Introvert och extro...

Man är ju med på Facebook. Nu har jag närmare 200 vänner på FB. Intressant. De första 50 gick snabbt. Sedan har det droppat in vartefter. Hur många de allra närmaste vännerna är, sådana som jag har nära och ofta kontakt med, kan jag gissa. 20, 30 stycken kanske och då räknar jag inte barnen med familjer, som är självklara. Jag har inte kollat, hur många av de övriga FB-vännerna, som är så att säga privata i allmänhet och hur många som är arbetskamrater eller arbetskontakter. Kanske hälften/hälften. Sedan är det faktiskt så att jag har några vänner, som valt att inte ha med FB att göra, sannolikt med goda skäl. Hela världen kretsar inte runt FB.

Nu har jag hållit på en månad med min nya giv att lägga in inlägg på bloggen varannan dag i stället för varje. Det nya kanske passar mig lite bättre. Jag fick i början en del reaktioner, först av ett par bloggläsare, som ville att jag skulle fortsätta dagligen. Trevligt att höra. Men jag fick också några "gillatummar", vilket skulle kunna betyda ett allmänt stöd, men å andra sidan lika gärna kunde betyda, typ, OK det räcker med varannan dag. Sedan inser jag att det här är ett privat resonemang. Men jag fortsätter nog med varannan dag tills vidare.

Så till ett viktigt ämne. Jag läste ett inlägg på DN Debatt av sju forskare med specialkompetens om frågor rörande framtida behov av kärnkraft för att säkerställa tillräcklig och ökad elkonsumtion. Där bekräftades att något behov av nyanlagd kärnkraft inte kommer att finnas och att det är betydligt dyrare att anlägga ny kärnkraft än ny vind- och solkraft. Experterna noterade också att svenska geografiska och biologiska förutsättningar är mycket goda för tillräcklig och utökad elproduktion med vatten, vind, sol och biomassa. När de reaktorer, som fortfarande är i drift, gjort sitt, har kärnkraften i Sverige gjort sitt. Det kan vi utgå från.

För övrigt, vad sysslar MSB egentligen med?

Inget

Idag är det "annandag"här på bloggen, alltså inget inlägg.

 

Inget

Inlägg här på bloggen bara varannan dag. Idag blir det inget inlägg men igår var det ett och i morgon blir det ett. Men en bild på vår Kajsa som liten valp kan jag ju lägga in här i alla fall.

Inget

Inlägg här på bloggen bara varannan dag. Idag blir det inget inlägg men igår var det ett och i morgon blir det ett.

Inget

Som tidigare meddelats, blir det tills vidare inlägg här på bloggen bara varannan dag. Idag blir det inget inlägg men igår var det ett och i morgon blir det ett.

 

Inget

Som tidigare meddelats, blir det framöver inlägg här på bloggen bara varannan dag. Idag blir det inget inlägg men igår var det ett och i morgon blir det nog ett till.

 

Inget

Som tidigare meddelats, blir det framöver inlägg här på bloggen bara varannan dag. Idag blir det inget inlägg men igår var det ett och i morgon blir det ett nytt.

 

Inget

Som tidigare meddelats, blir det framöver inlägg här på bloggen bara varannan dag. Idag blir det inget inlägg men igår var det ett och i morgon blir det nog ett till.

Inget

Som tidigare meddelats, blir det framöver inlägg här på bloggen bara varannan dag. Idag blir det inget inlägg men igår var det ett och i morgon blir det nog ett till.

Bloggrutiner

Några av er som läser här, har kanske noterat att jag hållit på länge att skriva dagligen på den här bloggen. Jag har funderat lite över det och bestämt mig för att begränsa mig till ett inlägg varannan dag i stället för ett varje dag. Jag tänkte börja, typ, nu. Skälet till det här är egentligen inte att jag inte har saker att skriva om. Det finns alltid något att skriva om. Inte heller att jag tycker det är tråkigt, för jag trivs med att sitta vid datorn och skriva saker. Nej skälet är mer att jag, tyvärr, allt oftare märker att jag upprepar mig och tjatar om gamla synpunkter och förhållanden, som jag skrivit om tidigare, ibland t.o.m. många gånger. Och ibland har jag dessutom glömt bort, om jag redan skrivit om något, så att jag, för att inte verka alltför gaggig, måste kolla bakåt bland en massa inlägg. Gäsp!

Kanske blir jag mindre tjatig, om jag begränsar antalet inlägg till hälften. Vi får se. Möjligen motarbetas den önskade effekten av en tilltagande förvirring och glömskhet, som följer med stigande ålder. Som sagt, vi får se.

Navelskådning

Jag har ägnat mig åt att blogga i rätt många år nu. Det är som någon sorts terapi, lite som att skriva dagbok. Det finns program, som talar om hur många som tittar på bloggen och hur många som läser. De stora läsarskarorna har inte riktigt hittat till just min blogg ännu. Men på senare år har det faktiskt blivit lite fler som läser. Det är väl trevligt. Jag har noterat att det just nu är ganska många som läser de inlägg, som handlar om corona. Annars är det generellt så att inlägg, som handlar om hundarna, drar flest läsare. Inlägg om politik är inte särskilt populära. Mina åsikter är antagligen alldeles för mossiga, ibland kanske lite väl förnumstiga, då och då aningen självgoda, säger jag i ett sällsynt anfall av självkritik.

  

Jag använder datorn regelbundet t.ex. för bankärenden. Mycket praktiskt. Och för bloggen förstås. Bloggskrivandet gör att jag tittar i datorn varje dag och då ser jag förstås också min mejl. I mitt mejlprogram finns en särskild skräpsida, där de värsta skräpmejlen hamnar. Jag har nämnt den förr här. Den digitala symbolen för sidan är en en låda med ett kryss i. Innehållet på den sidan ska snarast till en annan, papperskorgen förstås. Skräpsidan är för det mesta full av skumma erbjudanden om digitala valutor, sextjänster och olika bedrägeriliknande försök. Oftast tömmer jag löpande skräplådan till papperskorgen,  "deletar" allt, men av olika skäl tog det några dagar extra senast. Innan jag markerade allt och skickade det till papperskorgen, skummade jag de närmare 200 skräpmejlen från senaste veckan. Jag hann se att mängden mejl om bitcoin verkligen inte minskat, utan snarare ökat på sista tiden. Sista andetaget, kan man hoppas. Bedrägerifabriken nummer ett för bitcoinlurande har en tid varit den i Kiev. Man kunde tro att verksamheten där, sedan den fabriken blev avslöjad, skulle  försvinna eller åtminstone avta. Så verkar det inte ha blivit. Inte ännu i alla fall. Men det kanske finns fler tjuvligor på nätet, som ägnar sig åt samma sak.

Man kan inte låta bli att förvånas. Någonstans måste det ju löna sig att försöka snärja folk med uppenbara lurendrejerier, typ, Mikael, du har 9 427 € på ditt bitcoinkonto hos oss. Det är tid att ta ut dem, bara du skickar uppgifter om….o.s.v. oftast på engelska och de vill gärna ha uppgifter om bankkonton och så där. Någon gång måste väl någon nappa och chansa och göra ett försök. Annars skulle skojarna sluta med verksamheten. Intressant att myndigheterna i Ukraina inte verkar göra något åt saken, trots att de informerats i detalj om bedrägerierna.

Influencers

Såg igår på SVTs morgonprogram ett par unga kvinnor intervjuas om Facebooks och Instagrams "gilla"-markeringar, likes, hjärtan och lite annat. Sådana där markeringar, som är till för att användare ska kunna jämföra, tävla, framstå som duktiga, synas, höras, märkas, vilket i sin tur lockar fler användare. Många användare är de här plattformarnas livsluft, det som är grunden deras reklamintäkter. Den ena av de intervjuade kvinnorna refererades till som "bloggare" och "influencer", den senare en titel, som blivit populär på sistone. Vilken tjusig titel! Den formligen utstrålar kändisskap, makt och stor betydelse. Om det var kvinnan själv som angivit titeln eller om SVT kommit på den, framgick inte. "Bloggare och influencer"! Så stiligt det låter. Jag funderade själv på att börja kalla mig "influencer". Då kanske man skulle verka lite mer inflytelserik. De, som hörde att man är en "influencer", skulle genast att få för sig att man är en viktig person, som påverkar omvärlden. Den här kvinnan i morgonteve uppgav att hennes blogg har 30 000 följare, tala om inflytande. Jag fortsatte fundera för egen del. Tänk, vilken personlig strålglans eller i alla fall status det skulle ge att kallas "influencer". Det vore något. Kanske skulle jag i så fall börja använda visitkort igen och på dem ange titeln "influencer". Det skulle imponera. Då skulle man vara någon, då skulle man få betydelse, göra intryck, sätta avtryck.

Men vänta nu! Jag kom på ett problem, ett bekymmer. Vem skulle jag influera? Vem skulle alls notera titeln eller titta på ett visitkort? Vem blir påverkad av mina aktiviteter, med eller utan fin titel? Mina följare på bloggen kanske, hade jag nog tänkt. Problemet är bara att min blogg har lite färre följare än den där "influencerns". Antalet är faktiskt bara någon eller några promille av den där kvinnliga mediamogulens antal följare. Och de flesta av dem, som följer min blogg, vet redan, vad jag tycker och influeras knappast av, vad jag skriver. Min bloggs behov av kommentarer, diskussioner, likes, hjärtan, "gilla", barnsliga symboler eller annat sådant är mycket litet. Jag måste nog, tyvärr, inse att jag skulle få jobbigt med titeln "influencer". Himla synd! Där föll den idén. Men "bloggare" skulle jag ändå kunna kalla mig med gott samvete, för jag bloggar ju faktiskt, nästan varenda dag. "Mikael Clemens, bloggare" kunde det stå på visitkorten. Men vid närmare eftertanke, tror jag att det får anstå med visitkort. Jag är färdig med visitkort och vem skulle jag förresten ge dem?

Hustrun, som kommit in och slängt en blick på det jag just skrivit, undrade varför jag retade mig så på den där titeln.

- Den låter både pretentiös och jättelarvig, sade jag. Vem fan blir influerad av vad en 25-årig tjej skriver för småungar om mode, kläder, pop eller annat?
- Har du läst hennes blogg? 
- Nää. 
- Du är bara avundsjuk, svarade hustrun.

Upp med mungiporna

Nu får vi se, om jag kan hitta en lite muntrare ton idag här på bloggen än igår. Glättig till och med,  kanske med ett stänk av humor. Vilka ambitioner! Tänk om jag kunde det. Först gäller det ju att hitta ett ämne, som passar för den lättare stilen.

Dagshändelser kommenterar jag titt och tätt men jag känner  inte för det idag. Och politiken är ju inte särskilt lustig, Inte ens den gröna. Politiksnack kan få vem som helst att börja gäspa eller möjligen att ilskna till. Inte för att det gör något men jag lämnar politiken därhän för dagen. Åldrande och sjukdomar var jag inne på igår, vilket ju blev ett mörkt inlägg. Hundarna är roligare att skriva om men det har jag å andra sidan gjort ganska mycket. Barnen, barnbarnen och familjeliv är kära ämnen men de blir lätt lite personligare, än vad jag tycker passar sig på bloggen. Jag nöjer mig, åtminstone för dagen, med att nämna att äldsta barnbarnet kom ut på en egen visit i förrgår och stannade över natten och igår. Ett mycket trevligt besök av en sympatisk ung kvinna med ett vasst intellekt. 

Nej, idag tror jag det får bli något på kulturområdet. Fast så här långt in i texten börjar jag undra, om det blir något alls idag mer än svammel om vad det ska bli och inte. Konst, litteratur, musik, film är i alla fall områden, som gör livet lättare. Under tiden jag funderar, kör jag igång en spellista på Spotify. Listorna som jag själv satt ihop, en tre, fyra stycken, är bra men jag har trots allt hört dem en del. Så jag väljer en lista komponerad lite för just mig av Spotify - eller av Spotifys algoritmer, ska jag väl säga. De blir rätt bra ändå ibland, tycker jag. Nu strömmar musik ut från själva datorn, som jag samtidigt skriver det här på. Första låten är av ett band, som kallas The Tallest Man On Earth. Låter väl rätt OK. Musik är något i sanning abstrakt, som tillför livet värde, eller hur? Jaha, det var det, jag lyssnar gärna vidare.

Konst då. Något kort om konst? Jag är bortskämd i det avseendet. Jag har fått med mig ett intresse hemifrån genom Morsan och alla vackra konstverk, som Pappa Curt lämnade efter sig. Även om jag är oskolad på området, finner jag tillfredsställelse och ro av att titta på konst, som tilltalar mig och sådan hittar jag ibland, även om jag förr var mycket mer aktiv. Jag har fått beundra utställningar av van Gogh, jag har fått se fantastiska konstverk av Picasso, Monet, Chagalle och andra internationella storheter. Något jag upptäckte på allvar först i (mycket) mogen ålder, var Niki de Saint Phalle, särskilt hennes alldeles förtjusande och spännande installation "Giardino dei Tarocchi, i Toscana norr om Tarquinia. Det finns ju hur mycket spännande konst som helst att titta på och lära sig om, även här hemma. Jag gillar att titta på verk av lokala mästare som Josephson, Hjertén, Grünewald, Dahl, Lerin.

Just nu spelar Spotify en fin låt av ett band jag aldrig hört talas om, Tall Heights. Och just nu gick jag genom huset bort till köket och hämtade en kopp nybryggt kaffe. På vägen passerade några av Curts allra finaste oljor och pasteller.

Förr gick jag ofta på bio. Det låg bokstavligen nära tillhands , när jag bodde i storsta'n. Nu blir det sällan jag ser film på biograf. Det händer någon gång att jag besöker den relativt nya flersalongsbion i Nyköping. Filmutbudet är hyfsat och kul med sällskap av barnbarn, stämningen, popcorn och så där. Men det blir mer film på tv:n, via SVT eller en strömmingskanal, som vi abonnerar på… Va? Skulle det andra m:et var ett n, jaha. Och att läsa böcker kan vara både rogivande och spännande. Jag läste rätt mycket förr, hur jag då kunde hinna med det. Jag läser mindre nu på senare år, då jag har mycket mer tid för läsning. Men på något vis har jag blivit mer kräsen och latare.

Stannar där för idag. Roligare än så blev det inte. Jag ska jobba på det.

Digitala media och lite annat

Det är många som fortfarande håller styvt på rösthemligheten. Behovet av att kunna rösta utan att tala om på vad fanns förr men knappast under min tid som väljare. Men tidigare var det viktigt att man inte behövde avslöja, vem eller vilket parti man stödde. Rösthemligheten var en del av skyddet mot manipulationer, maktmissbruk och övergrepp i länder, där det ändå fanns valfrihet. I min åldersgrupp och i Sverige kan man känna sig bortskämd i det avseendet - också. För oss har det, hittills, varit ofarligt att avslöja, vad man röstar på.

Äsch, det var ett högtravande ämne och jag vet inte riktigt, vad jag hade tänkt att det skulle leda. Jag släpper det, när jag sitter här i mörkt, regntungt, höstkyligt väder men inomhus i värmen med en mugg nybryggt kaffe bredvid dataskärmen. Vi får se, vad det blir, om det blir något mer. Jag har Spotify igång, med automatmixade låtar i listor, som verkar sammansatta för just min smak. En hel del bra musik får jag höra på det viset. Det finns alltid ett gäng eller ett halvdussin sådana samlingar på min spotifysida, när jag öppnar den. Kul!

 

Igår eftermiddag, när jag började skriva det här inlägget, kom jag på att skicka en hälsning till barnen och barnbarnen. Förr använde vi något som hette Kik men det passade inte alla. Jag kan förstås mejla till gänget men nu har vi en grupp på något, som barnbarnen använder och föreslagit. Det heter Snapchat och som jag har lite svårt att bemästra. Jag lyckades i alla fall skicka något och svar kom från tre av barnbarnen, det fjärde är på studiebeök i Kina! Häftigt! Snapchat är väldigt barnsligt utformat och ska vara ett sätt att meddela sig med det egna gänget, enkelt och momentant på nätet, med eller utan bilder och med eller utan larviga e-mojis. Jag inser att jag inte tillhör rätt åldersgrupp för det systemet. Det är svårt att förstå, hur det fungerar, vad symbolerna betyder och hur man ser, vem som gör och gjort vad. För barnbarnen verkar det vara som en "promenad i parken" för att travestera från engelskan. Och "barnen", alla vuxna sedan länge, har förstås inga problem med den ena eller andra "appen". Men det är kul att ha ett system för meddelanden och kontakter inom den närmaste kretsen och då gäller det att ha något, som även barnbarnen vill använda. Både jag och hustrun har svårigheter med användningen, trots att det verkar gjort för unga eller rent av barn. Men det fick bli Snapchat och jag tror jag ska be ett par barnbarn att ha en genomgång med oss för att vi ska förstå bättre, hur det funkar.

Så finns ju Facebook men barnbarnen är inte så mycket för det. Där finns ju annars goda möjligheter att ha grupper för det ena och det andra, slutna eller öppna. Vi har en grupp för våra hundar och ägarna av de valpar vi födde upp i somras. Och så är jag med i några andra hundgrupper och i ett gäng gröna grupper. Den senaste gruppen jag anslöt mig till, är en för samiska intressen, historiska och kulturella.

Jag gillar hela idén med digitala gruppsamtal inom bestämda kretsar. Om alla ändå stirrar i sina mobiler i stället för på omgivningar, är det väl bra, om det sociala är tillgängligt och någorlunda kontrollerbart.

Allting är relativt, särskilt statistik

Professionella statistiker skulle säkert ifrågasätta rubriken och påstå motsatsen.

Av alla mina blogginlägg, som vanligen inte har särskilt många läsare, har ett inlägg om pappa Curt och hans konst, som jag lade in förra året, lockat flest till bloggen. Ett par hundra tittade på det - och läste, hoppas jag. Det tycker jag är trevligt. Tänk om han hade vetat. Ja, ja, det är mer än 70 år sedan han dog men jag må väl få fantisera lite och få vara lite partisk. Uppmärksamheten skulle kanske ha glatt honom, även om han var bortskämd med sådant och även om han hade viktigare saker att tänka på både på plus- och minussidan, med sitt måleri förstås, sin familj, sin sjukdom, sitt drickande. Och han hade blivit gruvligt förvånad, om han fått höra lite annat också, t.ex. att hans Aili skulle överleva honom med ett halvsekel, att hans bägge söner fortfarande skulle leva 70 år senare, att han då skulle ha sex barnbarn och sex barnbarns barn. Han skulle nog ha varit lika stolt över det som över eftermälen om hans konst, som ju hyllats högt och länge efter hans död, av många än i denna dag, t.ex. genom Lars--Eriks Strands bok om honom från 2017 - Curt Clemens, Färgernas poet.

Andra blogginlägg, som varit intressanta för många, något för nästan lika många som det om Curt, är de som handlat om vår aussie Kajsas valpkull i år. Av de 10 mest lästa inläggen är det nio, som handlar om valpkullen. Hundintresset blomstrar. Men i topp alltså Curt. 

 

För mig som skriver på bloggen, kan väl den här statistiken vara lite kul att ta del av men knappast för någon annan. Alltså kunde jag lika gärna ha struntat i hela det här inlägget men nu blev det så här. Dessutom är siffrorna svårtolkade, för statistiken är, som sagt, relativ och innehåller inte bara siffror utan också en massa rätt oklara begrepp som sidvisningar, användare, nya användare, users, sessions, active users, active pages, page views, unique visits, first time visits, returning visits o.s.v. Jag har faktiskt inte funnit det mödan värt att ta reda på precis, vad alla dessa uttryck betyder.

Vem bryr sig

För det mesta har jag hygglig koll på, hur många som tittar på och läser den här bloggen. Det har väl de flesta, kanske alla bloggare, även vi som bara har en liten läsekrets. Vilka som läser, märker man ibland av någon kommentar men annars vet man inte. Jag har inte heller någon vidare koll på, vilka inlägg som lockar läsare och vilka som inte gör det. Men jag har märkt att politik inte drar något vidare. Miljö- och klimatfrågor mottas ljummet. Vardagliga händelser eller berättelser lockar mer än det storvulna. Inlägg med personligt innehåll intresserar mer än allmänna betraktelser. Intresset svalnar, när jag blir tjatig och har svårt att variera mig.

Bryr jag mig då? Det är klart att jag gör. Det är kul, om någon läser det man skriver. Då finns man, liksom. Nej, det där var att ta i lite. Men för all del, man tänker, när man skriver, åtminstone ibland. Men att tänka räcker inte. Någon måste ta del av det också, för att det ska kännas bra. Cogito ergo sum, räcker liksom inte riktigt. Några, men få latinska glosor sitter kvar från sex, ärligt talat ganska meningslösa, latinlektioner i veckan i fyra gymnasieår för ett drygt halvsekel sedan. Fast just de här glosorna var från början på franska,je pense … någonting, ett ämne som jag också hade svårt för i skolan. Min "fransklärare" saknade visserligen varje uns av pedagogisk talang men ändå var det i mitt fall det klena elevintresset, som var huvudskälet till misslyckandet. Franska är svårt, latin ännu värre. Jag minns utan all stolthet fragment av de besvärliga muntliga förhören i båda språken, inför censorer på studentdagen. Men jag klarar mig bra på engelska. Märker att jag svävar ut här vid datorn, tappar tråden liksom. Fingrarna rör sig över tangentbordet utan egentlig mening och eftertanke. Fanns det någon tråd alls? Non cogito. Ursäkta!

Rättar man sina ämnesval på bloggen efter "läsarsiffrorna", är nästa fråga? Nej, inte mycket och inte just när man skriver. Men i bakhuvudet finns det säkert något som styr. Så vadå? Vem bryr sig, som sagt. Ingen annan än jag själv och kanske jag själv bryr mig lite för lite numera. Det är förresten mycket, som förr verkade viktigare, än vad det gör nu. Någon sorts avtrubbning pågår. Vad var det nu jag skrev i slutet av förra stycket? Ibland är det svårare än annars att hålla sig till saken. Vilken sak var det nu?

Varierande intressen

Såg på nätet en jättelång presentation av klimatförändringarnas verkningar i Norge, gjord av NRK. Massor av vackra bilder visades och många tänkvärda problem redovisades i de ganska korta men kärnfulla texterna. I slutet nämndes att det var dags att börja vidta åtgärder omgående, att göra något åt den globala uppvärmningen, allt från anpassning av mat till stadsbyggnadsfrågor, som det uttrycktes. Det slog mig att, under denna mycket långa redogörelse för klimatproblemet i allmänhet och i Norge i synnerhet, nämndes inte ett enda ord om den norska oljeutvinningen, inte om norska expansionsplaner i den näringen och inte om de fossila bränslenas roll i klimatproblemet. Hmmm.

Så till något helt annat. Apropå gårdagens blogginlägg, ytterligare ett i raden av Trumpkritiska, har jag tittat på, hur många som läser vad på bloggen. Det tror jag alla bloggare gör. I största allmänhet har väl just min blogg en rätt undanskymd tillvaro men det finns ändå en stadig, om än liten, läsarkrets, som, jag gissar innehåller ett gäng återvändande läsare och ett antal tillfälliga, som varierar efter ämnesval och intresseområde. När det gäller Trumpinläggen, har jag sorgset noterat att intresset hos min lilla läsekrets minskat. Vissa ämnen lockar, andra inte. Trump verkar höra till de senare. Kanske beror det på lite för många inlägg av samma slag. Jag vägrar att tro att det beror på att Trump blivit mer populär i det här gänget. Å andra sidan såg jag gårdagens stora nyhet att bilden, som fått flest antal gilla-markeringar på Instagram i världshistorien, nu bortåt 30 miljoner, föreställerär ett ljusbrunt, vanligt ägg rätt och slätt. Hmmm igen.

Tillkortakommanden och erkännanden

Om man slår en hög boll lite för lågt, så att det blir "smashläge" och om motspelaren är med, förlorar man poängen. Klavertramp, kan man säga. Jag använder ju FB för att kort flagga för bloggen och häromdagen skrev jag på FB, apropå ett blogginlägg om makthavare som stryper pressfrihet, "En kort kommentar om ett av senaste klavertrampen på bloggen idag". Bortsett från att det saknades ett "de", betydde texten inte riktigt det jag hade tänkt mig. Men ingen reagerade, ingen kanske såg det mer än jag själv. Och jag kan inte påstå att den misslyckade lobben var avsiktlig för att få mothugg. Tänk så det kan bli. Förresten trampar jag väl i klaveret titt och tätt både här på bloggen och i livet.

Det får dom ta. Det tål dom nog. Tänker jag.

Klavertramp av misstag är en sak. För att begränsa misstagen, har jag har några riktlinjer, som jag försöker hålla mig till här på bloggen. Jag brukar inte nämna nära och kära vid namn eller med bild, jag brukar använda ett någorlunda vårdat språk utan alltför många kraftuttryck och jag försöker vara rimligt påläst och sanningsenlig. Men det är klart, ibland slipper ett djävlar eller helvete ut, ibland rusar känslorna iväg från fakta och ibland har man helt enkelt fel. Så'nt är livet.

När jag ändå håller på att skrapa med foten med mössan i hand, kan jag medge även ett annat tillkortakommande. Jag har fått en elräkning från Telge Energi, som jag inte begriper ett dyft av. Jag förstår inte ens, om jag ska betala eller om jag har en fordran men magkänslan säger mig att det är det förstnämnda. Visserligen står det att beloppet, som redovisas på två ställen med 3 öres skillnad, överförs till nästa period men under det anges ändå att, om jag inte betalar i rätt tid, blir det ränta enligt räntelagen, vilket lär betyda bortåt 10 %. När jag vänder på fakturan, hittar jag en fullskriven sida med tidsperioder, belopp, olika mätare, avläsningar, verk 1, verk 2, "elhandel" och "elhandel" igen, vindandelar, många obegripliga momsposter, ett par summor för förbrukning och ett par summor för "elhandel", en positiv och en negativ. Uppräkningarna fortsätter på en tredje fakturasida.

Jag är egentligen rätt nöjd med Telge Energi, som bara säljer miljövänlig el, men jag vill ändå påstå att denna tresidiga faktura är fullständigt obegriplig. Enkla och tydliga fakturor är inte Telge Energis bästa gren. Flera faktorer lär ha krånglat till det. Det avtal om elleverans jag valt hos Telge Energi är komplicerat i sig. Jag har också köpt vindandelar i någon gemensamhet, som Telge Energi administrerar. Vi har en elleverantör och en annan för ledningskapacitet. Och så har vi installerat solceller. Det verkar som om det då kör ihop sig med redovisningen. Det blir till att ringa och tala med någon, som kan förklara. För i avvaktan på motsvarande faktura från Vattenfall, som inte säljer el men som överför den i ledningar, vore det bra att begripa något lite.

Och igen och igen

Jag har hållit på och bloggat länge nu, i flera eller t.o.m. många år, kanske sju, åtta. Vanan har blivit mer regelbunden, allteftersom jobbet minskat successivt. Avtrappningen av det professionella livet har gått bra om än mycket långsamt. Det har passat mig bra. En gradvis minskning av arbetsinsatserna, stress, passandet av tider och "dead lines" har förekommit under minst lika många år som bloggandet pågått. Nu, först i år, känns det, som om det professionella livet är helt avslutat, "finito". Visst, fortfarande förekommer en och annan fråga från vänner och bekanta men det sker, ärligt talat, mest på någon sorts hobby-basis.

Varför jag kom in på det här igen? Jo, därför att jag allt oftare numera märker att jag återkommer till saker och synpunkter och inlägg, som jag redan varit inne på. Då kan jag skylla på just att jag hållit på så länge att det är naturligt att tankar och ämnen återkommer. Säkert är det också att jag titt och tätt upprepar saker utan att minnas att jag redan skrivit om det, i värsta fall flera gånger. Vad skyller jag det på då? Senilitet kanske. Lite elakare är förklaringen att jag inte har tillräckligt mycket att säga och att jag bloggar mer än vad jag egentligen borde. Som t.ex. det här blogginlägget, som inte är särskilt nödvändigt för att uttrycka det försiktigt. Fast jag har ett svar på det också. Ingen behöver läsa det jag skriver. De allra flesta här i världen, nästan alla, gör ju ändå inte det.

Introvert

Bloggar gör man för sin egen skull. En del gör det för att tjäna pengar, andra för att sprida särskilda budskap. För min del har det blivit lite som en dagbok. Jag bryr mig inte så mycket om, vad folk tycker om den men, eftersom bloggen trots allt är offentlig i den meningen att den är nåbar för vem som helst därute i cyberrymden, är det klart att jag tar hänsyn till lagar och regler och till vad jag tycker är lämpligt att sprida och inte och på vilket sätt. Någon dj--la standard får man väl ha men ibland märker jag att jag är alldeles för "pk". Även om läsarsiffrorna är blygsamma och även om jag inte tycker att just det är världens viktigaste, kan jag förstås inte neka till att det är kul, när man då och då ser att det är förhållandevis många som tittat och läst. Som t.ex. inlägget om pappa Curt häromdagen, som lästes av flera gånger fler än något annat inlägg jag skrivit. Det är klart att det inte är oväsentlig att man vet att några läser. Och det är klart att man undrar ungefär hur många och vilka inlägg som drar till sig färre eller fler läsare. På nätet finns program och "appar" för så'nt. Min blogg för en ganska undanskymd tillvaro. Visst, det finns alltid ett gäng som läser, vilka får man inte reda på digitalt. Några återkommer, andra kommer och går.

Behovet av att finnas, synas, märkas finns hos nästan alla och det har sig uttryck på olika sätt. Skådespelare, författare, konstnärer, vetenskapsmän, politiker, musiker, alla vill de göra avtryck, bli uppskattade, få inflytande. Vissa har större behov än andra, vissa vill mer än andra styra och ställa, ha makt alltså, vissa önskar sig mer än andra applåder och beröm. Ett mänskligt drag, som gäller även vanligt folk. Jag tänker, alltså finns jag lärde man sig, t.o.m. på latin, i skolan. Åtminstone, om man gick på latinlinjen i gymnasiet. Man lärde sig inte, vad jag märks, alltså finns jag heter på latin.