Sjölandets hundgård.

Vi har ju själva två "aussisar"(vilket betyder australian shepherd), så här är det hundliv redan från "scratch". Vissa av vännerna har också hundar, så det är inte ovanligt att det är tre hundar här. Bland vännernas hundar finns jack russel, labrador, dvärgschnautzer, dalmatiner, engelsk setter och flera "flättar" (vilket betyder flat-coated redtriever). Så ganska ofta är det full rulle med tre, fyra hundar. Dessutom har vi ett grannsamarbete om hundpassning åt varandra, så emellanåt bor det någon "flät" eller annan här.

Vi hör till dem, som tycker att hundar tillför något i livet, även om de smutsar ner rejält, när de springer in och ut. Och "vår" ras är den bästa man kan tänka sig, i varje fall om man bor på landet. De är vänliga, läraktiga, roliga, jagar inte (eller uselt), de är bra med andra hundar, har massor av energi och är mycket levnadsglada - livet leker hela tiden, liksom.

En fördel med att ha två hundar är förstås att de har sällskap och glädje av varandra. En nackdel är att det är svårare att få hjälp med hundvakt eller att hälsa på, där hundintresset inte är detsamma som vårt. Och det är klart att två hundar är mer att ta hand och innebär dubblerade risker av olika slag. Men glädjen av att ha två hundar väger över, tycker vi och det har vi haft tidigare, i två omgångar. Av våra sex gemensamma hundar har hälften varit "aussisar". För egen del har jag haft ytterligare hundar i tidigare liv. Mitt hundintresse vaknade redan i 10-årsåldern och min första, alldeles egna hund, en "westie", fick jag, när jag fyllde 13.

Vov, vov

Kajsa, vår äldre aussie, haltar på ena frambenet sedan en tid. Hon markerar, så fort hon sprungit lite för ivrigt. Hon är jättepigg och glad och är i gott sällskap med sin dotter, som är otroligt rörlig och ständigt lekfull, så det blir lätt en del rusande. Veterinärundersökningen visade inte något allvarligt med Kajsas ben men betydde att hon behöver låta bli att anstränga benet ett par veckor och ska äta medicin. Det betyder strikt koppeltvång, något som passar illa på en hund som Kajsa. Trist men det är bara att bita i det sura äpplet. Men Kajsa är gladd ändå. Och hon är faktiskt ännu piggare och gladare, sedan vi började med medicinen. Full rulle!

Igår kväll, vid kvällsutflykten i beckmörkret, blev bägge hundarna alldeles tossiga, skuttade och skällde, Kajsa så gott det gick i kopplet och Stina rusade runt in och ut i skogsbrynet. Hundarna känner ju direkt, när det är något djur i närheten. Kajsa försökte slippa sitta fast och ville absolut sätta efter. Stina blev snart lite försiktig med avståndet, antagligen efter att ha kommit nära, vad det nu var, men skällde upprört hela tiden. Det var något vilt i backen närmast och jag hörde prasslet inne bland träden, när det flydde. Trots pannlampa kunde jag inte se, vad det var. Men gissning är vildsvin. Rådjuren är ofta häromkring men inte så där på kvällen, så där nära huset. Räven kanske inte prasslar lika mycket. I år är det sparsamt med älg häromkring. Det är det inte med vildsvin. Och sådana vill vi inte ha på gräsmattorna, för då blir det mest leråkrar kvar. Alltså fick hundarna gärna skälla på, vilt och upprört, igår kväll. Hundarna tyckte att det var jättekul och, hade Kajsa varit lös också, hade båda säkert sprungit efter in i skogen i mörkret.

En episod ur hundlivet på landet.

Utdansad jul, annorlunda väder och friska hundar

Nu är glada julen slut, slut, slut. Julegranen dansas ut, ut, ut. Vi har numera en ganska liten julgran, så besväret att slänga ut den och elda upp den är litet. Julljusstakar och julstjärnor har tas ner och ska upp på kallvinden, till nästa år igen, då kommer han igen vår gamle vän. Jag tycker det är trevligt med julpyntet men mest tycker jag det är skönt, när det är undanplockat igen.

Ute är det lite annorlunda väder nu för tiden. Klimatförändringar pågår, ni vet det där, som inga politiker vill kännas vid riktigt och som alla normalbegåvade människor känner till utom en del på den politiska högerflanken. Vita jular tror jag hör till det förgångna på våra breddgrader, kanske vita vintrar över huvud taget. Efter månader av regn, råfukt och temperatur nära nollan i slutet av förra decenniet, har vi i början av 20-talet ganska många plusgrader, en förskräcklig blåst från väst och nordväst och inte ett snökorn. Hörde att det var 19 grader varmt på norska västkusten häromdagen.

På tal om något helt annat, noterade jag, när jag skulle betala lite räkningar att hundförsäkringarna blivit dyrare. Allting blir ju dyrare vartefter men bortåt fyra och ett halvt tusen för en försäkring av en ung, fullt frisk hund, låter lite häftigt, tycker jag, särskilt som försäkringsskyddet är ordentligt beloppsbegränsat och självriskerna höga. Det har förstås att göra med att veterinärerna tar rejält betalt och är välutrustade med ultraljud, röntgen, operationssalar och jag vet inte allt. Veterinärkedjorna som köpt upp de flesta veterinärpraktikerna har i sig fördyrat rejält. Men de höga kostnaderna beror också på att vi är beredda att kosta på våra telningar mycket mer omfattande undersökningar och vård än vad vi gjorde förr. Det går många historier om vård av hundar för många tiotusentals kronor, av katter för stora summor, av marsvin för, typ, 20 000 o.s.v. Vad som är skrönor, vet man inte men nog vet jag att veterinärtjänsterna är exklusiva, åtminstone prismässigt. Tillbaka till försäkringen. Vi har två hundar och då kostar försäkringspremierna bortåt 10 000 kr om året,  vilket under hundarnas troliga, återstående livstid gör över 100 000 kr i premier. Jag undrar, om vi inte ska strunta i försäkringarna i stället och spara motsvarande på ett konto. Det skulle vara en rätt osannolik otur, om den lösningen inte skulle löna sig.

Hundgöra

Det är kul med hundar,  det är sällskap och glädje. Nyttan är väl begränsad för den vanliga hundägaren. Vi ägnar oss inte åt jakt. Våra hundar låtsas ibland korta sträckor men ger snabbt upp inför de mycket snabbare villebråden. Och som vakthundar är våra hundar för kärvänliga för att vara effektiva men nog minskar risken för tjuvar ändå, när skallen hörs. Och vi tror att vildsvinen håller sig lite mer på avstånd, tack vare hundarna. Peppar, peppar, grisarna, som de kallas här på landet, har i alla fall ännu bara bökat lite grann i kanten av våra gräsytor. En nytta med hundarna är ju annars att de behöver motion, så man kommer ut och och får röra på sig varenda dag.

Jag har sett ett par notiser någonstans om aussies (australian shepherd-hundar) som har som arbetsuppgift att tillsammans med Matte eller Husse underhålla gamla på äldreboenden. Det tror jag aussien passar förträffligt till med all den vänlighet mot människor och de sociala talanger aussisen har. Det kanske vore något att träna på och anmäla sig till med en av våra egna, kanske med båda.

Det är roligare med hundar under vissa tider än andra. Efter höstens ständiga regn och utan tjäle, blir det väldigt lerigt och kladdigt ute. Det är vattensamlingar överallt på gärdena och uppgrävda lergropar efter grisarna. Hundarna ska in och ut många gånger om dagen och de drar in mycket lort. Det är lera överallt. De blir blixtsnabbt svarta om tassar och ben, när de är ute och är det fortfarande, när kommer in. Avspolningar och avtorkningar av både hundar och golv flera gånger om dagen hör till rutinerna. Jag tackar för att någon annan äger de två på bilderna.

 

Buuh eller bääh

Peppar, peppar, det gick bra igår med vår hund Kajsa. För dem, som inte läste igår, kan jag nämna att hon nu är kastrerad. Äggledare och livmoder är bortopererade. Tydligen kan man välja bara äggledarna men av något medicinskt skäl var båda delar att föredra med Kajsa. Men, som sagt, operationen gick bra och hon är hemma med tratt över huvudet för det mesta. Det är inte helt lätt att hålla våra båda hundar åtskilda. De har blivit nära vänner på kort tid. Den yngre är lite för vild för att umgås nu de närmaste dagarna efter mammans operation.

Ja, ja, det lilla livet, närmast runt en, känns oftast viktigare än det stora, det där ute med kulturen och klimatet och alla politiker och pengar och bråk. Men här kommer i alla fall en politisk släng. Förra veckan eller när det var sade M-ledaren att M inte skulle samarbeta eller samverka med SD i någon fråga. Den här veckan säger han att det blivit hög tid att göra just det. Skälet han anger är att något annat parti agerat på samma sätt som M gjorde förra veckan. Hmmm.

SCBs opinionsmätning kan göra vem som helst, d.v.s. vem som helst som inte vill att ett nationalistiskt, rasistiskt parti ska ha något att säga till om, ledsen. SD får förfärande höga siffror jämfört med valet, även om uppgången sedan i maj är marginell. Det mörka molnet på den svenska politiska himlen, det med en framtida högerregering med SD, M och KD, ser alltmer hotfullt ut. Regeringspartierna utom MP backar, vilket lär vara vanligt i opinionsmätningar. MP har för mig obegripligt låga siffror men åtminstone aningen bättre än i valet.

Visst, det är lätt att fastna i gamla uppfattningar. Men jag kommer att tänka på en åsna, som står mellan två hötappar och ska välja.  På den ena hötappen står det rädda miljö och klimat och på den andra hindra alla utlänningar att flytta till Sverige. Jag, som den gammaldags åsna jag är, väljer den första, bl.a. därför att det blir allt nödvändigare att göra det. Jag har svårt att respektera alla åsnorna, som väljer den andra, även om de är fyra, fem gånger så många. OK, det där var väl att göra det lite lätt för sig men det kanske behövs. Eller för att fortsätta i samma fotspår och travestera ett annat gammalt talesätt, hellre säga bu än bä.

Mer hundliv

Idag är det dags för kastrering av Kajsa. Kajsa får hoppa över frukosten och är nyshamponerad med specialshampo. Vi reser iväg om en stund, hon och jag. Matte hämtar på eftermiddagen.

Kajsa har haft sin valpkull och hon gjorde det med den äran - alla rätt. Men vi har kommit fram till att det kan vara skönt för både henne och oss att slippa löpen framöver och dessutom minskas risken för en del otäcka sjukdomar. Efter operationen blir det konvalescens en vecka eller två och lilla Stina, hennes dotter, får lugnas ner en del i närheten av mamma.

Hundliv

Hörde berättas av kamrater med många hundar att två av deras hade råkat i slagsmål i ett trångt utrymme. Den ena, en gammal hund, var riktigt illa skadad av den andra, en unghund. Bortsett från allt annat trist både för djuren och ägarna, inställer sig den viktiga frågan, om man i den situationen kan behålla hundarna - den ena med sina svåra skador, den andra med sin aggressivitet. För en utomstående är det, som vanligt, lätt att värdera situationen kallsinnigt. För ägarna är det betydligt svårare. 

Den äldre hunden, som i friskt skick bara hade haft något eller några få år kvar att leva, skulle, om skadorna är riktigt allvarliga, behöva genomgå omfattande vård och ingrepp av veterinärer och mycket omvårdnad i hemmet därefter. Det unnar man varken hunden eller Matte och Husse. Det vore i så fall bättre för den hunden att få somna in än att leva något år till som konvalescent. Och veterinärkostnaderna ska vi inte tala om, även om det låter krasst. Nu vet jag inte, om det finns någon försäkring men, så mycket kan jag säga, att ska hunden sys, vårdas, o.s.v. vore det bra med en försäkring. 

Den yngre hunden, som tydligen visat aggressiva tendenser förr, vore väl lättare för ägarna att göra sig av med, om man ska uttrycka sig rakt på sak och lite plumpt. Det riskerar att bli en lång och svår resa att behålla en aggressiv hund, som inte, utan ständig tillsyn, kan umgås med andra hundar, kanske inte med folk heller. Visst, man kan ha koppel och munkorg o.s.v. men jag vill påstå att mycket med hundägandet, som annars kan vara så tilltalande och givande, går  förlorat med en sådan hund. Jag känner inte den hunden men det låter som mycket tveksamt, om man ska ha den kvar och det verkar motigt att få någon annan att ta över.

 

Vi hade för rätt länge sedan själva en stor hund med en del aggressioner. Särskilt tydligt var det i bilar, där hon kunde föra ett fasligt liv. Hon gav sig inte på andra hundar men visade, i vissa trängda situationer, aggressioner mot människor. I hennes ungdom uppmärksammade vi någon aggressiv tendens mot den unge sonen. Det satt kvar som en tagg, även om det bara varit ett ganska tyst morrande. Också ganska tidigt hände det en gång att hon morrade mot mig, när jag tog ut henne ur bilen. Det blev en uppgörelse, med mycket hög röst och bestämd, om än inte våldsam, hantering. Det gick bra och hände aldrig mer. Men lite senare i livet, i femårsåldern, nafsade hon ett barn i handen i samband med kalas och mat utomhus. Och dessutom bet hon en senare person i näsan, så att blodvite uppstod. Det var inget stort sår men ändå… Hon hade blivit rätt svårt provocerad av personen men ändå…  Man kan tycka, särskilt om man hade varit utomstående, att det var oförsvarligt att ha den hunden kvar. Men hon var oss kär och hon fungerade väl med oss. Vi funderade på att ta bort henne men behöll henne under noggrannare uppsikt än förr, ibland t.o.m. med munkorg. Efter de där incidenterna och med vår lite bättre övervakning blev det en solskenshistoria med den hunden, som levde i sju år till utan incidenter, tills hennes hjärta inte längre orkade.

Hundbestyr

Om man har hund, är det praktiskt att bo på landet. Har man två hundar, är det ännu mer praktiskt. Om hundarna dessutom fattar galoppen på morgonen och springer ut och rastar sig själva, är det väldigt bekvämt. Efter frukosten springer våra små telningar själva ut med glädjeskutt på morgonen och gör det de ska, först lite lätt huksittande i närheten, sedan större behov längre bort på den obrukade åkern. Efteråt sprätts det med bakben och skuttas och springs. Själv står jag på verandan och stöttar med käcka tillrop. Programmet för morgontoaletten har hundarna på något vis lärt sig själva. Fram på förmiddagen blir det ju annat med hundpromenad ut i grannskapet och så. Då är det annat, då är halsbanden på och då håller man närmare sällskap med Matte och/eller Husse.

Många beslut ska fattas, när man har hund, särskilt om den ena av dem är valp eller unghund. Hittills har de ätit olika sorters foder, under en period lika ofta och ungefär lika mycket. Den lilla hunden har fått unghundsfoder och den stora som vanligt. Det visade sig, t.ex. på vågen att den vuxna hunden behövde lite mindre än den lilla. så det fick bli ett mål mindre för den stora, som även hon en tid fått mat tre gånger om dagen för sällskaps skull. Nu närmar sig beslutet om att hundarna ska få samma foder, lika många gånger om dagen. Vi får se, när det blir dags, vi får läsa på lite.

Den vuxna, mamma Kajsa, har efter valpningen fått lite bekymmer med mask i magen. Då måste man äta piller och då ska man ha rätt sorts piller med tanke på vilken sorts mask och sina egna förutsättningar. Pillren hittills har bara hjälpt temporärt. Är det risk att man har MDR1-genen, en risk som finns för Kajsa, om än liten, och har man inte blivit dna-kollad, behöver man vara försiktig med vissa läkemedel. Och för att bestämma rätt sorts kur, behövde Matte och Husse skicka in hundskit i en liten låda till ett särskilt företag, som kollar sådant. Besked väntas under dagen.

Ett annat beslut, som vi redan fattat, är att låta kastrera Kajsa. Valpäventyret var en spännande upplevelse för oss och mycket givande att få vara del av men en gång räcker. Tid för operation är beställd. Bortsett från att man inte behöver riskera oönskade parningar, lär kastrering medföra att riskerna för vissa sjukdomar minskar. Vi har låtit kastrera alla våra tikar och vi har inte noterat någon förändring av deras sätt eller humör. Lilla Stina ska också kastreras men hon är bara ett halvår gammal, så jag tror att det är lite för tidigt. Jag har läst någonstans att men bör vänta till efter första löpet.

Kursverksamhet

Vår valp Stina har nu haft avslutning på sin valpkurs. Som jag berättat tidigare, hade hon en uppgift på avslutningen, nämligen att på kommando kunna sitta kvar på stället även om man backar bort, går runt lite eller hälsar på någon. Vi hade övat lite och uppvisningen gick så där. Men valpen är klipsk och lyhörd, så hon förstod ändå. Hon klarade sin examen men med en liten bock i kanten, för husse skulle göra sig till och lägga till lite prat, typ “pep talk”, i slutet av övningen, vilket vi inte övat på. Det var nytt och då hoppar man upp lite för tidigt, om man är en glad valp. Men i stort gick det, som sagt, ganska bra.

Om ett par veckor är det dags för flera kurser. Först är det en kurs för hundmamman Kajsa, det har jag kanske nämnt förut. Hon och Matte, ska gå kurs i något som kallas “rallylydnad”. Kajsa kommer nog att gilla det och det kommer säkert att gå bra. Och i november blir det en ny kurs för valpen, nämligen något som kallas “nosework”. Som kursnamnet antyder, går det ut på att hunden ska tränas i att hitta en lukt på olika ställen. Det är eucalyptus man tränar på först.

Jag tror det är nyttigt för hundarna att gå på kurs, främst för att de behöver lite stimulans då och då men också för disciplin och lite sådant. Det är en rätt tilltalande sysselsättning för Matte och Husse också. De här kurserna ges på ett trevligt sätt av Caroline i Björnlunda, som kallar sitt företag Trofast Hund.

 

Hundbestyr

Nyligen var vi och våra hundar på besök med övernattning hos vänner. Hundarna spenderade natten i samma rum som vi, något de inte är vana vid hemifrån. Det blev en lätt kaotisk natt med ständiga besök uppe i sängen, framförallt av valpen. Då och då hakade den äldre hunden på och då blev det ganska trångt i sängen. Valpen har dessutom vanan att hälsa väldigt hjärtligt varje gång hon ser en och gärna ända upp i ansiktet. Hon skjutsades ner dussintals gånger och varje gång man höll på att somna om, hoppade hon upp igen och började hälsa. Till slut blev det nej från husse, när hon skulle upp igen till nya upphopp, nej mer och mer bestämt och i allt otåligare ton. Tror ni det hjälpte? Bara för stunden. Till slut var det bara att ge upp. Kapitulation. Valpen vann kampen helt enkelt. Vi vaknade på morgonen och stapplade upp ganska bleka och glåmiga. Vi hade lätt att bestämma oss för att inte dela sovrum med hundarna i fortsättningen heller utom i vissa nödfall på resande fot. Lustigt nog, fungerar det bättre i husbilen. Där sover de hela natten på sina kuddar och underlag på golvet. Kanske är det, för att de har svårare rent fysiskt att komma upp i vår säng där.

Apropå hundarna, så börjar valpkursen gå mot sitt slut. Stina, vår valp, har en uppgift inför avslutningen, nämligen att på kommando kunna sitta kvar på stället, även om man backar bort eller går runt lite. Det går så där. Jag är rädd att Stina och Husse kommer att “köra” på uppvisningen, som det kallades i skolan, då man inte klarade ett prov eller en skrivning (vilket hände någon gång, även om information om saken inte alltid nådde Morsan). Vi ska i alla fall träna lite på avslutningskonsten, så får vi se. Den är ju inte så förtvivlat komplicerat. Vi får väl försöka använda tricket med “omvänd belöning”.

Om ett par veckor är det dags för nästa kurs, men då med en annan elev, nämligen hundmamman Kajsa. Hon ska, tillsammans med Matte, gå kurs i något som kallas “rallylydnad”. Det kommer säkert att gå bra. Kajsa är en mycket lyhörd och samarbetsvillig hund - utom när det gäller att inte sätta efter harar och rådjur, vilka hon älskar att jaga intensivt men kort. Hon är ju chanslös och ger upp rätt så fort. Nästa kurs, om någon, för valpen, Stina, har ännu inte diskuterats.

Hundliv

De som läser här på bloggen ibland, vet att vi numera har två hundar, två "aussies", Kajsa och Stina, mor och dotter. Det är väldigt trevligt att ha två hundar, mer än dubbelt nöje men mindre än dubbelt besvär. Det har vi haft förr och det trivs vi med. Hundarna verkar må gott i sällskap av en likadan "flockmedlem". Det känns också lättare att lämna två hundar ensamma, när det behövs. Våra två är mycket goda vänner. Inga trista gruff, men det kan bli en lite skarpare reprimand från mamma Kajsa, när lilla Stina attackerar alltför intensivt i lekarna. Vi får se till att den goda sämjan håller i sig, även när Stina blir vuxen.

Hundarna sover inte inne i vårt sovrum utan i grovköket. De sover sött hela natten, för det mesta utan ett knyst, någon gång med ett skall på kvällen, om något djur hörs utanför. De vaknar klockan sju ganska precis, det har blivit så. Det är alltid en fröjd att släppa ut hundarna på morgonen se deras glädje både av en kort morgonrastning och en snabb återkomst till frukosten, som försvinner från skålarna på, typ, 30 sekunder. Efter maten är mamma Kajsa rätt nöjd och lugn men den lilla far runt som ett yrväder, innan hon lugnar sig. Jag tror båda vet att det snart blir dags för dagens ordentliga promenad.

Att bo på landet och lite avskilt, som vi gör, är kanske inte en absolut förutsättning för att ha två hundar men det underlättar definitivt. Eftersom våra hundar inte är jakthundar utan vallhundar, som gärna håller sig i närheten av "flocken", kan vi släppa ut dem lösa när som helst. Sitter en hare runt knuten eller står ett rådjur nere vid sjön, springer den vuxna hunden efter en kort stund men vänder snart, inte bara chanslös i kapplöpningen utan också  med snabbt svalnande intresse. Hundarna lämnar inte närområdet utan matte eller husse i sällskap. Vi hör alltså till gruppen hundägare, som tycker att koppeltvånget är överdrivet. Vi har kanske inte alltid exakt samma uppfattning i frågan som alla andra, särskilt inte som de som har kamouflagefärgade kläder och bössan på ryggen. Men vi tycker att det går lätt att undvika konflikter, bara man tänker sig lite för och visar rimlig hänsyn. Vi får väl också försöka tänka på att alla andra inte har tycker det är riktigt lika roligt med våra hundar som vi, särskilt inte, när det är si och så med disciplinen och det skälls och hoppas och skuttas i vått och torrt.

Förskoleklass

Stina, vår aussievalp, har börjat på valpkurs, som jag nämnde här i förra veckan. Hon är drygt fyra månader gammal nu. Valpkurs kan väl jämföras ungefär med förskola. Jag tycker att det är nyttigt för en valp att ingå i ett sammanhang med andra hundar, att vänja sig vid främmande hundar och att kunna umgås under ordnade former med dem. Det sociala är väl så viktigt som disciplinen. Valpkurserna brukar vara tillräckligt "försiktiga" för att inte bli läskiga för de små valparna. Det är den här förskolan också. Igår hade hon sin första lektion och det gick väl "så där". Hon har nog lite för fria tyglar här hemma, den goda Stina, så det är bra att hon får lära sig, att man inte kan attackera vem som helst när som helst, bara för att man själv tycker att det är kul.

Men efteråt blev det en kort stunds fri lek med klasskamraten och brorsan Sture i en rastgård. Under första lektionen var det träning på följsamhet, sitta/stanna och inkallning. Det blir nog bra det här. Det är fyra pass till i "förskolan".

Två av de andra eleverna i klassen var pudlar, en mallanpudel och en dvärgpudel. Jag fick lära mig att det numera finns en sort till, som kallas toy och som är ännu mindre än dvärg. Dvärgpudeln i klassen var redan den pytteliten, kanske ett par decimeter över manken. Matte berättade att hon vägde 2,5, kg. Så en toy pudel i samma ålder hade väl vägt hälften så mycket med en mankhöjd som en mink eller något. I "vår" ras har man också avlat fram en mindre variant, som jag tror man kallar american shepherd. Jag har sett en och den var som fullvuxen ungefär lika hög som vår Stina är nu, drygt 40 cm över manken. Intressant utveckling det där. Jag tycker att jag ser pyttesmå hundar mycket oftare än förr. Har det med urbanisering och trängre boendeförhållanden att göra, tro? Eller är det kommersiella skäl bakom, att ju mindre hundarna är, desto lättare är de att sälja? Eller är det allmän klåfingrighet?

Dog news...

... men inte "fake". Det förekommer mycket engelska och amerikanska nu för tiden, särskilt bland ungdom, tycker jag att jag hör. Därav rubriken. Man vill ju verka ungdomlig.

Till saken, nämligen en rapport om våra små vovvar, särskilt om den lilla. Vi har ju mor och dotter, den ena närmare fyra år gammal, den andra drygt fyra månader, båda av rasen australian shepherd. De var nyligen ifrån varandra nästan en vecka. Det var första gången och det gick bra. Varför skulle det inte göra det? Stina, dottern, och jag var ensamma kvar hemma. Kajsa, mamman, och Matte var på vandring norröver. Inga problem för lilla Stina, tvärtom tror jag. Det blev lite lugnare för henne som omväxling. När Kajsa är hemma, verkar det, som om Stina nästan tvångsmässigt måste leka och stoja med morsan hela, hela tiden. Och när de nu återförenades, var det samma sak igen, förstås. 

Här ser det ut som om de är lika stora men bilden, som är färsk, ljuger lite. Så, jag lägger väl också in en som togs för några veckor sedan.

Det fungerar utmärkt med båda hundarna och deras relation. Vi har haft två hundar tillsammans förr och trivs med det. De har tydlig glädje av varandra. De här två leker alltså mycket men gruffar aldrig. Det händer att Stina håller på lite för mycket, lite för länge och då får hon sig en extra "tryckare" av morsan. Det kan då bli lite tufft, så att vi får se till att Kajsa håller igen. Men det är inget bråk, inte om mat heller.

Stina utvecklas positivt, tycker vi. Hon har ju inte hunnit lära sig så mycket än men hon är lika lyhörd som Kajsa och är redan mycket duktig på inkallning. Våra hundar är alltid lösa häromkring, vilket väl en och annan har synpunkter på. Men ingen säger något och hundarna gör varken djur eller folk något förnär. Det händer att det blir någon kort språngmarsch av Kajsa efter något närgånget djur, hare eller rådjur. Det där sista har jag aldrig sagt och jag skulle förneka det bestämt, om någon påstod att jag sagt det men jag kan lägga till att språngmarschen upphör mycket snart, efter typ hundra meter och långt innan någon som helst risk uppkommit. Stina har inte tagit efter några olater. Än.

Några andra "data" om lilla Stina.
- Hon väger 11 kg och är drygt 40 cm över manken. Det ska väl bli  bortåt 20 kg och en dryg halvmeter.

- Stina ska just börja på valpkurs.

- På hundpromenaderna märker man tydligt Stinas behov av att höra till gruppen och kolla var flocken hålls. Hon väntar regelbundet på oss, när hon är lös och tittar efter oss.

- Bilåkningen fungerar men Stina mår illa om hon sitter i buren längst bak. Det gjorde Kajsa också som valp. Så Stina sitter i baksätet med sele och bilbälte och då går det bra. Jag gissar att Stinas illamående i bilen går över, som det gjorde för Kajsa.

- Stina är lika vig som sin mamma och ägnar sig ofta åt fyrfotahopp. Särskilt effektivt kan hon hoppa upp i sängar och soffor och sedan låtsas att hon inte förstår "ner!" Vi är inte så mycket för det där väldigt strikta men lite mer disciplin är det allt dags för.

- Stina är matglad. Han kastar i sig alla tre målen, t.o.m. snabbare än Kajsa och det säger en del.

- Hundarna sover inte hos oss utan ligger hela natten, utan gnäll, i grovköket. Stina gjorde det även, när hon var ensam hund hemma.

TV, nätet, aktier, valpen

TV-nyheterna stod på och rullade. Framåt förmiddagen upphörde tjatet och ersattes av någon gammal repristv-serie. Innan jag hann trycka på avknappen, noterade jag att det var Rederiet, som jag vill minnas var oändlig, och att många, kanske de flesta av de inblandade skådespelarna numera är avlidna. Min smarta slutsats blev att jag nu blivit riktigt gammal. Men jag minns lite av tiden, inte bara före datorerna, mobilerna och nätet utan också före teve. Jag lyssnade på Radio Luxemburg på en hembyggd transistormottagare i en tvålask redan som barn och jag minns Arne Thorén i radio, när Ingo slog Floyd 1959. Jag tittade ju för fan på Champion the wonder horse, Lassie, Bröderna Cartwright, Forsytesagan och så'nt, när jag var ung. Jag kommer ihåg Farmors stora teve-apparat, stor låda, liten ruta, på den tiden, på landet, den som vi alla flockades runt under fotbolls-VM 1958.

Men nu är nu. Jag slog av teven och satte mig vid datorn i stället. Jag borde kolla mitt bankkonto och betalningar, som gjorts och som ska göras. De flesta fakturorna får jag numera i elektronisk form. På den digitala vägen till banken stötte jag på något som hette EFN. Där intervjuades någon aktienörd om, när börsen skulle börja gå sämre, trots att det finns få alternativa placeringsmöjligheter, "tina", som nörden kallade det - "there is no alternative". Nörden hade teorier om mycket och slängde sig med många  begrepp, som, bl.a. direktavkastning, börsrörelser upp och ner, börspsykologi, cykliska papper, defensiva papper, placerare som är "fomo - fear of missing out" o.s.v. Tala om fikonspråk. Jag orkade lyssna i mer än fem minuter men inte så mycket mer.

Men för att snudda vid något viktigare än teve och pengar, var jag på introduktion i förrgår kväll till den valpkurs, som vår lilla Stina ska börja på nästa vecka. Det ska bli trevligt. Och antagligen bra, för det tyckte vi att det var, när vi gick på samma ställe för tre år sedan med hennes mamma Kajsa. Det är inte så långt bort, typ på andra sidan vår lokala Storsjön. Antalet elever blir sex men de fick inte vara med på teorilektionerna i tisdags. En av klasskamraterna är en brorsa till Stina.

Allting är relativt, särskilt statistik

Professionella statistiker skulle säkert ifrågasätta rubriken och påstå motsatsen.

Av alla mina blogginlägg, som vanligen inte har särskilt många läsare, har ett inlägg om pappa Curt och hans konst, som jag lade in förra året, lockat flest till bloggen. Ett par hundra tittade på det - och läste, hoppas jag. Det tycker jag är trevligt. Tänk om han hade vetat. Ja, ja, det är mer än 70 år sedan han dog men jag må väl få fantisera lite och få vara lite partisk. Uppmärksamheten skulle kanske ha glatt honom, även om han var bortskämd med sådant och även om han hade viktigare saker att tänka på både på plus- och minussidan, med sitt måleri förstås, sin familj, sin sjukdom, sitt drickande. Och han hade blivit gruvligt förvånad, om han fått höra lite annat också, t.ex. att hans Aili skulle överleva honom med ett halvsekel, att hans bägge söner fortfarande skulle leva 70 år senare, att han då skulle ha sex barnbarn och sex barnbarns barn. Han skulle nog ha varit lika stolt över det som över eftermälen om hans konst, som ju hyllats högt och länge efter hans död, av många än i denna dag, t.ex. genom Lars--Eriks Strands bok om honom från 2017 - Curt Clemens, Färgernas poet.

Andra blogginlägg, som varit intressanta för många, något för nästan lika många som det om Curt, är de som handlat om vår aussie Kajsas valpkull i år. Av de 10 mest lästa inläggen är det nio, som handlar om valpkullen. Hundintresset blomstrar. Men i topp alltså Curt. 

 

För mig som skriver på bloggen, kan väl den här statistiken vara lite kul att ta del av men knappast för någon annan. Alltså kunde jag lika gärna ha struntat i hela det här inlägget men nu blev det så här. Dessutom är siffrorna svårtolkade, för statistiken är, som sagt, relativ och innehåller inte bara siffror utan också en massa rätt oklara begrepp som sidvisningar, användare, nya användare, users, sessions, active users, active pages, page views, unique visits, first time visits, returning visits o.s.v. Jag har faktiskt inte funnit det mödan värt att ta reda på precis, vad alla dessa uttryck betyder.

Hur gick det då?

De hundintresserade av mina vänner, som ibland tittar här på bloggen, läste säkert en del före och under sommaren om Kajsas valpkull. Jag kunde svara på rubrikfrågan med ett enkelt: Tack bra. Men mitt förhållande till bloggande är mer komplicerat än så. Så här kommer en något utförligare uppdatering, typ, ett par månader senare.

Mamma Kajsa är i god form, pigg och glad, spänstig som alltid och full av livslust. Hennes päls är däremot inte (ännu?) som förr. Hon fäller hela tiden, har ingen "underull" och har blivit en korthårig aussie, visserligen med en snygg kropp, som numera syns mycket väl. Kamrater i aussiekretsar meddelar att detta är mycket vanligt med aussietikar och att den stora, blanka, yviga pälsen återkommer så småningom. Tja, men det som är viktigast, är ju det första jag skrev. Kajsa verkar också trivas utmärkt med sin dotter Stina, som bor kvar hos oss och ska fortsätta med det.

Stina är en liten skönhet, på aussiespråk en "blue merle". Någon kan tycka att hon ser mer rolig än vacker ut med sin spräckliga färgteckning i vitt, grått, svart och ljusbrunt och med ett blått och ett brunt öga. Stina är precis lika vild och glad och härlig som Kajsa var i den åldern och faktiskt fortfarande är. Stina är också lika lyhörd som sin mamma och verkar otroligt lättlärd. Hur väl sedan Matte och Husse kan ta vara på det, är en annan sak. Rumsren har hon varit, sedan syskonen flyttade hemifrån, hon kommer vid inkallning (ok, inte varje gång men oftast). Hon sitter på kommando. Hon slutar inte bjäfsa eller skälla på kommando, när hon vill leka med sin mamma. Vi har börjat ta med henne på lite längre promenader men hon får ännu inte följa med på de längsta. Hon äter lika mycket som Kajsa. Båda äter numera samma foder och får tre gånger om dagen. De leker långa stunder varje dag, ibland lite väl länge och högljutt för fridens skull.

Stinas syskon har det bra allihop. Många av dem har hundsällskap, där de bor, många av dem bor på landet eller lantligt. Vi har träffat flera av dem efter flytten. Sture har varit och hälsat på. Det ligger ju nära till hands, eftersom vi är kompisar med Matte och Husse och eftersom de också bor nära "byn" (Gnesta). Den stilige och genomtrevlige Axel har hälsat på. Vi har hälsat på Lexie och träffat Grace, som fått nya tilltalsnamn och som var både trevliga och vackra. Eva-Lotta kommer snart att bila förbi i Sandvikentrakten och har gjort upp om att hälsa på Sigge då. Återträff med Jolene har ännu inte hunnits med, för vi bor långt ifrån varandra men hon bodde kvar lite längre än de andra fem och vi har fått rapporter. Det blir säkert läge framöver. Sammanfattningsvis, mår alla valparna bra och har bra liv. De bor alla i bra hem, hos bra människor. Vad mer kan man begära?

För oss som hundälskare men amatörer på området var det en spännande, jättekul resa det där med en valpkull men det var mycket arbete också. Mot slutet av perioden med alla sju valparna var läget här hemma lätt kaotisk emellanåt. Slagsmål här och där, rymningar, sönderbitna prylar, valpräkning, utfordring, kloklippning, någon gång ett bad, mycket bajs inomhus även om det mest var på tidningar, veterinärbesök, massor av formaliteter, träffar med valpköpare, ja allt det där som alla som varit med om en valpkull, känner igen. Men det var också hela tiden fascinerande och rätt känslosamt att följa både den duktiga mamman och valparnas utveckling. Trevligt var det också med alla besök av vänner och bekanta, som vallfärdade hit i skaror för att beundra och "gossa" med valparna. Visst var de bedårande, visst fäste man sig vid dem men, när valparna sedan flyttat hemifrån, alla utom Stina alltså, får jag medge att det kändes lite som semester.

Sista paret ut

Igår var det 10 veckor sedan vår aussie Kajsa födde sin kull. En av de små ska bo kvar hos oss. Det har jag redan nämnt här. Tills idag har vi dessutom haft en valp till kvar hos oss och den lilla tiken avhämtas idag av sin matte, som faktiskt ännu så länge bara sett sin nya telning på bild. Å andra sidan har det varit tät nätkommunikation och många bilder.

Det blev lugnt, när fem av valparna flyttade för ett par veckor sedan. Nu kommer det att bli ännu lugnare här hemma. Förhoppningsvis kommer det också att bli bättre med sömn på morgnarna. Inte för att jag är någon sjusovare. Begreppet sjusovare har en asketiskt negativ klang, som är alldeles felaktig. Att sova till sju är inte att sova för länge. Tvärtom, även om jag själv oftast vaknar betydligt före sju på morgonen.

I alla fall. Lycka till med nya familjemedlemmen önskar vi Jolenes matte och ett bra hundliv önskar vi Jolene. Hennes hundliv ska börja med husbilsfärd ända ner till Småland men det ska nog gå bra. Hon har redan åkt bil ett par gånger.

Livet går vidare

Måndag igen. Veckorna flyger iväg, eller flyger fram vore väl ett mindre ödesmättat sätt att uttrycka saken. Är jag en språkpetimeter då? Nu är det bara fyra av våra sju aussievalpar kvar här. Idag flyttar en till och i morgon den näst sista. Avlämningarna, avhämtningarna har gått jättebra. Vi har haft turen att få kontakt med både seriösa och trevliga valpköpare - allihop. Det är redan avsevärt tystare och lugnare här hemma, än det varit på sistone.

Ett flera månader långt och spännande äventyr är plötsligt över. Högt tempo med Kajsas parning i mars, dräktighet, födslar i maj, diande, utveckling, syskonkäbbel, utflyttning nu - fascinerande. Men flera månader är ju egentligen ingenting. I ett nafs är valparna där och de kommer att vara fullvuxna om mindre än ett år. I efterhand verkar allt ha gått blixtsnabbt. Det gjorde det också. Livet går på snabbspolning för hundar.

De små blev åtta veckor inför veckohelgen och det blev dags för dem att flytta till sina slutliga hem. Nu ska vi plocka upp och ihop, riva staket och börja uppfostra den egna valpen, Stina, lite mer målmedvetet. Innan sommaren är slut, ska hon försiktigt få pröva på att åka husbil också.



Vardagen kommer så småningom att åter bli lik den vanliga vardagen men med två hundar. Det har vi haft ett par gånger förr och det trivs vi med.

Sista kullrapporten

Vår aussie Kajsas valpar har nu hunnit bli åtta veckor gamla och det har blivit dags för valpköparna att börja hämta sina små älsklingar. Med en tår i ögonvrån men med glädje över att Greta kommer att få det väldigt bra, där hon ska leva sitt liv, kommer vi idag att vinka farväl till den första av Kajsas valpar, som lämnar. Imorgon kommer Sigges nya matte, med föräldrar gissar jag, och hämtar upp den lille söte och gode gossen. På söndag, måndag och tisdag blir Lexie, Axel och Sture hämtade i tur och ordning.

Under veckan som gick blev alla valpar utom Jolene veterinärbesiktigade, vaccinerade och försedda med id-chip. Det gick bra och känns bra. Sprutorna klarades av med vana händer och ingen valp verkade bry sig särskilt. Inga anmärkningar och alla valparna bedömdes som "trevliga", antecknade veterinären särskilt. Jolene, som ska flytta lite senare än övriga, får också träffa veterinären lite senare. Vid avhämtning får alla med sig registreringsbevis, veterinärintyg, en liten påse foder, en handduk, som väl luktar lite av mamma Kajsa och lite av syskonen och ett enkelt halsband som de haft ett par gånger för att vänja sig vid känslan.

Häromdagen rymde en valp ut från husets valpavdelning till vardagsrummet. Hon lämnade ett par visitkort men satte inte tänderna i något otillåtet. Det var försigkomna Jolene. som lyckats hoppa eller kravla sig över plywood-skivan, som avgränsar deras utrymme och som därefter fick ytterligare höjd över havet. Sedan dess har några av de andra fått göra enskilda besök "inne hos oss". Med lite tillsyn har det fungerat bra.

Valparna har börjat bita i ordentligt, i bokstavlig bemärkelse. När de är som vildast efter måltiderna vill man helst inte sitta på golvet med alla sju runt sig, för då går det ganska vilt till. Härom dagen tog jag upp vår lilla juvel, Stina, som är som ett kvicksilver i famnen, innan man i bästa fall hinner lugna henne. Hon är reptilsnabb och markerade sin närvaro med ett bett i husses ena öra. Senare har det blivit bett av flera av syskonen - det låter ju värre än det är - lite här och där och småsår på armar och ben. Tänderna är inte stora men sylvassa.

När barnbarn och vänner var på besök och vi var tillräckligt många för att alla valpar skulle ha ordentlig passning, var de för första gången ute tillsammans på större gräsmattan alla sju samtidigt. Inga problem faktiskt alls med att hålla rätt på dem och få dem att hålla sig nära oss och övriga hundar. Alla valparna har också, två och två åt gången, besökt några agilityhinder som vi har på tomten och de uppskattade mycket att springa genom "tunneln".

Jag avslutar här veckorapporteringen med en färsk bild på var och en av valparna i den ordning de föddes, alltså Sture, Lexie (Frida), Axel, Stina, Greta, Jolene och Sigge.

7 valpar, 7 veckor

Här kommer den näst sista veckorapporten om vår aussie Kajsas valpkull. Valparna blir idag sju veckor gamla. Energin och farten hos hela gänget har, som alla säkert förstår, inte avtagit. Inte alls, utan väldigt mycket tvärtom. Energi är det gott om, farten är hisnande, livsglädjen tilltalande, lekfullheten betagande, brottningarna hårda, skallen och pipen flera nu. Lekarna har blivit ganska hårdhänta, ibland lite tuffare än jag hade förväntat mig. Vi får lugna ner dem emellanåt.

Ett par av valparnas nya mattar och hussar har varit här och hälsat på en andra gång. Trevligt!

Under veckan som gått har valparna varit rätt mycket utomhus i det vackra vädret. De är mycket ute i sin gräshage och på verandan men går in och lägger sig på stengolvet i köket, när det är som varmast.



Ibland får ett par valpar följa med matte och Kajsa på "minipromenad" utanför "hägnet". Alla valpar har fått prova på det några gånger. När ett par är utanför staketet, blir de andra avundsjuka och försöker ta sig ut. De som går med utanför, är mycket följsamma och håller sig nära matte och Kajsa. Hamnar de en liten bit efter eller före, kommer de glatt när det kallas på dem, särskilt om inkallningen sker med ljus eller pipig röst.



Inne i hägnet har det blivit poppis att gräva. Vi är inte så förtjusta över det utan lägger ut stenplattor över groparna. Ett fotbad, en plastbricka med vatten, blev användbart för smutsiga tassar.

I veckan som gick fick valparna sitt första bad. Lite handduschade och avsköljning i ljummet vatten i en diskho men med torrt huvud. Det gick riktigt bra. Matte har också vant dem vid kloklippning. Valparna är i största allmänhet mycket hanterbara. Alla valparna är, som vi noterat förut, mycket sociala, kommer fram med viftande svansar och vill gärna bli upptagna i famnen, i alla fall en liten stund. Vi lämnar dem inte gärna utan tillsyn utom korta stunder, då de sover. Och sover gör de givetvis mindre och mindre men ändå fortfarande ganska mycket. Hur mycket kan jag inte säga riktigt, för jag har inte kollat men kanske halva tiden eller så. I veckan blev de också avmaskade den tredje gången. Ingen av dem tyckte det var särskilt roligt men sådant är livet för en liten valp.

Alla sju fick sina formella namn för några veckor sedan, för att det måste till, när man registrerar dem. Jolene hade redan fått sitt av nya matte. Stina hade vi bestämt tidigt och så ska hon heta. Vi har förstått att Sture kommer att kallas Sture men att Frida kommer att kallas Lexie. Jag har inte frågat, om Greta, Sigge och Axel kommer att heta som registrerat eller annat.

Nästa vecka är det dags för veterinärbesiktning m.m. och nu är det bara en vecka kvar tills nya mattar och hussar ska börja hämta sina nya, små familjemedlemmar. Tiden går fort, när man har roligt, sägs det. Den har rusat iväg denna vår och försommar. Det ska bli riktigt trist att skiljas från de små, som man faktiskt hunnit lära känna, trots deras korta barndomstid här hemma hos mamma Kajsa. Men lite skönt får jag för all del medge att det ska bli att kunna koppla av lite. Valparna har tagit upp mycket tid och det har varit en hel del arbete med mathållning, övervakning, kelande, lek, renhållning och mycket annat. Men, som jag påpekat flera gånger, det har varit en spännande, upplevelserik och mycket givande resa att få vara med på.