Mischmasch

Läste igår i DN en rapport av Björn af Kleen om amerikanska demokraternas jättemöte om presidentkandidat i nästa års val. Joe Biden var bortgjord, tydligen, och en för mig okänd senator, Kamala Harris, "vann" debatten enligt af Kleen. Jaha, själv har jag lite svårt med intresset för internfighten mellan dussintals olika politiker från samma parti i ett land, som jag inte längre känner igen. Men inget fel på rapporten i DN och jag lärde mig ett nytt, svenskt verb, mycket träffande: hetstwittra. Vem som ägnat sig åt det, kan alla räkna ut.

Sedan läste jag om ett rättsfall, där HD i ett brottmål för ungefär 30 år sedan ansett att hustruns otrohet medfört lindrigare bedömning av den misshandel mannen utsatt henne för. Tydligen är det prejudikatet fortfarande vägledande. Tja, vad ska man säga om sådant, om det nu är så? 30 år är lång tid och bland jurister finns många med gammaldags värderingar. Men nog hade jag gissat att attityderna hos de högsta juristerna var lite mindre mossiga redan då. Så där kan vi ju i varje fall inte ha det. Viss justering av lagtexten har skett sedan dess men här finns utrymme för ytterligare lagstiftning.

När jag hade kommit så här långt, ropade hustrun och frågade om jag kunde gissa, hur mycket hon får i tjänstepension från Gnesta kommun. Hon jobbade där, visserligen halvtid men i över 20 år. Jag gissade vilt och drog i med tusen spänn i månaden. Det var lite högt. Hennes 22 år genererade en tjänstepension på 32 kronor, inte om dagen utan i månaden. Det räcker till en liter mjölk och en fil, inte om dagen utan i månaden! För 32 kronor köper man ett mörkt, mjukt bröd på Hemköp en gång i månaden. För 32 kronor får man inte ens en starköl för på byns krog. 32 kronor i månaden är vad kommunen anser rimlig tjänstepension för en anställd, som arbetat i 22 år med kommunens barn i den kommunala barnomsorgen. Det säger en del om, hur kommunen värderar verksamhet med de uppväxande generationerna. Nu klarar vi oss, för vår del, bra ändå men det beror verkligen inte på Gnesta kommuns löne- och pensionsvillkor, så mycket kan jag lova.

Till sist en släng åt Klaus Fröhlich, utvecklingschef på BMW, som har för sig att det inte finns kunder i Europa till elbilar. "Ingen efterfrågan alls", påstår han. Det läste jag i någon intervju någonstans, jag minns inte var och vet inte när den gjordes. Varifrån Fröhlich fått det där om efterfrågan, framgick inte. Han talar om förbränningsmotorer i 30 år till men förklarar inte, hur han ser på klimatproblemet. Om det här är BMWs åsikt, inte bara dess utvecklingschefs, har BMW stora problem. Har man en sådan utvecklingschef, behöver man till att börja med hjälp med nyrekrytering och kunskapsinhämtande framöver. Om BMW släpper fram personer med sådana åsikter, har det antagligen att göra med att bolaget är akterseglat i racet om elbilsutveckling. Jag hoppades jag hade läst en gammal intervju, gammal som gatan.

Mindre jobb, inte mer

Göran Hägglund verkar vara en trevlig prick. Men bara för det, har han inte rätt i allt. Han är kristdemokrat, bara en sådan sak. Han tituleras numera pensionsutredare. Läste just i SvD att han för fram budskapet, som jag tror backas upp av flera riksdagspartier, att pensionsåldern måste höjas. Med det menas att man tycker att människor måste arbeta och tjäna pengar fler år en hittills för att kunna skrapa ihop till en rimlig pension. Nu ska normalmålet vara slit och släp i grottekvarnen till 67 i stället för 65.

Man kan förstås inte lasta Hägglund ensam för detta men hur smart är det här på en skala från ett till tio? Max tre, skulle jag säga. Vi behöver inte slita ihop mer för att konsumera mer. Vi behöver inte producera mer för att släppa ut mer klimatgaser. Det är klart att folk ska ha en rimlig pension men vi behöver egentligen fundera mer på motsatsen. Att jobba mindre i stället för mer. Att begränsningar av produktionstakten, framförallt produktionsökningar, inte heller är hela lösningen på klimatproblemet är en annan fråga.

Intressant det här med vår inställning. När det gäller klimatproblemet, vår tids största utmaning, ägnar vi först lång tid åt att förneka att det finns (vissa håller ju på än), sedan åt att felet är vårt och, nu sedan det blivit omöjligt för vanligt folk att förneka, talar vi om saken men lever vi vidare i stort sätt som förut och hoppas att någon annan fixar problemet. Vi kommer att bry oss så mycket som vi borde, först när vi själva drabbats konkret och allvarligt. Så länge det i huvudsak drabbar andra, kommer vi inte att agera, åtminstone inte tillräckligt kraftfullt. Det är, som om vi inbillar oss att klimatproblemen inte säkert kommer att drabba just oss.

Klockan tickar, tiden börjar rinna ut.

Gott om gamla gummor och gubbar

Människor blir äldre och äldre. Jag läste just, aningen rapsodiskt får jag medge, någon artikel i SvD om stigande genomsnittsålder och att den första 200-åringen möjligen redan är född. Genomsnittsåldern i Sydkorea kommer att vara över 90 år redan 2030, stod det. Det kommer den inte att vara i Aleppo eller i Jemen, tänkte jag.

Vem har intresse av att sprida förhoppningar om långa liv? Jo, försäljare av pensionsförsäkringar. Vid den tanken noterade jag att det jag läste var s.k. sponsrat innehåll, som tillkommit i samarbete med ett försäkringsbolag. Skönt, då är det bara snack. Varken barnen eller barnbarnen behöver oroa sig för att bli lastgamla i den där meningen. Då kanske det finns chans att våra sociala system hinner byggas ut i takt med befolkningens stigande ålder, d.v.s. om det är politiskt opportunt att göra det. Vissa politiker har redan börjat tala om att vi måste arbete längre upp i åldrarna för att finansiera våra pensioner, även om det just nu är lite tyst på den kanten.

Drömmar om långa, friska och lyckliga liv är mänskliga, drömmen om evigt liv är fåfäng. Undrar förresten om Walt Disneys kropp fortfarande är nedfrusen. Förr påstods att det i USA fanns möjlighet att, mot rundlig ekonomisk ersättning förstås, bli sparad efter döden i väntan på vetenskapliga framsteg och i den enskilda egocentrikerns desperata hopp om återupplivning någon gång i framtiden. En fantastisk historia, som jag kommer tillbaks till då och då. Den bara måste vara en skröna. Å andra sidan har ju människor i hundratals och tusentals år både i Egypten och på andra håll ägnat sig åt balsamering och kroppars bevarande. Karl XII lär ju t.ex. finnas kvar fortfarande, om det inte hänt något drastiskt sedan man senast tittade i kistan, vilket jag läste var 1917. Det är klart att det är skillnad på Kalle Ankas skapare och en svensk krigstokig kung. Men syftena med bevarandet var nog liknande, det eviga livet på något vis, även om det nog låg mer religion i resonemanget för Karl XIIs omgivning än för Disney. Om det där med Disney nu inte är en skröna.

Relativitet i realiteten

Sverige har vanligen legat i topp i mätningar av, var i världen det är bäst att vara pensionär. I den senaste mätningen, som gjorts av det tyska försäkringsbolaget Allianz, har Sverige dalat till en åttonde plats, läste jag i en bankannons i SvD. Huvudskälet är de låga allmänna pensionerna och att så många saknar de viktiga tjänstepensionerna som tillägg. Och risk finns att den allmänna pensionen försämras ytterligare. Men goda tilläggspensioner för många drar ändå upp betyget en del och bostadstilläggen gör det säkert också. För de pensionärer, som inte har någon tilläggspension, kommer det att fortsätta att vara förhållandevis jobbigt ekonomiskt framöver. Relativt sett är det enligt denna undersökning ekonomiskt bättre att vara pensionär i Norge, Danmark, Schweiz och några till än i Sverige.

Men allting är relativt. Samtidigt som jag läste om pensionerna, såg jag nya förfärliga nyheter om flyktingar, som far illa och dör på sin väg mot ett bättre liv, hänsynslösa smugglare och fruktansvärda umbäranden för stora skaror av människor, som försöker undkomma makthungrande galningars övergrepp. Fyra miljoner flyktingar lär ha lämnat Syrien på grund av inbördeskriget. En och en halv miljon av dem befinner sig i Libanon. Tre miljoner afghaner lär ha flytt till Pakistan. Situationen i Irak, Somalia och Libyen är kaotisk och våldet har nästan fritt spelrum. O.s.v. Flyktingströmmarna bedöms inte avta inom överskådlig tid utan tvärtom öka. UNHCR ska hjälpa till men det räcker inte långt. EU-länderna kan inte enas om gemensamma, någorlunda rättvisa insatser.

Så det må vara lite förmätet att klaga på pensionsvillkoren i trygga, snälla Sverige.

Snarare tvärtom

SNs ledare skrev igår att den långsiktiga finansieringen av pensionerna bara kan klaras genom att vi jobbar mer och längre. Grundidén verkar vara att de som just nu har arbete, vilket ju är för få av oss enligt de flestas uppfattning, ska jobba fler timmar och längre upp i åldrarna. Men det är knappast lösningen på pensionsproblemet. Lösningen är fler arbetstillfällen men på sikt löser myten om den eviga ekonomiska tillväxten inte våra pensionsproblem. De arbetstillfällen som finns, borde fördelas jämnare, så att fler fick plats på arbetsmarknaden. Det skulle samhället och många nu arbetslösa medborgare må bra av. Alltså skulle arbetstiden snarare förkortas och pensionsåldern snarare sänkas än höjas.

Vem ska göra jobben?

I SN häromdagen skrev två folkpartister ett inlägg om att flera äldre borde jobba längre. Alla pensionssystem måste förstås finansieras. Det är en sak. Men de här skribenterna anser också att ett skäl att höja pensionsåldern är en förestående arbetskraftsbrist på flera områden. Då är det inte lätt att hänga med i svängarna. Vi har en mer eller mindre konstant massarbetslöshet. Bortsett från alla jämförelser med andra länder, där det är ännu värre, så är det en stor andel av befolkningen som inte får plats i arbetslivet, trots att de vill. Åtta procent sådär har det varit länge och ingen större ljusning kan skönjas. Allra värst är det för ungdomar. Bland dem är arbetslösheten dubbelt eller tre gånger så hög, beroende på hur man räknar. Ska man verka för att minska detta problem, ligger det närmare till hands att försöka minska arbetslösheten i stället för tvärtom och att prioritera yngre människors intresse att få jobb snarare än äldres.

Pengarna i madrassen?

De' bidde bara en tummetott, kunde man säga efter allt buller och bång, när borgerliga politiker fick igenom systemet med s.k. premiepension och börsspekulerande pensionärer. Det nya systemet blev ingen hit. Ingen blev fet på det mer än de fonder som levt gott på sina hanteringsavgifter. Flertalet pensionärer har i stället fått se sina pensioner minska, bl.a. beroende på premiepensionssystemet. Den lilla delen av pensionen som skulle riskexponeras, verkar som om man nu vill minska ytterligare enligt en artikel i DN idag. Det vore lika bra men problemen med det nuvarande pensionssystemet är knappast premiepensionen utan den vanliga statliga ålderspensionen. Inkomstpension kallas den nu, folkpension kallades den förr. Moderata ministrar tjatar om att Sverige står starkt, att det är ordning på de offentliga finanserna o.s.v. men med lågkonjunktur och hög arbetslöshet har pensionssystemets utformning medfört att pensionerna sänkts ett par gånger de senaste åren och att ytterligare sänkningar kan förväntas nästa år. En välvillig tolkning är att den borgerliga regeringens skattesänkningar var tänkta att genom minskad arbetslöshet förbättra den gemensamma välfärden. Men så har det inte blivit. En översyn av pensionssystemet är en angelägen fråga. När det gäller premiepensionen, kan man tycka att valfrihet och alternativa möjligheter visserligen är av godo men att det finns gränser för allt. Kvartalsekonomi och spekulationer passar inte särskilt bra för pensioner, som en stat med ett vettigt välfärdssystem ska ha och som ska finansieras på mycket lång sikt, så där 40 år.