Banken eller madrassen

Här kommer ett inlägg om våra banker, även om jag varit inne på ämnet ett par gånger förr.

Inom områdena pengar och affärer är väl banker ett självklart inslag. Det har de "alltid" varit. I veckan kvartalsrapporterade de fyra storbankerna, som står för nästan all bankverksamhet i Sverige. Såvitt jag förstår, har de visat fina siffror för själva verksamheten, d.v.s. goda intäkter och ganska hyfsad kostnadskontroll, som ger miljardvinster. Det vill de förstås fortsätta med och flera av dem förutskickar omfattande uppsägningar. T.o.m. Swedbank, som haft stora bekymmer med penningtvätt och annat, visar hyggliga siffror. Nordea tjänar också mycket pengar men tycks ha det jobbigt med förväntade engångskostnader.

Det är intressant det där med bankernas jättevinster, för bankerna ska väl egentligen leva på att låna in billigt och låna ut dyrt. Med minusränta från Riksbanken i botten, har man lite svårt att förstå, varifrån alla vinster kommer. Får man gissa att det är konsulttjänster till hyfsat stor del men att det mest är tack vare bolånen, som trots lågräntekonkurrens sägs ge bankerna mycket goda marginaler.

En annan tanke, som slår en rörande bankerna, är att de inte längre har några pengar, kontanter alltså. Ja, några har de väl men inga, som jag kan ta ut. Det var väl en av bankernas viktigaste funktioner förr, att tillhandahålla kontanter. Icke så nu. Kontantanvändningen i landet har minskat drastiskt under senare år och antagligen är kontanthanteringen dyr för bankerna, som därför valt att inte tillhandahålla kontanter åt allmänheten. Bankomaterna har blivit färre och hanterar mindre belopp. Ska jag annars använda tillgodohavande på mitt konto, är jag hänvisad till något enstaka bankkontor i storstaden eller till överföringar, betalningar eller omvägar med plastkort eller digitalt.

Det finns ganska gott om banker i Sverige men marknaden domineras ju av de fyra stora. Med de fyra storbankernas dominans och för den delen samarbeten, får alla småbanker - Skandiabanken, Länsförsäkringar Bank, Avanza och dussintalet andra - det ganska svårt i Sverige, särskilt med inflytande. Så, flertalet av oss bankkunder är hänvisade till de tjänster, som de fyra storbankerna väljer att tillhandahålla och på de villkor de bestämmer. Lite likt det som kallas oligopol, får man väl säga att det är.

Fler sorters pengar

Facebook planerar att sjösätta en ny kryptovaluta nästa år, läste jag. Libra ska den kallas. Man gör det tillsammans med en rad företag inom finansiella tjänster, kreditkortsjättar, telekomföretag m.fl., där man ingår i en form av gemenskap. Men Facebook självt har med någon sorts ensamrätt lagt rabarber på den digitala plånbok, som ska bli ett måste för varje användare av Libra, en digital plånbok, som kallas Calibra. Jo, jag tackar jag.

Bankerna varnar genom branschorganisationer för nya kryptovalutor, har jag läst någon annanstans. Bankerna vill väl inte ha konkurrens, förstås. De är som de flesta näringsidkare och som t.ex. Facebook med sin Calibra. Det gäller att breda ut sig själv och gärna att hindra andra från att göra det.

Vad ska vi vanliga människor med Libra till? Någon kanske hoppas på snabbare hantering, enklare och billigare betalningsströmmar. Inte vet jag. Bitcoin lät spännande i början men verkar ha utvecklats till en pyramidspelsliknande skojarvaluta. Personligen känner jag ingen som helst längtan efter Libra, inget förtroende heller för att det kommer att fungera. Facebook har definitivt inte tjänat ihop till det förtroende, som ett stabilt finansbolag bör ha. Vad är Zuckerberg för figur? Vilka mer styr och ställer i det där bolaget?

Det lär dessutom behövas ett genomtänkt och rimligt regelsystem, som ska säkerställa en seriös hantering, tillvarata konsumentintressen m.m.

Förresten är väl de nationella valutorna inte heller alltid så trovärdiga. Spekulationer mot olika valutor händer då och då, även kronan har det spekulerats mot, minns jag. Riksbankschefen Ingves vill för säkerhets skull skaffa fram en parallell, statsstödd digital krona eller vad en sådan valuta ska kallas. De flesta av oss har ändå helt slutat med kontanter för länge sedan, vilket lär betyda att vi redan betalar nästan allt digitalt.

Apropå valutor, påstår amerikaner att kineserna manipulerat sin valuta, avsiktligt låtit sin yuáns värde sjunka, för att gynna sin export. Kineserna nekar och har enligt ekonomer inte agerat på det viset. Och Trump ljuger ju hela tiden. What else is new?

Höga berg och djupa dalar.

En morgon i veckan som gick tittade jag igenom DNs nyhetssammanfattning, den som är fri. Vanligen läser jag hela DN digitalt men ibland skummar jag den korta versionen. Den där morgonen fastnade jag för två väldigt olika artiklar. Den ena handlade om Asiens rikaste man, Mukesh Ambani, som konkurrerat ut sin egen brors företag i telekombranschen. Artikeln handlade bl.a. om Ambanis 27-våningshem, skött av 600 anställda och om hans dotters bröllop, som Ambani anordnat för ungefär en miljard kronor! Ja, en miljard! Man undrar. En annan Kain och Abel-historia är väl den om sportklädeskedjorna Puma och Adidas, där bröder blev gramse på varandra och, i stället för att samarbeta i det gemensamma bolaget, började tävla med varandra. Bådas företag hör nu till Tysklands största börsnoterade företag. Det gäller att inte dra några felaktiga växlar på konkurrensens roll i brödraspelen.

Den andra DN-artikeln, som mina ögon hamnade på den där morgonen, handlade om Nadja Tolokonnikova, frontfigur i den ryska aktivistgruppen Pussy Riot. En klok, välstuderad kvinna, som utmanat makten i sitt totalitära hemland och som suttit i fängelse för det. Men hon fortsätter. En hjälte. Behovet av sådana i Ryssland är skriande. Historian om Tolokonniova är mycket mer spännande och roligare att läsa än den om smällrika bröder, som vill glänsa över varandra.

Varför jag råkade läsa just de där två artiklarna, kan jag inte förklara. Slump mest, tror jag. Det fanns en massa andra artiklar på gott (t.ex. om trafik och väder inför midsommar) och ont (t.ex. om Adaktusson) att ägna sig åt. Men jag fastnade för de där två, den ena om en person, värd beundran, den andra om motsatsen.

Sila mygg...

Brrr! Kallt! Väntat. Men det blir bättre i morr'n, för det sa' meteorologen igår.

Men bortsett från vädret, hur står det till med de stora affärsbankerna egentligen? Det har införts regler mot penningtvätt, t.ex. att en vanlig bankkund inte får sätta in mer än 10 eller 15 tusen kronor utan att redogöra för varifrån pengarna kommer. För att överhuvudtaget få ha konton på min lilla provinsbank, måste lilla jag här hemma i Sverige fylla i frågeformulär om penningtvätt. Undrar just om myndigheter eller banker fångat någon ful fisk på det sättet. Redan småbelopp väcker oro här hemma utan att några som helst misstankar om brottslighet föreligger. När storbankerna håller på, är det fråga om tvätt av miljarder, som ingen tydligen upptäcker eller misstänker, när det pågår. Swedbank, som inte erkänner något och inte vill lämna ut information, misstänks ju för att ha medverkat i penningtvätt i Estland av, typ, 40 miljarder kronor i dollar eller rubel eller nå't. Det är mycket pengar och en lite annan nivå än den som gäller för kollen på vanligt folks penningtvättförsök. Danmarks finaste bank har deltagit i tvätt av motsvarande två tusen miljarder, det kallas väl två biljoner, kronor. Tanken svindlar. Det är tydligen mest fråga om ryska, smutsiga pengar som ska tvättas, innan de kan använda fritt i västvärlden till att köpa aktier, fastigheter, lyxyachter, fotbollslag eller annat. Om de nordiska bankernas inblandning varit kopplad till penningsvindeln, som den stackars Magnitskij upptäckte och mördades för eller inte, är oklart. Det finns massor av konton, transaktioner och skalbolag att ta sig igenom, om man ska närma sig den stormförmögna, ryska eliten. Att hoppas på utredningar och lagföring i Ryssland är meningslöst. Och, såvitt jag vet, har ingen ännu åtalats eller stämts i de här affärerna någon annanstans heller.

Sila mygg och svälja kameler. Gammalt djungelordspråk, möjligen med biblisk underton.

Pengar och pengars värde

Häromdagen stod det i DN att en kvinna nekats att lösa in 40 000 kronor i äkta, svenska sedlar. Det stod att det var "gamla" sedlar, även om bilden visade nya. Riksbanken hade vägrat inlösen av de gamla med hänvisning till att kvinnan inte kunnat bevisa att sedlarna inte åtkommits genom brott. Själva inlösningsrätten verkar inte ha ifrågasatts utan man hade fastnat på argumentet om, hur sedlarna förvärvats. Även en domstol hade tydligen hållit med Riksbanken. Kvinnan hade uppgivit att hon fått betalt för försäljning av prylar på loppmarknader men inte fått kvitton. Förklaring dög tydligen inte men det var oklart, om Riksbanken generellt anser att man måste spara kvitton från loppmarknadsaffärer eller funnit just den här kvinnan särskilt opålitlig.



I konsekvensens namn borde resonemanget gälla även nya sedlar. Hugaligen! Såvitt jag vet, finns ingen lagreglering, som säger att man måste bevisa mer om laglig åtkomst av nya sedlar, än när det gäller inlösen av gamla sedlar. Måste man bevisa det för de gamla, så måste väl samma gälla för de nya. Intressant det där med pengar och pengars värde och vilken säkerhet papperslapparna och de billiga mynten ger innehavaren. Utan guldmyntfot och allt. Inte för att så många använder kontanter längre men svenska sedlar skulle vara rejält devalverade, om innehavare inte hade rätt att använda värdet av dem utan att ständigt kunna bevisa att pengarna inte åtkommits genom brott. Hur skulle det gå till att uppfylla en sådan bevisbörda? Men så är det ju inte heller och man kan faktiskt fritt använda sina kontanta pengar utan den där omkastade bevisbördan. Nästan, för enligt den s.k. penningtvättlagen, är bankerna ålagda vissa restriktioner, när det gäller insättningar av större kontantsummor. Det var väl där någonstans kvinnan med 40 000 spänn gick på pumpen.

Eftersom många av oss nu för tiden slutat använda kontanter, ska vi kanske fråga oss vad som händer, om och när bankernas och kreditkortsföretagens betalsystemen inte längre fungerar, när platskorten blivit värdelösa och internet kraschat. Då kanske inte Riksbanken heller fungerar men det vore väl trist att satsa på. Så kanske skulle man ha lite kontanter som reserv någonstans. I så fall får det bli på en plats, där tjyvarna inte letar. Inte i madrassen alltså. Eller kanske just där, för som Hasse Alfredsson menade, så djävla dum är inte gubben att han gömmer pengarna i madrassen.

Nätet och plastkort fixar det

Det är numera mycket sällan jag använder kontanter. Gissar att det gäller de flesta av er. Nästan alla våra räkningar betalas på nätet via elektroniska fakturor, ett utvalt bankkonto och mobilt bank-id. Lite löpande kontroll behövs förstås men några tangenttryckningar senare är det gjort. Privata betalningar kan tills vidare skötas via bankernas swish-funktion. Det som inte betalas på något av dessa sätt, kan betalas med olika plastkort eller med någon app på mobilen. Det var månader sedan jag greppade plånboken efter kontanter.

Med de olika moderna betalningssätten är de allra flesta pengatransaktionerna omhändertagna, utom i ett tänkt katastrofläge, där nätet inte fungerar eller bankerna slagits ut. Inga kontanter behövs, utom i nödfall. Någon i tidningen frågade sig nyligen i en artikel, om man behöver bli en "preppare", vilket jag tror betyder en som förbereder sig för kommande katastrofer. Som "preppare" samlar man ihop både kontanter och matförråd, skaffar dieselelverk, säkrar vattentillgång o.s.v. för att överleva nödtorftigt vid framtida krig, finanskrascher eller naturkatastrofer. Jag tror inte att jag kommer att bli en "preppare". Man kan ändå aldrig skydda sig mot alla de framtida eländen, som kan tänkas. Men några sedlar i en byrålåda kanske inte skadar.

Apropå kontanter, ville jag häromsistens betala ett mindre inköp kontant, eftersom jag som omväxling fått några mynt och någon kontantsedel i handen. Jag märkte då att jag inte hade en aning om, vilka mynt som var vilka. De såg mest ut som gamla 2-öringar eller 5-öringar och det var svårt att se, hur många kronor de representerade. Jag fick lov att be en expedit att ur min hand plocka till sig de mynt, som behövdes och då kände jag mig verkligen, som den pensionär jag är.

Vad ska vi med bankerna till?

Bankerna har jag gnällt på ofta här på bloggen. Jag har haft flera skäl, t.ex. då PayPal vid något tillfälle felaktigt lyckades lura banken att från mitt bankkonto betala flera stora belopp utan min medverkan och då banken sedan nekade att hjälpa till. Men min bank är inte värre än andra, tvärtom. Så gnället idag är mer generellt.

Bolån är väl bra men det kan vilket bolåneinstitut som helst tillhandahålla. Man får ingen ränta på sina bankkonton. Betalningstjänster sköts via en app och man gör det mesta själv. Värdepappershandel sköts bäst digitalt. Så, vad ska vi med bankerna till? De verkar inte behövas längre. Inte madrasserna heller, eftersom kontanterna snart är helt ute. Det finns inget på banken, som någon egentligen behöver vara närvarande för, åtminstone inte någon kund. Men bankernas affärer går tydligen ändå lysande, vad de nu håller på med. Igår fick jag ett brev med snigelposten från en numera finsk bank, som jag använt förr, om att jag skulle bli säkrare med deras appar och dosor och vad det var. Pappersåtervinningen.



Men jag gick ändå in på banken häromsistens. Jag trodde i min enfald att jag skulle kunna växla till mig ett mindre belopp i en utländsk valuta där. Det var kalla handen. Jag kunde inte få ut svenska kontanter heller, inte en krona ens av den bank, där mina pengar fanns.
- Nej det har vi slutat med för länge sedan, var förklaringen.
- Varför det?
- Rånrisk, höga kostnader, ingen behöver kontanter längre, you name it, förklarade den välklädda banktjänstekvinnan.
Ingen annan bank heller i Nyköping skulle kunna hjälpa mig med vare sig kontanter eller utländska pengar, fick jag också veta.
- Hur gör jag då? frågade jag.
- Bankomat för svenska. För valuta får du passa på ute på Skavsta, blev svaret.

Medan jag väntade, där inne på bankkontoret, som inte längre behövs, "råkade" jag tjuvlyssna på en konversationen mellan en banktjänsteman i slips och en hoppfull kund, som skulle börja spara, tydligen i aktier. Inklusive mig, var vi två kunder på bankkontoret samtidigt. Undrar när det hände senast.
Kunden: Skulle du köpa aktier i ett amerikanskt bolag, vars enda syfte är att använda folk för att sälja reklam och vars ledare är en ung, medelmåttig amerikan med egen majoritet? Du vet vilket bolag jag menar.
Banktjänstemannen: Ja, det gör jag men du får nog fråga någon annan om det. Personligen, aldrig i livet.
Ett resonemang om klokare placeringar kurser, courtage och risk för börsfall fortsatte en stund men ebbade snart ut, sedan banktjänstemannen talat sig varm för bankens fonder. Kunden lämnade lokalen, för att antagligen aldrig gå in i en bank igen. Undrar om jag själv kommer att göra det.

Jag har också undrat, om jag borde ha lite kontanter "för säkerhets skull", alltså för det fall banksystemet eller internet skulle kollapsa eller om det skulle bli krig eller katastrof. Force majeure kallade vi jurister sådant för. Räkningarna skulle väl få ligga ett tag men mat måste man ju ha. Minsta småsak betalar man numera med kort eller datorn men alla jag frågar har ändå lite kontanter undanstoppade någonstans. Men var ska man ha dem i så fall? Hemma kan det ju börja brinna. Plånboken kan man ju tappa bort eller bli bestulen på. Min lösning på problemet har blivit att strunta i katastrofkontanter. Kortsiktigt kanske men bekvämt. Vi har inte heller något hemligt matförråd gömt någonstans på tomten. Kalla oss optimister.

Ingen fattigmanssport

För dem som till äventyrs funderar på att börja med golf, kan jag berätta lite om prislappen för detta fritidsnöje. Den är ganska rejäl, kan man lugnt säga. Å ena sidan är golf känd som en gammal överklass-sport, där kostnader inte spelar den största rollen, något som möjligen ändrats lite med åren och med ökad popularitet. Å andra sidan kan de kostnader jag räknar upp om en stund givetvis begränsas en del.



För en nybörjare kostar det en rejäl slant att lära sig golf, att träna, ta grönt kort o.s.v. men jag bortser här från sådana kostnader, för jag vet för lite om dem. När man väl fått sitt handicap, ska man vara med i en klubb, vilket är dyrt i de "fina" klubbarna och inte så dyrt på andra håll. Att köpa in sig i en klubb kostade förr på de flesta håll ett antal tusenlappar, på några håll ett antal tiotusenlappar. Jag tror dessa kostnader numera, när antalet nya golfare sjunker och inte stiger. är betydligt rimligare. Klubbor och golfbag och golfvagn måste man ha och det går väl löst på, så där, 10 000 kr. De särskilda golfkläderna lägger man lätt ut lika mycket på initialt och sedan, säkert, ett par tusenlappar om året. Det ska vara särskilda skor, ofta svindyra, bekväma och oömma byxor, helst av något känt märke, windstopper, särskilda tröjor, regnställ, hattar och mössor, golfhandskar för olika väderlekar men bara för ena handen m.m.

Årsavgiften till hemmaklubben går väl löst på mellan 5 och 10 000 kr om året. Vid besök på andra banor tillkommer förstås själva greenfee på, så där, 400-700 kronor och inför en runda, brukar man övningsslå på en särskild "range" vilket kostar en, för all del liten, slant. Sedan ska det hyras golfbil, om man börjat bli lite för trött för åtminstone kuperade banor. Den kostar omkring 400 kr per runda, vilket man ju oftast delar. Så ska man till och från golfbanan och ha lite skaffning före och/eller efter motionen. Några bollar går väl åt också men bollar är någorlunda överkomliga. Så en golfrunda "någon annanstans" kostar oftast en tusenlapp.

Lite mellan tummen och pekfingret, blir det materialkostnader på, typ, 20 000 kronor och årliga kostnader på ungefär lika mycket. Då har jag väl tagit i lite men vissa lägger ut mycket mer och jag har alltså, inte räknat med kostnaden för att ta sig in i själva sporten, givetvis inte heller för golfresor utomlands för den, som kan och vill bekosta sådana.

Man kan inte beskylla golf för att vara ett billigt nöje, även om sporten förändrats lite, sedan spelarna hade pressveck på byxorna och golfskor med tofsar ovanpå och spikar i sulorna. Det är inte en myt att golf är en dyrbar sport, som tidskriften Svensk Golf någon gång försökt göra gällande.

Money, money, money...

DI betyder Dagens Industri. Den kanske handlar något lite om svensk industri men i huvudsak handlar tidningen om pengar, mera pengar och mest pengar. Det är placeringar i aktier, fonder, boende och allt vad det är. Jag har just testat med en prenumeration, för det kom ett erbjudande och jag var nyfiken. Och så har DI en glimrande skribent i Andreas Cervenka. Men det kommer ändå att bli slut med prenumererandet efter första perioden. En dagstidning, som bara handlar om pengar, duger inte riktigt.

Under resten av "DI-tiden" kan jag läsa om affärer, t.ex. börskursernas utveckling, som varit uppåt länge nu, alltför länge tror några. Det måste komma någon sorts ras, snart, tror några. Bostadsrätterna i storstäderna kommer nog också att rasa snart men de har bromsat in lite redan och nu har de planat ut, tror några. Några tror si om det och det bolaget och några andra tror så. Detsamma gäller fonder, branscher, valutor och en massa annat penningrelaterat. Börskraschen eller bostadskrisen måste komma snart eller inte på länge. Hipp som happ. Det är inte mycket vetenskap i det där med pengar och placeringar men det finns massor av åsikter och spekulationer. Och vill man gissa, vilka bakomliggande skäl den ena eller andra gurun egentligen har för att snacka upp eller ner värdet på olika tillgångar, är man verkligen långt ute i träskmarken.

Ett som ändå verkar klart är, att det är i USA de största pengarna finns, de största skulderna också. I gårdagens DI fanns en jämförelse mellan Apple och Amazon. En massa staplar visade omsättning, vinst och börsvärde för de bägge amerikanska jättarna. Apples börsvärde är så där tre och en halv gånger omsättningen. Inte helt lätt att förklara det. Apples börsvärde är 925 miljarder dollar och man tävlar nu enligt DI med Amazon om att först spränga tusenmiljardersvallen. Apple leder hittills klart men Amazon har minskat avståndet och planerar att göra det rejält i år. Men Apple tjänar också mycket pengar, med en jättelik årsvinst på, typ, bortåt 70 miljarder dollar i år. Till skillnad mot Amazon, som bara gjorde en vinst på futtiga 4 miljarder dollar 2017, vilket man hoppas kunna dubbla i år. Tesla å andra sidan förlorar så där sex miljoner dollar i timmen, medan storägaren funderar på rymdfärder.

De här siffrorna betyder nog en del för börshajar och ekonomer men visst är det svårt att greppa. I svenska pengar, skulle värdet på Apple snart vara tiotusen miljarder kronor. För så mycket pengar kan man nästan köpa hela Sverige.

Pengars värde

Det finns många sätt att göra reklam på. Och reklam finns det ju väldigt gott om nu för tiden. Överallt. Jag såg inför den s.k. alla hjärtans dag, en annons av Interflora. Ett vackert foto visar en bukett röda rosor. Fotot skvallrade inte om priset. Alla, som köpt röda rosor någorlunda nyligen, vet att de inte är något lågprisalternativ. En sådan där ros kostar väl, så där, mellan en femtio- och en hundralapp, låt mig säga 75 kronor. Det var väl bortåt 40 rosor i buketten på bilden, vilket betyder en bukettkostnad på, typ, 3 000 kr. Lika mycket betalar många människor per skaft för att gå på lyxkrog i storsta'n, bara för maten. Vinpaket därtill kan väl kosta ungefär vad som helst. Det var annat förr, när en "Steak minute" och en stor stark på grillbaren kostade ett par tior. Femtusen spänn för middag för en person på krogen och 10 000 för två, jo jag tackar jag. Det blir till att sprätta upp madrassen, om man vill köpa exklusiva blommor eller gå på finkrogen. Det är läge att se sig om efter mer normala krogar och lite bonnigare blommor.

Apropå pengar, kontanter alltså, så har jag nu för tiden nästan aldrig mer än någon enstaka 50- eller hundralapp i plånboken. Det är alltmer sällan man behöver kontanter. Jag försöker hålla igen på antalet plastkort men det har en förmåga att bli några stycken ändå. Det där vanliga betalkortet, ett kreditkort, bensinkort och så de där andra som man också ska ha, körkort, SL-kort, golfkort. Men framförallt finns ju internet, som gör att man kan sköta alla penningtransaktioner från datorn hemifrån eller för all del varifrån som helst med mobilen. Swich säger det bara eller svisch på svenska, så är pengarna borta och skulden förhoppningsvis betald.

De där riktiga, konkreta förmögenheterna, som Joakim von Ankas, finns inte längre mer än i guldform hos riksbanker och sådant. Nu får rik som fattig lita till banker, bolåneinstitut, valutaväxlare, fondhandlare och andra som tillhandahåller digital information om vad man äger och vad man är skyldig. Tar man ett banklån, skapar banken på något underligt sätt nya pengar, som man dessvärre aldrig ser röken av men måste betala tillbaka i alla fall men som gör att man kan köpa den där bostaden. Om man äger några aktier, får man inte se dem heller nu för tiden. Borta är tiderna med tjusiga fyrsidiga dokument, som skulle ge intryck av stor rikedom och som innehöll ark med kuponger, som skulle rivas/klippas för att berättiga till utdelning. Numera är aktierna inget annat än digitala tecken och bekräftelser hit och dit och till dem kopplade virtuella penningtransaktioner.



Satoshi Nakamoto, vem det nu är, kom då på det där med bitcoin, den digitala valutan, som verkar vara en modern, låt vara tillkrånglad, form av de gamla pyramidspelen. Ett ekonomiskt verktyg, som gör bankerna överflödiga, låter ju spännande i och för sig men det är långt kvar till det läget. För bitcoin har våldsamma kursrörelser förekommit och det verkar dessvärre som om både det och några andra liknande försök med digitala valutor lockat till sig avsevärda mängder av skojare och brottslingar.

Pengar, kontanter och digitala tecken

Bitcoin, den till bankerna obundna digitala kryptovalutan, steg förra året med hur många procent som helst. En bitcoin var 2013 värd omkring en tusenlapp, några år tidigare bara några ören. Värdet för en bitcoin sägs nu i början av januari vara 120 000 kr. Kursutvecklingen för bitcoin låter inte särskilt rimlig eller ens seriös.

Konkreta bitcoins finns inte. Man kan inte gå om kring med några bitcoins i rockfickan, liksom. Bitcoins finns bara för att man säger att de finns eller rättare sagt kan visa att det står på en skärm att de finns och därför att några andra håller med om det. Fast på olika sätt kan man egentligen resonera på liknande sätt om alla valutor och bärare av värden, som ska kunna byta ägare någorlunda enkelt. Ingen tror att en papperslapp, som det finns ett belopp och någon bild av en filmregissör eller operasångerska på, har något faktiskt värde i sig. Och guldmyntfoten avskaffades för länge sedan. Numera får man lita på politikerna och folks förtroende för statens finanser för att få utlovad nytta av papperslapparna. På sikt är det allt en dålig idé att gömma pengarna i madrassen. Och bitcoins kan man alltså inte gömma där, även om man ville. Men kryptovalutor kan göras omöjliga för vissa, läs myndigheter, att se och spåra. Det är väl en av poängerna med dem.



Eftersom nyhetsmedia och vissa myndigheter fått ögonen på bitcoin, har undre världen börjat använda andra kryptovalutor mer än förr. Ett annat skäl är väl att bitcoin antagligen rusat färdigt i värdestegringsrallyt för en tid. Bitcoin har alltså fått konkurrens av andra kryptovalutor, särskilt sådana som är anonyma och inte spårbara och därför attraktiva för tjyvar och undre världen. Det finns monero, Zcash, ethereum och säkert flera.



Bortsett från kryptovalutor, har datoriserade betalningsformer blivit legio för de allra flesta transaktioner. Kontanthanteringen har under senare år minskat alldeles tydligt och gjort att man nästan aldrig behöver plocka fram de gamla papperssedlarna, särskilt inte, så länge man är kvar i landet. Att betala kontant har börjat tillhöra ovanligheterna, ibland t.o.m. ett tecken på mindre seriösa betalningar.

Själv använder jag numera högst sällan kontanta pengar. Det kan inträffa att någon julklapp består av kontanter, någon gång behövs mynt till parkering och betalning till bridgekassan bör man klara med sedlar, eftersom kassören inte använder svisch eller liknande. Men i stort sett alla transaktioner sker ju numera på nätet eller med plastkort. De Astrid, Greta, Evert, Ingemar och Birgit man har i plånboken kan lugnt bli liggande där i långa tider. Inte ens bankerna använder kontanter längre. De har inte ens kontanter tillgängliga annat än mindre belopp i automater.

Periodbokslut 17

Hur var 2017 då?

Det var inget vidare år för klimatet, inte för haven heller. Krigen i Syrien och Jemen fortsatte och inte var det kul i världspolitiken vare sig med reaktionärer i Ungern, Polen m.fl. eller med tokstollar som Jung Un och Trump. Men #metoo-uppropet var en frisk fläkt.

I det lilla, för oss själva härute på svenska vischan, var 2017 ett bra år i största allmänhet.

Familj

Barnen har haft det bra, allihop. Alla tre har under året kommit överens med sina föräldrar och i förekommande fall med sina barn. De har alla som vanligt varit mycket seriösa och duktiga både hemma och i jobbet. Barnbarnen, som börjar bli stora, har utvecklats till världens trevligaste barnbarn. Duktiga och skötsamma har de allihop varit under året.

Arbete

Nedtrappningen av arbetslivet, som pågått i ett antal år, har fortsatt under året. Även hustrun har under året pensionerat sig men tar tillfälliga uppdrag när det passar, precis som jag.

Bostad

Vi har under året trivts lika bra som förr med att bo inte bara på landet utan dessutom ganska enstörigt. Vårt hus är rymligt men lättskött och har bara ett plan, vilket väl kommer att visa sig praktiskt så småningom. Omgivningarna är oförändrat vackra men förebud om nedskräpning i grannskogen har hörts.

Hälsan

Status OK. Vi är båda rätt så friska, särskilt hustrun. Lite småkrämpor har förekommit men inget allvarligt. Ny hjärtdoktor i Södertälje för min del verkar fungera utmärkt. Hälsan har under året var god även för familjen i övrigt, alltså när det gäller barn och barnbarn.

Socialt

På vänfronten intet nytt. Och det ska man vara glad för numera. Vi har nästan alla gamla vänner kvar, någorlunda friska och sunda. Min till åren komna men ungdomliga x-svärmor dog plötsligt i 96-årsåldern efter ett både långt och rikt liv, ett sorgligt men värdigt avslut.

Kändisar

Bland kändisar var det ju trist med de tre storheterna Alfredsson, Ekman och Wolff som lämnade in under året. Stora scenpersonligheter alla tre. I min värld har ingen annan svensk komiker nått samma höjder som Hasse Alfredsson.

Nöjen

Vi är nöjda även med nöjesfrontens utveckling under året. Till den hör husdjur, bestämmer jag nu. Vår fantastiskt fina hund går från klarhet till klarhet, tycker Matte och Husse. Vi fick vara i Italien på ett vackert ställe, i härligt sommarväder en hel månad i början av hösten. En del golf blev det för min del, men lite mindre än vanligt. Husbilen luftades på Öland, i Norrland och i Finland.

Pengar

Det ekonomiska går jag inte närmare in på här. Varken andras eller egna pengar eller renar talar man om, fick jag lära mig som liten.

GOTT NYTT ÅR!

Pengar, pengar...

... ser vi alltmer sällan, kontanta pengar alltså. Pengar numera är för många ett saldo på något konto som hanteras genom kortanvändning eller datorinstruktioner. Kontanter behövs för färre och färre ändamål. Pengar som används till bostadsköp syns aldrig heller. De märks genom betalningsavier. Reverser och säkerheter ordnades en gång och pengarna fördes över till en säljare. Skuldberget växer.

Ekonomer och andra oroar sig för svenskarnas snabbt ökande skulder. Bara i oktober ökade skulderna med 17 miljarder från september. Man kan väl i alla fall säga en sak: Att det är inbjudande att låna pengar, om räntan är väldigt låg, nära noll och om den ränta som betalas är avdragsgill. Riksbankschefen har fokus på att inflationen ska upp till 2 %, vanligt folk lägger märke till sina räntekostnader. Hur Ingves & co ska få folk att låna mindre utan att höja räntan, är inte lätt att räkna ut. Amorteringskravet hjälper väl lite men inte tillräckligt. Att politikerna kan bidra genom att begränsa ränteavdragen är väl ganska klart liksom att effekten förstärks, när räntan höjs. Men det verkar motigt för politikerna att åstadkomma det. Att tillgången på bostäder har svårt att hänga med efterfrågan, både upp och ner, skapar särskilda bekymmer.

Vad betyder allt det här på lite sikt då? Har vi en växande risk för en bostadsbubbla nästa år, när folk vill men inte kan sälja sina storstadsbostäder utan jätteförluster? Ser vi fram emot nya bankproblem, när folk inte längre kan betala sina skulder? När nås kritiska punkter? Hur långt bort är nya bankkriser och finanskriser? Tja, ingen tycks veta. Inte ekonomerna heller, som kanske borde veta mer. En slutsats blir väl att ekonomi inte är någon exakt vetenskap.

Gullregn

Facebook lever sitt eget liv med sina logaritmer. Facebook talar om för oss, vad vi ska göra, tycka, gilla, älska och gotta oss i. Narcissismen flödar som aldrig förr på Facebook. Berättelser och foton från det egna livet, delningar, selfies, ständigt "uppdaterad status", "lajkande", "småbarnssmileys", vänlistor och allt annat som vi två miljarder användare ägnar oss åt på Facebook. Kan man hitta på sådant och dessutom manövrera ut kompanjoner och medgrundare, kan man bli riktigt, riktigt rik. Zuckerberg heter en smällrik amerikan, som nu anses god för omkring fem, sex hundra miljarder (ungefär i kronor) och som sägs aspirera på presidentposten vid nästa val, gissningsvis med devisen, kan man bli så rik, måste man ju kunna regera landet.

I landet med en sittande president, vars psykiska hälsa ifrågasätts allt öppnare och av allt fler, finns en topplista över amerikanska miljardärer, som jag tittade på i morse. Nämnde Zuckerberg var den fjärde rikaste på listan. Trump kommer med sina ynkliga 25 miljarder (ungefär i kronor) långt ner på den listan, så långt ner att jag inte hittade honom. På 10-i-topplistan är flertalet sådana som sysslat med datoranknutna verksamheter (programvaror, e-handel, sociala media), ett par som sysslat med finansiell verksamhet och bara två från industriverksamhet och de två är dessvärre ett par bakåtsträvande bröder i kemikalie- och fossilindustrin.

Budskapet vid Forbes publicering av listorna är att de rikaste blivit väldigt mycket rikare sedan förra året. Här är det dollar som räknas, bara dollar.

Tunnisar

Svenska banker håller fanan högt, när man pratar om investeringar i bolag, som inte respekterar mänskliga rättigheter eller rimliga miljöhänsyn. Åtminstone gör man det utåt och åtminstone ibland och åtminstone när inte andra - läs ekonomiska - hänsyn väger tyngre, vilket de alltid gör.

SEB och Nordea har kommit fram till den tjusiga slutsatsen att man inte ska svartlista vissa bolag vid sina fondplaceringar utan att man i stället ska föra en dialog med företag, som egentligen inte är passande att placera pengar i. Och, förstås, fortsätta att placera pengar i dem under tiden. Är det någon som tror att den inställningen gagnar mänskliga rättigheter eller miljön?

Pengar är viktigt. Med pengar styrs allt här i världen. Med pengar kan man t.o.m. köpa bättre klimat och miljö. Om det lönade sig, vill säga. Bankerna, som bara är till för att hantera pengar, har listat ut att lönsamhet inte bryr sig om sådant tjafs som mänskligt elände och en förstörd planet. Så bankernas slutsats är inte överraskande, även om SEBs svarta lista för någon vecka sedan var det i ett par dagar, innan SEB, drog tillbaka den och bestämde sig för "ägardialog" i stället.

Tråkigt men egentligen var även den nu tillbakadragna, svarta listan motiverad av pengahänsyn. Om SEB inte trott att det var ett bar sätt att locka till sig mer resurser, kunder och kapital, hade man inte föreslagit det från början. Money, money, money...

Livet rusar på

Apropå gårdagens inlägg om diamanter, så ska man väl egentligen inte ägna pengarna så mycket uppmärksamhet. Många kan nynna med i visan En fattig trubadur. Du kan ingenting ta med dig dit du går, sjöng Edvard Persson och i modern tid Cornelis. En av verserna går så här

Du kanske är en rikeman
som samlar i en penningpung
Fast den för ut är stinn och tung
Du gnider och går an
En kassakista är din gud
Men så en afton får du bud
Och alla dina slantar små
Vad hjälper dom dig då

En klen tröst för dem, som har det knapert men det är bara att hålla med. Om sensmoralen är att välbeställda ska tjäna mindre pengar eller göra av med det de tjänar fortare, kan diskuteras.

Och folk dör till höger och vänster nu för tiden, tycker jag. Inget nytt med det, får jag inse. Folk dör ju. Men det är många kända, som dött nu ett tag, verkar det som. David Bowie, Umberto Eco, Prince, Carl Fredrik Reuterswärd, Leonard Cohen, Muhammad Ali, Olle Ljungström, Torgny Lindgren, Freddie Wadling, Josefin Nilsson, Gösta Ekman, Jan Chrispinson, för att bara nämna några. Vi vanliga människor dör utan annan uppmärksamhet än från de närmaste. När de stora och kända dör hör vi talas om det under en kort tid i rubriker, minnesbilder, intervjuer, eftermälen och olika sorters minnesföreställningar. Efter några dagar, för vissa bara några timmar har uppmärksamheten även runt kändas död lagt sig och inget nämns längre om dem. Livet går vidare som vanligt, som om inget hänt. När någon man känt till väl eller beundrat mycket dött, kan det nästan kännas anstötligt att folk så snart uppträder så normalt och så vanligt. Men det är offentlighetens osentimentala villkor.

Bredare uppmärksamhet för vanligt folks död är begränsad till spektakulära dödsorsaker eller till att många dör på en gång. Utom bland de närmaste förstås, vilket borde vara detsamma för stor eller liten, fattig eller rik. Rätt vad det är, är någon bara borta. För de kvarvarande blir det kanske annorlunda, många är ledsna, några sörjer, en del får pengar, vissa bryr sig inte. Mycket litet i världen runt omkring påverkas av att människor dör hela tiden. Vad kan vara mer naturligt? Livet bryr sig inte.

Blev det allvarligt det här eller blev det allvarligt? Vad är det för fel på allvar, då?

Investeringsobjekt

Pink Star såldes just på en auktion för över 71 miljoner dollar, motsvarande 640 miljoner kronor. Rätt mycket pengar, eller hur, för en stenbit. Den är ju unik. Den är på si och så många karat. Den är ju rosa. Den är äkta, säger experterna.

Hur många svältande kan man hjälpa med så mycket pengar? Hur många sjuka kan botas med 640 miljoner? Hur många hus, kan man bygga eller köpa för det, hur många lönearbetare kan man avlöna under lång tid för det? O.s.v. Man kan räkna på fingrarna och fundera på, hur mycket det är. Vad man inte kan är att förstå, hur det värdet fungerar i förhållande till en liten stenbit. Är det absurt eller är det absurt att den som köpt Pink Star, skulle kunna kasta stenbiten i havet och därmed omintetgöra allt detta, bara för att stenen sjönk till botten och p.g.a. av en enskild nyck. Lite svårt att greppa. Inte för att risken är överhängande.

Att pengar har ett symbolvärde och representerar ett sätt att bedriva handel och göra affärer är en sak, liksom att pengar i form av kontanter snart inte behövs utan kommer att ersättas av ettor och nollor i datorer. En annan sak är att penningbelopp normalt motsvarar något verkligt värde. Visserligen har man blivit lite luttrad av priser för t.ex. konst, som då och då lämnar vett och sans. Ett klassiskt exempel är den holländska tulpanmanin på 1600-talet. På aktiebörser säljs emellanåt, för fantasibelopp, aktier i bolag, som inte har några konkreta tillgångar, som inte tjänar några pengar, därför att investerare tror, inte nödvändigtvis att bolaget kommer att bedriva en lukrativ verksamhet och skapa värden utan att aktierna, oavsett verkligheten, kommer att stiga i värde. Pengar och pengars värde har en abstrakt sida i den meningen att pengarnas värde inte avspeglar ett verkligt värde på bytesobjektet utan ett värde, som betalaren tror ska bli verklighet, bara därför att någon annan sannolikt kommer att tro ännu mer nästa dag. Nytta av objektet kan betalaren kanske ha men det är verkligen inte nödvändigt. Köpare och spekulanter flockas för att få del av kakan, vilket inte är kakans värde utan värdestegringen. Allt som oftast vänder trenderna, oavsett om tidigare rallyn avsett aktier, diamanter, guld, tavlor, bostadsrätter i Stockholm eller tulpaner.

Hå, hå, ja, ja. Världens ekonomer tycker väl det här är självklarheter. Det tycker inte jag. Men om frågetecknen kan rätas ut genom förklaringar eller om åtgärder behövs rörande själva pengarna eller för att vissa har för mycket av den varan eller för vissa typer av affärer eller rörande något annat, är ämnen för en längre diskussion. Det säger ändå något om fördelningspolitik, att en person kan köpa en stenbit på 12 gram för bortåt en miljard.

Skräp och lur

Åtta av tio skräppostmeddelanden till min e-postadress är erbjudanden om penninglån, små eller stora, långa eller korta, dyra eller svindyra. Det finns mycket pengar, som man vill ha ränta på. Det verkar som om en grå bankmarknad vuxit fram. Med officiell minusränta eller nollränta, lär det fortsätta så. Att bankerna vill låna gratis av småsparare, är en sak. När vanliga människor ska låna, är det en annan. Då kan räntorna vara betydande ibland rena ockret. I de här låneerbjudandena, som jag hela tiden får, finns exempel på båda.

Men jag begriper faktiskt inte det här med minusränta riktigt. Det är inte lätt för vanligt folk att förstå, vad Riksbanken håller på med, med sina räntebeslut, räntebana, inflationsmål och allt vad det är och ibland undrar jag, om ens ekonomerna begriper. Det är alldeles för tidigt att höja räntan från minus 0,5 till minus 0,25. Hur skulle det se ut? Snabb snurr på pengarna är melodin, ökad konsumtionstakt, större inflation, det verkar klart. Ska man behöva fundera över makro och mikro för att försöka fatta? Eller är det så enkelt att man bör göra sig av med så mycket som möjligt av sina kontanter och sy in resten i madrassen? Fast med den önskvärda inflationen blir kontanterna mindre värda även i madrassen. Pengarna bränner i fickan på dig, brukade min mor säga, när jag var ung och hade köpt för mycket, för fort. På den tiden fick man lära sig att det var klokt att spara. Nu är det annorlunda, nu eldas det på ordentligt. Budskapen är klara. Applåder till konsumenterna. Hjulen måste rulla. Sparande i pengar är ren förlust.

Apropå skräppost, förresten, så kom nyligen till samma junkmailbox i min dator ett meddelande att jag hade 13 863,13 kr på mitt konto och kontot skulle upphöra i slutet av månaden. Samma mejl har senare återkommit flera gånger. Någon verkar väldigt mån om att få betala ut 13 863 kr till just mig. Allt jag behövde göra för att få pengarna var att skicka uppgifter, anmäla, logga in och, ja ni vet, så'nt där. Tyvärr framgick det inte, vilket institut det var, som hade skulden till mig. Som avsändare angavs "Viktigt meddelande" och mejlet kom från något som kallas brugerpanelet.com. Jo, jo. Annars hade jag kanske kunnat kräva ut beloppet och skänka det till Amnesty eller Greenpeace eller till något annat vettigt ändamål. Men jag får nog ta det för vad det är, förberedelser för ett vanligt bedrägeri eller bondfångeri eller lurendrejeri, som det kunde kallas förr. Kärt barn har många namn. Nigeriabrevens tid är förbi. Nu finns det snabbare och effektivare sätt att nå många dumbommar på. För någon måste ju nappa på alla oblyga försök på nätet. Annars skulle de väl inte hålla på.

Skitiga skepp och snabba cash

Vid besöket i Kroatien nyligen låg vi med segelbåt någon natt i Dubrovnik. Vi hade funnit en plats nära den stora hamnen för att slippa gå till yachthamnen, som ligger relativt avlägset. I stora hamnen låg två jättelika kryssningsfartyg, vardera med lika många tända ljus som en normal svensk småstad och naturligtvis med dieselmotorerna, tiotusentals hästkrafter, igång dygnet runt. Dubrovnik är tydligen en vanlig hamn för kryssningsfartygen, liksom Venedig. Och mycket riktigt, de två stora fartygen lämnade på kvällen och var redan nästa morgon ersatta av två nya, nästan lika stora. Detta pågår tydligen hela tiden och det var bara i en av säkert hundratals hamnar med liknande trafik. Alla dessa tusentals kryssningsfartyg gör inte bara av med oräkneliga mängder ton dieselolja. De släpper också ut enorma mängder toalettavfall, ofta utan någon som helst rening. Motsvarande pågår, som alla vet, även Stockholms hamn med hjälp av finlands- och estlandsfärjorna. Ingen politiker tycks vilja ta i det problemet.

Vid avfärden från Dubrovnik i bil såg vi uppifrån kullarna ytterligare ett stort fartyg. Det låg på redden i en intilliggande vik. Det var inte riktigt lika stort som färjorna inne i hamnen men nästan och å andra sidan med mycket modernare “stuk”. På babordsidan fanns en öppning stor nog för att ta ombord en 15 meters tender boat och fartyget hade enligt vanligtvis välunderrättad källa plats för tre, samtidigt landande helikoptrar. Den lyxkryssaren tar inga “paying guests”. Den lyxkryssaren är en av tre, som lär ägas av den ryske oligarken Abramovitj, som också äger det engelska fotbollslaget Chelsea. Pengarna för yachter och fotbollslag och övrig förmögenhet är inte något som Abramovitj jobbat ihop själv i sitt anletes svett. Det räcker väl att påpeka så. Men nu hör han till den promille av världens befolkning, som, enbart tack vara mycket pengar, inte behöver bry sig om något, som inte passar.

Högervindarna håller i sig

I dessa högerextremismens dagar läste jag på morgonen i tidningen om högervindarna i USA, med clownen Trump främst men uttjatad, och i Frankrike, med skojare som Le Pen och Sarkozy i spetsen. Sedan läste jag att man i Polen antagligen ska skärpa abortlagarna ytterligare och ta ordentliga kliv bakåt i utvecklingen. Polen är redan i samma liga som Irland, när det gäller abortförbud. Båda länderna har starka katolska kyrkor och, uppenbarligen, en majoritet av bakåtsträvande män. Det är länge sedan, som Blandaren och andra kallade Polen för vårt nya fosterland, för att svenskor reste dit för att göra abort.

Bläddrade vidare i tidningen och till kapitalismens drömvärld med en hel artikel om lyxyachter i prisklasser mellan 100 och 500 miljoner, någon för bortåt åtta miljarder. Det var barer, pooler, lounger och kabiner med dubbelsängar och marmorbadrum o.s.v. Det framgick inte, hur mycket olja de förbrukar, när de emellanåt ska ut på böljan den blå. Vem köper en sådan lyxyacht egentligen? Men det måste väl finnas kunder, eftersom det är ett helt gäng olika företag/varv, som producerar lyxskeppen. JAS Gripen, som jag var inne på igår kostar mer, en miljard per styck, så där. För ett enda krigsplan, om man hade kunnat och och mot förmodan velat köpa ett, hade man alltså för samma pengar kunnat få flera lyxyachter av värsta sorten. Kapitalismens vägar är outgrundliga.

SD här hemma fortsätter med sina skandaler. De lever lite på dem, verkar det som. Men, allvarligt talat, hur kan de ha kvar den där med järnrören, som ständigt gör bort sig, i en ledande position. Fast fortfarande säger opinionsinstituten att omkring 17 % stöder SD, vilket är svårt att ta till sig. Nu börjar underliga historior om samröre med Ryssland höras och det ska väl åtminstone göra att några av de där procenten faller bort.

Jag prenumererar på en elektronisk, högerinriktad dagstidning. Enbart för att den alltid har de bästa korsorden, är jag noga med att framhålla. Gamla kamrater börjar menande humma lite om att man blir mer reaktionär och borgerlig med stigande ålder. Det stämmer in på flera av dem själva men inte på mig, så det så. Och det är inte bara för att jag läser tidningen på skärm och avstår från dagliga papperstidningar, som börjar låta riktigt gammaldags och rätt onödigt. Vet inte riktigt, varför jag tyckte det var värt att påpeka det där här. Och sedan låta det stå kvar.