Djurliv på bystan

I många år har vi haft höns av rasen brama, ni vet de där med fjädrar på fötterna. De är stora, snälla och äter mycket men lägger inte så många ägg. Så det har blivit dags för byte till en något mer produktiv ras. Det har blivit skånsk blumehöna, har jag förstått och några är redan inbodda. Sex små kycklingar av den rasen är kläckta i badrummet för några dagar sedan efter tre veckor i kuvös. Konstgjord ruvning verkar mer pålitligt än naturlig. Hönorna kan väl det där någorlunda fortfarande, trots långvarig, darrig avel i de flesta raser. Men maskinen är pålitligare. Den kliver inte upp ur något rede och lämnar äggen att bli kalla. Tillsammans med tre något äldre kycklingar blir det nu påfyllning i hönsgården med nio stycken. Hur många som är tuppar, vet vi inte. Det visar sig. Om man gissar, är väl hälften eller drygt hälften tuppar. Då skulle fyra vara hönor, vilket vore en lagom förstärkning i vårt lilla hönshus.

Den yngre av våra hundar, Stina, är, typ, i tonåren och väldigt road av att på sin sida om stängslet jag hönsen. Det börjar bli dags att lära henne av med det, så att hönsen kan få gå ut ur sin stängslade gård då och då. Mamma Kajsa slutade jaga hönsen för flera år sedan. Andra som väl gärna skulle jaga hönsen är rävarna. Man ser dem ibland springa förbi nära sjön men framförallt känner man rävlukten på många ställen under hundpromenaderna. Min gissning är att det finns gott om räv runt omkring.

Det är gott om vildsvin häromkring nu. Det är väldigt uppbökat på fälten. Man ser ju inte svinen ofta men man ser desto tydligare, var de har varit. Lite osäkerhet känner jag allt, när jag går ut med hundarna i mörkret på kvällen. Vi bor, så att hundarna alltid kan springa lösa. Ibland springer de iväg en bit och skäller och jag blir orolig att de antastar något ilsket vildsvin. Jag inser att vildsvinen sannolikt försvinner snabbt, när de hör hundarna men jag vet egentligen för lite om de där eventuella mötena, om det är några. Jag har hört en del om skador på hundar, även om de flesta orsakats i samband med vildsvinsjakt. Nästan alla hundar gillar väl att jaga men våra är inte särskilt duktiga på det området, så jag tror kanske inte att skaderisken är så stor. 

Bor man på landet, särskilt om man jagar, kallas vildsvin förresten kort och gott gris. Jag tror att jägarna behöver ägna sig mer åt att skjuta gris, än vad de gjort hittills. Häromdagen hörde vi faktiskt mycket ljud i skogarna från jägare och drevkarlar. Hundar skällde, trumpeter ljöd, burkar bankades och vi tror det var för att få fart på sovande grisar. Hur det gick, har vi inte hört än.