Affärslivet i "metropolen"

Till och från har det klagats på Vårdcentralen inne i byn, i Gnesta alltså. Jag har själv inte haft någon anledning att klaga. Tvärtom. Jag har varit där ganska många gånger, oftast för att lämna blodprov eller bli vaccinerad. Någon gång har det gällt något mindre ingrepp, någon annan att få en remiss. Det har alltid fungerat strålande. Mycket sällan har jag suttit och väntat mer än några få minuter. Influensavaccinationerna har varit lätt hysteriska med hundratals pensionärer, som vill bli stuckna samtidigt och så fort som möjligt. Är det gratis, och det är det ju, är det poppis. Men det har gått bra det också. Nu har orten begåvats med en vårdcentral till, en som jag tror bedrivs i privat regi och enligt avtal med landstinget. Den är lokaliserad till Västra Storgatan mitt emot kommunhuset. Utan att egentligen ha belägg för det ena eller andra, skulle jag påstå att det verkligen inte är en vårdcentral till, som behövs i Byn. Men vi får se, hur det går.

Affärslivet i Gnesta är väl är lite torftigt, som i de flesta mindre samhällen. Det är orienterat i tre små "minicentra", runt de tre livsmedelsbutikerna, ett i Byns mitt, vid stationen, ett nära kommunhuset och ett en bit österut, i det som kallas Stopp. Runt matvaruaffärerna finns vissa andra serviceinrättningar och butiker lokaliserade. Runt den centrala finns småbutiker, ett kafé, apotek, bibliotek m.m. Runt det västra finns inte så mycket men där finns ortens Systembolag, som ju drar folk. Nu alldeles nyligen har också ortens nya Vårdcentral etablerats där. Vid Stopp hittar man framförallt mat då men där finns också en djuraffär, en apoteksfilial, thaimat och lite annat. Vid Stopp finns också ortens bensinstationer, biltvättar, verkstäder m.m. Bara en av de tre livsmedelsbutikerna sköter postens pakethantering. För att hämta paket varierar det annars, vart man ska, till Pressbyrån eller en liten godisaffär i mitten av byn eller till bensinmacken österut. Det blir två platser i mitten av Byn, en västerut och en österut. Det verkar uträknat.

De tre livsmedelsbutikerna, som ingår i var sin kedja, kappas om att locka till sig andra butiker och inrättningar till sitt "närområde" för att få fler kunder. Tja, vem vet, det kanske är nyttigt med konkurrensen. Något de tre inte verkar konkurrera med är priser och öppettider, där de är så lika att man skulle kunna tro att någon sorts diskussioner förts. 

Hur väljer då kunderna bland det som finns? Inte vet jag men den, som ska till något annat ställe också, väljer kanske helt enkelt den närmaste livsmedelsbutiken samtidigt. För oss personligen blir det nästan alltid Hemköp, som ligger längst bort vid Stopp, för den är helt enkelt bäst. Någon kilometer extra gör inte så mycket, för vi har ändå över en mil in till Byn och vi är alltid hänvisade till egen bil.

Segt och osegt

Jag ska berätta en vardaglig, rätt ospännande historia från myndighetssverige. Det gäller Lantmäteriet, en myndighet som sällan väcker uppmärksamhet och som för det mesta sysslar med ganska okontroversiella ärenden, t.ex. att uppdatera kartor över vårt vackra land. Min historia handlar om att skapa en samfällighet för en enskild väg, något som Lantmäteriet kallar anläggningsåtgärd.



Förra våren kom vi och grannar fram till att vi nog, trots att bara en handfull fastighetsägare är berörda, bör ha en vägsamfällighet för vår privata lilla grusväg på ungefär en kilometer. För ordningens skull. Alltså en sorts förening, där frågor om vår gemensamma väg kan hanteras. Det är inte särskilt många eller stora frågor. Då och då behöver vägen sladdas. Ibland behövs mer grus. Någon gång behöver något göras åt något dike eller någon buske. Snöröjningen på vintern är vanligen den största posten. Intresset att lägga ner eget arbete på vägen är tunt bland berörda fastighetsägare.

Två av oss gav så småningom in en ansökan om inrättande av en vägsamfällighet. Det gjorde vi förra våren. I april, tror jag. Någon dryg månad senare fick vi en bekräftelse på att Lantmäteriet fått vår ansökan. I bekräftelsen meddelades att ärendet inte lottats på någon lantmätare ännu och kötiden för att få en lantmätare utsedd var ett halvår. Det enda tydliga i meddelandet var informationen om, vad vi skulle få äran att betala för förrättningen så småningom.

Tiden gick. Inga livstecken från Lantmäteriet. Förrän nu i februari, då vi fick ett nytt besked om, vad handläggningen av ärendet hos Lantmäteriet skulle komma att kosta, nu med höjda timpriser från förra beskedet. Om själva ärendet sades ingenting. Som svar på en telefonförfrågan meddelades att ärendet fortfarande inte tilldelats någon lantmätare och att, kort sagt, ingen ännu lyft ett finger i vårt ärende. Vidare fick jag reda på att ingen heller skulle komma att lyfta ett finger före sommaren, sannolikt inte före nyår heller. Snittväntetider numera till början av handläggningen hos Lantmäteriet var 10 till 22 månader och ett så oprioriterat ärende som vårt skulle troligen bedömas ligga i den övre delen av det intervallet. Bortåt två år, innan men ens tittar på saken låter lite magstarkt.

Men vi sitter inte i sjön. Vägen är farbar utan Lantmäteriets hjälp. Ilandsborna har gått och kört på vår väg i ett par, tre hundra år utan någon samfällighet, så det ska väl gå bra ett par år till.

Efter beskeden från Lantmäteriet använde jag vår lilla väg för en tur in till byn och Vårdcentralen, där jag behövde få ett blodprov taget inför en undersökning på annat håll. Jag hade inte avtalat någon tid och blev sittande i väntrummet i så där fem minuter. Hela besöket, inklusive inskrivning, provtagning, väntan och adjö tog mindre än 10 minuter och på frågan om, vad det kostade var svaret: Ingenting.

Av detta kunde man dra slutsatsen att vi i Sverige prioriterar personlig hälsa framför kartritning och vägföreningar, vilket är bra mycket bättre än om vi hade gjort tvärtom.

Servicenivå

Tålamodet utsattes för påfrestningar häromdagen, när jag skulle kontakta Hertz biluthyrning för att ändra en bilbokning i Italien, sedan Ryanair självsvåldigt ändrat flygdatum (Ryanair har skickat fyra meddelanden om ändrad flygtid för den här resan). Efter månaders mejlande utan svar och och fruktlösa försök att komma fram på telefon till Hertz i Italien, förklarade en person på Hertz i Sverige att att man inte ska ta bort den första nollan i just det här lokalnumret. När någon till slut svarade i Italien, uppmanades jag ringa ett annat nummer. Och sedan ett tredje och ett fjärde för att till slut få hänvisningen tillbaka till det första. Valda delar av samtalen försiggick med telefonsvarare på italienska, som är lättare att förstå om man kan det. En levande italienare var i alla fall till slut villig att boka om bilen, förutsatt att jag avbeställde den första, vilket förstås skulle innebära en avbokningsavgift och en ny bokning, som dessutom skulle kosta avsevärt mer än den jag bokat för ett halvår sedan.

- But that must be up to Ryanair. They changed the flight date not I. And I have already paid for the car.
- You will have to contact Ryanair about that, sir. Your money will certainly be refunded.
- But I booked the car through Ryanair.
- Yes.
- And you know it is not possible to get in contact with Ryanair.
- Well, sir, I am sorry, Hertz is unable to handle your affaires with Ryanair.

Jag kände mig tvungen att svälja förtreten och boka en ny bil till en bortåt 50 % högre kostnad. Det verkade klart, då min italienska vän plötsligt meddelade

- Your credit card has been denied, sir. You cannot book a new car with this credit card.
- But I don’t have that credit card anymore. It has been replaced. Please, note the number of my new credit card.
- Sorry sir, that is not possible.
- Why?
- That is our policy. You must use the same credit card when you have booked on line.
- Then I want to keep my original booking.
- Sorry sir, that one has already been cancelled, as you wished.
- Can you book a new car for me then, please.
- No, I am afraid you will have to call Hertz in Sweden to do that. Sir.
- How will I get my money back, then, considering that the credit card I used no longer exists?
- Oh, I am sure the banks can handle that in one way or another. Have a good day, sir.

Jag hade då ägnat en timme åt telefonerande och misslyckats fullständigt. Ingen bil alls bokad och en osäker fordran någonstans i cyberrymden. Jag sökte sedan under en halvtimmes tid Hertz i Sverige om saken men inga telefonnummer verkade fungera för mitt ärende utom ett, som hänvisades till från alla håll och kanter. Samtal till just det numret skulle kosta, typ, 3 kronor i minuten. Där kom jag i alla fall fram till en växel, som meddelade: Alla våra handläggare är upptagna. Vi besvarar ert samtal, så fort vi kan. 30-40 spänn för att Hertz ska kunna fixa en bokningsändring är kanske inte så mycket att gnälla om men lite irriterande var det. Hursomhelst fick jag där äntligen tag på en Erik, som visste vad han talade om och som ordnade alltihop på några minuter. Vi bokar en ny bil åt Dig. Inga problem. Du väljer kreditkort. Jag ser till att avbokningsavgiften på den förra bilen tas bort och vi bokar inte den nya genom Ryanair, så ska det nog bli bra. Och priset blir detsamma.

Och det blev det, åtminstone om jag får tillbaka pengarna för den första bokningen, vilket väl känns rätt osäkert. Vad lärde jag mig av ett par timmars telefonerande den förmiddagens? Att Hertz rutiner inte är något vidare men att de har åtminstone en vettig person för 3 kr i minuten och att man helst ska undvika affärer med Ryanair. Om man nu vågar säga det utan att bli stämd, vill säga.

Vardagsbestyr

Ringde igår Skatteverket för att ställa en enkel fråga. Efter diverse knapptryckningar eller muntliga kommandon kom jag fram till den automatiska telefonsvararen eller köadministratören ska man kanske kalla det. Där fick jag veta att 150 personer betjänade telefonväxeln för tillfället och att min plats i kön var 367 (!). Alltså lade jag på och letade vidare själv efter mitt svar. Så småningom hittade jag fram på Skatteverkets hemsida, som f.ö. ständigt byter utseende. Rusningen till Skatteverkets telefonväxel kan kanske förklaras av dålig administration inom Skatteverket eller ett alltför krångligt skattesystem eller båda dom. Eller så tycker verket att vi inte behöver eller förtjänar bättre service. Jag roade mig en gång med att göra en lista över de sämsta telefonväxlarna. Jag tror att Skatteverket var med men då fanns det fortfarande andra som var sämre.

Ute och flyger

Flygplatser har i alla tider, som jag minns det, varit usla på passagerarservice och det sitter i, märkte jag på Arlanda häromdagen. Där ombeds man numera att checka in själv i en maskin och det är väl bara bra det. Det verkar gå mycket fortare än i de tidigare ändlösa köerna fram till incheckningsdiskarna. Men tyvärr hjälper det inte så mycket, utom för dem som reser utan bagage. För dem med bagage var det efter incheckningen bara att börja köa, precis som förr. Nu var det för att få lämna den redan incheckade och egenhändigt taggade väskan på ett band. 10 minuters kö, minst. Irritationen började infinna sig. Till slut blev det i alla fall dags att gå igenom säkerhetskontrollen. Ny kö, denna gång kilometerlång med början i en annan terminal (lätt men inte orimlig överdrift). Efter 25 minuter närmade jag mig röntgenbågarna (av vilka bara hälften var i bruk, trots den enorma passageraranstormningen) och började klä av mig jacka, klocka, småpengar, nycklar, svångrem och skor. Allt packades i plastlådor som på rullband sändes iväg tillsammans med handbagaget genom en egen röntgenundersökning. Men innan dess.
- Stopp däär!, ropade en säkerhetsvakt. har Du en dator i ryggsäcken där?
- Ja, sade jag.
- Har Du inte sett på instruktionsfilmen? Den ska packas upp.
- Hur menar Du då? Den ligger ju här, sade jag, drog upp blixtlåset och pekade.
- Den ska tas upp och ligga synligt i en låda för sig.

Det finns mycket annat att säga om säkerhetskontrollen men jag ids inte.

Sedan skulle jag köpa en deodorant på taxfreeshoppen. Vid kassan blev jag tillfrågad om jag skulle mellanlanda eller inte på destinationsorten.
- Varför frågar du det? frågade jag.
- Jo, för då måste jag plombera påsen.
- Du, det är en deodorant, sade jag aningslöst.
- Regler är regler sade den påläste kassören, tänk om alla skulle tänka så där.

Så småningom sammanstrålade jag med reskamraterna, fick lite kaffe och smörgås och livet lekte igen.

Tack för det, vårdcentralen!

Knäont har man ju lite då och då. Det är väl inte så konstigt egentligen. Man har slitit rätt länge nu på sina knän. Lite extra ont gör det om man smäller in ett knä i en vass sten, som plötsligt befinner sig på fel ställe. Lite knäont brukar gå över rätt fort. Höjden av tåbira är vatten i knäna, sade vi när vi var små. Höjden av vatten i knäna är vågor i håret.

I alla fall. Den här gången gjorde det lite särskilt ont och det ville inte ge sig, så jag ringde vårdcentralen i Gnesta för att beklaga min olycka och helst slippa linka runt som värsta pensionären. Det här hände.

Samtalet kopplades genast fram till en maskin som tog emot personnummer och meddelade att man tänkte ringa upp vid en viss tid senare på dagen. Bussigt! Så slapp jag sitta en kvart i telefonen och trycka på olika knappar och konversera med olika datorer.

På minuten, som angivits, ringde en sjuksköterska upp och frågade vad jag ville. När det klarlagts, även att det inte var någon ko på isen, vilket lär betyda ingen överhängande brådska, kom vi överens om att ett läkarbesök vore lämpligt. Skulle det passa samma dag? Tror jag det.

Träffade läkaren, som frågade och klämde på vanligt sätt och som rekommenderade röntgen. Det tar tid det. Finns det något att göra under tiden, frågade jag pessimistiskt. Visst, Du ska få piller. Men röntgen går fort. Det finns drop in, förstår du. Jag skriver ett elektroniskt recept och en elektronisk remiss. Min hjärna registrerade först drop in som en stor spruta rätt in i knäleden, innan lite förnuft återkom.

Sagt och gjort, dagen efter blev mitt knä röntgat och ytterligare en dag senare ringde vårdcentralens läkare med svaret. Artros, som vi misstänkte och en inflammation. Inte kul men inte heller särskilt allvarligt. Och så fick jag lite rekommendationer, pillerkur, försiktighet och så där. De tillfälliga smärtorna skulle gå över.

Allt detta på två dagar och dessutom trevligt bemötande. Svårslagen service! Allt som allt kostade det 250 kr plus pillren. Svårslagen prissättning!