Många vapen, många skott

En präktig plattityd i dessa dagar är att framföra att orlandoskjutningen var ett hemskt dåd. Det är som att säga att man ogillar "nine eleven" eller Behring Breivik. Det är många som känner sig manade att twittra om orlandohändelsen, läser jag i tidningen. Allas tankar går till offrens anhöriga. Cameron, Hollande, Löfvén, Netanyaho och en massa andra högt uppsatta politiker twittrar och påstår att de tänker på de efterlevande. Ja, ja, jag vet att det är ett kondoleansmantra och kanske diplomatisk god ton från vissa. Men jag tycker inte man behöver vara cynisk för att ifrågasätta, vem som kondolerar vem och varför.

Amerikanska skolskjutningar och andra massmord är dessvärre inget nytt. Inte de amerikanska vapenlagarna heller. Förr eller senare måste amerikanerna göra något åt saken, med eller utan guds hjälp. En av grundvalarna för USA är religionsfriheten. Trump tycks inte hålla med om det. En annan mänsklig rättighet även i USA är att inte bli skjuten, bara för att... Undrar om republikanerna i landet fattat det eller om de fastnat i att IS och islamister är orsaken till alla masskjutningar. I ett land, där antalet legala, civila vapen överstiger antalet medborgare.

På mänsklighetens bakgård

Igår kväll såg jag i SVT på sammanställningen av dokumentärfilm från befrielsen av olika koncentrationsläger i slutet av andra världskriget. Materialet är till stor del sammanställt av britten Bernstein men har av dimmiga politiska skäl legat arkiverat tills nu. Bilderna är så ohyggliga och så omänskliga att de inte låter sig beskrivas med ord. Filmmaterialet visar ett socialt sammanbrott, en samhällets härdsmälta, som dragit med sig obeskrivligt elände och total mänsklig förnedring. Under en kort tidsperiod, ett drygt decennium, i mitten av förra århundradet lyckades nazisterna flytta ett helt land tillbaka till medeltiden. Behovet av dokumentation är uppenbart, hur hemsk den än är. Som bekant finns i många europeiska länder partier, som flörtar öppet eller fördolt med de nazistiska idéerna. Ju mer information och dokumentation som sprids om bakgrunden, desto bättre.

En egendomlig historia

Sedan Tomas Quick/Sture Bergvall dömts och friats för åtta mord, den största skandalen i svensk rättshistoria, är det nog snart bara justitierådet och f.d, justitiekanslern Lambertz, som anser att Bergvall är skyldig, tills han bevisat sin oskuld och att det inträffade inte alls är någon rättsskandal. Åklagaren i målen, där Bergvall felaktigt fälldes, kommer inte att ställas till svars för någonting, säger riksåklagare, för det var så länge sedan. Bergvalls tidigare ombud, som i många år medverkade till de felaktiga domarna, vill inte kommentera saken. Tre, eller i alla fall två, duktiga jurister har har visat sidor, som man inte hade väntat sig. Det finns goda skäl att utreda dessa och andra insatser av poliser, psykiatriker och jurister i den här mycket märkliga historien.

En professor i juridik har i samband med det sista frikännandet uttalat att Bergvall nog inte får något skadestånd för de felaktiga fällande domarna, eftersom Bergvall själv medverkat till dem. En egendomlig slutsats med tanke på att Bergvall påföljd för de felaktiga domarna var sluten psykiatrisk vård, vilket man bergsäkert påstår att han fortfarande hade behov av vid de olika erkännandena och felaktiga domarna. Dessutom är det väl högst osäkert, om det finns fog att hålla Bergvall inspärrad. Hans behov av sluten psykiatrisk vård, som han inte dömts till, kan inte gärna motiveras bara av att han tidigare erkänt brott, som han inte anses ha begått. Två fel blir inte ett rätt, inte tre heller.

Det återstår också att fundera på vilka mördare, som fortfarande går lösa i alla dessa fall. Vad säger polisen om det? "Cold cases", kanske.

Vilda västern

Den friande domen mot en "vigilanteperson", som i Florida skjutit en färgad man till döds och påstått självförsvar, har väckt många och starka känslor. Det kan man förstå. De långtgående “stand your ground-lagarna”, eller “shoot first-lagarna”, som belackare kallar dem, stämmer inte alls överens med vår rättstradition. Nödvärn i Sverige säger att det kan anses försvarligt att ta till rimligt våld, om det är nödvändigt för att freda sig mot ett övergrepp, medan man i stora delar av USA menar att man inte ska behöva avlägsna sig från våldet, även om det är möjligt utan att man har rätt att vara kvar och försvara sig, om så behövs genom att döda den man befarar ett angrepp från. Annorlunda uttryckt, nödvärn kan vara tillåtligt även om det inte är ett direkt självförsvar eller även om man hade kunnat undvika konfrontationen genom att fly. Med en sådan lagstiftning lär det inte vara lätt att fälla en misstänkt mördare som hävdar självförsvar, om vittne saknas. Frågan om bevisbördan för nödvärnsrätten kan man diskutera länge men för USAs del finns en viktig principfråga att fundera över. Det är, vilka eventuella rasistiska förtecken dessa “shoot first-lagar” kan ha. Och då kopplar resonemanget direkt tillbaka till Zimmerman i Florida, som följde efter den unge afroamerikanske Martin och sköt ihjäl honom, ivrigt hävdande att han blev hotad av 18-åringen, ett hot ingen annan sett.

Apropå övervåld, så har en stor nyhet på sistone varit den polis som pryglade en berusad man med batong och som blev filmad under tiden. En mycket obehaglig film som ger associationer till ett mycket värre fall, även det från USA, när ett antal poliser misshandlade Rodney King svårt. 87 filmade batongslag skapade då upplopp och motsättningar, där även med rasistiska inslag. Den svenska händelsen utreds nu av åklagare. Polismyndigheten har bestämt sig för att tills vidare varken säga något eller göra något, ett agerande som kan skapa motsättningar mellan polisen och medborgare. Hela landet har sett misshandeln och alla som tänker efter kan inse att polisens agerande inte är försvarligt, oavsett vad mannen kan ha sagt tidigare till polisen. Att polismyndigheten inte tar avstånd från övervåldet och inte tar tydlig ställning, försämrar förtroendet för polisen, vilket är allvarligt. Allmänhetens förtroende för polisen är viktigare för brottsbekämpningen än att bara öka antalet poliser.