I skogen, på landet

Efter en promenad i urvackert men blåsigt och kyligt aprilväder igår, satte jag mig vid datorn med en kopp kaffe och lyssnade på musik via Spotify. Mysigt men man väntar lite till med utomhuskaffe. Det är kallt som attan på mornarna. Både igår och idag, minus två grader på tidiga morgonen. I den lilla skogen närmast oss, som vi gick i med hundarna igår, befann sig också en skogsmaskin, ett vidunder som samlade upp timmer efter den senaste gallringen. Det brummade, varningstutade, klonkade och slog börtöver. En skicklig förare lät sin jättemaskin bolla med timret som om det var en lek. Under tiden rev maskinens 8 eller 10 jättehjul upp enorma, leriga sår i skogen. För oss, som bara använder skogen som rekreationsområde, kan jag säga att man förstört den duktigt vid de senaste gallringarna, förra året och igen i år. Promenadstigarna är nu antingen lervällingar med meterdjupa hjulspår eller fulla med massor av sly, grenar, kvistar, ris och annat som helt enkelt lämnats kvar där det hamnat. Alla gångstigar är förstörda och det är besvärligt att gå överallt. Det finns gott om vindfällen också i skogen men av någon anledning ratas rotvältorna och får ligga kvar. Jag kan inte gissa skälet till det. Det är väl bara att kvista och kapa upp dem också. Det är i alla fall numera risigt och fult och ser ostädat och trist ut i "vår" lilla skog. Skogsägaren är intresserad av avkastningen från sin mark, tydligen inte lika intresserad av, hur det ser ut eller av framkomlighet för folk till fots eller av allmänhetens önskemål. Men, vem vet, kanske städas det upp lite efter att en del torkat.

När skogsmaskinen med fullastad timmervagn var på väg ut ur skogen och plöjde fram i lervällingen i närheten av den stig som en gång fanns och som vi nu undvek, lyfte föraren handen vänligt och hälsade. Vi hälsade tillbaka förstås och föraren stannade, fällde ned en automatisk, lång stege från sitt kontrollrum däruppe, flera meter över marken. Han kom ut på en brygga däruppe och morsade. Efter några inledande fraser klättrade han ner och hälsade på oss och hundarna. Det blev inte av att vi bytte namn men vi hade en trevlig pratstund, där i gyttjan intill den leriga skogsmaskinen. Föraren kom från Degerforstrakten och hade jämthundar. Förr hade han haft hund med sig i maskinen men nu var det två hundar och de fick inte rum utan fick vara hemma på gården.

Naturskådespel

Idag ska jag skriva om viktigare saker än politik och maktfullkomliga ledare.

Vi fick en fin julklapp, en liten fågelmatare, som kan sättas upp på utsidan av fönstret, så att man kan se småfåglarna komma och hämta frön precis framför näsan, på andra sidan glaset. De har ju ett ordentligt fågelbord en bit bort i backen men det ser trevligt ut det här också. Det är mest talgoxar och blåmesar, som hittat hit.

Igår morse, vid tandborstning och annat såg vi, hur Mickel räv dök upp ur skogsbrynet, nära utanför badrumsfönstren på husets norra gavel. Räven gick så långsamt att vi en stund undrade, om den var skadad. Det var den inte. En riktigt vacker rödräv var det. Den tog några försiktiga steg och stod sedan stilla en stund, så något steg till. Den var inte längre bort än 25-30 meter. Hundarna anade att det var något på gång och kom in i badrummet, tittade dit vi tittade och fick syn på räven. De började genast skälla och springa runt i huset. Trots stängda fönster och dörrar, hörs de ut men räven tittade bara hastigt upp och tycktes inte reagera särskilt. Den stod kvar en stund, blickstilla. Efter någon minut tog den plötsligt ett, säkert meterhögt, fyrfotasprång framåt och tittade strax efter landningen upp med en sork i munnen. Det var förklaringen till den försiktiga gången och koncentrationen på villebråd snarare än på bortklemade tamhundar. Den åt upp sin sork rätt så kvickt men utan direkt brådska och gick sedan i lugn takt tillbaka in i skogen.

Vilket skådespel! Härlig syn på mellandagsmorgonen från första parkett. Jag ville inte missa föreställningen, så jag hämtade inte kameran men så här ungefär såg det ut.

 

Promenader, runsten och skogsskövling

Med två hundar, hundar av ett mycket energiskt slag, aussies, blir det promenader mest varenda dag och emellanåt ganska långa. Ibland går någon av oss själv med hundarna men ofta har vi sällskap. Ibland tycker vi att att det kan bli aningen tjatigt med promenader i de närmaste omgivningarna, även om de är mycket tilltalande på alla sätt. Då händer det att vi lastar in hundarna i burarna bak i bilen och åker härifrån en liten bit.

I förra veckan var vi i Sjundaområdet, i det s.k. Sjundareviret, om man talar vargspråk. Vi hittade en jättefin promenad med kuperad terräng. vacker tallskog och utsikt över en tjusig liten insjö. Inga vargtecken kunde anas förstås. Jag vet inte ens, om någon finns kvar där. 

Den här veckan blev det en utflykt till Björnlunda, med riktning Ekhov på andra sidan Storsjön från vårt hus räknat. Mycket fint. Vi fick se trakterna närmare hemmet från en för mig helt ny vinkel. Kul! På den promenaden kom vi också till en runsten, som väl har så där tusen år på nacken. Stenen har ett budskap men vi är inget vidare på runspråk. Vi har bott här i trakten i snart 30 år och stenen står, typ, ett par kilometer fågelvägen hemifrån. Ändå har jag lyckats missa den ända tills igår. Tänk så det kan bli.

På hemvägen stannade vi till vid de närliggande skogarna. Tyvärr, är de inte längre några skogar utan numera är de kalhyggen, skräpiga kalhyggen fulla av ris, grenar och kvistar. Landskapet är helt annorlunda bara en bit bort från hemmet och inte är det tilltalande. Det ser ut som en krigszon. Gissar att det är fråga om "kostnadseffektivitet". Som tur är, ser vi inte eländet hemifrån.

I östra Sörmland finns mycket vacker natur men inte bara

Vi bor ute på landet i östra Sörmland, närmare bestämt i Gåsinge i Gnesta kommun. Vi bor mitt i ett mycket vackert kulturlandskap, det allra vackraste jag kan tänka mig. Det känns som ett privilegium. Runt omkring oss finns de allra vackraste ängder med kuperade fält och vackra skogsområden. Men allt är inte topp förstås.

Nyligen har det avverkats i flera av de närliggande skogarna. Avverkning betyder kalhyggen, för då blir det mer pengar till skogsägaren. Kalhyggen är inte vackra och gör ingen vanlig människa glad.

I närheten finns ett sportflygfält, som inte heller gör någon glad, utom ett gäng segelflygare. Huvuddelen av de motordrivna flygplan som hålls där, är gammaldags och drar massor av bränsle, som släpps ut orenat.

Bebyggelsen i närområdet är gles för att vara ett område mindre än åtta mil från huvudstaden. Den är till stora delar gammaldags eller anpassad till omgivningarna. Visst finns undantag men de gäller mer sällan enskilda bostäder och oftare lantbrukares hiskeliga cisterner eller silos (se foto, dessvärre av dålig kvalitet, av gård i trakten).

Sjöarna häromkring, särskilt de som är lite grunda, är övergödda, huvudsakligen beroende på täckdikning och konstgödsling, och grumliga med algblomning i varmare tider.

 

Måndag morgon

Vaknade till en kylig men vacker höstmorgon här nere i Sörmland.  Den vanliga morgonrutinen här på Sjölandet, som vi kallar vårt ställe, innebär att hundarna får lämna sitt sovrum vid sju. Först blir den en kortrastning upp till skogsbrynet. För tillfället pågår lite uppfostran inför utsläppet, så att de inte kastar sig på dörren okontrollerat rusar ut. Dörren öppnas lite först och de får order att vänta utan att försöka putta upp den. Dörren öppnas fösiktigt lite mer och mer. När hundarna lugnat sig och väntar på tillstånd, får de springa ut och då kan jag säga att det är full fart med ett antal fyrfota språng i början. Vilken livsglädje! Upp mot skogen och snart, efter ett par hukningar, båda är ju tikar, är det i fullt sken tillbaka, in till dagens första mål. Frukosten försvinner från skålarna på några sekunder.

En sådan vacker morgon! Solen hade just gått upp. Dimmorna, särskilt från sjön, låg täta över marken (tog bilderna lite för sent för att få med dem mer än som en antydan) men himlen var klarblå, luften fräsch, tystnaden total. Idag inte ens några tranor eller gäss i farten. Har de redan dragit söderut, tro? Kontrasten mot gårdagens återresa från weekendnöjet hos vännerna i skärgården var bjärt. Vaxholmsbåten var knökfull. Jag har aldrig sett så mycket folk på en vaxholmsbåt förr. Det spekulerades om att någon prisfördel med SL-kort skulle ha skapat trängseln. Biltrafiken från Hasseludden, där vi hade bilen, var tät. Köerna från Nacka, via Södra länken ut på E4 var milslånga och kompakta för att bortåt Bredäng bli stillastående. En olycka hade medfört totalstopp först i alla filer, sedan i alla utom en för att till slut…, ja, ja, ni förstår. Efter en fyra, fem timmars resa var vi hemma här igen. Hundarna skuttade av glädje, ylade av lycka och njöt. Vi tog på oss mjukiskläder, fick mackor och njöt. Det blev en tidig kväll, särskilt för vissa av oss.

Ja, jag sa' just det, att det är måndag morgon och mitt huvud känns så tu-ungt, sjöng Povel Ramel. Men det gör det ju inte en sådan här morgon. Och idag har varken hustrun eller jag några särskilda förpliktelser.

Sörmlandssafari

Dagens axiom: Den, som bor på landet, träffar färre människor men fler vilda djur än stadsbon.

Lärkorna är här. Sädesärlorna också, som anlände den 3 april i år. Vi har i många år välkomnat sädesärlorna den 9 april och noterade att de i fjol kom den 8 april, vilket får sägas vara inom felmarginalen. Det är i år en knapp vecka tidigare än vad som varit brukligt de föregående 30 åren. Man funderar genast på klimatförändringar men det kan väl bero på mycket annat, t.ex. på att sädesärlor kanske inte är så himla noga med tiden.
På tal om fåglar, ser vi ganska ofta hackspettar, både mellanspett (tror jag) och gröngöling här. Fina! Gäss finns här för det mesta och med stora anhopningar framåt hösten. Trakten kallas Gåsinge. Ett par tranor dyker upp då och då, promenerar runt lite på sina pinnsmala, jättelånga ben och lyfter efter en stund med sina enorma vingspann.
Havsörnen, ibland två, hälsar på ibland och seglar majestätiskt oftast ute över sjön. Andra dagar patrullerar fiskgjusen stranden. På Storsjön simmar skäggdoppingar, skrak, änder och knipor. Ibland ser vi skarv också.

På hundpromenaden idag kunde vi iaktta vildsvinens härjningar den senaste tiden. De verkar vara rejält många nu men vi ser dem mycket sällan. En åker alldeles i närheten är ganska nyplöjd. Så ser det ut efter vildsvinen också men då lite mindre koncentrerat och utan räta linjer. Här och där är det formliga kratrar, vilket man faktiskt kan undra, hur de klarar av att gräva. Ett av problemen med vildsvinen är att de inte har någon naturlig fiende, inte ens jägarna faktiskt, som verkar undvika att jaga vildsvin. Köttet är tydligen inte tillräckligt frestande.


En skabbräv, som syntes häromkring för ett par månader sedan sköts inte heller ihjäl utan botades av en granne, som tagit reda på en kur och försett räven med medicinbetad mat. Applåder och visslingar. Efter en bridgeträff i Stockholm med gamla skolkompisarna i förra veckan såg jag på hemvägen vid Norrtuna en frisk räv stå lugnt i strålkastarljuset en bit från vägen och titta på mig. Jag tycker att räven är ett vackert djur. Listig lär den vara också. Lite närmare hem, på "Vängsörakan", skuttade en hare upp på vägen mitt i ljuskäglan. En kraftig inbromsning och ett väjningskast med den lilla "citroängen" räddade haren, som inte verkade särskilt listig.

Häromdagen mötte jag en bäver och det har jag redan skrivit om. Det finns mink här också, som man kan se ibland på lite håll, även om de är små. Ekorren är lika liten den men den är mindre blyg och tar då och då en sväng mot fågelholkarna nära huset. Kajsa finner stort nöje i att jaga den en stund. Grävling var det länge sedan vi såg i närmaste omgivningen. Vi såg en död igår, som låg en bit från vägen en halvmil bort och som kråkorna försåg sig av.

Hemma på tomten har vi sällskap av några rådjur mest varenda dag. De är mycket vackra och ganska orädda. De har ätit av topparna på våra nysatta syrenbuskar. Topparna på ungbjörkarna längs vår egen lilla väg har älgen kapat men älgar har jag bara sett gå över tomten ett par gånger i år. Först en stor och en lite mindre, sedan den lite mindre ensam.

Igår, på hemväg från Nyköping efter övningskörning med dotterdottern, såg jag en hjord av dovhjortar på ett gärde neråt Lästringe. Det var så där 20-30 stycken. Kör man åt andra hållet från oss, mot Björnlunda, brukar man efter några kilometer stöta på ett ganska stort gäng kronhjortar.


När det gäller råttor och möss, är läget under kontroll. Möss och sork kommer i skov, om man kan säga så. In i huset har de inte lyckats ta sig än men ett tag fanns de på kallvinden och i hönshuset trivs de förstås. Råttor har vi, peppar, peppar, varit förskonade från både här och uppe på gården, där vi bodde förr.
______

PS. bilderna i dagens avsnitt har jag hittat på nätet

Naturnostalgi

Östra Sörmland är det vackraste kulturlandskap jag sett. Det finns djur här också.

Sångsvanarna ser vi flyga häromkring, ibland t.o.m. på vintern. Nu på försommaren har vi ett par knölsvanar majestätiskt seglande runt i närheten av bryggan. Förra året drog de iväg sedan för att lägg ägg någon annanstans. Vi får se, hur det blir i år. Vid sjön ser vi annars doppingar, skrak, gäss, någon gång skarv och ibland vanliga gräsänder. Havsörnar ser vi ett par stycken då och då. Någon gång dyker landskapsfågeln, fiskgjusen, upp men det är sällan. Längre upp på land är det som vanligt med sädesärlor, sånglärkor och annat. Det finns ganska gott om gröngöling häromkring och ibland ser vi också större hackspett.

Ornitologen har talat.

Häromdagen hade jag anledning att köra Runtunavägen från Nyköping till Gnesta. Det är en mycket vacker väg genom ett fantastiskt landskap. Men där finns många djur, så det gäller att se upp. Vi passerade en hjord dovhjortar, som långsamt drog bort från vägen. Lite senare dök ett par hjortar plötsligt upp framför bilen, väldigt plötsligt men det gick bra efter en tvär inbromsning. Ingen älg den här gången, inga vildsvin heller tack och lov men en harpalt och en räv på lilla hemmavägen. Räven hade en sork i munnen men den var betänkligt nära vårt hönshus.

En bit härifrån men ganska nära har fårfarmare problem med varg. Det har blivit en riksnyhet. Det är märkligt att vargen rör upp så mycket känslor i alla läger. Kamp mellan länstyrelser och fårägare med bristfällig komminikation mellan partera. Många döda får, ingen skyddsjakt, otillräckliga stängsel. En stackars skabbangripen varg skjuten nyligen i byn intill.

Strålande sol och rena sommaren sedan mer än en vecka. Om en stund kommer några nära och kära och hälsar på.

Tänk att få vara med om allt detta.

Fin morgonsyn

På tidiga morgonen hade vi sällskap härintill. Just i ytterkanten av skogen, som slutar 25 meter utanför sovrumsfönstret, stod i morse en älg och åt och tittade mot oss och åt och tittade igen. Den verkade gilla granskott från allt granris, som skogsgallrarna lämnat för ett par veckor sedan. Den verkade nyfiken på huset eller vaksam kanske man ska säga och man kan väl gissa att den lyssnade efter ljud från huset. Vi tycker att vi känner igen den här älgen från några tidigare möten på senare tid. Den är ganska stor men den ser inte fullvuxen ut. Kanske har den blivit ensam efter att mamman skjutits, kanske har den gått sin egen väg i en naturlig utveckling. Hur som helst, en vacker syn att vakna till.

Det var dunkelt därinne, där älgen stod och mumsade men jag gick och hämtade kameran för att försöka få en bild av den ändå. Det ville inte älgen utan den hade flyttat sig ut ur synfältet, när jag skulle fotografera. Så älgen på bilden är en annan, en något större och äldre, tror jag.

"Storfiskare" från landbacken

Vi vaknade i morse till en fin vårdag ute i Stockholms skärgård. För egentligen är det väl vår fortfarande, även om kylan till slut gav med sig. Våren exploderar för fullt och igår kunde man redan börja tala om försommar. Idag är det fortfarande varmt men lite molnigare och det ska bli strömmingsfiske. Vännerna vet rätt plats för sådant. Strömming är gott! Inlagd strömming, strömmingslåda, sotare, det finns mycket gott att göra av den. Minns från förra strömmingsfisket för några år sedan, hur vi håvade in strömming med hjälp av revar med flera krokar. Fisktillgången verkade obegränsad. Lite obehagligt var det för en blödig pappersvändare som mig att snabbt få loss fiskarna från krokarna men hjälpen var nära och utdelningen var fantastisk. Vi hoppas på detsamma idag och ska undersöka saken närmare alldeles snart. Vi när en lätt oro för att vi är lite väl tidigt ute.

Ett annat fiskarminne från samma område, var inte lika märkvärdigt, när det gällde avkastningen. Vi skulle fiska sik på höstkanten och lade ut några nät. Fångsten blev en enda sik. Vi hade inte förstått att siken i Skärgården i praktiken tagit slut. Ungefär som torsken. Både sik och torsk fick man ju förr i världen i samma mängder som strömmingen. Jag spar slutsatserna av det och beundrar i stället denna vackra skärgårdsmorgon i nuet.

Tog nyss en fin bild av utsikten från den tjusiga veranda jag sitter på och tänkte lägga in den här. Tänkte mejla den till mig själv men det blev stopp p.g.a. trassel med lösenord för Google. Lösenordet hade ändrats (av mig faktiskt igår p.g.a. trassel med lösenord) och jag måste ange ett nytt, d.v.s. ändra igen. Ändra igen är inte lätt, för Google vill inte acceptera tidigare lösenord, som är de enda man kommer ihåg och Google har synpunkter även på nya förslag, för att de inte är "starka" nog. Sedan, när Google frågar igen vid den sjunde ändringsförsöket, har man glömt, vilket det var man haft senast och vilket det fjärde nya man hittade på var. Och till slut är man redo att slänga både mobil och dator i väggen. Jag höll mig. Om bilden någon gång kommer fram, så återkommer jag med den.

Med hjälp av hustruns mobil och ett annat googlekonto dök bilden upp.

Sörmländsk safari

Det var en vacker vinterdag igår. Vid lunchpromenaden med lilla vovven ute i skogen kunde man i solskenet se längre än vanligt mellan träden. Plötsligt hörde jag ett nätt ljud men ändå ett ljud, alldeles nära stigen men lite bakom en kulle. Jag tittade dit och mindre än 25 meter från mig såg jag en yvig röd svans och en röd rygg. Räven raskade iväg mot sitt gryt, som jag vet ligger ett par hundra meter längre bort. Den var såå nära mig! Jag var övertygad om att den iakttagit oss en stund men lilla hunden hade som omväxling inte märkt någonting. Hon hade ändå sprungit efter ett par älgar dagen innan men stannat på behörigt avstånd, när älgarna stannat. Sedan räven sprungit vidare, gick vi vidare genom skogen och var snart hemma igen för att gå över gräsmattor, där vildsvin bitvis gått fram som caterpillars. En havsörn kom flaxande förbi lite senare med tunga vingar och några aggressiva jagande kråkfåglar efter sig.

Framåt kvällen åkte vi och tog in ett gäng hästar på gården, där vår häst är inhyst. I skenet från bilens lyktor såg vi en harpalt skutta bort från vägen. På vägen hem såg vi först en stor kronhjort med jättelika, granna horn och sedan, en bit därifrån, ytterligare nio hjortar.



Något senare glimtade det till vid sidan av vägen i bilens strålkastarljus och ett par meter från diket stod en reslig älg lugnt och åt på något. Innan man kommer fram till vår egen lilla väg, passerar man några hus. Där promenerade ett rådjur omkring lika lugnt, som om det ägde området.

Jag skarvar inte. Så där kan det vara på landet. Rena safarin, om ni frågar mig.

Vilka svin!

Nej, nej, jag menar inte dom där. Jag försöker inte ta efter högerretoriken. Jag tänker på riktiga svin, vildsvin, som det finns så gott om numera, inte minst här nere i Sörmland.

Vi bor ute på landet. Ute på landet är man nära naturen, vilket vi gillar, hunden också. Skogen ligger nära inpå och vi har förmånen att titt och tätt få vila ögonen på vilda djur. Fåglarna förstås. Räven då och då. En ståtlig älgtjur för någon månad sedan, alldeles nära huset. Rådjuren är här allt som oftast ibland ett par, tre, ibland fler. Hjortarna är många men vanligen en bit bort. Grävlingar ser vi ibland men rätt sällan. Vargen höll sig på andra sidan Klämmingen men vi har faktiskt en varggrop som sevärdhet i närheten. Bäver finns på Baggholemen ute i Storsjön men den har vi inte träffat personligen än.

Vildsvin ser vi i princip aldrig, trots att artens antal exploderat. "Grisen", som man kan kalla vildsvinen för att låta lokal och lite jaktkunnig, är skygg och noga med att röra sig bara på natten. Den har funnits i många år häromkring men hittills har vi bara sett några exemplar vid tre, fyra tillfällen. Däremot syns det väldigt tydligt, var de har varit. De lämnar efter sig uppbökad mark, som i bästa fall ser ut som om någon kört med en markkultivator och i värre fall som månlandskap. Det blir extra trist, när de ger sig på gräsmattor och tomter. Det är många som fått känna på det. Nu har det blivit vår tur. Tre nätter i rad i förra veckan kunde vi se att "grisen" hälsat på. Vid det senaste tillfället hade de grävt upp säkert ett ar av gräsmattan. Det ser tråkigt ut och man blir obeskrivligt lerig i novemberblötan. Framförallt är det ett mödosamt arbete att lägga tillbaka, släta ut och försöka få fint igen, kan jag säga.

Ett av de mindre "dagbrotten".

Efter de tre nätterna tog jag för första gången på länge fram hagelbössan ur vapenskåpet, laddade och ställde klockan på 02.00. Jag har min jägarlicens men är inte en jagande jägare. På den givna signalen gick jag i alla fall upp och ut med bössan i akt och mening att skrämma bort "grisen". Ingen jagar vildsvin på riktigt med hagelbössa och i varje fall inte med fågelammunition. Det var rätt mörkt men tillräckligt med ljus för att konstatera att inga vildsvin fanns inom synhåll. Jag avfyrade ett skott snett upp i luften. Eldflamman brann till i natten, knallen ekade bort över sjön och jag tänkte att jag väckt grannar runt om i bygden. Något prassel hördes inifrån skogen just efter skottet och senare ett par skall från rådjur.

Nu har det gått två nätter utan nya påhälsningar av "grisen". Kanske blev de lite skrämda av skottet eller i varje fall konfunderade. Kanske hade de redan bestämt sig för att böka upp någon annans trädgård. Risken att de snart hälsar på här igen är nog rätt stor, dessvärre. Vi får se. Kanske något varningsskott till. I värsta fall får det bli eltråd.

Skogens konung

För några veckor sedan fick vi besök på tomten av en ståtlig djurens konung. En eftermiddag, framåt skymningen, stod plötsligt en älgtjur utanför huset. Han stod stilla en god stund, bara 30-40 meter utanför huset, sedan släntrade han långsamt runt hörnet och upp mot skogen. Vi rörde oss försiktigt här inne och jag tror knappast han uppfattade någon rörelse. I varje fall ingen som störde honom. En grann tjur var det. Han var kraftfull och såg ut att vara fullvuxen men ännu i sin ungdom. Sex taggar räknade jag till. Tyvärr, lär vi aldrig se den igen. Sådana exemplar borde sparas på för artens skull men risken är överhängande att någon triggerhappy stockholmsdirektör fällt den under höstens älgjakt för att dekapitera (fint ord, va?) den och hänga upp huvudet på väggen. Vad gör man inte för att ha något att peka på för styrelsekamraterna.

Tyvärr var det för mörkt att fotografera det vackra djuret. Det är väl ungefär så storfiskarna säger också. Eftersom jag inte kunde fotografera den vackre prinsen, klipper jag in en bild som jag tog för några år sedan av en älgfamilj som stod på nästan samma ställe men innan vårt hus kom till.



Vid promenaden genom huset mot påfyllning av kaffekoppen såg jag i stället ett gäng rådjur promenera förbi alldeles intill huset, tre graciösa skönheter.

På landet

Igår, en ny kall och klar höstmorgon. Mycket vacker. Ett rådjur har hållits en tid just innanför skogskanten på mornarna. När det i lagom takt sprang förbi oss på morgonpromenaden, tog hunden pliktskyldigt efter i 50 meter, innan hon insåg sin begränsning och vände. Pipiga skrik hördes från ett par ormvråkar, när en havsörn flög förbi med tunga vingslag och några aggressiva kråkor efter sig. Ett par änder lät som Kalle Anka och flydde från vassen, när hunden och jag passerade på stigen längs sjökanten. I förrgår samlade ett hundratal tranor ihop sig trumpetande högt upp i himlen. Tror det var dags för avfärd söderut och har inte sett dem sedan dess. Ett litet prassel i närmaste tallen avslöjade en ekorre högt uppe i kronan. Ekorrar är söta, råttor är förskräckliga. Tänk, så man är. Men det är fler än jag, som inte gillar råttor, särskilt inte bruna sådana, har jag sett i tidningen på sistone. Men där vi bor finns inga brunråttor, bara åkersork och små möss.

Så här fint är det här i närheten, där man kommer ner till vattnet efter en liten sväng i skogen.

Liv i Storsjön

Skarv har flyttat in vid, till, i, på, vad säger man, Storsjön (se bild på "vår" vik till vänster). De första skarvarna syntes för bara något år sedan. Nu är de ett stort gäng. I skärgårdarna är skarvarna omtvistade, för att de skapar stora kolonier som konkurrerar ut andra och som kan förstöra en holme på kort tid. Men det lär inte vara så farligt, för holmen hämtar sig relativt snart, när skarvkolonin flyttat, har jag hört. Skarven, som ibland kallats ålakråka, ogillades också av fiskare, särskilt ålfiskare för att de fick dela med sig av ålen. Numera hoppas man att det inte finns några ålfiskare kvar, eftersom ålen är akut utrotningshotad. Ingen borde äta ål längre och ingen borde fiska den. Det är en klen tröst att man då inte heller behöver bekymra sig för skarvar, som stjäl ål. Undrar om skarven tar gös också, för gös har vi gott om här i Storsjön. Den vill vi inte dela med oss för mycket av. Hur ska vi göra då? Hägrarna tar redan en del, fiskljuse och, antar jag, örn också. Det räcker nog till oss allihop. Vi hoppas helt enkelt att skarven inte konkurrerar ut änder, skrak och andra sjöfåglar.

Apropå fisket i Storsjön, förresten, så är det då och då, särskilt när isen ligger, okända människor här och fiskar. Om man frågar, brukar de påstå att de fiskar för rena nöjets skull och att de släpper i all fångad fisk igen. En egendomlig hobby, som jag inte tror riktigt på. Det hänvisas till tillstånd från någon, som fått det av någon. Det tror jag inte heller riktigt på. Kanske, kanske inte men oavsett det, är det tveksamt, om fiskerätt här, ger att upplåta rätten vidare hur som helst. Tror inte det. En historia på bygden berättar också att det förekommit fiske under falsk flagg, d.v.s. med redskap som märkts med namn på någon som har fiskerätt. Ni hör. Det händer spännande saker här ute på vischan. Å andra sidan är problemet hittills ett icke-problem. Fisken verkar, som sagt. räcka till. Lägger man fem, sex nät på rätt ställe, kan man få 15-20 gösar på ett lägg. Abborren och gäddan har det med åren blivit tunnsått med. Läste någonstans att gösen trivs i övergödda vatten, medan de andra tar stryk. Och, även om Storsjön är vacker att se på, så är den övergödd så att det räcker. Dessutom har den för tillfället väldigt lite vatten. Själv tror jag ju att det är mindre än någonsin men den person som vaktar på en tröskel nedströms påstår att dämningen är fast, så vattennivån blir varken högre eller lägre än tröskelns nivå. Lägre, förutsatt att det regnar då och då, förstås. Det brukar vi inte behöva klaga på, även om det i sommar och nu på hösten kommit väldigt lite regn. På våren är vattennivån i Storsjön vanligen, så där, en meter högre än så här års.

Morgonstund har guld i mund

En svalare morgon idag. En tyst morgon, en molnig och lite grå morgon men vacker. Hösten har anlänt för en tid sedan men p.g.a. värmen inte varit särskilt påtaglig. Sjön ligger spegelblank, utan minsta krusning. Under den lilla morgonpromenaden med vovven vid sjutiden gav sig tranorna högljutt till känna och seglade trumpetande bort över åkrarna. Hägern kraxade och flaxade förbi. Tyst igen. Så tyst att jag kunde höra vingsusningen från ett gäng småfåglar ganska högt upp. Kort sagt, en vacker morgon. Man ser det bättre här ute på landet.

Går in och tänder en brasa och tar fram laptoppen, som börjar med att spela Adagio for strings av Samuel Barber. Stämningsfullt. Spotify är en höjdare.

Lantliga syner och bestyr

Hösten kom plötsligt, kanske lite tidigare än vanligt, i år med svalare väder och uppvisningar av olika fåglar inför den stora flytten. Skarven brukar väl hålla sig ute i havsbandet men några av dem tycks nu ha flyttat hit. Vi ser några stycken här i Storsjön. Tidigt i morse låg fyra, fem stora gäng gäss på en blank sjöspegel i vackert morgonsol. Kacklet tilltog, när de så småningom lyfte och flög iväg i sina v-formationer. Tofsviporna flyger över då och då i medelstora gäng. Tranorna har landat här i större antal än vanligt. Något hundratal eller två gick och betade på åkern häromdagen. Det är en mäktig syn och ett vackert oväsen, när de lyfter, trumpetande, och byter åker. Fiskljusen har hållits här hela sommaren men har nu inte synts till på någon vecka.

I går morse kom en liten räv fram ur skogen. Den var ganska smal men spänstig och vacker i sin rödskimrande päls. Jag gissar att den inte var fullvuxen och tror det är en valp från i våras, som jag sett här tidigare, ibland ohälsosamt (för den, vi har ju hund ju) nära huset. Nu hölls den lite mer neråt sjön och strax efter kom en räv till, en lite kraftigare med mörkare päls, som kan ha varit en förälder till den första. Jag gick ut på verandan och hyschade lite åt dem, för att markera att de antagligen mår bättre av lite avstånd. Hunden hann aldrig märka något men så är hon ju en vallhund, som inte förstår sig något vidare på jakt. Ibland i skogen får hon fnatt och känner någon vittring, som får henne att forsa runt en stund i vild fart men det blir aldrig något mer än så. Och, när vi under morgonpromenaden i skogen i fredags väckte tre rådjur, som makligt ökade avståndet till oss, noterade hon det inte ens.

Delar av den tomt vi bor på är gammal åkermark och vi har planterat en del buskar och träd här och där. Det börjar bli fint nu efter ett par, tre år. Två fina tallar hade jag planterat i norra kanten av tomten och gått i ett par år och gillat, allteftersom de visat sig trivas och växa sig vackra, halvannan meter höga. Någon gång vartannat år låter grannfastighetens ägare putsa den gamla åkermarken intill vår tomt, mark som legat i träda i många år. I sin nit att göra fint tyckte traktorföraren denna gång att det behövde putsas lite extra även en liten bit in på vår sida om tomtgränsen, där det fanns lite sly (eller med min vokabulär, där tallarna stod). Så nu står det inga tallar där längre. Jag gnällde lite och han såg ångerköpt ut och bad om ursäkt. Tja, så kan det vara på landet. Man får vara tydlig. Vimplar i toppen på det, som är nära tomtgränsen och som inte ska kapas, kanske är en idé. Det är bara att börja om.

En granne ringde nyligen hustrun, min alltså, och behövde hjälp. En stor, fet huggorm hade flyttat in till dem och den var så hemsk. En kratta att låta den ringla upp på, en kartong och en flytt ett par kilometer, så var det grejat. Hustrun är flink. Det där lärde vi oss för några år sedan av Skansens Jonas Wahlström. Man kan läsa om det på Naturvårdsverkets hemsida också. Huggormar vill man inte ha på tomten, särskilt inte om man har hund. Men de är, som alla ormar i Sverige, fridlysta.

Eken

Nej, det är inte Stockholm jag menar just nu utan arten ek, quercus robur på latin. Vad är det med ekarna? Det har jag frågat förr utan att få något svar eller förslag. Ekarna dör vartefter. Det gör alla träd, alla andra också, det hör till tidens gång. Men med ekarna verkar det som om ganska många av dem lägger ner i förtid. Det är illa ställt med almarna och askarna också. Döda almar har jag sett lite varstans, askarna har jag bara läst om än så länge. Men vi kommer antagligen inte ha några almar eller askar i framtiden, säger förståsigpåarna. Undrar om det är klimatförändringar som ligger bakom olika sjukdomars spridning. När det gäller ekarna, har jag inte sett någon förklaring, faktisk inget medhåll heller om att något ohälsosamt pågår. Vi får väl se eller, rättare sagt, kommande generationer får väl se. För oss människor är år och decennier rimliga mått på överlevnadstid, medan sekler är ett bättre mått för ekarna. Sveriges äldsta ek, den s.k. Rumskullaeken, som har en omkrets på 14 meter, sägs vara omkring tusen år.

Två sjuka,

en frisk, som är fridlyst och som syns även i kolumnen till vänser

Skövling

Vi var ute och rekade lite efter någon fin plats i närheten att campa på med barnbarnen. Vi hade en gång varit och badat och grillat på en mycket fin plats vid sjön Likstammen lite söder om Gnesta och vi hade fått tips om andra platser vid samma sjö. Så vi åkte dit, bara en dryg mil från Gnesta.

Det verkar som om nästan ingen bor vid denna sjö, som ligger avskilt i skogen med vatten klart som källvatten. Fullt drickbart lär det vara. Inga hus, inga människor, inga båtar. Nästan. En mycket vacker insjö med klippor att bada från och små sandstränder här och där. En vacker tallskog som ofta tar sig ända ner till vattnet. Ett helt fantastiskt område för fritid. Dit ska vi ta oss med barnbarn i sommar.

På vägen dit körde vi genom ett skogsområde, nyligen förstört genom kalhygge. Jag trodde faktiskt att kalhyggen inte var tillåtna. Jag tycker att jag hört det i decennier. Men det verkar i så fall skogsägarna både här i Sörmland och överallt strunta fullständigt i. När man tittar ut över vad som ser ut som ett månlandskap eller en krigszon, undrar man varför skogsägarna vill ställa till det på det viset. Det är inte för att skogens skull, inte för oss som träkonsumenters heller eller för dem som gillar att vistas i natur och riktig skog utan för ett enda ändamål: Snöd vinning. Man vill helt enkelt ha ut så mycket pengar som möjligt för sina träd och sin skog. Det kan man påstå utan moraliska pekpinnar men för att undvika missförstånd. Detta med tanke på att Skogsstyrelsen inte gör något åt saken, inte någon annan myndighet heller för den delen.

Kvällsljud

Huset vi bor i ligger avskilt, inte ensligt direkt men långt ute på landet och lite för sig självt, nära skogen. Skulle gå ut med lilla vovven igår kväll, efter att mörkret lagt sig.

Vi gick ut på verandan och stod och kände på vårvädret och en ljummare luft än de senaste dagarna. Vovven tittade särskilt uppmärksamt upp mot skogen och strax hörde jag också något. En gren knakade och sedan blev det tyst en stund. Det var kolmörkt. Så ett knak till. Fick för mig att det var ett ganska stort djur, som befann sig på lilla åkerplätten mellan huset och skogen, men alldeles nära oss. Vildsvinen brukar inte vara verksamma förrän mycket senare på natten, har jag fått för mig. Räv och rådjur brukar inte höras alls. Ett tydligt knakande hördes nu tillsammans med lite prassel. Efter en liten stund hörde jag ett frustande eller kanske snarare ett lite tyngre andetag som från ett stort djur. Ett stort djur var det och jag kom på att jag de senaste dagarna sett älgspillning på ett par ställen ganska nära vårt hus. Jag tror inte på övernaturliga väsen. Hörde just någon som yttrade sig radion i morse och talade om att vissa fenomen längs bilvägar absolut är skapade av något, som man inte vet vad det är. Under tiden jag och lilla Kajsa, hunden kallas så, stod där på vårt utedäck, hörde vi ganska tydligt att älgen, för nu var jag ganska säker på att det var en älg, drog sig, osedd, in i skogen igen.

Så var det med det. Vi ska kolla efter mer älgspillning under dagens promenader. Vi kommer att undvika promenad över de gräsytor, där vi våreldade igår, för lilla Kajsas vita tecken blir där mer svarta än vita, särskilt när hon rullar sig. Eldningen gick bra men det blåste lite mer än vad som kändes helt bekvämt och gräset hade torkat blixtsnabbt.

Rovdrift

WWF rapporterar att hälften av all fisk och annat djurliv i haven försvunnit genom människans härjningar. Under ett antal tanklösa och hänsynslösa decennier har vi förändrat livsförutsättningarna i jordens hav. Mer än två tredjedelar av jordens yta är hav. Många arter är hotade. Överfiske har medfört att t.ex. tonfisk- och makrillbestånden har minskat med tre fjärdedelar. O.s.v. Därtill kommer att klimatförändringarna medför uppvärmning och försurning av haven, vilket också det äventyrar den biologiska mångfalden. Som ytterligare lök på laxen håller vi på att skräpa ner världshaven med plastsopor i en förfärande utsträckning.

Som konsumenter kan vi börja med att alltid välja MSC-märkt fisk, när vi handlar mat. Och så kan vi vanliga människor, om vi bor i demokratier, rösta med fötterna. Vi kan välja att aldrig rösta på politiker eller partier, som inte förstår allvaret i rovdriften både i hav och på land och som inte tar klimatutmaningarna på allvar.