Lokalt, minst sagt

Vi  bor ju i socknen Gåsinge, som kallas så men faktiskt heter Gåsinge-Dillnäs. Den ligger norr om Byn, vars riktiga namn är Gnesta. Härute på landet vet man, vad ganska många platser i närområdet kallas och det har oftast med fastighetsbeteckningar att göra. Här finns inga gator eller torg med givna namn, som det gör i storsta'n. Här ute gäller hävd och gamla seder, vilka ofta lett till registerbeteckningar i fastighetsböckerna eller så gäller helt enkelt egenpåhittade namn. Det lilla område i Gåsinge, som vi bor i, heter Ilandet. Där finns tre permanentboställen och ett par sommarstugor. Alla häromkring vet, vad Ilandet är. Enligt en uråldrig kartkopia, kallades Ilandet förr, på, typ, medeltiden, för Ilända. Uppe vid allmänna vägen ligger Ålderdomshemmet, som inte varit ålderdomshem sedan Eldkvarn brann och egendöpta ställen som Blomsterbacken, Björnidet och Kattlyckan. Småbyar nära Ilandet, som har allmänt kända namn, är Söderby, kyrkbyn och Vängsö med sportflygfältet. Väster om oss, på en udde ut i Storsjön, ligger en gård, som heter Närlunda, som alla i trakten känner till. I närheten ligger ett torp som i folkmun kallas Kurran, som jag skrivit om förr här. Vid Närlunda ligger också Njords kulle, ett vackert litet område, som genom länsstyrelsens försorg, bevaras i sitt forntida skick. Jag gissar att det varit en begravningslund.

På andra sidan det allmänna vägskälet och vägen mot Blacksta bodde förr en sympatisk kvinna med stora hundar, Gunsan. Hon kände till trakten och hade kört buss här. Hon berättade att man på bussen hit ut annonserade rutten som Hållandet, Ilandet, Pungsund. Det hade hon ropat ut många gånger i ett tonfall hon fortfarande mindes. På den sidan om vägen men närmare Nyckelsjön fanns för länge sedan ett litet torp, som enligt någon lokalboende, kallades, jag tror det var, Pelle i blåbärssnåret. Nu är det tjusigt värre och kallas Sjögården med mangårdsbyggnad, flyglar, allé och rejäla stängsel. Vi kallar vårt eget ställe för Sjölandet, när vi vill skilja på det och Ilandet men det är inte så många som vet. Förr i världen hade jag ett sommarställe, som vi kallade Svartsjölandet och som låg nära Ilända på Färingsö. Namnen går igen lite.

Sommarstugorna på Ilandet ligger på angränsande kulle sydostvart. Hos oss går de oftast under namnet Mäklarns, därför att de, när vi flyttade hit, ägdes av en fastighetsmäklare, som varit död sedan seklet var ungt. Igår gick jag med unghunden en runda över närliggande åkrar, som hos oss går under namnet Jannes åker, som ägs av en bekant Jannes familj, och bort mot Prästgår'n, som vi kallar ett stort hus lite bortom kyrkbyn, därför att det faktiskt en gång varit prästboställe. Åt samma håll men lite tidigare ligger ett hus, som hos oss går under namnet Risings, därför att det, när vi flyttade till för 30 år sedan, bodde ett par där, som hette så. De flyttade redan efter några år men Risings är det ändå. Igår tog jag vägen förbi där och sedan vägen över Ronny. Det är en granngård som, ägs av en man som heter så. Söder om oss, över sjön finns en udde med ett par, tre permanenthus och någon sommarstuga. Den kallas Mobergs udde efter någon fastighetsägare från för längesedan.

En lustighet i sammanhanget är att man numera kan se till att Google maps anger även egenpåhittade namn. Om man söker där efter The Clemens family, kommer en nål upp på vårt ställe på kartan.

Väder och lite lokalt

Igår snöade det tätt på förmiddagen. Lite för varmt var det för att snön skulle bli annat än den vanliga lersörjan i markerna. Blött och rått, för vilken dag i ordningen de senaste två månaderna, vet man inte. Vattensamlingar och plaskvått överallt. Det blev långkalsongerna och stövlarna på inför hundpromenaden. Promenaden fick dröja lite i väntan på att snöandet skulle lätta eller upphöra. Och det gjorde det faktiskt, bara för att snart bli ersatt av duggregn. Men idag på morgonen var det en fin och stjärnklar morgon, med vackra ljuspunkter ovanför grantopparna, ett par grader kallt och rena hundar efter morgontoaletten. Men snö till jul är inget att hoppas på enligt vädersiarna. Det hör för övrigt till ovanligheterna här nere i Sörmland. Så långt om vädret. Det är väl det man tar till, när man inte kommer på något bättre att börja med.

Den lokala nyheten i Byn, som jag kallar Gnesta, centralorten och knutpunkten i lilla hemkommunen, är att vi numera är begåvade med två vårdcentraler. Frösjöns vårdcentral mitt i byn har öppnat nyligen och den verkar fungera utmärkt, faktiskt ännu mer utmärkt än den äldre vårdcentralen, som även den fungerat jättebra, i alla fall för våra behov. Att döma av de två tillfällen jag redan varit på den nyare vårdcentralen, har väl patienttillströmningen inte riktigt kommit igång där, så väntetiderna är än så länge nära noll. Vi får se, hur det går och, om inte, hoppas vi vara välkomna åter till den gamla vårdcentralen.

En annan lokal rapport är att det igår var julfirande i "vår" livsmedelsaffär, den bästa i Byn, som för oss ligger längst bort av de tre i Byn, i det som kallas Stop. Det var onsdag och affären var som vanligt fylld av pensionärer, som den veckodagen får en mindre rabatt. Igår bjöds det dessutom frikostigt på julmat med sill, köttbullar och prinskorv. Det smakade gott och verkade mycket populärt. De mogna männen som serverade hade föstås tomteluvorna på. Det var julstämning under kommersen, får man säga.

Affärslivet i "metropolen"

Till och från har det klagats på Vårdcentralen inne i byn, i Gnesta alltså. Jag har själv inte haft någon anledning att klaga. Tvärtom. Jag har varit där ganska många gånger, oftast för att lämna blodprov eller bli vaccinerad. Någon gång har det gällt något mindre ingrepp, någon annan att få en remiss. Det har alltid fungerat strålande. Mycket sällan har jag suttit och väntat mer än några få minuter. Influensavaccinationerna har varit lätt hysteriska med hundratals pensionärer, som vill bli stuckna samtidigt och så fort som möjligt. Är det gratis, och det är det ju, är det poppis. Men det har gått bra det också. Nu har orten begåvats med en vårdcentral till, en som jag tror bedrivs i privat regi och enligt avtal med landstinget. Den är lokaliserad till Västra Storgatan mitt emot kommunhuset. Utan att egentligen ha belägg för det ena eller andra, skulle jag påstå att det verkligen inte är en vårdcentral till, som behövs i Byn. Men vi får se, hur det går.

Affärslivet i Gnesta är väl är lite torftigt, som i de flesta mindre samhällen. Det är orienterat i tre små "minicentra", runt de tre livsmedelsbutikerna, ett i Byns mitt, vid stationen, ett nära kommunhuset och ett en bit österut, i det som kallas Stopp. Runt matvaruaffärerna finns vissa andra serviceinrättningar och butiker lokaliserade. Runt den centrala finns småbutiker, ett kafé, apotek, bibliotek m.m. Runt det västra finns inte så mycket men där finns ortens Systembolag, som ju drar folk. Nu alldeles nyligen har också ortens nya Vårdcentral etablerats där. Vid Stopp hittar man framförallt mat då men där finns också en djuraffär, en apoteksfilial, thaimat och lite annat. Vid Stopp finns också ortens bensinstationer, biltvättar, verkstäder m.m. Bara en av de tre livsmedelsbutikerna sköter postens pakethantering. För att hämta paket varierar det annars, vart man ska, till Pressbyrån eller en liten godisaffär i mitten av byn eller till bensinmacken österut. Det blir två platser i mitten av Byn, en västerut och en österut. Det verkar uträknat.

De tre livsmedelsbutikerna, som ingår i var sin kedja, kappas om att locka till sig andra butiker och inrättningar till sitt "närområde" för att få fler kunder. Tja, vem vet, det kanske är nyttigt med konkurrensen. Något de tre inte verkar konkurrera med är priser och öppettider, där de är så lika att man skulle kunna tro att någon sorts diskussioner förts. 

Hur väljer då kunderna bland det som finns? Inte vet jag men den, som ska till något annat ställe också, väljer kanske helt enkelt den närmaste livsmedelsbutiken samtidigt. För oss personligen blir det nästan alltid Hemköp, som ligger längst bort vid Stopp, för den är helt enkelt bäst. Någon kilometer extra gör inte så mycket, för vi har ändå över en mil in till Byn och vi är alltid hänvisade till egen bil.

Promenader, runsten och skogsskövling

Med två hundar, hundar av ett mycket energiskt slag, aussies, blir det promenader mest varenda dag och emellanåt ganska långa. Ibland går någon av oss själv med hundarna men ofta har vi sällskap. Ibland tycker vi att att det kan bli aningen tjatigt med promenader i de närmaste omgivningarna, även om de är mycket tilltalande på alla sätt. Då händer det att vi lastar in hundarna i burarna bak i bilen och åker härifrån en liten bit.

I förra veckan var vi i Sjundaområdet, i det s.k. Sjundareviret, om man talar vargspråk. Vi hittade en jättefin promenad med kuperad terräng. vacker tallskog och utsikt över en tjusig liten insjö. Inga vargtecken kunde anas förstås. Jag vet inte ens, om någon finns kvar där. 

Den här veckan blev det en utflykt till Björnlunda, med riktning Ekhov på andra sidan Storsjön från vårt hus räknat. Mycket fint. Vi fick se trakterna närmare hemmet från en för mig helt ny vinkel. Kul! På den promenaden kom vi också till en runsten, som väl har så där tusen år på nacken. Stenen har ett budskap men vi är inget vidare på runspråk. Vi har bott här i trakten i snart 30 år och stenen står, typ, ett par kilometer fågelvägen hemifrån. Ändå har jag lyckats missa den ända tills igår. Tänk så det kan bli.

På hemvägen stannade vi till vid de närliggande skogarna. Tyvärr, är de inte längre några skogar utan numera är de kalhyggen, skräpiga kalhyggen fulla av ris, grenar och kvistar. Landskapet är helt annorlunda bara en bit bort från hemmet och inte är det tilltalande. Det ser ut som en krigszon. Gissar att det är fråga om "kostnadseffektivitet". Som tur är, ser vi inte eländet hemifrån.

Krånglig väg till doktorn

Var på ett besök på Nyköpings lasarett igår. Där har jag varit ganska många gånger genom åren, inte minst för 49 år sedan, då min yngsta dotter föddes där. Bortsett från något litet mankemang för några år sedan, har jag alltid varit mycket nöjd med lasarettet. Men den här gången var det besvärligare och det redan före besöket.  En ombyggnad pågår och ska så göra i tre år till, sägs det. Minst, får man säkert gissa och mycket pengar kostar det. Delar av projektet står stilla i avvaktan på delbeslut enligt SN idag. Där sägs också att ingen vet, var slutnotan hamnar men fyra miljarder har avsatts för om- och tillbyggnad av länets tre sjukhus. Men ny akutmottagning, operationsavdelning och entré ska det bli i Nyköping.

Runt sjukhuset, väster om Brunnsgatan är det rätt kaotiskt och man kan ha synpunkter på anvisningar och skyltning. Igår körde jag som vanligt bil till lasarettet. Med buss från "bortom Gnesta" skulle det ta hela dagen, om det ens är möjligt utan övernattning. Jag parkerade på den stora "patientparkeringen". Jag skulle till huvudentrén och hade letat på nätet efter den och den avdelning jag skulle till. Vart och vägen dit, gick inte att utreda, inte heller vart huvudentrén tagit vägen. Bara att den faktiskt flyttats under ombyggnadsperioden. Den tillfälliga huvudentrén var inte lätt att hitta i verkligheten heller. Det fanns ett entrénummer men det var allt och ett nummer i det här sammelsuriet säger inte mycket. Det vara bara att börja gå. Letandet gick fram och tillbaks, via gamla, numera blockerade stigar, och längs Brunnsgatan. Till slut, efter frågor och läsning på stor skylt med placering långt borta från oss som parkerat, där man bör, gick jag tillbaka till stora parkeringen för att hitta entré nr 7, vars placering alltså inte angavs på några skyltar och inte funnits på någon information på nätet. Det var tur, att jag tagit god tid på mig, för det blev långa promenader både ovan och under mark. Usla anvisningar och dålig information, måste man säga. Dessutom skulle jag betala parkeringen via "appen" SMS park och misslyckades, så att jag tror jag fick betala två gånger för samma parkering av samma bil. Något feltryck på mobilen, något missförstånd, någon otydlighet i "appen" o.s.v. Men tid tog det. Och nu som förra gången var det kö av brydda och huvudkliande patienter framför de få betalningsautomaterna, som inte är lätta att komma underfund med.

Trots långa och vindlande culvertar, gångar och olika hissar från den till slut hittade, provisoriska entrén, hann jag fram i tid, dit jag skulle, till "Klin Fys". Där blev jag, som vanligt på Nyköpings lasarett, mycket väl mottagen, både professionellt och trevligt.

Lokala missar

Igår skickade jag en insändare till SN. Det brukar jag inte. Men jag ville klaga på att hemkommunen inte gör något för elbilarna. Vi får se, om inlägget tas in i tidningen så småningom. Ungefär så här skrev jag och den här bilden skickade jag med.



Efter många års tjat, lät Gnesta kommun till slut sätta upp en laddstolpe för elbilar på stationsparkeringen vid Frösjön. Det var bra, även om det tog lite tid. Sedan blev det inget mer från kommunens sida. En privat laddanordning, som kräver särskilda anslutning, har senare tillkommit nära samhällets östra infart.

Kommunens laddstolpe fungerar inte längre och det har den inte gjort på länge. Det är inte fråga om några dagar utan många månader. Den är ur funktion står det på den. Man blir nästan häpen över att någon orkat sätta dit meddelandet. De två p-platser vid kommunens elstolpe, som är tänkta för elbilar, används även av ägare till bilar utan eldrift, till synes utan påföljd. Det spelar nu mindre roll, för elstolpen fungerar ju inte, som sagt. Man kan fråga sig, varför inte fler laddplatser anordnas och varför inte den enda som en gång ordnats repareras. Fler laddplatser behövs. Det är också bra att sända vettiga signaler.

I SN läste jag, förresten, för några dagar sedan att Sörmlands museum avråder från att ge bygglov till solpaneler på taket till ett hus på Gnestahöjden. Huset ifråga är ett halvgammalt mexitegelhus och muséet tycker tydligen att det går bra med solpaneler på garage och uthus. Varför i all välden skulle det inte passa med solpaneler på villans tak? Muséer är väl bra men ett muséum, som uppfattar sin uppgift som enbart att motsätta sig förändringar, borde inte få vara remissinstans i för samhället viktiga frågor. Alternativa uppvärmningsmetoder är verkligen i samhällets intresse. Vakna Sörmlands museum! tar jag mig friheten att säga.

"Nypan" och "byn"

Idag blir det lunch i Mariefred. Vovvarna (den egna och tillfälliga dagisvovven) får stanna hemma. De har det bättre hemma än i en trång bil, även om de själva inte tycker det, just när vi åker. Gamla vänner från en tidigare sejour i Sörmland för nästan 50 år sedan ringde och ville bjuda på lunch. Trevligt. Vi hade gärna fixat lunch här hemma men vännernas finkänslighet tog över. Jag tror de tyckte att, den som ringde, fick väl ansvara o.s.v. Nästa gång får vi växla. Om inte vi är i deras trakter och det är vi som ringer eller...? Seder och bruk, artighet och hänsyn. Mariefred är fin liten idyll vid Mälaren och marginellt mer avlägsen för oss än Gnesta (byn). Trots att Mariefred är en väldigt söt, liten stad, blir det så att våra vardagliga ärendena för det mesta förläggs till byn, som är någon mil närmare, har lite fler faciliteter och bättre förbindelser vidare.

Vid den tidigare omgången i Sörmland bodde jag och dåvarande hustrun i närheten av Runtuna i en gammal tjänstebostad, tillhörig tjusiga Lindö säteri i en riktig sörmlandsidyll. Vi hyrde tillsammans just med dagens lunchvärdar. Östra Sörmland med sitt, kustnära, kuperade kulturlandskap, är bland det finaste landet har att bjuda på. Tycker jag. Väg 223 mellan Nyköping och Björnlunda är mycket vacker och kan rekommenderas för alla, som missat den. Barnen var små då, ena dottern föddes under tiden, och hustrun var hemmafru. Bilturande var det för min del till Nyköping, där tingstjänstgöring gick av stapeln i tingshuset, i rådhuset och någon gång då och då med utflykt till Gnesta, till det lokala tingshuset, för en rättegångsdag mot lokala förbrytare i byn.

I residensstaden Nyköping hade den gamla rådhusrätten ganska nyligen slagits ihop med häradsrätten. Det vackra rådhuset stod kvar på torget men nu i skugga. Det gamla fina och omtalade småstadstorget var inte längre detsamma efter att man rivit en del gammal trähusbebyggelse och ersatt den med det pompösa och dyrbara stadshuset i vit marmor. Rådmannen, som iförd keps och näthandskar, en gång i månaden framförde sin Volvo genom det vackra sörmländska landskapet mot municipalsamhället norrut i sällskap av en tingsnotarie med bandspelare och akter, berättade historien om Nyköpings stadshus, som blivit dubbelt så dyrt som planerat. Rådmannen var inblandad i lokalpolitiken. Min fråga om den gamla bebyggelsen, som rivits på torget besvarades med en fnysning och "vi kan väl inte sitta här nere och vara någon sorts museum åt stockholmare".

Hamnområdet i Nyköping var inte kul på den tiden. Nu har man gjort fint därnere, bortsett från det gamla SAAB- ANA-lagret eller vad det nu är, som verkligen borde försvinna. Och även längs Lennings väg bort mot Rosenkälla har det byggts ganska mycket och en hel del ganska fint. Nyköping är en lugn och trivsam, liten stad. Nazister finns men de är få och "nyckelskramlarna" håller dem stången.

Numera är den egna anknytningen till "Nypan" mest via barn och barnbarn, som går och gått i skolan där och en dotter som arbetar där. Hmm, vad kan det vara mer? Ja, lasarettet ligger där, förstås, och vi förlägger fortfarande julklappshandlingen till Nyköping. Länsstyrelsen ligger där också men den behöver man ju aldrig besöka.

Vardag var dag

Besökte Nyköping igår, Nypan som det kallas. Körde med laddhybriden - elen räckte till Tystbergaavfarten ungefär, inte så imponerande men i alla fall - i solsken genom det vackra höstlandskapet. Det är inte mycket som går upp mot det sörmländska landskapet. Några ärenden skulle uträttas, ett på vägen och några i Nyköping. Det på vägen gällde att posta ett inrikes paket. Då får man gå till ICA i Gnesta, som vi annars inte använder. Där får man stå i kö. Det är inte många ställen man behöver köa över huvud taget i Gnesta. ICAs postkö är ett, pressbyrån ett annat och apoteket ett tredje. Men köerna är snälla härnere i Gnesta, jämfört med storstadens. Efter 72 spänn i frimärken gällde det att åka slalom ut ur byn, där gatuarbeten pågått sedan förra seklet känns det som. Men så blir det fint också.

I Nyköping parkerade jag runt hörnet från Västra Storgatan. Jag behövde nog stå en dryg timme. Det kostade en tia, som var busenkel att betala i automaten, till skillnad mot parkeringen vid lasarettet, som sköts av Q-park. Där kostar det tre gånger så mycket och där måste man betala både p-avgift och böter, om man betalat men missat någon detalj i det väldigt sofistikerade systemet i automaten.

På Phonehouse, numera Elgiganten, i varuhuset Nypan fick jag vänlig proffshjälp, som vanligt kan jag säga, med att rätta till en konstrande laddare till mobilen. Bra så. På nästa ställe, Specsavers, fick jag reda på att mina sönderslagna glasögon kunde repareras för 600 kronor, så att jag inte behöver använda försäkringen för att ersätta anskaffningskostnaden, 8 500 kr, prova och beställa nya glasögon och betala ungefär 2 000 kr i självrisk. Som hittat. Alltihop gick på en halvtimme, ingen trängsel, inga köer, bara trevliga människor. Det är skillnad mot stressen och trängseln i storsta'n, som jag är glad att slippa, oavsett hur fin storstad just Stockholm är.

Som pensionär slipper jag dessutom för det allra mesta passa tider, utföra uppdrag, ta diskussioner, ha möten, läsa papper och skriva dokument. Man kan i lugn och ro sköta sina små angelägenheter här ute på landet eller i en småstad i någorlunda närhet. Livet på en pinne! Vem sade så? Ernst Rolf t.ex. men uppkomsten är oklar enligt Google. Betydelsen är ändå klar. Uttrycker beskriver en bekymmerslös, trivsam tillvaro.

Lokala arbeten och fågelliv

I dessa dagar står det grävskopor, traktorer och entreprenadmaskiner lite överallt här ute på landsbygden i Gåsinge. Det byggs faktiskt en del nya bostäder i glesbygden men framförallt dras det rör, stora rör och små. Det grävs ner rör och ledningar i backarna överallt.

Avloppsanläggningar byggs om, så att "skiten", ursäkta uttrycket men i just detta sammanhang är det ju bokstavligt menat, från Laxne ska kunna tas om hand i Gnesta, typ två mil söder om själva produktionsstället. Omfattande grävningsarbeten och anläggningar erfordras. Jag har noterat att man här och där lägger ut vägar över åkermark i form av mattor av tvärlagda träbalkar. Jag har inte begripit, om det är för att inte skada åkermarken eller för att begränsa grävningsarbetet eller av något annat klurigt skäl. Uppe vid Vängsö har man just grävt ner ett jättekärl, försett med rör och mätare, kanske någon pump och jag vet inte allt.



Samtidigt dras det fiberkabel i kommunen, för tillfället just här ute i Gåsinge. Ett antal grävare, traktorer och annat behövs för det också. Ansvarskedjan, tror jag, är uppifrån och ner: Telia, Zitius, PEAB, diverse underentreprenörer och konsulter. Fiberdragningen skulle ha varit klar för något år sedan men blev försenad - av finansiella skäl, tror jag. De som utför arbetet är inte lokala entreprenörer utan kommer lite varstans ifrån. Arbetena och maskinerna ställer till det lite här och där. Ett och annat träd knäcks, vägen grävs upp och läggs tillbaka lite sämre o.s.v. Det syns inte så bra på bilden men inte mindre än tre grävare var igår samtidigt igång på närmaste åkern.

Undrar, förresten, om inte sockennamnet Gåsinge på något vis måste ha med de rika förekomsten av gäss häromkring att göra. Särskilt om hösten är det otroligt gott om gäss härute. Så har det varit i alla år vi bott här. I morse såg vi hundratals gäss, träningsflygande, flaxande och skränande, för säkerhets skull över det lilla sportflygfältet härintill. De hade ännu inte fått in v-formen i grupperna men det kommer efter lite övning. Ett mäktigt skådespel. Även ett antal tranor laddar i närheten för långfärd. Ett 50- hålls på en närliggande åker. De låter vackert men är inte så många att man börjar fundera på nytt sockennamn.