Generationsfrågor

Läste ett inlägg av Richard Swartz i DN för några dagar sedan, där han är kritisk mot den svenska ungdomskulturen, egentligen ungdomens betydelse och frimodighet, som går ut över de äldres förhållanden under coronapandemin. Jag tror han menar att ungas respekt för äldre brister. Ja, ja, så kan man kanske tycka, om man själv hör till "åldersriskgruppen". Men, om man lyfter blicken lite från den pågående pandemin till andra väsentliga frågor, kan slutsatsen fort förändras. Vad då för andra väsentliga frågor? Tja, jag tycker ju att det viktigaste är frågor inom området miljö- och klimatproblem. Inget nytt.

Vi människor utarmar och förstör vår värld i en ryslig hastighet. Vi som, oavsett pandemier, ska dö relativt snart, kommer inte att få lida särskilt mycket eller länge av ödeläggelsen av biotoper, förstöring av haven, biologisk utarmning och ett upphettat klot. Det är vi, som skapat allt det där eländet och det är vi, som dragit nyttan av det som förorsakat det. De, som kommer att få "betala" kalaset, är våra barn, barnbarn och efterkommande. Inte särskilt rättvist, inte moraliskt försvarbart, inte något vi kan vara stolta över att lämna efter oss. 

Även om jämförelsen haltar, är det mot den bakgrunden, ärligt talat, en bagatell, om dagens ungdom struntar lite i hänsynen till alla gamlingar och "riskgruppare" i coronapandemin. Detta sagt utan minsta avsikt att bagatellisera sorg och elände med alla dödsfall i covid-19.