Skitsak, ursäkta franskan

Oskäliga avtalsvillkor eller t.o.m. ocker, skulle det kunna kallas, om vanliga människor höll på med det. Nu var det en kommun, som ägnade sig åt det, med stöd i lag, något som faktiskt borde ifrågasättas. Vad var det då? Jo, faktiskt en struntsak, något så banalt som en parkeringsanmärkning. För all del, inte vilken som helst, den löd på 1100 kr. När jag hade min fösta bil, i början av 60-talet, har jag för mig att man kunde få p-bot på 25 kr och att man höjde på ögonbrynen när boten fördubblades till 50 kronor. Nu kostar en rätt ursäktlig förseelse 22 eller 44 gånger så mycket. Tiden går och kanske har jag fel om beloppen. Men jag minns också från ännu tidigare att en matiné på bio kostade 75 öre eller en spänn och från några år senare att en flaska enkelt rödvin kostade 3:25. Som sagt, tiden går. Penningvärdet åldras snabbare än vi själva.

Jo, ocker var det om. Det visar sig att man infört en för mig ny sorts p-förbud på den gata jag parkerade på en stund en förmiddag i förra veckan. Där får man alltid parkera mot avgift. Trodde jag. Men som "bondläpp" hade jag inte fattat att man infört p-förbud en förmiddag i veckan. Och inte hade jag sett den lilla tilläggsskylten om det tillfälliga p-förbudet i början av kvarteret. Just den dagen, vid just den tiden råkade jag som omväxling vara i huvudstaden, då detta "special-p-förbud" gällde och det hade jag missat. Alltså parkerade jag bilen och betalade via en "nätapp" 28 spänn för parkeringen och gick och gjorde mitt ärende. En knapp timme senare var jag tillbaka och då satt en lapp på rutan. Som sagt, 1100 spänn! Det där p-förbudet är antagligen till för att man ska kunna städa och ploga gatan. Den dag jag fick p-lappen, utfördes inga sådana arbeten på den gatan. Min bil var, bortsett från det tillfälliga förbudet, korrekt parkerad och störde ingen.

Jag borde givetvis ha varit mer uppmärksam men jag tycker att boten är omotiverad och i varje fall för hög. Man borde inte bötfälla fordon, när det inte finns något behov av det, i varje fall inte om p-avgift betalats. Magstarkt att både behålla p-avgiften och p-boten. Och beloppet är omotiverat högt, tycker jag.

Så där, då har jag fått utlopp för lite irritation.

Lyx

Skulle till Byn och hämta något. Redan inne i huset, tog jag fram mobilen och låste upp nya elbilen. Urkoppling från laddboxen och in i den påtagligt låga bilen. Bakom ratten med min fot på bromsen, ställer bilen automatiskt in säte och ratt så, som jag bestämt eller enligt fruns beslut, om det är hon som sitter där. Bilen har inte någon instrumentbräda i vanlig mening, bara en skärm som en vanlig dator. Nymodigheter. På skärmen kan jag se att laddningen räcker i 47 mil, vilket om jag lät bilen ladda till 100 %, skulle kunna vara 55 mil men man kör ju förstås inte helt slut på batterierna. Man kör ju inte tanken torr heller i bensinbilar.

Jag körde iväg och trampade på "gaspedalen". Det finns ju ingen gas eller bensin där att göra av med, bara el, så jag ska kalla den för elpedalen. Accelerationsförmågan är häpnadsväckande, vad man nu ska med den till. Även fartresurserna är enorma och överdrivna för svenska förhållanden. Det finns mycket spännande att lära sig om den här bilen. Bl.a. måste man lära sig planering för laddning vid långresor. Vi planerar en bilresa till Norge i augusti, om Norge öppnat sin svenska gräns tills dess. Info om laddningsstationer och det mesta om bilen finns på nätet och via "appar".

Tillbaka till den korta bilturen till Byn tur och retur. Det finns wifi ombord också. Jag kopplade på Spotify och ut genom de utmärkta högtalarna strömmade, på hög volym, först en juste låt av Amos Lee, fin, sedan en gammal goding, This magic moment med The Drifters. Nostalgi. Jag njöt, som jag inte gjort på länge, av den barnsliga glädjen i en härlig bil med kör- och vägegenskaper jag inte känt på många år, vetskapen om eldriften, avsaknaden av motorljud, häftig sittställning och dessutom fin musik. För en kort stund, det är bara en dryg mil till Byn, var känslorna av 75 år, hjärtflimmer, trötthet och pilleraskar som bortblåsta.

När ska vi få klimatneutrala transporter?

När vi bör byta ut vår laddhybrid, ska man väl ändå fundera på en elbil. Jag har inte kommit så långt med sådana planer ännu. Har bara läst om ett halvdussin elbilsmärken och det finns säkert lika många till.

Ska man skaffa sig en elbil, gäller det att räkna pengarna i portmonnän först. Man kan förstås sukta efter en Tesla, märket som ju var tidigt ute, men då får man räkna med att betala en miljon eller 700 000, om man nöjer sig med den mindre reamodellen. Jämförelsevis blir andra märken billiga då, utom Audi och kinesiska Volvos s.k. Polestar. Men billiga är inga elbilar att köpa. OK, det är en annan sak, när man räknar på ekonomin efter någon sorts livscykel för bilen. Och man ska förstås i ekvationen ha med det statliga bidraget för elbilen, f.n. 60 000. Vill man nöja sig med en elbil från koreanska Kia, kan man komma undan med en dryg halvmiljon. E-Niro, som den kallas, har en hyfsad räckvidd, vilket spelar stor roll, tycker jag. Vill man vänta på Volkswagen, som tycks ha enorma problem med att bestämma sig och få fram en elbil, kommer man säkert också att få betala bortåt en halvmiljon. Nissan säljer en elbil men det märket är ointressant för mig p.g.a. gamla besvikelser och dåliga erfarenheter. Audi säljer en elbil, som kostar närmare en miljon, trots att den har en usel räckvidd. Audi tror att prestanda i acceleration, toppfart och hästkrafter spelar stor roll. Jag tror att det resonemanget är ute, när det gäller elbilar. Häromsistens träffade jag på en person som hade snöat in på idén om en vätgasbil, vilket han menade är bäst och den enda möjliga och rimliga utvecklingen på marknaden. Jag har inte uppfattat att han har särskilt starkt stöd för sin uppfattning. Kanske en vettig, kompletterande teknik.

Vi får se, om det blir något för vår del och i så fall vad. I både den egna och den allmänna konsumtionshetsen läser jag att en FN-rapport upplyser om att USA, Kanada, Ryssland och Australien just nu ökar sin produktion av olja, gas och kol så mycket att Paris-avtalets 1,5-graders mål blir omöjligt att uppnå. Världens just nu planerade satsningar på fossil energi innebär att 3-gradersgränsen för jordens uppvärmning korsas redan om 10 år. Ett hyfsat argument att snarast byta ut fossildrivna transporter eller hur?

Fossilt eller...?

Nu är det på minus mest varenda morgon här. Så här tidigt brukar jag aldrig byta till vinterdäck. Jag avvaktar nog lite till. Jag hoppas besiktningspersonalen inte klagar, när bilen ska in på koll i morgon. Den lokala besiktningsstationen kan numera besiktiga även en laddhybrid. Det kunde de inte förra gången men det går framåt. Bra att slippa en onödig bilresa. När det gäller bilandet till Byn, går laddhybriden både dit och hem på bara el. Det är ungefär 2,5 mil. Det stora flertalet bilresor gäller just ärenden till Byn, så vår bensinkonsumtion har minskat. Man kan skämmas lite över diesel till husbilen men trösta sig med att den i alla fall står avställd den största delen av året.

Funderingarna på en elbil pågår. Men det verkar alltid dyka upp hinder. Någon är löjligt dyr, någon annan är inte färdig, en tredje är försenad igen, den fjärde väntas just i en ny modell, den femte vågar man inte ge någon tidsaspekt alls på o.s.v. Men det börjar klarna lite, så jag tror att det kan bli en elbil under nästa år. Alla elbilar är dyra att köpa men bidrag, skattereduktion och lägre bränslekostnader jämnar ut kostnadssidan. Försäkringsbolagen tjänar mer pengar på elbilar än de behöver men det kommer nog att rätta till sig.

Apropå bilar, läste jag för en tid sedan att det pågående och gammaldags projektet Förbifart Stockholm blir försenat fyra år och fördyrat med många miljarder. De jättelika motorvägsprojektens tid måste väl ändå vara förbi snart. När det gäller projekt för bilkörning, verkar det som om vi fastnat i utvecklingen, som att vi står och stampar. Man skyr Inga kostnader, utbyggnad av befintliga system rättfärdigas, modernare transportsätt motarbetas, nytt logistiktänkande prioriteras inte. Ändrade attityder kommer att behövas.

Mischmasch

Läste igår i DN en rapport av Björn af Kleen om amerikanska demokraternas jättemöte om presidentkandidat i nästa års val. Joe Biden var bortgjord, tydligen, och en för mig okänd senator, Kamala Harris, "vann" debatten enligt af Kleen. Jaha, själv har jag lite svårt med intresset för internfighten mellan dussintals olika politiker från samma parti i ett land, som jag inte längre känner igen. Men inget fel på rapporten i DN och jag lärde mig ett nytt, svenskt verb, mycket träffande: hetstwittra. Vem som ägnat sig åt det, kan alla räkna ut.

Sedan läste jag om ett rättsfall, där HD i ett brottmål för ungefär 30 år sedan ansett att hustruns otrohet medfört lindrigare bedömning av den misshandel mannen utsatt henne för. Tydligen är det prejudikatet fortfarande vägledande. Tja, vad ska man säga om sådant, om det nu är så? 30 år är lång tid och bland jurister finns många med gammaldags värderingar. Men nog hade jag gissat att attityderna hos de högsta juristerna var lite mindre mossiga redan då. Så där kan vi ju i varje fall inte ha det. Viss justering av lagtexten har skett sedan dess men här finns utrymme för ytterligare lagstiftning.

När jag hade kommit så här långt, ropade hustrun och frågade om jag kunde gissa, hur mycket hon får i tjänstepension från Gnesta kommun. Hon jobbade där, visserligen halvtid men i över 20 år. Jag gissade vilt och drog i med tusen spänn i månaden. Det var lite högt. Hennes 22 år genererade en tjänstepension på 32 kronor, inte om dagen utan i månaden. Det räcker till en liter mjölk och en fil, inte om dagen utan i månaden! För 32 kronor köper man ett mörkt, mjukt bröd på Hemköp en gång i månaden. För 32 kronor får man inte ens en starköl för på byns krog. 32 kronor i månaden är vad kommunen anser rimlig tjänstepension för en anställd, som arbetat i 22 år med kommunens barn i den kommunala barnomsorgen. Det säger en del om, hur kommunen värderar verksamhet med de uppväxande generationerna. Nu klarar vi oss, för vår del, bra ändå men det beror verkligen inte på Gnesta kommuns löne- och pensionsvillkor, så mycket kan jag lova.

Till sist en släng åt Klaus Fröhlich, utvecklingschef på BMW, som har för sig att det inte finns kunder i Europa till elbilar. "Ingen efterfrågan alls", påstår han. Det läste jag i någon intervju någonstans, jag minns inte var och vet inte när den gjordes. Varifrån Fröhlich fått det där om efterfrågan, framgick inte. Han talar om förbränningsmotorer i 30 år till men förklarar inte, hur han ser på klimatproblemet. Om det här är BMWs åsikt, inte bara dess utvecklingschefs, har BMW stora problem. Har man en sådan utvecklingschef, behöver man till att börja med hjälp med nyrekrytering och kunskapsinhämtande framöver. Om BMW släpper fram personer med sådana åsikter, har det antagligen att göra med att bolaget är akterseglat i racet om elbilsutveckling. Jag hoppades jag hade läst en gammal intervju, gammal som gatan.

Hopplös garanti

Jag äger en Mitsubishi Outlander, som är en s.k. elhybrid. Det är en fin bil men el svarar för en mindre del av driften. I reklamen sades det att man kunde köra 5 mil på el med fulladdat batteri. Antagligen sades det försiktigtvis att det var "upp till" 5 mil. Och jag kan säga att det har aldrig hänt att den gått på el 5 mil utan laddning. Mer normalt är 3-4 mil lite förenklat uttryckt och strunt i hastighet, fläktar, vinterkyla och allt vad det är, som påverkar. Bilen har nu gått 11 000 mil och det är påtagligt att batteriet tröttnat lite. Hur mycket vet jag inte och det är skälet till detta inlägg. För Mitsubishi har utfärdat en garanti att batteriet under de första 16 000 milen eller åtta åren inte ska tappa mer än 30 % av sin kapacitet. Det låter ju som ett hyfsat försäljningsargument. Men vad är den garantin egentligen värd?

Vill man använda sig av garantin, vänder man sig till en märkesverkstad för att få batteriet renoverat eller utbytt, för det fall det inte når upp till 70 % av sin maxkapacitet. Så jag tänkte beställa tid för att få saken kollad och eventuellt åtgärdad. Jag framförde mitt ärende till en serviceperson hos Hedins, som är märkesverkstad för dessa bilar.
- Då måste vi först kolla batteriets status, sade servicepersonen.
- Javisst, det är klart.
- Men det kostar.
- Att kolla?
- Javisst.
- Men det är ju en garanti.
- Men den gäller inte, förrän vi kollat och sett att batteriet är så där dåligt. Och det kostar.
- Kontrollen borde väl gå på garantin.
- Det gör den, om det visar sig att garantin gäller, alltså att batteriet är så dåligt.
- Annars då?
- Då måste vi ta betalt.
- Hur mycket då?
- Det kan jag inte säga i förväg.

Det där är inte en seriös garanti. Det finns ingen kund, som själv kan avgöra om batteriet tappat si eller så många procent. Hur dyrt det skulle bli att kolla, har jag ingen aning om, tydligen inte Mitsubishis märkesverkstad heller. Jag slängde ur mig några mindre artiga omdömen om den där garantin och till slut sade servicemannen jag talade med att han skulle kolla med "sin verkmästare". Han har inte återkommit till mig i ärendet och jag skulle bli förvånad, om han gör det. Så mitt råd till den, som funderar på att köpa en laddhybrid av märket Mitsubishi Outlander, är att inte lita på löften eller garantier rörande batteriet. Min tid som konsumentvägledare är inte över. Nu är jag uppe i två bilmärken, som jag avråder från.

Parkeringstyranni

Vid besök på lasarettet i Nyköping är det, om inte helt nödvändigt, så ändå mycket bekvämare för oss ute på landet att ta bilen en länsbussarna. Det finns alltid parkeringsplatser relativt nära sjukhuset. Men jag har ingen riktig lycka med mig, när jag ska använda de olika företag, som tar betalt för parkeringen.

kolla p-avgiften, när den här var igång

Ett företag heter Q-park. I deras affärsidé ingår att alla måste ange sina registreringsnummer i ett komplext program i en automat. Det har jag gnällt på förut här, när jag en gång pliktskyldigast betalat men av misstagit angivit en siffra i reg.numret fel. Q-park "lappade" men hade noterat att jag betalat, för de påpekade att jag angivit fel siffra. Man vägrade sedan, utan någon vettig förklaring och givetvis utan rättslig grund, både att kreditera boten och att återbetala p-avgiften. Någon måtta bör det vara, tyckte jag och bestämde mig för att aldrig mer använda mig av Q-park.

Nyligen var jag på ett nytt besök på lasarettet. Denna gång använde jag en annan parkeringsapp, "Sms park". Vid automaten på p-platsen stod flera personer och väntade. Varje parkeringssugen betalare hade tydliga svårigheter att använda automaten. Till slut betalade jag via Sms-park och angav registreringsnummer och tidpunkter. Det verkade fungera och när jag kom tillbaka, hade jag parkerat för nio kronor. Klart prisvärt! Systemet avstod t.o.m. från att ta betalt för den tid jag angivit men inte utnyttjat. Utmärkt! Efter ett par veckor fick jag en räkningen på 34 kronor. Skillnaden var en ersättning på 25 kronor för själva pappersfakturan. Efter särskild anmälan kunde man i stället få faktura från Sms-park via sms - vilket verkar logiskt med hänsyn till bolagets namn - eller som e-faktura. Det är förstås som vanligt bara att betala. Men jag har meddelat att, om de inte krediterar fakturaavgiften, använder jag aldrig mer deras app. Som om de skulle bry sig.

Med min högdragna inställning till parkeringsbolag, kommer det snart att bli brist på betalningsvägar för p-avgifter och därmed en betydande risk för p-bot vid framtida sjukhusbesök. Men vad gör man inte för principer och för rättvisan.

Olika utgångspunkter

När jag bodde i Stockholm, vilket nu är länge sedan, typ 30 år sedan, hade jag aldrig längre än några hundra meter och gångavstånd till en eller ett par livsmedelsaffärer.

Nu är det vischan som gäller och då kan det vara lite annorlunda. Igår skulle jag handla några saker, inte så mycket, bara lite glömt. Tog bilen som vanligt, drog ur sladden och körde den dryga milen in till byn. Fram och tillbaka till affären går laddhybriden på enbart batteri, vilket känns rätt OK. Den lokala grusvägen är i ett bedrövligt skicka med djupa vattengropar överallt. Ingen idé att försöka åtgärda, innan vädrets "vinterslängar" upphört. Vår egen sista lilla vägsnutt fungerar mycket väl och är i princip felfri, trots väder och vind.

Vid infarten till byn, vid Frönäsrondellen slipper man äntligen den leriga och smala omledningen av vägen. Det var söndag förmiddag, så jag körde genom byn, där det var tomt, som jag trott. Jag handlar alltid på Stop och annars kan man ju ta 57:an runt byn. Får se på hemvägen, vilket som känns bäst, tänkte jag, tog min kasse och gick in för att handla. Utanför, i kylan, satt Tanza och ville ha pengar. Hon har suttit där i flera år nu, kanske tre. Jag gick in och plockade åt mig varorna men upptäckte i kassan att jag glömt plånboken hemma. Tyvärr kunde jag inte swisha, fråga mig inte varför. Ingen av de mer bekanta hade synts i affären, så jag bedömde kreditförfrågningar som meningslösa. Det var bara att lämna korgen och åka hem och hämta plånboken. Den här gången tog jag 57:an runt byn.

Och så över alla guppen och groparna igen, in efter plastkortet och in till byn på nytt. 57:an igen, på ditvägen. Tanza satt kvar, korgen stod kvar, hade glömt medhavd kasse men inget drama. Hem igen genom byn i 40. Solen kämpade sig fram som allra hastigast då och då men ingen vår i sikte än. Fast ljuset blir ju längre och allt vackrare för varje dag. Och jag får bo på landet, i vackra sörmlandsomgivningar. Då är lite avstånd till affären verkligen inget att klaga på.

Vägens riddare

Vid en bilresa nyligen i norra Dalarna stötte vi på några jättetransporter. En stor iordninggjord grusyta i anslutning till en vägkorsning, visade sig vara till för uppställning av specialtransporter. Vi såg vi först metallrör i så stora dimensioner att vi började gissa om skidtunnlar. Sammanlagt fyra rör, vart och ett kanske 30 meter långt, såg vi. Lite senare, på samma plats såg vi tre långtradare, och då pratar vi långtradare, som gav oss svaret på, vad som fraktades genom Dalarna. På vart och ett av de tre långtradarnas släp var ett propellerblad till ett vindkraftverk lastat. Vi stegade upp dem och kom fram till att bladen var 65 meter långa. Bilen där fram och 18 hjul på tre axlar där bak, inget däremellan. Man kan undra, hur det går till att köra med ett sådant ekipage på vägarna. Varje sväng måste vara en utmaning. Men de stod ju där, så de måste ha körts dit.

Husvagn med egen motor

Om det här sommarvädret ska fortsätta här hemma, behöver vi inte åka till Italien för att få sol och värme i fortsättningen. Att italienarna sedan är häftiga på sitt sätt och annorlunda, det är en annan sak. Liksom att det finns en massa spännande att se i Italien och att språket och atmosfären där är tilltalande. Men att slippa använda flyget räknar vi numera som en entydig fördel.

Och så är det ju fint här hemma i Sverige också. Här finns hur mycket spännande och vackert som helst att titta på och besöka och utforska. Vi är numera begåvade med en husbil, som är utomordentligt bekväm, så vi har lätt att ta oss runt i landet. Ett r.o.k. och cyklarna hänger i bak.



Numera kryllar det av husbilar överallt. Vi har med vår kört i Norge och Finland också, där det också är jättefint att åka husbil men vi tycker att gamla Sverige är bäst. Lagfäst allemansrätt och i stort sett obegränsat med glesbygd och natur. Och så känner vi ju folket här hyggligt väl. Man kan ju ge sig ut i Europa också men där tror vi det blir svårare att hitta bra ställplatser och mer hänvisning till stora campingplatser. Vi är tveksamma till det.

Så en detalj om husbilen. Man kan med knapptryckningar ställa av och på sin husbil, alltså avregistrera och registrera på den. Det gör vi, när vi inte ska använda den på en tid, för försäkringspremien och skatten uppgår till hyfsat höga belopp. Av- och påställningarna förorsakar visst "hullerombuller" med avräkningar, kreditfakturor, nya fakturor, betalningar och återbetalningar, både hos försäkringsbolag och Transportstyrelsen. Förresten, kan den nämnda myndigheten tydligen inte reglera sina skulder på vanligt, enkelt sätt utan skickar ut checkar, som måste lösas in personligen hos vissa angivna privata företag. Det låter som 18 eller OK, kanske 1900-talet. Eller så är det en strategi för att motarbeta kortvariga avställningar. Problemet är inte oöverstigligt och för inte så många år sedan fanns inte ens möjligheten. Så jag tar tillbaka gnället.

Härligt att bo med fri parkering

Passa er för Q-park, säger jag bara.

Vid ett besök på Nyköpings lasarett för en tid sedan, parkerade jag med en lånad bil på en p-plats intill sjukhuset. Det kostade en slant men inte hutlöst. Vad som däremot slog mig var, hur krångligt det var att betala för parkeringen i den sprillans nya automaten. Det var betalkort och det var kod och det var registreringsnummer och det var krångliga förklaringar av tider och kostnader och det var tryckande på knappar och incheckning. Där fanns både ljusa och vackra bilder på en tjusig skärm men klent med enkla och begripliga upplysningar. Snälla nå'n, det gällde bara en korttidsparkering av en bil. Hur svårt kan det vara? Men p-automaten skapade tydligen problem för fler än mig, för en lång kö av betalningsivriga parkerare stod framför det moderna underverket, medan de främsta i kön stod och läste, undrade, sprang och kollade registreringsnummer, bytte kort och jag vet inte vad. Till slut blev det ändå min tur och ….. jag behöver knappast lägga ut texten mer om bekymren. Irriterande minst sagt.

När jag kom tillbaka efter en dryg halvtimmes parkeringstid, fast jag betalat för det dubbla, satt en parkeringsanmärkning på vindrutan. 500 kr till skulle jag betala, eftersom jag inte hade betalat för parkeringen stod det. Men det hade jag ju. När jag framfört detta skriftligen till Q-park, kom förklaringen. Jo, man hade fått min betalning men jag hade, påstods det, skrivit fel registreringsnummer genom att ange en nolla som ett "o" eller tvärtom, hur de nu kunde veta det, eftersom jag haft någon annans bil vid tillfället. Så jag skulle minsann betala boten. Q-park vill dessutom behålla p-avgiften, som de visste att jag betalat för att stå, där de bötfällt mig för ha stått utan att betala. Undrar hur de får ihop logiken där.

Man ska väl inte spilla tid på resonemang om rimlighet och någon högre rättvisa, när det gäller parkeringskostnader men Q-park verkar enligt min uppfattning vara ett skojarbolag, hur tjusiga program de än har till sina p-automater.

En av bilägarens vedermödor

Livet är fullt av godbitar och härliga upplevelser. Att få p-böter, kontrollavgift som det kallas av Qpark, är inte en av dem. Särskilt inte, om man inte förstår att man gjort något fel eller kanske faktiskt inte gjort något fel. Då ska man klaga, anföra besvär, överklaga, skicka brev och hålla på. En omfattande arbetsinsats och en avsevärd juridisk apparat behövs för att få en bot rättad. Ersättning för besväret får man inte. Och givetvis går det inte bara att ringa och säga, Du, jag fick en lapp idag men jag hade faktiskt betalat med kort ... si och så. För det var så det var idag för mig, när jag parkerade utanför Nyköpings lasarett, att jag hade betalat men fick en lapp ändå alltså. Så här var det och jag ska hålla det någorlunda kort om denna träliga och faktiskt rätt ointressanta fråga, trots irritationen.

Efter ett utdraget köande mötte jag en tjusig betalautomat med ett fint program, som i färg visade fina bilder. Problemet var att maskinens snygga information var otydlig och svårbegriplig. Fram med kreditkortet och ett första försök att betala. Det fick avbrytas, för man var tvungen att knappa in bilens registreringsnummer och jag kan inte numret på den bil jag använde vid tillfället. Det är väl bra, om det är för att man ska slippa pappersbiljetter innanför vindrutan och så där. Sedan ska man försöka lista ut, hur mycket man ska betala och för hur lång tid. Det var svårt. Jag lyckades ändå till slut trycka på värdeknappar, så att det fanns mycket extra tid. Till slut skulle maskinen också ha pinkoden för kreditkortet, vilket egentligen inte borde behövas. Till slut meddelades i alla fall att jag "checkat in". Undra på att kön framför automaten var lång.

Besvärligt. Lite gammaldags kändes det också. Att parkera och betala för det borde vara en enkel och snabb affär, kan man tycka.

När jag kom tillbaka efter mitt läkarbesök, "Checkade jag ut", som jag blivit tillsagd av maskinen men glömde att ta det kvitto, som maskinen sade fanns på att jag betalat. Jag spar ju ändå inte på sådana kvitton. När jag kom till bilen, fann jag en lapp på vindrutan. 500 kr. Som "överträdelse" angavs "parkeringsavgift ej erlagd". Det ska bli intressant att titta på fakturan från kortbolaget. Risken är väl att min kortbetalning av någon anledning inte gått igenom och att det tjusiga dataprogrammet i automaten inte lyckats förmedla det till mig. Utan kvittot skulle jag väl vara uträknad i rond ett i ett bråk med parkeringsbolaget, som tjänar på att inte acceptera några invändningar.

Tröttsamt. Köande, "incheckning" kortanvändning, pinkod, "utcheckning", 515 kronor, allt för en halvtimmes parkering och sedan fungerar det ändå inte. Jag ser för mig allt besvär och alla omöjliga invändningar och förklaringar parkeringsbolaget skulle komma med. Kanske faller jag till föga och betalar, kanske ids jag inte bråka med dem. Och den nya, tjusiga maskinen kommer de ändå inte att byta ut inom överskådlig tid.

Jag får väl skylla på mitt lantliga liv på vischan, där lyckligtvis varken parkeringsbekymmer eller p-automater existerar. Men nu är det midsommar och trevligare saker att tänka på. Kallt ute har det plötsligt blivit och regnigt men regnet behövs ju och lite firande ska det allt bli ändå med grannar och andra.

Va' er det som brummer?

Lillflickan fyllde år igår. 48! Hon blev duktigt firad bland nära och kära. Hennes dag avslutades med en trevlig middag i vacker skärgårdsmiljö, utomhus i strålande väder på Mosters veranda med en fantastisk utsikt över Sandöfjärden. Trevligt, gott och vackert. Vattnet var kallt, rapporterade ungdomar och barn, som vågade hoppa i. Vi hade anslutit på sena eftermiddagen och hade tagit bilen med tanke på att en resa med två hundar (den egna och en inlånad) in till sta'n och ut igen, lika långt på andra sidan, åt båda hållen, hade blivit nästan ogörlig.

Och lite mindre spännande, än själva samvaron längst ut på Värmdö, var bilresan dit, genom huvudstaden. Södra länken var proppfull med köer långt upp på E 4:an söderifrån, som vi närmade oss infernot på. Jag valde en omväg, som jag trodde var bättre, Essingeleden, över essingeöarna och Västerbron för att hamna på Söder Mälarstrand och den vägen kunna passera byggeländet vid Slussen. Nya köer, nu i fyra, fem eller sex filer. Sedan kö på Västerbron. På mälarstranden flöt det väl på några minuter men nästa kö var runt slussenkaoset, själva sinnebilden av en byggarbetsplats. Vi tjänade förstås ingenting på omvägen men förlorade knappast heller. Det var helt enkelt många stopp överallt. Det var sedan köer här och där och för det mesta på vägen ut till Värmdö, motorväg eller inte, med olika avstängda filer åt olika håll, vägarbeten, fortkörare, långsamåkare, massor av tillfälliga vägmärken, och bilar, bilar, bilar. Trångt och massor av bilar i sega köer, långt ut på Värmdö, förbi Hemmesta. Pust!

Det blir tydligare för varje besök i Stockholm att det är bekvämare att inte ha bilen med sig. På hemresan var det i alla fall lugnt i trafiken. En otroligt vacker sommarnatt, där trafikfarorna bestod mer av levande djur än stinkande bilköer. Resan tog en timme mindre åt det hållet och avlöpte smärtfritt.

Hej vad det går

I en stor artikel i DN i helgen talas varmt om en ny pickup-modell från Ford. Den har absurt många hästkrafter - 450 - och den är stark och snabb. Den jättelika och rimligen helt onödigt stora motorn prisas i lyriska ordalag. Man redogör för komfort, rymlighet, fyrhjulsdriften m.m. och alltså framförallt för motorn. Vid en testkörning lyckades man för all del, trots alla hästkrafter, köra fast in en gyttjepöl. Men ingenstans i den långa artikeln sägs ett ord om, hur mycket bensin eller diesel bilen drar. Ingenstans slänger författaren in en tanke om obalansen mellan onödig prestanda och någon form av miljö- och klimattänkande. Året är 2018. Tiderna för bränsleslukande vrålåk, som accelererar snabbare än de andra och har olagliga toppfarter o.s.v. borde vara över nu. Även de mest fartblinda chaufförerna, påtagligt ofta unga män, och de mest gammaldags, grånade motorjournalisterna borde snart börja inse det.

Hinder att klara, stolpar att runda

Äldsta barnbarnet håller på och ta körkort. Vi har övningskört en del och det går bra. Hon börjar bli, är redan faktiskt, en van och duktig bilförare. Teorin är inget problem för henne och den är just avklarad. Uppkörning blir det om en styv vecka. Det kommer att gå bra. Att bli myndig har en viktig symbolisk betydelse som tecken på att man blivit vuxen. Man får äntligen bestämma själv. Man får rösta. Man får göra det mesta. Man slipper snart skolan, om man inte redan gjort det. För många betyder körkortet också ett steg in i vuxenlivet och friheten. Jag minns själv tydligt den nästan euforiska känslan, när jag första gången kunde köra iväg med en bil utan övervakning eller sällskap av någon vuxen. Spännande och härligt med barnbarn, som börjar bli så stora. Så fort det gått! Övningskörning med nästa barnbarn har redan börjat.



Vi har många regler i vårt samhälle. Många av dem är väl OK. Men de är många. Och detaljerade. Svenska folket, eller i alla fall svenska politiker är duktiga på administration och byråkrati. Jag undrar, om inte Sverige skulle komma på pallen i ett VM om mesta byråkrati. I alla fall finns många exakta regler om, hur det ska gå till att ta körkort. Papper på det ena och andra. Si och så många lektioner. Om man klarat teoriprovet, måste man klara uppkörning inom två månader eller var det två veckor. Annars räknas det inte. Eller tvärtom. Vill man vara handledare vid övningskörning, måste man själv ha körkort förstås men också gå igenom en särskild utbildning och få ett särskilt tillstånd och dessutom göra om samma sak, om det gått för lång tid sedan förra gången man gjorde samma sak. Sedan måste man verkligen ha pappret med tillståndet med rätt aspirant namngiven, med sig vid själva övningskörningen. Annars räknas det inte. Tror jag. Och så måste både förare och handledare vara nyktra, vilket ju är en bra och begriplig regel.

Lås in dem längre, flyg mer eller mindre!

Efter att hört politiker, ju längre ut på högerkanten desto tydligare, kräva strängare straff som botemedel mot gängbrottslighet och annan brottslighet, var det befriande att igår läsa ett sakligt inlägg i DN av sex kriminologiprofessorer. I inlägget framgick med all önskvärd tydlighet att hårdare och längre fängelsestraff inte är vägen till minskad brottslighet. Inom vissa väljargrupper gapas det om krav på strängare straff. Politikerna är särskilt lyhörda för folkviljor, när val är i antågande. Men det finns inget vetenskapligt stöd för att straffskärpningar minskar brottsligheten, varför krav på sådana bör ses som ren populism. Däremot finns många och goda belägg för motsatsen. Kampen mot brottsligheten måste föras på andra sätt. Sociala insatser, information och upplysning, preventiva insatser av polis och högre uppklarningsprocent är några.

Så till något helt annat. Såg på Facebook att KD-politikern Sara Skyttedals sätt att arbeta för klimatet är att flyga mer inte mindre. Hon kan ju göra sällskap med Annie Lööf på flyget. Skyttedal menar att mer flygande gynnar flygindustrin, så att den har råd att åstadkomma klimatsmarta flygplan. Det är svårt att kräva att folk plötsligt ska sluta flyga helt men man måste ju inte tappa konceptet och logiken fullständigt för det. För egen del gäller numera viss återhållsamhet med flygandet men jag får låta det vara osagt, om det beror på mer på ålder och sysselsättning än på klimatomsorg. Men jag ska inte börja resonera som Skyttedal, det kan jag lova. Förresten, själv har jag en laddhybrid och skulle helst vilja ha en riktig elbil. Men med Skyttedals logik vore det "puckat" att köra elbil, för hon menar väl att man borde köra på bensin och diesel, så att oljebolagen har råd att utveckla bättre bränslen.

Oj, vilken bil!

... utbrast en motorjournalist i SvD igår efter att ha provkört en ny bil. Kul, tänkte jag, något nyskapande inom självkörande, ofossila fordon eller så. Men, ack, vad jag bedrog mig.

Den efterföljande artikeln var idiotisk och handlade om Ferraris nya Ferrari 812. Själva företeelsen är förstås det idiotiska men beundrande män i högre åldrar, som fortfarande får blanka ögon av porschar, lamborghinisar och ferrarisar, gör det hela värre. En biljournalist, Collin, skrev jublande om denna fantastiska bil, "Ferrari 812 Superfast", som "gamla tanter, cyklister och bönder i Fiat Panda" tycker går fort. Vilket århundrade tror han det är? Jag tror att han stannat i det förra, någonstans, då han fortfarande gick i kortbyxor. Ferrari 812, som kostar mer än tre miljoner kronor, kan accelerera från 100 km i timmen till 200 på några få sekunder. Yippee! Och den har så fin väghållning, den spinner så fint och den har så fint chassi och antispinn och bästa elektroniken och inget hjulspinn och… o.s.v.

Ferrari har lagt till 60 hästkrafter i denna modell från den förra, upp till 800 (!) och förbrukningen sägs har minskat något. Försiktigtvis nämns inte i Collins artikel någon förbrukning, men i en faktaruta står 15 liter på 100 km utan närmare förklaring. Så lite som jag vet om bilar, kan jag ändå helt säkert säga att den här bilens resurser utnyttjas bara till en mycket liten del, om den ska dra 1,5 liter bensin per mil. Koldioxidutsläppen är, typ, 10 gånger högre än för en större laddhybrid. Gissar att även det måttet är underskattat och gäller vid iakttagande av gällande hastighetsbegränsningar, typ, 80 eler 90 på våra vägar. Ferrari och Collin, kom igen! Tala om vad den här bilen egentligen drar och hur mycket koldioxid den egentligen släpper ut, när man använder det så som det är tänkt.

När jag läser artikeln om Ferrari 812, kommer jag att tänka på jätteödlorna.

Smartphones

Jag glömde att ställa av husbilen i förra veckan, som vi snackade om, sade jag pliktskyldigast till hustrun för lite sedan.

Vi har en husbil, som kostar avsevärda försäkringspremier och skatter, när den är "påställd", som det kallas.

Gör det nu då, svarade hustrun.

Visst. Gör det på en gång..

Gjorde jag det? Nej, jag glömde det igen. Och sedan igen, dagen därpå. Jag tror jag glömt det ett halvdussin gånger. Det är lättare att komma ihåg att ställa på den, för då har man oftast ett bestämt datum att sikta på.

Idag vid promenaden med Kajsa (hunden) i skogen, kom jag på igen att jag skulle ställa av husbilen. Ungefär samtidigt kom jag att tänka på att jag hade mobilen i bakfickan och det faktiskt finns en "app" i den, som går att använda för detta ändamål. Jag ville minnas att jag laddat ner och till och med vid något tillfälle använt denna Transportstyrelsens app. App betyder inte apparat men man kan ha "appar" till lite av varje, precis som apparater. Så jag stannade mitt ute bland ekarna och tallarna, tog fram mobilen och hittade appen med rubriken "Mina fordon". Med tre eller fyra ytterligare tryck lyckades jag ställa av husbilen, få det bekräftat och få en slutförmaning att jag inte längre fick använda fordonet. Alltihop tog ungefär en minut. Mitt ute i skogen!

Det är märkvärdiga tider vi lever i. Jag ser för mig en Bauer-bild med troll i djupa skogen, som plötsligt halar fram mobiler för att ringa prinsessan. Undrar förresten hur länge ordet app funnits. Det kan man säkert googla.

Vrooom!

Det har blivit poppis att klaga på elbilar, har jag sett på nätet och hört av amatörtyckare i radio. Vad ska det vara bra för? Kanske är det bara ett sätt att visa att man kan tänka i två led. Eftersom elektriciteten som en elbil drivs med kan vara fossil och eftersom det skapas klimatgaser vid batteritillverkningen, så är nog elbilar inte så bra i alla fall, går resonemanget. Och visst ska man ta sådant med i beräkningen. Och det skulle väl vägas in, om batteritillverkningen förstörde klimatet avsevärt mer än bensinmotortillverkningen, om det vore så. Men 10 000-kronorsfrågan är, om det är bättre med ett fordon, som kan drivas fossilfritt än ett som inte kan drivas fossilfritt? Hur svårt är det att svara på den frågan på en skala från ett till tio? Jag chansar med ja och tio, nej, jag menar ett.

Att vi måste göra något åt själva energiproduktionen och användningen av olika energikällor i största allmänhet är den stora frågan. Det ifrågasätter ingen numera. När det gäller bilarna, är ju också spännande alternativ med biogas och bränslecellsmotorer på gång. Och när det gäller flyget väntar vi sedan länge på ekonomiska styrmedel för att ändra res- och fraktbeteenden. Högre skatter på fossila bränslen skulle hjälpa till.

Sandlåda

Nu har kinesiska Next EV byggt en racerbil, som är snabbare än Teslas. Nej, det är inte i sandlådan nu utan irl. Kineserna säger att de åstadkommit en supersnabb racingbil, EP9, med bortåt 1400 hästkrafters elmotor och en räckvidd på någon mil eller två, kanske fyra om man tar det lugnt, vad det nu ska vara bra för med en sådan bil. Den ska kunna ta ett varv på tyska Nürnburgring snabbare än någon elbil gjort tidigare. Vad meningen med detta projekt är, kan man fråga sig.