El eller vätgas ...

... eller mindre biltrafik, behöver vi, alltihop. Läste igår en insändare i DN av Ingela Björck. Den var kort och koncis med ett solklart budskap. Det handlade om bilismen och dess tänkta utveckling framöver i relation till klimatmålen och om Trafikverket. Björck hävdar att klimatmålen måste prioriteras på bekostnad av bilismens ständiga ökningar, inte tvärtom. Det låter som en självklarhet nu för tiden. Till ekvationen hör förstås också det tal som visar, vilken sorts biltrafik vi planerar för.

Men Trafikverket har som en ledstjärna i sin verksamhet att bilismen bedöms öka med 30 % till 2040 (räknat från 2014). Därför prioriterar man vägbyggen utifrån det antagandet och antagligen för våra dagars typ av fordon, gissningsvis utan preciserade mål för klimatanpassad utveckling av själva fordonen. Trafikverket ska visserligen också ta hänsyn till miljö och klimat men det framgår inte att de sistnämnda målen är överordnade den tänkta biltrafikökningen. Alltså behöver Trafikverket få tydligare riktlinjer av politikerna i det avseendet. Det är inte svårt att förstå och inte svårt att hålla med om. Vem vill på allvar påstå att bilismens ökning ska prioriteras framför nödvändiga klimatmål? En och annan bakåtsträvare hävdar säkert att klimatmålen är överdrivna eller t.o.m. onödiga men det där är viskningar ut i rymden numera. Det inser de flesta. Man kan väl argumentera för att insändaren hade kunnat vara tydligare med, vilka klimatmål det är, som bör prioriteras men budskapet är tydligt nog ändå. Och vi har fastslagna klimatmål, vilka bygger på FNs/IPCCs utredningar. Det som behövs nu är att regeringen pekar med hela handen för Trafikverket och för den delen andra berörda myndigheter, så att vi har en chans att uppnå klimatmålen.

Att det därutöver behövs en hel del andra insatser och förändringar av både oss själva, våra politiker, infrastruktur, fordonsflottan och hela samhället för att nå de målen, är en annan och viktigare historia. För vi måste ju rädda klimatet för våra barns och efterlevandes skull. Till och med de värsta reaktionärerna och alla som tjänar pengar på fossila bränslen borde hålla med om det.

Ett vägskäl och lite till

1,5 km bort ungefär från vårt hus ligger den allmänna vägen. Den är inte särskilt hårt trafikerad men många kör ganska fort förbi vårt avtag. I det närmaste vägskälet är det mycket, kan man säga. En trevägskorsning av allmänna vägar, påfarter från vår grusväg och från grannen mitt över vägen, busshållplatser, sophämtning, postlämning, lite efter vägskälet ytterligare ytterligare sex, sju påfarter från enskilda fastigheter och ytterligare soptunnor och ytterligare brevlådor. Som ni hör, pågår det mycket i och intill vårt vägskäl, "Ilandets vägskäl" som det kallas officiellt. Trafik från många håll, massor av påfarter, många stoppstationer för postbilar, sopbilar, bussar och boende. Ändå är det samma hastighetsbegränsning där som den vanliga på vägarna här ute, 70 alltså. Är det tillåtet att köra 70, gör en del det och en del kör ännu fortare. Vi har vi faktiskt skrivit till Trafikverket om det här vägskälet. Vi får se, om det uppmärksammas. Det känns som om det är en tidsfråga, innan det inträffar något trist.

Vår lilla grusväg är iordninggjord ganska ordentligt med rejäla diken och rejält med grusmassor. Vi får betala själva men den här gången fick vi ett statligt bidrag till en del av kostnaden mot att allmänheten får köra på vägen. Eftersom man inte egentligen kommer någon vart på vår lilla väg, har jag svårt att tro att det blir någon trafikstockning här. Och vägen är så pass smal och liten att nästan alla kör ganska försiktigt och långsamt på den. Alltså kan man utan större risker låta hundarna springa lösa på och runt den. På "stora" vägen är det förstås koppel eller sele som gäller om man ska gå till fots där. Även om hundarna är kopplade, känner jag en viss irritation över bilförare, som inte slår av på farten och håller ut, när de ser att man går där. Vissa, särskilt yngre män, gasar på, som om de inte sett en. 

Apropå den här allmänna vägen, har Trafikverket efter långt om länge satt upp en varningsskylt från vardera hållet för sportflygfältet i närheten. På skyltarna finns bild av ett stiliserat reaplan. En sju, åttahundra meter från Ilandets vägskäl sker starter och landningar just över och tvärs vägen till en start-och landningsbana, som börjar precis vid vägdiket. Flygplanen passerar bara några meter ovanför vägen och är mycket nära bilar som passerar just då. Tillbud har inträffat. Under lång tid har det helt saknats alla former av varningsskyltar. Om bilförare av dessa skyltar verkligen inser att det faktiskt finns en fara att bli påkörd av ett landande flygplan, kan diskuteras.

Måndag morgon

Vaknade till en kylig men vacker höstmorgon här nere i Sörmland.  Den vanliga morgonrutinen här på Sjölandet, som vi kallar vårt ställe, innebär att hundarna får lämna sitt sovrum vid sju. Först blir den en kortrastning upp till skogsbrynet. För tillfället pågår lite uppfostran inför utsläppet, så att de inte kastar sig på dörren okontrollerat rusar ut. Dörren öppnas lite först och de får order att vänta utan att försöka putta upp den. Dörren öppnas fösiktigt lite mer och mer. När hundarna lugnat sig och väntar på tillstånd, får de springa ut och då kan jag säga att det är full fart med ett antal fyrfota språng i början. Vilken livsglädje! Upp mot skogen och snart, efter ett par hukningar, båda är ju tikar, är det i fullt sken tillbaka, in till dagens första mål. Frukosten försvinner från skålarna på några sekunder.

En sådan vacker morgon! Solen hade just gått upp. Dimmorna, särskilt från sjön, låg täta över marken (tog bilderna lite för sent för att få med dem mer än som en antydan) men himlen var klarblå, luften fräsch, tystnaden total. Idag inte ens några tranor eller gäss i farten. Har de redan dragit söderut, tro? Kontrasten mot gårdagens återresa från weekendnöjet hos vännerna i skärgården var bjärt. Vaxholmsbåten var knökfull. Jag har aldrig sett så mycket folk på en vaxholmsbåt förr. Det spekulerades om att någon prisfördel med SL-kort skulle ha skapat trängseln. Biltrafiken från Hasseludden, där vi hade bilen, var tät. Köerna från Nacka, via Södra länken ut på E4 var milslånga och kompakta för att bortåt Bredäng bli stillastående. En olycka hade medfört totalstopp först i alla filer, sedan i alla utom en för att till slut…, ja, ja, ni förstår. Efter en fyra, fem timmars resa var vi hemma här igen. Hundarna skuttade av glädje, ylade av lycka och njöt. Vi tog på oss mjukiskläder, fick mackor och njöt. Det blev en tidig kväll, särskilt för vissa av oss.

Ja, jag sa' just det, att det är måndag morgon och mitt huvud känns så tu-ungt, sjöng Povel Ramel. Men det gör det ju inte en sådan här morgon. Och idag har varken hustrun eller jag några särskilda förpliktelser.

På spåret

Det är trevligt att åka tåg och bekvämt. Men det är förstås trevligare och bekvämare, om tågen går än om de står. Tågtrafiken är ju ett återkommande ämne här på bloggen.

Det är inte så gott ställt med Trafikverkets och SJs koll på sina tåganläggningar, t.ex. på "signalställverken". Igår igen, var det fel på ett sådant i stockholmstrakten. För vilken gång i ordningen, kan man undra. Jag tycker samma sak hörs titt och tätt, oftast om de mest trafikerade järnvägarna. Pendeltågen står stilla, långa förseningar eller stopp i fjärrtrafiken. Kanske överdriver jag men jag tycker att förseningar av "nyhetsformat" inträffar varenda vecka, ibland oftare än så. Om jag är ute och seglar här, inte bokstavligt alltså, låter jag mig gärna övertygas av dem, som vet bättre. Eller är det så att Trafikverket eller SJ inte förfogar över tillräcklig kompetens, för att hantera ställverk och signalanordningar? Eller har Trafikverket inte underhållit sina anläggningar ordentligt? Eller har SJ och/eller Trafikverket snålat och investerat i för dålig kvalité från början? Kanske har Trafikverket inkompetent ledning, och kanske har SJ det. Eller, vilket väl är den troligaste orsaken av alla, har våra politiker inte förstått att prioritera rätt och rekrytera vettigt?

Det är i alla fall uppenbart att krafttag behövs, för järnvägarna verkar verkligen inte fungera tillfredsställande. Och det vore väldigt bra, om de gjorde det. Eller hur? Hur svårt kan det vara för våra politiker att avsätta tillräckligt med medel och att skaffa tillräckligt kompetenta ledare för en så viktig samhällsfunktion? Det är inget särintresse det här, det är i högsta grad ett gemensamt samhällsintresse, inte minst numera, när andra trafikmedel måste begränsas för klimatets skull.

I Japan reser 30 miljoner människor om dagen med tåg. Gissar att det gäller vardagar. Där kommer tågen aldrig för sent, nästan aldrig i alla fall. Det är ingen magi. Tågen måste inte se ut så här och göra över 300 kilometer i timmen för att komma fram i utsatt tid.



Tuff, tuff...

Härligt att bo med fri parkering

Passa er för Q-park, säger jag bara.

Vid ett besök på Nyköpings lasarett för en tid sedan, parkerade jag med en lånad bil på en p-plats intill sjukhuset. Det kostade en slant men inte hutlöst. Vad som däremot slog mig var, hur krångligt det var att betala för parkeringen i den sprillans nya automaten. Det var betalkort och det var kod och det var registreringsnummer och det var krångliga förklaringar av tider och kostnader och det var tryckande på knappar och incheckning. Där fanns både ljusa och vackra bilder på en tjusig skärm men klent med enkla och begripliga upplysningar. Snälla nå'n, det gällde bara en korttidsparkering av en bil. Hur svårt kan det vara? Men p-automaten skapade tydligen problem för fler än mig, för en lång kö av betalningsivriga parkerare stod framför det moderna underverket, medan de främsta i kön stod och läste, undrade, sprang och kollade registreringsnummer, bytte kort och jag vet inte vad. Till slut blev det ändå min tur och ….. jag behöver knappast lägga ut texten mer om bekymren. Irriterande minst sagt.

När jag kom tillbaka efter en dryg halvtimmes parkeringstid, fast jag betalat för det dubbla, satt en parkeringsanmärkning på vindrutan. 500 kr till skulle jag betala, eftersom jag inte hade betalat för parkeringen stod det. Men det hade jag ju. När jag framfört detta skriftligen till Q-park, kom förklaringen. Jo, man hade fått min betalning men jag hade, påstods det, skrivit fel registreringsnummer genom att ange en nolla som ett "o" eller tvärtom, hur de nu kunde veta det, eftersom jag haft någon annans bil vid tillfället. Så jag skulle minsann betala boten. Q-park vill dessutom behålla p-avgiften, som de visste att jag betalat för att stå, där de bötfällt mig för ha stått utan att betala. Undrar hur de får ihop logiken där.

Man ska väl inte spilla tid på resonemang om rimlighet och någon högre rättvisa, när det gäller parkeringskostnader men Q-park verkar enligt min uppfattning vara ett skojarbolag, hur tjusiga program de än har till sina p-automater.

En av bilägarens vedermödor

Livet är fullt av godbitar och härliga upplevelser. Att få p-böter, kontrollavgift som det kallas av Qpark, är inte en av dem. Särskilt inte, om man inte förstår att man gjort något fel eller kanske faktiskt inte gjort något fel. Då ska man klaga, anföra besvär, överklaga, skicka brev och hålla på. En omfattande arbetsinsats och en avsevärd juridisk apparat behövs för att få en bot rättad. Ersättning för besväret får man inte. Och givetvis går det inte bara att ringa och säga, Du, jag fick en lapp idag men jag hade faktiskt betalat med kort ... si och så. För det var så det var idag för mig, när jag parkerade utanför Nyköpings lasarett, att jag hade betalat men fick en lapp ändå alltså. Så här var det och jag ska hålla det någorlunda kort om denna träliga och faktiskt rätt ointressanta fråga, trots irritationen.

Efter ett utdraget köande mötte jag en tjusig betalautomat med ett fint program, som i färg visade fina bilder. Problemet var att maskinens snygga information var otydlig och svårbegriplig. Fram med kreditkortet och ett första försök att betala. Det fick avbrytas, för man var tvungen att knappa in bilens registreringsnummer och jag kan inte numret på den bil jag använde vid tillfället. Det är väl bra, om det är för att man ska slippa pappersbiljetter innanför vindrutan och så där. Sedan ska man försöka lista ut, hur mycket man ska betala och för hur lång tid. Det var svårt. Jag lyckades ändå till slut trycka på värdeknappar, så att det fanns mycket extra tid. Till slut skulle maskinen också ha pinkoden för kreditkortet, vilket egentligen inte borde behövas. Till slut meddelades i alla fall att jag "checkat in". Undra på att kön framför automaten var lång.

Besvärligt. Lite gammaldags kändes det också. Att parkera och betala för det borde vara en enkel och snabb affär, kan man tycka.

När jag kom tillbaka efter mitt läkarbesök, "Checkade jag ut", som jag blivit tillsagd av maskinen men glömde att ta det kvitto, som maskinen sade fanns på att jag betalat. Jag spar ju ändå inte på sådana kvitton. När jag kom till bilen, fann jag en lapp på vindrutan. 500 kr. Som "överträdelse" angavs "parkeringsavgift ej erlagd". Det ska bli intressant att titta på fakturan från kortbolaget. Risken är väl att min kortbetalning av någon anledning inte gått igenom och att det tjusiga dataprogrammet i automaten inte lyckats förmedla det till mig. Utan kvittot skulle jag väl vara uträknad i rond ett i ett bråk med parkeringsbolaget, som tjänar på att inte acceptera några invändningar.

Tröttsamt. Köande, "incheckning" kortanvändning, pinkod, "utcheckning", 515 kronor, allt för en halvtimmes parkering och sedan fungerar det ändå inte. Jag ser för mig allt besvär och alla omöjliga invändningar och förklaringar parkeringsbolaget skulle komma med. Kanske faller jag till föga och betalar, kanske ids jag inte bråka med dem. Och den nya, tjusiga maskinen kommer de ändå inte att byta ut inom överskådlig tid.

Jag får väl skylla på mitt lantliga liv på vischan, där lyckligtvis varken parkeringsbekymmer eller p-automater existerar. Men nu är det midsommar och trevligare saker att tänka på. Kallt ute har det plötsligt blivit och regnigt men regnet behövs ju och lite firande ska det allt bli ändå med grannar och andra.

Va' er det som brummer?

Lillflickan fyllde år igår. 48! Hon blev duktigt firad bland nära och kära. Hennes dag avslutades med en trevlig middag i vacker skärgårdsmiljö, utomhus i strålande väder på Mosters veranda med en fantastisk utsikt över Sandöfjärden. Trevligt, gott och vackert. Vattnet var kallt, rapporterade ungdomar och barn, som vågade hoppa i. Vi hade anslutit på sena eftermiddagen och hade tagit bilen med tanke på att en resa med två hundar (den egna och en inlånad) in till sta'n och ut igen, lika långt på andra sidan, åt båda hållen, hade blivit nästan ogörlig.

Och lite mindre spännande, än själva samvaron längst ut på Värmdö, var bilresan dit, genom huvudstaden. Södra länken var proppfull med köer långt upp på E 4:an söderifrån, som vi närmade oss infernot på. Jag valde en omväg, som jag trodde var bättre, Essingeleden, över essingeöarna och Västerbron för att hamna på Söder Mälarstrand och den vägen kunna passera byggeländet vid Slussen. Nya köer, nu i fyra, fem eller sex filer. Sedan kö på Västerbron. På mälarstranden flöt det väl på några minuter men nästa kö var runt slussenkaoset, själva sinnebilden av en byggarbetsplats. Vi tjänade förstås ingenting på omvägen men förlorade knappast heller. Det var helt enkelt många stopp överallt. Det var sedan köer här och där och för det mesta på vägen ut till Värmdö, motorväg eller inte, med olika avstängda filer åt olika håll, vägarbeten, fortkörare, långsamåkare, massor av tillfälliga vägmärken, och bilar, bilar, bilar. Trångt och massor av bilar i sega köer, långt ut på Värmdö, förbi Hemmesta. Pust!

Det blir tydligare för varje besök i Stockholm att det är bekvämare att inte ha bilen med sig. På hemresan var det i alla fall lugnt i trafiken. En otroligt vacker sommarnatt, där trafikfarorna bestod mer av levande djur än stinkande bilköer. Resan tog en timme mindre åt det hållet och avlöpte smärtfritt.

30 öre är inte mycket att gnälla om

Läste på Fejan ett inlägg, som skrivits av någon jag inte känner men som delats av en bekant i hemkommunen. Det gällde missnöje med höjd skatt på diesel och bensin med 27 resp. 30 öre per liter. Missnöjet uttalades med ett tack, som avsetts ha en sarkastisk ton och med kommentaren att man inte tänker rösta på regeringspartierna i höst.

Inte vet jag, om detta inlägg var skrivet av någon med gnestaperspektiv men jag kan inte låta bli att påpeka att just Gnesta är en extremt välförsedd ort, när det gäller allmänna kommunikationer. Utöver busstrafiken genom länstrafiken i Sörmland finns både pendeltåg och regiontåg med ett stort antal turer varje dag, så många att det knappast går att klaga på att tiderna inte passar. Men den som hyser äkta och varm kärlek till den egna bilen, alltid en man, oftast i medelåldern, är svårövertygad om fördelarna med kollektivtrafik och ett uthärdligt klimat.

30 öre milen, det blir väl så där ett par, tre kronor vid en tur och returkörning Gnesta - Stockholm. Om det känns tungt för den bilglade att bära, ta tåget trots allt, vet jag. Det lär bli klart billigare.

Skyltar

En del gillar att sätta upp vägskyltar. Det finns alla sorter för bilarna, som vi vet men det finns också folk, som sätter upp egna och mindre nödvändiga skyltar. Det är nog ungefär samma människor som sätter upp bommar för småvägar. Man vill upplysa folk om hur de ska uppträda och framförallt vill man värna om sitt lite extra. För en del är allemansrätten ett gissel och människor, som tar sig friheter jobbiga. Jag har fått uppfattningen att det oftast är välbärgade människor med stora egendomar som ägnar sig åt skyltar och bommar. Frågan är, om privata skyltar tillför något, om folk verkligen följer anvisningarna och beter sig mer önskvärt med än utan skyltar. Ett annat och typiskt ställe för förmaningsskyltar är golfbanor, där man här och där får läsa, hur man bör bete sig på ett så fint ställe som en golfbana.

Det finns också snällare skyltar, som är lättare att acceptera. Jag minns farbror Lennart, som bodde i närheten till sin död. Han värnade om djuren hellre än bilarna och hade målat en egen skylt med en uppmaning till bilförare att vara försiktiga om igelkottarna. Stavning och utförande var inte på topp men alla lade å andra sidan märke till skylten. Här är ett annat och oförargligt exempel - skylten alltså.

Regioner

Regionfrågan hamnade på bordet igen för ett par veckor sedan. Kanske har den legat där hela tiden men långt ner i någon hög. Nu gäller det att ta ställning till förslaget med sex storregioner, en i norr som geografiskt upptar mer än halva Sverige. Den som berör oss här i Sörmland skulle omfatta Svealand plus Gästkrikland och minus Stockholm och Värmland.

I Sörmlands södra delar har röster höjts för att Sörmland i stället bör bilda en region tillsammans med Östergötland. Inte vet jag varför men det skulle betyda nej till Svealandsregionen. Personligen kan man väl förstå behovet av större regioner, när det gäller sjukvårdsfrågorna. Om det ska vara sex eller tio nya regioner, bör knappast vara avgörande. Men det är klart att ett stort, glesbefolkat land har särskilda geografiska överväganden att ta till sig. Lite drygt blir det förstås att resa från Karesuando till Sundsvall eller Östersund för vård men det är rätt långt redan som det är nu och kartan ser ut som den gör, befolkningen också.

Apropå vår närmaste omgivning, förresten, finns en stark opinion i både Gnesta och Trosa för att tillhöra Stockholms län i stället för Sörmlands, något som politikerna av någon anledning lyckas skjuta på gång efter annan. När man "får tummen ur", lär det bli Stockholm och då kommer regionfrågan inte att ha någon betydelse i dessa småkommuner.

Bildas regioner, får vi hoppas att landstingen avskaffas. Vi behöver inte fler parlamentariska nivåer, inte fler politiker heller. Landstingen verkar ha spelat ut sin roll för ganska länge sedan. Lokala trafikfrågor bör kunna skötas av kommuner eller kommunförbund, där det behövs. Tycker jag. Så det så.

På spåret

L gillar inte snabbjärnväg. L gillar kärnkraft mest av alla och vill sänka skatterna för höginkomsttagare. Igår kunde L-anhängare kanske känna lite hopp, när det förkunnades av riksdagen att Björklund skulle avgå. Lite senare togs beskedet, som var ett misstag, tillbaka. Synd för det vore hög tid. Men Björklund sitter där han sitter. Han lyckades t.o.m. få tyst på Birgitta Ohlsson för ett par veckor sedan.

Nu har M plötsligt ändrat sig om snabbjärnvägsprojektet och säger nej till satsningen, tydligen utan att ha konsulterat sina partikamrater ute i landet. Ms argument att man måste prioritera andra infrastruktursatsningar lär betyda att man vill fortsätta att bygga bilvägar men man säger att man också vill prioritera lokaltrafik. Det är i sig lätt att hålla med om, även om det har en slagsida mot storstadsområdena.

Vad C säger slutligen om snabbjärnvägsprojektet, vet vi inte säkert ännu. C borde som högeralliansens gröna profil vara varma anhängare av järnvägssatsningar men det verkar tyvärr, som om C allt som oftast prioriterar själva allianssamarbetet högre än sakpolitiken.

Regeringen vidhåller dock och avser att på allvar inleda första etappen, Ostlänken, nästa år. Bra, tycker jag, så långt. Fortsättningen ska genomföras också men i en takt, som ekonomin tillåter, lägger man till för att skaffa sig ett argument mot det mesta. Regeringen har åtminstone en positiv grundton när det gäller behovet av omställning till miljövänliga transporter. Vi får väl se, hur det blir men många hoppas att en rejäl upprustning av befintliga järnvägar blir av i alla fall.

Experter uttalar sig i olika riktningar. Någon KTH-person inser nyttan med järnvägsprojektet men anser det för dyrt. Är han politiker också? För dyrt i förhållande till vad, kan man undra. I förhållande till JAS Gripen, kanske som genom åren kostat många hundra miljarder. I förhållande till statsbudgeten i stort? Han menar i förhållande till nyttan, säger han och anser sig därmed veta, hur stor nyttan av en god miljö och ett bättre klimat är.

Tänk att det ska vara så svårt för så många att inse att vi behöver klimatsmarta transporter. Tänk att så många politiker, så länge känner att de måste motarbeta en utveckling mot ett hållbart samhälle.

Det gäller att välja sina fajter

Två riksdagsmän från liberalerna, Örnebjär och Tysklind, skrev i ett debattinlägg i SvD i onsdags att alla bilförare, som vill förnya sitt körkort, bör bevisa att de fortfarande är fysiskt lämpliga att köra bil. Framförallt menade de tydligen att en obligatorisk synundersökning vore på sin plats för alla som blivit 45. Att man kan utgöra en fara, om man ser tillräckligt dåligt och struntar i glasögonen, må vara riktigt. Men, allvarligt talat, är det här ett problem? Och, om någon svarar ja på den frågan, hur stort är problemet? Har de här folkpartisterna, förlåt liberalerna, några säkra siffror till stöd för sina förslag? Finns något som helst vetenskapligt stöd för att bilförare över 45 år förorsakar skador i trafiken p.g.a. nedsatt syn och glasögonslarv? Det kan jag inte tänka mig och det påstår faktiskt inte de här liberalerna själva heller.

Så frågan är, om det inte finns ganska många viktigare frågor för liberala riksdagsmän att föra fram i pressen. För det finns många viktiga ämnen bara rörande biltrafiken, som är mer värda att uppmärksamma. Relationen till kollektivtrafik, hållbar utveckling, förnybara bränslen m.m. Olycks- och dödstal i trafiken är förstås, även om de inte stiger, en viktig fråga men man lär inte komma någon vart genom att byråkratisera körkortsinnehavet mer än nödvändigt eller genom att trumpeta ut faror, som inte finns.

Det här påminner mig om en händelse under min korta och föga framgångsrika politiska karriär i lilla hemkommunen. Jag hade en bestämd uppfattning i en fråga, som kanske var av ganska marginell betydelse för flertalet kommuninnevånare men som jag tyckte spelade roll. Alltså skrev jag en interpellation och någon insändare om saken. Det blev ingen hit. Vad sysslar de med, de där politikerna? Det finns väl viktigare saker att arbeta med. O.s.v. Inte ens det egna partiet höll med mig. Det var för all del inte så ovanligt. Inte ledde mitt lokala korståg någonstans heller. Att fritidspolitker inte får någon större ekonomisk glädje av sitt engagemang, är kanske ett klent men ändå ett försvar,

Sidospår och köer

Ett gäng professorer eller f.d. professorer vid KTH skriver i en debattartikel i DI att Ostlänken bör stoppas liksom projektet med höghastighetsbanor för tåg mellan Stockholm och Göteborg respektive Malmö. det blir alldeles för dyrt, anses det. Att tidigare kalkyler både av Trafikverket och andra svajat är tydligt och att ingen verkar ha riktig kontroll på kostnadsbedömningarna är uppenbart. Så inlägget är i den meningen motiverat. Men sedan då? Hur ska det bli med tågtrafiken? Den behövs. Den behöver underhållas, den behöver moderniseras. Här kunde professorerna kanske göra lite nytta med goda förslag. Det nämns med en mening att man kan behöva lägga ner resurser på järnvägen. I debattinlägget tas också till ett sorts psykologiskt grepp om, hur myndighetsutövning går till. Ett av professorernas svar på frågan om hur kostnadsuppskattningarna kan “skena” som de gjort med höghastighetstågen är: En delförklaring är att de institutioner som hanterar processen lärt sig att detta är möjligt; genom att börja i blygsam skala kan acceptansen efter hand komma att öka och då minskar också bromsen på kostnadsnivåerna. Någon sorts prutmån alltså. Uppriktigt sagt, lite tramsigt i sammanhanget. Även om det skulle ligga något i det, har det knappast med sakfrågan att göra. Hur offentliga sektorn fungerar i allmänhet i budgetsammanhang är väl ett sidospår, när det gäller järnvägen, om vitsen ursäktas.

Det finns många saker att debattera, när det gäller kollektivtrafik. Hur fort ska tågen gå och varför och vad är kostnaden? En annan är, vem betalar? Med regeringens lönsamhetskrav på SJ skulle det bli passagerarna, som i slutänden skulle få stå för fiolerna. Eller har regering och Trafikverk tänkt sig att man ska upplåta tågrälsen för underpris till SJ och en massa andra entreprenörer, som bara är intresserade av att köra tåg mellan Stockholm och Göteborg?

En annan trafikfråga är hur kul det är med bilköer. Ingen älskar bilköer. Ganska många står ut med dem men knappast någon utan mentala olägenheter. Bilköer är inte bra för någon, allra minst för själva planeten. Det enda raka vore att begränsa det enskilda bilåkandet, där det egentligen gör mindre nytta än skada. Kollektivtrafiken är den naturliga lösningen i och runt större städer, en effektiv och billig kollektivtrafik, en kollektivtrafik som skulle kunna begränsa bilköerna. I upp och nervända världen, i det här fallet Kina, tänker man inte så. Där låter man bilköerna hållas och bygger fordon som kan köra trots köer. I någon jättestad i Kina har man redan provkört, ”The transit elevated bus” (TEB), ett monster som på räls kan köra om/över två stillastående bilköer samtidigt. Fel väg, låter det som. Som en läkare som struntar i patientens sjukdom men ger lite tröst för stunden, typ.

Lokal lokaltrafik

Gnesta tätort är en ganska liten tätort med drygt 5 000 boende. Det är sällan det är kö där till någonting. Lugn på landet eller puls eller hur det nu var. Man slipper de större städernas trängsel på gator och torg, man slipper vänta i affärer utom på apoteket, där det i alla år varit segt. Just där verkar det "sitta i väggarna". Till och med trafiken fungerar bra i Gnesta med bara några få störningsmoment. Det som man sedan länge efterlyst har nyligen blivit gjort, nämligen en rondell i korsningen mellan Östra Storgatan och Dansutvägen. Den har varit i bruk ett par månader nu och den fungerar utmärkt. Bussarna har fått en plats att stanna på, bilisterna behöver inte vänta och inte reta sig på varandra. Investeringen var knappast särskilt stor. Och ett nytt konstverk är uppfört mitt i rondellen. Det estetiska värdet av konstverket ifrågasätts av vissa. Personligen hör jag till dem, som gillar offentlig utsmyckning och det ligger i sakens natur att det råder delade meningar om hur vackert eller inte det är. Smaken är som baken, delad och många synpunkter betyder ändå att många bryr sig.

Snart ska det bli fler cykelbanor i Gnesta, hoppas vi. En vacker dag kanske det blir cykelbana till Klämmingsberg också, som beslutades för många år sedan men som man lyckats skjuta på år ut och år in av en rad olika skäl. Mariefredsvägen är ingen stor väg och långtradarna behövs varken där eller på Storgatan i Gnesta. Något gupp här och där skulle få bort de flesta, som bara kör igenom för att komma till och från Mariefredsvägen. De har förresten redan blivit färre, tror jag, sedan hastighetsgränsen i byn sänktes.

Tja, så mycket annat finns faktiskt inte att gnälla över, när det gäller lokaltrafiken i Gnesta. Parkeringsmöjligheter finns alltid, även om det då och då hörts rop om mer reglering, fler avgifter o.s.v. från lokala korpraler. Själv har jag fått en lapp på en pendelparkering med massor av tomma platser, för att jag stått en kvart längre än jag visat på p-skivan eller möjligen glömt bort själva p-skivan. Lite larvigt men, va f...n, man får väl skärpa till sig.

Och så har vi begåvats med en lokal bilbesiktningsstation i Gnesta. Mycket bekvämt. Den fungerar utmärkt.

Både och

Det har var mycket om klimat och miljö nu ett tag. Det är bra. Det behövs.

I den andan skrevs det på SNs ledarsida igår om vägtrafiken och persontrafiken. Ledarskribenten hade förstått att eldrivna fordon är framtidens och att det finns plats även för biobränsledrivna bilar. Till eldrift får väl räknas även den nya tekniken med vätgas och bränsleceller. Ledaren avslutades med ett resonemang, där kollektivtrafiken ställdes mot privatfordon. Att driva den tesen hårt hör till gårdagen. Det borde inte vara fråga om att välja antingen eller, det borde vara fråga om både och men med en väl utbyggd kollektivtrafik, gärna avgiftsfri för vissa grupper eller för alla. För det stora flertalet resenärer bör kollektivtrafiken kunna användas för vardagsresandet. Det är där de stora samhällsresurserna bör läggas ner.

Att privata fordon innebär en personlig frihet, som är värd att värna om, är lika klart som att den friheten måste hanteras på ett vettigt och försiktigt sätt och med beaktande av samhällsnyttan.

Att rätta våra transportsystem efter fri konkurrens och finansintressen i stället för miljö- och klimatintressen är inte heller en framkomlig väg men det är en annan historia. Även här kanske man kan tala om både och men miljö och klimat måste sättas i första rummet. Det har just framgått att världens länder inser det.

Sydländsk trafik

Det är intressant att köra bil i Italien. Det har jag gjort lite till och från de gångna veckorna.

Tempot. På stora vägar är det väl ungefär som hemma. Knappast högre hastigheter, inte livsfarliga avstånd till framförvarande och så. Vissa kör väldigt mycket för fort men det händer ju överallt. Tempot på alla de små slingriga vägarna upp och ner för alla berg och kullar, som verkar finnas överallt i Italien, är helt annorlunda. Ju smalare väg, desto hiskligare blir tempot. Alla kör fort som fan och håller ett avstånd till framförvarande som sällan överskrider 3 meter. Det sätts en heder i att aldrig låta den framförvarande öka avståndet, även om det innebär ständigt gasande och bromsande. Man kör obehindrat om på 3 meter breda slingervägar. Kort sagt, man ska ha is i magen, om man ger sig ut på småvägarna. Inne i städerna rinner det på. Märkte inte att de startade så blixtsnabbt från röda ljus, som jag noterat tidigare. I rondellerna är det total anarki. Förresten är påtagligt många bilar plåtskadade härnere, många på höger sida.

Vägskyltningen har blivit mycket bättre på senare år. Den är inte lika bra som hemma men ganska bra. Ett återkommande problem är att man här och där sätter upp en skylt till ett ställe för att sedan sluta ange det stället i några korsningar. Har man tålamod och chansar lite, kommer ortsnamnet tillbaka på skyltarna lite senare. Felkörningar blir därför oundvikliga då och då och en GPS är en god idé. I nödfall (för det blir lite dyrt hos telebolagen) kan man förstås använda sin smartphone och Google maps.

Humöret i den italienska trafiken bedömer jag som bättre än hemma. Inte fullt lika många privatpoliser och “wise guys” i Italien som i Sverige. Humöret svallar och ilska visas minsann men det verkar gå snabbt över.

Vägarna som sådana är inget att klaga på. Men det är klart att det snurrar lite i huvudet efter några timmar på de extremt kurviga och smala bergsvägarna, om man nu vill använda dem. De största och nyaste motorvägarna kostar det pengar att köra på, typ 10 kr milen.

Blöta biltullar

Regnet, det bara öser ner, sjöng Siw Malmkvist för länge sedan på svensktoppen. Att det regnar i juli är inget ovanligt. Vi kan inte ens skylla på klimatförändringarna, så länge det inte regnar mer än det gjort i år. Det lär vara så, har jag hört, att hela jorden har ett varmare år än någonsin med ett undantag - Sverige. Vädret är i alla fall ett populärt samtalsämne för oss svenskar.

Från det ena till det andra, ska det bli dyrare att åka in i, förbi och ut ur Stockholm med egen bil. Biltullarna ska höjas. Är det bra det? För oss som tycker att kollektivtrafiken ska gynnas, förbilligas och helst göras kostnadsfri, åtminstone för vissa grupper, är det bra. Alla de som älskar att sitta i sina egna bilar, de flesta alldeles ensamma, och köa i Stockholmstrafiken varje dag, tycker väl tvärtom. Men biltullarna har inte höjts på många år, så det är dags nu, redan från kostnadsökningssynpunkt (vilket ord!). Långtradartrafiken, som blivit en plåga både från miljö- och trafiksynpunkt borde politikerna också göra något åt. En kilometerskatt skulle inte slå ut näringslivet eller vad det är som påstås och Miljöpartiet borde kunna driva saken hårdare.

Vådligt på vägen

En gång såg jag en ung motorcykelförare köra genom centrala Gnesta i mycket hög fart, på ett hjul, vilket var bakhjulet. Hur många människors väl och ve som riskerades genom tilltaget, kan jag inte säga. Men jag kan med säkerhet säga att färden var vårdslös, rent av livsfarlig. Inget hände den gången och det ska både föraren och andra vara glada för. På väg hem i eftermiddags körde jag i mittfilen på en trefilig motorväg. En ung, manlig förare hade särskilt bråttom och svängde in framför mig så snävt att jag var tvungen att bromsa. Han fortsatte sedan in i högerfilen och körde om några på fel sida, varefter han åter tog sig ut i vänsterfilen. Hastigheten var, typ, 150. En vacker dag kommer han att förorsaka en olycka. På motorvägen mellan Stockholm och Södertälje har jag några gånger råkat ut för små gäng av bilar, ofta svarta BMW, Audi och Mercedes, som har någon sorts kappkörning för sig i mycket höga farter. De riskerar inte bara sina egna liv. O.s.v. Alla som kör bil kan berätta liknande eller värre historier.

När jag var yngre, brydde jag mig inte lika mycket om folk, som bar sig åt i trafiken. I sanningens namn körde jag själv ganska ofta lite för fort. Bakom ratten har man många synpunkter, bakom ratten är man kung. Bakom ratten kan man ägna sig åt utbrott och fördomar. Numera känner jag både upprördhet och ilska, när jag ser folk göra farliga omkörningar, köra alldeles för fort, hålla alldeles för kort avstånd till framförvarande eller på annat sätt hetsa i trafiken på ett farligt sätt. Jag säger inte att jag är en bättre människa för det men jag är definitivt räddare. Det är oftast yngre män, som är de riktigt farliga i trafiken. Medelålders män kör ganska ofta för fort också men har vanligen hunnit skaffa sig lite bättre omdöme. En del av dem gillar dock inte att bli omkörda utan ökar farten för att undvika det nesliga, vilket är en livsfarlig sysselsättning. Kvinnor kör långsammare än män och är därmed mindre farliga. Många kvinnor, fler än männen verkar det som, talar i mobiltelefon, när de kör. Det förbättrar knappast uppmärksamheten men jag har inte sett någon statistik på vare sig att det faktiskt är sant eller att det förorsakar olyckor.

Vi kom hem oskadda den här gången också.

Cykla mer!

Det finns många fördelar med cykling, om man jämför med andra transportsätt, åtminstone för någorlunda korta sträckor. Det går väldigt mycket fortare att cykla än att gå. Det är väldigt mycket billigare än att köra bil och det är avgjort bättre för miljön. Med cykeln slipper man parkeringsbekymmer och ingen cyklist riskerar fortkörningsböter. På med hjälmen bara! Det finns många goda skäl att prioritera cyklingen, t.ex. genom anläggning av cykelbanor. Själv är jag så gammal och bor så långt bort att jag kan sitta där i min bil och uppmana andra att cykla. Hmm.

Enligt SN idag, planerar Gnesta kommun för cykelvägar. Fan tro’t. Sådan planering har pågått länge utan några synbara resultat. Så länge jag bott i kommunen, har drömmar om en cykelväg mellan Gnesta samhälle och Björnlunda funnits, åtminstone hos ett par politiska partier. Frågan dök upp igen för en tid sedan men det verkar inte bli något den här gången heller. I början av seklet föreslogs av MP en cykelväg mellan Gnesta samhälle och badet vid Klämmingsberg. Redan då påstods från andra partiers håll att man långt tidigare men förgäves kommit med samma förslag. Det beslutades i enlighet med motionen. Men vad ska man med beslut till, om ingen verkställer dem. Nu talar man om cykelbanor i själva tätorten och där finns kanske bättre chanser för cyklisterna.

Knutpunkten

Läste i helgen en artikel i DN, författad av arkitekten Ola Andersson, som under lång tid noga följt turerna runt ombyggnad eller nybyggnad av Slussen i Stockholm. En utmärkt resumé av ett misch-masch av inkompetens, tyckande och pekuniära särintressen tillsammans med en lokal politisk härdsmälta. Jag säger bara till dem, som inte följt eller som glömt turerna: Läs artikeln!

Stockholmarna ser nu fram emot ett 11-miljardersprojekt (som väl blir 20, innan det är klart), som egentligen ingen vill ha utan som genomförs mest för att politiker måste visa att de kan genomföra någonting alls med Slussen.

Oklart, vad det egentligen är för fel på den gamla 30-talsslussen. Betongen håller inte, säger de som vill bygga nytt. Omodern, säger andra. Men vad det egentligen är fråga om, verkar vara biltrafiken, som i vanlig ordning har prio ett, när det gäller stadsbyggnad. Trots Söderleden, Essingeleden och Förbifart Stockholm, vill man bygga om Slussen, så att fler bilar per tidsenhet ska kunna passera.

Det kloka rådet blir: Skrota nybyggnadsplanerna och restauera den befintliga! Mycket billigare, mycket bättre, särskilt för alla som ska passera på annat sätt än i egen bil.