Corona och sommar

 

Enligt DN har professor Ingmar Skoog rutit till om förbudet mot besök på äldreboenden. Förbudet är farligare för de gamla än covid-19, säger han. Skoog ifrågasätter förbudet, som han kallar en inskränkning i gamlas liv. Han påpekar att frågan om munskydd stötts och blötts i oändlighet och att absoluta vetenskapliga grunder krävts för beslut, medan besöksförbudet inte ens utretts, vare sig då det beslutades eller därefter. Det är lätt att hålla med om. Det finns flera som framfört liknande åsikter. Socialminister Hallengren och statsepidemielogen håller emot om besöksförbudet men börjar visst vackla. Alla politiska partier är för förbudet men det säger inte så mycket. Politiker vet väl inte mer än vi själva om corona och covid-19.

 

Nu får det vara sluttjatat från min sida om pandemin ett tag. Jag gnäller ju för det mesta om att saken överdrivs i media och inser att det även privat är lätt att hamna i coronasnack.

 

Det har varit 30 grader eller mer i flera dagar nu. En härlig sommar har det ju varit med mycket vackert och soligt väder i juni, lite svalare och blandat i juli och hittills jättefint i augusti. Den senaste tiden har det varit lite väl varmt för våra vovvar, som har ganska rejäla pälsar men det har ju just svalnat lite. Lite för varmt var det allt ett tag för deras husse också. Hundarna springer och hoppar och leker ändå men blir törstiga och kanske lite matta framåt eftermiddagarna. De blir påtagligt piggare, om de hoppar i sjön och simmar lite. Men vattnet är bra varmt, jag gissar omkring 25 grader. Om det är helt lugnt, samlas grön sörja i vattnet, som vi inte vill bada i och som hundarna inte får bada i. Men det räcker med lite krusning på ytan, så är det borta. Kajsa, mammahunden, har fått ännu tjockare päls, sedan hon kastrerades. Matte rakar henne på magen men hotar med att raka hela hunden nästa sommar.

 

 

Och så var det ju för väl att den förgiftade, ryska oppositionelle Navalnyj fick flyttas. Hoppas det inte blev för sent. Att Ryssland är ett våldsamt och i vissa avseenden efterblivet land, står klart och personligen hade jag inte spelat på att det skulle lämnas ett tillstånd att skicka Navalnyj utomlands. Upptäcktsrisken för dem, som verkligen legat bakom mordförsöket har väl bedömts som liten eller i alla fall mindre än den politiska förlusten av att fortsätta att förbjuda utresan.

Det finns problem och så finns det problem

Bland all rapportering om corona såg jag nyss en artikel i tidningen om rysk sophantering, speciellt i S:t Petersburgområdet och på det som hette Karelska näset, innan Sovjet annekterade det. Artikeln upplyste om förskräcklig och gammaldags hantering men, om man anstränger sig, kan man möjligen också ana en ljusglimt i den. 

Det handlar om osorterade sopor och att ryska tjänstemän planerar en jättelik, över 400 hektar stor, soptipp i ett sandtag i närheten av Finska viken. Där planerar man att deponera en miljon ton sopor om året. Sopsortering är ett ganska okänt begrepp i Ryssland. Området ligger en dryg mil från Östersjön och markförhållandena är direkt olämpliga för hantering av osorterade sopor.

På den positiva sidan kunde man sortera in uppmärksamheten på ett samhällsproblem och vissa möjligheter att framföra synpunkter på problemet utan att fängslas. En opposition har väckts, som kanske på sikt kan innebära någon omprövning eller åtminstone marginellt minskade miljöskador. Det skulle vara ljusglimten.

I den andra änden finns bedrövligheter. Ryssland är fullt av osorterade sopberg. 4 miljoner hektar ryskt land beräknas vara täckt av osorterade sopor, får jag veta. Sopmängden lär öka med 3 % årligen och en mycket liten mängd återvinns. Stora problem finns p.g.a. bristande sortering, stela strukturer, korruption och lönsamhet på fel ställen. Här har Putinregimen en utmaning. I Leningradområdet, som ryssarna fortfarande kallar området nära S:t Petersburg, har de lokala tjänstemännen flera hemläxor att göra. De läxorna vore vi alla runt Östersjön glada om de ville göra. Det bästa vore förstås att lägga ner planerna på ett sopberg, där det föreslagits. På något officiellt håll förnekas enligt DN-artikeln fortfarande att man beslutat anlägga den gigantiska soptippen men det låter knappast som en omprövning, mer som någon sorts mörkläggning.

Ryskt vapenskrammel

Igår läste jag en förskräcklig historia i DN. Den berättade om ryska supervapen.

Den ryske diktatorn har länge skrutit om det kärndrivna, kärnvapenbestyckade vapnet Burevestnik, som kan hållas kretsande runt jorden i långa tider, antagligen för att utgöra ett påtagligt hot mot andra krigsinriktade makter som USA, Kina och någon till.

Den berättade också om en ny, interkontinental kärnvapenmissil, Avangard, som sades kunna färdas i oberäkneliga banor 27 gånger snabbare än ljudet.

En i sanning sorglig historia om ett land med en depraverad ledning, ett land som invaderar andra länder och använder vidriga prioriteringar i sin ekonomi, ett land som verkar ha återvänt till någon sorts gammal "kallakrigetvärld". De ryska nationalistiska övertonerna når upp till samma höjd som de amerikanska och de kinesiska, kanske t.o.m. överträffar dem. Nationalismen, som alltid bottnar i maktfullkomlighet och rasism, griper omkring sig.

Samtidigt som Rysslands upprustning pågår för fullt, försöker dess diktator tvätta Stalins rykte genom att förneka Stalins och Hitlers nära samarbete i början av andra världskriget. Putin hävdar också, numera, att Molotov-Ribbentrop-pakten, kompisdealen mellan Sovjet och Nazityskland om att dela på Polen, var ett försvar och något att vara stolt över och att det var Tyskland och Polen som tillsammans startade andra världskriget.

"I dag måste Ryssland ta hänsyn till denna fientliga attityd från grannlandet, när vi gör våra militära planer" är ett idiotcitat av Putin, som är direkt hotfullt och som visar att Putin är på trumpnivå, när det gäller sanningshalt och demagogi.

Rysligt

Man läser oroande nyheter om en kärnvapenolycka i Ryssland vid Vita havet. Ryssarna håller tydligen på att skaffa sig atomdrivna missiler, vilka i sig, gissar jag, kan utrustas med kärnvapen. Tala om omänskliga prioriteringar. Under resans gång verkar man ha misslyckats med en robot och giftig strålning sprids nu. Hur mycket, hur farligt och hur långt, får vi inte reda på. Evakueringar har påbörjats, om än sent. Ryska myndigheter tiger, möjligen ljugs det också.

Vita havet är inte långt från oss. En självklar mänsklig rättighet i alla länder borde vara att slippa skador av livsfarlig verksamhet i närliggande länder. Till att börja med borde vi få veta, vad ryssarna fifflar med, hur stor faran är o.s.v. Men att leva upp till sådant, ligger tydligen inte i den ryska, politiska kulturen. Om man, som jag, helt nyligen sett den hemska tv-dramatiseringen av Tjernobyl-katastrofen, ryser man särskilt av rapporterna från Archangelsk och den farliga verksamhet, som bedrivs av "den lede fi från öst", som vissa militärer förr  kallade motståndaren i övningar.

Höga berg och djupa dalar.

En morgon i veckan som gick tittade jag igenom DNs nyhetssammanfattning, den som är fri. Vanligen läser jag hela DN digitalt men ibland skummar jag den korta versionen. Den där morgonen fastnade jag för två väldigt olika artiklar. Den ena handlade om Asiens rikaste man, Mukesh Ambani, som konkurrerat ut sin egen brors företag i telekombranschen. Artikeln handlade bl.a. om Ambanis 27-våningshem, skött av 600 anställda och om hans dotters bröllop, som Ambani anordnat för ungefär en miljard kronor! Ja, en miljard! Man undrar. En annan Kain och Abel-historia är väl den om sportklädeskedjorna Puma och Adidas, där bröder blev gramse på varandra och, i stället för att samarbeta i det gemensamma bolaget, började tävla med varandra. Bådas företag hör nu till Tysklands största börsnoterade företag. Det gäller att inte dra några felaktiga växlar på konkurrensens roll i brödraspelen.

Den andra DN-artikeln, som mina ögon hamnade på den där morgonen, handlade om Nadja Tolokonnikova, frontfigur i den ryska aktivistgruppen Pussy Riot. En klok, välstuderad kvinna, som utmanat makten i sitt totalitära hemland och som suttit i fängelse för det. Men hon fortsätter. En hjälte. Behovet av sådana i Ryssland är skriande. Historian om Tolokonniova är mycket mer spännande och roligare att läsa än den om smällrika bröder, som vill glänsa över varandra.

Varför jag råkade läsa just de där två artiklarna, kan jag inte förklara. Slump mest, tror jag. Det fanns en massa andra artiklar på gott (t.ex. om trafik och väder inför midsommar) och ont (t.ex. om Adaktusson) att ägna sig åt. Men jag fastnade för de där två, den ena om en person, värd beundran, den andra om motsatsen.

Foul play

Ingen inbillar sig att Ryssland är en rättsstat i den mening vi menar, vi som lever i en västlig demokrati. Den ryske regimkritikern Ivan Golunov utsattes för en konspiration av den ryska polisen, som givetvis agerade enligt direktiv, som i slutänden var politiska. Rena rättsrötan. Golunov arresterades, misshandlades, fick sitt hem genomsökt och häktades misstänkt för användning av och handel med narkotika, som man påstod sig ha funnit i hans bostad, vilket styrkts, visade man, av ett fotografi. Klassiskt fuffens. Ja, vi har alla hört och läst nyheten om, vad denne oppositionelle journalist, som länge varit verksam som kritiker av ryska maktapparaten, utsatts för. Arresteringen och behandlingen av Golunov har väckt starka reaktioner i vida kretsar i Ryssland. Den oppositionen slogs inte ner av polis eller militär. Vore man optimist, kunde det kanske tydas som ett tecken på en ljusning i det av diktatur och tyranni plågade landet.

Den ryska ledningen har i fallet Golunov, till skillnad mot vid andra övergrepp, snabbt insett att slaget var förlorat och börjat tala om förståeliga misstag, utse syndabockar långt ner i hierarkin och ta tillbaka anklagelserna mot Golunov. Polisen har tvingats medge flera "misstag". Golunov överfördes tidigare till husarrest och har nu frigivits. Alla kan göra misstag sade någon potentat, journalister också och de gör många. Hör och häpna men man ska väl inte klaga på makten, om den någon gång rättar ett fel. Händelsen är inte sensationell eller ens särskilt allvarlig, om man jämför med mycket annat. Det som är spännande är just maktens agerande. Kan medgivandet av "misstag" också vara ett tecken på någon sorts uppluckring av repressionen? Nja, knappast. Putin, som är en diktator och en klassisk envåldshärskare, jobbar säkert för att uppfattas som folklig men så långt som till att tillåta en demokratisk utveckling värd namnet, är det svårt att tro att han någonsin kommer att gå frivilligt.

Skojare i väst och i öst

James Comey is a proven LEAKER & LIAR.....He leaked classified information, for which he should be prosecuted. He lied to Congress under OATH. He is a weak and.....untruthful slime ball who was, as time has proven, a terrible Director of the FBI. His handling of the Crooked Hillary Clinton case, and the events surrounding it, will go down as one of the worst “botch jobs” of history. It was my great honor to fire James Comey!

Så här twittrar världens mäktigaste man, mäktigaste i varje fall i den meningen att han har fingret på avtryckaren till världens största krigsmakt. Vilken nivå, vilken avgrund! Det är helt enkelt hemskt. Är det någon, som tycker att det är ett värdigt sätt för en mäktig ledare att uttrycka sig. Man kan förstå förre FBI-chefen Comey, som i en bok associerar från Trump till maffiafamiljernas sätt att vara.

100 miljoner amerikaner lär ha röstat på Trump. Om det beror på att de verkligen gillar honom eller att de svalt lobbyisters dumheter och lögner inför valet, vet jag inte men det är ett mysterium, hur Trump kunde vinna valet.

Hyckleriet i världspolitiken har inga gränser. Det har vi känt till länge.

Nu senast framförs från Rysslands högsta ledning att ett vedergällningsangrepp av västmakterna mot Syrien skulle strida mot FN-stadgan. Samtidigt ägnar man sig själv åt omfattande krigföring i samma område och samtidigt har man motsatt sig beslut i Säkerhetsrådet om undersökningar av nervgasattackerna i Syrien nyligen. Man verkar inte skämmas det minsta över det. Kallsinnigheten inför kritiken mot den ryska överfallet på Ukraina och erövringen av Krim var rekordartad. O.s.v. Och så förgiftar ryssarna folk utomlands och blånekar. Och så ska ryssarna, av någon anledning, ha robotskjutningar just intill svenska territorialvattengränsen, förolämpande och skrämmande nära. Det ryska hyckleriet är gigantiskt och börjar dessutom alltmer övergå till handling och hot. Mycket obehagligt.

Om ryssarna och Putin är värre än amerikanerna i just ämnet hyckleri, ska jag låta vara osagt. Trumps nivåer är svårslagna. Lite läskigt att de bägge för krig i Syrien samtidigt.

Den lede fi

När jag för ett drygt halvsekel sedan gjorde lumpen, talade kompanibefälet om risken för anfall av den lede fi, som alltid kom från öst. Rysskräcken var verklighet.

Lite lugnare har det ju varit i några decennier men nu har ryssarna börjat betrakta Östersjön som ett renodlat ryskt intresse, ett ryskt innanhav. Från militär synpunkt åtminstone. Ett aggressivt militärt uppträdande från rysk sida visar att man anser sig ha ensamrätt att bestämma över Östersjön. Ryskt flyg har under senare år markerat mot svenska spaningsenheter och mot Sverige. Nu senast gjorde ryskt krigsflyg tydliga utfall mot ett amerikanskt fartyg på internationellt vatten i Östersjön. Upptrappningen för tankarna till kalla kriget. Ju större inrikesbekymmer Putin har, desto mer verkar det som Ryssland vill markera internationellt i olika sammanhang. Obehagligt. Man undrar, hur mycket makt ryska militären har. För mycket, tycker väl Putin, eftersom han just håller på att skaffa sig en privat armé på 220 000 man.

Från miljösynpunkt är Ryssland inte lika angeläget att ta ansvar för Östersjön.

Varför säga som det är, när det inte är som man vill?

En diktator är alltid en diktator. Man kan inte förvänta sig att en diktator agerar demokratiskt. Då skulle han, för det är ju alltid en han, inte vara diktator. Det gäller inte minst Rysslands diktator. En riktig machogubbe, som inte tvekar att ta till hårdhandskarna. Han har nu alldeles själv bestämt att han ska ha en egen armé på 210 000 man under sitt högst egna kommando. Egentligen är det väl ingen större skillnad på kontrollen av den nya personliga armén och på resten av den ryska krigsmakten, som för närvarande rustas för fullt. Men maktdemonstrationen är uppseendeväckande. Kanske är det vad ryska folket vill ha, en självständig, stark ledare, som kan hålla någorlunda ordning. Vad är det med ryssarna?

I samma artikel i SvD läste jag att man i Ryssland beställt en revision av rysk modern historia. En del av det som hände under sovjettiden, hände nog lite annorlunda än vad som hittills sagts. Då behövs en historierevision. Sovjet var nog inte så dumt ändå. Dags att rätta till det. Nya historieböcker skrivs. En av staten omhuldad stiftelse, som ska fixa biffen, har startats. Under tiden som historieskrivningen manipuleras, manipuleras nutiden. Ett sätt är att invadera andra länder och blåneka till att man gjort det, åtminstone tills dess man skaffat sig det man var ute efter från början. Att kontrollera media är en självklarhet. Vi har blivit vana vid rapporter från Ryssland om propaganda, lögner, politiska mord, rättsröta, mutor och ekonomiskt fiffel. Vad är det med ryssarna?

Putin lär redan vara en av världens rikaste män. Oligarker har blivit en synonym till mutkolvar, som skott sig på folkets bekostnad men som gör som Putin säger. Nu senast sägs det att ett antal personer i Putins närhet påträffats i "The Panama Papers" som intressenter i olika brevlådeföretag. Vad är det med Panama? I Panama är alla katter grå. Här anlitar kreti och pleti, svenskar, ryssar och amerikaner huller om buller samma konsulter. Och alla nekar så länge det går. En känd svensk miljonär, som just blivit påkommen, har lärt sig och säger sig inte ha hört talas om något brevlådeföretag i Panama. På frågan om en komprometterande namnunderskrift blev svaret: Det måste vara en förfalskning.

"Ryssen kommer"

I en utmärkt ledare för att vara i DI varnar Jenny Sonesson för nationalismen, den där som Putin ägnar sig åt i Ryssland och som Ryssland stöder i många andra länder för att skaffa sig makt och inflytande. Så här skrev hon bl.a.: Men det är inte utomparlamentariska högerkrafter vi ska vara räddast för. Nationalisterna i kostym och knytblus som bugar för Kreml är på frammarsch i hela Europa. Ryssland lierar sig med nationalistiska partier som vill rasera det europeiska samarbetet. De förenas i sin avsky för EU, USA, religiös och etnisk mångfald, feminism och homosexualitet. De hyllar familjen, folket och fosterlandet. Många suspekta nationalistiska, politiska rörelser i Europa tar snällt emot ekonomiskt och/eller moraliskt stöd från Ryssland. För att skaffa sig mer makt och för att gynna motståndet mot en mångkulturell utveckling och pågående globalisering på många områden, är många sådana rörelser beredda att delta i någon sorts “underfiltenaktiviteter” med Putin. Det gäller Ungern, Frankrikes största parti och ultrahögerpartier i flera andra europeiska länder som i Grekland och Italien, antagligen också i de nordiska länderna.

Ryssland går utan att blinka och under högsta ledningens ivriga ljugande in med trupper i Georgien, Moldavien och Ukraina och ockuperar stora områden. Nu har Ryssland också börjat delta aktivt i syrienkriget, på Assads sida, ni vet han som bombat sin egen befolkning i fem år för att behålla makten och som sänt halva sin befolkning på flykt. Ryssland rustar som aldrig förr. Putin eldar på den ryska nationalismen med vapen och bakdanteri. Den ryska imperialismen är en fara för hela världen. Putin är ett elände i sig, bristen på rysk demokratisk kultur ett annat. Det är verkligen inte bara gammal rysskräck att oroa sig över, hur långt Putins makt sträcker sig och hur långt han är beredd att gå för att behålla den. Militärt satsar USA oerhört mycket större resurser än Ryssland men det ryska krigsmaskineriet är ändå tillräckligt kraftfullt för att utgöra ett reellt hot mot världsfreden. De ryska ambitionerna tar sig allt tydligare uttryck med ett alltmer aggressivt uppträdande i många avseenden. Nu senast hördes ryska uttalanden från hög nivå, vilka kan uppfattas som rena hot mot Sverige, för det fall vi går med i NATO.

Hoppet får stå till den ryska ekonomin, som svajar betänkligt.

För att lätta upp stämningen lite här, kan jag återge en gammal anekdot på ungefär samma tema från makarna Berglins fatabur. Den ena personen säger: Alla jämrans öststater röstade på Ryssland eller på varandra i Melodifestivalen. Den andra svarar: Det är för att vi har en så'n löjlig armé numera och utan gasleveranser att strypa, är det helt riskfritt att rösta bort oss.

Gubben i lådan

Var är Putin? Han har inte synts i media på länge, ovanligt länge vilket är någon vecka eller så. Han dyker nog upp igen, Putin. Allt annat vore förvånande. Han har lyckats göra sig till envåldshärskare och president mer eller mindre på livstid, oavsett vad reglerna egentligen säger. Vem vore ledsen, om Putin inte skulle dyka upp igen? Ryssarna skulle nog komma över det med lite eftertanke. Omvärlden bävar kanske lite för vad som ska komma i stället. Inga liberala pustar har fläktat runt Kreml på senare år. Nationalism, envälde, maktpolitik, korruption och brist på respekt för mänskliga rättigheter är sådant som Putin använt för att stärka sin makt. Vad skulle hända med allt sådant, om Putin flyttades? Men vem skulle flytta på honom - Generaler, Ivanov eller Medvedev? Sjukdom kanske.

Oroligt

Den politiska polariseringen i världen har tilltagit. Olika maktintressen tävlar med varandra. Mest av alla tycks den ryska makteliten kämpa i denna tävling. Ryssland tar sig friheter, sprider propaganda och osanningar lika lätt som någon annan blåser såpbubblor i vinden. Ryssland tar till vapen och ockuperar, när det passar och struntar i folkrätt och internationella konventioner. Putin drar sig inte för att påstå att hakkorsförsedda kievstyrkor kan bli ett hot mot befolkningen i östra Ukraina och att ryska befolkningsgrupper i andra länder är ett legitimt skäl för Ryssland att invadera och ockupera. Han skickar ut sändebud, som kommer med oblyga hotelser mot de baltiska länderna. Öppna ryska militära provokationer mot fredliga länder har blivit vardagsmat. Den ryska revanschlusten verkar bokstavligt talat gränslös. Kanske kan omvärldens ekonomiska sanktioner och den vacklande ryska ekonomin göra susen. Men det är olustigt att bara ha just det att hoppas på. Tanken på en faktisk, militär kraftmätning mellan Ryssland och Nato med den gigantiska amerikanska krigsmakten i ryggen, kan ge vem som helst kalla kårar efter ryggraden.

Låg nivå

Vad är det för nivå i storpolitiken egentligen. Rysslands agerande och ryska ledares retorik under senare år kan skapa både osäkerhet och motvilja hos vem som helst. Mänskliga rättigheter står lågt i kurs. Man rustar, sprider propaganda, invaderar länder och ockuperar områden med en sorts ruggig självklarhet. Associationer går till förra seklet med Stalin, Sovjet, DDR, Ungern, Tjeckoslovakien, kalla kriget o.s.v.

I Norden ägnar sig Ryssland åt kränkningar av luftrum och rena provokationer. När svenska försvaret försöker hindra undervattensfiffel i Stockholms skärgård men misslyckas med att hitta något konkret, är reaktionen från ryskt håll öppet hån och förstås gängse förnekanden. Ledande ryssar talar om tragisk komedi, fiasko, mörkläggning o.s.v. Tänk om reaktionen i stället vore en lite ödmjukare inställning med viss förståelse för det lilla landets oro inför en jättelik militärmakt inpå knutarna. Tänk om det fanns en vilja att diskutera saken och se till att grannrelationerna sköts på ett respektfullt sätt. Nej, det ryska sättet är att ägna sig åt aggressioner och sedan förlöjliga motståndaren så gott man kan. Jag anser mig inte vara särskilt nationalistisk men det ryska beteendet talar sitt tydliga språk om attityden och mentaliteten hos ryska makthavare. Sandlåda, skulle man säga, om det inte vore så farligt men det låter mer som pueril, ointellektuell våldsfilosofi och ohämmade maktambitioner. Den ryska revanschismen, ivrigt påhejad av Rysslands högsta ledning, är djupt oroande. Men ledargarnityret i Moskva lär vid det här laget ha skott sig rejält med mångmiljardbelopp, som investerats i väst, så i bästa fall kan ekonomiska sanktioner få effekt för att stoppa en rysk fortsatt expansion.