Matkultur

Sonen, som är kock, har en svaghet för det japanska köket. Han talar då och då om ramen och jag har förstått det ungefär så här. Ramen är egentligen ett enkelt soppmål, en sorts vardagsrätt för vanligt folk i Japan. Ramen kan göras på många olika sätt och med vitt skilda ingredienser. Vid ett besök i Stockholm nyligen åt vi middag på ett ställe på Gamla Brogatan, AI Ramen, som sonen rekommenderat. Mysigt ställe och trevligt bemötande. Jag vågade mig inte på ramen men hustrun vågade mer och jag  smakade på hennes vegetariska ramen. Själv fick jag en rätt med ris, grönsaker och kyckling. Båda rätterna var mycket smakrika och goda. T.o.m. priserna var aptitliga. AI Ramen rekommenderas.

Det börjar bli alltmer mode med vegetabiliska inslag i kosten och i vegetariska rätter. Förståelsen för behövliga begränsningar av kött- och fiskkonsumtionen verkar ha ökat markant under senare år. Det finns skäl att måna om både klimatet, biologisk mångfald och moraliska aspekter på djurhållning. Själv gillar jag fisk och kött i måttliga mängder men även våra livsmedelsmönster har påverkats av utvecklingen och innehåller numera betydligt mer grönsaker än förr. Som landsortsbor är vi lite privilegierade, när det gäller kött och fisk. Det är lättare att komma över "bra" kött och vi fiskar själva.

Vettig mathållning spelar roll

Igår morse, var det på nyhetsplats i SVT en utförlig rapport om WWFs köttguide. Jag laddade ner "appen" på nytt för säkerhets skull, så jag fick den uppdaterade versionen. Jag skrev t.o.m. ut ett ex. på papper.

Efter att ha tittat igenom guiden och sett alla symboler där, tyckte jag att det gick att dra några tydliga slutsatser. Om man alltid håller sig till Krav-märkta varor, är man "hemma". När sådana inte finns, kan man kika i guiden för "näst eller nästnäst bästa". Nötkött och lamm är aldrig särskilt positivt för klimatet, vilket talar tydligt för rimliga begränsningar av konsumtionen. Detaljerna kan man ägna sig åt med hjälp av guiden men enklast är att i huvudsak hålla sig till svenska produkter. Importerat kött och importerad ost ligger illa till i de flesta avseenden som redovisas, inte minst när det gäller djurhälsan. Viltkött är bäst men det är ju inte så lätt att komma åt för de flesta. Snart nog, borde det finnas gott om vildsvinskött, eftersom det numera är mer gott om vildsvin i våra marker än om något annat.

Som alltid, är prisfrågan en viktig faktor vid livsmedelshandlandet. Just den frågan blir förstås inte belyst av guiden. Det blev den inte särskilt tydligt i SVTs reportage heller. Förklaringen till, varför vi äter så mycket kött och annan mat, som är skadligt för klimatet, djuren eller naturen, är ju just priskonkurrensen. Är den enskilda konsumentens ekonomi ok, finns bättre möjligheter att välja bättre livsmedel än för den med en knaper ekonomi. Det behöver man inte vara Einstein för att räkna ut. Men vägen framåt med mindre konsumtion av kött och mer av vettiga vegetabilier är öppen för alla.

Köttguiden är en utmärkt hjälp, om och när man vill förbättra sina livsmedelsvanor. Nu kanske vi kan förvänta oss en uppdaterad version av WWFs fiskguide också. Grönsaksguide vet jag inte, om det finns någon men jag gissar att det gör det. Måste kolla det.

Vanor och ovanor

Det är måååndag morgon, en sådan då Povel Ramels huvud kändes tungt. I gräsänklingens fall var det p.g.a. helgfestande och får man väl tro, alkohol. Tja, så kan det väl vara för många men man skulle väl gissa att bakfyllan slår till redan tidigare under helgen för dem, som är benägna att bli bakfulla. Förr påstods det att svenskarnas alkoholvanor var koncentrerade till helger och starksprit. Numera kan man väl gissa att det drickandet sprids ut på flera drycker och fler dagar. Bättre eller sämre? För folkhälsan eller det egna gottfinnandet? Tja, det har nog mest med de totala mängderna att göra, vågar man väl gissa.

För att tala bara i egen sak, har vanorna haft en tendens att med åren slätas ut lite till mer måttliga uttag eller insatser.

• Rökvanan varade alldeles för länge men upphörde till slut för drygt 30 år sedan. Den har nog lyckats medföra kroppsskador ändå.
• Matvanorna har nog förbättrats en del, om man ser det från miljö- och hälsosynpunkt. Mer grönsaker, nästan inget "oekologiskt" kött. Förbrukningen av snask och hamburgare och skräpmat har minskat drastiskt. Jag har kanske bidragit lite men i huvudsak är det hustruns förtjänst. 
• Alkoholintaget var under ungdomen mer destruktivt, d.v.s. större mängder på kortare tid och därmed sämre omdöme. Om jag försöker rannsaka mig själv, har det sämsta och farligaste jag ägnat mig åt, inträffat i samband med just det. Det förringar inte ansvaret, snarare tvärtom. Numera är vanorna lite "vuxnare" med något glas vin eller en whisky lite oftare men inte så stora mängder på en gång. Det totala intaget har väl inte ökat så märkbart.
• Vår bensinförbrukning är alldeles för hög med flera motordrivna fordon och trädgårdsmaskiner. Men några förbättringar har genomförts och mer planeras. Tanken är att lejonparten av all förbrukning av fossila bränslen helt enkelt ska upphöra inom en ganska snar framtid. Vi jobbar på det. 
• Vår elförbrukning har minskat rejält med ett välisolerat hus, fint uppvärmningssystem och solpaneler på taket.
• Andra vanors förändringar avstår jag, av finkänslighet, från att redogöra för här.

Ekonomiskt har inget "slätats ut" med åren. Allt blir hela tiden dyrare, mycket dyrare. Det hör liksom till åldrandet att tycka så. Dessutom stämmer det i de flesta tider. Jag hörde det från gamla människor redan i ungdomen. Men, i alla fall, häromdagen gick jag igenom den provisoriska saluhallen på Östermalms torg och fick på ett fik där en liten kopp kaffe med mjölk, latte kallas det ju, och en liten kaka för nästan hundra spänn. Tidigare på dagen hade jag tvättat bilen och köpt en literflaska med avfettningsmedel (det kan bara inte vara bra för miljön men ändå) för lika mycket, nära hundringen alltså. Så det så. Vissa saker har faktiskt blivit dyra. Äsch, det finns viktigare saker att tjata om men den billigaste teslaelbilen kostar 700 000 kr, de andra över miljonen.

Affärslivet i "metropolen"

Till och från har det klagats på Vårdcentralen inne i byn, i Gnesta alltså. Jag har själv inte haft någon anledning att klaga. Tvärtom. Jag har varit där ganska många gånger, oftast för att lämna blodprov eller bli vaccinerad. Någon gång har det gällt något mindre ingrepp, någon annan att få en remiss. Det har alltid fungerat strålande. Mycket sällan har jag suttit och väntat mer än några få minuter. Influensavaccinationerna har varit lätt hysteriska med hundratals pensionärer, som vill bli stuckna samtidigt och så fort som möjligt. Är det gratis, och det är det ju, är det poppis. Men det har gått bra det också. Nu har orten begåvats med en vårdcentral till, en som jag tror bedrivs i privat regi och enligt avtal med landstinget. Den är lokaliserad till Västra Storgatan mitt emot kommunhuset. Utan att egentligen ha belägg för det ena eller andra, skulle jag påstå att det verkligen inte är en vårdcentral till, som behövs i Byn. Men vi får se, hur det går.

Affärslivet i Gnesta är väl är lite torftigt, som i de flesta mindre samhällen. Det är orienterat i tre små "minicentra", runt de tre livsmedelsbutikerna, ett i Byns mitt, vid stationen, ett nära kommunhuset och ett en bit österut, i det som kallas Stopp. Runt matvaruaffärerna finns vissa andra serviceinrättningar och butiker lokaliserade. Runt den centrala finns småbutiker, ett kafé, apotek, bibliotek m.m. Runt det västra finns inte så mycket men där finns ortens Systembolag, som ju drar folk. Nu alldeles nyligen har också ortens nya Vårdcentral etablerats där. Vid Stopp hittar man framförallt mat då men där finns också en djuraffär, en apoteksfilial, thaimat och lite annat. Vid Stopp finns också ortens bensinstationer, biltvättar, verkstäder m.m. Bara en av de tre livsmedelsbutikerna sköter postens pakethantering. För att hämta paket varierar det annars, vart man ska, till Pressbyrån eller en liten godisaffär i mitten av byn eller till bensinmacken österut. Det blir två platser i mitten av Byn, en västerut och en österut. Det verkar uträknat.

De tre livsmedelsbutikerna, som ingår i var sin kedja, kappas om att locka till sig andra butiker och inrättningar till sitt "närområde" för att få fler kunder. Tja, vem vet, det kanske är nyttigt med konkurrensen. Något de tre inte verkar konkurrera med är priser och öppettider, där de är så lika att man skulle kunna tro att någon sorts diskussioner förts. 

Hur väljer då kunderna bland det som finns? Inte vet jag men den, som ska till något annat ställe också, väljer kanske helt enkelt den närmaste livsmedelsbutiken samtidigt. För oss personligen blir det nästan alltid Hemköp, som ligger längst bort vid Stopp, för den är helt enkelt bäst. Någon kilometer extra gör inte så mycket, för vi har ändå över en mil in till Byn och vi är alltid hänvisade till egen bil.

Skämt åsido

Alla snabbköp och livsmedelsaffärer, som vill räknas, har enorma mängder av godis och snask till salu. Utbudet är nästan absurt överdrivet. Stor efterfrågan och jättelik avans, förstås.

Igår hörde jag en nyhet från Danmark om en omfattande svarthandel med godis. Någon enskild tyckare framförde att skälet till den kriminella snaskhanteringen är väldigt höga skatter. Dels är det lika hög moms som i Sverige, dels är det en rejäl sockerskatt. Alltså är det mycket lönsamt att fiffla svart med sötsakerna. Snaskigt, kan man säga. Det var inte första april men det lät lite som en nyhet från Mosebacke Monarki. Man ser för sig uniformerad, kanske beväpnad personal genomsöka bagage och fordon efter geléhallon, choklad och lakritsbåtar. I bilderna från skattmasars tillslag eller tullbeslag ersätts kanske skattmasarnas vanliga pappersflod och knarkpåsar och haschpaket på tullens metalldiskar av winegums och skumbananer. Jo, jag vet, skattebedrägeri och narkotikasmuggling är verkligen allvarligt och inte något att skoja om. Ursäkta då'ra.



Även presidenten västeröver, som skämt ut USA i flera år nu, får mig att tänka på Mosebacke Monarki. Jag minns inte detaljerna men är övertygad om att kung Sunes budskap är betydligt klokare vid en jämförelse. Trump twittrar vidare på sitt infantila sätt, just nu om sina usla opinionssiffror, som han förstås kallar fake. Men hans egna opinionsundersökningar, för sådana har han förstås, visar lika dåliga siffror. Vi får se, hur länge han kan hålla sig från att fuska med sina egna siffror.

Burgare och Jordens överlevnad

Mattias Svensson, en kolumnist i DN, skrev igår om kapitalismens nytta för vegetariska alternativ inom livsmedelsbranschen i allmänhet och i "burgarsvängen" mer specifikt. Han hyllar kapitalets och kommersialismens kraft i de amerikanska hamburgerkedjorna och menar att EU är kontraproduktivt med förbuden att kalla konstgjort kött för kött o.s.v. Svensson oroar sig för alla förbud och påbud även inom miljö- och klimatområdet men hans inlägg handlar mest om hamburgare och konstgjorda proteiner. Tja, det är ju en delfråga i klimatproblemet. Det kan väl rättas till på något vis och ev. konkurrensfördelar för USA visavi EU i livsmedelsindustrin ska förstås jobbas med. Men benämningar på matvaror är, trots EU-byråkrati, ingen stor sak i sammanhanget. Det är lite svårt att jämföra de problem som förorsakas av uteblivna åtgärder mot fossilanvändningen med den påstådda olägenheter för hamburgerkedjornas kunder vid valet av burgare. Och USA-regeringens bristande förståelse för klimatproblemet blir förstås inte ett dugg bättre för att man där får kalla burgare för burgare, även om kossorna inte stått för råvaran.

Ja, ja inser att man måste få fokusera på även mindre frågor och att man inte i varje detaljdiskussion samtidigt kan dra in alla de stora frågorna. Att försöka föra in resonemanget på klimatnyttan av någon sorts större marknadsmässig frihet i USA i allmänhet framför detaljregleringar i EU är ett blindspår i resonemanget. Lite perspektiv måste man ändå ha, även om man väljer att skriva om korv, biff och burgare.

Matvanor

Äter man för att det är gott eller för att bli mätt? De flesta av oss, som lever i länder utan matbrist, skulle väl svara, både, även om hungern är den underliggande drivkraften. Men även delikatesser och "finmat" är ju godast, när man är hungrig. Fast då har man, jag i alla fall, en tendens att äta väldigt fort, så nöjet blir kortvarigt. En intressant aspekt på ätandet är den tilltagande övervikten och fetman i välbärgade länder. Det verkar saknas en naturlig spärr hos människan. Med mer tillgängliga näringsämnen, äter vi mer än nödvändigt. En funktion kanske är att överdriva ätandet för att lägga på hullet och ha något att ta av, när tiderna blir bistrare. Ett djupt liggande behov, som vi inte skulle kunna styra med hjärnan. Ett argument att skylla på. Lika fullt är det många i de rika länderna, som blivit så feta att de dör av det.

Vid barnbarnens besök här, planerades middagar med grönsaker, bönor, pasta och sådant som yngre personer gillar. En eller ett par av dem avstår gärna från kött, någon gillar inte svamp men alla äter det mesta med god aptit, även fisk. En av dagarnas lunch skulle det bli skräpmat på sta’n, hade jag föreslagit. Det blev igår. Alla blev mätta men ingen jublade direkt utom över en särskilt motbjudande milkshake. Det finns gott om skräpmatskrogar i Nyköping. Likadana allihop. Samma utbud hos nästan allihop och massor av kunder. Den vi var på hade en plastrutschkana intill borden, där barn tjöt, så att det var svårt att höra vad någon sade. Där fanns också automater för beställning och betalning, vilket var nytt för mig men gammalt för barnbarnen. Till middagen igår blev det gös från Storsjön, som alla åt med god aptit. Idag är det barnbarnen, som bett att få laga middag. Jag tror det blir hemlagad, vegetarisk pasta.

Vi äter för det mesta gott och någorlunda nyttigt, tycker vi själva, både med och utan barnbarn. Inget saknas egentligen men det är inte frosseri heller. Utom möjligen när det gäller snask och godis. Vissa av oss har svårare än andra att avstå. Morfar, du är släktens värsta godisgris har ett av barnbarnen förklarat redan för länge sedan. Det kanske stämmer men vanorna har faktiskt modererats en del på senare år. Vingummin och nötchoklad förekommer men mer sällan än förr och köps i betydligt mindre mängder. Det hjälper att bo på landet också, för när godissuget sätter in, är det svårt att motivera en biltur ända in till byn, bara för att köpa godis. Någon måtta...

Nordiska matbekymmer

En person delade på FB en artikel från någon sorts tidskrift, digital eller analog, som heter FishEco Fiske, som jag såg nyligen. Det handlade om norsk torsk, som transporteras till Kina, där den injiceras med vatten för att bli mer lönsam och kemikalier för att den ska bli snyggare och gå att sälja lättare. Sedan skeppas den tillbaka till Europa. Ungefär hur smart för klimat och konsumenter är den här hanteringen på en skala från ett till tio, skulle Du säga? Man har hört liknande berättelser förr men saken blir ju inte bättre för det.



En annan nordisk livsmedelsnyhet läste jag om i DN igår. Danmark låter bygga ett stängsel mot Tyskland, längs hela ländernas gemensamma gräns, som är ungefär sju mil lång. Stängslet är inte till för detsamma som Trumps mur, att stänga ute vissa människor. Det danska stängslet är till för att hejda tyska vildsvin att komma in i Danmark och smitta ner danska tamsvin med farliga sjukdomar. Jag känner att det ligger nära till hands här med billiga lustigheter och liknelser mellan de tyska och danska djuren och Trump och en del av hans väljare men jag avstår.

Heja ASC och MSC!

Lyssnade häromdagen på P1 om fisk och skaldjur, som man bör och inte bör köpa och äta.

Sverige tillåter fortfarande ålfiske. Det gör många andra länder också. Varken Sverige eller andra länder borde tillåta ålfiske. Ansvarig minister Bucht slår ifrån sig och säger att det är bättre för torsk och lax, om man inte värnar om ålen, typ. Inte begåvat. Det finns inget försvar för att fånga ål längre. Arten är utdöende, det vet alla. Det är bara att sätta stopp. Det duger inte att skylla på allmän fiskepolitik eller på att den svenska ålen spelar så liten roll. Sätt stopp!

Och att i det läget värna om en försvinnande liten och gammaldags yrkeskår, som livnär sig på att fiska en utdöende art, är naturligtvis inte försvarligt. Lägg ner!

Förresten är det egendomligt att folk fortfarande vill äta ål. Har de inte hört eller läst, hur det står till? Eller bryr de sig inte? Om det inte fanns några kunder, skulle väl t.o.m. ålfiskarna förstå att det blivit dags att sluta fånga ål.

Däremot har jag förstått att det är OK numera med jätteräkor, som är ASC-märkta. Utmärkt! Men det lär fortfarande vara bara en liten del av alla odlade jätteräkor som är ASC-märkta. ASC står för Aquaculture Stewardship Council men det räcker ju att komma ihåg förkortningen. MSC står för Marine Stewardship Council och gäller viltfångat.



ASC- och MSC-märkning ska enligt många, enligt oss också, gälla för all fisk och alla skaldjur som köps i affärer. Vi köper inte längre fisk, som inte är märkt på det viset. Det är lått att kontrollera märkningen och, när man väl lärt sig de få förkortningarna och symbolerna, ingen konst att komma ihåg. Dessa märkningar sägs ge goda, om än inte hundraprocentiga garantier för hållbara odlingar respektive fångster. Inte behöver man då reta sig på egendomliga och svårförståeliga benämningar eller förkortningar. Vi råkar ha tur att kunna fiska en del själva också och då blir det svårare men inte heller nödvändigt att hitta MSC-stämpeln.

Gör något då!

Palmolja är inget vidare för hälsan, särskilt inte raffinerad palmolja. Cancerrisken är påtaglig. Risker med palmolja har varit kända länge och påtalats under åtminstone ett decennium. Läste i SvD att EUs livsmedelsorgan, Efsa, för något år sedan informerade världen mycket tydligt om cancerriskerna med palmoljan men att EU-kommissionen fortfarande, ett år senare, inte agerat. Tjafsande om detaljer mellan experter i WHO och EU fördröjer både internationella och nationella åtgärder men framförallt kämpar livsmedelsindustrins lobbyister emot alla begränsningar och åtgärder. Det svenska Livsmedelsverket vågar inte göra något.

Palmoljan utgör ingrediens i många livsmedel och många av de minst nyttiga. Mycket starka ekonomiska intressen står bakom produktion av palmolja. Livsmedelsindustrin har ökat och ökar fortfarande sin användning av farlig palmolja explosionsartat. Odlingen av palmer för det här ändamålet breder ut sig på regnskogars, artrikedomens och sannolikt även klimatets bekostnad. Och så har det alltså visat sig att vi dessutom får cancer av palmoljan. Hur dumma får vi konsumenter vara? Hur länge ska det här få hålla på? I Italien har flera livsmedelskedjor redan beslutat att rensa sina hyllor från produkter som innehåller palmolja. Varför gör ingen något i Sverige?



Låt oss sluta vänta på saktfärdiga myndigheter. Får jag föreslå att vi alla bojkottar alla livsmedel, som innehåller palmolja. Ja, ja, det kommer att ta lite tid i affärerna att läsa det finstilta men det är väl bättre än att utsätta sig för ytterligare en cancerrisk och bättre än att bidra till den enorma miljöförstöring, som palmoljeproduktionen innebär. Man kan börja med att avstå från margarin, kakor och kex, som för det mesta innehåller palmolja.

Apropå livsmedel, förresten, skrev jag nyligen till miljöministern och frågade, varför vi inte har ett plastpåseförbud ungefär som fransmännen. Bakom min fråga ligger förstås misstanken att lobbygrupper från livsmedelsindustrin ligger bakom att inget görs. Jag fick ett svar från departementet inom några dagar. Det är i sig värt ett erkännande. Men innehållet i svaret var lite blaha. Så här...

Miljöministern prioriterar denna fråga högt, inte minst eftersom mycket plast hamnar i haven. Jo, det var ju liksom skälet till frågan. Som en del av en satsning för att minska mängden plast i haven, har regeringen tagit ett första steg för att minska förbrukningen av plastbärkassar. Från och med 31 maj 2017 är handeln skyldig att informera om plastbärkassarnas miljöpåverkan och fördelarna med en minskad förbrukning. Syftet är att förbrukningen av plastbärkassar ska gå ned. Bra, inte öka alltså. Information är väl alltid bra men det här var väl ganska tunt i alla fall. Ytterligare steg behövs och regeringen håller på med flera kompletterande initiativ på området. Medgivandet att mer behövs var det enda som var bra i svaret men vilka ytterligare initiativ som avsågs, om det nu verkligen finns några, stod inte.



PS ang. palmoljan. Läste just i tidningen att Livsmedelsverket tydligen rekommenderar konsumenter att välja bort livsmedel med palmolja i. Utmärkt! Då kanske man kunde tänka sig några faktiska åtgärder också från verket självt och från politikerna./ds

Annars då?

Läste i SN häromdagen om att cheferna för Skavsta och för flygbolaget Norwegian, Steinmetz och Kjos, gnäller över förslaget till miljöskatt för flyget. Man lyfter fram hot om nedläggning, om skatten blir verklighet. Ingen av dessa chefer nämner ett ord om miljö eller klimat. De tycker väl inte att det är deras uppgift. Man kunde annars önska sig att även en flygbolagsmogul kunde höja blicken. Skulle inte både Kjos och Steinmetz vinna poäng på att åtminstone fundera över grunden för hela saken, om och i så fall varför en flygskatt behövs och hur flyget annars ska hantera klimatproblemet? Men min gissning är att de här gubbarna tycker: Inte alls.

Så, till ett annat ämne. Jag var och handlade igår. Vi använder oss av en av byns tre livsmedelsaffärer, Hemköp på Stopp. Det beror mest på att vi gillar deras frukt- och grönsaksavdelning, som är överlägset bäst i byn. De tre etablissemangen, som finns, Konsum, ICA och Hemköp, är nästan egendomligt "vältajmade" med varandra. Öppettiderna är exakt lika, priserna på samma nivå och utbuden, ganska lika. Inget lågprisalternativ finns i Gnesta. Vid senaste besöket på Stopp köpte jag en mango, en avocado och några ekologiska apelsiner. Kilopriserna räknade jag ut med hjälp av hushållsvågen och "räkneappen" i datorn till 38 kr för mangon, 48 kr för apelsinerna och 107 kr för avocadon. Å andra sidan betalade jag en tia per kilo för vitkålen. Priserna indikerar att man kanske ska handla frukt och grönsaker med lite större förståelse för säsongvariationer. En avocado, som inte var i allra bästa skick och vars vikt till en betydande del avser en oätlig kärna, som man alltså också betalar kilopriset 107 kr för, är inte det smartaste köpet just nu. Kilopriset för ganska torra, små vitlökar var 129 kr. Oskalade sesamfrön i paket, alltså inte färskvara, kostade 63 kr/kilo. Ändå tycker vi alltså att den här frukt- och grönsaksavdelningen är det bästa som finns lokalt. Och så är det väl förresten typiskt "panschisar" att klaga på, hur dyrt allt blivit.

Nobelpris och höns

Att Bob Dylan utsetts till årets nobelpristagare i litteratur är lika förvånande som att ekologiska ägg skulle vara mer hälsovådliga än ägg från burhöns.

Skälet till det förstnämnda är att jag, som väldigt många andra svenskar, trots Chuchill och Alexijevitj, uppfattat nobelpriset i litteratur som något för seriös, ofta svårtillgänglig, finlitteratur snarare än för texterna i en rockstjärnas sånger. Dylan må vara socialt inkompetent men han är rockvärldens eller protestsångarnas eller singersongartisternas superikon sedan ett halvt sekel. I eftersnacket, som pågår för fullt, tycks media ägna mer tid åt Dylans personliga uppträdande än åt det han fick priset för. Säg vad ni vill, ni finkulturens fanbärare men Dylan har varit en viktig och spännande del av livet för flera generationers ungdomar, som sedan fortsatt att lyssna på honom genom livet. Alla vi som sett honom eller klipp från konserter vet att den här personen har otroligt mycket att komma med i sin låtskatt och sin sång men lite, egentligen ingenting, att tillföra av personlig utstrålning. Men de, som tror att man måste vara väluppfostrad, charmerande och kommunikativ för att förtjäna Nobelpriset, är tack och lov få.

Skälet till det sistnämnda skulle vara, läste jag i ett debattinlägg i SvD av några för mig okända hönsintressenter, att de "ekologiska hönsen" måste utfordras med fiskmjöl, som innehåller för mycket dioxiner och andra gifter. Undertecknarna hävdar att inget alternativ till fiskmjölet finns och att ingen annan utväg finns än att sluta med de ekologiska äggen och övergå till att äta ägg från burhöns. Jag hör till den skara av "lurade" konsumenter, som haft det klena omdömet att köpa ekologiska ägg, så jag ska väl känna mig riktigt dum nu. Varför gör jag inte det då? Så miljöpartist jag varit i decennier, måste jag på stående fot (eller så här dags snarare på sittande stol) medge att jag inte har fakta för att rakt av bemöta debattinlägget på ett sakligt sätt. Men att det här inte är hela historien om ekologisk hönshållning och att ekonomiska motiv till valet av det ena eller andra produktionssättet spelar roll för äggproduktion precis som för alla andra konsumentprodukter, är jag ändå helt övertygad om. Lika övertygad som jag är om att modern hönshållning i bur inte erbjuder hönsen ett värdigt liv. Fortsättning lär följa.

Kräftor kräva dessa drycker!

... Så propagerade Albert Engström mot spritförbud inför en folkomröstning för snart hundra år sedan.

Kräftor har sina traditioner eller rättare sagt våra traditioner, som är gamla och del av den svenska matkulturen. Numera är det inte tvång för statare att äta kräftor. Nu är det mera fråga om stora sällskap, larviga hattar, snapsvisor, mystiska kokrecept, öl och nubbar, olika ät-tekniker.

I lilla sjön, som vi bor vid, finns kräftor, signalkräftor som planterats in för några decennier sedan. Inget fel på dem men det finns väldigt många, som är alldeles för små för att duga till ätning. Det spekuleras om orsaken och vad man gör med dem. Matbrist eller för få fiender. Slänga tillbaks dem i sjön eller ha ihjäl dem. Vi väljer det förstnämnda. Kräftorna är inte jämnt spridda i sjön. Man kan lägga ett antal burar utan att få en enda kräfta, om man inte väljer rätt ställe. Vissa, som varit med länge runt sjön, vet bättre än andra var det är. Det gäller, har jag förstått, att hitta ställen, där botten är stening snarare än dyig. Kräftorna gillar dessutom vissa delar av sjön bättre än andra.

Personligen är jag ganska måttligt intresserad av kräftor. Kalasen kan vara kul förstås men behöver ju inte vara det. För min del räcker det att äta kräftor en gång per säsong och blir det ingen gång, sörjer jag inte för det. Av gammal vana äter vi själva kräftor, om vi alls gör det, i augusti eller september. Kräftorna har för oss fördelen att vara det enda skaldjur man kan fånga hemma. Krabba är nästan godare men även krabba räcker att äta vid något enstaka tillfälle per säsong. Räkor är riktigt gott precis som hummer och havskräftor. Ostron är spännande. Musslor är ok men lite tråkiga. För alla skaldjur gäller i ännu högre grad än för andra livsmedel att de måste ha särskilt hög kvalitet. Det är oftast något festligt och särskilt högtidligt med att äta skaldjur. Så där ungefär tycker jag om skaldjur, om någon till äventyrs undrade.

En av de första associationerna, när det gäller kräftor är väl annars Engströms affisch med rubrikens upplysning och med självporträttet, där han pekar på ett snapsglas.

Kött och fisk

En vacker sommarmorgon igen. Vi ska väl snart passa på att fiska lite igen, även om det är ganska varmt. Storsjön är en fiskrik sjö. Det finns abborre, gädda och gös, särskilt gös finns det gott om. Fina, lagom stora gösar får vi på nät hur lätt som helst. På fyra, fem nät blir det för det mesta ett tiotal fina gösar och någon gädda och någon abborre. Vi har haft gös i frysen hela vintern efter förra årets fiske. Gös anses vara en fin fisk. Det är den också men, ärligt talat, beror det väldigt mycket på, vad man gör med den, för den smakar inte så himla mycket. Gösen är fin, kritvit och mjäll i köttet men den är inte som gädda, makrill eller lax som har tydlig smak.

Det finns t.o.m. kräftor i Storsjön, signalkräftor förstås men ändå. Det går att fånga några, om man är ihärdig men grannen är duktigare på det än vad vi är. Vi skyller på att han faktisk är född här, nära sjön, så han vet var burarna ska läggas. När vi lägger våra nät nära ett ställe med lite stenig botten, får vi kräftor i näten också. Ett par gånger har vi fått sutare och en gång fick vi en lake. En lake, i Storsjön! Kräftorna, sutarna och laken fick återvända till sjön, till djupet, höll jag på att säga men det finns inga större djup i Storsjön. På en urgammal karta såg jag att på Storsjöns västra sidan någonstans är det lite djupt. Jag minns inte nu men jag tror det stod mellan 20 och 30 meter. I övrigt är det väl klart mindre än 10 meter överallt och gott om grynnor.

Fiske är en sak, jakt en annan. Här nere på bondvischan är jakt en populär hobby. Under jaktsäsong är det tätt mellan puffrorna och folk i kamouflagekläder. Hustrun och jag har också jägarexamen och gevär men vi jagar inte. Vi har inga invändningar mot jakt i och för sig, så länge den sköts på ett vettigt sätt. Men den sortens verksamhet passar i storskogen, inte i områden med bebyggelse överallt inom synhåll. Att ha folk med skarpladdade bössor inpå husknutarna känns inget vidare. För min del gillar jag över huvud taget inte tanken på att skjuta ihjäl djuren därute men jag har inget principiellt emot att äta viltkött. Numera gäller det ju av andra skäl att hålla igen på konsumtionen av kött, särskilt nötkött och det industriellt producerade. Vi gillar trenden och det är numera sällan vi köper sådant kött.

WWF har sina fisk- och köttguider (de finns på nätet) för dem som vill veta detaljer om, vilken fisk och vilket kött man bör och inte bör köpa. För fisk gäller MSC eller AFC. Den odlade kanske kommer från den här odlingen i Sognefjorden, som vi passerade nyligen.

Bantning

Nu har hustrun och jag ägnat oss åt LCHF under ett halvår. LCHF (low carbon high fat) är en bantningsmetod, som går ut på att man inte äter socker och andra kolhydrater men kan äta allt annat, däribland kött, fisk och mejerivaror. Vi har inte hållit oss till 100 % till bantningsreglerna men ändå följt dem ganska strikt, särskilt vissa av oss. Vi äter inte potatis och andra rotfrukter men fuskar ibland lite med någon morot eller rödbeta. Vi äter inte bröd och pasta. I stället för bröd äter vi frökakor som gräddas i ugn med fiberhusk för att hålla ihop. Bröd kan man sakna lite. Nybakat bröd är en delikatess. Goda mackor finns det gott om i många sammanhang. Pasta tycker jag ibland är synd att vi inte får äta, för det finns så många goda pastarätter. Ris gör inget att vara utan, tycker jag, utom för suschi, som jag gillar. Potatis saknar jag mindre än jag hade trott att jag skulle.

Jag vill minnas att jag skrivit om bantning tidigare här på bloggen, så jag ska inte uppehålla mig vid fler detaljer.

Själva syftet med vårt LCHF:ande är förstås att gå ner i vikt. Det lyckades till en början. Jag gick ner 7-8 kg och det gick relativt fort. Men där avstannade viktminskningen, trots att diethållningen fortsatte. Och jag har hittills lyckats undvika att gå upp igen. Sannolikt skulle jag nu behöva övergå till någon annan bantningsmetod, om jag vill gå ner ytterligare. Nu är jag inte mer än några få kilo från mitt mål, så det kan tänkas att det inte blir någon ny metod för mig.

Det är märkvärdigt att vi lever i så goda tider och i ett så gott land att allt fler i befolkningen behöver banta i stället för att gå hungriga.

Liberal köttsyn

För vissa politiker sviktar förtroendet redan från början, redan innan de yttrat sig i någon ny fråga. Fördomar kallas sådant för. Ville man spetsa till det, skulle man säga att alla politiker hör till den kategorin men riktigt så fördomsfull är inte ens jag. Men en politiker, som jag instinktivt alltid utgår från att han har fel, när han tar till orda, är Liberalernas Carl Hamilton. Han kallar sig Carl B Hamilton, antagligen för att skilja ut sig från andra Carl Hamilton. Hamilton uttalar sig allt som oftast mycket självsäkert, kategoriskt och ibland rent av raljerande. På anglosaxiskt manér skulle man kunna kalla honom a pompous ass men det vore mig fjärran att ta till sådana uttryck. Hur som helst, är han en sann borgare.

Senast jag hörde något om Hamilton, hade han uttalat ha sig i ett debattinlägg i DN, läste jag i SvD igår. Det handlade om importerat kött, vilket han menar att svenska media behandlat illa i vissa reportage, tydligen var det i DN och SVT. Han kallar det den svenska köttprotektionismen. Tala om luftsving! Vad Hamilton egentligen är ute efter, framgår inte av SvD-reportaget. Kanske menar han att svenska lagar om djurhantering, djurskydd m.m. går för långt. Kravet på ursprungsmärkning av kött i restaurangbranschen gillar han i varje fall inte. Av någon anledning. Så här uttalade han sig bl.a. om det han kallar motståndet mot importerat kött: Det bidrar till att människor tvingas fly sina hemländer. Här passar något annat ord bättre än luftsving. Huvudlöst, kanske.

Myndighetsomsorg

Det finns en ny lagstiftning om att restauranger är skyldiga att informera sina gäster om allergener i maten. Informationen kan lämnas skriftligen eller muntligen. För säkerhets skull har man lagt till att, om man väljer det muntliga alternativet, ska det i lokalen finnas en skriftlig uppmaning till kunderna att fråga personalen om informationen. Livsmedelsverket ligger bakom. Det här hörde jag i något konsumentprogram på tv. Man hade undersökt lagligheten och kommit fram till att ganska många restauranger glömt att sätta upp anslag om att gästerna kan fråga personalen. Jaha. Det låter inte alldeles nödvändigt att lagstifta om att kunder ska fråga personalen om saker och ting. De, som har allvarliga allergier, lär väl fråga av egen kraft och, precis som nu, välja restaurang alltefter svaren man får. Är man t.ex. nöt- eller glutenallergiker, tar man reda på sådant, oavsett Livsmedelsverkets skyltkrav.

Förresten verkar det vara på modet för tillfället att välja glutenfria livsmedel. Själv är jag inte riktigt på det klara över, vad faran med gluten är. Riktiga glutenallergiker finns förstås, det är en sak. Men jag tycker jag hör från var och varannan att man vill undvika gluten. Jag måste försöka ta reda på, om det ligger något i det här och i så fall vad. Stora delar av befolkningen kan knappast ha utvecklat överkänslighet mot ett ämne plötsligt. Och folkhälsan har knappast blivit sämre med tiden. Livsmedelsverket har för övrigt utfärdat en bullentin om glutamat, som säger att glutamat i maten inte är farligt men jag vet så lite att jag inte ens vet, om glutamat har med gluten i mat att göra. Så jag ska passa på att fråga personalen på nästa krog jag besöker. Om det finns en skylt där alltså.

Djur runt oss

Hanteringen av våra tamdjur är i många delar kontroversiell. Burhöns, inomhusgrisar vanvårdas i mammons intresse, antibiotikaanvändningen är skandalös i många länder och överdriven även här hemma, djurskyddet brister, även om Sverige är ett föregångsland i det, t.o.m. uppfödning av pälsdjur under vidriga omständigheter är tillåtet.

Men även de vilda djuren skapar rubriker. Ingen har undgått den känsliga vargfrågan. Den har kommit väldigt nära oss här nere i östra Sörmland, sedan ett nytt revir etablerats i området nordost om Klämmingen. Man kan tycka att vargrevir inte passar i tättbebyggda områden. Oroligt blir det förstås för djurhållare med varg i närheten. Det är lättare att värna om vargen, om man inte har den in på knutarna. Om jag visste att en flock vargar hölls i skogen här bredvid, där vi bor, skulle jag inte vara så kaxig, när jag gick ut med hunden eller för att leta svamp. De allra flesta är väl numera med på att vargen ska få finnas i vårt land. Det måste även djurhållare och jägare finna sig i. Stöd till djurhållare för ordentlig stängsling låter fullt rimligt men man bör kunna kräva hyfsad framförhållning av djurhållarna själva också. I Värmland klagas det mycket på varg och jag gissar att det är mest älgjägare, som tycker att det blir för lite över till dem. Tja, det är ju en synpunkt. Älgkött är gott och från miljösynpunkt förhållandevis bra kött. Men med mer älg, blir det klagomål från skogsägare.

Vildsvin är vi många som klagar på. De förstör skörden för lantbrukare, de bökar upp skogar och trädgårdar, de förökar sig i rekordtakt. Men vildsvinen utgör egentligen ett gott tillskott av kött, som produceras naturligt och någorlunda miljövänligt. Om vildsvinsjakten organiseras bättre, och vettiga regler för utfordring iakttas, kan stammen hållas i schack och då kan det finnas gott om vildsvinskött i butikerna. Vildsvinen kan väl på sikt bli ett kosttillskott även för våra stora rovdjur.

Här i Sörmland finns det väldigt gott om klövvilt, så gott om det att det blir dåligt med föda över till älgen, sägs det. Hjortarna börjar bli så många att lantbrukarna börjat klaga på viltskador. Men med kontrollerad och systematisk avskjutning är hjortdjuren ett välkommet födotillskott för dem som väljer att äta kött.

Björn finns det numera gott om i Sverige men av någon anledning är den nästan inte alls kontroversiell. Den lär i alla fall ha förorsakat fler dödsfall och allvarliga skador på människor än vargen. Någon hade nyligen sett och fotograferat en björn i närheten. Som amatör hade man inga svårigheter att identifiera djuret som en björn men någon från länsstyrelsen tyckte det liknade ett vildsvin. Hmm.

Räven, denna vackra städhjälp i naturen, är inte vatten värd i jägarkretsar. Man skjuter den för att undvika konkurrens om rådjurskiden eller av något annat mindre tydligt skäl. När räven förorsakat massaker i hönsgården, det har hänt oss en gång, är den inte vidare poppis, det håller jag med om. Men för det mesta ligger den på plus. Skabbrävar förekommer fortfarande men vi ser det sällan numera.

Det är också ett rikt fågelliv runt oss. Det har jag varit inne på nyligen. Igår såg jag för första gången en skarv här omkring. Den satt på bryggan och torkade sina vingar, en ganska stor rackare men jag vet inte tillräckligt för att säga, vilken sorts skarv det var. Hägrarna verkade lite oroliga men det var kanske av andra skäl.

Igen

Vi äter för mycket kött, mer än vad som är nödvändigt för oss och mer än vad planeten tål. Inte nog med det, vi tillåter att köttdjuren behandlas illa, respektlöst och på ett sätt som befordrar massproduktion och ekonomi men inte djurens välbefinnande och naturliga beteenden.

- Svinuppfödare har uppmärksammats många gånger för missförhållanden med grisar, som aldrig ser dagsljus och som framlever hela sina liv i trängsel på minimal yta av betong. SLU och grisuppfödare propagerar just nu för för att suggor (som länge avlats för att få för många kultingar) ska få fixeras, när de grisat.
- Höns lever inomhus, ofta i små burar, för att uppfödare kämpat som lejon för att kravet på burstorlek inte ska skärpas eller i varje fall skjutas upp i decennier. S.k. frigående höns lever i mångtusenhövdade flockar, där allehanda onaturliga beteenden förekommer.
- Kobönder propagerar för att betestvånget för nötkreatur ska avskaffas. De påstår att det är bättre för korna, om de slipper gå ut.
- Hemska filmer har visats om pälsdjursuppfödning, en verksamhet som dessutom saknar ett vettigt syfte.
- Antibiotikaanvändningen i stora delar av köttdjursuppfödningen är alldeles för hög och döljer missförhållanden snarare än botar sjuka djur vid behov. Det bidrar också till risken med resistenta bakteriestammar.

Missförhållanden i djurhållningen motiveras av lönsamhetskrav, pengar alltså. Det behöver man inte vara något geni för att räkna ut. Producenterna skyller ständigt på konkurrens från länder, som tillåter värre missförhållanden. Men många, både på producent- och konsumentsidan, är beredda att medverka till förbättringar i djurhållningen. För konsumenter finns flera sätt, t.ex. att begränsa sitt köttätande och att så ofta som möjligt välja ekologiskt producerat kött.

Jo, jag vet att inte ett ord av det jag just skrivit innebär någon nyhet. Men, va' fan, ursäkta franskan, man kan väl få stämma in i kören. Det tål att upprepas.

På en räkmacka

Nu lär det vara fritt fram igen för vissa jätteräkor, framgick av en rubrik i någon nättidning. Då ska det bli scampi, det var länge sedan. Och pastasås med stora räkor, och ceviche och sushi. Nyheten svischade förbi men var borta, när jag skulle titta lite närmare. Jag hann inte se, vilka jätteräkor som är OK och vilka man ska undvika även framöver. Kanske har verksamheten med hållbar odling av svenska jätteräkor lyckats, kanske har andra anpassat sin produktion. Det blir till att läsa på förpackningarna ordentligt.

Även vanliga räkor ska man ju se upp med. Svenska västkusträkor är fortfarande rödlistade av WWF, till räkfiskarnas stora förtret. De, räkorna alltså, är för få helt enkelt i förhållande till hur hårt de fiskas. Räkfiskarna är upprörda och påstår att WWF har fel. Det naturliga vore att de i stället anpassade sitt fiske till det som anses hållbart. Kan man tycka. Egendomligt det där med yrkesmän, som överutnyttjar själva förutsättningen för den näring de lever av. Höjden av kortsiktighet.