Heja MP!

MP mister nu en av sina kunnigaste miljöförkämpar, Isabella Lövin, som är både språkrör för partiet och minister i MP/S-regeringen. En betydande förlust för partiet. Lövin är mycket kunnig i miljö- och klimatfrågor. Hon är en resultatinriktad politiker. Kanske är hon inte är den mest slipade debattören bland politiker men hon är ändå en mycket vass företrädare för partiet. Nu gäller det att finna en slagkraftig efterträdare till Lövin, en som kan hjälpa Per Bolund att se till att folk öppnar ögonen för nutidens viktigaste frågor och det parti som står allra mest för dem.

För mig är det obegripligt att så få väljare föredrar MP. Det borde verkligen inte vara så illa att partiet ständigt måste balansera på 4-%-spärren i opinionsundersökningarna. Sverige och hela världen står inför den största och farligaste av mänsklighetens utmaningar, klimat- och miljöfrågorna. Det enda rimliga vore då att rösta på partier som driver de frågorna. Och i Sverige är det bara MP, som driver en övertygande och seriös miljö- och klimatpolitik. Isabella Lövin var lite inne på att partiet nog borde stärka sin politik på vissa andra områden än miljö och klimat. Det kanske stämmer men själv tycker jag att man har en bra och faktiskt heltäckande politik. Möjligen behöver man några vassare företrädare på något eller några områden. Men det är ju lätt att säga.

Och något som för mig är fullständigt obegripligt är att fler än var femte svensk skulle rösta på SD enligt opinionsundersökningarna, medan bara var 25:e skulle rösta på MP. Vad tänker de med? En annan obegriplighet för mig är att 50 % fler skulle rösta på KD än på MP, också enligt färska opinionsundersökningar. Ur led är tiden. Världen är upp och ner.

Generationsfrågor

Läste ett inlägg av Richard Swartz i DN för några dagar sedan, där han är kritisk mot den svenska ungdomskulturen, egentligen ungdomens betydelse och frimodighet, som går ut över de äldres förhållanden under coronapandemin. Jag tror han menar att ungas respekt för äldre brister. Ja, ja, så kan man kanske tycka, om man själv hör till "åldersriskgruppen". Men, om man lyfter blicken lite från den pågående pandemin till andra väsentliga frågor, kan slutsatsen fort förändras. Vad då för andra väsentliga frågor? Tja, jag tycker ju att det viktigaste är frågor inom området miljö- och klimatproblem. Inget nytt.

Vi människor utarmar och förstör vår värld i en ryslig hastighet. Vi som, oavsett pandemier, ska dö relativt snart, kommer inte att få lida särskilt mycket eller länge av ödeläggelsen av biotoper, förstöring av haven, biologisk utarmning och ett upphettat klot. Det är vi, som skapat allt det där eländet och det är vi, som dragit nyttan av det som förorsakat det. De, som kommer att få "betala" kalaset, är våra barn, barnbarn och efterkommande. Inte särskilt rättvist, inte moraliskt försvarbart, inte något vi kan vara stolta över att lämna efter oss. 

Även om jämförelsen haltar, är det mot den bakgrunden, ärligt talat, en bagatell, om dagens ungdom struntar lite i hänsynen till alla gamlingar och "riskgruppare" i coronapandemin. Detta sagt utan minsta avsikt att bagatellisera sorg och elände med alla dödsfall i covid-19.

Papper och plast

Greenpeace är en organisation lite utanför, kan man kanske säga. Man är mån om sitt oberoende, samtidigt som man är beroende av donationer och pengastöd från frivilliga, som inte kräver något särskilt inflytande eller insyn. Jag bryr mig inte så mycket om organisationsformen utan tycker att Greenpeace gjort mycket bra genom åren i miljö- och naturfrågor, inte minst när det gäller haven. Jag stöder  Greenpeace, har gjort det länge och kommer att fortsätta att göra det.

Bland allt det viktiga Greenpeace gör, har jag idag valt att gnälla på en småsak, en bagatell jämfört med nyttan, som Greenpeace gör med sitt arbete. Jag får titt och tätt utskick med posten från Greenpeace, där man ber om penningbidrag. Jag har full förståelse för att man behöver få in ekonomiskt stöd. Men… varför alla dessa pappersutskick? Nu senast fick jag ett brev om stöd till insatser för världshaven tillsammans med Greenpeace-tidningen Action per post. Det må så vara att en del anhängare eller delar av den allmänhet man vill uppvakta inte har datorer och nätanslutning men det börjar allt höra till undantagen nu för tiden. Mitt förslag är alltså att Greenpeace övergår till att lämna information, be om bidrag och kommunicera i allmänhet på nätet, alltså digitalt i stället för att fortsätta på ett gammaldags sätt, som inte särskilt gynnar naturen och dess resurser. Det kan man i alla fall göra till alla, som inte särskilt ber om pappersutskick.

I största allmänhet kan man fundera över papper och plast och de egna sopornas sammansättning. Vi får otroligt mycket papper skickat till oss. Massor av meningslös reklam, mängder av tidskrifter och fortfarande en del brevpost, även om den strömmen avtagit på senare år. Om papperssoporna är omfångsrika, så är plastsoporna det ännu mer. Det är plastpåsar från affärerna, två, tre, fyra plastlager runt vissa varor, emballage runt varor som skickats o.s.v. Vi konsumerar och slänger så stora mängder av plast att man häpnar, när man kånkar bort plastsopor för att slänga dem på återvinningsgården. Det här skulle vi kunna göra bättre själva. Och här finns en del att göra för andra.

Spegel, spegel...

Självrannsakan ägnar man inte långa stunder åt, särskilt inte åt att uppriktigt eller ens sanningsenligt se sig själv i spegeln.

Jo, det här med klimatet va? Nästan alla har börjat inse, vad det är fråga om men få gör något åt det. I alla fall tillräckligt och särskilt inte våra politiker, som vi själva röstat på. Ett inlägg på trettondagsafton av Björn Wiman i DN om en flygplats i sälenfjällen påminde om vår tids stora utmaning. Vi har via statskassan gemensamt bidragit med 750 miljoner till den där flygplatsen, samtidigt, som det inte anses finnas pengar till några mil järnvägsspår från Malung till Sälen.

Flygskam kan väl några få känna och visst är det bra att flyga mindre. Men det är inte där skon klämmer värst. Visst är det bra med solpaneler och luftvärmepumpar men det räcker ju inte till. Bilarna då? Hela transportsektorn? Hela den föråldrade industriproduktionen, som bygger på fossilanvändning? Kolvärmeverk? Tja det finns ju lite att bita i. Lätt att säga, svårt att göra något åt. Det stora problemet är inte längre det lilla fåtal, som fortfarande förnekar själva problemet. Bortsett från dem, finns alltid nejsägare, med eller utan skumma motiv, ofta ekonomiska, som argumenterar för att klimatåtgärder är sämre än vad tillskyndare säger, att de är mindre effektiva, att fossila alternativ behövs, att en omställning inte får gå för fort, att nya uppfinningar kommer att lösa problemen, att klimatfantaster överdriver problemen o.s.v.

Hur ska det gå till att få majoriteterna att anpassa sin inställning till verklighetens förutsättningar? Vad ska vi vanliga människor egentligen göra för klimatet? Vi som lever i demokratier ska självklart använda vår rösträtt på ett vettigare sätt och ställa krav på dem vi röstar på. Det är på den övergripande nivån. Men vad ska var och en av oss göra, tills vi får vettiga politiker? Det är lättare att ställa frågorna än att komma med svaren. 

Vi har solpaneler på taket och elbil. Vi har vettig uppvärmning, vi har slutat flyga, vi har i någon mån anpassat livsmedel o.s.v. Men vi tar ändå inte klimatproblemet på tillräckligt stort allvar. Jag tror att vi borde fundera mer på vår allmänna konsumtionsnivå och livsstil. Det kommer inte att bli helt smärtfritt att rädda klimatet, om vi nu vill det, för inte skyffla över problemet på våra barn och barnbarn. Jag tror inte att det är möjligt att fortsätta med konsumtionshysteri och överflöd på samma sätt som hittills i de rika länderna. Obekvämt eller inte men det är bara att inse att vi måste maka åt oss lite, konsumera mindre av det mesta.

Hur resonemanget spiller över på befolkningsutvecklingen i olika regioner och länder är en stor och känslig fråga. Människans enorma förmåga att fotplanta sig påverkar utnyttjandet av jorden och dess naturliga resurser och förutsättningar. Den frågan lägger jag gärna i knät på andra, som vet och förstår bättre än jag.

Vettig mathållning spelar roll

Igår morse, var det på nyhetsplats i SVT en utförlig rapport om WWFs köttguide. Jag laddade ner "appen" på nytt för säkerhets skull, så jag fick den uppdaterade versionen. Jag skrev t.o.m. ut ett ex. på papper.

Efter att ha tittat igenom guiden och sett alla symboler där, tyckte jag att det gick att dra några tydliga slutsatser. Om man alltid håller sig till Krav-märkta varor, är man "hemma". När sådana inte finns, kan man kika i guiden för "näst eller nästnäst bästa". Nötkött och lamm är aldrig särskilt positivt för klimatet, vilket talar tydligt för rimliga begränsningar av konsumtionen. Detaljerna kan man ägna sig åt med hjälp av guiden men enklast är att i huvudsak hålla sig till svenska produkter. Importerat kött och importerad ost ligger illa till i de flesta avseenden som redovisas, inte minst när det gäller djurhälsan. Viltkött är bäst men det är ju inte så lätt att komma åt för de flesta. Snart nog, borde det finnas gott om vildsvinskött, eftersom det numera är mer gott om vildsvin i våra marker än om något annat.

Som alltid, är prisfrågan en viktig faktor vid livsmedelshandlandet. Just den frågan blir förstås inte belyst av guiden. Det blev den inte särskilt tydligt i SVTs reportage heller. Förklaringen till, varför vi äter så mycket kött och annan mat, som är skadligt för klimatet, djuren eller naturen, är ju just priskonkurrensen. Är den enskilda konsumentens ekonomi ok, finns bättre möjligheter att välja bättre livsmedel än för den med en knaper ekonomi. Det behöver man inte vara Einstein för att räkna ut. Men vägen framåt med mindre konsumtion av kött och mer av vettiga vegetabilier är öppen för alla.

Köttguiden är en utmärkt hjälp, om och när man vill förbättra sina livsmedelsvanor. Nu kanske vi kan förvänta oss en uppdaterad version av WWFs fiskguide också. Grönsaksguide vet jag inte, om det finns någon men jag gissar att det gör det. Måste kolla det.

Vanor och ovanor

Det är måååndag morgon, en sådan då Povel Ramels huvud kändes tungt. I gräsänklingens fall var det p.g.a. helgfestande och får man väl tro, alkohol. Tja, så kan det väl vara för många men man skulle väl gissa att bakfyllan slår till redan tidigare under helgen för dem, som är benägna att bli bakfulla. Förr påstods det att svenskarnas alkoholvanor var koncentrerade till helger och starksprit. Numera kan man väl gissa att det drickandet sprids ut på flera drycker och fler dagar. Bättre eller sämre? För folkhälsan eller det egna gottfinnandet? Tja, det har nog mest med de totala mängderna att göra, vågar man väl gissa.

För att tala bara i egen sak, har vanorna haft en tendens att med åren slätas ut lite till mer måttliga uttag eller insatser.

• Rökvanan varade alldeles för länge men upphörde till slut för drygt 30 år sedan. Den har nog lyckats medföra kroppsskador ändå.
• Matvanorna har nog förbättrats en del, om man ser det från miljö- och hälsosynpunkt. Mer grönsaker, nästan inget "oekologiskt" kött. Förbrukningen av snask och hamburgare och skräpmat har minskat drastiskt. Jag har kanske bidragit lite men i huvudsak är det hustruns förtjänst. 
• Alkoholintaget var under ungdomen mer destruktivt, d.v.s. större mängder på kortare tid och därmed sämre omdöme. Om jag försöker rannsaka mig själv, har det sämsta och farligaste jag ägnat mig åt, inträffat i samband med just det. Det förringar inte ansvaret, snarare tvärtom. Numera är vanorna lite "vuxnare" med något glas vin eller en whisky lite oftare men inte så stora mängder på en gång. Det totala intaget har väl inte ökat så märkbart.
• Vår bensinförbrukning är alldeles för hög med flera motordrivna fordon och trädgårdsmaskiner. Men några förbättringar har genomförts och mer planeras. Tanken är att lejonparten av all förbrukning av fossila bränslen helt enkelt ska upphöra inom en ganska snar framtid. Vi jobbar på det. 
• Vår elförbrukning har minskat rejält med ett välisolerat hus, fint uppvärmningssystem och solpaneler på taket.
• Andra vanors förändringar avstår jag, av finkänslighet, från att redogöra för här.

Ekonomiskt har inget "slätats ut" med åren. Allt blir hela tiden dyrare, mycket dyrare. Det hör liksom till åldrandet att tycka så. Dessutom stämmer det i de flesta tider. Jag hörde det från gamla människor redan i ungdomen. Men, i alla fall, häromdagen gick jag igenom den provisoriska saluhallen på Östermalms torg och fick på ett fik där en liten kopp kaffe med mjölk, latte kallas det ju, och en liten kaka för nästan hundra spänn. Tidigare på dagen hade jag tvättat bilen och köpt en literflaska med avfettningsmedel (det kan bara inte vara bra för miljön men ändå) för lika mycket, nära hundringen alltså. Så det så. Vissa saker har faktiskt blivit dyra. Äsch, det finns viktigare saker att tjata om men den billigaste teslaelbilen kostar 700 000 kr, de andra över miljonen.

I östra Sörmland finns mycket vacker natur men inte bara

Vi bor ute på landet i östra Sörmland, närmare bestämt i Gåsinge i Gnesta kommun. Vi bor mitt i ett mycket vackert kulturlandskap, det allra vackraste jag kan tänka mig. Det känns som ett privilegium. Runt omkring oss finns de allra vackraste ängder med kuperade fält och vackra skogsområden. Men allt är inte topp förstås.

Nyligen har det avverkats i flera av de närliggande skogarna. Avverkning betyder kalhyggen, för då blir det mer pengar till skogsägaren. Kalhyggen är inte vackra och gör ingen vanlig människa glad.

I närheten finns ett sportflygfält, som inte heller gör någon glad, utom ett gäng segelflygare. Huvuddelen av de motordrivna flygplan som hålls där, är gammaldags och drar massor av bränsle, som släpps ut orenat.

Bebyggelsen i närområdet är gles för att vara ett område mindre än åtta mil från huvudstaden. Den är till stora delar gammaldags eller anpassad till omgivningarna. Visst finns undantag men de gäller mer sällan enskilda bostäder och oftare lantbrukares hiskeliga cisterner eller silos (se foto, dessvärre av dålig kvalitet, av gård i trakten).

Sjöarna häromkring, särskilt de som är lite grunda, är övergödda, huvudsakligen beroende på täckdikning och konstgödsling, och grumliga med algblomning i varmare tider.

 

Prioriteringar

En riktigt ruggig historia blev stora rubriker i början på veckan. Ett mord på öppen gata, som avslutades med en regelrätt avrättning. Många reagerade kraftigt över det hänsynslösa våldet. Fördömandena haglade. Det är fullt begripligt. Så ska det vara. Det är förstås viktigt att alla mördare fångas och döms, kanske särskilt viktigt för den allmänna moralen att man får fast en mördare av den här typen. Det är förklarligt att det blir mycket och braskande skriverier efter ett sådant brott. Saken skrivs om på ledarplats idag i båda våra tidningar och antagligen i de flesta och det är ett ofta återkommande ämne.

Och visst behövs en sträng vapenkontroll och fler poliser. Men enstaka händelser, hur hemska de än är, motiverar inte ett ständigt tjat av opinionsbildare och politiker om fler poliser och strängare straff för gängbråk och skjutningar. Ökande antal "öppna" mord och skjutningar på allmän plats förklarar väl tjatet på ett sätt. Men för min del och utan avsikt att på något enda vis bagatellisera våld och brottslighet, reagerar jag på prioriteringarna, när man inte ägnar de största och viktigaste frågorna den uppmärksamhet de borde ha utan oftast återfaller i tjat om kriminalitet, våld och terror och mer pengar till polis och försvar. Från vissa politiska håll, samma håll som krav på stopp för invandring kommer från, hörs aldrig eller mycket sällan något om klimatproblemet, om våra gigantiska miljöproblem, om havsförstöringen o.s.v. I sådana frågor hörs från de hållen på sin höjd att man vill ha mer kärnkraft för att få renare el.

Ur led är tiden, tyckte Hamlet redan på 1500-talet. Uttrycket är fortfarande mycket användbart i vår tid. Det är bara att titta på ledargarnityren i t.ex. Ryssland, Brasilien, Iran, Saudiarabien, USA, Nordkorea, Kina, Turkiet, Ungern, Polen och Italien. Hamlet låtsades bara vara tokig i alla fall.

Varken högerpartier eller S bryr sig

Enligt en färsk opinionsmätning av ett institut, jag inte känner närmare till men ändå, har småpartierna MP och L det motigt. Vi får väl så småningom se, vad som gäller, när flera mätningar vägs samman.

När det gäller MP, har jag som gammal miljöpartist svårt att förstå och acceptera att partiet inte lockar fler sympatisörer. Många miljöfrågor är akuta och brännande, som havsförstöringen, minskad biologisk mångfald, giftiga utsläpp och förstås vår tids ödesfråga, klimatproblemet. Nog finns det behov av politik rörande allt detta. Ändå verkar alla högerpartierna ha lagt beslag på dagordningen för väljarna med allt tal om ökad brottslighet, strängare straff mer pengar till polis och försvar och minskad invandring. Med socialdemokraternas hjälp, håller alla högerpartierna miljöfrågorna i stort sett utanför den politiska diskussionen i Sverige. I DN återgavs igår t.ex. en intervju med statsministern. Många stora frågor om skatter och annat berördes men ingen fråga ställdes om miljö och klimat och Löfven tog inte upp någon heller. Så klart!

I media förekommer miljöfrågorna men politiker och högerkrafter har börjat tala om hysterisk miljörapportering i pressen, hur man nu kan komma till den slutsatsen. Det är rätt tydligt att högerpartierna inte bryr sig om miljö och klimat mer än det absolut nödvändiga, påklistrade. Det värsta med det är, att det ju verkar som om högern gissat rätt om opinionen. Sedan kan man klia sig i huvudet om opinionens prioriteringar och om vad som ligger bakom. Argumentationen om stopp för invandring hårdnar, ju längre högerut på den politiska skalan man kommer och blir där den allt överskuggande frågan. Och där kryddas med nationalism och ofta oförblommerad rasism. Brrr, det är kyligt nu för tiden i politiken. Den kylan lindras ju, tyvärr, inte av det allt varmare klimatet, tvärtom.

Sila mygg och svälja kameler

Vi gjorde just ett hastigt svep i Östergötland med husbilen. Vi körde inte motorvägen till Norrköping som väl är det snabbaste utan vi valde lite mindre och mycket krokigare vägar från Jönåker och kom till Stegeborg efter två lokala färjor. Mysigt. Lunch utomhus på en krog som låg bokstavligen på vattnet. I förrgår hamnade vi på en camping vid sjön Yxnaren, jag har redan nämnt det här på bloggen. Vi hade sällskap av vänner med en likadan bil. Efter Yxnaren bar det av hemåt. Fin kortsemester. På hemvägen morsade vi på äldsta barnbarnet som sommarjobbar i Nyköping på Sörmlands muséum, som fått nytt snofsigt hus. Det var inte många andra där, kan jag säga men det var en varm sommardag mitt i juli, så man ska väl inte förvånas allt för mycket. Sedan var vi plötsligt hemma. Inte så dumt det heller.



Jag är med på Facebook. Jag delar inte inlägg. Jag kommenterar sällan andras inlägg. Jag är med i några grupper, några som har miljö- och klimatfrågor som fokus På en sådan gjorde jag ett undantag häromdagen. En person hade framfört att hundskatt borde återinföras av klimatskäl och kanske kompletteras med kattskatt. Jag påpekade i en kommentar att jag tycker att miljöpartiet och miljörörelsen bör ägna sig åt de väsentligaste miljöfrågorna och att jag inte tycker att beskattning av folk som vill ha ett mindre husdjur, hör till de viktigaste. Ett gäng höll med men förslagsställaren hade ingen som helst förståelse för den synpunkten och någon annan påpekade att de som motsätter sig olika beskattningsåtgärder oftast talar i egen sak, typ. Tjafs!

Situationen med Jordens klimat. blir allt mer kritisk. Mycket långtgående åtgärder är nödvändiga för att undvika katastrof, mycket som ingriper kraftigt i folks liv och leverne krävs. Tiden är väldigt knapp, för att klimatförändringarna ska kunna hållas på en någorlunda rimlig nivå, om det alls är möjligt. Jag tror det är nödvändigt att då fokusera på de mest betydelsefulla och effektiva åtgärder, som kan tänkas. Hund och kattskatt är något annat. Jag tror att all kraft behövs på de viktigaste områdena, avveckling av fossilindustrin, omläggning av industrier, nya infrastrukturer och så vidare, inte på detaljinsatser och pekpinnar om enskilda futtigheter i folks privatliv.

Plast och plastsopor

Det pågår ju en del arbete med lagstiftning och annat, både i Sverige och på andra håll, för att begränsa användningen av kortsiktiga plastvaror, påsar, muggar o.s.v. och för att återvinna en större del av det som ändå används. Tyvärr, är det en droppe i havet, ett hemskt uttryckssätt egentligen i sammanhanget. Men så länge det inte tar fokus från större och viktigare åtgärder mot pågående klimatförändringar och havsförstöring, är det väl bra. Symbolpolitik ropar några. Men även symboler spelar roll.

Pratar man om plast, kan man också fundera lite på t.ex. fritidsbåtar. Nog finns det politiska möjligheter på det nationella planet att kräva större ansvar av "fritidsbåtlivet". Tusentals båtar tillverkade av plast bidrar till klimatproblemet både vid tillverkning, drift och "slutförvaring". En plastbåt används kanske i bästa fall i 50 år, oftast mycket kortare tid. Deras motorer drar vanligen orimligt mycket bränsle. Under sin användningstid bidrar plastbåtar till försämring av både havs- och insjömiljöer. När en plastbåt tjänat ut, finns plasten kvar i kanske 20 000 år. Det finns många åtgärder, som kan vidtas för att även båtlivet ska bidra till klimat- och miljöåtgärder åtminstone i någon mån, skatter, återvinning, propaganda o.s.v.



Det finns, som bekant, lite att göra både för klimatet och haven. Plasttillverkning och plastnedskräpning är bara ett problem av många. Åtgärder behövs och åtgärder på ett område, förtar inte vikten av åtgärder på andra områden. Tvärtom.

När det gäller miljö och klimat är det, som med så mycket annat, pengar, pengar, pengar och den makt de ger, som är den största utmaningen både för att finansiera miljö- och klimatarbeten och för att motarbeta alla de ekonomiska intressen, som kämpar för att få fortsätta att förstöra. Lätt att säga....

Klimatet

Björn Wiman, en av DNs duktiga journalister, skriver bra om intressanta saker på kulturområdet. Han har också många gånger berört klimatproblemet. Wiman har hittat en idol. Han beundrar Greta Thunberg. I lördagens DN skriver han fint om både Greta Thunberg själv och hennes bok. Det är väl inte så många som missat Greta Thunberg. Hon har gjort mer för att väcka debatt om klimatfrågan än någon annan, som jag kan komma på och nu har hon skrivit en bok också. Några få ute på den politiska högerkanten ondgör sig över henne men det finns ju folk, som fortfarande förnekar själva klimathotet också.

Ständigt denne Trump

Ett inte särskilt kärt men ändå återkommande ämne här på bloggen är Trump, USAs president. Här är några bilder från nätet på världens mäktigaste och därmed farligaste man.



Av en person med sådan makt förväntar sig alla gott omdöme, klokskap och hederlighet. Av en person med sådan makt förväntar sig varken USA eller världen vårdslöshet, okunnighet och osanningar. I USA var det förfärande många miljoner människor, som röstade på den här mannen. Vad i all världen kan det ha varit de egentligen röstade på? Den här presidenten vågar inte ens visa sina deklarationer. Det gjorde inte Nixon heller. Inga andra presidenter än dessa två har motsatt sig det. Man kan säga att Trump och Nixon är i en klass för sig i amerikansk historia. Jag avstår från att hitta på namn på den klassen. När det gäller osanna eller felaktiga offentliga uttalanden, lär dock Trump vinna med hästlängder över alla tidigare presidenter. Läste i DN att, enligt Washington Post som kollat och räknat, har Trump kommit med osanna eller felaktiga uttalanden i genomsnitt 22 gånger om dagen de senaste 200 dagarna, 5 000 gånger under sina första 600 dagar i Vita huset och hittills sammanlagt närmare 10 000 gånger under sitt presidentskap. Det är faktiskt oerhört, även om siffrorna vore överdrivna. Två rätt färska exempel är att vindkraftverk förorsakar cancer och en ny lögn om, var fadern föddes. Alla dessa lögner lär göra det jobbigt för honom att någonsin säga något sant eller korrekt.

Ibland kastas man i medierna mellan ytterligheterna mer än annars. Litet och stort, hemskt och härligt, lögn och verklighet, huller om buller. Extremer, motsättningar och polarisering verkar ligga i tiden. Man läser om Trumps alla lögner, inte minst i hans klimatförnekelse och gynnande av fossilindustrin. Men man läser å andra sidan om tonåringen Greta, som väcker visst hopp och om journalister och andra i såväl konventionella som sociala media, som tar klimathotet på allvar och som ger oss fakta. Jag läste t.ex. igår Björn Wimans artikel i DN om journalistikens huvudsakliga redskap, som är spaden inte pekpinnen. Budskapet var ungefär "gräv och gräv mer om, vilka som gynnas och tjänar på att inte lyfta klimatproblematiken på ett hederligt sätt eller över huvud taget". Inget nytt kanske för den intresserade men ändå utmärkt, som det mesta som Wiman skriver. Twitter förstår jag mig inte på, men, även om man inte jublar över FB i allmänhet, kan man i alla fall följa ett stort antal miljö- och klimatgrupper där för att följa en folklig diskussion.

Great...

... har vår tranåsvän fyndigt döpt om Greta till i sin blogg, Greta Thunberg alltså.

I DN häromdagen fanns en artikel med ett kraftfullt stöd från en lång rad klimatexperter för den ungdomliga manifestation, som startats av Greta Thunberg och som blivit en global rörelse. Härligt att se, både det ena och det andra. Vi behöver alla läsa om problemet och om ungdomar som tar det på allvar. Det är bra att även äldre generationer och experter bejakar och applåderar ungdomens demonstrationer mot detta hot mot mänsklighetens överlevnad, som vi i de äldre generationerna skapat. Nästan alla "klimatförnekare" har numera lagt ner förnekandet. Bra! Även de som inte tror att åtstramningar behövs och som ännu pläderar för att problemet kommer att lösas med ekonomiska tillväxt och tekniska innovationer, kommer snart att behöva ändra inställning. Problemet är så stort att alla krafter behöver samarbeta för att undvika katastrofala följder. Det gäller framförallt hela västvärlden, särskilt mäktiga länder som Kina, Brasilien, USA och Ryssland, även om inget just nu pekar på att regimerna där insett eller ens begripit själva problemet. Greta fattar mer och snabbare än Jinping, Bolsonaro, Trump och Putin tillsammans. Eller, om man vill uttrycka det annorlunda, för det nämnda ledarbyket prioriteras makt och rikedom framför mänskligheten.

Så tillbaka till en lokal bagatell. Häromdagen ojade jag mig om parkeringsbolag. Ett av dem som i namnet skryter med att använda sms, hade skickat en pappersfaktura till mig och tagit 25 kr för den, när jag parkerat för 9 kr. Jag hotade storstilat med att inte använda dem mer, om de inte krediterade kravet för pappersfakturan. Mitt hot verkade oviktigare och hopplösare än Don Quijotes kamp mot väderkvarnarna. Men hör och häpna, SMS park krediterade i vänlig ton. Men man måste, fråga mig inte varför, anmäla om man i fortsättningen inte vill betala för pappersfakturor. Så då gjorde jag i alla fall det, anmälde alltså.

Lokala missar

Igår skickade jag en insändare till SN. Det brukar jag inte. Men jag ville klaga på att hemkommunen inte gör något för elbilarna. Vi får se, om inlägget tas in i tidningen så småningom. Ungefär så här skrev jag och den här bilden skickade jag med.



Efter många års tjat, lät Gnesta kommun till slut sätta upp en laddstolpe för elbilar på stationsparkeringen vid Frösjön. Det var bra, även om det tog lite tid. Sedan blev det inget mer från kommunens sida. En privat laddanordning, som kräver särskilda anslutning, har senare tillkommit nära samhällets östra infart.

Kommunens laddstolpe fungerar inte längre och det har den inte gjort på länge. Det är inte fråga om några dagar utan många månader. Den är ur funktion står det på den. Man blir nästan häpen över att någon orkat sätta dit meddelandet. De två p-platser vid kommunens elstolpe, som är tänkta för elbilar, används även av ägare till bilar utan eldrift, till synes utan påföljd. Det spelar nu mindre roll, för elstolpen fungerar ju inte, som sagt. Man kan fråga sig, varför inte fler laddplatser anordnas och varför inte den enda som en gång ordnats repareras. Fler laddplatser behövs. Det är också bra att sända vettiga signaler.

I SN läste jag, förresten, för några dagar sedan att Sörmlands museum avråder från att ge bygglov till solpaneler på taket till ett hus på Gnestahöjden. Huset ifråga är ett halvgammalt mexitegelhus och muséet tycker tydligen att det går bra med solpaneler på garage och uthus. Varför i all välden skulle det inte passa med solpaneler på villans tak? Muséer är väl bra men ett muséum, som uppfattar sin uppgift som enbart att motsätta sig förändringar, borde inte få vara remissinstans i för samhället viktiga frågor. Alternativa uppvärmningsmetoder är verkligen i samhällets intresse. Vakna Sörmlands museum! tar jag mig friheten att säga.

Världens jättelika soptunnor

Såg ett hemskt klipp, som någon lagt in på FB häromdagen. Det visade hur människor plockade skräp ur havet och på stränder och hur plastsoporna förstördes och/eller återanvändes. Det hemska var förstås inte att folk hjälpte till att städa och rensa och återanvända. Utmärkta insatser! Det hemska är, hur mycket sopor och plast vi lyckas smutsa ner haven med. Haven är fulla av gigantiska plastmoln, av stora plastsopor, små plastsopor, plastsopor nedbrutna till mikroskopiska livsfarliga plastpartiklar och för den delen massor av andra sopor. Att vi fyller våra världshav med sopor och plast är deprimerande, demoraliserande. Det kanske inte är lika farligt för Jordens överlevnad som klimathotet men det är minst lika ledsamt i det korta perspektivet.



Naturligtvis vore det en bättre idé att använda krafterna åt att undvika nedskräpningen i stället för åt städning efter nedskräpningen. Man kan förstås säga att det ena goda inte behöver förskjuta det andra. Och tiotusenkronorsfrågan är, hur det ska gå till att stoppa nedskräpningen av haven med tanke på de globala utmaningarna, som svårigheten för länder att enas, krig, storfinans och världsledare, som bara ser till makt och pekuniära, mestadels egna intressen.

Nedskräpningen har ohämmat pågått länge. Jag har ett alldeles eget minne från en italienresa för så där 40 år sedan till Sardinien. Där vi turister kunde sitta i solstolar och löga oss, var det städat och fint men de ostädade stränderna alldeles intill såg redan på den tiden ut som soptippar. Först trodde jag faktiskt att det var just det, soptippar, tills jag kom på att sådana gömmer man ju hellre än har dem på stränderna.

Det blev lite pessimistiskt här på bloggen idag. Men stora insatser behövs. Inga insatser görs, nästan inga i alla fall. Och så finns det ju ett större globalt problem, som kräver stora insatser, klimatet, där alldeles för små insatser görs av de flesta, av många inga insatser alls. I morgon ska jag försöka hitta på något att skriva optimistiskt om.

Gröna skatter och himmelska ängder

I en SNs ledarartikel om skatter på måndagen läste jag den här sammanfattningen: "I grunden är det tillväxt, inte skatter, som leder till bättre välfärd och högre levnadsstandard". Ledarskribenten nämner några fokusområden för ett nytt skattesystem men lyckas helt undvika att nämna skatter, som påverkar miljö och klimat i stort eller smått. Vår tids största utmaning ligger i att undvika miljö- och klimatkatastrofer. Det är ett område, som SNs ledarskribent inte verkar ha funderat på, antagligen inte ens håller med om. När han i början av sitt inlägg talar om, vad nya skatteregler ska åstadkomma, nämns bara "tillväxt och välfärd". Inte så "bara" förstås men då har han väl ändå missat nutidens största och viktigaste fråga.

Grön skatteväxling är ett sätt att påverka samhällsutvecklingen. Bara några sidor längre fram i samma tidning återgavs exempel på just det. Hoppas politikerna vågar ta några steg till på den väg eller lilla stig, som faktiskt åtminstone antyddes i Januariöverenskommelsen. Det blir mer och mer uppenbart för allt fler att enbart ekonomisk tillväxt inte kommer att räcka för att världen ska kunna hålla sig under tvågradersgränsen.

Ja, ja, det står ibland konstiga saker i tidningarna. I går i DN läste jag att sju personer, som uppgav sig vara forskare i olika ämnen, ansåg att en "rationell religiös tro ger vetenskapen fast grund att stå på och hjälper till att motverka spridning av falska berättelser". "Rationell tro" låter som en motsättning i sig och vad det skulle betyda, framgår inte men jag får uppfattningen att man menar kristendomen och islam. Uppfattningen är, tror jag, ungefär att, om "folklig religiositet" - här är adjektivet folklig i stället för rationell - avvisas, undergrävs allmänhetens förtroende för riktig vetenskap. Typ. För att undvika tvivel påpekas att de sju undertecknarna tror på Gud, vars existens man anser måste vara sann - här är adjektivet sann, inte rationell eller folklig - "eftersom förnuftet inte ger oss någon annan möjlighet, givet den tillgängliga evidensen".

Ett inlägg med många fina ord i ett försök att undvika den motsatta, mer självklara slutsatsen att, i den mån vetenskapen avvisas, skapas större utrymme för religiösa föreställningar. Min enkla och obeforskade slutsats blir att de här sju forskarna har lite "rationell" forskning kvar att ägna sig åt.

Mycket info

Peter Alestig är reporter på SvD, en tidning jag annars inte läser till vardags. Han skriver bl.a. om miljöfrågor och Ibland skriver han kloka saker. Läste igår kortversionen av hans klimatkrönika, där han skrev om det växande intresset för elbilar. I förbifarten nämner han att staten går miste om skatteintäkter på 50 miljarder om året, när fossildrivna bilar försvinner. Jaha, vad menar han med det då? Att vi ska fortsätta att köra bilar på diesel och bensin för att staten ska få in föråldrade och obsoleta skatter. Det tror jag knappast, men det kunde vara klädsamt med en antydan. Och Alestig glömmer att nämna är att svenska staten subventionerar fossilbränslen, direkt eller indirekt med bortåt 25 miljarder årligen.

Alldeles nyss såg jag ett upprop på FB, där man borde uppmana statliga Sveaskog att bättre hantera sin skog på ett hållbart och miljömedvetet sätt. Bra i och för sig och budskapet var det inget fel på. Jag skrev på men ärligt talat hade jag inte riktig koll på, vilka som stod bakom. Jag godtog en uppräkning av olika organisationer, som jag vet är seriösa men underlät att kontrollera, om de verkligen stött saken. Jag tror det men...

Det har börjat skrivas ganska mycket om miljö och klimat både i de konventionella tidningarna och på de s.k. sociala media. Det finns t.ex. på FB massor av grupper, där det skrivs mycket om de gröna frågorna. Det finns grupper, som startats och drivs av ideella organisationer, rena miljöorganisationer, myndigheter, politiska partier och enskilda initiativ. Man kan läsa eller delta eller både och. Men det är inte helt lätt att hitta rätt bland alla grupper och deltar man i alltför många, hinner man inte läsa allt och inte heller sovra ordentligt.

Svart eller vitt

Oj, vilken sorglig läsning, den i DN häromdagen om den amerikanske domedagsprofeten Roy Scranton. Hans budskap är en riktig dystopi som innebär att inget kan göras för att undvika mänsklighetens oundvikliga och slutliga katastrof, den kommande undergången orsakad av klimatförändringarna. Tala om negativ livsinställning. Av det korta reportaget framgår inte, om Scranton tror att vi ens kan påverka tiden för, när eländet blir slutligt. Det värsta med den här pessimismen är väl att det ligger en del i hans syn på, hur problemet uppkommit och varför det inte kommer att kunna undvikas. Det har med kapitalism och politik att göra och egocentriska, inskränkta makthavare. Det finns inga som helst ljuspunkter, inga möjligheter i Scrantons budskap, som det framställdes i artikeln jag läste. Jag undrar lite, märker jag när jag läser, om Scranton möjligen är en labil personlighet med anlag för depressiva skov. En annan förklaring skulle kunna vara taktik med budskapet, att skrämsel och hot skulle kunna väcka fler men det låter inte riktigt så på beskrivningen. Pessimistisk kan man vara men det är svårt att ha en lika kategorisk svartsyn på klimatproblemet, som den Scranton verkar ha.



Vad man kan längta efter, när det gäller klimatproblemet, är hederligare problemförståelse, bortrensning av egoistiska stickspår, bättre internationellt samarbete, mer konstruktivt tänkande, anpassade levnadsvanor, uppkavlade ärmar och lite djävlar anamma. Människor måste skaffa sig ledare, som kan och vågar inte ledare som förnekar, vilseleder och skaffar sig själva fördelar. Lätt som en plätt eller…?

På hal is

Det är populärt numera att åka skridskor, har vi noterat. Det märks nog särskilt just i våra trakter, för det finns mängder av sjöar att välja på inom korta avstånd. Fler och fler ger sig ut på isarna, de flesta ordentligt utrustade med hjälm, stavar, ryggsäck för både mat och flytförmåga, en del med knäskydd. Ofta är det stora grupper åkare och organiserade turer med en eller flera ledare från Friluftsfrämjandet, Stockholms Skridskoseglarklubb eller någon annan sportig, naturnära organisation. Vår brygga passar bra som startpunkt för skridskoturer. För ett gäng vi känner väntade igår en öppen eld för korvgrillning och värme efter att Storsjön rundats.



När det är både vackert väder och lagom kallt, strömmar skridskoåkarna till. Det är bara trevligt. Igår slutade vi räkna vid bortåt hundra men det var nog dubbelt så många, som promenerade ner till Storsjön, spände på sig skridskorna och gled iväg. De flesta av dem skulle bli upphämtade av bussar lite längre ner längs sjön, hörde vi.

Så till en helt annan sak, verkligen helt annan. Kampen mot plasten i sjöar och hav pågår. Användningen av plastpåsar minskar, även om det går långsamt. Mycket skulle kunna göras i förpackningsindustrin. Jag tror det behövs ekonomiska "incentives" där. Det har nu blivit förbjudet att sälja kosmetiska produkter, som innehåller mikroplaster. En ny lag om det trädde i kraft redan vid det gångna halvårsskiftet men med respit för att sälja ut inköpta lager av produkter med sådant innehåll under ett halvår. Så nu är det allvar. En utmärkt ny lag för både folk och fä och fisk och natur för den delen. För vem vill ha produkter med inbyggd, dold slipeffekt eller vad det nu är och som förstör hav och sjöar. Det gäller bara att spana in, vilka produkter som är vilka. Jag undrar lite misstänksamt, om man kan avgöra att varor inte innehåller mikroplast eller om man helt enkelt måste lita på att förbudet följs.