Glad påsk!

Vaknade till en vacker men kall vårmorgon. Det hade varit frost, märkte jag vid hundarnas tidiga morgontoalett men det hade hankat sig upp till plus 2. Det gäller att hålla uppsikt efter vilt, så att hundarna inte drar iväg. Det roligaste de vet är, när en hare eller några rådjur springer iväg och de får chansen att springa allt vad de kan en stund. Det är inte riktigt bra, särskilt inte så här års, tycker jag, även om våra vallhundar är helt chanslösa på både korta och långa sträckor. Man försöker förstås  hejda hundarna  och det går för det mesta bra, om man är uppmärksam och någorlunda snabb med stoppkommandon. Jag får uppfattningen att både harar och rådjur känner till exakt, hur snabbt de själva och hundarna kan springa, för de verkar liksom inte göra sig större brådska än nödvändigt. Om hundarna sätter fart mot dem, verkar viltet i början ta det ganska lugnt, nästan provocerande lugnt ser det ut som, för att öka, allteftersom hundarna kommer närmare. Och när avståndet börjar verka lite obekvämt, trycker haren eller rådjuren på gasen och försvinner från hundarna som virvelvindar och hundarna ger upp. Jag har sett hela skådespelet ett par gånger från vår kulle. Våra hundar är ganska lydiga men, är man för sen, när de väl sett något djur och börjat springa, lyssnar de inte längre. Bästa sättet att undvika onödiga språngmarscher, är förstås att hålla hundarna kopplade men det är ju så trist. Ett annat sätt är att ha ett koppel på en av dem. Vi jobbar på disciplinen, både vår och deras. En sak är att de förstås får springa lösa här hemma i sitt eget revir men på andras mark måste kontrollen bli lite skarpare. Annars kommer vi att få bassning.

Påskmaten är inhandlad med närståendes benägna hjälp. Det blir varmrökt lax. Äggproduktionen står de egna hönsen för. Räven inspekterar hönsgården med jämna mellanrum men den lilla utegården är välgjord och står sig mot både Mickel räv och rovfåglar. Så risken är begränsad till tider, då hönsen får gå ut lösa. Peppar, peppar, här nere har det inte hänt någon sådan olycka ännu.

Påskpåfyllning

Det verkar som om ganska många lämnat storsta'n i dessa coronatider. Det är tomt på gatorna i Stockholm, hör jag. Delvis beror det förstås på att folk stannar inne. Men många har nog faktiskt helt lämnat sta'n. Vi har flera kompisar, som flyttat ut i förtid till fritidsbostäder för att enklare kunna hålla "smittavstånd" till andra, både kända och okända. Vi noterar att flera häromkring besöker eller t.o.m. bor i sina sommarstugor och en viss allmän ökning av folktätheten i Byn och i glesbygden runt omkring. Tja, inte stör det oss. Vid ett besök i Byn inför helgen, stod vi i Byns mest trafikerade korsning och väntade… och väntade på en glugg i trafikkön från stockholmshållet. För att vara i Byn tog det mycket lång tid, kanske längre än jag varit med om under de 30 år vi bott i närheten. Och då är det ändå inte sommar än. Vi får väl se, om det avfolkas igen efter påsk men jag gissar att det inte gör det.

Närmast, runt oss är det så folktomt, som  det ska vara under karantänen. Men fåglar finns det gott om och en del vilda djur ser vi förstås. Det kvittrar överallt så här års. En steglits har gästat fröskålen utanför köksfönstret ett par gånger. Några tranor har mellanlandat och trumpetar nere på gärdet. Gäss och sångsvanar har flugit omkring länge. Havsörnarna som brukar patrullera längs sjökanten har vi inte sett på en tid nu men de dyker säkert upp snart igen. På sistone har jag sett en annan och mindre rovfågel några gånger, när den ryttlar eller egentligen står stilla i vinden över sjöstranden men jag har inte hunnit se närmare, hur den ser ut. Räven gick i sakta mak över närmsta kullen igår vid middagstid. Den hade säkerligen varit och kollat hönsgården men där kommer den inte in. Ett gäng rådjur hålls ständigt i närheten men älgarna verkar ha blivit färre häromkring. Hjortflockar, både dovhjort och kronhjort, hålls några kilometer västvart. Och vildsvin finns det överallt. Man ser dem rätt sällan men man ser överallt, var de varit och bökat upp jorden.

Vi den tidiga morgonrastningen av hundarna igår , det blir strax efter sju, fick jag se en hare i långsam takt hoppa fram mot hundarna. Det såg ut som om den ville hälsa på dem eller nå't. Men hundarna ville inte hälsa, de vill springa efter och vilket race det blev. Bytet i sig bryr de sig mindre om än själva jakten. Den är jättekul. Våra i vanliga fall ganska lyhörda och lydiga hundar var i sin egen värld, fullständigt avstängda från Husse. De drog iväg i språngmarsch men hade ingen som helst chans att komma ikapp den duktigaste löparen av de tre. När de kom lite närmare, ökade haren takten och verkade kunna springa dubbelt så fort. Hundarna var borta längre än någon gång tidigare, kanske fem minuter, innan de flämtande var tillbaka runt husknuten.

Snart är det påsk. Då ska det bli varmrökt lax, som vi redan fått handlad till oss. Lösgodis blir det inte i år, I de burekarna vill man inte plocka ens i normala tider. Kanske något annat godis, om det blir någon handlingshjälp.

Grisigt

Läste igår i DN ytterligare en hemsk berättelse om, hur vi behandlar våra grisar. Det sägs ofta att svenska grisar har det bättre än grisar i andra länder. Jag känner mig inte särskilt övertygad om det. Förr, bara för något decennium sedan, fanns det utegrisar på en gård nära oss. Det var trevligt, för då kunde man köpa griskött därifrån och veta att grisarna haft ett drägligt liv i alla fall. Men, såvitt vi förstod, var utegrisar både arbetsamt och olönsamt, så verksamheten upphörde efter några år. Nu har vi sedan länge slutat att köpa och äta griskött. Skälet har för vår del varit just den fabrikslika behandlingen av grisar både under hela deras liv och i samband med slakt. Om vårt samhällssystem inte gör det möjligt att hålla vissa djur på ett värdigt sätt, återstår valet att inte gynna verksamheter med sådana djur. Ibland har jag ändå tillåtit mig att köpa bacon, inte ofta men någon gång. Bacon kan vara väldigt gott, t.ex. till "spagetti carbonara". Men i fortsättningen ska jag  faktiskt inte köpa bacon heller. Om och när det finns vildsvinsbacon, kan jag tänka mig det.

Bland, "husdjuren" har nog  grisarna det värst. Mängder av höns misshandlas också. Nötkreaturen är ofta bättre hanterade, även om de från miljösynpunkt är ineffektiva. Får verkar ha en hyfsat god chans att få leva ett bra liv. Både nöt och får gör också en del nytta för kulturlandskapet, marginellt kanske i sammanhanget. Hästarna i Sverige har blivit många. Såg någonstans att de är fler än korna. De flesta hästarna har det bra, många får numera nästan lika mycket omtanke och omvårdnad som hundarna.

Djurliv på bystan

I många år har vi haft höns av rasen brama, ni vet de där med fjädrar på fötterna. De är stora, snälla och äter mycket men lägger inte så många ägg. Så det har blivit dags för byte till en något mer produktiv ras. Det har blivit skånsk blumehöna, har jag förstått och några är redan inbodda. Sex små kycklingar av den rasen är kläckta i badrummet för några dagar sedan efter tre veckor i kuvös. Konstgjord ruvning verkar mer pålitligt än naturlig. Hönorna kan väl det där någorlunda fortfarande, trots långvarig, darrig avel i de flesta raser. Men maskinen är pålitligare. Den kliver inte upp ur något rede och lämnar äggen att bli kalla. Tillsammans med tre något äldre kycklingar blir det nu påfyllning i hönsgården med nio stycken. Hur många som är tuppar, vet vi inte. Det visar sig. Om man gissar, är väl hälften eller drygt hälften tuppar. Då skulle fyra vara hönor, vilket vore en lagom förstärkning i vårt lilla hönshus.

Den yngre av våra hundar, Stina, är, typ, i tonåren och väldigt road av att på sin sida om stängslet jag hönsen. Det börjar bli dags att lära henne av med det, så att hönsen kan få gå ut ur sin stängslade gård då och då. Mamma Kajsa slutade jaga hönsen för flera år sedan. Andra som väl gärna skulle jaga hönsen är rävarna. Man ser dem ibland springa förbi nära sjön men framförallt känner man rävlukten på många ställen under hundpromenaderna. Min gissning är att det finns gott om räv runt omkring.

Det är gott om vildsvin häromkring nu. Det är väldigt uppbökat på fälten. Man ser ju inte svinen ofta men man ser desto tydligare, var de har varit. Lite osäkerhet känner jag allt, när jag går ut med hundarna i mörkret på kvällen. Vi bor, så att hundarna alltid kan springa lösa. Ibland springer de iväg en bit och skäller och jag blir orolig att de antastar något ilsket vildsvin. Jag inser att vildsvinen sannolikt försvinner snabbt, när de hör hundarna men jag vet egentligen för lite om de där eventuella mötena, om det är några. Jag har hört en del om skador på hundar, även om de flesta orsakats i samband med vildsvinsjakt. Nästan alla hundar gillar väl att jaga men våra är inte särskilt duktiga på det området, så jag tror kanske inte att skaderisken är så stor. 

Bor man på landet, särskilt om man jagar, kallas vildsvin förresten kort och gott gris. Jag tror att jägarna behöver ägna sig mer åt att skjuta gris, än vad de gjort hittills. Häromdagen hörde vi faktiskt mycket ljud i skogarna från jägare och drevkarlar. Hundar skällde, trumpeter ljöd, burkar bankades och vi tror det var för att få fart på sovande grisar. Hur det gick, har vi inte hört än.

Naturskådespel

Idag ska jag skriva om viktigare saker än politik och maktfullkomliga ledare.

Vi fick en fin julklapp, en liten fågelmatare, som kan sättas upp på utsidan av fönstret, så att man kan se småfåglarna komma och hämta frön precis framför näsan, på andra sidan glaset. De har ju ett ordentligt fågelbord en bit bort i backen men det ser trevligt ut det här också. Det är mest talgoxar och blåmesar, som hittat hit.

Igår morse, vid tandborstning och annat såg vi, hur Mickel räv dök upp ur skogsbrynet, nära utanför badrumsfönstren på husets norra gavel. Räven gick så långsamt att vi en stund undrade, om den var skadad. Det var den inte. En riktigt vacker rödräv var det. Den tog några försiktiga steg och stod sedan stilla en stund, så något steg till. Den var inte längre bort än 25-30 meter. Hundarna anade att det var något på gång och kom in i badrummet, tittade dit vi tittade och fick syn på räven. De började genast skälla och springa runt i huset. Trots stängda fönster och dörrar, hörs de ut men räven tittade bara hastigt upp och tycktes inte reagera särskilt. Den stod kvar en stund, blickstilla. Efter någon minut tog den plötsligt ett, säkert meterhögt, fyrfotasprång framåt och tittade strax efter landningen upp med en sork i munnen. Det var förklaringen till den försiktiga gången och koncentrationen på villebråd snarare än på bortklemade tamhundar. Den åt upp sin sork rätt så kvickt men utan direkt brådska och gick sedan i lugn takt tillbaka in i skogen.

Vilket skådespel! Härlig syn på mellandagsmorgonen från första parkett. Jag ville inte missa föreställningen, så jag hämtade inte kameran men så här ungefär såg det ut.

 

Sörmlandssafari

Dagens axiom: Den, som bor på landet, träffar färre människor men fler vilda djur än stadsbon.

Lärkorna är här. Sädesärlorna också, som anlände den 3 april i år. Vi har i många år välkomnat sädesärlorna den 9 april och noterade att de i fjol kom den 8 april, vilket får sägas vara inom felmarginalen. Det är i år en knapp vecka tidigare än vad som varit brukligt de föregående 30 åren. Man funderar genast på klimatförändringar men det kan väl bero på mycket annat, t.ex. på att sädesärlor kanske inte är så himla noga med tiden.
På tal om fåglar, ser vi ganska ofta hackspettar, både mellanspett (tror jag) och gröngöling här. Fina! Gäss finns här för det mesta och med stora anhopningar framåt hösten. Trakten kallas Gåsinge. Ett par tranor dyker upp då och då, promenerar runt lite på sina pinnsmala, jättelånga ben och lyfter efter en stund med sina enorma vingspann.
Havsörnen, ibland två, hälsar på ibland och seglar majestätiskt oftast ute över sjön. Andra dagar patrullerar fiskgjusen stranden. På Storsjön simmar skäggdoppingar, skrak, änder och knipor. Ibland ser vi skarv också.

På hundpromenaden idag kunde vi iaktta vildsvinens härjningar den senaste tiden. De verkar vara rejält många nu men vi ser dem mycket sällan. En åker alldeles i närheten är ganska nyplöjd. Så ser det ut efter vildsvinen också men då lite mindre koncentrerat och utan räta linjer. Här och där är det formliga kratrar, vilket man faktiskt kan undra, hur de klarar av att gräva. Ett av problemen med vildsvinen är att de inte har någon naturlig fiende, inte ens jägarna faktiskt, som verkar undvika att jaga vildsvin. Köttet är tydligen inte tillräckligt frestande.


En skabbräv, som syntes häromkring för ett par månader sedan sköts inte heller ihjäl utan botades av en granne, som tagit reda på en kur och försett räven med medicinbetad mat. Applåder och visslingar. Efter en bridgeträff i Stockholm med gamla skolkompisarna i förra veckan såg jag på hemvägen vid Norrtuna en frisk räv stå lugnt i strålkastarljuset en bit från vägen och titta på mig. Jag tycker att räven är ett vackert djur. Listig lär den vara också. Lite närmare hem, på "Vängsörakan", skuttade en hare upp på vägen mitt i ljuskäglan. En kraftig inbromsning och ett väjningskast med den lilla "citroängen" räddade haren, som inte verkade särskilt listig.

Häromdagen mötte jag en bäver och det har jag redan skrivit om. Det finns mink här också, som man kan se ibland på lite håll, även om de är små. Ekorren är lika liten den men den är mindre blyg och tar då och då en sväng mot fågelholkarna nära huset. Kajsa finner stort nöje i att jaga den en stund. Grävling var det länge sedan vi såg i närmaste omgivningen. Vi såg en död igår, som låg en bit från vägen en halvmil bort och som kråkorna försåg sig av.

Hemma på tomten har vi sällskap av några rådjur mest varenda dag. De är mycket vackra och ganska orädda. De har ätit av topparna på våra nysatta syrenbuskar. Topparna på ungbjörkarna längs vår egen lilla väg har älgen kapat men älgar har jag bara sett gå över tomten ett par gånger i år. Först en stor och en lite mindre, sedan den lite mindre ensam.

Igår, på hemväg från Nyköping efter övningskörning med dotterdottern, såg jag en hjord av dovhjortar på ett gärde neråt Lästringe. Det var så där 20-30 stycken. Kör man åt andra hållet från oss, mot Björnlunda, brukar man efter några kilometer stöta på ett ganska stort gäng kronhjortar.


När det gäller råttor och möss, är läget under kontroll. Möss och sork kommer i skov, om man kan säga så. In i huset har de inte lyckats ta sig än men ett tag fanns de på kallvinden och i hönshuset trivs de förstås. Råttor har vi, peppar, peppar, varit förskonade från både här och uppe på gården, där vi bodde förr.
______

PS. bilderna i dagens avsnitt har jag hittat på nätet

Vilt

På promenaden igår med vår hund Kajsa noterade jag på hemvägen längs Storsjöns nordvästra strand att Kajsa var intresserad av vågorna, som hon ofta är. Det är kul att jaga vågor, om man är en aussie. Men på ett ställe blev hon stående blick stilla och tittade stint ganska rakt framför sig. Då var det inte vågor hon tittade på, visade det sig. När jag kom fram till henne, hände något plötsligt. Mindre än en meter från mig och mycket nära, framför Kajsas nos rörde sig plötsligt ett ganska stort djur med gråbrun päls. Vid min rörelse kastade sig djuret med ett plask i vattnet, som det bara var ett par meter till. Kajsa skuttade efter med ett par språng men stannade upp, då jag ropade på henne. Grävling, tänkte jag först, men de simmar väl inte gärna. Ögonblicket senare såg jag vid dyket den nakna breda svansen. Det var en bäver! En sådan har jag aldrig sett förut. Under några år har vi sett tecknen efter bäver på diverse trädstammar. Och nu hade jag stått ungefär en meter ifrån en, innan den blev för rädd föt att ligga kvar. Spännande! Intressant och positivt att Kajsa inte försökte göra något. Hon bara stod och tittade på den. Kajsa är ganska orädd för det mesta men hade, när hon stod där och iakttog bävern, svansen nere, så jag tror hon var lite rädd eller kanske avvaktande. Hon anföll i alla fall inte och skällde inte.

Tyvärr, gick allt så fort att jag inte hann få fram mobilen och ta någon egen bild.



Men det var spännande att träffa en bäver för första gången. Vi hörde faktiskt ett likadant plums längre in i viken häromdagen, när vi gick den vägen. Vi hann inte se, så vi gissade på mink men nu förstår vi att det var bävern då också. Bävrarna håller väl på med någon boplats eller någon sorts nytt revir häromkring. Jag hade för mig att bävrar gillade forsar och rinnande vatten för sina bosättningar. Inget sådant finns här men bävrarna gillar tydligen Storsjön ändå för de har hållits i närheten i flera år nu.

Nordiska matbekymmer

En person delade på FB en artikel från någon sorts tidskrift, digital eller analog, som heter FishEco Fiske, som jag såg nyligen. Det handlade om norsk torsk, som transporteras till Kina, där den injiceras med vatten för att bli mer lönsam och kemikalier för att den ska bli snyggare och gå att sälja lättare. Sedan skeppas den tillbaka till Europa. Ungefär hur smart för klimat och konsumenter är den här hanteringen på en skala från ett till tio, skulle Du säga? Man har hört liknande berättelser förr men saken blir ju inte bättre för det.



En annan nordisk livsmedelsnyhet läste jag om i DN igår. Danmark låter bygga ett stängsel mot Tyskland, längs hela ländernas gemensamma gräns, som är ungefär sju mil lång. Stängslet är inte till för detsamma som Trumps mur, att stänga ute vissa människor. Det danska stängslet är till för att hejda tyska vildsvin att komma in i Danmark och smitta ner danska tamsvin med farliga sjukdomar. Jag känner att det ligger nära till hands här med billiga lustigheter och liknelser mellan de tyska och danska djuren och Trump och en del av hans väljare men jag avstår.

Hundarnas själsliv

Läste häromdagen en kul grej i DN av Karin Bojs. Hon skriver ofta trevligt och om intressanta saker inom naturvetenskapen.

Den här gången handlade det om hundar, mitt favoritdjur. Bojs berättar om ett forskningsprojekt, som involverade ägarna av 14 000 hundar i ett hundratal olika raser. Projektet kallas Behavioural Assessment & Research Questionnaire (initialerna blir "barq" vilket låter som "bark", som ju är engelska för skälla men Karin Bojs brukar inte skoja). Av hundägarnas svar har man noterat hundrasers olika mentala läggningar, alla framavlade avsiktligt av människor för att undvika hundarnas anfader vargens mest asociala eller vilddjurslika egenskaper. Man har sedan jämfört med DNA, hej och hå, och funnit vissa genetiska samband för olika hundrasers läraktighet, jaktinstinkt och aggressivitet. Att tamhundar mer än vargen är välvilliga och anpassbara till oss människor, vet vi alla. Men ett nytt faktum, som man anser sig ha funnit, är att hundar och vargar skiljer sig, när det gäller halten av signalämnet oxytocin i hjärnan, vilket sägs påverka förmågan att socialisera och benägenheten till vänlighet, något som hunden ju har mer av än vargen. Åtminstone det sistnämnda. Vargen har allt ett väl utvecklat och tydligt socialt system, som inte bygger på empati och välvillighet utan på överlevnad men oxytocinslutsatsen avsåg en annan sorts socialisering, antar jag. Människa och varg lär ha haft socialt umgänge i, typ, 25 000 år. Bojs' slutkläm är att vi människor, när vi började umgås med vargar, valde att avla på de individer, som var trevligaste sällskapet. Den slutsatsen låter inte halsbrytande och den är lätt att hålla med om.



Det här var väl inte Bojs' mest revolutionerande inlägg men jag tyckte att det var kul ändå och jag ska gärna läsa mer om det.

Ingen skröna

Under en promenad häromdagen runt en myr såg vi på ett par ställen vargspår i leran. Tror vi. De liknade hundspår men var så stora att vi har svårt att tro att det var efter en hund. Det förekommer varg i norra Dalarna, ibland någon kringströvande varg men i Fulufjällets nationalpark finns ett revir, sägs det. Varg har setts i även i Sälenområdet och faktiskt i något fall förra året attackerat och dödat en hund. Lite spännande är det allt med förekomsten av detta stora rovdjur i närheten. Men jag skulle bli ordentligt rädd, om jag fick syn på en någorlunda nära. När vi såg spåren, som vi tror kunde vara vargspår, kopplade jag genast vår hund. Ingen idé att vara kaxig uppe i fjällvärlden. Det lär förresten finnas gott om björn i Dalarna också, säger jägarna.

Igår blev det ett besök i just Fulufjällets nationalpark för att beskåda Sveriges högsta vattenfall. Det gick bra och vi kunde återvända torrskodda. En fantastisk fin anläggning var det med ett naturmuseum, iordninggjorda gångvägar till forsen, utsiktsplatser och annat. Entré: Noll kronor.

Sommarvistelsen i sälenfjällen närmar sig sitt slut och nu bär det av söderut igen. Hem till Sjölandet, där unge sonen vaktat hus och blommor och höns, hem till festligheter, när dottern fyller jämnt, hem till vår egen glesbygd i vackra Sörmland.

Mentalprov

Igår var det besök med Kajsa (hunden, en aussie) hos Mönsterås Brukshundsklubb. Det var mental bedömning och utvärdering av ett gäng hundar från samma kennel som den Kajsa kommer från.

Hundarna gick en skogsbana och utsattes för allsköns överraskningar och skrämsel och bedömdes på ett komplicerat och svårbegripligt sätt i långa protokoll. Det var rasslande kedjor, låtsasvillebråd, utklädda figuranter med sjok eller spökdräkter, överraskande skott och tålamodstest. Något fick tankarna att gå till Lustiga huset eller gamla Blå Tåget på Gröna Lund. Men här var det allvar med funktionärer och domare och välförberedda aktiviteter.

För lilla K, som hon ibland kallas, gick det mycket bra, strålande i själva verket, ledsagad med stadig hand av sin kära matte. Kajsa visade trygghet, lagom reaktioner och inga oönskade rädslor. Lite läskigt här och där var det väl, det skulle det vara, men hon behöll lugnet väl. Plats för mycket beröm och t.o.m. den garvade bedömaren föll till föga.

Skälet till vårt och Kajsas deltagande i detta var våra planer på en valpkull efter Kajsa under nästa år. Vi kan själva bedöma att hon har ett jättefint kynne i största allmänhet men det var bra att få proffs att bedöma henne. Lilla K vallar inte och gör egentligen ingen annan nytta heller mer än glädjer och förnöjer sin matte och husse. Men hon är en energisk hundtyp, så det blir mycket promenerande och motionerande. Vi tror att mentalbedömningen kan vara god information för kommande valpspekulanter. Lotta och Gisly som har kenneln Östra Greda, som Kajsa kommer ifrån har ordnat den här mentalbedömningen. De har också lovat oss bistå med råd om lämpliga hanhundar nästa år.

Djur i bur

Läste en artikel i DN om den svenska djurskyddslagen, som av Ingvar Carlsson faktiskt tillägnades Astrid Lindgren på hennes 80-årsdag. Anslaget i lagen var ambitiöst och välvilligt mot våra husdjur, läste jag. Grisar skulle få strö i boxarna, varken höns eller andra djur skulle få hållas i bur, o.s.v. En del av detaljreglerna lämnades till intresserade parter att diskutera, utveckla och besluta men grundvalen fanns i lagen. Flera decennier har gått sedan dess. Har det blivit bättre för djuren? Inte för många av dem.

Som vanligt är det pengarna som styr. Tillväxten kräver att vi värnar om arbetstillfällen även i livsmedelsindustrin, sägs det. Då är sådant som husdjurs väl och ve inte vatten värt. Ekonomiska intressen vinner alltid. Såväl avelsarbete som löpande djurhållning inriktas på effektiv produktion och låga kostnader, inte på djurens biologiska bästa. Vi är ett välmående land men vi anser oss inte råd med ett rimligt djurskydd. Förhållandena är allmänt kända men väldigt få gör något. Busarna i livsmedelsindustrin tillåts diktera villkoren.

Hönsen hålls fortfarande i bur. Grisarna trängs fortfarande i trånga utrymmen på cementgolv utan att någonsin se dagsljus, än mindre ha jord att böka i. Nötkreatur hålls inomhus i hela sina liv. Minkar och rävar uppföds under vidriga omständigheter. Listan kunde göras lång.

Vi värderar inte djuren som levande varelser och deras rätt till rimliga livsförutsättningar. Djur, som vi anser oss behöva i livsmedelsindustrin, är ekonomiska enheter, som vi anser oss ha rätt att behandla hur som helst. Massproduktionen av fläskkött, kyckling, ägg behövs till alla miljarder människor och måste dessutom ske till lägsta möjliga priser. Den ohämmade konkurrensen hyllas av ekonomer och ägare av produktionsmedlen men innebär en hantering av våra husdjur som ligger långt bortom det anständigas gräns.

Det nya förslaget till djurskyddslag lär inte tillföra någon särskild nytta eller förbättring för djuren. Det ser mörkt ut för våra fyrfota eller bevingade vänner. Det skulle behövas politiker med en gnutta mod här. Sådant finns väl i MP men partiets röst är för tillfället svag som en törstandes i öknen. Man verkar utmattad efter sin irrvandring i maktens korridorer och, även om partiet klarar fyra procentspärren i höstens val, kommer man att få ägna år åt att slicka såren efter äventyret med S. C, gamla bondeförbundet, fortsätter väl att värna mer om djurägarna än om djuren och någon ytterligare röst, som för djurens talan i riksdagen, får man leta efter.

Naturnostalgi

Östra Sörmland är det vackraste kulturlandskap jag sett. Det finns djur här också.

Sångsvanarna ser vi flyga häromkring, ibland t.o.m. på vintern. Nu på försommaren har vi ett par knölsvanar majestätiskt seglande runt i närheten av bryggan. Förra året drog de iväg sedan för att lägg ägg någon annanstans. Vi får se, hur det blir i år. Vid sjön ser vi annars doppingar, skrak, gäss, någon gång skarv och ibland vanliga gräsänder. Havsörnar ser vi ett par stycken då och då. Någon gång dyker landskapsfågeln, fiskgjusen, upp men det är sällan. Längre upp på land är det som vanligt med sädesärlor, sånglärkor och annat. Det finns ganska gott om gröngöling häromkring och ibland ser vi också större hackspett.

Ornitologen har talat.

Häromdagen hade jag anledning att köra Runtunavägen från Nyköping till Gnesta. Det är en mycket vacker väg genom ett fantastiskt landskap. Men där finns många djur, så det gäller att se upp. Vi passerade en hjord dovhjortar, som långsamt drog bort från vägen. Lite senare dök ett par hjortar plötsligt upp framför bilen, väldigt plötsligt men det gick bra efter en tvär inbromsning. Ingen älg den här gången, inga vildsvin heller tack och lov men en harpalt och en räv på lilla hemmavägen. Räven hade en sork i munnen men den var betänkligt nära vårt hönshus.

En bit härifrån men ganska nära har fårfarmare problem med varg. Det har blivit en riksnyhet. Det är märkligt att vargen rör upp så mycket känslor i alla läger. Kamp mellan länstyrelser och fårägare med bristfällig komminikation mellan partera. Många döda får, ingen skyddsjakt, otillräckliga stängsel. En stackars skabbangripen varg skjuten nyligen i byn intill.

Strålande sol och rena sommaren sedan mer än en vecka. Om en stund kommer några nära och kära och hälsar på.

Tänk att få vara med om allt detta.

Pain in the...

Vi har hund. Det har jag alltid haft. Jag gillar hundar alltså. Vissa gillar inte husdjur alls. Andra gillar katter. Till dem hör inte jag, för jag är allergisk mot katter. Det blev jag redan i ungdomen, då Morsan skaffade katt. Eller i varje fall var det då jag upptäckte det. Har man hund och bor man på landet, måste man stifta bekantskap med fästingen, en art bland alla miljontals, som många påstår att man inte kan hitta något existensberättigande för. Men existerar gör den. Och antalet tycks ha exploderat. En del säger att det beror främst på rådjuren, som utgör dignande skafferier för fästingarna. Larver, nymfer och vuxna fästingar, alla behöver de suga blod och det finns allt mer plats för dem i vårt varmare och varmare klimat.



Nu i vårens tid har de små odågorna, fästingarna, börjat krypa på vår hund, som ibland kallas Lilla K. Frågan är om man ska låta det vara och helt enkelt leta igenom henne varje kväll, och dra bort otäckingarna eller om man ska använda något medel för att hålla dem borta. Det finns piller, kort- och långtidsverkande, det finns halsband, giftiga eller "ekologiska". Effektiviteten, liksom farligheten, varierar. Man läser hemska saker om hundar, som inte tålt det valda medlet. Man vet inte, vilka gifter de olika medlen innehåller eller hur farliga de är. Någon slutsats kanske man kan dra av att de inte används på människor. Så varför håller man på och ger hundarna sådana medel? Ett starkt bidragande skäl är de sjukdomar, som sprids av fästingarna. Vi hade faktiskt en hund som fick en kronisk och svår, fästingspridd sjukdom, som kallas Ehrlichia. Vanligare är annars TBE och Borrelia och det finns fler. Så hundägare, det är upp till er. Vill ni ha en hund, som ständigt riskerar att få livsfarliga sjukdomar eller en som ni riskerar atts förgifta själva? Pest eller kolera. I bästa fall inget alls. Vi har valt en sorts piller, ett relativt korttidsverkande "läkemedel". Det fungerade väl, bra alltså, förra året och Lilla K tog ingen märkbar skada.

Kultur och varg

Vi ägnade oss åt ett trevligt eftermiddagsnöje på lördagen. Vi besökte metropolernas metropol Södertälje. Men inte för en allmän rundvandring eller för shopping eller något sådant. Utan för ett besök på Oktoberteatern, som ligger lika centralt som McDonalds. Vi besöker ibland något som kallas Elises salong, musikföreställningar som är väl värda att delta i. Det är det strävsamma gamla paret Elise Einarsdotter (piano) och Olle Steinholtz (bas) som med Elises egen musik är stommen och så bjuds gäster in. Denna gång var det Ale Möller och Jonas Holmberg som var gäster. Jonas Holmberg har varit med förr och han sjunger vackert. Ale Möller var en upplevelse att se, en riktig spelman med dragspel, mandola och många flöjtar, den ena egendomligare än den andra. Och han sjöng jättefint också, något jag inte hade fattat tidigare. Lite bluesaktigt, lite amerikanskt nästan. En mycket trevlig stund på eftermiddagen. Och det kommer fler salonger. Kan rekommenderas.


Och så har vargarna besökt även Gåsinge, sägs det. En granne berättar att två stycken siktats bl.a. i närheten av Gåsinge kyrka. Enligt uppgift har de setts vid flera tillfällen i området. Vi har inte sett dem själva men jag har faktiskt sett spår i snön efter något, som såg ut som en mycket, mycket stor hund. Min okunniga tanke var redan då att det här kan inte vara en vanlig hund, en tanke som jag släppte sedan som så många andra - tankar. Spännande men genast började man förstås oroa sig för den egna hunden, som inte jagar men som gärna tar en repa i skogen på egen hand. Det blir tillsyn och koppel en tid. Förresten är det mycket koppel ändå för tillfället, för hon löper. Och, förresten, ska hon inte vara lös i skogen ändå en tid nu med tanke på andra arters småbarn.

Fin morgonsyn

På tidiga morgonen hade vi sällskap härintill. Just i ytterkanten av skogen, som slutar 25 meter utanför sovrumsfönstret, stod i morse en älg och åt och tittade mot oss och åt och tittade igen. Den verkade gilla granskott från allt granris, som skogsgallrarna lämnat för ett par veckor sedan. Den verkade nyfiken på huset eller vaksam kanske man ska säga och man kan väl gissa att den lyssnade efter ljud från huset. Vi tycker att vi känner igen den här älgen från några tidigare möten på senare tid. Den är ganska stor men den ser inte fullvuxen ut. Kanske har den blivit ensam efter att mamman skjutits, kanske har den gått sin egen väg i en naturlig utveckling. Hur som helst, en vacker syn att vakna till.

Det var dunkelt därinne, där älgen stod och mumsade men jag gick och hämtade kameran för att försöka få en bild av den ändå. Det ville inte älgen utan den hade flyttat sig ut ur synfältet, när jag skulle fotografera. Så älgen på bilden är en annan, en något större och äldre, tror jag.

Kajsa

Dagens blogginlägg riktar sig till dem, som är roade av hundar. Ni andra kan sluta läsa här.

Vi trivs väldigt bra med att ha hund. Vissa av oss har haft hund för det mesta. Vår hund är en australian shepherd, en aussie som de kallas, men hennes ras är inte australisk utan amerikansk. Logiskt? Knappast men i alla fall. Aussies är vallhundar och de användes från början för att valla australiska får, som skeppats till Amerika, därav rasens namn. Aussies är glada och arbetsvilliga och mycket energiska. Lite hundvana kommer väl till pass, om man skaffar en aussie.

Det finns en bild på vår aussie Kajsa till vänster i vinjetten och här är några fler bilder.



Kajsa är den andra av den här rasen för oss och hon är nu nästan ett och ett halvt år gammal. Hon har också "finnamnet" I Need My Beautysleep, fast vi tycker inte att hon behöver det, skönhetssömnen alltså. Kajsa är en otroligt social och kul hund, full av livsglädje hela tiden. Hon har blivit hyfsat lydig och tycker om att bli tränad då och då. Matte och Husse är väl inte så duktiga på att få till så mycket träning, som vi borde. Men motion får hon, Kajsa, även om hon så här års inte får springa hur som helst lös i skogen, av hänsyn till andra djurs ungar.

Senare i år ska Kajsa åka flygplan med oss till Italien. Hon ska få resa i en plastbur tillsammans med bagaget i planet. Vi har börjat träna henne för det och hoppas och tror att det ska gå bra.

I slutet av nästa år kan det bli aktuellt för Kajsa att få en valpkull. Vi har inte bestämt det riktigt säkert ännu men kanske. Det vore spännande att vara med om för både Kajsa och oss.

Nya besök

Gick upp ovanligt tidigt i morse för ett toalettbesök. Klockan var halv fem så där. Hostade och hackade med förkylningen och tänkte att jag kanske, trots allt skulle bli kvar uppe tills vidare och tog vägen ut till köket och kaffeprylarna. Kikade ut lite över vinterlandskapet, där nysnön låg orörd. Det var egentligen fortfarande mörkt men snön lyste upp till någon sorts halvdager. Tyckte att något rörde sig precis nedanför kullen som huset står på. Stod kvar lite och, jodå, det var någon där. En stor en. En lång rygg. Ett vildsvin. Jag gick ut på verandan och sjasade och lät. Det var inte ett vildsvin utan tre eller fyra vuxna och ett gäng små kultingar. Vid mitt sjasande stelnade de till någon sekund och fick sedan fart bortåt skogen, full fart. De försvann ljudlöst allihop på några sekunder. Otroligt snabba. Det såg ut som om de sprang lika fort som rådjur i full fart.

Jag märkte att jag gått ut barfota i snön. Lite väl sportigt. Snabbt in igen. Kom senare på att jag ju naturligtvis skulle ha hämtat hagelbössan och skjutit efter grisarna. Inte på dem förstås med en hagelbössa men upp i luften för att skrämmas rejält. De förstör rätt ordentligt, där de drar fram. Vi har satt upp ljus med rörelsedetektorer och hustrun har satt ut en radio som slår på och av men vildsvinen låter sig inte skrämmas så lätt. Man kommer att behöva vaka själv så småningom eller skaffa elstängsel.

Alldeles inpå knuten

Måste undersökas

Sörmländsk safari

Det var en vacker vinterdag igår. Vid lunchpromenaden med lilla vovven ute i skogen kunde man i solskenet se längre än vanligt mellan träden. Plötsligt hörde jag ett nätt ljud men ändå ett ljud, alldeles nära stigen men lite bakom en kulle. Jag tittade dit och mindre än 25 meter från mig såg jag en yvig röd svans och en röd rygg. Räven raskade iväg mot sitt gryt, som jag vet ligger ett par hundra meter längre bort. Den var såå nära mig! Jag var övertygad om att den iakttagit oss en stund men lilla hunden hade som omväxling inte märkt någonting. Hon hade ändå sprungit efter ett par älgar dagen innan men stannat på behörigt avstånd, när älgarna stannat. Sedan räven sprungit vidare, gick vi vidare genom skogen och var snart hemma igen för att gå över gräsmattor, där vildsvin bitvis gått fram som caterpillars. En havsörn kom flaxande förbi lite senare med tunga vingar och några aggressiva jagande kråkfåglar efter sig.

Framåt kvällen åkte vi och tog in ett gäng hästar på gården, där vår häst är inhyst. I skenet från bilens lyktor såg vi en harpalt skutta bort från vägen. På vägen hem såg vi först en stor kronhjort med jättelika, granna horn och sedan, en bit därifrån, ytterligare nio hjortar.



Något senare glimtade det till vid sidan av vägen i bilens strålkastarljus och ett par meter från diket stod en reslig älg lugnt och åt på något. Innan man kommer fram till vår egen lilla väg, passerar man några hus. Där promenerade ett rådjur omkring lika lugnt, som om det ägde området.

Jag skarvar inte. Så där kan det vara på landet. Rena safarin, om ni frågar mig.

Hundliv

Det är lugnt och stilla i huset idag. Undrar vad det är som ger det intrycket. Kanske att julfirandet är över. Kanske att vädret lugnat sig, Kanske att det nu bara blir ljusare i ett halvår. Men sedan kom jag på det verkliga skälet. Noak är borta hos kompisar några dagar. Noak är grannarnas hund, som bor hos oss ett par veckor över helgerna, utom just nu då. Noak är den lugnaste och snällaste hund man kan tänka sig. Men, när han är här, är det ännu mer full fart än annars på vår lilla Kajsa (se bild i vänstra kolumnen). Det är ett ständigt lekande, springande, hoppande, ibland skällande, när Noak är här. Han verkar tycka det är rätt kul men behöver, precis som vi, koppla av lite från yrvädret, som faktiskt mojnat betydligt, när hon blivit ensam igen. En bild på de båda skönheterna finns på den här bloggen i julaftonens inlägg och här är en till.



Håhå ja ja, det är kul med hundar. Jag är inne på min sjunde hund nu eller åttonde, om jag räknar med den vackra border collien Bessie som vallade Morfars får. För när jag var liten, sade Morfar att jag kunde räkna henne som min men det var hon förstås inte. Sedan har det varit westie (west highland white terrier), tibbe (tibetansk terrier), briard, springer spaniel (welsh), berner sennen, aussie och aussie (australian shepherd). Blir det någon mer, blir det nog tredje gången gillt för den sistnämnda rasen. Det är en härlig ras, om man orkar med dem.