Hemma, sommarslut

Nu håller sommaren på att ta slut. Pandemin rullar på och oron för smitta och elände hänger kvar runt om som ett hotfullt moln. Höstterminen i skolorna har börjat. Semestrarna är sedan länge över och vanligt folk, som inte blivit arbetslösa, är tillbaka i grottekvarnen igen. Vi pensionärer är åthutade att hålla oss inne och ensamma. Sommarvärmen har börjat ge sig, särskilt på nätterna. Ett par mornar har det varit bara 11 grader här hos oss. Folks alkoholkonsumtion ska börja normaliseras efter sommarfirandet. Skilsmässofrekvensen har väl ökat som vanligt i anslutning till semestrarna och lär medföra en massa tråkigheter och elände. Tja, det blev allt en mörk bild.

Men snart är det dags för höstfisket och kanske ansluter några vänner till det. Ännu återstår ett par månader till båtupptagning. Bryggjobb ska färdigställas, medan vattennivån i Storsjön fortfarande är låg. Vattenståndet i Storsjön varierar kraftigt med mellan en halv och en meter lägre nivå på hösten än på våren. Då hamnar vår flytbrygga på botten, om den ligger för nära land. Nu ska det bli annorlunda.

Vattnet kommer i vår att nå upp till övre delen av det gjutna röret, som syns på bilden.

Hustrun är mitt uppe i ett kompletterande trappbygge till slänten ner mot sjön. Slänten lutar ganska brant ner mot sjöbrinken och höjdskillnaden är nog omkring tre meter. Jag tror det har att göra med en sjösänkning för något sekel eller mer sedan, då man sänkte Storsjöns nivå mycket avsevärt. Vad skulle skälet ha varit för det? Jag gissar på utökning av berörda markägares åkerarealer. Liknande slänter mot sjön syns på flera håll. Storsjön gjorde kanske mer rätt för sitt namn på den tiden.

Men allra först i september ska det bli en lite längre resa med elbilen. Det ska bli spännande att se, hur det fungerar med "tankning" och sådant.

Vårbruk

Nu är vårbruket igång. Jord i säckar är inhandlar. Plantor har satts och flyttats ner i växthuset, ibland flyttas de upp igen, när frost befaras. Körsbärsträdet, lite scilla och påskliljor blommar. Robotgräsklipparen är framtagen från vinterförvaringen och igångsatt, sedan vildsvinsgroparna i en ände av gräsmattan fyllts igen och sedan alla pinnar och grenar, som blåsten och hundarna hjälpts åt att sprida, plockats bort. I helgen åker roddbåten i sjön.

Ute i backarna står tusentals vitsippor. Det är mycket vackert. Högst upp i toppen av de höga björkarna börjar man ana grönt och det är feta knoppar på kastanjen. Det har torkat upp i markerna, så det är fint att gå på många håll. Tyvärr är den närmaste skogen så illa skött att det inte är särskilt trevligt att gå där längre. Det har jag gnällt om förr här, ursäkta.

En speciell del av vårrustningen är bryggan. Vi har en bra bygga med rejäla pontoner men någon av dem har blivit lite skadad efter att ha legat mot sjöbotten till och från. Därför låg bryggan, särskilt i den hörnan, lite lägre än önskvärt. Alltså anlitade vi en firma för lämpliga åtgärder. Det klart och gjort. Det ser bättre ut men som vårens underdrift kan jag säga att det inte var gratis. Jag har inte kunnat syna arbetet men bryggan ser ut att flyta lite bättre nu och spången är nedfirad till sommarläge och lite längre än så, som syns på bilden. Men det var dyra frigolitblock. Så, om någon har liknande bekymmer och tänker anlita Hamnab i Vallentuna, se upp med kostnaden.

En helt annan sak. Igår handlade jag på Hemköp i Byn, den affär vi handlar mest i. Den är bra, med trevlig, med kompetent personal och fint utbud av varor, numera även av ekologiska alternativ. Som "coronariskgruppare" får man ju tänka sig för, när man behöver handla. På Hemköp är det lätt som en plätt. Där är inköpsrutiner för oss i riskgrupper förberedda med blankett och instruktioner på nätet, där plockas kassar ihop och ställs ut i ens bil på baksidan. Betalning swishas enkelt. Juste service, säger jag och ett alternativ, när man inte varje gång vill besvära dotter och barnbarn.

Glad påsk!

Vaknade till en vacker men kall vårmorgon. Det hade varit frost, märkte jag vid hundarnas tidiga morgontoalett men det hade hankat sig upp till plus 2. Det gäller att hålla uppsikt efter vilt, så att hundarna inte drar iväg. Det roligaste de vet är, när en hare eller några rådjur springer iväg och de får chansen att springa allt vad de kan en stund. Det är inte riktigt bra, särskilt inte så här års, tycker jag, även om våra vallhundar är helt chanslösa på både korta och långa sträckor. Man försöker förstås  hejda hundarna  och det går för det mesta bra, om man är uppmärksam och någorlunda snabb med stoppkommandon. Jag får uppfattningen att både harar och rådjur känner till exakt, hur snabbt de själva och hundarna kan springa, för de verkar liksom inte göra sig större brådska än nödvändigt. Om hundarna sätter fart mot dem, verkar viltet i början ta det ganska lugnt, nästan provocerande lugnt ser det ut som, för att öka, allteftersom hundarna kommer närmare. Och när avståndet börjar verka lite obekvämt, trycker haren eller rådjuren på gasen och försvinner från hundarna som virvelvindar och hundarna ger upp. Jag har sett hela skådespelet ett par gånger från vår kulle. Våra hundar är ganska lydiga men, är man för sen, när de väl sett något djur och börjat springa, lyssnar de inte längre. Bästa sättet att undvika onödiga språngmarscher, är förstås att hålla hundarna kopplade men det är ju så trist. Ett annat sätt är att ha ett koppel på en av dem. Vi jobbar på disciplinen, både vår och deras. En sak är att de förstås får springa lösa här hemma i sitt eget revir men på andras mark måste kontrollen bli lite skarpare. Annars kommer vi att få bassning.

Påskmaten är inhandlad med närståendes benägna hjälp. Det blir varmrökt lax. Äggproduktionen står de egna hönsen för. Räven inspekterar hönsgården med jämna mellanrum men den lilla utegården är välgjord och står sig mot både Mickel räv och rovfåglar. Så risken är begränsad till tider, då hönsen får gå ut lösa. Peppar, peppar, här nere har det inte hänt någon sådan olycka ännu.

Säsongssysslor

Hösten kommer snart att övergå till vinter.

Snart ska dubbdäcken ersätta sommardäcken på bilarna

Lilla roddbåten ligger fortfarande i sjön med sin lilla elmotor. Ganska snart, efter höstens fiske, åker den upp. Vi ska väl ordna lite bättre stöd för "uppdragningsrullarna".

Husbilen är avställd och invintrad, urstädad och med tomma tankar och rör.

Gräsklipparna är inställda för vintern.

Trädgårdsmöbler är undanställda.

Musfällor från försäkringsbolagets skadedjursbolag är utplacerade på kallvinden. Här nere i själva huset har vi ännu efter drygt sex år inte haft några möss alls. Skönt. Vi borde jaga möss ute i hönshuset också men det är sannolikt en omöjlig utmaning. Hönsfodret är mumma förstås och ut- och infarter i lilla uthuset är som öppna salongsdörrar för mössen. Av musskiten att döma är de mycket talrika. Häromdagen gick vi förbi och hälsade på en granne, som är på väg härifrån. Tre möss hade omkommit i en vattenkanna i hennes kök. Hon hade placerat muskropparna i en cirkel av granris utanför huset som en hyllning eller begravning. Möss och människor. Jag är, i just det avseendet, betydligt krassare.

Sjölandet och Storsjön

Här är en flygbild av Sjölandet, ett av oss påhittat namn på vårt hem. Bilden är vänligen fixad av grannen, för några år sedan (varken växthuset eller solpanelerna är ännu på plats).

Tjusigt ställe, va? Det tycker vi själva i alla fall. Här bor vi, långt ute på vischan, med vacker utsikt över sjön, ganska avskilt men ändå ganska nära till grannar, några mindre tätorter och landets huvudstad. Alla bryggorna som syns på bilden är förstås inte våra. Storsjön är inte lika stor, som namnet antyder men stor nog för många att dela på. Men det är förbluffande folktomt både runt och på sjön. Lustigt nog, är det på vintern, när skridskoisen är fin, som flest är med och nyttjar Storsjön. På sommaren är det få som använder sjön. Men i år har i alla fall båttrafiken på Storsjön varit lite tätare än vanligt. Det betyder att det under sommarmånaderna förekommit flera olika båtar, kanske ett halvdussin eller fler, och man har nog sett ett par i veckan i snitt. Det är roddbåtar som gäller här och de flesta, som har motor på, använder el som bränsle. Vi känner alla med båt i Storsjön, tror jag, men när det någon gång dyker upp en båt vi inte känner igen, blir det dags för kikaren och närmare koll. Så är det på landet.

Det händer att vi fiskar. Vi brukar fånga kräftor, när det beger sig i augusti och det är ju väldigt trevligt. Vi har ordnat förutsättningar för lite bättre kräftfångster på senare år med hjälp av en del trasiga tegelpannor på botten, vilka kräftorna använder som skydd under tillväxt och skalömsning. På höstarna lägger vi nät en eller ett par gånger för att samla lite till vintern. Det är gös det är fråga om. Det finns gädda och abborre också men ganska sparsamt. Gösen däremot är det gott om. Lätt som en plätt att fånga ett tjog rejäla gösar på ett lägg med näten. Vissa av oss i familjen är duktiga på att ta hand om dem sedan, filéa och så där. Själv kan jag åtminstone hjälpa till med att vacuumförpacka filéerna och langa in dem i frysen. Det känns lyxigt att under vintern kunna dra fram ett par smaskiga gösfiléer, närhelst man känner för fisk till middag.

Ett par gånger har vi fått upp sutare i näten, en udda, grönskimrande fisk med stora läppar, som ser ursrprunglig ut på något vis. En gång fick vi upp något, som vi inte kände igen först men som måste ha varit en lake. De där ovanliga släpper vi i igen. Så finns det förstås gott om braxen eller pankor, som jag lärt mig att kalla platta fiskar som man inte äter. Mört och löja, som det var gott om i Mälaren, åtminstone förr, har jag däremot inte sett i Storsjön.

Måndag morgon

Vaknade till en kylig men vacker höstmorgon här nere i Sörmland.  Den vanliga morgonrutinen här på Sjölandet, som vi kallar vårt ställe, innebär att hundarna får lämna sitt sovrum vid sju. Först blir den en kortrastning upp till skogsbrynet. För tillfället pågår lite uppfostran inför utsläppet, så att de inte kastar sig på dörren okontrollerat rusar ut. Dörren öppnas lite först och de får order att vänta utan att försöka putta upp den. Dörren öppnas fösiktigt lite mer och mer. När hundarna lugnat sig och väntar på tillstånd, får de springa ut och då kan jag säga att det är full fart med ett antal fyrfota språng i början. Vilken livsglädje! Upp mot skogen och snart, efter ett par hukningar, båda är ju tikar, är det i fullt sken tillbaka, in till dagens första mål. Frukosten försvinner från skålarna på några sekunder.

En sådan vacker morgon! Solen hade just gått upp. Dimmorna, särskilt från sjön, låg täta över marken (tog bilderna lite för sent för att få med dem mer än som en antydan) men himlen var klarblå, luften fräsch, tystnaden total. Idag inte ens några tranor eller gäss i farten. Har de redan dragit söderut, tro? Kontrasten mot gårdagens återresa från weekendnöjet hos vännerna i skärgården var bjärt. Vaxholmsbåten var knökfull. Jag har aldrig sett så mycket folk på en vaxholmsbåt förr. Det spekulerades om att någon prisfördel med SL-kort skulle ha skapat trängseln. Biltrafiken från Hasseludden, där vi hade bilen, var tät. Köerna från Nacka, via Södra länken ut på E4 var milslånga och kompakta för att bortåt Bredäng bli stillastående. En olycka hade medfört totalstopp först i alla filer, sedan i alla utom en för att till slut…, ja, ja, ni förstår. Efter en fyra, fem timmars resa var vi hemma här igen. Hundarna skuttade av glädje, ylade av lycka och njöt. Vi tog på oss mjukiskläder, fick mackor och njöt. Det blev en tidig kväll, särskilt för vissa av oss.

Ja, jag sa' just det, att det är måndag morgon och mitt huvud känns så tu-ungt, sjöng Povel Ramel. Men det gör det ju inte en sådan här morgon. Och idag har varken hustrun eller jag några särskilda förpliktelser.

Hemåt

Söndag morgon och dags för hemfärd med husbilen. En vacker nattlig parkeringsplats i Borensberg just bredvid Göra kanal mellan två slussar. Kvällen var fin men regnet är lite besvärande för oss husbilsresenärer. Det är ingen vidare ljudisolering i huset. Minsta duggregn låter som ett slagregn inne i sovrummet. Och i natt regnade det mest hela tiden. Då blir det lite sporadiskt det där med sömnen. Sedan ska hundarna ut som vanligt och in igen, blöta och fina. Det är första husbilssommaren med två hundar. Det har fungerat bra. De är duktiga och sover hela natten. Lite sysselsättning med leksaker och hundgodis, märgben o.s.v. behövs men det går riktigt bra. Dagsetapperna får bli ganska korta, om vi inte ska fresta på vovvarnas tålamod för mycket. Men det är egentligen en fördel för oss också, tycker jag. Dagens etapp blir också kort. Det är väl bara drygt 20 mil hem. Sedan är det nog färdigåkt med husbilen för i år.

Vi fick en rapport hemifrån igår. Grannarna meddelade uppmärksamt att en av våra bilar med släp kördes bort från vårt ställe. Allt var i sin ordning, för en dotter behövde låna bilen men bra ändå med sådan grannsamverkan. Det kan ju hända någon gång att någon hittar på något fuffens. Ett par stölder har inträffat i grannskapet under alla år men jag tror bara i samband med byggnadsarbeten och tillfällig tillgång till maskiner och annat. Nere hos oss känner vi oss ganska trygga även av det skälet att vår väg är en ganska lång och smal återvändsväg. Väl nere med bil hos oss, är man så att säga fast, om någon annan kommer in på vägen. Jag tror att tjuvarna, åtminstone de mer organiserade tjuvarna, undviker det. Och så har vi ju hundar förstås. De låter, om det kommer någon okänd men de är lite väl vänliga för att kallas vakthundar.

En vanlig sensommardag

Jag satt i solen på vår tjusiga veranda och njöt av utsikten med en kopp nybryggt kaffe och ett korsord, medan hustrun stod vid diskhon och rensade fräscha grönsaker från det egna landet med hörsnäckor i öronen och mobilen i fickan. Arbetsfördelning ska det vara men rättvisa finns det ändå aldrig. Hustrun kunde dessutom göra två saker samtidigt utan att tappa koncentrationen på någon av dem. 

Hustrun hade ett mobilsamtal pågående sedan länge rätt länge. Det lät som om det var med någon gammal ungdomsbekant men jag kunde inte, trots våra 30 år tillsammans, gissa, vem det var. Efter ett tag hörde jag henne säga 

Jaha, ja japanska bilar lär ju vara bra numera.  

Tyst en stund.  

Det låter ju kul.  

Tyst. 

Men varför köper du en japansk bil?  

Tyst.  

Jaså amerikansk men då är det väl riktigt skräp. Det är väl bara tyskarna som kan göra kvalitetsbilar, även om de fuskar med siffror och så där.  

Tyst.  

Oj, ja det priset var inte skräp. Jag hade aldrig gissat att en Mazda kunde vara så dyr. 

Svordomar kunde anas i andra luren. 

Jaså, Tesla, det har jag aldrig hört talas om. Vem köper en sådan? Har du verkligen gjort det? Duger inte Mazda? 

Tyst. 

Ja, ja, vi hörs snart igen. Ha det så bra.
Samtalet var över.

Senare på förmiddagen hade sonen och jag, fortfarande på verandan, ett mysigt mobilsamtal inför hans utlandsresa på ett par veckor. Berättade för honom om födelsedagskalaset i helgen. Döttrarna, hans systrar, och barnbarnen hade varit glada och härliga. God mat, trevliga samtal och lilla valpen Stina hade skött sig exemplariskt.

Telefonvanorna har verkligen ändrats ordentligt under de senaste 30 åren. Man bär omkring med sin lilla mobil överallt. Antalet telefoner i hushållet är oftast större än antalet personer. Man förväntas alltid svara. Annars tror uppringaren att man tittar i mobilfönstret och väljer bort uppringaren. Förr, fanns det en telefon i varje hem och man var hemma, om man svarade och borta, om man inte gjorde det. Förr var uppringaren en överraskning, när man väl lyft luren. Förr, talade man i telefon, där apparaten stod, inte överallt. Förr framförde man muntligen det man ville ha sagt på distans eller ibland med "snigelposten". Numera är det ju bara att välja, om man i stället vill messa, mejla eller framföra något på sociala media. Bra eller dåligt? Tja, det går i alla fall snabbare men lämnar mindre tid till eftertanke. Om det blir mer viktigt framfört nu än förr, kan diskuteras.

Det blev varmt i solen, trots att sommarmånaderna var över. Det fick bli markisskugga. Ett par grannar gick förbi med sin hund, stannade och samtalade en stund. Vi har många trevliga grannar, några av dem är inte bara bekanta utan har också blivit vänner.

Vad ska vi göra idag? ropade jag sedan till hustrun.

Inget särskilt. Vi behöver handla. Återvinningsgården, kanske.

Vi tar det i morr'n, va?

Ska vi gå med hundarna nu?

Strax.

Det var helt enkelt en härlig förmiddag på sensommaren. Så där kan det vara en vanlig dag, när man är pensionär. Inga möten. Inga måsten, inga krav på insatser. Inga dokument att gå igenom. Inga brev att skriva. Inget telefonerande med uppdragsgivare. Man gör helt enkelt, vad man vill. Hela da'n. Vilket privilegium! Och det går utmärkt att låta mobilen ligga kvar hemma, när man är ute och rör på sig.

Kontraster

Är det lyx eller är det lyx att sitta här på verandan med frun, ett par hundar, en kopp kaffe och en laptop en vacker sommarmorgon i mitten av juli? En tjusig morgon igår och nästan lika fint idag. Jag tittar upp och ut på Storsjöns absolut spegelblanka vattenspegel, inte en vindil. Jag kommer på att fisketider närmar sig. Först är det kräftor om några veckor, sedan gös till vinterns förråd i frysen. Hustrun vandrar på nytt ner till bryggan och sjövatteninstallationen, som det gått troll i. Vattenläckage, luftbubblor, silar, slangar som inte vill, gamla tröga skruvar, nya dåliga attiraljer o.s.v. Ny resa blev det till lågprisstället i Södertälje, där senaste armerade slangen, en med hål på fel ställe, köptes.

Så en helt annan sak. Hörde ett reportage i SR p1 om när Estonia förliste för 25 år sedan. En av de värsta olyckorna som hänt i modern tid i vår del av världen. Jag minns, var jag var och gjorde, då nyheten om förlisningen kom. De flesta har nog exempel på stora eller överraskande, ofta hemska händelser, som har en sådan verkan på ens psyke. Vilka händelser är det fråga om? I mitt fall kommer jag bara på tre, så här direkt.
- Mordet på John Kennedy. Kommendörsgatan, mitt rum, satt vid stora bordet.
- Mordet på Olof Palme. Stuga i Duved med familj och svågerfamilj, vaknade med nyheten till frukost
- Estonias förlisning. Uppdrag i Norge, hotell på Holmenkollen, vaknade vid hustruns samtal om nyheten
Frågade hustrun, som för sin del kom att tänka på JAS-störtningen på Långholmen och Tsunamin i Thailand.

Hemkommen från Södertälje lyssnade jag på sommarprogrammet med Britta Marakatt Labba, ett gripande program, av en personlighet i en spännande ursprungsbefolkning, som fortfarande lever i vårt land med inhemska anor, mycket längre än de flesta av oss. Britta Labba förmedlade mycket om den samiska kulturen och om, hur "svenskar" misshandlat den och dess företrädare i alla tider. Samer ansågs lägre stående, det fick man för sig genom mätningar av skallar o.s.v. Samernas renbeten har man utan rätt successivt begränsat och det försöker man nog fortfarande. Samerna fick inte åka med samma bussar, inte köpa sprit och jag vet inte vad. Långt in på 1900-talet var det så. Är det bättre nu? Kanske lite men rasismen griper just i dessa tider omkring sig med förnyade krafter. Bevare oss väl. Britta Labba berättade fint både om sitt liv och sitt eget konsthantverk och om samerna i allmänhet och deras kultur. Här passar jag på att kopiera in en bild av en målning av Curt, min far, som han målade i Per Leander Engströms ateljé i Abisko på 40-talet.

Liten, kort väg

Idag är det vår nya vägförenings dag. Vår lilla samfällighet ska ta hand om en väg, som är kortare än en kilometer. Så här är historien. Tidigare gick allt lite hipp som happ genom muntliga kontakter och fördelning av kostnader. Det gick mestadels bra, även om någon inblandad ibland kunde ha svårigheter med enigheten. Med tiden har det av olika skäl kommit till några intressenter och kanske kommer listan över anslutna fastigheter så småningom upp i tvåsiffrigt. Med tiden tyckte vi att vi behövde få lite mer ordning och struktur på saker och ting, så vi ansökte om en vägförrättning hos lantmäteriet i Nyköping. Den förrättning som följde, har jag redan kritiserat hårt här på bloggen, så jag hoppar över det nu med konstaterandet, att det enda de lokala lantmätarna var riktigt duktiga på, var att ta rejält betalt för sina tjänster. Om vi lyckas få till ett statsbidrag, vilket vi försöker med, kommer det att jämna ut sig till slut och bli bra.

Det här med statsbidrag är en historia för sig. Ska föreningen få det, behöver vi följa vissa regler för vägens skick. Vi får se, om vi kan uppfylla det. Själva Trafikverket ska komma hit och besiktiga och peka med hela handen. Förresten, har jag svårt att hålla reda på, vilka frågor som Trafikverket respektive Transportstyrelsen ansvarar för men det är ju en annan sak. Ska vår vägförening få bidrag, måste allmänheten få använda vägen. Det gör nog inte så mycket, för man kommer ingenstans här och under de snart 30 år vi bott här har bara några enstaka bilar körts ner här. Ska föreningen få bidrag, måste vägen vara minst en kilometer och det är den ju inte. Men i samråd med övriga väganvändare och Trafikverket, har vi kommit fram till att, om en ytterligare vägsnutt, en privat, ansluts med någon sorts fördelningsöverenskommelse, ska det kunna fungera. Vi får se.

Det var mycket jag inte visste om vägsamfälligheter, när vi satte igång det här. Tiden har gått, sedan brorsan och jag på 60-talet var styrelse i föreningen för vägen vid sommarstugan på Svartsjölandet och lät anlägga gupp i vägen för att få folk att köra i rimlig hastighet. Nu finns det ju väghinder överallt men vi var för tidigt ute. Bilägarna, som vill gasa på oavsett barn och husdjur, var i majoritet. De blev upprörda över tvånget att följa hastighetsbegränsningen och vi blev avsatta.

Idag ska det i alla fall bli årsmöte med kaffe. Före årsmötet kommer ett antal av fastighetsägarna att göra en gemensam arbetsinsats mot buskar och sly längs vägkanterna. Efter arbetspasset är gemensam korvgrillning planerad. Det ska nog bli bra det här med vägen till slut.

April

Vackra men iskalla mornar. Nu vill vi ha lite ordentlig vårvärme. Den var ju på väg tidigare. Det är tidig lördag morgon. Jag går ut på verandan och låter Kajsa springa iväg uppåt backen mot skogen. Knäpptyst. Solen skiner vackert, sjön ligger som en spegel men med en liten krusning på ytan. En fin morgon men det är för kallt i min smak. Ändå var det flera gradar kallare igår morse. Blicken söker över gräset för att se, hur mycket vildsvinen plöjt upp under natten. Jag huttrar och går snabbt in och sätter på kaffet. Hustrun är åter från norrlandsutflykten. Ordningen är återställd. Vi träter vänskapligt om, hur mycket och lite vatten alla vårplantorna, som ännu står inomhus, fått under hennes bortovaro. Det är mitt i april men svårt att föreställa sig att sommaren är här om en dryg månad. Veckorna rusar ändå fram. Jag slår mig ner vid datorn och knackar ner dagens blogg. Vad ska det bli idag då? Det får vi se. Oftast har jag något i bakhuvudet, som jag tänkt nämna på bloggen men lika ofta glömmer jag bort det.

Idag kommer jag inte riktigt på något. Så det blir inte några längre utläggningar idag. I stora världen diskuteras, om vilka länder, som ska ansluta sig till FNs antikärnvapenkonvention. Särskilt högerut i den svenska politiken motsätter man sig det. Ett skäl, som anges, är att de länder, som redan har kärnvapen och ägnar sig kärnvapenrustning, inte kommer att ansluta sig till konventionen. Argumentet faller lättare till marken än löven gjorde i höstas. Samtidigt pläderar man för en kraftig militär upprustning, som man kallar något annat.

Nej, jag hämtar en kopp kaffe till och går ut och fortsätter att titta på sjön och den vackra sörmländska landskapet. Nästa vecka kommer barnbarnen hit några dagar och det ska bli kul. Snart är det påsk. Om tre veckor ska det väl bli valpar här, vilket knappast undgått någon, som läser här emellanåt.

Glasklirr

Jag använder mig av en leverantör, som kan förse mig med skrivarpapper och lite annat kontorsmaterial och som är bra på att sälja på nätet. Nätförsäljning är i största allmänhet väldigt praktiskt, särskilt för oss som inte bor, där affärer finns runt hörnet. Den här leverantören gör mycket reklam för sig på nätet och sockrar sina erbjudanden med än det ena, än det andra. Ganska ofta får man en gåva, bara man handlar för si och så mycket. Det är väl bra med gåvor, bara det är gåvor man egentligen vill ha och bara man verkligen behöver köpa det, som renderar gåvan. Dagens exempel här på bloggen gäller just den nyss nämnda leverantören och gåvor i form av glas, vackra glas från Itala.



De ges bort två åt gången, vid tillfällen, då man handlat minst den angivna kvoten. Det tråkiga är att det ofta är olika glastyper. Jag har samlat i några år nu och har dels tillräckligt många men rätt onödiga champagneglas, dels två av vardera rödvinsglas, vitvinsglas(?) och dessertvinglas(?). Jag skulle, hellre än hela mixen, ha haft ett dussin rödvinsglas. Nyligen ansträngde jag mig lite extra och köpte, i någon sorts missriktad snålhet, mer papper och toner än jag kommer att göra av med på länge. För att inte översvämmas av lagret av kontorsmaterial, får jag nu bestämma, om jag vill ha ännu fler italaglas och i så fall köpa dem "på sta'n" för gängse marknadspris. Om jag tänker efter ordentligt, behöver vi inte fler glas. Men de här är ju bara sååå snygga, särskilt rödvinsglaset längst till vänster på bilden. Vi får se, hur det blir. Det kommer hur som helst att dröja till nästa beställning hos den här leverantören.

I juridikstudierna tror jag vi fick lära oss att det kunde ses som otillbörlig marknadsföring eller nå't att vid marknadsföring av en vara utlova någon annan icke relaterad vara som bonus eller gåva. Det görs väl hela tiden nu i olika marknadsföringskampanjer. De lagar vi läste om på den tiden kanske ingick i samma lagbok som 1734 års balkar men ser naturligtvis fullständigt annorlunda ut nu. Så det är säkert OK med lite italaglas även för en pappersleverantör.

Småskaligt är fint

Gnesta är en fin kommun att bo i. Det är en liten kommun med bortåt 11 000 invånare. Gnesta är en så liten kommun att det finns ett rätt begränsat antal arbetstillfällen i själva kommunen. Många arbetspendlar till Södertälje, Nyköping och Stockholm. I Gnesta finns en fantastisk infrastruktur med bussar, pendeltåg och regiontåg till närliggande tätorter. Det är lite sämre med busstrafiken ute på landsbygden men så är det ju överallt. Jättestora bussar åker, för det mesta tomma, på de rimligt stora vägarna ett par gånger om da'n. Men, framförallt tågen norrut, gör att många kan bo i Gnesta och pendla till arbetet. Jag har varit inne på det förr här på bloggen.

S och M styr tillsammans lokalpolitiken i Gnesta. De har utsett C till opposition, även om C egentligen inte har någon annan politik än de styrande. Det har med ersättningar att göra, snarare än politik. Högerpartierna M, C, L och SD har, tillsammans med S, 26 av 31 platser i kommunfullmäktige. De verkligt oppositionella rösterna i KF är alltså försvinnande få. Räknat efter antalet platser i KF, har SD ökat med 150 % jämfört med förra mandatperioden. Nu sitter SD med i alla nämnder, läser jag i SN. Vilken rysare! Och inte vet jag, vad det lokala SD vill och om det alls skiljer sig från rikspartiet. På den lokala hemsidan säger man mest bara "stoppa sosseriet" och gör reklam för musiker som kallar sig Ultima Thule. Är man som gnestabo stolt över att SD, med sin nazistiska och rasistiska bakgrund, sin nationalism och sitt motstånd mot rimlig miljö- och klimatpolitik, framröstats till 5 mandat? Nej, det är man inte. Det betyder att, när man besöker tätorten och går på en gata, står på stationen eller är och handlar, är bortåt var femte person man stöter på - ok lite förenklat - någon, som röstat på SD.

Men det allra mesta i Gnesta fungerar bra. Det mesta av service och möjligheter finns men speciella tjänster och affärer kräver förstås utflykter till större städer runt om. Den lilla ortens charm finns här. Man slipper stororternas trängsel och oljud. Dessutom är det för det mesta och bland de flesta en vänskaplig och trivsam stämning i huvudorten. Runt omkring tätorten, där hälften av kommuninvånarna bor, ligger ett fantastiskt vackert landskap, ett böljande, ganska kuperat kulturlandskap med många insjöar. Fina förutsättningar! Det byggs nytt i tätorten. Nya bostäder dyker upp här och där. En hel ny stadsdel har kommit till och fler är planerade. Ganska få bostäder finns att köpa. Det mesta säljs direkt. Utveckling kallas det. För min del, gillar jag litenheten, föredrar den i alla fall, där det finns möjligheter. Stordrift och stora folkmängder är inte särskilt tilltalande, vare sig för miljön eller mig.

Apropå möbler

I det otroligt fina sommarvädret, som bara tycks fortsätta, finns redan tidigt i maj utrymme för aktiviteter, som annars passar bra under den riktiga sommaren.

Jag tänker just nu på rengöring av ett skåp, som jag ärvt av min mamma, ett ganska fint och framförallt välgjort skåp (se bilden).



Skåpet har blivit smutsigt med åren. Det stod under de första decennierna av sin tillvaro i en icke rökfri omgivning, om man säger. På 50 och 60-talen röktes det mycket mer än nu, i varje fall runt detta skåp. Så hur skulle man få det någorlunda rent men oförstört. Knappast bandslipen. ljummet vatten kanske. Hustrun, som vet lite om trä, hittade så småningom en flaska med specialsåpa, som tillhandahållits av samma firma, som för 75 år sedan tillverkat skåpet. Ibland spar man på ovanliga grejor. Men såpan hade kommit i våra händer tillsammans med en mycket fin och trevlig present, ett litet skåp för just underhåll av träprylar, från gamle bästisen, så det kanske inte var bara en händelse. Sagt och gjort möbelsåpan fick det bli, i ljummet vatten. Ut med alla prylar ur skåpet och ut med skåpet på terrassen.

Rengöringen gick väl så där. Massor av läskiga avlagringar följde med trasorna. Jag vet inte, hur mycket som var nikotin, rester av såpan eller bara årtiondens lort. Men det blev i alla fall ganska mycket bättre. På invägen, utan bärhjälp, svor jag högt och onämnbart, när jag lyckades välta hela härligheten ner på gräsmattan. Jag skulle ju ställa ett par av benen på en kudde för dra skåpet på. Det gick alltså inget vidare. Tack och lov hände inget elände, bara en pytteliten skada, som inte syns för den, som inte vet och en förlorad mässingsknopp/hyllbärare. Så kan det gå, när man har bråttom. Men skåpet är rent och jag vet, var det ska stå.

Bordläggning

Vi har fler bord här hemma, än vi behöver.

Vi har ett matsalsbord, som är bra och användbart men inte jättespännande. Vid det kan man sitta ganska många.

Vi har också ett, som vi tycker själva, snyggt runt bord. Det är ingen dyrbar antikvitet eller så men trevligt att sitta vid. Det består av två halvor, som hakar i varandra, om det vill sig. Man sitter fyra personer bekvämt och äter vid det.

Och så har vi ett tredje bord, som jag någon gång i ett tidigare liv använt som skrivbord på kontoret. Det är ett mycket gammalt underrede, vackert tycker jag, som försetts med en skiva som inte är märkvärdig på något sätt. Det går att använda till matbord men är lite för litet att äta fler än fyra, kanske sex personer vid.

Frågan är nu, vad vi ska göra åt situationen. Vi behöver egentligen bara ett matbord men det händer att vi är några stycken. Vi vill helst inte göra oss av med det runda bordet eller med det uråldriga underredet.

Hustrun kläckte en idé. Man kanske kunde passa ihop det runda bordet med det gamla genom att placera en halvcirkelformad bordsskiva på varsin sida om det gamla bordet och snofsa upp skivan på det sistnämnda. Tanken var då att behålla båda som separata men med möjlighet att sätta ihop dem, när vi är många.

Vi prövade mått på höjd, bredd och längd och se vad det blev. Det passade i stort sett perfekt både på höjden och längden/bredden.



Vilket flyt! Värt att testa, om skivan på det gamla låter sig putsas. Återkommer med rapport.

Städa upp inför slutet?

Det är tydligen skillnad på dödstädning och "döstädning". Det visste jag inte. Det förstnämnda skulle vara det man måste i ett dödsbo, det sistnämnda något man själv gör i sitt hem som någon sorts vässad storstädning. I tidningen (DN) fanns häromdagen ett reportage om den saken. En person, Margareta Magnusson, har givit ut en bok om "döstädning", som fått uppmärksamhet och sålts i många länder, därav tidningsreportaget.

Fenomenet "döstädning" har blivit omtalat på senare år. Om det i mitt fall bara beror på den ålder jag uppnått eller om det finns något mode här, vet jag inte. Jag har i alla fall hört från flera vänner och bekanta att de ägnat sig åt just "döstädning".

Varför "döstädar" man? Ett självklart skäl är förstås att man samlat på sig för mycket prylar. Ett annat det allmänna ordningssinnet. Ett tredje att underlätta för de närmaste inför den slutliga dödstädningen, den där lite tristare varianten. Magnusson menar, trots titeln på hennes bok som i alla fall på engelska talar om Swedish Death Cleaning, att "döstädning" inte är något typiskt svenskt fenomen. Städbehov lär finnas på många hålli världen. I DN är nästa fråga om svenskar är bättre på att "döstäda" än andra. Varför den frågan ställs, kan man undra. Och varför skulle vi vara det?

För vår personliga del här hemma är behovet av "döstädning" inte akut. Det beror på att vi flyttade från en gård för några år sedan och där hade vi samlat många bra saker men också massor av saker, som inte hade behövt samlas, om man säger så. Vid flytten gick många lass till återvinningsgården. Det var jätteskönt, när det var gjort. Efter den urstädningen har det väl hänt då och då att vi saknat något, som vi kastat men kanske inte borde ha kastat. Men det är överkomligt.

Det ska växa så det knakar

Vi har fått ett växthus. Det är vederbörligen invigt nu. Det ser fint ut, tycker vi och hamnade på rätt ställe. Bygget påminde om barndomens mekano. Tur att hustrun svarade för byggledningen. Citronträdet och en del tomater har redan flyttat in. En vinranka ska det bli och sedan får vi se, vad trädgårdsmästaren säger.

Hemma igen

Efter en längre bortovaro känns hemmet en aning annorlunda, just när man kommer hem och går in genom dörren. Inget fel på den känslan egentligen. Tack vara goda grannar var allt i sin ordning här hemma, när vi häromdagen kom hem efter en månad i Italien. Varken inbrott, brand eller skadegörelse. Hönsen mådde bra och växterna levde och frodades. Ändå blir blicken på hemmet lite, lite annorlunda, positivt annorlunda. Men vid återkomsten kändes den här gången en viss ödslighet. Ingen hund i huset. Vår aussie Chili finns inte längre och det märktes ännu tydligare, just när vi kom hem.

Ja, ja, sådant är livet. Vi är mycket privilegierade, som kunnat både fara iväg och komma tillbaka. Lyft blicken och gå vidare! Det finns större problem. Och det finns verkligt stora problem för många. Alla nyanlända t.ex., för att inte tala om alla som fortfarande är på väg någonstans men inte får komma in. Situationen med flyktingmottagningen är ansträngd men Sverige kan klara det och mycket mer. Så klart, måste även andra länder göra sitt.

Människans bästa vän

Det är tomt utan hund. Som jag skrev om för ett par veckor sedan, har vår hund Chili dött. Sorgligt men sant. Inget sällskap på promenaden eller framför brasan, inget svansande och vällustigt grymtande på mornarna, inga glädjescener, när kommer hem. Efter den fösta tidens ledsamhet, har jag börjat fundera över, hur det ska bli med hundlivet framöver. Ska vi skaffa en hund till eller kan vi tänka oss ett liv utan hund? Det finns många skäl för att skaffa en hund till men några emot också.

Jag är van vid att ha hund och trivs med det. Jag tycker om hundar och sällskapet med dem. Bara man tar hand om hunden på ett rimligt sätt och ger den mat, älskar den husse och matte förbehållslöst, oavsett hur ointressant och tråkig man är. Hunden är en välvillig, oftast glad vän, som ger tillvaron en liten extra guldkant. Och bor man på landet som vi gör, passar det väldigt bra att ha hund. Hunden kan vara ute mycket, även ensam ibland, om det är pli på den. Det blir många promenader, som är bra både för hund och husse och matte. Men det gäller att ha en hund som inte jagar, för jagar gör nästa alla runt omkring. Och man vill ju inte ha hunden kopplad mer än i nödfall. Allt det där och mer är på plussidan.

På minussidan finns några saker att tänka på även för oss som haft många hundar.
- Först gäller det att få tag på en hund, som inte har några allvarliga genetiska problem. Det är verkligen inte självklart numera. Nästan alla hundar vi haft har haft något fel “med sig”, fel som krävt veterinärinsatser. Det gäller att kolla risken för sjukdomar hos valpen, om det finns skelettfel, ögon- eller öronfel, cancer, allergier eller andra sjukdomar i rasen eller släkten. En del hjälp finns att få via Kennelklubben men man måste framförallt själv skaffa information.
- Det finns tillgång till god och avancerad veterinärvård för det mesta numera men den är dyrbar och kräver ett försäkringsskydd. En hyfsad försäkring är numera ett måste men inte på något vis gratis. Beroende på ras, bolag och lite annat, blir premien utan vidare 3, 4, 5000 kr per år. Om valpen kostat 15, 20 000 tusen och veterinärer, vaccinationer, pass o.s.v. ytterligare tusenlappar, så är det lätt att räkna ut att det inte är något gratisnöje med den lilla söta valpen, ens om det går, som det ska.
- En nackdel med en vovve i familjen är förstås att man blir lite mer bunden med hund än utan. Vi har lite planer på att tillbringa del av vintern i något lite snällare klimat. Då gäller det att hunden kan följa med. Det ställer det krav på hunden och resorna och på förhållandena dit vi kommer. Jag tror det ordnar sig men det kräver både planering och träning.

För vår del väger fördelarna tyngre än nackdelarna och det lutar åt att det blir en liten valp framåt sommaren eller i alla fall ganska snart.

Härlig doft!

Vaknade till doften av färskt bröd i morse. Härligt! Inget doftar som mors bak, som en skabrös kollega uttryckte det någon gång. Vi bakar då och då vanligt matbröd. Det är egentligen lätt som en plätt i ganska bokstavlig bemärkelse. Vi gjorde tidigare ett försök att hoppa på surdegståget men gav upp efter några försök. Vi ägnade inte grunden tillräcklig omsorg. Vi matade den inte tillräckligt regelbundet, tror jag. Dessutom behövde vi förstärka med vanlig jäst och då var det knappast någon vits med surdeg. Eller? Nej det får bli vanligt bröd, grovt någon gång men för det mesta på vete. Busenkelt. Mjöl, vatten, salt och jäst, låt stå svalt över natten, två timmars jäsning i rumstemperatur på morgonen och 10 minuter i ugnen på hög värme med lite sesamfrön uppe på. Låt vila i avstängd ugn en halvtimme. Typ. Ska man göra sig till, så blir det lite hackade nötter och russin i degen.

Det är värt det, hembaket alltså, om inte annat så just för den där ljuvliga doften.