Nu eller se'n, se'n eller nu

Vi har ett akut hot, som sedan ett par månader upptar nästan allas tankar och nästan allt utrymme i media. Även akuta hot ska tas på allvar. Lät det motsägelsefullt det där? Kanske det men jag menar att ett akut hot inte nödvändigtvis ska överskugga andra hot, särskilt inte andra betydligt mörkare moln av hot än de precis överhängande. Vi är bara människor men just därför kan vi lyfta blicken och planera för vår situation framöver. Någon skeptisk läsare frågar sig kanske här vad håller han på med, vad menar karl'n? 

De som läst här förr, har för länge sedan räknat ut att jag menar corono/covid som det akuta hotet men klimatförändringarna som det stora hotet. Katastrofen av det sistnämnda hotet ligger lite längre bort i tiden än sjuka och döda i covid-19. Men vem som helst kan räkna ut att vi prioriterar lite tokigt, när vi, p.g.a. ett tidsglapp på mindre än ett sekel, oroar oss mer för en visserligen läskig men ändå bara en influensa än för mänsklighetens undergång. Ett sekel motsvarar inte mycket av människans historia. Människosläktet sägs ha funnits i c:a tre miljoner år. Ett sekel är väl ungefär 0,003 % eller 0,03 promille av det (undrar om jag fick till det rätt, det där). Borde vi då inte ha en chans att fundera så långt fram i tiden som ett sekel. Dessutom kommer klimatförändringarna att medföra hemska förändringar långt tidigare än om hundra år, om vi inte dessförinnan lyckas bemästra dem till en rimlig nivå.

Tanken hoppar till partisympatier. Tala om kortsiktigt tänkande. Senast mätte Demoskop. Att en tredjedel av väljarna hejar på S i dessa tider, kan jag köpa men att färre än fyra procent stöder MP är svårsmält och att mer än var femte tillfrågad ännu stöder ett extremhögerparti bildat av nazister är omöjligt för mig att förstå.

Det ljusnar väl någon gång

Medan media vältrar sig i elände och katastrofrapporter, börjar jag långsamt undra, om man lite försiktigt, i fjärran, kan börja ana lite mer positiva signaler om den pågående coronapandemin? Eller är det bara en from förhoppning? Siffrorna på smittade och döda stiger fortfarande överallt och kommer förstås att fortsätta med det, för epidemin pågår ju faktiskt men på en del håll stiger inte ökningen av antalet smittade och döda lika mycket längre. En klen tröst kanske men ändå tröst. En och annan notis om antal tillfrisknade kommer också. I ett par länder har man beslutat att öppna förskolor igen. Folkhälsomyndigheten rapporterar att de svenska siffrorna inte ökat dramatiskt den senaste veckan, vilket är positivt.  Hälso- och sjukvårdsdirektören i Stockholm, inte att förväxla med regiondirektören, intervjuades i tv och gav tydliga och sansade besked. Intensivvårdskapaciteten har ökats väsentligt och ytterligare ökningar pågår och fältsjukhus byggs.

Snart kanske de mest dramatiska påbuden kan mildras och snart kanske olika verksamheter kan börja hämta andan igen. Kanske kan näringslivet börjar sträcka på sig lite långsamt. Kanske ska  hemarbetarna successivt kunna börja återgå till sina arbetsplatser igen. Så småningom ska väl vi åldringar få börja umgås med andra igen. En vacker dag hoppas man också att länder ska börja öppna sina gränser, tillåta att människor lämnar sina hem och att folk får träffas fler än två och två. Det lär väl ta tid men det må i alla fall vara tillåtet att hoppas.

Statsministern säger att vi ska ta hänsyn till andra och allt fler börjar väl tala om gemensamma krafter och ansträngningar. Det är väl bra.

I SVT intervjuade man en präst i anledning av coronaviruset. Men för de allra flesta är det väl tveksamt, om lösningen av problemen är gudomlig.

Måtta på oron

Fortsätter idag på gårdagens tema.

Jag har hört att virus trivs bättre i lite kallare och fuktigare väder än i värme och torka. Vem har inte blivit förkyld eller haft influensa på hösten. Man kunde nästan hoppas att virus också gillar mörker mer än ljus. För nu våras det. Dagen har just blivit längre än natten, inte mycket men i alla fall. Det blir lite varmare, visserligen går det rätt långsamt men det händer. Igår satt vi ute i vårsolen en god stund utan vantar och mössa och utan att frysa, trots att det blåste lite. Snart är det vår på riktigt med värme, ljus och emellanåt sol. Då blir det säkert kämpigare för virus att sprida sig. Då får virus gå i sommaride och till hösten hoppas vi vara bättre förberedda. Och så småningom kan vi hoppas på något vaccin. Under tiden måste folk få gå till jobbet och ungarna till skolan.

Ingen vill väl förringa det stora problemet men erkänn att det låter bra som en plan.

I media förekommer en del personer, som är så oroliga och nervösa att de reagerar känslomässigt på situationen, som corona skapat. Skräckslagna ropar de att regeringen gjort för lite, att myndigheterna arbetar för långsamt, att eländet och den slutliga katastrofen lurar runt hörnet. Media blåser på. Överreaktioner hjälper inte hanteringen av den svåra situationen men de bidrar till att skapa oro. Skräcken för viruset måste också få proportioner. Det kan inte vara vettigt att länder under någon längre tid håller sina gränser stängda, stänger skolor, förbjuder folk att samlas och proklamerar obegränsade utegångsförbud för hela befolkningar. Folk kan inte sitta i karantän i månader för att undvika influensa. Utbyte av varor och tjänster kan inte upphöra för att folk ska slippa feber och hosta. Vissa kommer att råka illa ut men med alltför långtgående restriktioner riskeras att folk börjar strunta i dem och i ett urholkat förtroende för överheten.

Cyniskt? Kanske det men då får det väl vara det.

DN och corona

Nu härmar jag alla media och ägnar mig här på bloggen nästan bara åt coronasmittan. Det har börjat bli tjatigt men nytt kommer ju hela tiden.

En ledarskribent i DN, Gunnar Jonsson, slängde flera vedpinnar på orosbrasan igår, när han skrev om allt coronaelände, med risk för 70 % av befolkningen smittad och 50 000 döda. Jonsson själv har tydligen räknat ut att strategin med att sprida ut smittan över tid, för att sjukvården ska hinna med, bara är teoretisk och menar alltså att det i praktiken inte kommer att fungera. Vad menar karln med den kritiken? Menar han att det är fel att försöka med en klok strategi eller vill han bara skapa mer oro? Han avslutade med någon sorts halvkväden visa om folks förtroende för myndigheter. Eller var det brist på sådant han menade? Kanske var det en dold släng mot den stackars statsepidemiologen, som ständigt mobbas men som står där rakryggad ändå och försöker svara på alla journalisters frågor. Och de frågorna är ju av olika kvalitet, milt uttryckt. Jag har svårt att förstå journalister, som försöker utöva skjutjärnsjournalistik i det här läget snarare än att försöka fokusera på så mycket fakta som möjligt och viss respekt för det "rörliga målet".

En annan kolumnist i samma tidning, Erik Helmersson, ojar sig över 40-talister och kändisar, som han anser koketterar med att inte vara tillräckligt skrämda av corona. De exempel han hänger upp saken på är tunna, minst sagt. Helmersson verkar, förresten, mest reta sig på att många i den generationen var samhällsengagerade på sin tid. Trist inlägg av denne Helmersson.

Corona, corona, corona, covid-19.

Alla rapporter, alla mediaprogram handlar om corona i dessa dagar. Inte så konstigt, kanske. Folk är ju rädda. Särskilt vi i riskgrupperna ska ju vara rädda. Men det är svårt det där att verkligen känna faran, att verkligen tro att man själv kommer att bli utsatt, att bara sitta inne och oroa sig för att någon man hälsar på eller något man tar i ska överbringa den livsfarliga coronabödeln. En svårighet inte bara för riskgrupperna utan kanske ännu mer för dem, som inte behöver vara särskilt rädda är att alla råd från myndigheter inte lyds. Alla råd är ju inte riktiga heller men man kan väl hoppas att de är bra mycket klokare än de man räknar ut själv. 

Corona är inget att skämta om, inget att raljera om, oavsett om man haft smittan eller bara är rädd för att få den. Det är ännu för tidigt för grövre skämt om viruset. Folk dör ju faktiskt av det och man har ingen aning om fortvarigheten och hur många som kommer att drabbas. Men skämta måste man, annars dör man. Så det lär följa mycket av den varan, åtminstone när vi vet mera om hur det gick. Nivån är väl ännu bara, typ, Lugn, era toapapper är på rulle, som någon såg på fb. Annars är just hamstringen av toapapper en källa till många grova skämt framöver. Varifrån kom egentligen den hysterin?

En klok expert i tv sade att man ska försöka skapa förtroende  mellan myndigheter och befolkning och att "kinesiska" metoder med polis och militär inte passar här hos oss. Frivilligheten är effektivare än tvånget, var budskapet. Klok som en pudel, var han den experten. Man kan undra, om det är positivt eller negativt att vara det men här var det förstås positivt menat.

PS. En makaber coronakonsekvens kan man notera från St Petersburg. Tydligen har kyrkliga potentater fått låna Johannes Döparens kvarlevor, hur nu det är möjligt. Troende vill tydligen kyssa dessa kvarlevor, burrr, men lämnar då saliv, som kan smitta andra med t.ex. coronaviruset. Detta stod skrivet som en nyhet i DN och då måste det ju vara sant. Men fan tro't./ds

Viralt livssyfte?

Tänk så mycket ett litet virus kan åstadkomma. Pandemi och tusentals döda. Fartyg, städer, regioner, t.o.m. länder i karantän. Världsekonomin är i gungning. Guldpriset stiger, oljepriset sjunker. Börserna går upp och ner, på sistone mer ner än upp men nyligen var det tvärtom. Hej och hå! 

Vad är ett virus egentligen? Det lever uppenbarligen. Men det har väl inga armar eller ben, kanske inte ens huvud. Är det små runda blobbar, som simmar runt i blodbanorna hos sina värddjur, hos oss alltså? Och så flyger de, med en obändig livskraft, ut i miljontals ur våra kroppar för att bosätta sig på andra lika lönsamma platser, som i grannen, vännen eller någon förbipasserande. Och hur låter den biologiska förklaringen till att virusen kommer till och existerar? Vilken nytta är det viruset gör? Det är svårt att tänka sig att den biologiska förklaringen och existensberättigandet för viruset är att fixa begränsningar av andra arter. Om inte, måste man undra, om det finns utrymme för fullständigt meningslösa existenser i vår värld? Hur och för vilket ändamål skulle de i så fall ha utvecklats? Det kan knappast bara vara slumpen. Även för virus och baciller (och för den delen fästingar) måste det finnas någon sorts förklaringsmodell bakom existensen, även om de flesta av oss inte känner till på vilket sätt.

Först här ungefär märker jag att jag är ute på tunn is, att jag vet och förstår väldigt lite om den biologiska och fysiska bakgrunden till det som hela världen matas med nyheter om dagligen just i dessa tider. För att undvika missförstånd, jag är inte på väg mot någon metafysisk eller gudomlig förklaringsmodell här. Men virologi och mikroorganismer måste vara ett spännande område att jobba i, att forska på och få veta mer om.

Pandemiskt

Nu är det mycket snack om coronaviruset och COVID.19, vilket tydligen är det offiiciella namnet på själva influensan, som man får, om coronaviruset får grepp om en. Det är mycket siffror om antal smittade och hur många personer, som satts i olika former av karantän. Är det en pandemi eller inte? Det lutar väl åt det. Jag minns mycket lite av  “asiaten”, då jag bara var 12 och lite mer av “hongkong”.  Man minns att många, även bekanta, blev smittade men jag minns inte att det var någon direkt medial uppståndelse. “Hongkong” spred sig över hela världen. Omkring en miljon människor lär ha dött i “hongkong”. Det kan man kalla pandemi. Liemannen COVID-19 lär vara uppe i över tretusen döda nu.
 
Om man kan undvika att bli smittad, är väl en av de första frågorna om COVID-19 man söker svar på. Tja, vi som bor på landet får hålla oss hemma så mycket som möjligt och ge fan i att träffa folk som semestrat i Italien, i alla fall att kindpussa dem och umgås nära. Folk har börjat hamstra mediciner, medicinsk utrustning, livsmedel, kontanter och säkert en massa annat också. Det har inte vi. Underskattar vi faran och riskerna? Kommer vi att stå där, ämliga och hungriga och suga på ramarna, bara för att vi inte hamstrat ordentligt? Svårt att tro men vill man ta risken?

Som snart 75 och med ett lite skruttigt hjärta hör man ju till riskgrupperna, när det gäller den senaste pandemin. Men jag oroar mig faktiskt inte och undrar, om det beror på dumhet eller nonchalans eller kanske rent av lite vanlig skepsis inför alla skräckrapporter.

Covid-19

Nu gäller det corona, covid-19. Alla andra nyheter och bulletiner, bullentiner som det hette i Mosebacke, framstår nu som oviktiga och larviga småsaker. Klimatkrisen, 10- årigt krig i Syrien, högerpopulister i USA och flera europeiska länder, kinesiska och ryska maktambitioner, är ingenting att jämföra med covid-19 som nyhet och mediastoff. Hur ska vi skydda oss mot covid-19? Hur ska spridningen begränsas? När kommer det att finnas något vaccin? I Kina har man tydligen isolerat 50 miljoner människor. Det är rätt många. Fem gånger så många som alla som bor i Sverige. Och nu börjar folk, politiker och myndigheter överallt att slänga skit på varandra för att man inte fattat i tid och inte påbörjat åtgärder i tid. Pandemi är på gång. PANDEMI!!! Oj, oj, oj, hur ska det gå?

Hur många kommer vi till slut att kunna räkna in som smittade av covid-19 och hur stort kommer dödstalet att bli? Men vi människor är ju så många nu för tiden, att det knappast kommer att märkas nämnvärt, även om det blir hemska siffror. Och så småningom kommer mediarapporteringen att återgå till normala rutiner.

Hej och hå

Jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet, skrev Hjalmar Söderberg på sin tid. Det handlade om någonting helt annat än vad det här lilla blogginlägget gör. Här handlar det egentligen om själens olust och köttets obotliga förfall, om ni ursäktar travestin.

Det finns många sjukdomar man särskilt ogärna vill drabbas av och några som man fruktar ännu mer. Alzheimer, ALS och vissa cancersjukdomar är några, som hör till den sistnämnda kategorin. I tidningen för en tid sedan läste jag om en ny bekantskap för mig, ytterligare en förskräcklig demenssjukdom, som tydligen drabbar unga människor också. Frontallobsdemens kallas den.

I ett tidigt skede av den sjukdomen påminner den tydligen inte alls om alzheimer med den fruktade glömskan. Professor Caroline Graff lämnar upplysningar om frontallobsdemens. I frontalloben sitter en människas personlighet. Den bestämmer hur vi reagerar på yttre stimulans. När den bryts ned brister impulskontrollen och omdömet. Lider man av frontallobsdemens, suddas de sociala koderna ut. Dessutom blir det svårt att sortera och fokusera. Man blir lättdistraherad och osystematisk. Vissa får svårigheter att tala rent och att förstå vad som sägs. Bristande sjukdomsinsikt är vanligt hos dem som lider av frontallobsdemens. Det bristande omdömet och den sociala desorienteringen kan leda till att man gråter på bröllop och hurrar på begravningar, att man slösar bort alla sina pengar eller utsätter sig för fysiska faror eller t.o.m. att man glömmer att sätta på sig kläder, när man går ut eller att tvätta sig. Allt enligt Graff.

Det där låter förfärligt. Alzheimers och demenssjukdomar är väl spöken för många. Man märker ju allteftersom att minnet inte riktigt är, vad det har varit och i mörkare stunder kan man oroa sig för en brantare utförslöpa framöver. Man oroar sig för, hur man ska bli uppfattad och hanterad av barn och närstående, hur man ska klara sig själv och om man måste flytta. Som pensionär har man gott om tid att oroa sig för kroppsliga åkommor. De tankarna får större betydelse än de förtjänar. Men det gör väl faktiskt oftare ont i en gammal kropp än i en ung och oftare på fler ställen. Även inbillade symptom på det ena eller andra förekommer och medför emellanåt inte helt nödvändiga besök på vårdcentraler. Ibland kan nya recept lindra de fysiska besvären eller kanske de psykiska. Och ibland får man Svarte Petter och behöver verkligen hjälp.

För tillfället överskuggar oron för coronaviruset, covid19, det mesta och det skulle inte duga att skriva om sjukdomar utan att nämna detta nya, fram till i höstas fullständigt okända virus. En pandemi lär vara under uppsegling. Ett verkningsfullt vaccin tar flera år att få fram, hörde jag någon berätta. Inom vården och en rad myndigheter jobbas det hårt med smittskyddsåtgärder mot covid19. Folk i alla länder ororar sig, hittar på olika munskydd och sätts i karantän eller stannar hemma. Börskurserna dyker. Det låter ju inte särskilt upplyftande. De där virusarna är från ett biologiskt utvecklingsperspektiv livskraftiga och framgångsrika existenser. Fortplantningsförmågan är häpnadsväckande.

Gammal man gör så gott han kan...

... sade favoriten Hasse Alfredsson i en sketch och skojade om det mesta hos gamla gubbar. Vid 74 får man allt börja acceptera att man hör till den kategorin. Både orken och minnet tryter snabbare än förr. Mina ögon tåras mer i största allmänhet men också för att jag blivit mer lättrörd. Undrar varför.

I min ålder får också sjukdomarna och hälsan större plats än förr, inte bara i verkligheten utan även i sinnet. Kontakterna med vårdapparaten blir tätare, skavanker uppkommer, sjukdomar och brister upptäcks och medicinering kräver pillerboxar för att kunna skötas. Tankarna kretsar oftare kring ohälsa, än man känner sig riktigt nöjd med. Jag tycker att det här verkar gälla inte bara mig utan många åldrande vänner och bekanta.

Vid senaste bridgeträffen med gamla ungdomsvännerna, noterade vi alla, för vilken gång i ordningen vet jag inte, att samtalet kretsade väl mycket om just sjukdomar. Under åren skiftade innehållet i våra konversationer från familj och barn, till yrke, bostäder och pensionering till att hamna just på sjukdomar. I början handlade det sistnämnda området om osäkerhet och farhågor men ännu inte med det yttersta allvaret och då fortfarande med viss inriktning på prevention och hälsa. Numera får diskussionerna om sjukdomar en lite annorlunda vinkling, för nu är det mer allvar, nu är hälsan mer sviktande. Numera händer det att diskussionerna även omfattar andra vänner och bekanta, som blivit dåliga eller som dött. Det är mörkare nu än förr, samtalen är sorgligare nu än de brukade vara.

Men varför svartmåla så väldigt? Det var faktiskt inte avsikten, när jag började skriva det här. För att fortsätta om bridgegänget, kan det väl ha blivit lite svårare för oss att upprätthålla den glättiga tonen och raljerande stilen. Men vi lyckas ändå göra det ganska ofta och vi har alla glädje av samvaron. Lättare ämnen förekommer och det finns ofta utrymme för humor och skämt, om än i lite mindre utsträckning än tidigare.

Hur det står till med kvalitén på själva bridgespelet, avstår jag från att kommentera och det är ju inte heller det viktiga.

Två sang!

Att försätta berg

Lyssnade på ett nytt sommarprogram under en längre bilresa. Regissören Björn Runge berättade om filmer och pjäser han deltagit i. Han berättade också om sin sjukdom, hudcancer, som läkarna för några år sedan bedömde som mycket allvarlig och som gjorde att han började planera sin egen död och begravning. Man hade hittat tumörer i en lunga och på hjärnan. Han medicinerade enligt läkarnas anvisning men utan framgång. Han vände sig sedan till en f.d. läkare som hade andra uppfattningar än skolmedicinen. Genom att följa en rekommendation att rena sitt blod med vitaminer och annat lättåtkomligt i vanliga affärer lyckades Runge besegra cancern och är numera frisk. Det säger även läkarna.

Jag känner förstås inte Runge, jag känner inte ens närmare till Runge. Jag såg hans film med Glen Close, The wife. Den var ok men inte fantastisk. Det är väl ungefär det. Jag förstår att det finns mycket mer att berätta om hans tillfrisknande. Men jag har ingen anledning att misstro Runges historia, att tro att den var uppdiktad för att skapa dramaturgi eller påhittad av andra skäl. Ändå är berättelsen svår att ta till sig, svår att förstå som livets sanning. Visst, sker underverk, fantastiska saker, som vi inte kan förklara. Visst finns bot för sjukor, som varken läkarna eller andra begriper. Och visst är det bara att gratulera Runge till hälsan. Men...

Tvivlet är starkt, särskilt när man inte personligen är känslomässigt berörd av situationen. Är det en närstående som drabbas, är det lätt att ta till tro på undermediciner och helbrägdagörande kurer. THX, aska, vitaminer, vad som helst, t.o.m. gud är värt att pröva för den som läkarna inte gett något hopp alls. Frågan blir: Kan tron ensam bota? Kan själva tron på, att en stark livsvilja, träning, renlevnad eller mirakelkurer kan bota en livshotande sjukdom, räcka? Kan det räcka med den tron, när inga kända mediciner eller operationer hjälper längre? Det är väl många som tror det.

Det är svårt att förhålla sig till den frågan, när man försöker tänka rationellt och förnuftigt. Man vill ju så gärna att svaret ska vara positivt. Någon gång finns oanad bot men knappast enbart genom stark tro på något. Det är i så fall lättare att tro på bot genom något som råkat inträffa och som läkarvetenskapen ännu inte upptäckt eller insett.

En patients bekännelse

För en tid sedan fick jag ett oroande besked om hälsan. Det utlöste många tankar, viss rädsla och en portion ångest.

xxxxxxxxx

Så här kunde det ha gått till.

Läkaren på det stora, moderna sjukhuset var lite blek om nosen och såg mycket allvarlig ut. Vi satt i hans kontorsrum. Han i vit läkarrock, jag i någon sorts flaxande patientkläder. Jag var sjuk, mycket sjuk, så mycket var klart. Min kondition var usel och jag orkade inte gå mer än mycket korta sträckor. Den senaste tidens sjukhusvistelse hade varit ansträngande med massor av undersökningar av allt mellan himmel och jord.

- Det ser inte riktigt bra ut det här. Läkaren såg mycket bekymrad ut och jag förstod både av minen och uttrycket att det verkligen var allvar den här gången. Vad skulle följa? Lungcancer, cancer i bukspottskörteln eller levern, ALS, Alzheimers eller något annat livsfarligt.
- Som du vet, är det hjärtat, sade han. Vi måste nog tänka oss att göra något. Du har en allvarlig hjärtsvikt. Hjärtfunktionen är kraftigt nedsatt. Utan hjälp kommer hjärtat inte att orka så länge. Herre gud, det låter som rena dödsdomen, var min direkta tanke.
- Jaha, jaa, hur illa är det då? Vad kan man göra? Hur länge…?
- Tyvärr är nog tiden för enbart medicinering över. Vi behöver fundera på mer drastiska åtgärder.
Jag satte i halsen och började hosta våldsamt.
- Såja. Läget är inte ljust, det vill jag inte säga. Men allt hopp är inte ute.
- När får jag veta mer? När får jag besked om, hur lång tid jag har kvar?
Den besvärade läkarens axlar drogs uppåt i en oavsedd men tydlig gest.
- Jag kan inte svara på det, annat än att det, som det just nu ser ut, är en mycket besvärlig situation.

Det blev inte så många fler frågor ställda eller besvarade. Beskedet var alldeles för omskakande. Många frågor skulle komma upp i efterhand. Men egentligen fanns bara en fråga, som betydde något. Hur mycket tid fanns det? Och svaren hittills var lika oprecisa som hemska.

xxxxxxxxx

Men så dramatiskt var det faktiskt inte på riktigt. Så här var det egentligen, låt vara fortfarande lite friserat.

Jag hade länge gått på årliga hjärtkontroller p.g.a. arytmi och förmaksflimmer, så småningom kroniskt sådant. Nu satt jag på en vanlig hjärtläkarmottagning i staden närmast, en mottagning som snart skulle slå igen p.g.a. landstingets outgrundliga upphandlingar. Det var mitt sista besök på den kliniken. Läkaren, en korrekt kvinna från något annat land med glasögonen uppskjutna i pannan, kom med det föga upplyftande slutordet att det inte bara var flimmer utan också "lätt hjärtsvikt". Hon gick rakt på sak.

- Jag rekommenderar en medicin till. Hjärtat är förstorat och vi vill hejda den utvecklingen. Där du hamnar, kommer man att vänja in dig med den nya medicinen, som jag hoppas kommer att fungera. Läkaren lät bergsäker och övertygande.

Jag insåg att här finns tyvärr ingen bot, bara i bästa fall viss hejd. När kroppens näst viktigaste organ, börjar hacka, blir man orolig. Det blev jag. En del ångestkänslor infann sig. I bakhuvudet började existentiella funderingar göra sig påminda. Kort sagt, rörde undringarna, hur länge jag skulle kunna leva med det här halvtaskiga hjärtat. Jag kunde ju räkna ut själv att den här diagnosen inte innebar en förlängning av den återstående livstiden utan tvärtom. Jag funderade. Om den återstående livstiden statistiskt för en normalfrisk mansperson i 73-årsåldern vore 10 år, hade den tiden nu, ja vadå, kanske halverats, om det går någorlunda bra. Då talar vi om korta tidsperspektiv, som jag ser det. Fem år nu för tiden är verkligen inte mycket.

- Men ungefär då… försökte jag lirka med doktorn.
- Nej, du får inte någon mer precis uppskattning, för det kan jag inte ge dig. Men du röker inte, dina blodfetter är OK, ditt blodtryck är inte för högt, du rör på dig i alla fall lite grann, så utsikterna är inte så tokiga trots allt. En kvarts miljon svenskar lever med hjärtfel, många av dem mycket länge. Hon lade ihop sina papper och markerade artigt men tydligt att samtalet var slut.

Jag fick nöja mig med det.

xxxxxxxxx

Om någon undrar, varför jag började med skräckexemplet eller varför jag alls skrev det, så kan jag inte ge något tydligt svar. Kanske en sorts besvärjelse. Kanske försökte jag bara göra mig märkvärdig. Kanske var skräckexemplet ungefär det jag upplevde, trots att min diagnos i verkligheten inte var fullt så förskräcklig.

En aning stötande

En nyhet från landet är att man inte särskilt ofta ser vildsvin mitt på da'n, inte annars heller för den delen. Men i förrgår såg vi en vildsvinssugga med fem pyttesmå, antagligen alldeles nyfödda kultingar på åkern i närheten. En av de små stackarna hade kommit efter och det såg inte hoppfullt ut. Vi hade en tid att passa inne i byn och körde strax vidare. På återfärden hade den femte kultingen övergivits och olyckskorparna var på plats till kalas. Naturens lag är hård. Ett rejält gäng av de stora svarta korparna hade samlats men ingen örn syntes.


(lånad bild)

Som jag varit inne på nyligen, fick jag för någon vecka sedan en trist hjärtdiagnos, vilket naturligtvis inte passerar obemärkt och vilket är något som man måste processa mentalt. Ett par dagar efter läkarbesöket fick jag ett brev från Hjärt- och lungfonden, som jag gissar hade nosat upp min senaste hjärtdiagnos. Hur och var man hittat den informationen, har jag inte listat ut. Jag hade just läst samma fonds folder om hjärtsvikt, en i och för sig mycket informativ broschyr, men en som på intet sätt underskattade risker och faror med hjärtsvikt och som tycktes ge starkt stöd för behovet av Hjärt lungfondens verksamhet och dess behov av ekonomiska bidrag. Nu fick jag alltså också ett brev och det innehöll en inbjudan till ett seminarium om gåvor och testamenten. Jag fick av någon anledning en "flash back" till olyckskorparna jag sett runt den döende kultingen häromdagen. Jag säger inte att den associationen var motiverad och den var kanske lite överdriven. Men jag kan säga att jag inte jublade över en sådan inbjudan, som damp ner i brevlådan några få dagar efter att jag fått en ganska allvarlig diagnos på hjärtsjukdom och som skickats av en organisation jag aldrig fått någon post av tidigare. Nej, Hjärt lungfonden, det blir inga stilpoäng för det där.

Apropå lilla hjärtat

Idag blir det bara om mig själv på bloggen, så den som tycker att det är ointressant, kan sluta läsa redan här. Numera är jag för gammal för att be om förlåtelse för min egocentricitet, för att jag skriver om mitt och om personliga saker. Jag struntar i ursäkterna. Annars skulle det bli mycket skrapande med foten och mössan i hand.

Häromda'n skrev jag, ärligt talat då också mest i egen sak, men även om en speciell fråga inom vården, upphandling av privat vård. Det finns en del att säga om det ämnet. Men efter ett nytt besök hos hjärtdoktorn rör sig tankarna åter mest runt det privata. Det är svårt med armlängds avstånd, när det gäller det egna livet, det egna hjärtat, den där muskeln som kämpar och slår år ut och år in, decennium efter decennium. I mitt fall har det gjort det i mer än 72 år nu och, oavsett skavanker och skick, är den kvarvarande tiden för det här hjärtat, om inte exakt utmätt, så i alla fall begränsad av naturliga skäl som för alla i min ålder. Till det kommer för min del en gammal infarkt, arytmi, förmaksflimmer, hjärtförstoring och nu senast, efter ytterligare ultraljud och s.k. arbets-ekg, "lätt hjärtsvikt", som läkaren uttryckte det. Det är inte bara elfel utan även lite si och så med själva pumpfunktionen. Alltså kunde det vara en god idé med ytterligare en medicin, sade doktorn.

Sagt och gjort. Tack och adjö, för det var sista gången på den mottagningen, sedan landstinget valt att stänga denna vårdmöjlighet för ungefär 5 000 patienter utan att informera om alternativa möjligheter.



Vad beskedet om mitt hjärtas kondition egentligen betydde från existentiell utgångspunkt, hann vi inte komma in på med den mycket vänliga läkaren med det svårmemorerade, kinesiska namnet. Alltså: Hur fort kommer hjärtsvikten att försämras? Hur ser livet ut då? Hur mycket förkortar hjärtsvikten mitt liv? Alla de där frågorna som egentligen i klartext betyder: När dör jag? Det precisa svaret på den eviga frågan saknas alltid ända in i det sista. Men ungefär när dör jag då? Den frågan kunde man väl tänka sig att få ett svar på. Vissa kan väl få det svaret men det är inget att vara avundsjuk på. För min del hann vi alltså inte fram till de där frågorna och jag är säker på att jag inte hade fått någon ens ungefärlig uppskattning, även om vi hade gjort det. Längden på livet, liksom meningen med det, är ofta frågor av mer filosofisk än medicinsk natur. Och resan är viktigare än målet, som en känd författare diktade, om än i vackrare ordalag. Det där kan jag spetsa till för min del. Det är enbart resan det gäller.

Hur som helst, hade hjärtdoktorn i Södertälje före avskedet sett till, inte bara ett nytt recept utan även en detaljerad remiss och kontakt med det gängse länssjukhuset söderöver. Det är bara att bocka och tacka och så får vi se, om de hör av sig.

Koko

Attention Deficit Disorder, ADD, är en sorts mental diagnos, som blivit allt vanligare. Själv hade jag tills helt nyligen bara hört talas om ADHD, vilket jag tror är en liknande diagnos men som också innefattar ett mer utåtriktat beteende. När man träffar på människor, som är särskilt intensiva, känner för mycket, talar för ivrigt o.s.v. , kan man, om man vill spela "wise guy", dra till med en ADHD-diagnos. När barnen var unga, hörde man begreppet dump i nedsättande tillmälen om personer, som uppträdde lite mer provokativt än andra. Det uttrycket verkar ha försvunnit. Autism hör man också talas om men innebörden tycks ha förändrats med åren. Förr innebar autism någon sorts stopp i de mentala kommunikationerna. Nu verkar det vara lite av varje som motiverar den diagnosen. Och nu verkar de populära tokdiagnoserna vara just ADD och kanske bipolär sjukdom, som de tidigare manodepressiva numera anses ha.

Det går mode även i de mentala begreppen och uttrycken. Min gissning är, att det för många är som för mig, att man inte har riktig koll på vad det ena och det andra egentligen står för. För de kloka gäller då att hålla inne med omdömen om andras själsliga förmågor eller oförmågor.

Varför jag kom in på det där denna lördagsmorgon? Tja, det var ett samtalsämne, som kom upp med gamla vännerna igår vid middagskonversationen.

Ett manligt inlägg

De som inte gillar närgångna uppgifter om kroppsliga företeelser, kan sluta läsa redan här.

Alla män som lyckats överleva olycksriskerna i det vilda ungdomslivet, cancer och missbruk i medelåldern och allt vad det är, behöver i stigande ålder undersöka sin prostata. Påtagligt många äldre män har bekymmer med denna typiskt manliga körtel. Bekymren gäller allt ifrån lite tätare kisspauser och mer efterdropp p.g.a. prostatit till mer eller mindre allvarlig cancer.

Prostataundersökningar bör göras med jämna mellanrum. Jag har inte lyckats få något riktigt entydigt besked om saken men har valt att göra det, så där, vartannat år. En urolog behöver känna på prostatan manuellt, vilket görs med ett finger på ett sätt, som för de flesta känns jobbigt. När det gäller cancer, som är den läskiga risken här, kan man genom ett enkelt blodprov få reda på tillståndet - i unionen, höll jag på att säga men tanken slant och jag menar - i prostatan. För att få ett sådant blodprov taget, kräver dock urologerna ofta att få göra den manuella undersökningen också. Fråga mig inte varför. PSA-proven anses tillförlitliga, kanske, om något, lite väl bra, för det kan skapa onödig oro, säger vissa. Tyvärr, påverkas PSA-värdet inte bara av cancer utan också av prostatit och lite annat.



Den manuella undersökningen av prostatan mynnar för min del vanligen ut i ungefär: Den är lite förstorad och jag känner en ojämnhet. Du har en lätt prostatit. Vi får se, vad PSA-provet säger. Man får vara glad för ett sådant besked men det besked jag egentligen vill ha, dröjer någon tid än - i avvaktan på blodanalysen. Svaret bör då vara lägre än 3 och jag tror att för gubbar över 70, som jag själv, duger det bra med under 5 också. Det är visst viktigt att i varje fall ha ett värde lägre än 7, fast jag minns inte, om det gäller 72-åringar eller alla eller bara några. Ett tvåsiffrigt värde är en larmsignal, tror jag och det gör helt säkert en fortsatt urologkonsultation nödvändig. Vad de här PSA-siffervärdena vetenskapligt betyder, har jag mycket liten aning om, faktiskt ingen. Det är bara att hoppas att det egna värdet ligger inom rimlig gräns. Förresten, läste jag på någon websida att sexuell aktivitet kan orsaka en tillfälligt högre PSA-värde, så det gäller att hålla igen på nuppandet, just innan man går och lämnar blodprovet. .

Prostatacancer är väl för oss män ungefär vad bröstcancer är för kvinnorna: Vanligaste cancerformen. Kan vara livsfarlig men är ofta behandlingsbar. Föranleder ofta trista ingrepp.

Ingen blir yngre

Med stigande ålder, börjar hälsan svikta. Eller omvänt, om man är någorlunda pigg i hög ålder, ska man vara nöjd. Frågan är förstås vad någorlunda pigg betyder. Det betyder åtminstone att inte ha cancer eller alzheimer. Att få besked om prostatacancer eller hodgkins eller börja tappa den fysiska orienteringen i tid och rum är inga vidare framtidsutsikter. Inte att hamna på långvården heller. Det finns också mycket annat smått och gott, reumatism, hjärtsvikt, depressioner, parkinson, diabetes. En stor del av landets pensionärer äter mediciner för det ena och det andra, magsårsmedicin, antidepressiva piller, betablockerare, stattiner, insulin, blodtrycksmedicin, blodförtunning och allt vad det heter. Vi lever längre och längre och vilken del av äran medicinerna ska ha för det, är okänt för mig. I media kryllar det av reportage och artiklar om vad som hälsofarligt och inte. Nya varningar utfärdas ständigt av organisationer och myndigheter. Sammanfattningen av det är väl att den enskilt största hälsorisken länge varit rökning men att övergödning kanske är en "runner up". Men, som sagt, vi blir statistiskt sett allt äldre. En släkting till mig avled för en tid sedan, närmare hundra år gammal, fullständigt klar och i utmärkt skick. En annan nära bekant fyller snart 95 och har en fantastiskt fin ålderdom. Min svärfar avled 93 år gammal efter en aktiv och positiv ålderdom. En kompis berättade just om sin förälder, 99 år gammal, som brutit lårbenshalsen, rehabiliterats och nu är uppe och går med rollator. Det gäller att välja positiva exempel och förebilder, för de finns. Andra råkar ut för eländet, det där som många av oss oroar sig för, en del alldeles för tidigt dessutom. Men vem trodde att livet var rättvist.

Mansproblem

Det finns inte många män i min ålder, typ 70, som inte känner någon som fått prostatacancer. Det finns knappast någon jämnårig, som inte titt och tätt känt av en släng av prostatit, inflammation i prostatakörteln alltså, som gör att man kissar svagare, oftare och med stor brådska. Det där som fick min mamma att tala skämtsamt men lite nedlåtande om sura gubbar. Kvinnors inkontinensbesvär nämndes aldrig därhemma. Prostatakörteln har mycket med manligheten att göra, särskilt när doktorn ska undersöka handgripligt, om den är i gott skick. Prostatan måste vissa operera bort och vissa blir impotenta av att bli av med den. Andra lyckas behålla den trots cancer och några lyckas slippa få cancer i den. Heter den förresten prostata, som jag alltid trott eller heter den prostata, som jag hör då och då? Prostatacancer är den manliga varianten av kvinnornas bröstcancer, den vanligaste cancersjukdomen inom könet alltså. Ska man ta s.k. psa-prov? Det är klart. Åtminstone vartannat eller vart tredje år. Varför det? Jo, därför att, om cancern upptäcks i tid, kan den för det mesta hanteras. Vissa säger att psa-proven innebär risk för “överbehandling”. Det tillåter jag mig att inte tro på. I alla fall inte som skäl för att inte ta provet.

Huuh!

Hälften av all antibiotika används i djuruppfödning, läste jag i tidningen häromdagen. Det duger förstås inte. Antibiotikaresistenta bakterier är ett allvarligt hot mot mänskligheten, säger forskare. Snart kan vi vara tillbaka där lunginflammation var en dödlig sjukdom och en liten sårinfektion kunde vara livsfarlig. Låter ruskigt. Här behövs politiska initiativ, lagstiftning och internationella överenskommelser. Överförskrivningar av antibiotika måste begränsas. Förbud för preventiv antibiotikabehandling inom djuruppfödningen måste till. Grisknorrar och djurskydd i all ära men antibiotikafrågan har en annan dignitet.

Man får hoppas på hypokondri

Träffar då och då ett gäng gamla skolkamrater för middag, kortspel, skratt och lite annat. Vi har noterat, hur samtalsämnena ändrats genom decennierna. Lite krasst uttrycket kan man säga att fokus vandrat från kvinnor, barn och karriärer, via skilsmässor, nya barnkullar och flyttningar till barnbarn, pensioner och sjukdomar.

Talade förresten av en händelse med en annan gammal bekant häromdagen. Trevligt att höra av honom men tråkigt att höra att han drabbats av cancer. Behandlingen var tröttsam sade han men med förtröstan i rösten lade han till att det skulle vara bra igen till hösten. Hoppas han har rätt. Ett besked om cancer är väl alltid ödesmättat och skräckinjagande. Med stigande ålder har raden av vänner och bekanta, som trots gott hopp dukat under för olika sorters cancer, blivit längre. Men det verkar som om läkarna på senare år blivit mycket duktigare på att bota cancer, åtminstone vissa sorter. Så det finns kanske bättre skäl nu än förr att inte kasta yxan i sjön redan vid själva sjukdomsbeskedet. Antar för egen del att risken är större att man (eller "en" som vissa vill säga i stället i dessa "hen-tider") stryker med i någon hjärt- eller kärlsjukdom, särskilt som det blivit en aning sämre med själva rytmen och en klaff fick sig en törn av staflokocker för några år sedan. Apropå arytmi förresten, så kan man äta ett dagligt piller, betablockerare kallas det, så rättar lilla hjärtat in sig i ledet och slår lagom många slag. Klurigt.

Men ändå är oron för cancer där. En känner efter, en tittar på födelsemärken och känner efter knölar, en läser rapporter om alla gifter vi får i oss och omger oss med och en hör hemska berättelser om nära och avlägsna drabbade. (Nej "en" låter lite larvigt och som om man kom från Värmland, jag tror jag fortsätter med det ojämlika "man"). Om man i en röntgen sett cystor på inre organ och förstorade lymfkörtlar på något ställe, inställer sig genast ångestladdade fantasier, även om doktorn säger att det säkerligen inte är något farligt och att vi bara för säkerhets skull behöver göra ett par undersökningar till. Och man frågar och undrar och ju fler gånger doktorn säger att det inte finns anledning till oro, desto säkrare blir man på att nu är domens dag snart här. Vi får se, hur det går. Under tiden är det bara att hoppas att doktorn har rätt och att hypokondrin är just vad den är.