Europeiskt

Även om opinionsundersökningarna länge förutspått det, blev det lite förvånande en enkel seger för högerpartiet i Storbritannien i gårdagens val. Arbetarpartiet får slicka såren och skaffa sig en ledare, som tilltalar folket. Småpartierna behöver inte bemöda sig. De är ändå chanslösa mot de stora partierna i den engelska konstitutionen. Nu kan Johnson, ganska ostörd, styra ut Storbritannien ur EU, som han hela tiden siktat på. Då gäller det att förhandla fram ett vettigt nytt handelsavtal med EU. Varför engelsmännen egentligen vill lämna EU har jag inte begripit riktigt. Nu väntar vi på, vad skottarna ska göra.

I EU har man just fattat ett beslut med 26 (om jag antar att Storbritannien inte deltog) röster mot en, om att hela EU ska vara klimatneutralt år 2050. Man talar om en klimatneutral kontinent men ska man vara lite gnällig, kan man påminna om att varken Ryssland eller Storbritannien, antagligen inte Norge heller, vill vara med om detta. Rösten emot i EU-omröstningen kom från Polen, som är mest kolberoende av alla EU-länder men en ventil om rätt för Polen att nästa år ansluta till beslutet togs med. Tidigare invände även Tjeckien och Ungern men med rätt för alla att själva ange energimix och där inkludera kärnkraft, veknade de två länderna. Sveriges Hans Dahlgren påstår att EUs majoritetsbeslut är en stor  framgång. Tja, det hade varit lättare att hålla med om man enats om en tidigare tidpunkt. Politikerna, d.v.s. de av dem som alls inser problemet, har ett intresse av att visa att man gör något åt vår tids största problem men det enda som är riktigt säkert är att de inte gör tillräckligt i något enda land ännu.

Motigt för den gamla stormakten

Storm i ett vattenglas eller sandlåda är något man kan komma att tänka på, när man läser om de engelska turerna med EU. Engelsmännen har så förtvivlat svårt med sin självbild och en vit överklass, som lever kvar i en tid, som var för länge sedan. Om man inte är negativ till hela idén med EU som företeelse, är det väl lätt att se att det vore bättre för engelsmännen att vara kvar i EU, bättre för EU också. Men nu röstade man ju inte så i folkomröstningen. Man kan känna för den engelska allmänheten, som i folkomröstningen blev utsläpad på hal is utan att någon försökte upplysa om vakar och istjocklek. Men nu blev det så och det tycks inte finnas tillräckligt stöd bland politikerna för en ny folkomröstning, trots att majoriteten av väljarna då antagligen skulle rösta för att stanna kvar i EU. Premiärministerns piruetter och underhusets ständiga förkastelsedomar, verkar ibland som taget ur en komedi. Men för engelsmännen är det säkerligen inte roligt att titta på. Inte för oss andra heller för den delen.

Som alla vet, är frågan nu om Storbritannien ska lämna EU mjukt eller krascha ut. Enligt det senaste siktar man alltså nu på svar den sista oktober i år. Det är väl bra att EU hanterar frågan någorlunda mjukt, även om ledaren för något EU-land kaxade upp sig lite redan inför den här senaste förlängningen. Men nu ska väl tidplanen ändå vara slutligt bestämd. Eller…? Här finns utrymme för betting. Man måste tvivla på att ett halvår är tillräckligt för att politikerna i landet ska kunna samla en majoritet för någon väg ut, knagglig eller ej.

Det politiska landskapet har förändrats dramatiskt i stora delar av västvärlden p.g.a. en stor fråga, som överskuggar allt annat - invandring. Politiker skor sig på folkens rädsla för sitt eget välbefinnande. Ingenting verkar ha samma kraft som skräcken att behöva dela med sig, inte ens vår tids verkliga ödesfråga, klimatet.

Narcissism

Det är gott om egensinniga engelsmän som är "sig selv nok" och som genom seklerna haft förtvivlat svårt att låta bli att styra och ställa bara efter eget huvud i stället för att samarbeta med andra länder. EU var ett fall framåt men nu kämpar man för att få slippa. Efter gårdagens omröstning om förslaget till brexitavtal med EU, där May förlorade igen och avtalsförslaget röstades ner med jättesiffror, är situationen mörk för Storbritannien. Det tycker de flesta, utom engelsmännen själva, som det verkar, och det är väl mest de själva som får betala notan. I England säger många att det sämsta alternativet till ett engelskt utträde ur EU utan avtal alls, vore ett nyval eller en ny folkomröstning. Jag förstår inte, varför det skulle vara värre. Jag tror att både UK, Europa, inte minst Sverige, skulle tjäna på en ny folkomröstning i Storbritannien, för jag har svårt att tro att resultatet skulle bli detsamma som förra gången. Och har jag fel i det, så är väl inget förlorat mer än lite kostnader och prestige.

Här hemma fortsätter snacket om ny regering. Nu ska det väl ändå bli av. Josefin Wicklund, som tydligen är verksam inom Ms ungdomsförbund, skrev i gårdagens DN att valet borde ogiltigförklaras till den del det gäller röster på Centerpartiet, hur det nu skulle gå till. De som röstat på C borde få rösta om, säger insändaren, som tydligen lärt sig vad rättsprincipen "pacta sunt servanda" betyder rent semantiskt men som har en uppenbar brist på förståelse för och kunskap om avtalsjuridik. Wicklund menar att Lööf lovat en sak i valkampanjen men nu gör något annat och att det måste få rättsliga konsekvenser. Inte så genomtänkt. Och tala om dålig förlorare. För M lär bli en av förlorarna i det här valet. Även Kristersson visar "dåligförloraretecken". Han säger att han framöver kommer att minnas Cs och Ls agerande med överenskommelsen med S och MP, vad han nu menar med det. Det låter mer som ett hot än som ett seriöst politiskt uttalande. När det gäller V, som ju formellt fortfarande kan hindra att Löfven godtas som statsminister, höjs röster i olika läger om hur okänsligt S, MP, C och L behandlat V. Som om politiken plötsligt blivit fråga om artighet eller ömtåliga känslor. Ja, ja, som sagt, vi får se snart.

PS. Nu har Kristersson lagt till att C och L är lurade av S.

Tough luck

Att engelsmännen ställt till det för sig i EU, har vi vetat ganska länge. Med bara ett halvår kvar, tills utträdet ur EU ska verkställas, börjar saker och ting hända. Inte i förhandlingarna mellan Storbritannien och EU, men i den brittiska opinionen. Plötsligt börjar starkare röster höras för en ny folkomröstning om brexit eller inte brexit. På Labours kongress röstades nyligen med stor majoritet för en folkomröstning om kraven på ett avgångsavtal och även om själva brexit. Även bland Tories finns många som håller med EU-vännerna. Folkopinionen har svängt ordentligt och säger numera till sina politiker att, om May misslyckas med att nå fram till ett rimligt avgångsavtal med EU eller inget avtal alls, är det bättre för Storbritannien att stanna kvar i EU. Det låter osannolikt att May ska lyckas förhandla fram ett acceptabelt avtal. Blir det inte folkomröstning, ligger nyval nära till hans.

Det bästa för både Storbritannien, EU och Sverige vore, om britternas uppsägning kunde tas tillbaka. Men tiden är knapp och tyvärr finns det lite eller inget, som talar för att britterna ska hinna göra någonting alls åt saken under det återstående halvåret. Det mesta pekar i stället på att det blir ett utträde och att det då inte finns något avtal. Men man kan väl gissa att parterna i så fall kommer att enas om någon sorts vapenvila för fortsatta avtalsförhandlingar.

Den brittiska nöten är betydligt hårdare att knäcka än den svenska, som gäller regeringsbildning. Men jag såg just en intressant detalj runt vår lilla nöt i tidningen. En ledande SD:are Mattias Karlsson, ni vet han som använder fascisminspirerade slagord om att kämpa eller dö o.s.v., upprörs över att ett antal tjänstemän i skrift till regeringskansliet oroat sig över läget, om en regering skulle omfatta ett parti med uppfattningen att judar, samer eller muslimer inte är svenskar. Karlssons skäl till upprördhet är att tjänstemännen bör vara opolitiska. Därmed bekräftar han att frågan om den uttalade rasismen är en politisk fråga för SD, liksom en f.d. vice talman tyckte för en tid sedan. För min del hade jag inbillat mig att rasism är en antidemokratisk företeelse, som inte hör hemma på den politiska dagordningen, annat än när det gäller åtgärder för att undanröja eller begränsa rasismen.

Den tidigare ministern Carl Bildt lade sig i och tyckte inte heller att tjänstemännen skulle oroa sig för rasistiska inslag i politiken. Ja, ja, vi blir alla äldre. Omdömet grumlas inte bara hos undertecknad utan även hos ministerföredettingar.

Right honourable

Tittade via datorn en stund på en utfrågning med den engelska premiärministern i det brittiska "house of commons", där alla bänkraderna var fulla. Det är ett skådespel och debatterna där är mycket livligare än debatter i den svenska riksdagen, vilket inte säger så mycket, för det allra mesta är mycket livligare än en session i Sveriges Riksdag. I brittiska underhuset ropas det och stojas det mest hela tiden. Missnöje uttalas direkt och ljudligt. Ledamöterna turas om att ställa sig upp och sätta sig, så att det påminner om någon sorts sällskapslek. Det ser faktiskt komiskt ut. Talmannen låter som om han tjänstgör i någon "music hall".



Själva premiärministern verkade rätt stressad, till och med andfådd, som om hon hela tiden vara i tidsnöd. Men hon var uppenbarligen förberedd på frågorna, för hon kunde besvara dem direkt och kort. Ärendena gällde allt möjligt, från små lokala, någon gång skämtsammma frågor till storpolitik och giftmördande ryssar. Språket i "kammaren" var ganska formellt och fyllt av gammaldags artigheter. Alla använde "right honourable gentleman" eller "right honourable lady" hela tiden. Hela tiden, verkligen. Alla gjorde det men premiärministern gjorde det mest. I varje yttrande lyckades hon säga "right honourable…" minst ett halvdussin gånger, ofta dessutom med efterföljande långa och krångliga specifika titlar.

Det blev faktiskt så att det bestående intrycket av det korta tv-besöket i den brittiska demokratins högborg var just: "Right honourable so and so". Ja, ja, tradition och artigheter och jag är säker på att brittiska "mps", egentligen och trots SD, inte är ett dugg mer hedervärda än svenska riksdagsmän.