Europeiskt

Även om opinionsundersökningarna länge förutspått det, blev det lite förvånande en enkel seger för högerpartiet i Storbritannien i gårdagens val. Arbetarpartiet får slicka såren och skaffa sig en ledare, som tilltalar folket. Småpartierna behöver inte bemöda sig. De är ändå chanslösa mot de stora partierna i den engelska konstitutionen. Nu kan Johnson, ganska ostörd, styra ut Storbritannien ur EU, som han hela tiden siktat på. Då gäller det att förhandla fram ett vettigt nytt handelsavtal med EU. Varför engelsmännen egentligen vill lämna EU har jag inte begripit riktigt. Nu väntar vi på, vad skottarna ska göra.

I EU har man just fattat ett beslut med 26 (om jag antar att Storbritannien inte deltog) röster mot en, om att hela EU ska vara klimatneutralt år 2050. Man talar om en klimatneutral kontinent men ska man vara lite gnällig, kan man påminna om att varken Ryssland eller Storbritannien, antagligen inte Norge heller, vill vara med om detta. Rösten emot i EU-omröstningen kom från Polen, som är mest kolberoende av alla EU-länder men en ventil om rätt för Polen att nästa år ansluta till beslutet togs med. Tidigare invände även Tjeckien och Ungern men med rätt för alla att själva ange energimix och där inkludera kärnkraft, veknade de två länderna. Sveriges Hans Dahlgren påstår att EUs majoritetsbeslut är en stor  framgång. Tja, det hade varit lättare att hålla med om man enats om en tidigare tidpunkt. Politikerna, d.v.s. de av dem som alls inser problemet, har ett intresse av att visa att man gör något åt vår tids största problem men det enda som är riktigt säkert är att de inte gör tillräckligt i något enda land ännu.

400 miljoner röster...

... och hälften av dem användes.

Det har ju varit EU-val igen. Extremhögern fortsätter att få höga siffror på många håll, även i Sverige. Utrymmet för rasism, förklädd till nationalism verkar orimligt stort i dessa tider. Minnet är kort. Girigheten styr. Rädslor sprids. I Europa balanserades högerextremisternas ökade röstantal i någon mån av framgångar för liberala och gröna partier, kanske för att klimatet, trots allt, även i media framstått som en av de viktigaste frågorna, vilket det ju faktiskt är. Att SD ökar, kan förhoppningsvis ses som en anpassning till utgången av senaste riksdagsvalet, snarare än ytterligare framgång.

Som jag varit inne på många gånger förut, är det för mig obegripligt att SD blivit ett av de större partierna i svensk politik, ett parti, bildat av nazister, där rasister, okunniga amatörpolitiker utan omdöme och bakåtsträvande manschauvinister huserar, ett parti, där de politiska skandalerna duggar tätt men rinner av som vatten på en gås. Hur kan bortåt 20 % av svenskarna rösta på ett sådant parti i riksdagsvalet och nu omkring 15 % i EU-valet? Jag måste medge att jag har svårt att begripa det. Å andra sidan är det rätt många saker jag har svårt att begripa. Jag kanske får sätta upp det på kontot för allmänt oförstånd och brist på empati.

I den gamla världen

I media klagas det en del på, hur de svenska politiska partierna bedriver sin EU-politik inför valet i slutet av månaden. De ägnar sig åt plakatpolitik. De få väljare, som bryr sig, får inte några sakliga besked om, vilken europapolitik partierna vill föra. Partierna kan inte skilja på nationella frågor och EU-frågor. EU-valet har en undanskymd plats hos väljarna. Enligt en färsk opinionsundersökning av något institut, vet de flesta väljare inte ens om att det snart är ett EU-val. Man kan också ana viss skepsis i största allmänhet till den faktiska betydelsen av det kommande EU-valet.

EU-kritiken verkar tillta i ungefär samma takt som den nationalistiska högerpopulismen. Ju mörkblåare och ju brunare, desto större motstånd mot EU och desto större risk för demokratiska fri- och rättigheter.

Det är väl klart att det finns utrymme för kritik mot EU. Allt annat hade varit konstigt. I den bästa av världar skulle mycket i EU kunna förbättras både i demokratiavseende, omfattningen av EUs verksamhet, gränsdragningarna mellan europeiska och nationella intressen och en massa annat. Det är lätt att angripa enskilda mindre lyckade sidor av EU, som för mycket byråkrati och lobbyverksamhet, som en överdimensionerad och delvis gammaldags utformad jordbrukspolitik, som detaljregleringar av mått och benämningar på grönsaker o.s.v. Men i grunden finns väsentligheter som fria rörligheter och frihandel och den allra viktigaste grundbulten, EUs betydelse för fred i Europa. Nästan alla EU-länder har också kommit fram till det. Schweizarna har, möjligen förledda av alla sina bankirer, kommit fram till annat liksom de omotiverat malliga engelsmännen och de stormrika norrmännen, som är "sig selv nok". (Härligt att slänga sig med generaliseringar.) Men inte gör väl det något att några få väljer att stå utanför, särskilt som EES-avtal och annat finns. Och det vore väl underligt, om inte engelsmännen till slut kommer fram till att de, efter sitt utträde, åtminstone skulle ha nytta av ett liknande avtal med EU om frihandel och annat.

Motigt för den gamla stormakten

Storm i ett vattenglas eller sandlåda är något man kan komma att tänka på, när man läser om de engelska turerna med EU. Engelsmännen har så förtvivlat svårt med sin självbild och en vit överklass, som lever kvar i en tid, som var för länge sedan. Om man inte är negativ till hela idén med EU som företeelse, är det väl lätt att se att det vore bättre för engelsmännen att vara kvar i EU, bättre för EU också. Men nu röstade man ju inte så i folkomröstningen. Man kan känna för den engelska allmänheten, som i folkomröstningen blev utsläpad på hal is utan att någon försökte upplysa om vakar och istjocklek. Men nu blev det så och det tycks inte finnas tillräckligt stöd bland politikerna för en ny folkomröstning, trots att majoriteten av väljarna då antagligen skulle rösta för att stanna kvar i EU. Premiärministerns piruetter och underhusets ständiga förkastelsedomar, verkar ibland som taget ur en komedi. Men för engelsmännen är det säkerligen inte roligt att titta på. Inte för oss andra heller för den delen.

Som alla vet, är frågan nu om Storbritannien ska lämna EU mjukt eller krascha ut. Enligt det senaste siktar man alltså nu på svar den sista oktober i år. Det är väl bra att EU hanterar frågan någorlunda mjukt, även om ledaren för något EU-land kaxade upp sig lite redan inför den här senaste förlängningen. Men nu ska väl tidplanen ändå vara slutligt bestämd. Eller…? Här finns utrymme för betting. Man måste tvivla på att ett halvår är tillräckligt för att politikerna i landet ska kunna samla en majoritet för någon väg ut, knagglig eller ej.

Det politiska landskapet har förändrats dramatiskt i stora delar av västvärlden p.g.a. en stor fråga, som överskuggar allt annat - invandring. Politiker skor sig på folkens rädsla för sitt eget välbefinnande. Ingenting verkar ha samma kraft som skräcken att behöva dela med sig, inte ens vår tids verkliga ödesfråga, klimatet.

En slank han dit...

Igår bloggade jag om en "scapegoat" i ropet, George Soros. Det tog inte mer än en dag, innan jag hittade nästa påhopp. Den korrupte Orbán-vännen och tidigare premiärministern i Makedonien, Nicola Gruevski, har dömts till fängelse i sitt hemland men flytt till Ungern, innan han börjat avtjäna sitt straff. Regeringspartiet Fidesz i Ungern är känt för sin stenhårda och omänskliga hantering av asylsökande. Men i fallet Gruevski, har man meddelat ett positivt förhandsbesked om asyl och påstår att Gruevski förföljs och hotas av en vänsterregering, som är influerad av George Soros.

Det börjar bli jobbigt att tycka att Orbáns Ungern hör hemma i EU.

Apropå högerpopulister, så finns det sådana i Storbritannien också. Med Londons tidigare borgmästare och avhoppade utrikesministern Boris Johnson i spetsen lyckades högerextremisterna locka nationalistiska engelsmän att folkomrösta för att lämna EU. Det tycker jag är dåligt för EU och det är, åtminstone från ekonomisk synpunkt, dåligt för britterna. En majoritet av engelsmännen vill numera att Storbritannien ska stanna i EU men det verkar vara för sent att ändra sig. Tåget har lämnat stationen. Nu är det ju mest snack om brexitavtal eller brexit med krasch. Premiärministern har förhandlat med EU om ett brexitavtal ända in i kaklet, för att låna ett uttryck från en annan högerpolitiker, en som norröver slagit huvudet i kaklet. Avgångsropen skallar mot May och resan för hennes avtalsförslag genom det brittiska parlamentet ser ut att inte bara bli skumpig utan riskerar en slutlig dikeskörning. Då skulle EU-avhoppet bli ännu dyrare för britterna. De kan bocka och tacka Johnson & co och sig själva för det. Och det blir inte bra för EU heller och det blir inte bra för Sverige, som har en omfattande handel med engelsmännen. Vem är det egentligen som vinner på detta? "Win win", är ett slitet uttryck men här är det nog "loose, loose". Tänk så det ställs till i dessa högervindarnas tid.

Tough luck

Att engelsmännen ställt till det för sig i EU, har vi vetat ganska länge. Med bara ett halvår kvar, tills utträdet ur EU ska verkställas, börjar saker och ting hända. Inte i förhandlingarna mellan Storbritannien och EU, men i den brittiska opinionen. Plötsligt börjar starkare röster höras för en ny folkomröstning om brexit eller inte brexit. På Labours kongress röstades nyligen med stor majoritet för en folkomröstning om kraven på ett avgångsavtal och även om själva brexit. Även bland Tories finns många som håller med EU-vännerna. Folkopinionen har svängt ordentligt och säger numera till sina politiker att, om May misslyckas med att nå fram till ett rimligt avgångsavtal med EU eller inget avtal alls, är det bättre för Storbritannien att stanna kvar i EU. Det låter osannolikt att May ska lyckas förhandla fram ett acceptabelt avtal. Blir det inte folkomröstning, ligger nyval nära till hans.

Det bästa för både Storbritannien, EU och Sverige vore, om britternas uppsägning kunde tas tillbaka. Men tiden är knapp och tyvärr finns det lite eller inget, som talar för att britterna ska hinna göra någonting alls åt saken under det återstående halvåret. Det mesta pekar i stället på att det blir ett utträde och att det då inte finns något avtal. Men man kan väl gissa att parterna i så fall kommer att enas om någon sorts vapenvila för fortsatta avtalsförhandlingar.

Den brittiska nöten är betydligt hårdare att knäcka än den svenska, som gäller regeringsbildning. Men jag såg just en intressant detalj runt vår lilla nöt i tidningen. En ledande SD:are Mattias Karlsson, ni vet han som använder fascisminspirerade slagord om att kämpa eller dö o.s.v., upprörs över att ett antal tjänstemän i skrift till regeringskansliet oroat sig över läget, om en regering skulle omfatta ett parti med uppfattningen att judar, samer eller muslimer inte är svenskar. Karlssons skäl till upprördhet är att tjänstemännen bör vara opolitiska. Därmed bekräftar han att frågan om den uttalade rasismen är en politisk fråga för SD, liksom en f.d. vice talman tyckte för en tid sedan. För min del hade jag inbillat mig att rasism är en antidemokratisk företeelse, som inte hör hemma på den politiska dagordningen, annat än när det gäller åtgärder för att undanröja eller begränsa rasismen.

Den tidigare ministern Carl Bildt lade sig i och tyckte inte heller att tjänstemännen skulle oroa sig för rasistiska inslag i politiken. Ja, ja, vi blir alla äldre. Omdömet grumlas inte bara hos undertecknad utan även hos ministerföredettingar.

Lite obalanserat

Tyvärr för danskarna förlorade de chansen att i Köpenhamn få hysa EUs från London utflyttande medicinmyndighet. Det gjord vi svenskar också men ännu tidigare än danskarna. Amsterdam vann efter någon sorts lekbetonade omröstningar och till slut lottning med Milano.

Danmarks utrikesminister Anders Samuelson blev sur, särskilt tydligen på svenskarna. Svenskarnas beteenden var inte normala och valet att inte rösta på grannlandet kan få konsekvenser för samarbetet i Öresundsregionen, uttryckte sig Samuelson. Tala om dålig förlorare. Jag är lite besviken över svenskarna. Svenskarna sviker på många områden i dag i förhållande till det nordiska samarbetet, uppgav Samuelsen i en tidningsintervju.

Vad är det här? Det låter som rena sandlådan. Inte för att jag känner till Samuelson och hans bakgrund men hans reaktion låter både oerfaren, omdömeslös och lite korkad. Att döma bara av detta uttalande, vilket antagligen är orättvist men ändå, är han inte lämplig för sitt ämbete.

Vår svenska EU- och handelsminister Ann Linde svarade i alla fall neutralt och bra från vår sida om sundet.

Bricka i spelet

Så blev det dags för ett nytt varv i tiggeridebatten. Få frågor har diskuterats och väckt så mycket känslor och tyckanden som tiggarna utanför affärerna i alla våra samhällen. Argumenten börjar kännas slitna. Det mest uppenbara är att försöka förmå Rumänien och Bulgarien att ta hand om sina medborgare, även om de är romer. Det är givet och det tycker väl de flesta. Något som inte är lika uppenbart eller givet, är s-ministern Shekarabis utspel just nu om ett tiggeriförbud, ett utspel som backades upp av en annan s-minister, Ylva Johansson. Varför kommer det nu? Inom MP är motståndet starkt mot ett sådant förbud. Det kan man förstå, tycker jag. Ett förbud vore lite som att förbjuda folk att vara fattiga, i varje fall att komma hit och vara fattiga. Och att upphäva EUs fria rörlighet lär inte vara aktuellt för lilla Sverige.

Så vad är S ute efter? Sneglar man månne på andra partiers opinionssiffror? Inom regeringspartnern MP finns dessvärre inte så många anhängare kvar att fiska efter men inom SD finns desto fler. Och då är ett tiggeriförbud en riktigt fet metmask. Röstfiske ingår i spelet och kanske har Shekarabi och Johansson utsetts till chefsfiskare inom S, även om Löfvén & co förstås var med på utspelet.

Det är bara två år kvar till valet.

För inte kan det väl vara så kalkylerat att S, i hemligt samförstånd med MP, gör ett utspel, som man vet att MP inte kan godta och som S sedan kan backa på? Av någon sorts taktiska skäl? För att hålla ihop regeringen och för att rädda lite ansikte åt MP efter allt kompromissande? Eller helt enkelt för att vända bort blickarna från besvärligare frågor, t.ex. om brunkol och sådant? Nej, så konspiratoriskt ligger det säkert inte till. Inte skulle våra politiker vara så beräknande.

Cyniskt? Tja, politik är politik.

Turkiet på efterkälken

Erdogan i Turkiet kliver på i ullstrumporna. Försöket till statskupp skylls på en gammal antagonist, som lämnat landet. Det sägs att 60 000 personer finkats eller skiljt från sina jobb i anledning av det misslyckade statskuppsförsöket. Tryckfriheten har sedan länge inskränkts och journalister fängslas och blir politiska fångar. Intellektuella får inte längre lämna landet. Undantagstillstånd har införts. Det ger regeringen “rätt att stifta nya lagar utan att gå via parlamentet och rätt att begränsa medborgarnas rättigheter” påstår Erdogan. En vice premiärminister säger att den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna tillfälligt kommer att upphävas, samtidigt som Erdogan påstår att undantagstillståndet inte strider mot författningen och inte inkräktar på rättsstaten eller medborgarnas grundläggande friheter. Logiken haltar men själva allvaret ligger i Erdogans agerande i största allmänhet.

Det senaste är ju att Turkiet startat en sorts angivarkampanj i Sverige, när det gäller anhängare av Erdigans politiska motståndare, den som Erdogan så ivrigt påstår ligger bakom den misslyckade statskuppen. Agerandet får en nästan men bara nästan att tro på konspirationsteorin att Erdogan själv iscensatt kuppförsöket för att öka sin makt och för att kunna inskränka mänskliga rättigheter i Turkiet, precis det, som han håller på med för fullt.

Turkiets status som demokrati och rättsstat kan allvarligt ifrågasättas. Utvecklingen i Turkiet visar med all önskvärd tydlighet att Turkiet med den nuvarande regimen inte på långa vägar når upp till kraven för att kunna bli del av EU.

Samarbeten

En av mor'narna under husbilsturen i veckan, som just gått, vaknade vi ute i ett öde landskap av berg och forsar, vattensamlingar och forsar, där vi stannat till för natten. En bra bit norr om Bergen, Norges vackra men regniga västkustpärla. Vi hade hittat ett fint ställe mitt ute i naturen, där ingen fanns. Morgonen var drypande våt och vi vaknade så nära regnmolnen att vi kunde ta på dem, där de lagt sig mellan bergstopparna. Men vi tog en cykeltur ändå och det på en vådligt smal liten väg. Fint! Sedan gick övriga sällskapet på promenad i regnkläder och jag satt kvar i husbilen. Tog fram laptoppen och knappade ner de här orden, som jag anpassat lite i efterhand. En kopp kaffe bredvid och vacker musik av Lars-Erik Larsson på SVT play via mobilen. Emellanåt läste eller sjöng någon poesi av Hjalmar Gullberg, som tydligen skrivits i samarbete med Larsson. Lite högtravande kanske men musiken var mycket vacker. Något inlägg på bloggen blev det inte därifrån, dit wif-arrangemangen inte når. Vårt wifi, som vi har avtal om med Tele2 i Sverige, fungerade inte där, vilket jag egentligen tycker är lite svagt. Internetleverantörerna kommer nog att behöva bli lite mer internationella så småningom, så som man redan blivit med teletrafiken. Det är ju det som är själva grejen med internet. Samarbeten är ett bra sätt, kan jag tipsa om. Man får se till att de är öppna, så att inte EU gapar för mycket om karteller och så’nt.

En annan sak om samarbete. Engelsmännen vill bestämma mer själva, verkar det som och därmed samarbeta mindre. Hur smart uträknat är det på en skala? Norrmännen är lite likadana och har varit det hela tiden, i förhållande till EU alltså. Där var det väl mest de egna oljerikedomarna som styrde, möjligen också en del överdriven nationalism. Engelsmännens nya regering, efter brexitomröstningen, förstår jag inte mycket av ännu men så mycket förstår jag, som att det inte verkar vara det mest omdömesgilla beslutet på planeten att tillsätta Boris Johnson som utrikesminister.

Ett annat sorts samarbete, som man kan sakna dessa dagar, är det som skulle garantera själva planetens överlevnad. Parisavtalet var väl bra som någon sorts intresseförklaring men betyder bara det som länderna efteråt bestämmer sig för att lova eller göra. Inget avtal alls ännu alltså. Avsiktsförklaring kallar vi jurister sådant. Livet är som en påse, tomt och innehållslöst, tills man fyller det med något, som Hasse Alfredsson sade i en sketch. Så är det med parisavtalet också. För att åtaganden, som sedan faktiskt görs, ska leda till framgång med klimatarbetet, krävs ett omfattande samarbete mellan många länder och deltagande av främst Kina och USA, som står för de största, skadliga utsläppen i atmosfären. Jordens största klimathot är kinesiska kommunistpartiet och Trump, om han mot förmodan skulle bli vald, kanske Putin också.

Men en fin morgon var det där upp i norska bergen, inte minst stunden i ensamhet. Ensamhet står i kontrast till samarbeten på något vis men ensamhet, som kommer som enstaka avbrott och som man väljer, är rätt fin.

Baksmälla

OK då, en kommentar till då om Brexit så här på söndagmorgonen.

Det finns gott om politiska misslyckanden men ett av dem som ligger högt upp på en topplista över sådana är den engelske premiärministern Camerons. Han har ordnat så att Storbritannien lämnar EU, vilket kommer att kosta engelsmän och engelska företag enorma pengar. Om skälet för folkomröstningen var enbart att bli av med en viss opposition i det egna partiet, verkar analysen ha varit otroligt grund. Det är en klen tröst eller ingen tröst alls att EU och sannolikt många andra länder också kommer att förlora, både ekonomiskt och politiskt på Storbritanniens utträde. Och inte blir väl Cameron gladare av att Putin, Le Pen och Trump jublar över sönderfall i EU.

Nu vädrar skotska nationalister morgonluft och vill åstadkomma en ny folkomröstning om självständighet. Även i Nordirland hörs sådana röster. Om sådana folkomröstningar blir av och om något av svaren blir självständighet, kan Cameron stoltsera med att han inte bara spräckt EU och förorsakat sitt land jätteförluster utan även förorsakat själva Storbritanniens fall.

Det här var inte, vad Cameron hoppats på. Eller räknat med. Han skulle nog gärna ta tillbaka och börja om men det går ju inte. Gjort är gjort. Var man på sitt elaka humör, skulle man kunna säga att Cameron står där med dumstruten på sig. En präktig felbedömning är det hur som helst. Och han borde i varje fall ha funderat lite på konsekvenserna av ett ja till Brexit. Han lär gå till historien som en av Storbritanniens största losers.

Det engelska folket har lite att fundera på, när man ska klara upp den här röran.

Högt spel

Spänningen stiger. Inte så mycket inför fotbolls-EM som inför den brittiska folkomröstningen om EU-medlemsskapet. Cameron kampanjar friskt för ett nej till “brexit”. Vilka skäl var det egentligen han hade för att utlysa en folkomröstning? Inte vet jag. Jag tror han ångrar sig nu. Spelbolagen påstår att det kommer att bli ett rungande ja till att vara kvar i EU. Opinionsinstituten säger att det väger ganska jämnt mellan ja- och nejsidan men det spelar mindre roll, för de engelska opinionsinstituten anses alltid ha fel.

Skulle engelsmännen, mot de flestas förmodan, vilja lämna EU, blir det inte bara besvärligt att komma fram till hur det ska gå till. Det kan bli ett mycket hårt slag mot hela EU-idén. De ekonomiska nackdelarna för Storbritannien av ett “brexit” är svåra att överblicka, tydligen. De flesta tycks ense om att det skulle få kännbara ekonomiska konsekvenser både för engelsmännen och EU, särskilt för engelsmännen. Men det känns som om EU kan förlora mycket mer än så och faktiskt börja skaka i sina grundvalar. I ett av de största EU-länderna, Frankrike, är EU-skepsisen t.ex. redan mycket stark och den lär tillta, om UK lämnar.

På många sätt, inte minst säkerhetspolitiskt, sitter engelsmännen sedan länge rejält fast i knä’t på amerikanerna. Ett “brexit” skulle göra engelsmännen ännu mer amerikaniserade. Vilka utsikter för “the limies”! Sämre ekonomi, större arbetslöshet och ett ännu större beroende av ett USA, som i värsta fall får en okunnig, omdömeslös opportunist som president. Oj, oj.

EU-utmaningar

En statsvetare, som heter Mats Braun, argumenterar i ett debatt inlägg igår i SvD mångordigt för att östeuropeiska länder med nationalistiska regimer, Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern, ska slippa ta emot kvotflyktingar men ändå få oförminskat ekonomiskt stöd av EU. Braun tycks inte gilla majoritetsbeslut i EU, inte ens beslut med kvalificerad majoritet och i varje fall inte, när det gäller flyktingmottagande. Ståndpunkten innebär att varje enskilt land ska kunna säga nej till ett gemensamt åtagande, som 27 andra länder vill göra eller för all del i detta fall 24 andra länder. Ståndpunkten innebär att de kostnader som flertalet länder anser rimliga och nödvändiga för t.ex. humanitära insatser fördelas på vissa länder men inte andra. De ekonomiska fördelarna av EU, som ju också finansieras av övriga länder, skulle ändå vara intakta, menar Braun. Inga skäl, som Braun anför, övertygar om det vettiga i slutsatsen. Tårdrypande resonemang om det traumatiska i att bli överkörd ändrar inte det. Det är demokratins vardag. Majoriteten bestämmer. Hur svårt är det att acceptera på en skala...? Ett rimligt minoritetsskydd, vanligen i form av krav på kvalificerad majoritet, kompletterar och sådant finns i EU.

Effektiviteten i viktigt beslutsfattande är nödvändig. Det går inte alltid att invänta övertalning, mognad och konsensus. Det tar för lång tid och är allt som oftast omöjligt att uppnå över huvud taget. Exakta gränser för individuell frihet respektive beslutsfähighet finns inte. En balansgång, visst, men det är direkt stötande att polska, ungerska och tjeckiska opportunister ska kunna strunta i humanitära insatser, som bestäms av en överväldigande majoritet i EU och ändå fortsätta att dra samma ekonomiska nytta av EU. En organisation, där sådant är möjligt och tillåts, har allvarliga överlevnadsproblem, betydligt allvarligare problem av det skälet än av möjlighet till majoritetsbeslut.

Det knakar i EU-bygget. Opposition från vissa länder, som vill inskränka mänskliga rättigheter. EU-skepsis som kan leda till Brexit och senare kanske fler exits. En dinosauriepolitik inom jordbruksområdet. För mycket detaljstyrning. Det finns stora utmaningar framöver och många bekymmer för EU att hantera. Man kan undra, vem som har störst intresse av att motarbeta EU. Högerextrema partier, som finns i många länder och t.o.m. styr i vissa, har det i varje fall med sin opportunism och sin tydliga nationalism.

House of cards...

... heter en tv-serie som jag kommenterat tidigare här. Den handlar om USA. Jag tittade gärna på den. Det finns ett mer närliggande bygge, vars stabilitet kan ifrågasättas, EU.

EU har idag 28 medlemsländer, det kanske blir 27 om Camerons plan i Storbritannien misslyckas – eller lyckas, beroende på hur man ser det. De europeiska länder, som står utanför EU p.g.a. för lite pengar eller för mycket pengar eller för mycket Ryssland, är Ukraina, Vitryssland, Serbien, Montenegro, Makedonien, Bosnien, Kosovo, Albanien, Schweiz, Island och Norge. Och så några småstater och för all del Ryssland självt, som till någon del anses ligga i Europa. Det är en definitionsfråga. Fick man med alla dessa länder och till och med ryssen, skulle namnet kunna ändras till Europe 40. Turkiet däremot ligger utanför Europa, har det alltid sagts men har ändå ambitioner att få vara med i EU. Med en president, som mer och mer struntar i mänskliga rättigheter och som utsett kurder och flyktingströmmar till Turkiets stora fiender, borde anslutningsdiskussioner med EU vara uteslutna. Men de verkar inte vara det.

Det spelar mindre roll, hur man väljer att definiera en världsdel men man kan undra över, vad det är som drivit på och fortfarande driver på utvidgningen av EU. En stor fråga. Innan man hunnit fundera närmare på den, har kanske dramatiska förändringar skett med EU, inte bara med engelsmännen, utan kanske med EMU, kanske med östeuropeiska länder med fascistoida regeringar, kanske genomgripande förändringar av hela EUs inriktning och budget, kanske hela korthuset EU rasar samman, om ett kort eller flera dras bort. Det där var väl lite väl drastiskt sagt men det verkar, som om det gungar lite här och där i EU-bygget. Det gnuggar Putin säkert händerna åt. Ju mer splittring och elände i EU, desto bättre för Ryssland, typ, kanske han menar.

EU behövs nog i alla fall

Det kolossala EU-bygget svajar. Flyktingsituationen har ställt EU-länder mot varandra. Schengen och den fria rörligheten är inte längre värda så mycket. EU har svårt att hantera sina yttre gränser. EU har ännu svårare att hantera de flyktingar, som redan kommit till EU. Ett gäng länder med flera östeuropeiska i täten motsätter sig kvotflyktingar. Högerextremismen breder ut sig och länder börjar bygga murar och stängsel för att hålla hjälpsökande borta.

EU behöver reformeras. Allt fler röster höjs för att anpassa EU till moderna tider. Det gäller t.ex. den väldiga slagsidan i EUs budget, miljö- och klimatarbetet, onödig detaljstyrning, lobbyismen och mycket annat. Frågan är om alla tusentals välavlönade EU-politiker och EU-tjänstemän har förmågan att samarbeta om en sådan utveckling. Fan tro’t. Men, är det något européerna varit flitiga med genom århundradena, så är det att föra krig mot varandra. Så, om inte annat, är EU värt att bevara för att motverka den typen av aktiviteter framöver. EU är rimligen också en avhållande faktor för makthungriga ryska härskare.

Eurosamarbetet har knakat betänkligt i fogarna efter ekonomisk kollaps i Grekland och lurande jätteproblem med ekonomin i flera av de andra länderna i valutasamarbetet.

Storbritanniens konservative premiärminister tycker att han hittat på ett bra sätt att hantera frågan om britternas EU-medlemskap. Omförhandlingen har gett alltför magert resultat för att ändra den brittiska opinionen, där det för tillfället verkar vara en övervikt för “brexitsidan”. Men det kan nog skifta både en och två gånger före folkomröstningen i sommar. Sannolikt kommer etablissemanget att anstränga sig för att få “rätt” valresultat, alltså ett nej till utträde. Om engelsmännen, påhejade av UKIP och Londons borgmästare, skulle rösta för “Brexit”, undrar man vad skottarna skulle tycka. Det kan tänkas att nationalisterna där vädrar morgonluft med tanke på att opinionen i Skottland är klart mot att lämna EU. Det är kanske ett läge att ha en ny omröstning om självständighet från London och engelsmän. Lite av ett skräckscenario för Cameron, som knappast var det han hoppades på.

Under tiden flyttar hela EU-cirkusen fram och tillbaka mellan Bryssel och Strassbourg. Fram och tillbaka. För hundratals miljoner. Hur korkat är det på en skala?

Folkvandring

Högerpopulisterna håller artigt tyst en kortare tid. De kanske inser att det inte är läge att gapa så mycket om att ta bort asylrätten och att hjälpa flyktingar på platser intill själva eländet, när flyktingströmmarna ökar timme för timme och flyktingarnas desperation blir allt mer uppenbar. Flyktingkatastroferna runt om i världen har tagit sådana proportioner att de måste uppmärksammas lika mycket som program mot svält och förtryck och insatser för hälsa, friskt vatten och mänskliga rättigheter. Att bortåt sextio miljoner människor är på flykt undan krig, svält och övergrepp, gör det till en gigantisk folkvandring. Risken är uppenbar att antalet flyktingar inte kommer att minska under överblickbar framtid.

Att flyktingproblematiken nu börjar uppmärksammas något mer av världens politiker beror inte på högerextrema gaphalsar i västländer utan på katastrofernas omfattning. Det beror inte heller på enstaka hjärtknipande och hemska bilder, som sprids över världen utan på mängden elände som dagligen rapporteras. FN och världens länder måste agera kraftfullt nu. Vissa länder bär en tung börda. Trycket på Grekland, Italien och Turkiet är stort. I Tyskland talas om att man ska ta emot 800 000 flyktingar. I Libanon finns en eller en och en halv miljon flyktingar.

I det läget väljer vissa länder i EU att bygga taggtrådsstängsel och andra att vägra en rimlig fördelning av flyktingmottagandet. Ryssland bestämmer sig för att militärt och aktivt stödja syrienjuntan, som sedan många år bombar och mördar sin befolkning. Storbritanniens regering beslutar att fyra tusen flyktingar är lagom för landet att ta emot! När ska USA, Kanada och Australien ta sin del av flyktingströmmarna. Vad gör Kina, Indien och Pakistan? Och vad gör Brasilien och andra i Sydamerika?

Vems intresse?

Jaha, nu har grekiska folket sagt nej. Inte för att jag vet riktigt till vad. Det fanns inte längre något att säga nej till. Å andra sidan fanns det visst inte något att säga ja till heller. Dessutom lär valsedlarna ha varit så krångligt utformade att ingen riktigt förstod, vad ja och nej egentligen betydde. Man kan gissa att det hade med förtroende för regeringen respektive Europa att göra. Folkets svar var väl varken eller och åtminstone nej till Europas krav på fortsatta och hårdare åtstramningar. Börser backar, ekonomer målar fan på väggen, tyskarna får sälja lite mindre vapen till Grekland och långivarna kommer att behöva skriva ner sina fordringar på grekiska staten avsevärt. Grekiska folket kommer att ha det motigt under lång tid.

Demokrati är ett ord vi fått från grekiskan. Det betyder folkstyre, har vi lärt oss men så mycket mer om demokrati har vi inte lärt oss av grekerna på mycket länge. Särskilt folklig eller direkt anses demokratin bli genom folkomröstningar men det stämmer inte i Grekland. Söndagens folkomröstning i Grekland var mer till för de styrande än de styrda. Men så är det väl för det mesta med folkomröstningar.

EUs egentliga roll

Det är inte så svårt att hålla med Italiens premiärminister Renzo om att alla EU-länder borde ta sitt ansvar för inkommande flyktingar. Renzi blev helt enkelt förbannad, när frågan senast diskuterades i EU och det visade sig att vissa länder inte vill binda sig vid löften. Renzi sade enligt DN: Om det här är er idé om Europa kan ni ha det för er själva. Antingen har vi solidaritet, eller också kan ni sluta att slösa bort vår tid. Man kan förstå honom. Det fanns alltså inte enighet bland länderna om en bindande skyldighet att dela ansvaret för del av de tusentals flyktingar, som kommer till Italien och Grekland. Värst av alla är Ungern, som skämmer ut sig i vanlig stil. Ungern kommer inte att medverka.

Det är speciellt med EU, som inte har regler för vare sig frivilligt utträde ur EU, alltså en sorts egen uppsägning, eller för uteslutning av länder som inte anses leva upp till EU-standarden. Grekland verkar hålla på att sakta men säkert utesluta sig självt genom att nå ett läge, där Grekland självt vill ut och där EU-länderna vill slippa ha Grekland kvar. Ett land som borde ligga bra till för uteslutning är Ungern, som ganska tydligt visar att man inte delar EU-gemensamma värderingar. Man kan undra om något håller på att hända inom EU i stort. Cameron i Storbritannien ska ordna folkomröstning om EU-medlemskapet och själv förespråka att Storbritannien lämnar EU, om han inte får de eftergifter av EU, som han vill.

Man kan också undra, om det finns någon europeisk solidaritet och samhörighetskänsla. Vad som däremot verkar finnas gott om bland Europas länder är animositet, lokalpatriotism och nationalism, sådant som gör att behovet av EU fortfarande är starkt. Nu i tider av stora flyktingströmmar, främlingsfientlighet, halvtaskiga konjunkturer, växande rasism och högerextremism är det särskilt viktigt att EU kan hantera politiker från Ungern, Grekland, Storbritannien och andra som försöker ta billiga politiska poäng och som inte prioriterar EU som det fredsprojekt det egentligen är.

Fiska i grumliga vatten,...

... brukar det kallas, när politiker inte vill tala ur skägget om att andra politiker antyder rasistiska eller invandrarfientliga tongångar. Från borgerligt håll har kommit flera förslag om invandring, fattiga EU-medborgare och annat, som syftar till att ta tillbaka röster från SD. Migrationsminister Johansson ansluter sig till gänget genom att torgföra synpunkten att EU-migranters barn inte ska få gå i svensk skola.

FNs barnkonvention är tydlig med att alla barn ska ha rätt till skola och utbildning, oavsett medborgarskap och status. Sverige har under lång tid underlåtit att införliva barnkonventionen i svensk lag men det lär vara på gång nu, fast Morgan Johansson kanske inte håller med. I SvDs rapport om saken avslutas med konstaterandet att utbildningsminister Fridolin avböjt att kommentera saken. Det låter illavarslande men det kanske beror på tidsbrist eller något bättre än bara hänsyn till en regeringskollega. För inte kan väl en MP-minister ha något emot att Sverige följer barnkonventionen. På regeringens hemsida säger Fridolin stolt: Alla barn ska få en ärlig chans i skolan.

Armarna i kors är sällan god förhandlingstaktik

I Katalonien sägs 80 % av invånarna vara för ett självstyre. Det visade sig vid den omröstning som skedde igår. Spanska regeringen håller armarna i kors över bröstet och säger nej. Omröstningen är olaglig, säger man och motarbetar den katalanska självständighetsivern på olika sätt. Vissa menar katalanernas starkaste motiv för en självständighet är att man inte får gehör i Madrid men vad det i så fall är, har jag inte riktigt förstått. Andra menar att motiven är ekonomiska. Men med en så stark folklig trend i en opinionsundersökning bland hela katalanska folket, borde den spanska regeringen börja agera seriöst och inleda en allvarlig dialog med de lokala företrädarna för Katalonien. Och det verkar vara ganska bråttom, om man ska tro CiU, det styrande partiet i Katalonien. Vägrar den spanska regeringen att diskutera en gemensam lösning av den uppkomna situationen, säger katalonerna att de tänker gå vidare på egen hand och redan nästa år förklara sig självständiga. Det verkar självklart att en sådan utveckling bör undvikas, lika självklart som att de spanska politikerna för länge sedan borde ha försökt hantera problemet på ett mycket mer aktivt, konstruktivt och taktiskt sätt. Kanske kan man gissa att en större lokal självständighet och en vettig nationell regionalpolitik borde ligga i potten.

Så till en viktigare fråga, klimatproblemet. Igen. I EU finns ett gäng klimatförnekare på nationsnivå, Polen, Lettland, Bulgarien och Tjeckien. Enstaka politiker i enskilda länder och någon udda vetenskapsman kämpar fortfarande emot den rådande och överväldigande vetenskapliga enigheten om själva problemet med mänskliga utsläpp som skapare av kommande miljökatastrofer. Om man gnäller över sådana personer, bör man gnälla ännu mer om hela länder som väljer den vägen. De här fyra länderna motsätter sig IPCCs klimatmål för 2030 och målet med nollutsläpp år 2100. De förhindrar därmed hela EU att acceptera FN-panelens föreslagna mål. Det säger väl en del om EU som institution men det vore bedrövligt, om hela EU lät sig nöja med den situationen. Att sitta med armarna i kors lär inte räcka och bråttom är det. Ett för klimatet positivt ställningstagande av EU borde vara klart inför Parismötet nästa år. Varje möjlig ansträngning borde göras för att nå fram till en enighet inom EU om rimliga klimatmål (som egentligen borde vara hårdare, inte mjukare än IPCC-målen). Antagligen är de fyra länderna ute efter ekonomisk kompensation från sina kollegor i EU. Då får man väl lyssna på det, även om det är svårt med sakskälen.