Sommar i P1

Har lyssnat på några sommarprogram i P1. Jag har anat en trend. Tror jag. Kanske. I onsdags lyssnade jag med god behållning på den erfarne diplomaten Staffan di Mistura, som berättade om lustiga och lärorika episoder från stordiplomatin i när och fjärran. Noterade att det, i det programmet och flera andra av dem jag hört, spelades mest musik med kvinnliga vokalister. De ganska få manliga artisterna var oftast Lennon/McCartney eller Freddie Mercury. Inte vet jag vad skälet till den kvinnliga dominansen i musikvalen skulle vara. Kanske en strävan mot jämlikhet eller en allmänt, mjukare framtoning eller något annat. Jag är ju inte ens säker på, att den verkligen finns där.

Jag passar inte alltid på Sommarprogrammet vid kl 1 men har redan hunnit lyssna på ett drygt halvdussin sommarpratare, med växlande intresse. Greta (4), Lundell (3), statsepidemiologen (3), en hög och ospännande militär (1), en kvinnlig författare (2), en nyrik miljardär (1), di Mistura (4) och en s.k. influencer (2). Siffrorna inom parentes är min högst personliga bedömning på skalan 1 - 5 av, hur intressanta eller underhållande jag tyckte programmen var. Alltså i år ännu ingen riktig fullträff i mitt tycke. Men det är ju mycket kvar.

Det känns, som om sommarprogrammen funnits i hela mitt liv, en viss men ganska lätt överdrift. Av hemsidan för programmet, som tydligen numera kallas Sommar & Vinter i P1, framgår att det fyller 60 år i år. Det måste vara någon sorts rekord. Att Sommar i P1 är ett program, som hör till sommaren och som man i största allmänhet sätter värde på och gärna lyssnar på, är självklart för många. Och man kan ju själv välja, vilka av alla pratarna man föredrar eller struntar i.

Ingemar Johansson och Dr Doom

Efter att hundarna fått mat och varit ute en kort sväng, lyssnade jag nyss på ett favoritprogram i SR, Martin Wicklins intervjuer, denna gång med Anton Glanselius. Wicklin är en mästare på att intervjua. Anton Glanselius lät mycket sympatisk och det var väldigt trevligt och positivt att lyssna på programmet. Jag undrade varför jag blev så berörd av det och insåg ganska snart att det hade med en film från 80-talet att göra. Nu vet ni alla vilken. Just det, Mitt liv som hund, som regisserades mästerligt av Lasse Hallström och som, uppriktigt sagt, är den av alla filmer, som jag tyckt mest om och tycker var bäst, alla kategorier. Huvudrollen i filmen spelades av just Anton Glanselius, då en pojke i, typ, 11, 12-årsåldern, i filmen namne till den kända boxningsvärldsmästaren. Det är en ljuvlig och gripande film och jag påmindes om känslorna i den, när jag hörde Glanselius svara upp mot Wicklins oftast men inte alltid välvilliga frågor. Programmet var hur som helst ett fint sätt att börja söndagen.

Så till ett fullständigt annorlunda ämne. Jag skyller ämneshoppet på det nämnda radioprogrammet, som grep mig så och övergår till det jag hade tänkt lägga in på bloggen idag. 

"På ett event om bitcoin currency, accepteras inte att avgiften betalas med bitcoin", sade ekonomioraklet Roubini, dr Doom, som han kallats, i en intervju på EFN. Han slapp denna gång svara på frågan om, när han bedömer att den nuvarande ekonomiska bubblan förväntas spricka men han uttalade farhågor om ett "kallt krig" under lång tid mellan Kina och USA. Bubblor i ekonomin har förekommit i alla tider. Vissa berikar sig, andra förlorar allt de satsat och mer därtill. Exemplen är många, alltifrån tulpanmanin på 1600-talet i Holland, till pyramidspel, till kryptovalutor som bitcoin och andra och därifrån så småningom till världens aktiebörser. Det gäller att vara med i bubblan så länge som möjligt och hoppa av så sent som möjligt men innan den spricker. 

Många som kunnat spara en slant på börsen och länge sett den stiga i värde, till förut oöverträffade höjder, börjar säkert skruva på sig i dessa tider. På börsen finns många företag, vars förväntade framtida vinster värderas på nivåer, som för bara några år sedan kunde kallas astronomiska. Många har börjat fråga sig, när det är dags för nästa ekonomiska kris, när nedgångarna på börsen nästa gång blir dramatiska, när företag och människor börjar gå i konkurs igen, kort sagt när nästa krasch och i värsta fall depression kommer.

Om skyhöga värderingar och mångåriga börsuppgångar skapat en bubbla eller grundas på realistiska bedömningar, överlåter jag till andra att avgöra. Men en sak är väl ändå säker, att varken ekonomins ständiga tillväxt eller börsernas mångåriga uppgångar kommer att fortsätta för evigt. När uppgångarna övergår till sina motsatser, är det ingen som vet, inte ens dr Doom. I efterhand finns det alltid någon, som gissade rätt i förväg. Så vad ska småspararen göra? Sälja sina aktier i tid och sätta in pengarna på räntelöst konto på banken? Köpa något värdebeständigt? Ge bort pengarna? Sy in pengarna i madrassen? Delta i bubblan och hoppas att den inte var så stor och att det blir hyggligt mycket kvar efter att den spruckit? Det sistnämnda är väl det realistiska alternativet för många.

Söndagsintervjun

På söndagmornarna lyssnar vi på Martin Wicklins söndagsintervjuer. Det har jag nämnt förr här. Wicklin har en stor talang som intervjuare. Dit hör förstås också att han alltid är väl påläst. I söndags intervjuade Wicklin Yvonne Hirdman, tidigare professor i historia. Yvonne Hirdman har ägnat sig mycket åt feminism och har mer eller mindre skapat begreppet genus. Visst har jag hört Yvonne Hirdmans namn men jag måste medge att jag inte visste mycket om henne. I radioprogrammet gjorde hon ett både sympatiskt, klarsynt och kvickt intryck. Det blev ett fängslande “radioporträtt”.

En sorgesam historia

Lyssnade i söndags på ytterligare en "sommarpratare". Det var Marie Nilsson Lind, tidigare del av Ainbusk singers. Marie Nilsson Linds sommarprogram var en "höjdare". Sommarprogrammen översvämmas annars av män, som framhäver sig själva och skryter om sina bedrifter. Ganska tröttsamt att lyssna till.

Med Marie Nilsson Lind var det något helt annat. Hennes historia var visserligen ganska sorgsen men mycket känslosam, ibland lite humoristisk. Hon talade fint om sina föräldrar, syskon och närmaste och fint om Gotland. Det gick liksom rakt in och var fint att lyssna på. Redan i inledningen nämnde hon havet. Hon kunde inte se havet just där hon satt och sände i Visby men hon hörde det och hon menade att öbor alltid vill ha nära kontakt med havet, annars blir de rådvilla. En vacker tanke. Beskrivningen av ECT, elchocksbehandling i psykiatrin, var både gripande och tänkvärd.

Marie Nilsson Lind talar ett fantastiskt fint mål, gotländska. Det lät, som om hon är så gotländsk, att hon måste spela teater och göra sig till för att härma stockholmska, när hon berättade om någon från fastlandet. Det gjorde hon både skickligt och komiskt.

Marie Nilsson Lind ägnade rätt mycket tid åt sin syster Josefins glamorösa karriär och tragiska livsöde. Den historien är hemsk och har blivit vitt spridd genom dokumentären i SVT i våras. Det är begripligt att Marie Nilsson Lind ägnar tid åt systerns elände och man gissar att det var själva skälet till hennes sommarprogram. Systrarna stod varandra nära, det framgick. Men jag hade gärna hört lite mer om Marie Nilsson Lind själv.

Som sagt, sommar, sommar...

Jag gillar fortfarande P1:s sommarprogram, även om jag lyssnar på dem ganska sporadiskt numera. Sommarprogrammen är tradition och förknippade med härliga tider. Det säger sig självt att sommarprogram av personer, som inte gör det bra eller som man inte uppskattar, är mindre spännande än de med intressanta människor som har kloka synpunkter och väsentligheter att förmedla. Det hör till programidén. Någon har klagat på att sommarprogrammen är ett forum för självhävdelser. Det stämmer väl att sådant förekommer men då får man väl lyssna en annan gång.

Det där med självhävdelse och medgivande av egna brister är inte så lätt. Jag lyssnade, inte för att jag vet riktigt varför, lite på sommarprataren Isabella Löwengrip. Jag känner inte närmare till henne. Jag har ju läst att hon kallar sig Blondinbella på nätet men det är ungefär allt. Hennes budskap är för folk i yngre generationer. Det är politiskt högerstyrt och ganska självförhärligande. Men tydligen populärt i vida ungdomskretsar, åtminstone enligt upphovskvinnan själv. Förstår jag det rätt, har hon också näsa för att tjäna pengar på det hon gör. Blondinbella försökte i programmet förklara en personlig brist. Det slutade med att hon nog inte tyckte det var någon brist. Men i största allmänhet är vi väl många som tycker att det är positivt med unga kvinnor, som tar sig fram i det moderna men fortfarande manschauvinistiska, publika Sverige.

Blondinbella är alltså inte min "grej" men jag tillhör ju verkligen inte målgruppen. Så mycket gav det i alla fall, att jag en kort, mycket kort, stund undrade över, hur viktigt det varit för mig själv att synas och höras och hur duktig jag själv är på att medge mina svagheter. Ganska viktigt och inget vidare, kom jag fram till. Inte blir jag ursäktad heller, bara för att jag just medgav det. Typ, om jag inser att jag har ett starkt behov att göra intryck och medger det, så är behovet inte så starkt och, om jag medger att jag har svårt att medge svagheter, så har jag inte så stora svagheter. Tyvärr, ligger det inte till på det viset. Det går inte ut på att bara snacka om saken. Men jag ska inte trötta någon med att börja exemplifiera och beskriva några personlighetsbrister, som bara skulle uppfattas som bortförklaringar och som antagligen vore just det.

Idag kan det bli betydligt mer spännande i Sommar i P1, lät det som i "förannonsen".

Spana in Spanarna

Radio har för min del nästan uteslutande rört sig om Sveriges Radio. Reklamkanalerna avstår jag gärna från, även om jag förr i världen ägnade Radio Luxemburg och Radio Nord en del intresse. Där fanns mer av ungdomens musik. Allra först lyssnade jag på Radio Luxemburg med hörlurar och en kristallmottagare, monterad i en tvålask, minns jag. Det var då det. Numera lyssnar jag nästan bara på P1.



Genom åren har jag där lyssnat många gånger på ett program, som sänds på fredagar klockan tre. Just det, Spanarna. Det har gett många småtrevliga, mysiga stunder på fredagseftermiddagarna. Fina och underfundiga inlägg av härliga underhållare, ibland väldigt roligt, ibland klokt. Ibland å andra sidan kan det väl ha varit lite slätstruket. Men, va' fan, ursäkta franskan, har det hållit på sedan slutet av 80-talet, kan man väl bjuda på det. Och för det mesta har man alltså en trevlig stund.

Den klassiska uppställningen av spanare, som jag minns från programmets barndom, var Helena von Zweigbergk, Jacob Dahlin och Jonas Hallberg. Sedan har det genom åren tillkommit många namn, en del av dem regelbundet återkommande, med nya höjdare som t.ex. Sissela Kyle, Per Naroskin, Gabriella Ahlström, Peter Englund, Jonas Gardell, Göran Everdahl, alla strålande och kvicka spanare. Fler spännande och roliga personer har tillkommit för något eller många program. Ingvar Storm leder alltid programmet, har gjort det ända från början tror jag, och han gör det bra på ett lättsamt sätt. Laguppställningarna ger intryck av någon sorts jämlikhetsfundering, aldrig tre av samma kön samtidigt, aldrig, tror jag, tre heterosexuella personer samtidigt.

Min lyssningsfrekvens har dock gått ner med åren. Jag kan inte säga, om det beror på att jag tröttnat eller på att programmet möjligen tappat lite. Troligen det förstnämnda men kanske lite av båda.

Igår bestod spanarlaget av Calle Norlén och Helena von Zweigbergk, båda garvade och skickliga spanare, och som tredje person ett för mig nytt namn, Annika Sundberg, en kvick och frisk fläkt.

För dem som inte lyssnat på Spanarna, är rekommendationen lätt. Gör det!

Stockholm - Motala...

... hette det på Farbror Svens tid eller i alla fall fram till 1944 enligt mitt hastiga googlande om saken.

Vi har en fin statlig radio i vårt land. På SRs P1 finns många hörbara program. Det blir mest P1 för min del. P2 lyssnar jag ibland på men P3 verkar vara mest för tonåringar numera.

Några lyckade sommarprogram förekommer varje år. Jag har redan nämnt några här. Nu applåderar jag God morgon, världen. Mycket informativt, ibland underhållande också. Senast ingick ett kåseri av Mark Levengood, som väl inte är någon av mina stora favoriter. Jag tycker att han lätt blir lite för gullig och "tuttenuttig", om ni förstår vad jag menar. Men senast levererade han en väldigt trevlig, vass och humoristisk betraktelse. Det är kanske dags att ändra uppfattning om Levengood.

I söndags på eftermiddagen var det föredrag i "Lagårn i Ullsta" av Lars-Erik Strand om pappa Curt. Trevligt och bra av Lasse som vanligt. "Lagårn" är ett fint litet galleri mitt ute i "spenaten", i Sörmlands allra vackraste trakter. Fint ordnat i det ombyggda f.d. kostallet, om än aningen avlägset. På hemvägen från "Lagårn" var det radioprogram med prat om sex mellan ringräven i sammanhanget, Malena Ivarsson och en annan kvinna, som jag tror heter Ekman. Stora penisar och små vaginor, kungliga några av dem, förhudsförträngning, orgasm före eller under, högt eller lågt stönande och lite annat, som de flesta vuxna hört förr. En avspänd samtalston, som om damerna talade om väder och semestern, medan de drack te och åt småkakor. Inget nytt under solen och inget anstötligt heller.

Lyssnade också på Fredrik Lindström häromdagen, som talade om dialekter. Han är bra på det, inte minst på att härma dem. Men Eskilstunamålet skiner igenom då och då. Lättsamt och kul. Dessutom "taggade" han min gamle vän Lasse Kinch som exempel på "mitt-emellan-e/ä-uttal".

Sommarens stora grej på radio var annars "Laterna Magica", Bergmans självbiografi i jättemånga kapitel och läst av Sten Ljunggren. Den har jag nämnt här förr.

Vissa sommarprogram är viktigare än andra

Inget radioprogram är mer traditionellt än "Sommar i P 1" och alla känner igen vinjettmusiken. Som jag varit inne på tidigare i sommar, varierar kvalitén på sommarprogrammen. Underligt vore det ju annars. En viss kritik, som t.ex. DNs Lisa Magnussons, är väl befogad men vissa sommarprogram är bättre eller viktigare än andra. Ett exempel på ett sådant visst program är gårdagens sommarprogram med den utomordentlige sångaren Magnus Carlson (Weeping Willows). Magnus ägnade inte programmet åt sina egna framgångar. Magnus ägnade sig inte åt sitt livs historia och inte åt någon hemsk händelse eller tragedi i sitt eget liv. Magnus ägnade i stället sitt program åt en betydelsefull fråga för oss alla, nämligen miljön och klimatet. Bravo! Och han gjorde det på ett upplysande, enkelt och trevligt sätt genom att intervjua kunniga personer om vanliga miljö- och klimatfrågor, Jordens viktigaste frågor i vår tid. Så blev det väl lite extra med "timingen" också med tanke på den rådande värmen och torkan, som väl är den värsta i modern tid. Sådant skapar både rädsla och frågor.

För den som känner omsorg och oro för miljö och klimat, är rekommendationen given. Lyssna på Magnus Carlsons sommarprogram. Sedan kan man förstås lyssna på honom, när han sjunger också, för det gör han med den äran men det får bli i andra program.

Sommar, sommar...

Att sätta sig ute på verandan en solig sommardag under markisen, med Storsjön glittrande nedanför, en kopp kaffe, en dator, ett korsord eller en bok, är en lisa för själen. Vädret är fint och soligt hela tiden. Bekymren med torka och betesbrist finns ju men är andras. En oftast lätt sommarbris ger en behaglig känsla och temperatur. Vi har haft många sådana stunder i sommar. Under tiden har vi gärna radion på. Vi har lyssnat på P 1:s Laterna Magica, sommarpratare och annat, ibland på musik.

Lyssnade igår på just sommarprogrammet, då med en framgångsrik norsksvensk kvinna, som tydligen deltagit i ett amerikanskt val för egen och demokraternas räkning. Hon lyckades i lokalvalet bli vald till borgmästare i en stad på Long Island. Ganska enastående, får man säga. En senare förlust i ett kongressval till den lokala republikanen och trumpanhängaren i New York måste ha varit självklar. Numera är den här sommarprataren VD för svenskamerikanska Handelskammaren i New York. Framgångssagan berättades vältaligt och oblygt, emellanåt känslosamt, ibland lite dramatiskt, som av så många andra sommarpratare, som lyckats i livet. Inget fel egentligen på just den här sommarprataren. Musikvalet är ingen idé att ha synpunkter på men jag noterade att flera musikstycken hade himmelska referenser. Hon avslutade med några sanna självklarheter. Lite kändes det som, om man hört den här visan förr, lite för många gånger.

Stunden här på verandan var lika fin ändå. Alla barn och barnbarn är på olika håll just nu men vi ses snart igen. Med en sentimental tår i ögonvrån tittar jag ut över sjön och känner tacksamhet för livets söta leenden och goda sidor, som jag haft turen att stöta på ofta och fortfarande, efter 73 år, möter för det mesta.

Ständigt denne Bergman

Ett av våra nationalhelgon är Ingmar Bergman. Ingen ifrågasätter hans storhet. Ingen har missat Bengt Ekerots replik i Det sjunde inseglet: Jag är döden och liebilden, som håller på att bli lika känd som Munchs Skriet. När ska vi få klistermärken, musmattor och t-shirts med bilden av själva döden?

Hustrun och jag lyssnar på SRs Radioföljetongen, som denna gång är Ingmar Bergmans självbiografi Laterna Magica. Vi lyssnar med stor behållning. Tänk att man inte läste den för decennier sedan, då den kom ut. Det råder stor enighet om att Bergman var en stor regissör med stor skaparkraft. Han blev ju en av världens främsta. Att han kunde uttrycka sig även i skrift kunde man ha räknat ut. Han har skrivit massor av manus. Men jag hade inte räknat ut det, förrän nu, när jag hör hans självbiografi läsas av Sten Ljunggren (som här gör en hyfsad men inte briljant insats som uppläsare). Biografin skuttar mellan tidsperioder och jag för min del tycker att de bästa avsnitten är de som behandlar barn- och ungdomstiderna. Där beskrivs barnperspektiv, familjemysterier, tonårsambivalens, gryende självkänsla på ett både medryckande och insiktsfullt sätt. Där finns inte bara elände utan även intressanta, träffande och underhållande berättelser och t.o.m. avsnitt med viss komik. Han beskriver sin uppväxt och ungdom på ett fängslande sätt, som lockar till fler radioavsnitt. Berättelser om det mognare arbetet och om enskilda föreställningar är lite mindre fångande.



Bergmans språk är härligt, om än i detaljer aningen tillgjort och överklassigt. Uttryckssättet är direkt på något vis och avslöjar både en skarp blick och den dramatiska ådran.

Ingen falsk blygsamhet eller artig försiktighet präglar denna självbiografi men jag antar att det inte förvånar någon, som känner till Ingmar Bergman.

Vi här hemma har nu kommit till ungefär hälften av biografin och är båda gripna. Vi ser fram emot lika många avsnitt till.

I tidiga ungdomen var jag inte särskilt road av Bergmans filmer, inte ens av dem jag förstod. Jag fattade och insåg hans storhet först med Scener ur ett äktenskap och Fanny och Alexander, båda voluminösa och glimrande skådespel, det ena i kammaren det andra i större scenformat, båda i stort sett oöverträffade i min begränsade teater- och filmvärld.

Amerikanismer

Det är ofta trevligt att ha radion på. Numera är det nästan bara SRs P1, som gäller både här hemma och i bilen. Någon gång P2 med klassisk musik men oftast P1. På P1 lyssnar vi på God morgon världen, Naturmorgon, lördags- och söndagsintervjuer, Nordegren och Epstein, Ekot, Spanarna och mycket annat.

Vid en bilresa nyligen, antagligen bara in till närmaste byn, dit de flesta resorna går, slog jag på P3. Det är numera ganska sällan, därför att man i den kanalen oftast måste lyssna till gapflabbande ungdomar. Det gapflabbas något enormt i P3, är min erfarenhet. Den här gången fick vi höra ett par unga programledare, som förde en diskussion om närhet i förhållanden, vilket de ansåg gällde, när man blivit tillräckligt intim för att rapa, fisa eller kissa i sin partners närhet. Samtalet mellan de två avbröts som brukligt av många gapskratt. Men det mest slående just denna gång var språket, inte bara att det tjatades om fisar och kiss och bajs och andra kroppsbeskrivningar utan också att man slängde sig med ett antal amerikanska slanguttryck. Fistbumping nämndes flera gånger, highfiving också. Preach, började plötsligt en av de två en mening med. Tror jag. Några uttryck, som inte dök upp just här men som trott skulle höras, är chill, kidsen, mansplaining, bro code och annat. Apeshit och kick-ass tror jag redan är gamla, liksom fuck i en massa sammansättningar.

Nej, jag inser att P3 riktar sig mot en publik, som jag inte hör till, en mycket ung publik, så ung att den fortfarande går i skolan. Mängden av amerikanska slanguttryck kommer väl från serier på olika tv-kanaler och från sociala media. Jag har inget att hämta längre på P3 och jag måste tack och lov inte lyssna på den. Grinigt va? Jag känner mig som Waldorf eller Statler.