Påskpåfyllning

Det verkar som om ganska många lämnat storsta'n i dessa coronatider. Det är tomt på gatorna i Stockholm, hör jag. Delvis beror det förstås på att folk stannar inne. Men många har nog faktiskt helt lämnat sta'n. Vi har flera kompisar, som flyttat ut i förtid till fritidsbostäder för att enklare kunna hålla "smittavstånd" till andra, både kända och okända. Vi noterar att flera häromkring besöker eller t.o.m. bor i sina sommarstugor och en viss allmän ökning av folktätheten i Byn och i glesbygden runt omkring. Tja, inte stör det oss. Vid ett besök i Byn inför helgen, stod vi i Byns mest trafikerade korsning och väntade… och väntade på en glugg i trafikkön från stockholmshållet. För att vara i Byn tog det mycket lång tid, kanske längre än jag varit med om under de 30 år vi bott i närheten. Och då är det ändå inte sommar än. Vi får väl se, om det avfolkas igen efter påsk men jag gissar att det inte gör det.

Närmast, runt oss är det så folktomt, som  det ska vara under karantänen. Men fåglar finns det gott om och en del vilda djur ser vi förstås. Det kvittrar överallt så här års. En steglits har gästat fröskålen utanför köksfönstret ett par gånger. Några tranor har mellanlandat och trumpetar nere på gärdet. Gäss och sångsvanar har flugit omkring länge. Havsörnarna som brukar patrullera längs sjökanten har vi inte sett på en tid nu men de dyker säkert upp snart igen. På sistone har jag sett en annan och mindre rovfågel några gånger, när den ryttlar eller egentligen står stilla i vinden över sjöstranden men jag har inte hunnit se närmare, hur den ser ut. Räven gick i sakta mak över närmsta kullen igår vid middagstid. Den hade säkerligen varit och kollat hönsgården men där kommer den inte in. Ett gäng rådjur hålls ständigt i närheten men älgarna verkar ha blivit färre häromkring. Hjortflockar, både dovhjort och kronhjort, hålls några kilometer västvart. Och vildsvin finns det överallt. Man ser dem rätt sällan men man ser överallt, var de varit och bökat upp jorden.

Vi den tidiga morgonrastningen av hundarna igår , det blir strax efter sju, fick jag se en hare i långsam takt hoppa fram mot hundarna. Det såg ut som om den ville hälsa på dem eller nå't. Men hundarna ville inte hälsa, de vill springa efter och vilket race det blev. Bytet i sig bryr de sig mindre om än själva jakten. Den är jättekul. Våra i vanliga fall ganska lyhörda och lydiga hundar var i sin egen värld, fullständigt avstängda från Husse. De drog iväg i språngmarsch men hade ingen som helst chans att komma ikapp den duktigaste löparen av de tre. När de kom lite närmare, ökade haren takten och verkade kunna springa dubbelt så fort. Hundarna var borta längre än någon gång tidigare, kanske fem minuter, innan de flämtande var tillbaka runt husknuten.

Snart är det påsk. Då ska det bli varmrökt lax, som vi redan fått handlad till oss. Lösgodis blir det inte i år, I de burekarna vill man inte plocka ens i normala tider. Kanske något annat godis, om det blir någon handlingshjälp.

Djurliv på bystan

I många år har vi haft höns av rasen brama, ni vet de där med fjädrar på fötterna. De är stora, snälla och äter mycket men lägger inte så många ägg. Så det har blivit dags för byte till en något mer produktiv ras. Det har blivit skånsk blumehöna, har jag förstått och några är redan inbodda. Sex små kycklingar av den rasen är kläckta i badrummet för några dagar sedan efter tre veckor i kuvös. Konstgjord ruvning verkar mer pålitligt än naturlig. Hönorna kan väl det där någorlunda fortfarande, trots långvarig, darrig avel i de flesta raser. Men maskinen är pålitligare. Den kliver inte upp ur något rede och lämnar äggen att bli kalla. Tillsammans med tre något äldre kycklingar blir det nu påfyllning i hönsgården med nio stycken. Hur många som är tuppar, vet vi inte. Det visar sig. Om man gissar, är väl hälften eller drygt hälften tuppar. Då skulle fyra vara hönor, vilket vore en lagom förstärkning i vårt lilla hönshus.

Den yngre av våra hundar, Stina, är, typ, i tonåren och väldigt road av att på sin sida om stängslet jag hönsen. Det börjar bli dags att lära henne av med det, så att hönsen kan få gå ut ur sin stängslade gård då och då. Mamma Kajsa slutade jaga hönsen för flera år sedan. Andra som väl gärna skulle jaga hönsen är rävarna. Man ser dem ibland springa förbi nära sjön men framförallt känner man rävlukten på många ställen under hundpromenaderna. Min gissning är att det finns gott om räv runt omkring.

Det är gott om vildsvin häromkring nu. Det är väldigt uppbökat på fälten. Man ser ju inte svinen ofta men man ser desto tydligare, var de har varit. Lite osäkerhet känner jag allt, när jag går ut med hundarna i mörkret på kvällen. Vi bor, så att hundarna alltid kan springa lösa. Ibland springer de iväg en bit och skäller och jag blir orolig att de antastar något ilsket vildsvin. Jag inser att vildsvinen sannolikt försvinner snabbt, när de hör hundarna men jag vet egentligen för lite om de där eventuella mötena, om det är några. Jag har hört en del om skador på hundar, även om de flesta orsakats i samband med vildsvinsjakt. Nästan alla hundar gillar väl att jaga men våra är inte särskilt duktiga på det området, så jag tror kanske inte att skaderisken är så stor. 

Bor man på landet, särskilt om man jagar, kallas vildsvin förresten kort och gott gris. Jag tror att jägarna behöver ägna sig mer åt att skjuta gris, än vad de gjort hittills. Häromdagen hörde vi faktiskt mycket ljud i skogarna från jägare och drevkarlar. Hundar skällde, trumpeter ljöd, burkar bankades och vi tror det var för att få fart på sovande grisar. Hur det gick, har vi inte hört än.

I östra Sörmland finns mycket vacker natur men inte bara

Vi bor ute på landet i östra Sörmland, närmare bestämt i Gåsinge i Gnesta kommun. Vi bor mitt i ett mycket vackert kulturlandskap, det allra vackraste jag kan tänka mig. Det känns som ett privilegium. Runt omkring oss finns de allra vackraste ängder med kuperade fält och vackra skogsområden. Men allt är inte topp förstås.

Nyligen har det avverkats i flera av de närliggande skogarna. Avverkning betyder kalhyggen, för då blir det mer pengar till skogsägaren. Kalhyggen är inte vackra och gör ingen vanlig människa glad.

I närheten finns ett sportflygfält, som inte heller gör någon glad, utom ett gäng segelflygare. Huvuddelen av de motordrivna flygplan som hålls där, är gammaldags och drar massor av bränsle, som släpps ut orenat.

Bebyggelsen i närområdet är gles för att vara ett område mindre än åtta mil från huvudstaden. Den är till stora delar gammaldags eller anpassad till omgivningarna. Visst finns undantag men de gäller mer sällan enskilda bostäder och oftare lantbrukares hiskeliga cisterner eller silos (se foto, dessvärre av dålig kvalitet, av gård i trakten).

Sjöarna häromkring, särskilt de som är lite grunda, är övergödda, huvudsakligen beroende på täckdikning och konstgödsling, och grumliga med algblomning i varmare tider.

 

Alla vägar bär till Rom...

... men hem till oss bär bara en liten grusväg i vackra Sörmland. Vi bor på landet i andra änden av en liten, enskild väg. Den består av en bit på knappt en halv kilometer, närmast oss, som vi låtit bygga alldeles själva och en bit på en knapp kilometer, som sedan mycket länge betjänat två hushåll och sedan ganska länge dessutom ett par sommarstugor. Så numera är vi, som använder vägen, tre hushåll, ett par sommarstugor och ett par som använder vägen bara obetydligt. Vi har, sedan ganska nyligen, en vägsamfällighet och en formell vägförening. Jag skrev för ett par veckor sedan om förestående gemensamma aktiviteter under en söndag och föreningens årsmöte.

Det gick bra. Nästan alla slöt upp den vackra vårsöndagen- Från alla berörda fastigheter kom folk och hjälpte till. Andan var god, några kände varandra väl, andra hade aldrig setts förr. Hårt arbete i flera timmar med avbrott för korv och bröd, ordnat av ett av hushållen. Vägen såg till slut mer välskött ut än någonsin. Som vanligt med buskar och sly, var det mycket mer att ta hand om än man hade anat men det blev bra. Föreningen hade sedan sin årsstämma i vacker vårsol på verandan hos nyinflyttade föreningsmedlemmar. Jag tror det var en gemensam känsla att dagens aktiviteter var positiva för oss alla. Nu återstår för föreningen att fixa till själva körbanan, som tagit ordentligt med stryk under den gångna vintern. Föreningen har begåvats med en styrelse, som också försöker ordna en vettig finansiering av kommande åtgärder, delvis med hjälp av statsbidrag. Så här långt ser det lovande ut. Blir det så, har föreningen råd att åtminstone delvis restaurera vägen men också skyldighet att låta utomstående använda vägen. Det är knappast någon nackdel, då vägen faktiskt inte leder någon annanstans än till berörda fastigheter.