för att begränsa uppvärmningen är särskilt brådskande eller ens nödvändiga. Vi människor har det kanske lite svårt med långsiktigheten. Vi hanterar katastrofer, mindre som större, när de uppstår. Vi kan planera lite grann för hemskheter, som helt säkert kommer att inträffa inom den allra närmaste framtiden, typ i morgon eller nästa år eller så, medan vi rycker mer på axlarna åt annat, som ligger längre fram i tiden. Hamstra dasspapper och jäst p.g.a. av varmare väder kan vi ägna oss åt framåt mitten av seklet.

En hemsk och i värsta fall fatal kortsynthet!

El eller vätgas ...

... eller mindre biltrafik, behöver vi, alltihop. Läste igår en insändare i DN av Ingela Björck. Den var kort och koncis med ett solklart budskap. Det handlade om bilismen och dess tänkta utveckling framöver i relation till klimatmålen och om Trafikverket. Björck hävdar att klimatmålen måste prioriteras på bekostnad av bilismens ständiga ökningar, inte tvärtom. Det låter som en självklarhet nu för tiden. Till ekvationen hör förstås också det tal som visar, vilken sorts biltrafik vi planerar för.

Men Trafikverket har som en ledstjärna i sin verksamhet att bilismen bedöms öka med 30 % till 2040 (räknat från 2014). Därför prioriterar man vägbyggen utifrån det antagandet och antagligen för våra dagars typ av fordon, gissningsvis utan preciserade mål för klimatanpassad utveckling av själva fordonen. Trafikverket ska visserligen också ta hänsyn till miljö och klimat men det framgår inte att de sistnämnda målen är överordnade den tänkta biltrafikökningen. Alltså behöver Trafikverket få tydligare riktlinjer av politikerna i det avseendet. Det är inte svårt att förstå och inte svårt att hålla med om. Vem vill på allvar påstå att bilismens ökning ska prioriteras framför nödvändiga klimatmål? En och annan bakåtsträvare hävdar säkert att klimatmålen är överdrivna eller t.o.m. onödiga men det där är viskningar ut i rymden numera. Det inser de flesta. Man kan väl argumentera för att insändaren hade kunnat vara tydligare med, vilka klimatmål det är, som bör prioriteras men budskapet är tydligt nog ändå. Och vi har fastslagna klimatmål, vilka bygger på FNs/IPCCs utredningar. Det som behövs nu är att regeringen pekar med hela handen för Trafikverket och för den delen andra berörda myndigheter, så att vi har en chans att uppnå klimatmålen.

Att det därutöver behövs en hel del andra insatser och förändringar av både oss själva, våra politiker, infrastruktur, fordonsflottan och hela samhället för att nå de målen, är en annan och viktigare historia. För vi måste ju rädda klimatet för våra barns och efterlevandes skull. Till och med de värsta reaktionärerna och alla som tjänar pengar på fossila bränslen borde hålla med om det.

När ljusnar det?

Frågan är fri, eller hur? Frågorna, det finns anledning till plural här, är fria. Man får väl vara glad åt det. Men knappast nöjd. Det räcker ju inte att bara stå där med öppen mun och ställa frågor. Hustrun berättade just att det tydligen lönar sig, ekonomiskt alltså om än inte för klimatet, att med dieseldrivna helikoptrar forsla snö till skidbackar i Pyrenéerna, så att folk kan åka slalom i fina skidorten. En sådan nyhet kan få en att stanna upp lite. Men bara ett ögonblick. Sedan beställer man nästa resa till Alperna eller fjällen.

Här är några frågor. När ska våra politiker förstå att fossila bränslen är för billiga? Så länge de är tillräckligt billiga, får fossilindustrin sälja obegränsade volymer och det finns alltid magnater som är villiga att sko sig på vinsterna. Hur länge ska de fossila bränslena vara så billiga, attr världens industrier tillverkar fossildrivna fordon och maskiner? Fossilindustrierna och dess ägare kämpar förstås med näbbar och klor för bevara förutsättningarna, näbbar och klor som är väldigt vassa men också urskillningslösa. Hur lång tid ska det ta för människor runt om i världen att förstå allvaret med klimathotet? Hur länge ska människor i demokratier rösta på politiker, som varken vågar göra det som behöver göras eller ens begriper det? Hur lång tid kommer det att ta, innan uppror gör slut på ledare i världens alla diktaturer, därför att de medverkar till förstörda livsförutsättningar på Jorden?

Tecknen på girighet, aningslöshet och oförstånd inför klimathotet är oräkneliga. Här i västvärlden konsumerar vi sedan länge, som om det fanns fyra eller fem jordklot. En överväldigande majoritet av alla världens transporter av både folk och gods sker fortfarande fossildrivet. I media får heta dagsfrågor som krig, virus och stormar hela tiden komma emellan och skymma klimatproblemen. I USA och Kina vurmar makthavare fortfarande för kolkraft. I Brasilien hugger Bolsonaro och hans hejdukar ner regnskogen. Här hemma röstar folk på partier för deras uppfattningar om invandring och brottslighet, inte för deras hållning i miljö- och klimatfrågor. I Ryssland smälter tundran så att djupfrysta mammutar tinar. Massor av oss människor, inte minst världens mäktigaste ledare, Jinping, Putin, Trump m.fl. ägnar sig åt att berika sig själva och strunta i klimatkonsekvenser för nästa och nästnästa generation.

Tja, det där var dagens klagovisa.

Gott om tid är det ont om

Greta Thunberg är, som alla vet, ett sorts fenomen, en ung flicka som större delen av världen lyssnar på i en avgörande fråga. Det finns säkert mycket att säga om fenomenet i sig men för min del känns det som viktigast att budskapet kommer fram till och förstås av så många som möjligt. I det skulle jag säga att Greta Thunberg är oöverträffad hittills, IPCC i alla ära. Men det är skrämmande och rent av obehagligt att läsa om och höra, vad penningfokuserade världsledare och mäktiga företagsledare och deras lobbyister uttalar om henne och hennes budskap. Man anklagar henne för att sprida domedagsprofetior, man anklagar henne för att föra fram vänsterpolitik, man anklagar henne för hennes personliga förutsättningar, man tar, kort sagt, till allt man kan, utom att gå till handgripligheter. Förfärligt med alla dessa mäktiga män, som känner att de måste ge sig på en tonåring, som bara säger som det är. Makt och pengar, pengar och makt.
 

Peter Alestig skriver i SvD om klimatfrågor, ibland ganska bra. I hans senaste, berömmer han ganska okritiskt näringslivstoppar för klimatengagemang vid Davosmötet nyligen. Problemet är just, att de inte har tillräckligt av den varan och framförallt att de inte räknat ut, hur företagen ska tjäna pengar i den nya ekonomi, som måste till för att klimatet ska räddas. Inte heller tycks man ha en aning om allvaret i frågan och brådskan. Alestig citerar WEF-chefen Schwab, som tycker att "netto-nollutsläpp" till 2050 är bra. Budskapet känns igen men vi får passa oss för beräkningsfiffel och framförallt börjar det ju bli alldeles för sent. Inställningen bland flertalet näringslivstoppar är nog dessvärre cynisk, girig, aningslös eller okunnig eller alla de nyssnämnda på en gång. Under tiden ska Trump plantera träd, säger han. Men vem förvånas? 

Fossila norrmän

Hur ligger det till med den norska viljan att bidra till att minska klimatproblemen? Vi läser i tidningar om alla elbilar i Norge. Där ska finnas fler elbilar per capita än någon annanstans. Bra, det. Men hur är det med den norska oljan? Norge har blivit ett av världens rikaste länder tack vare eller på grund av oljan, som man hållit på att utvinna i mer än ett halvsekel. Men i Norge är man är inte nöjd ändå. Man fortsätter oförtrutet att pumpa upp oljan och sälja den till högstbjudande. En del av problemen kommer att minska av tvång, för oljan börjar sina. Om några år beräknas flera av de norska oljekällorna vara förbrukade. Vad gör norska staten då? Försöker man växla om till att sluta tidigare än absolut nödvändigt? Nej, det gör man inte utan man börjar i stället prospektera efter nya oljetillgångar längre norrut. Det är inte ett ansvarsfullt sätt att se på Jorden och dess klimat.

Oljan har skapat norska intäkter på ett oräkneligt antal miljarder och bidragit till ökat välstånd i landet. Bra för dem. Men nu räcker det väl. Nu vet alla på hela Jorden att oljan är ett framtida gissel för klimatet på vår planet. Det enda anständiga sättet för Norge att agera nu är att snarast möjligt sluta att utvinna olja och genast sluta att prospektera efter mer olja.

Spegel, spegel...

Självrannsakan ägnar man inte långa stunder åt, särskilt inte åt att uppriktigt eller ens sanningsenligt se sig själv i spegeln.

Jo, det här med klimatet va? Nästan alla har börjat inse, vad det är fråga om men få gör något åt det. I alla fall tillräckligt och särskilt inte våra politiker, som vi själva röstat på. Ett inlägg på trettondagsafton av Björn Wiman i DN om en flygplats i sälenfjällen påminde om vår tids stora utmaning. Vi har via statskassan gemensamt bidragit med 750 miljoner till den där flygplatsen, samtidigt, som det inte anses finnas pengar till några mil järnvägsspår från Malung till Sälen.

Flygskam kan väl några få känna och visst är det bra att flyga mindre. Men det är inte där skon klämmer värst. Visst är det bra med solpaneler och luftvärmepumpar men det räcker ju inte till. Bilarna då? Hela transportsektorn? Hela den föråldrade industriproduktionen, som bygger på fossilanvändning? Kolvärmeverk? Tja det finns ju lite att bita i. Lätt att säga, svårt att göra något åt. Det stora problemet är inte längre det lilla fåtal, som fortfarande förnekar själva problemet. Bortsett från dem, finns alltid nejsägare, med eller utan skumma motiv, ofta ekonomiska, som argumenterar för att klimatåtgärder är sämre än vad tillskyndare säger, att de är mindre effektiva, att fossila alternativ behövs, att en omställning inte får gå för fort, att nya uppfinningar kommer att lösa problemen, att klimatfantaster överdriver problemen o.s.v.

Hur ska det gå till att få majoriteterna att anpassa sin inställning till verklighetens förutsättningar? Vad ska vi vanliga människor egentligen göra för klimatet? Vi som lever i demokratier ska självklart använda vår rösträtt på ett vettigare sätt och ställa krav på dem vi röstar på. Det är på den övergripande nivån. Men vad ska var och en av oss göra, tills vi får vettiga politiker? Det är lättare att ställa frågorna än att komma med svaren. 

Vi har solpaneler på taket och elbil. Vi har vettig uppvärmning, vi har slutat flyga, vi har i någon mån anpassat livsmedel o.s.v. Men vi tar ändå inte klimatproblemet på tillräckligt stort allvar. Jag tror att vi borde fundera mer på vår allmänna konsumtionsnivå och livsstil. Det kommer inte att bli helt smärtfritt att rädda klimatet, om vi nu vill det, för inte skyffla över problemet på våra barn och barnbarn. Jag tror inte att det är möjligt att fortsätta med konsumtionshysteri och överflöd på samma sätt som hittills i de rika länderna. Obekvämt eller inte men det är bara att inse att vi måste maka åt oss lite, konsumera mindre av det mesta.

Hur resonemanget spiller över på befolkningsutvecklingen i olika regioner och länder är en stor och känslig fråga. Människans enorma förmåga att fotplanta sig påverkar utnyttjandet av jorden och dess naturliga resurser och förutsättningar. Den frågan lägger jag gärna i knät på andra, som vet och förstår bättre än jag.

Kärnkraften är inte billig

Fick nyligen en artikel skickad till mig om vårt framtida energibehov. Artikeln, skriven av en Elsa Widding i något som kallas Det goda samhället, gick ut på att vi behöver kärnkraft och att de förnyelsebara energikällorna inte kommer att räcka till. Jag gissar att författaren oroade sig för att energibehovet inte utan kärnkraft skulle kunna tillfredsställas framöver med oförändrade levnadsvanor och med fortsatt ständig tillväxt. Jag såg inget om att artikelförfattaren direkt invände mot avvecklingen av de fossila energikällorna men mellan raderna anade jag en uppfattning att man skulle skynda långsamt med det. Jag har hört det förr. Huvudsaken är att tillväxten inte störs, så ordnar det sig med klimatet.

Är det då kärnkraften, som är x:et i ekvationen? Jag kliar mig i huvudet och undrar ibland, varför jag ogillar kärnkraften. De faktiska argumenten har med allmänfarlighet och lönsamhet att göra. De är kända av alla intresserade och dem behöver man inte tjata om i detalj. Jag kunde lägga till att lönsamhetsaspekten egentligen borde vara av stort intresse för alla kärnkraftskramare på den politiska högerkanten, som väl oftare än andra talar om lönsamhet, tillväxt och pekuniära för- och nackdelar. Men det lär bli jobbigt för alla att motivera kärnkraften, om den behöver jättelika ekonomiska subventioner för att kunna användas någorlunda säkert. Alltså, i den mån det finns mer kostnadseffektiva sätt att lösa energifrågorna än kärnkraft, så förlorar kärnkraften. Klart som korvspad. 

Men jag frågar mig fortfarande, varför jag känner ett så starkt motstånd mot kärnkraften. Det är nog inte lönsamhetsaspekten i första hand och även jag inser att kärnkraften har fördelen att den inte bidrar särskilt mycket till klimatproblemet. Noll i utsläpp från driften. För mig är det olycksrisken och oförmågan att finna vettiga lösningar för slutförvaring som väger tyngst. Jag kommer lite tragglande fram till att det också har med risken för spridning av kärnvapen att göra.

Jag tror att saken kommer att lösa sig automatiskt genom de ekonomiska förutsättningarna, alltså att det inte kommer att bli särskilt mycket ny kärnkraft. Åtminstone inte så länge tillräckliga säkerhetskraven både under drift och slutförvaring upprätthålls.

Varmt men inte gott

Det går alldeles för långsamt med klimatarbetet i världen. Det inser de flesta. Tiden för, när temperaturökningen på jorden kan hållas till 1,5°, håller på att rinna ut. Möjligen har den redan gjort det. Även 2°-målet börjar se svårnått ut. Ska ökningen hamna på 3 ° eller ännu värre? Konsekvenserna kan vi knappt föreställa oss.

Efter tidsöverdrag och nattmanglingar avslutades COP25, FNs klimatmöte i Madrid på söndagen. Mycket återstår att enas om, bl.a. en viktig artikel 6 om handel med utsläppsrätter och bokföring av utsläppsminskningar. Vad som låg bakom de alldeles för mjäkiga förslag, som presenterades inledningsvis av värdlandet Chile, kan man spekulera om men klart är att de värsta bromsklossarna och största motståndarna till nödvändiga, skarpare förslag var USA, Brasilien och Australien. Presidenterna där har ännu inte begripit att jorden har ett klimatproblem, som skapats av människan under senare tid och som vi för våra efterkommandes skull måste göra något åt. Vad Trump och Bolsonaro tycker, är ju känt. Hur de kunde vinna val, är inte lätt att förstå. De räknar väl mest på sina egna förmögenheter. Jag kommer att tänka på Joakim von Anka, när jag ser bilder på dem. Australien vet man, i alla fall jag, mindre om. Men man vet att landet är utsatt för ökande hetta, torka och bränder, stora cancerrisker, döende korallrev och elände och ändå motarbetar klimatåtgärder. Vad är det för regering de skaffat sig där nere, down under? Är aussies, brassar och amerikaner verkligen så mycket mer korkade än folk i andra länder? Vår tids viktigaste fråga är, hur folk i alla länder ska kunna förmå sina politiker att agera snabbare och möjliggöra effektivare klimatåtgärder?

Tyvärr, känns inte FN-arbetet tillräckligt effektivt. Det må ha medfört att vetenskapen om problemet utretts och "ensats" men ineffektiviteten lyser igenom. Industrier och näringsliv måste lockas att gå före och då är det tro på framtida lönsamhet som gäller. Folkliga opinioner behöver stärkas för att klokare politiker ska kunna väljas. Lätt att säga. Högerpolitikers mantra om ökande tillväxt måste nagelfaras och ifrågasättas. Vanligt folk måste fortsätta att tjata.

Europeiskt

Även om opinionsundersökningarna länge förutspått det, blev det lite förvånande en enkel seger för högerpartiet i Storbritannien i gårdagens val. Arbetarpartiet får slicka såren och skaffa sig en ledare, som tilltalar folket. Småpartierna behöver inte bemöda sig. De är ändå chanslösa mot de stora partierna i den engelska konstitutionen. Nu kan Johnson, ganska ostörd, styra ut Storbritannien ur EU, som han hela tiden siktat på. Då gäller det att förhandla fram ett vettigt nytt handelsavtal med EU. Varför engelsmännen egentligen vill lämna EU har jag inte begripit riktigt. Nu väntar vi på, vad skottarna ska göra.

I EU har man just fattat ett beslut med 26 (om jag antar att Storbritannien inte deltog) röster mot en, om att hela EU ska vara klimatneutralt år 2050. Man talar om en klimatneutral kontinent men ska man vara lite gnällig, kan man påminna om att varken Ryssland eller Storbritannien, antagligen inte Norge heller, vill vara med om detta. Rösten emot i EU-omröstningen kom från Polen, som är mest kolberoende av alla EU-länder men en ventil om rätt för Polen att nästa år ansluta till beslutet togs med. Tidigare invände även Tjeckien och Ungern men med rätt för alla att själva ange energimix och där inkludera kärnkraft, veknade de två länderna. Sveriges Hans Dahlgren påstår att EUs majoritetsbeslut är en stor  framgång. Tja, det hade varit lättare att hålla med om man enats om en tidigare tidpunkt. Politikerna, d.v.s. de av dem som alls inser problemet, har ett intresse av att visa att man gör något åt vår tids största problem men det enda som är riktigt säkert är att de inte gör tillräckligt i något enda land ännu.

Förtvivlat klimatläge

I DN redovisas återkommande en tablå med siffror för den pågående, negativa klimatutvecklingen. "Så går det just nu", kallas bilden, som är väldigt översiktlig och tydlig med en uppställning av sju mått på det som pågår. Måtten avser den stigande koldioxidhalten i atmosfären, stigande havsnivåer, smältande isar, planetens stigande temperatur, fossila bränslen till energi, tid för nästa klimatmöte samt en numera ganska utopisk tidsfrist för, när alla klimatskadliga utsläpp ska upphöra, om 1,5-gradersmålet ska kunna uppnås. Ett tydligt exempel på, hur lite, som hittills åstadkommits, är att människans energibehov fortfarande tillgodoses till mer än 87 % med fossila bränslen.

I en annan artikel i gårdagens DN redogörs för nio "points of no return"eller "tipping points", nio kritiska punkter för klimatförändringarna, förhållanden som var för sig kan bli omöjliga att vända, när de nått vissa nivåer. Dessa punkter avser haven (döende koraller, stigande nivåer, Atlanten med Golfströmmen), smältande isar (Arktis, Antarktis, Grönland, permafrost), skogar (regnskogar, nordliga barrskogar). Det ska bli intressant att ta del av, hur nära vi är dessa "tipping points" och vilka av dem vi redan passerat.

När jag hade sett dessa siffror, läste jag att EU-parlamentets beslutat utlysa "klimatnödläge". Det är väl bra och kan i bästa fall ge stöd i kommande förhandlingar och lagstitftningsarbeten. Som relief till de ovan nämnda väsentliga måtten och målen kan man ju ta EU-gruppen EPPs (där svenska M ingår) beslut att ge in err alternativt förslag till resolution, där man anger "brådska" i stället för "nödläge". Det känns svårt med respekten för det ställningstagandet. M, KD och SD är svenska politiska partier med ett milt sagt ljummet intresse för åtgärder mot planetens överhängande klimatproblem. Man pläderar för kärnkraft som man anser viktigt i klimatfrågan men inte för så mycket annat.

När ska vi få klimatneutrala transporter?

När vi bör byta ut vår laddhybrid, ska man väl ändå fundera på en elbil. Jag har inte kommit så långt med sådana planer ännu. Har bara läst om ett halvdussin elbilsmärken och det finns säkert lika många till.

Ska man skaffa sig en elbil, gäller det att räkna pengarna i portmonnän först. Man kan förstås sukta efter en Tesla, märket som ju var tidigt ute, men då får man räkna med att betala en miljon eller 700 000, om man nöjer sig med den mindre reamodellen. Jämförelsevis blir andra märken billiga då, utom Audi och kinesiska Volvos s.k. Polestar. Men billiga är inga elbilar att köpa. OK, det är en annan sak, när man räknar på ekonomin efter någon sorts livscykel för bilen. Och man ska förstås i ekvationen ha med det statliga bidraget för elbilen, f.n. 60 000. Vill man nöja sig med en elbil från koreanska Kia, kan man komma undan med en dryg halvmiljon. E-Niro, som den kallas, har en hyfsad räckvidd, vilket spelar stor roll, tycker jag. Vill man vänta på Volkswagen, som tycks ha enorma problem med att bestämma sig och få fram en elbil, kommer man säkert också att få betala bortåt en halvmiljon. Nissan säljer en elbil men det märket är ointressant för mig p.g.a. gamla besvikelser och dåliga erfarenheter. Audi säljer en elbil, som kostar närmare en miljon, trots att den har en usel räckvidd. Audi tror att prestanda i acceleration, toppfart och hästkrafter spelar stor roll. Jag tror att det resonemanget är ute, när det gäller elbilar. Häromsistens träffade jag på en person som hade snöat in på idén om en vätgasbil, vilket han menade är bäst och den enda möjliga och rimliga utvecklingen på marknaden. Jag har inte uppfattat att han har särskilt starkt stöd för sin uppfattning. Kanske en vettig, kompletterande teknik.

Vi får se, om det blir något för vår del och i så fall vad. I både den egna och den allmänna konsumtionshetsen läser jag att en FN-rapport upplyser om att USA, Kanada, Ryssland och Australien just nu ökar sin produktion av olja, gas och kol så mycket att Paris-avtalets 1,5-graders mål blir omöjligt att uppnå. Världens just nu planerade satsningar på fossil energi innebär att 3-gradersgränsen för jordens uppvärmning korsas redan om 10 år. Ett hyfsat argument att snarast byta ut fossildrivna transporter eller hur?

Vettig mathållning spelar roll

Igår morse, var det på nyhetsplats i SVT en utförlig rapport om WWFs köttguide. Jag laddade ner "appen" på nytt för säkerhets skull, så jag fick den uppdaterade versionen. Jag skrev t.o.m. ut ett ex. på papper.

Efter att ha tittat igenom guiden och sett alla symboler där, tyckte jag att det gick att dra några tydliga slutsatser. Om man alltid håller sig till Krav-märkta varor, är man "hemma". När sådana inte finns, kan man kika i guiden för "näst eller nästnäst bästa". Nötkött och lamm är aldrig särskilt positivt för klimatet, vilket talar tydligt för rimliga begränsningar av konsumtionen. Detaljerna kan man ägna sig åt med hjälp av guiden men enklast är att i huvudsak hålla sig till svenska produkter. Importerat kött och importerad ost ligger illa till i de flesta avseenden som redovisas, inte minst när det gäller djurhälsan. Viltkött är bäst men det är ju inte så lätt att komma åt för de flesta. Snart nog, borde det finnas gott om vildsvinskött, eftersom det numera är mer gott om vildsvin i våra marker än om något annat.

Som alltid, är prisfrågan en viktig faktor vid livsmedelshandlandet. Just den frågan blir förstås inte belyst av guiden. Det blev den inte särskilt tydligt i SVTs reportage heller. Förklaringen till, varför vi äter så mycket kött och annan mat, som är skadligt för klimatet, djuren eller naturen, är ju just priskonkurrensen. Är den enskilda konsumentens ekonomi ok, finns bättre möjligheter att välja bättre livsmedel än för den med en knaper ekonomi. Det behöver man inte vara Einstein för att räkna ut. Men vägen framåt med mindre konsumtion av kött och mer av vettiga vegetabilier är öppen för alla.

Köttguiden är en utmärkt hjälp, om och när man vill förbättra sina livsmedelsvanor. Nu kanske vi kan förvänta oss en uppdaterad version av WWFs fiskguide också. Grönsaksguide vet jag inte, om det finns någon men jag gissar att det gör det. Måste kolla det.

Vanor och ovanor

Det är måååndag morgon, en sådan då Povel Ramels huvud kändes tungt. I gräsänklingens fall var det p.g.a. helgfestande och får man väl tro, alkohol. Tja, så kan det väl vara för många men man skulle väl gissa att bakfyllan slår till redan tidigare under helgen för dem, som är benägna att bli bakfulla. Förr påstods det att svenskarnas alkoholvanor var koncentrerade till helger och starksprit. Numera kan man väl gissa att det drickandet sprids ut på flera drycker och fler dagar. Bättre eller sämre? För folkhälsan eller det egna gottfinnandet? Tja, det har nog mest med de totala mängderna att göra, vågar man väl gissa.

För att tala bara i egen sak, har vanorna haft en tendens att med åren slätas ut lite till mer måttliga uttag eller insatser.

• Rökvanan varade alldeles för länge men upphörde till slut för drygt 30 år sedan. Den har nog lyckats medföra kroppsskador ändå.
• Matvanorna har nog förbättrats en del, om man ser det från miljö- och hälsosynpunkt. Mer grönsaker, nästan inget "oekologiskt" kött. Förbrukningen av snask och hamburgare och skräpmat har minskat drastiskt. Jag har kanske bidragit lite men i huvudsak är det hustruns förtjänst. 
• Alkoholintaget var under ungdomen mer destruktivt, d.v.s. större mängder på kortare tid och därmed sämre omdöme. Om jag försöker rannsaka mig själv, har det sämsta och farligaste jag ägnat mig åt, inträffat i samband med just det. Det förringar inte ansvaret, snarare tvärtom. Numera är vanorna lite "vuxnare" med något glas vin eller en whisky lite oftare men inte så stora mängder på en gång. Det totala intaget har väl inte ökat så märkbart.
• Vår bensinförbrukning är alldeles för hög med flera motordrivna fordon och trädgårdsmaskiner. Men några förbättringar har genomförts och mer planeras. Tanken är att lejonparten av all förbrukning av fossila bränslen helt enkelt ska upphöra inom en ganska snar framtid. Vi jobbar på det. 
• Vår elförbrukning har minskat rejält med ett välisolerat hus, fint uppvärmningssystem och solpaneler på taket.
• Andra vanors förändringar avstår jag, av finkänslighet, från att redogöra för här.

Ekonomiskt har inget "slätats ut" med åren. Allt blir hela tiden dyrare, mycket dyrare. Det hör liksom till åldrandet att tycka så. Dessutom stämmer det i de flesta tider. Jag hörde det från gamla människor redan i ungdomen. Men, i alla fall, häromdagen gick jag igenom den provisoriska saluhallen på Östermalms torg och fick på ett fik där en liten kopp kaffe med mjölk, latte kallas det ju, och en liten kaka för nästan hundra spänn. Tidigare på dagen hade jag tvättat bilen och köpt en literflaska med avfettningsmedel (det kan bara inte vara bra för miljön men ändå) för lika mycket, nära hundringen alltså. Så det så. Vissa saker har faktiskt blivit dyra. Äsch, det finns viktigare saker att tjata om men den billigaste teslaelbilen kostar 700 000 kr, de andra över miljonen.

Ja, ja, det ordnar sig....

... det där med klimatet, bara vi inte rubbar den ekonomiska tillväxten, säger ekonomerna. Klimathotet är högst reellt och risken med den nyssnämnda attityden är uppenbar för allt fler men tydligen inte inom ekonomibranschen.

Peter Alestig är något så ovanligt som en reporter, som ägnar klimatfrågan stort utrymme i en högertidning, i SvD. Nu läser jag bara de utdrag ur hans krönikor, som jag som inte prenumererar på SvD, får tillgång till men inte så sällan skriver han bra saker i sina krönikor, dvs bra om man är intresserad av klimatfrågan och tror att vi har ett överhängande och mycket hotfullt klimatproblem. Alestig verkar påläst och vaken för stundande svårigheter och faror. I fredags berättade han om, hur två brittiska ekonomer noterar att deras eget skrå fullständigt försummar klimatfrågan och att det måste till en ändring. En försvinnande liten del, någon bråkdel av en promille, av allt som skrivs av ekonomer handlar om den största risken för ekonomin, klimathotet, menar de två. Sedan slätar Alestig över lite (kanske skulle jag skriva sedan försöker Alestig finna lite positiv motvikt) med ett par exempel på klimatfrågor som faktiskt uppmärksammats men budskapet är ändå klart. Ekonomer, som inte begriper allvaret, är ett mycket stort problem i hela saken.

Det kan man väl hålla med om, för det är ju på sådana, och för all del på hopp om mirakulösa teknikutvecklingar, klimatförnekande eller "klimatpassiva" politiker hänger upp sig. Evig tillväxt, utvecklingen ska gå framåt, hjulen måste snurra, så klarar vi klimatet, är mantrat. Allt fler inser bristerna  det resonemanget och hur viktigt det är att klimatfrågan uppmärksammas mer i media och av experter i alla branscher. Apropå det, har jag på sistone tyckt mig märka en bättre attityd i just detta avseende i DN.

I östra Sörmland finns mycket vacker natur men inte bara

Vi bor ute på landet i östra Sörmland, närmare bestämt i Gåsinge i Gnesta kommun. Vi bor mitt i ett mycket vackert kulturlandskap, det allra vackraste jag kan tänka mig. Det känns som ett privilegium. Runt omkring oss finns de allra vackraste ängder med kuperade fält och vackra skogsområden. Men allt är inte topp förstås.

Nyligen har det avverkats i flera av de närliggande skogarna. Avverkning betyder kalhyggen, för då blir det mer pengar till skogsägaren. Kalhyggen är inte vackra och gör ingen vanlig människa glad.

I närheten finns ett sportflygfält, som inte heller gör någon glad, utom ett gäng segelflygare. Huvuddelen av de motordrivna flygplan som hålls där, är gammaldags och drar massor av bränsle, som släpps ut orenat.

Bebyggelsen i närområdet är gles för att vara ett område mindre än åtta mil från huvudstaden. Den är till stora delar gammaldags eller anpassad till omgivningarna. Visst finns undantag men de gäller mer sällan enskilda bostäder och oftare lantbrukares hiskeliga cisterner eller silos (se foto, dessvärre av dålig kvalitet, av gård i trakten).

Sjöarna häromkring, särskilt de som är lite grunda, är övergödda, huvudsakligen beroende på täckdikning och konstgödsling, och grumliga med algblomning i varmare tider.