Musik

Dem som till äventyrs gillar ungefär samma musik som jag, tänkte jag tipsa om några fina låtar, som jag hörde på en av mina listor på Spotify. Låtarna är lätta att hitta på Spotify, för den som vill lyssna.

Sarah Klang kände jag inte till, förrän jag hörde en jättefin låt av henne i somras. Endless sadness kallas den och jag sparade den i en av mina spellistor. Namnet på sången passar, för låten är en sorglig historia. Men den är jättefin och hon sjunger den vackert. Lyssna på den.

Jag brukar spela mina spotifylistor och klicka på "random-knappen", så att låtarna inte kommer i någon särskild ordning utan huller om buller i en ordning, som programmet för tillfället bestämmer. Den här gången, hann jag höra de här låtarna, flera av dem värdigt åldrade

• Windows are rolled down med Amos Lee
• Conversation piece med Kings of Leon
• Colors med Counting Crows
• Somebody ease my troublin' mind med Sam Cooke, Eric Clapton och Les Paul
• Into the mystic med Van Morrison
• Och sedan ett par justa låtar av Jeff Buckley, John Mayer, Ebba Forsberg och Florence + The Machine, tills jag kom till den gamla höjdaren
• One med Mary J Blige och U2.

Ett gäng fina låtar, tycker jag. Men det är inte så konstigt, för det är ju min spellista. Kul med spellistor.

Härom kvällen var vi på musiktillställning i Järna hos odlingskollektivet Under tallarna. Utomhus, vegetarisk middag på medhavda filtar för de flesta. Vi hade fått tipset av goda vännerna och grannarna, som också spelade på tillställningen. Fint spelade de, inte minst när de på storskärmen visade klipp från nätet med allehanda musikinslag och spelade samtidigt, tillsammans med de där klippen. Udda men spännande musik hela kvällen, vackra ljusspel runt om och en minnesvärd kväll. 

Jag hade inte kameran med utan bara mobilen, så det var svårt att fota, sedan det blivit mörkt.

Musik och vackert väder

Lyssnade på några av låtarna på Bob Dylans senaste, kanske sista, album. Säga vad man vill men han är en rätt märkvärdig artist. Han är snart 80 och efter 60 år i branschen och hur många album som helst ger han ut ett album, som blir rosat som ett av de bästa han gjort, ja, faktiskt enormt uppskrivet av flera musikskribenter. Jag ser fram emot att höra resten, även om jag tycker att  bakgrundsmusiken i de tre låtar jag hörde var lite väl monoton. Han håller ändå stilen, Dylan, och det är i alla fall en förtätad atmosfär i den 17 minuter långa Murder most foul.

Vi har en bil med ett fint högtalarsystem, så man sätter gärna på någon musik, när man kör. Ibland blir det radio men ofta Spotify. På senare tid har jag lyssnat på några gamla artister och band, som jag inte lyssnat så mycket på tidigare, t.ex. Amos Lee, Kings of Leon, The War On Drugs, Ray LaMontagne och Fleet Foxes.

Så lyssnade jag på Ulf Lundells sommarprogram under markisen ute på verandan. Han lät städad och som om han förberett sig väl. Han spelade sådan musik, som man kunde förvänta sig och med klädsamt många kvinnliga namn. Jag tyckte programmet var OK men kanske inte jättespännande och jag hade lite svårt att följa resonemanget om adlande. Jag tror inte Lundells dagböcker blir något för mig.

Vädret i juni har hittills varit super, kanske lite i torraste laget. Men dagarna på verandan är fantastiskt fina med kaffe, korsord, en bok, musik på radion eller något intressant program på P1, kaffe igen omväxlande med lunch och middag. Vi har alltid vår egen sköna vy över en liten, liten bit av vackra Östra Sörmland och Storsjön. Husets dörrar mot sjön står vidöppna hela dagen. Vi har flugdörrar och myggfönster överallt. Det känns lyxigt.  Och vi har det så förspänt att vi kan gå ned och hoppa i sjön, när det passar och sitta inomhus, när det emellanåt är skönare. Nu ska det bli värmebölja, sägs det, så då blir det nog bad i sjön. Det uppskattas inte minst av hundarna, som har det besvärligt i solen med sina tjocka pälsar.

Karantänsysslor

Under karantänen finns lite extra tid att ägna åt viktiga saker som hundarna, Skype/Facetime med nära och kära, matlagning och sådant men där finns ju också datorerna. 

T.ex. kan man bläddra bland musik på Spotify. Det är ett nöje. Det finns precis hur mycket som helst. Allt är tillgängligt, från klassiskt till rock, blues, folkmusik och popdängor. Man kan hitta nästan allt, lyssna på allt, man kan skapa egna spellistor, man kan spara enskilda album, man kan lyssna till spellistor som Spotifys algoritmer sammanställt med utgångspunkt från den smak man visat i sina egna listor o.s.v. Och, hör, allt är gratis, om man vill. Man kan välja ett gratisabonnemang hos Spotify, mot att man får lyssna på reklam då och då. Snål som jag är, har jag valt det. Det är faktiskt inte så farligt mycket reklam man måste stå ut med. Förvånansvärt lite, faktiskt. Å andra sidan är den här tjänsten en som utan vidare är värd en månatlig slant. Det numera börsnoterade Spotify har väl haft lite bekymmer med få sin ekonomi att gå ihop och det kan väl vara viktigt att den finns kvar. För ett abonnemang utan reklam tar Spotify en hundring i månaden. Tjänsten är värd det. Det ska jag skaffa.

Och så kan man slå ihjäl lite karantäntid framför teve på filmer och serier på SVT eller någon streamingtjänst. Vi har valt Netflix. Där finns mycket amerikansk b-film men också en del bra serier. Där finns en relativt kort serie, fyra avsnitt, som höjdes till skyarna av ett par kritiker, i något eftermiddagsprogram i SVT  för ett par dagar sedan. Det gjorde de rätt i. Den heter "Unorthodox" och var fin och väl värd att se på. Gör det! Där pratas jiddisch och visas egendomliga judiska levnadsmönster. Men strunt i det, den var medryckande, spännande och hade en fantastisk huvudrollsinnehavare.

Ett annat nöje man kan använda karantäntid till är att gå igenom alla hundratals foton, som man sparat under fliken Bilder på datorerna, ni vet den där med någon sorts solfjäderliknande symbol. Det är åtminstone under den jag sparar mina bilder. När de blivit allt för många, sparar jag även på ett externminne. Det är ju så med de digitala kamerorna att bilderna blir många. Jag sparar för mycket. Det vore lättare att rensa och "deleta" löpande men man är ju som man är. Så det går utmärkt att lägga lite tid på att rensa upp bland bilderna och spara det man verkligen vill spara. Bildbiblioteken stämmer inte överens på alla datorer heller, så det finns en del att plocka med.

Nöjesliv

Jag har varit på musical i storsta'n. Vi besökte på söndagen Statsteatern och fick se senaste uppsättningen av Spelman på taket med huvudrollsinnehavarna Dan Ekborg och Pia Johansson tillsammans med en jätteensemble av sångare och dansare och ett par andra kända ansikten i biroller. Musikaler är inte riktigt min grej men vi gick gärna med ändå, för det var med trevligt sällskap. Själva skådespelet, för det var verkligen ett skådespel i ordets rätta bemärkelse, var en positiv överraskning. Dan Ekborg briljerade i både spel och sång, vem hade trott det? Scenografin imponerade. En del av sång- och dansnumren var väl lite medryckande, om än väl amerikanska. Vi hade de bästa platser man kunde önska sig. Salongen var fullsatt.

Bakgrunden till själva handlingen i Spelman på taket är en roman av den ryska, jiddischspråkiga författaren Aleichem. Handlingen på scenen var en smålustig och glättig sång- och dansföreställning men bakgrunden är mörkare. Det är fråga om pogromer i Ryssland under tsartiden. Vad rollfiguren på taket, själva spelmannen, egentligen hade för betydelse, begrep jag inte,  kanske en berättare, en iakttagare, kanske bara en manuskrydda. Han sprang omkring med en fiol (Fiddler on the roof, är den engelska titeln på förlagan) och var i alla fall mycket vig.

För att kunna resa till storsta'n, dessutom med övernattning hos vännerna, måste det ordnas med hundar och lite annat. Hundarna togs väl och tryggt om hand av en hundkunnig granne, som emellanåt själv har behov av motsvarande tjänst. En annan värderad granne hjälpte till att se till nykläckta kycklingar, som hustrun driver upp i ett badrum. Själva körde vi som omväxling bil ända in i sta'n (annars blir det oftast tåg från Byn numera) med söndagsparkering på en gata i närheten av teatern för en hundring och på kvällen besök i en närförort. På den plats vi hittade, kostade det 30 spänn att stå mellan 7 och 9 på måndagmorgonen och från 9 var det p-förbud, med böter på 1100 vid överträdelse. Lite lurigt.Tiderna förändras även för parkering i sta'n.

Lite av varje

Ska det bli någon is, som det går att gå på, att åka skridskor på i år? Det verkar tveksamt. En tunn skorpa låg faktiskt igår och ligger kvar efter nattfrosten. Men den kan ha svårt att klara de nya plusgraderna, som snart sägs vara tillbaka igen. Vi får se, hur det går de närmaste dagarna men det är inte mycket tid att vifta på för Kung Bore. Jag minns inte någon tidigare vinter på våra breddgrader, då isen inte lagt sig ordentligt.

Tittade på SVT-serien Tsunami en tidig, väldigt tidig morgon, när jag inte kunde somna om. Tja, lite ojämn skulle jag säga att jag tyckte. Både spel och repliker haltade ibland, kanske regin också. Tsunami handlade om heder och samvete och om relationer. Den lite enkla sensmoralen var att man inte ska luras och ljuga och, om man ändå gör det, ska man ärligt tala om det. Någonstans längst därinne har väl de flesta av oss det där ganska klart för oss. Att leva upp till det är en helt annan sak och det fick vi reda på av Tsunami.

Förresten, hörde jag just "One man's ceiling is another man's floor" med Paul Simon från en gammal spellista på Spotify. Den låten blev "Gräsänkling blues", när Povel Ramel tog hand om den eller om det var tvärtom. Simon är hur som helst en höjdare.

Till middag har det på senare tid blivit laxpudding ett par gånger, en gratäng på resterna av regnbågen, som vi åt nyligen. Fantastiskt gott, både då och sedan!

Tåg och is och sång

Häromdagen var jag inne på det där med magnettåg. Jag tycker att man kan ha frågor om magnettåg. Även om det är kinesiskt, det som redan finns. Nu har det skrivits mer om saken i dagspressen. Professorer säger si och professorer säger så. Vissa tror att kostnaderna är si och så stora, andra tror annorlunda. Varför skulle bara ett alternativ, det gammaldags el-tåget på vanlig räls, finnas? Varför skulle debatten om framtida tåg begränsas till konventionella tåg, som mäktar med hastigheten 250 eller 310 km/timme? Varför skulle man inte utreda möjligheten till magnettåg ordentligt här hemma?

Så till en annan sak, vädret. Medan jag skriver, smälter vintern bort utanför fönstren. Ganska mycket snö och rejäl vinter för några dagar sedan blev i blidväder och blåst slask, tunna snörester och iskanor på småvägarna. De stora snödrivorna runt verandan krympte fortare än kvickt ihop till ynkliga högar och snösträngar.
Hustrun har införskaffat "panschisdubbar" till skorna. Fiffiga anordningar av stålpiggar i gummiband, som enkelt träs på skorna. Jag måste medge att dubbarna behövdes. De visade sig otroligt effektiva och gjorde våghalsiga, farliga iskonster till praktiskt genomförbara promenader med vovven.

Förresten, för att komma till ytterligare något annat, något helt annat. Ta er tid och lyssna på allvar och hög volym på en av våra stora sångerskor, Ebba Forsberg, när hon sjunger Dylan på svenska, "Men bara om min älskade väntar" eller "För att jag älskar dig" i båda fallen med Mikael Wiehe i bakgrunden. Sorgsna men väldigt vackra sånger. Även om det redan är ganska länge sedan.

Adventsbesök i storsta'n

40 minuter tar regiontåget från Gnesta till Centralen. Man får lägga på en kvart för bilresan in till byn och parkering men man är fortfarande under timmen. Inte illa. Vill man få nöjet att byta i Södertälje och ägna en halvtimme extra på tåg, kan man ta pendeltåget. Det kostar lite mindre och det finns många avgångar. Bilresan till byn tur och retur kräver ingen bensin med laddhybriden. Parkeringen i byn är gratis. Ett bra sätt att ta sig till huvudstaden. Ändå tog vi vid den här gången bilen hela vägen, för att vi skulle till några olika ställen i och utanför sta'n. Vi var lata och så fick vi nöjet att parkera för 70 kronor i timmen på ett ställe.

På eftermiddagen besökte vi en kamrat i Gustavsberg utanför sta'n, Anders Wallin, som visade sin konst för allmänheten och bjöd på lite snacks. Fin avkoppling, vackra verk på väggarna, några vänner, många bekanta.

Efter besöket i ateljén blev det middag på krogen, en ganska tidig middag, för kvällen var bokad för ytterligare en begivenhet. Som krog väljer vi gärna stället, där sonen jobbar som kock, särskilt denna gång då sonens gudföräldrar var med. Så det blev alltså, ytterligare en gång, Rolfs kök. Ett trivsamt ställe med god husmanskost och inte "uppnäst".

På kvällen blev det musikföreställning på Cirkus med en favorit, Tomas Andersson Wij. Vi har sett honom förr och det blev ingen besvikelse denna gång heller. Nu hade han dessutom gästartister som Helen Sjöholm, Anders Mattsson, Lars Winnerbäck, Sara Zackarias och Plura Jonsson. Festligt, folkligt, fullsatt.

Efter vår trevliga utflykt "landade" vi i det för tillfället hundfria hemmet först efter midnatt. Vår hund Kajsa var borta på övernattningskalas hos ett gäng hundkompisar nästgårds, så det var tyst och tomt hemma. Och nu på måndag morgon är det dags för en ny hundpromenad i dis, duggregn och halvmörker i den svenska senhösten.

Musikunderhållning

I helgen, lördag eftermiddag, besökte vi Oktoberteatern i Södertälje. Det har vi gjort flera gånger, när det är dags för "Elises salong". Elise Einarsdotter och hennes man Olle Steinholtz ger en musikalisk eftermiddagsföreställning tillsammans med några inbjudna gäster. Ett trivsamt upplägg, ibland allvarsamt, ibland lite mer lekfullt. Tror jag nämnt salongen här förr.

Elise

Den här gången gästades salongen av harpisten/sångerskan Margareta Bengtson, skådespelaren Marika Lagercrantz och författaren Anita Goldman. Det blev ett fint samtal om viktiga frågor, med utgångspunkt i tysk mellankrigstid. Och det blev vacker musik, inte minst med Margareta Bengtsons harpoklanger och skira sång. En detalj för mig, som aldrig sett en harpa "i drift" förut, var Margareta Bengtssons vackra handföring över harpans strängar. "Så där gör dom allihop", sade en ingenjör, som tydligen varit med förr men som inte lyckades förminska upplevelsen, vare sig av musiken eller handföringen.

Olle, Margareta

Salongen, som det säkert blir fler nummer av, kan rekommenderas.

Två profiler fattigare

Erik Fernström lever inte längre. Det känns sorgligt. En riktig rockare har lämnat oss. Han har varit med oss, så länge man kommer ihåg. Många tyckte om hans musik. Alla kanske inte älskade den men den var ärlig på något vis. Det verkade han själv vara också med sitt tagna artistnamn Jerry Williams som knappast någon missat. Han hade ett äkta engagemang och en god portion humor. Det var en fröjd att lyssna på hans stockholmska.

Vill man se en kontrast till Jerry Williams, kan man titta på något av Rikard Wolff, som ju också sorgligt lämnat nyligen. En dokumentär, gjord av Julia Stanislawska, kommer att visas i SVT i påsk. Den ska vi titta på. Wolff var också en sådan där artist, som var lätt att uppfatta som uppriktig och sann, oavsett om man gillade "franska chansoner". Och Wolff var verkligen så mycket mer än Zac i Änglagård, den roll han nog ändå blev mest känd för. Intervju om dokumentären på fyran nu på förmiddagen.

Cyniskt betyder inte sant

Lyssnade på en teve-repris av ett program med Thomas Andersson Wij och gäster. Avsnittet handlade om Timbuktu, Jason Diakité. Även om rap inte är riktigt min grej, svängde det fint då och då. Andersson Wij är bra, tycker vi. Timbuktu också. Men jag fäste mig vid ett yttrande av Jason i början av programmet. På fråga om hans egenskaper, sade han att han som alla andra förändras vartefter men att han alltid försökt behålla sin optimistiska, kanske naiva livshållning för att undvika cynismen. En juste inställning. Den där cynismen är lite av ett spöke eller demon, som det ibland är svårt att undvika. Tycker jag personligen. Sarkasmer och cynismer är oftast elakheter, ibland kanske lite roliga men oftast sårande för någon. Vad ska det vara bra för? Förresten, stämmer de inte heller mer med verkligheten än positiva omdömen.

Sedan lyssnade jag på ett program till i samma serie, den gången med Lars Winnerbäck som gäst. Ännu bättre. Winnerbäck är kanhända ingen direkt lustigkurre i scenpratet men han sjunger och spelar med en härlig känsla. Andersson Wij lyssnar vi vidare på, fin känsla där också. Någon sur kamrat gillar inte honom utan påstod att han låter "skitnödig", apropå halvtrista cynismer. Alla tycker inte lika. Inte vi heller.

Dyrt och inte tillräckligt bra

Det var konsert igår kväll. Dottern ordnar sådant ibland. Väldigt trevligt och själva konserten får en underordnad betydelse, för det är ju nöjet att gå ut med en dotter som är grejen. Vi har gjort det förr och vi gör det nog igen. Mysigt. Den här gången var det Dylan. Ingen bild, tyvärr, att visa av legenden, som inte lyfte på hatten under kvällen. Fotograferingsförbud rådde men man fick ändå behålla mobilen efter kroppsvisitationen vid ingången.

Dylan hade blivit gammal sedan sist. Vi såg honom för 10, 15 år sedan och han var även på den tiden lite överårig för sin sysselsättning. Han var redan då i panschisåldern, särskilt för en rockstjärna men då var han riktigt bra. Han spelade fortfarande gitarr själv. Låtlistan höll sig till egna låtar låtar, låt vara lite omarrangerade.

Nu var det jobbigare. Det verkade lite svårt med rörligheten och balansen och han satt mest vid flygeln och sjöng. Rösten gick förstås inte att ta fel på för det mesta men han hade lagt sig till med en ljus röst i en del gammaldags cowboymusik, som jag inte hört förr om som inte bara var hans egen. Flera för mig nya låtar lät som hämtade från vilda västern på 40-talet. Låtvalet i övrigt var enahanda, då och då faktiskt lite tjatigt. Dylan själv såg inte alldeles frisk ut, tyckte jag. Femmannabandet bakom presenterades aldrig men kompade rätt medryckande ändå.

Som vanligt sade den stora stjärnan ingenting, vare sig före, under eller efter spelningen. Han gör tydligen aldrig det. Denna gång, inte ett enda ord. Men ingen går å andra sidan på en dylankonsert för att höra honom prata eller vara trevlig.

Och nobelpris, jo, jag tackar. Fint ska det vara, även om man inte låtsas om det. Själva priset, symbolen alltså eller medaljen eller vad det är, får han visst nu i helgen. Den paranta Sara Danius var på konserten och hon och Dylan kommer säkert att lösa sina meningsskiljaktigheter, så att Dylan får pengarna också. Han kanske behöver dem. Apropå pengar, så var biljettpriserna i mastigaste laget men fullsatt var det i Stockholm Waterfrontarenan ändå, så då är det väl bara att fläska på.

Min sammanfattning blir att konserten inte höll riktigt, oavsett hur mycket bra Dylan gjort förr och hur stor del av livet han representerar för min generation. Och andra för den delen. Det ska bli spännande att se, om kritiker är lika vördnadsfulla som de brukar.
____________

PS. lite senare på f.m.:
- Aftonbladet belönade konserten med en fyra. Svårbegripligt. Undrar om vi var på samma konsert.
- SvD var ganska kritisk.
- DN skriver att Dylan levererar galant under ett ganska fräscht men gammalt foto. Jag kan inte se själva recensionen men av rubriken att döma, tycker vi olika.
- På Expressens site hittade jag ingen kommentar om konserten, bara en blänkare om att Dylan fått sitt nobelpris.

Musikens kraft

Musik tillför något fint i livet, på det känslomässiga och abstrakta planet. När det vill sig, ger musiken oss upprymdhet och lugn, glädje och melankoli, alltihopa eller något av det. Harmonierna är inte lätt att sätta fingret på, de bara finns där, i musik som passar lyssnaren, och i bästa fall kan man uppfatta dem. En sorts lycka, kan man säga. När man hör vacker musik i radion eller någon annanstans, kan tiden stanna upp lite. Vardagsbekymren är tillfälligt bortblåsta och en stund är man i en egen värld. Vill det sig riktigt väl, delar men den dessutom med någon eller några andra. Att stora musiker hyllas med både ära och rikedom, är lätt att förstå.

Personligen har jag sedan ungdomen vurmat för rock och soulmusik. Särskilt den amerikanska soulmusiken är lätt att falla för, allra helst den afroamerikanska. Den musik man gillade som ung, gillar man hela livet. Men, lyckas man undvika att fastna fullständigt i ungdomsvurmen, har man goda möjligheter få ta del av även andra fantastiska "musikresor" under hela livet. Några har jag lyckats komma med på. Det kan gälla folkmusik, klassisk musik, soul, blues, rock, jazz eller pop. Man måste verkligen inte vara expert för att lyssna på olika sorters musik. Man behöver ju inte köpa skivor längre. Det finns nedladdningar och det finns mycket att lyssna på i radion, SRs Klingarn t.ex. och klassiskt i P2 och så finns ju Spotify. Själv lyssnar jag just nu på urvackra Laudate dominum av Mozart på Spotify och nyss var det Dance of the blessed spirits ur Glucks Orfeu and och Euridice. När det gäller det klassiska, blir det för mig som novis de mest kända och lättlyssnade verken, gärna Puccini och sådant men också det "lättare" av Bach och Beethoven.

Förr i världen hängde jag med i musiken och lyssnade både på gammal och ny musik inom favoritområdena. Det har avtagit med åren men intresset har inte försvunnit. En dotter, som arbetar i musikindustrin, är god hjälp med uppdateringar och nyheter.

Om någon vecka ska hustrun och jag gå på konsert i Stockholm och lyssna på Tomas Andersson Wij, en favorit sedan länge numera. För den som inte lyssnat på honom, kan jag säga att det är åt trubadur- och vishållet, rätt annorlunda jämfört med det jag lyssnar på mest men bra och ganska allvarligt.

Nobelpris och höns

Att Bob Dylan utsetts till årets nobelpristagare i litteratur är lika förvånande som att ekologiska ägg skulle vara mer hälsovådliga än ägg från burhöns.

Skälet till det förstnämnda är att jag, som väldigt många andra svenskar, trots Chuchill och Alexijevitj, uppfattat nobelpriset i litteratur som något för seriös, ofta svårtillgänglig, finlitteratur snarare än för texterna i en rockstjärnas sånger. Dylan må vara socialt inkompetent men han är rockvärldens eller protestsångarnas eller singersongartisternas superikon sedan ett halvt sekel. I eftersnacket, som pågår för fullt, tycks media ägna mer tid åt Dylans personliga uppträdande än åt det han fick priset för. Säg vad ni vill, ni finkulturens fanbärare men Dylan har varit en viktig och spännande del av livet för flera generationers ungdomar, som sedan fortsatt att lyssna på honom genom livet. Alla vi som sett honom eller klipp från konserter vet att den här personen har otroligt mycket att komma med i sin låtskatt och sin sång men lite, egentligen ingenting, att tillföra av personlig utstrålning. Men de, som tror att man måste vara väluppfostrad, charmerande och kommunikativ för att förtjäna Nobelpriset, är tack och lov få.

Skälet till det sistnämnda skulle vara, läste jag i ett debattinlägg i SvD av några för mig okända hönsintressenter, att de "ekologiska hönsen" måste utfordras med fiskmjöl, som innehåller för mycket dioxiner och andra gifter. Undertecknarna hävdar att inget alternativ till fiskmjölet finns och att ingen annan utväg finns än att sluta med de ekologiska äggen och övergå till att äta ägg från burhöns. Jag hör till den skara av "lurade" konsumenter, som haft det klena omdömet att köpa ekologiska ägg, så jag ska väl känna mig riktigt dum nu. Varför gör jag inte det då? Så miljöpartist jag varit i decennier, måste jag på stående fot (eller så här dags snarare på sittande stol) medge att jag inte har fakta för att rakt av bemöta debattinlägget på ett sakligt sätt. Men att det här inte är hela historien om ekologisk hönshållning och att ekonomiska motiv till valet av det ena eller andra produktionssättet spelar roll för äggproduktion precis som för alla andra konsumentprodukter, är jag ändå helt övertygad om. Lika övertygad som jag är om att modern hönshållning i bur inte erbjuder hönsen ett värdigt liv. Fortsättning lär följa.

Music, music, music...

... strömmade förr i världen ut ur vevgrammofoner och jukeboxar. Put another nickel in the nickelodeon... sjöng någon för mer än ett halvsekel sedan. Då hade man andra sorters musikspelare för ögonen. Men det är fortfarande av lika stort, större faktiskt, intresse att finna vägar att dela med sig av musik och att tjäna pengar på "förpackning" och distribution av musik. Allteftersom tekniken går framåt och nytt hittas på, dyker det upp nya modeller för, hur detta ska gå till. En jukebox var väl kul, vinylskivor, plastskivor och cd också men tiderna förändras.

Den ena musiktjänsten efter den andra poppar upp på nätet. Spotify har hållit på rätt länge nu och så att säga plöjt upp fårorna för den för tillfället mest moderna formen för musikspridning, streaming via datorer. Spotify har blivit stort, är seriöst och, vågar jag påstå, mycket uppskattat av sina kunder. Nu vill andra spelare också tjäna pengar på det, som Spotify redan påbörjat. Det ena försöket efter det andra dyker upp på scenen. Först var det någon rappare, som köpte in sig i en norsk musiktjänst men han har nog redan kroknat. Sedan var det Apple, som ville ha sin bit av kakan. Och nu läste jag att ytterligare ett amerikanskt jättebolag vill skära guld med Spotify's täljkniv, nämligen Amazon. Tja, konkurrensen är hård. Spotify kommer att få veta att man lever. Gamarna, eller om man vill vara lite artigare, vargarna cirklar redan runt bytet. Kanske har Spotify av egen kraft skaffat sig så mycket erfarenhet, kompetens och kunder att försprånget räcker för att hålla undan och behålla livhanken i pengaracet om musiken. Vi får se. Spotify's tjänst är i alla fall en utmärkt företeelse, tycker jag.

Om och hur den här kapplöpningen om musiktjänster gagnar musikskapare och musikutövare är ett annat kapitel.

Musik

I förra veckan var vi och lyssnade på Eva Dahlgren, som sjöng på Nobelberget i Nacka. Eva Dahlgren är en favorit sedan länge, tycker både hustrun och jag. Hennes nya skiva innehåller flera fina låtar och en och annan riktig kalaslåt. Lyssna t.ex. på Hela världen står i blom, en typisk Eva Dahlgren-låt, med härlig känsla. Men på Nobelberget var det lite svårt att lyssna länge. Ljudet var inte bara för högt utan dessutom slamrigt och avigt med alldeles för mycket bas. Vi får väl skylla på åldern och hoppas att ungdomarna gillar det där. Men det lät faktiskt inte så bra och Eva Dahlgrens röst kom bort ibland. Det var roligt att se henne ändå och vi får lyssna vidare på Spotify.

Samma kväll uppträdde Adele i Tele2 Arena inför en publik på över 30 000 personer. Adele är en höjdare inom populärmusiken, som varit otroligt framgångsrik med sin fantastiska röst. Hon verkar dessutom vara en en härligt kul och glad person att döma av olika framträdanden både med och utan sångmikrofonen. Jag kan rekommendera t.ex. en Youtube-film med henne och James Corden under en biltur i London. Den kallas Car pool kareoke.

I allra bästa fall kan det bli en konsert till inom kort, då Leon Bridges gästar Sverige på nytt. Bridges har en fin, gammaldags soulkänsla med särskilt tydliga referenser till den gamle mästaren Sam Cooke, som var stor redan i mitten av förra seklet. Vi får se, hur det går med konserten men jag kan i alla fall rekommendera Bridges, vilket jag möjligen redan gjort här på bloggen. Lyssna t.ex. på låtarna River, Coming home och Lisa Sawyer.

... fem droppar till

När jag var ganska liten, i de tidiga tonåren, umgicks vi ibland med en genomtrevlig familj i Bromma. Det är ljusa minnen av mycket värme och gemenskap och musik också. Föräldrar var med, vilket var ovanligt på den tiden, för de flesta föräldrar var en helt annan sort än kamraterna. Vuxenvärlden var en annan och främmande värld. Man visste ingenting om de vuxna egentligen, förstod knappt att de hade känslor och kunde vara som folk. Föräldrar beblandade sig helst inte alls med sina barn utom för praktiska åtgärder som att ordna kost och logi.

Vi bodde på Östermalm i Stockholm, den fina stadsdelen, inte därför att vi hade råd med det utan därför att Morfar Emil ordnade det. Jag tror det här med uppdelningen mellan föräldrar och barn var särskilt tydlig i sådana miljöer. Min mamma hade i varje fall fullständigt anammat modellen. Hon var en gästfri person, vilket gjorde att kompisarna ofta var hemma hos oss, hängde hos oss skulle man säga idag, så hon lärde känna dem. Det var positivt i det stora hela. Annars deltog hon aldrig i mina aktiviteter, vare sig det gällde kompisar, skola, sport eller annat man höll på med. Min pappa hade dött tidigt, så tidigt att det alltid har känts som för evigheter sedan, och förekom inte av den anledningen. Det hade han antagligen inte gjort ändå. De vuxna hade sitt. Man hälsade artigt på deras vänner men bara med någon enstaka av dem talade man om saker, som betydde något.

Såg att Owe Thörnqvist, ni vet han med Dagny, kom hit och spill..., skymtade förbi på teven häromdagen. Han måste vara lite till åren nu men såg fräsch ut. Första gången jag hörde talas om Owe Thörnqvist var i 13-14-årsåldern på besök hos den där mysiga familjen i Bromma som jag nämnde först, där alla fyra döttrarna sjöng och spelade otroligt bra och kunde alla Thörnqvistlåtar. Minns det nästan som igår. Och Thörnqvist, han måste väl ha hållit på med sina dängor i så där 60 år nu. Dagny förstås, Varmkorvboogie, Ett litet rött paket, Titta, titta och allt vad de hette. Inte min favoritmusik men härlig i sammanhanget.

Rock

SN-skribenten Jenny Palmquist är väldigt irriterad på rockbandet Kent, som på sin hemsida förutspår sin egen död. Upplösning som band alltså. Hon skriver på sidan 2 i SN igår en liten krönika, där hon gör ned Kent efter noter (oavsedd vits). Dålig musik, opportunism, floskliga texter. T.o.m. fansen får sig en släng av sleven, en surdegsbakande och ängslig medelklasspublik. Och så är hon missnöjd med att bandets hemstad Eskilstuna inte ingår i de sista turnéplanerna. Ja, ja, Jenny Palmquist har inget till övers för Kent men, ärligt talat, finns det väl värre saker att uppröras över än ett rockband, som är lite teatraliskt och för all del kommersiellt om sin förestående upplösning. Och jämförelsen med Bowie haltar av uppenbara skäl.

För egen del måste jag säga att jag tycker att Kent gjort en rad fina och stämningsfulla låtar med ett även efter svenska mått fint “sound”. Kent är Sveriges främsta rockband och det görs nu för tiden mycket bra musik i Sverige.

Ledsamt

En stor personlighet inom pop- och rockmusiken har gått ur tiden, David Bowie. Alla, som gillar ungdomens musik, har en relation till Bowie, och de allra flesta av dem, tror jag, ett gott förhållande. Ground control to major Tom, Dancing in the streets, Heroes. En stilbildare. Den sista videon han gjorde var otäck men ingen kan klaga på originaliteten. Hans sista album släpptes bara någon vecka före hans död och fick lysande recensioner. Bowie var dessutom en skicklig skådespelare. Sorgligt. Det har framgått i media att vi är många som tycker det.

Underhållning

Lyssnade just på en tv-konsert med Adele, populärmusikens okrönta drottning nu för tiden. Den gavs häromkvällen men nu för tiden kan man ju välja själv, när man vill se ett program genom att använda SVT play, som det kallas. Adele har en grym röst och är en driven sångerska, som hittat vägen till de stora massornas gillande. Hon slår rekord på rekord, hon kraschar internet, hon översvämmar sociala media, hon säljer mer än alla, hon har t.o.m. fått en Oscar för sin bondlåt Skyfall. Mixen mellan den professionella sångerskan och den otvungna och roliga personen Adele är charmerande.

Igår tittade vi på en tv-film, som handlade om en familj på Hawaii. Nedtonad, inget våld, ett par duktiga skådisar, småkul manus, vackra bilder och, apropå det jag började med, fin musik. Kort sagt, en trevlig stund med en, för all del väldigt amerikansk, och dittills fullständigt okänd film. Minns att hawaiimusik var rätt populärt en tid i min ungdom. Men den ansågs inte riktigt fin, har jag för mig. Men här gav den en stämning och en fin bakgrund till bilderna.

Å andra sidan såg jag för ett par kvällar sedan en norsk actionfilm, om man kan kalla den det, där man ansträngt sig för att proppa in det mesta från den genren. Där fanns allt från sofistikerad brottslighet på fler plan, massor av våld, många mord och jakter med och utan bil till äckliga närbilder på krossade ansikten och på huvudpersonen i en full bajstunna. Kort sagt en stund framför tv:n, som inte var särskilt trevlig och som påminde mig en om en teknik med tv:n, som jag glömmer ibland - användningen av avstängningsknappen.

Soul

Den musikstil man gillar i ungdomen, gillar man i hela livet. Så är det för många i alla fall. En del utvecklar sin smak och går vidare, andra stannar men många har i grunden en svaghet för samma sorts musik i hela livet. Som 40-talist växte jag upp med pop, rock and roll och den tidiga soulmusiken. En del av den engelska popen var väl OK men för min del blev det mycket amerikansk musik av färgade artister, som Sam Cooke, Wilson Pickett, Marvin Gaye, Motown och, senare, Jimi Hendrix. Den första skiva jag hörde som kunde kallas pop var the Platters med Only you och The great pretender. Jag tror det var i mitten av 50-talet. Ett par år senare dök Elvis Presley, Tommy Steele och Cliff Richard upp men för mig blev de mest kortvariga mellanspel. Det var då det.

Från dottern i musikbranschen fick jag för något halvår sedan tipset att lyssna på den amerikanske sångaren Leon Bridges, okänd av de flesta och för mig förstås. Det var kul. Bridges påminner starkt om gamla tiders amerikansk soul eller r&b eller vad man vill kalla det. Rösten och manéren påminner tydligt om Sam Cooke och Bridges har f.ö. tagit upp några av Cookes låtar. Minns inte om jag puffat för Bridges här förut men hans musik är värd att ägna en stund. Lyssna t.ex. på låtarna Lisa Sawyer, Coming home och The River. De finns alla på Spotify.