Tjaa, vadå'ra

Idag hade jag inte mycket att skriva om här på bloggen.

Men jag har i alla fall sett en fin serie på SVTs, den sex avsnitt långa komediserien Älska mig, som skapats av Josephine Bornebusch. Den var mycket sevärd, god underhållning. Upphovspersonen, Bornebusch själv, är huvudperson även i kvalitet och skådespelarinsats. Hon är helt enkelt strålande. En annan utmärkt och för mig lite överraskande skådespelarprestation i serien är Gustav Lindh. En fortsättning, en säsong 2, som det kallas i den här branschen, planeras tydligen. Det ser man fram emot.

Oförargligt men...

Hustrun tittade på Mandelmans på tv igår. Det gjorde inte jag. Jag kommer inte att göra det framöver heller. Jag har redan sett fullt tillräckligt av Mandelmans och det är inte ett program för mig. Varför det då? Det är väl ändå oskyldigt och snällt, kan någon invända. Tja, det stämmer väl men jag retar mig på det, varför vet jag inte riktigt, faktiskt. Det beror nog mest på den fjolliga mannen, som fnittrar hela, precis hela tiden och är osannolikt tillgjord. Han är svår att tåla för en stackars tittare. Skildringarna från Mandelmans är larvigt smågulliga och jag gissar att avsikten varit att framställa dem och hela miljön runt dem som någonting  guldkantat och romantiskt. Dit är det långt. 

Det är inte så många program, som jag direkt ogillar men Mandelmans är alltså ett och det är detsamma med alla program, där Ernst Kirchsteiger spelar huvudrollen. Jag har sett några stycken och det räcker mer än väl. Och Ernst spelar ju gärna huvudrollen och såå trevlig och sympatisk, eller hur. Fast det tycker jag inte egentligen. Tvärtom, jag känner varken intresse eller förtroende för den personen, bara motvilja och ogillande. Ernst, som precis som Mandelmans är omåttligt populär, är odräglig. Han är mycket egocentrisk och duktig på att framhäva sin egen person. Han är dryg men vill ändå framstå som någon sorts känslosam mysfarbror. Här sitter jag och känner in rummet, typ. Han har något retsamt, osympatiskt över sig, som jag inte riktigt kan sätta fingret på men som gör att jag avstår från att titta på hans program.

I mina ljusa stunder kan jag medge att min motvilja mot dessa kanske lite fåniga men oskyldiga människor och oförargliga tv-program är både överdriven och onödig. Det finns faktiskt bra många andra tv-program, som är mycket värre och det finns ju faktiskt en avstängningsknapp på tv:n.

Höger, vänster om

"Socialdemokratin har mycket framgångsrikt gjort sig till synonymt för allt som är bra med Sverige". Så stod det i en DN-ledare på 10-talets näst sista dag. Varför jag tagit ut en mening ur en lång ledarartikel? Jo, därför att jag reagerade på den syn, som jag gissar ligger bakom påståendet. Någon sorts småaktighet och nedärvt, reaktionärt behov av att motarbeta socialdemokratin. En ovilja att applådera eller ens medge det stora, det framgångsrika folkhemssverige, som socialdemokratin gynnade och släppte fram under ett halvsekel vid makten. En oöverträffad framgångssaga för det partiet och för vårt land. Det borde även reaktionärer kunna medge så här i efterhand. Det betyder ju inte att man anser att allt gott skapats av socialdemokratin eller att man bortser från socialdemokratins fel. Det kan väl räcka med att det nu ändå är tid för bakåtsträvare att gotta sig, nu när socialdemokratin går kräftgång och när högerpartierna med SD i spetsen har vind i seglen.

Kontexten i den där ledarartikeln i DN var vårt lands främsta humorister genom tiderna Hasse & Tage. På något vis sammanblandas där Hasse & Tage med socialdemokratin, åtminstone under tidigare del av deras verksamhet. Tänk att så har jag aldrig uppfattat Hasse & Tage. Tydligen vill ledarskribenten också framhålla att Hasse & Tage, åtminstone enligt vissa, underhöll för mycket och kritiserade för lite. Jag misstänker ledarskribenten för grumliga motiv bakom artikeln. Personligen, tycker jag att Hasse Alfredsson var den suveräne mästaren som komiker och underhållare och att Hasse & Tage var vassa, partipolitiskt fria samhällskritiker.

Tveksam underhållning

Omdömeslösa, allmänt mediokra amerikanska artister, som är våldsamma eller lögnhalsar eller bådadera, tillför inget här. Det verkar vara "rap", som drar till sig mindre seriösa utförare. Märker att jag låter som den gamla gnällgubbe jag är nu. Men nyligen var det ASAP Rocky, som slogs och nu är det ett kvinnligt Trump-fan, Azealia Banks, som vräker ur sig plattityder och påhitt om det ena och det andra. Rocky svarar för våld, det var inte första gången i Stockholm, och Banks för struntprat, påtagligt ofta med hänvisningar till drinkar och droger. Banks hade tydligen också så svårt att uppföra sig i ett svenskt flyg nyligen att FBI måste rycka ut vid landningen i hemlandet. Skränigt och okunnigt, tror jag sammanfattar den här personens agerande.

 

De gör ingen vidare reklam för sig, de här amerikanska "rapparna" men det gör ju å andra sidan inte deras president och förebild heller.

TV-rysare

Idag blir det en rekommendation till dem, som gillar tv och action och lite lagom ruskigt underhållningsvåld. Vi tittar emellanåt på Netflix, oftast serier och någon gång på en vanlig film, Det är rätt tunt med bra filmer på Netflix, verkar det som. Det mesta man hittar är amerikansk b-film. Det är bättre på "seriefronten".

Nyligen har vi sett en serie, som vi båda gillade. Den är engelsk och heter Bodyguard. Det är långt från pekoralet med Costner och Houston från början av 90-talet. TV-serien Bodyguard är något helt annat. Intrigen är bra, lite invecklad men spännande. Serien består av sex, ganska långa avsnitt, typ en timme styck. Den är välgjord. Det är på flera håll välspelat och upplösningen är länge omöjlig att gissa. Det måste vara en konst att hålla spänningen uppe i sex timmar men det lyckas man bra med här. Man rycks faktiskt med mest hela tiden, vilket ju är trevligare än att sitta och slötitta på något, som är OK men halvtrist. Det snaskiga våldet är förhållandevis sparsamt, vilket är skönt. Huvudpersonen är en kvaddad tuffing med mycket begränsat ordförråd men stort hjärta. Skådespelaren heter Richard Madden och han kommer inte att få någon Oscar för prestationen. En motspelare är Keeley Hawes som vi känner igen och som gör sin roll mycket bra.

Det här är helt OK som tidsfördriv i höstrusket och det tilltagande mörkret.

Humor är livets salt

... är det säkert någon klok som sagt. Jag håller med. Utan humor skulle livet vara tråkigare, kanske outhärdligt, kanske så att klockorna stannar. Personer utan humor är jättetrista allihop. Poängen i huvudfrågan är väl gjord nu. Men det finns ett par delfrågor, som inte är så lätta att svara på. Hur kvalificerar sig personer, yttranden, böcker, filmer som humoristiska? Är det, som antas vara humor, verkligen humor överhuvudtaget? Var går gränserna för, vad som är humor eller smaklöshet, skämtsamt eller nedlåtande? Vilken sorts humor är roligast?

Ni trodde väl inte att jag hade svaret på frågorna. Bra, för det har jag förstås inte. Varför ställde jag dem då, kanske ni undrar. Jo, egentligen mest för att jag vill tala om, vilken sorts humor jag personligen uppskattar. Ett bra sätt för min del att komma fram till det, är att är att försöka minnas, vilka allmänt kända komiker jag skrattat mest och hjärtligast åt genom åren.

Högst upp skulle jag vilja sätta John Cleese, som slog igenom ordentligt med Monty Python's flying circus och som sedan dess gjort en rad vansinnigt roliga sketcher och filmer, inte minst tv-serien Fawlty Towers om Basil, Sibyl & co, som många av oss sett alla avsnitt av, kanske mer än gång. Inte lätt att sätta fingret på hans komiska storhet men det är något med timing, galenskap, respektlöshet, och även den fysiska utstrålningen. En som nästan kan konkurrera om första platsen är Hasse Alfredsson, som gjort massor av oförglömliga och fantastiskt humoristiska uppvisningar i Mosebacke, revyer med Tage Danielsson, filmer, Lindemansketcher och mycket mer. Det är inte svårt att sätta Alfredsson högt upp på listan. Hans smittande och tokroliga komiska engagemang, ofta med stark medkänsla om viktigheter i omvärlden och även mänsklig värme, har ju fått ett helt folk att skratta i decennier.

De här två står lite i särklass för mig. Sedan kommer resten, "byket" som man sade, när gänget i barndomen delades in i lag i fotboll och de bästa hade valts.

Gösta Ekman var en lysande skådespelare med stor humoristisk talang. Han kommer hyfsat högt på listan, även om varken Papphammar eller Jönsonligan var riktigt i min smak. Robert Gustafsson har gjort bra saker men ibland hamnar han allt lite nära eller t.o.m. över gränsen till dålig smak eller mindre roligt. Ganska högt upp på min lista kommer en sedan länge avliden, engelsk komiker, Tommy Cooper, som alltid uppträdde i fez och låtsades trolla. Även om vissa skulle kalla det lite platt och vulgärt, måste jag medge att jag många gånger skrattade mycket åt hans ofta halvtaskiga skämt. Jag inser att det här är ett lite udda namn på min lista. I tv har förekommit massor av s.k. sitcoms, särskilt amerikanska. De flesta av dem är rätt usla och platsar inte på min lista. En som jag gillade lite, i alla fall då och då, var Seinfeld, inte minst tack vare de bägge rollfigurerna George och Elaine.

Exemplen visar kanske att jag är svagare för den impulsiva, dråpliga stilen än för den finstilta, sofistikerade humorn. Känsla slår intelligens, liksom, men blir det för mycket "buskis" kroknar jag. Jag har märkt att jag har en dragning till det tokroliga, det gränslösa. Fast, som alla vet, takt och ton måste komma in i resonemanget. Den som inte har rätt kompass i de frågorna, blir aldrig särskilt humoristisk. Hån, elakhet och småaktighet förstör vilken humor som helst.

Hoppas detta inlägg inte missförstås som skryt om egen humor. I det avseendet anser jag väl mig själv någorlunda genomsnittlig. Det är olika att uppskatta andras rolighet och att vara rolig själv. Och den ovanstående graderingen av humor var inte det minsta humoristisk. Det är en risk jag får ta och försöka ursäkta. Jag kanske skulle ha börjat med det.

Stockholm - Motala...

... hette det på Farbror Svens tid eller i alla fall fram till 1944 enligt mitt hastiga googlande om saken.

Vi har en fin statlig radio i vårt land. På SRs P1 finns många hörbara program. Det blir mest P1 för min del. P2 lyssnar jag ibland på men P3 verkar vara mest för tonåringar numera.

Några lyckade sommarprogram förekommer varje år. Jag har redan nämnt några här. Nu applåderar jag God morgon, världen. Mycket informativt, ibland underhållande också. Senast ingick ett kåseri av Mark Levengood, som väl inte är någon av mina stora favoriter. Jag tycker att han lätt blir lite för gullig och "tuttenuttig", om ni förstår vad jag menar. Men senast levererade han en väldigt trevlig, vass och humoristisk betraktelse. Det är kanske dags att ändra uppfattning om Levengood.

I söndags på eftermiddagen var det föredrag i "Lagårn i Ullsta" av Lars-Erik Strand om pappa Curt. Trevligt och bra av Lasse som vanligt. "Lagårn" är ett fint litet galleri mitt ute i "spenaten", i Sörmlands allra vackraste trakter. Fint ordnat i det ombyggda f.d. kostallet, om än aningen avlägset. På hemvägen från "Lagårn" var det radioprogram med prat om sex mellan ringräven i sammanhanget, Malena Ivarsson och en annan kvinna, som jag tror heter Ekman. Stora penisar och små vaginor, kungliga några av dem, förhudsförträngning, orgasm före eller under, högt eller lågt stönande och lite annat, som de flesta vuxna hört förr. En avspänd samtalston, som om damerna talade om väder och semestern, medan de drack te och åt småkakor. Inget nytt under solen och inget anstötligt heller.

Lyssnade också på Fredrik Lindström häromdagen, som talade om dialekter. Han är bra på det, inte minst på att härma dem. Men Eskilstunamålet skiner igenom då och då. Lättsamt och kul. Dessutom "taggade" han min gamle vän Lasse Kinch som exempel på "mitt-emellan-e/ä-uttal".

Sommarens stora grej på radio var annars "Laterna Magica", Bergmans självbiografi i jättemånga kapitel och läst av Sten Ljunggren. Den har jag nämnt här förr.

Mobila media

På husbilssemester hinner man lyssna på radio. Vi har lyssnat på några sommarpratare och gillat särskilt två, Bergmans ständiga stöttepelare Katinka Farago och “popsnöret” (som han kallade sig själv) Uje Brandelius. Det numera uråldriga sommarprogrammet, med sin av alla kända signaturmelodi, drar och underhåller fortfarande. Tradition, humor, drama och varierande kvalitet på pratarna. De två nämnda var väl värda att lyssna på. Väl som mycket inte som kanske. Farago, vital, humoristisk, kristallklar och kul att höra på om intressanta och smålustiga interiörer från filmvärlden. God underhållning, tycker jag. Brandelius kände jag inte till tidigare. Han hade en härlig stil och ett medryckande sätt att tala om både det intressanta och roliga och det allvarliga och mörka. Bara en sådan sak som lögnen om träffen med Idi Amin. Kul. Ett trevligt program med en fin, känslosam avslutning.

Om man har wifi ombord på husbilen och det har vi faktiskt, kan man också följa vissa tv-program. Så det gick t.ex. hyfsat bra i söndags att titta på VM-finalen i fotboll på datorn. Det är väl inte många som missat att VM pågått under sommaren. Fransmännen med sin framåtanda och blandning av olika typer var kul att se på, inte minst Mbappe, den snabbaste som kutat på en fotbollsplan. Finalen var en händelserik och kul match, även för oss, som inte hör till vare sig de riktiga eller de självutnämnda experterna. Ingen som tittade kunde väl missa Pussy Riot heller, som lyckades “crasha” finalmatchen inför en hel värld och springa in på planen under pågående spel. Sportreportrarna förstod inget och ropade: Nej, nej. Pussy Riot är ett häftigt konstnärskollektiv, som verkar för politisk frihet och jämlikhet i det reaktionära Ryssland. Tuffingar! Och det behövs mer opposition i Ryssland. Inte bara i Ryssland förresten. Nu får vi se, hur hårda straff Putin har mage att kräva att de ryska domstolarna utmäter. För inte kan man väl hoppas att diktatorn mjuknat, bara för att han får så god hjälp av clownen i vita huset.

Fotbollsspelare med skådespelartalanger

Mycket handlar om fotboll i dessa tider. Nationalismen frodas ymnigt i takt med svenska fotbollslandslagets framgångar. Men den här sortens nationalism är lättare att fördra än den där, som alla högerpopulistiska politiker ägnar sig åt nu för tiden, både i när och fjärran.

Fotbollssupportrar är en heterogen grupp, som innehåller både det ena och det andra. Många är de öldrickande männen i konstiga mössor, viftande med eller svepta i flaggor och målade i ansikte och på kroppsdelar i det ena eller andra lagets färger. Fotbollspubliken verkar innehålla slödder också, som vill kasta rökbomber, som söker bråk och slagsmål, som förorsakat upplopp och dödsfall och som hederliga människor inte vill ha att göra med. Så kan det vara på läktarna under fotbollsmatcher. Men oftast nöjer sig publiker med att sjunga tillsammans, eller att göra vågen eller att bua ut domaren eller motståndarlaget. Men aggressionerna ligger på lut och man befarar ständigt ny allvarliga oroligheter.

På planen har man under de senaste veckorna kunnat beskåda massor av nationslag i fotbolls-VM. En tilltagande trend, som går hand i hand med fotbollens ökande finansiella betydelse, är det ökande fusket. Tror i alla fall jag. Spelare maskar, kastar sig, filmar, bråkar med domare, stämplar, håller i och klättrar på varandra, flyttar på frisparks- och inkastplatser, låtsas vara skadade o.s.v. Det verkar förekomma i alla lag men är nog värre (säger jag möjligen fördomsfullt) i sydamerikanska lag än i andra.

Jag tittade på en match mellan England och Colombia i VM. Så mycket fuskande, slitande, protesterande och fejkande har jag aldrig sett förr i en fotbollsmatch. Den stackars amerikanska domaren kunde inte värja sig mot aggressiva colombianska spelare, som inte ville sluta protestera. Ett antal gula kort delades ut men det borde varit tre gånger så många. Eller så kunde domaren ha agerat mer kraftfullt från början och satt stopp för excesserna. Colombias spelare hade angivit tonen och engelska spelare började så småningom ge igen. I Colombias lag fanns några spelare som påminde mer om gatusmarta busar än om fotbollsspelare.

Man började fundera på gladiatorspel. Vi i publiken kanske är lika barbariska som de gamla romarna och så cyniska att vi vill ha betalda, våldsamma skådespel, för att få utlopp för våra egna aggressioner. Det är inget nytt förresten. Bortsett från de rena kampsporterna, kan man kan ju jämföra med med ishockey, rugby, amerikansk fotboll och engelsk wrestling. Den sportsliga dramatiken räcker liksom inte till. Det måste till mer drama, "fejkat" eller ej.

Ruggigt så det förslår

Nyligen har jag ägnat mig åt att titta på en tv-serie från Netflix. Marcella heter den. I eftertankens kranka blekhet kan jag fråga mig, varför jag tittade på den och hur jag orkade se det mesta av de åtta avsnitten. Nu ska jag klaga på det jag såg, väl medveten om att man faktiskt inte måste titta på någon tv- eller datorunderhållning alls, om man inte vill.

Genre: rysare, skräck. Och en rysare var det och dramatiskt var det hela tiden. Jag har aldrig förut sett en serie så fullstoppad av hemska händelser och spänningsladdade inslag, med hjälp av mänskligt elände, förfärliga påhitt, ruggig musik, dramatiska bilder o.s.v. som den här. Skaparna hade verkligen dragit i ordentligt. Man fick för sig att de fått order att fullkomligt vräka spänning över publiken. Det blev alldeles för mycket. Misshandel, skumraskhistorier, olika sorters brottslingar, skumma poliser, invecklade kontaktytor, tortyr, lobotomier, sjutton barnamord, inmurade lik, nedgrävda lik, invalidiserade offer, bedrägerier och otroheter till höger och vänster, girighet, pedofili, galenskap, hypnos och jag vet inte vad. Huvudpersonen var tokig och hade dödat sitt eget barn. Hon dog till slut i en mordbrand men ändå inte p.g.a. av dna-förväxling för att grunda för en fortsättning. Den fortsättningen kommer jag inte att se på.

Det var så mycket och så proppat av hemskheter att man faktiskt blev alldeles utmattad. Det gjorde att serien ganska tidigt miste det den från början ändå tycktes ha med duktiga filmmakare och skickliga skådespelare, något som engelsmännen ofta lyckas få fram. Men ganska snart genserade det hela i det överdrivna skräck- och ruggighetstempot.

Av undertexterna framgick att svenske Hans Rosenfeldt var upphovsmannen till historierna. Han skapade bron och är tydligen en kreativ person. Men i Marcella hade han varit på tok för kreativ. Tycker en enskild tittare, som sett alldeles för mycket av Marcella.

Två profiler fattigare

Erik Fernström lever inte längre. Det känns sorgligt. En riktig rockare har lämnat oss. Han har varit med oss, så länge man kommer ihåg. Många tyckte om hans musik. Alla kanske inte älskade den men den var ärlig på något vis. Det verkade han själv vara också med sitt tagna artistnamn Jerry Williams som knappast någon missat. Han hade ett äkta engagemang och en god portion humor. Det var en fröjd att lyssna på hans stockholmska.

Vill man se en kontrast till Jerry Williams, kan man titta på något av Rikard Wolff, som ju också sorgligt lämnat nyligen. En dokumentär, gjord av Julia Stanislawska, kommer att visas i SVT i påsk. Den ska vi titta på. Wolff var också en sådan där artist, som var lätt att uppfatta som uppriktig och sann, oavsett om man gillade "franska chansoner". Och Wolff var verkligen så mycket mer än Zac i Änglagård, den roll han nog ändå blev mest känd för. Intervju om dokumentären på fyran nu på förmiddagen.

Soffunderhållning

Det mest amerikanska man kan tänka sig, är tv-serier och Netflix. Frankie and Grace eller om det var tvärtom, heter en serie, som finns på just Netflix. Jag har tittat på den och det är, som med många serier, väldigt många avsnitt. Alltför många, kan tyckas, men man måste ju inte titta på alla. Ett tag var den i alla fall småtrevlig den här serien, om än väldigt amerikansk. Den handlar om folk i min ålder. Två bekanta par, där männen, som är både män och arbetskamrater kommer på att de älskar varandra mer än sina fruar. Fruarna blir lämnade och de två övergivna kvinnorna finner så småningom varandra på det sociala planet. Typisk amerikansk "sitcom" men inte helt omöjlig i alla fall, åtminstone inte hela tiden. Jane Fonda och Lily Tomlin spelar huvudrollerna, båda med den äran, ibland med visst allvar men ofta lockande till småskratt eller i alla fall leenden. Det som handlar om de två homosexuella männen, spelade av två rutinerade Hollywoodskådisar, Sam Waterston och Martin Sheen, roar mig mindre. Skådespelandet är mindre övertygande än deras kvinnliga kollegors. Och innehållet är lite sämre. Kanske har det med någon sorts manlig homoskräck hos mig att göra. Axelryckning.

När jag till slut lämnat Frankie and Grace eller Grace and Frankie, tänkte jag börja titta på en annan och ny netflix-serie. Den hette Seven seconds. Men jag orkade inte ens igenom första avsnittet ända till slutet p.g.a. av allt elände med lögner, brott, ond, bråd död, svek och jag vet inte vad. Ingen ljusning kunde anas någonstans. Tacka vet jag House of cards, om man vill ha elände. Synd att det tog slut med president Frank Underwood, som är en mer begåvad upplaga av verklighetens nuvarande amerikanska president. Han spelades utmärkt av den skicklige Kevin Spacey, som tyvärr inte kunde hålla fingrarna borta från sina kollegor utan föll offer i #metoo-svepet. Och hans hustru spelades, också mycket väl, av Robin Wright. Den serien var Netflix' stora höjdare. Där stod de infama intrigerna som spön i backen. Förskräckligt egentligen men underhållande var det allt.

Nationalklenod

Igår visades ju Ingmar Bergmans hyllade film av Trollflöjten igen i SVT. Det var en av SVTs dyraste satsningar, då det begav sig på 70-talet, upplyste Per Sinding Larsen i en mycket lång och informativ "påannons", som var ett program i sig. Jag skäms lite för att säga det men jag orkade inte igenom Trollflöjten utan tröttnade efter mindre än halva. Till mitt försvar kan jag framhålla att jag faktiskt sett den förr, även om det var länge sedan. Men den där föreställningen griper mig inte riktigt. För det första förstår jag mig inte på musiken. Att säga det om en opera av en av de riktigt stora musikskaparna, är förstås som att svära i kyrkan. Jag är verkligen ingen van eller skolad lyssnare på klassisk musik, så jag borde inte yttra mig alls. Men så är det. Det är ofta tillgjort och "struttigt", tycker jag. Bara korta stycken tilltalar mig. För det andra förstår jag mig inte på "storyn", som jag tycker är töntig och mest påminner om ett barnprogram. Och att säga att man inte gillar ett mästerverk av Bergman är ännu värre än att svära i kyrkan men jag avstår från att leta efter lämplig liknelse. Jag lyssnade i alla fall på Camilla Lundbergs långa intervju med Bergman, som föregick filmen och som spelades in vid sekelskiftet. Det var intressant.


(bilden från någon utländsk föreställning av Die zauberflöte)

En gång i tiden har jag sett en annan Mozart-opera. Vi såg Così fan tutte på Operan i Stockholm. Den gick inte heller hem hos en "operaignorant" som mig. Och då fanns inte ens Bergman med i bakgrunden med sin trollstav.

En annan upplysning från introduktionen av Trollflöjten var att Bergmans filmer, alla eller många av dem, kommer att repriseras i tv i sommar. Jag har sett och glömt det mesta men något är säkert spännande att se om. De riktiga storverken Fanny och Alexander och Scener ur ett äktenskap har jag däremot inte glömt och dessutom redan sett om i olika versioner.

Måndag morgon

Ny vecka. Måndag igen. Som om det spelade någon roll, vilken veckodag det är, nu när mötena är färre och jobbåtagandena nästan inga. Tiden rusar fram ändå. Det var alldeles nyss jag var 60. X-frun, som är årsbarn (vilket uttryck i sammanhanget!) med mig fick höra av ett av våra barnbarn att hon går mot de 80. Det är några år kvar tills dess men det gäller alltså även mig. Nu får man vara nöjd, om man inte blivit sämre. I största allmänhet alltså. Nu får man vara nöjd att man kommer ihåg hur gammal man är och att man minns vad barnbarnen heter.

Det gäller att hålla humöret uppe, även om kroppen kroknar och tröttnar vartefter och minnet inte är vad det varit. Allt är verkligen inte elände. Det finns faktiskt många glädjekällor. Hustrun, barnen, barnbarnen, vänner, hunden, resor, härligt hus, fina omgivningar, bra filmer, goda böcker. Fast jag har märkt att jag läser betydligt mindre nu för tiden än jag brukade. Senast blev det en liten nätt bok av Julian Barnes. Bra. Det har blivit mer teve på senare tid. Det skulle väl bli ännu mer av den varan, om det blir fiberkabel här i trakterna. Men jag undrar, jag. Beslut skulle ha fattats förra året men tycks dröja. Det är ganska glest mellan intresserade hushåll här ute på landet. Förresten undrar jag, varför det inte räcker med mobilt bredband, som vi redan haft i flera år. Det fungerar utmärkt. Är det ont om våglängder eller annan plats i luften eller?

Lite ner och lite upp

Tummen ner.

Svenskt Näringslivs främste företrädare, Leif Östling, har gjort bort sig rejält, det har nog inte undgått många. Inför hela folket förklarar han frankt och svärande att han betalar mer än tusen andra skattebetalare tillsammans, att han gjort mer rätt för sig än de flesta andra och att han inte får något för alla sina skattepengar. Östling, som inte påstås ha begått brott, tycker att avancerat skatteplanering i skatteparadis är helt OK. Östling har visat rekorddåligt omdöme och total brist på förståelse för det svenska samhällsbygget. Att han dessutom har svårt att uttrycka sig vettigt, är en bisak. Man kan fråga sig, varför Svenskt Näringsliv har en sådan ordförande. Vad Östling gjort och inte gjort som VD för Scania har inte med den nuvarande positionen att göra och att han själv i efterhand försöker släta över, gör inte saken bättre. Svenskt Näringsliv är värd en klokare företrädare.

Tummen upp.

Så till en helt annan sak. Grotesco. Såg första avsnittet av deras nya serie. En musikal om immigrationspolitiken låter varken spännande eller roligt. Men det var det. Föreställningen har redan applåderats och berömts på många håll. Många namn i gruppen bakom föreställningen var obekanta för mig men ett namn lyser mer än alla de andra. Henrik Dorsin. Jag har länge tyckt att Henrik Dorsin är den mest begåvade och framstående komiker vi har i landet. Att han dessutom är skicklig musikaliskt och en utomordentlig sångare gör inte saken sämre. Hans imitationer av Cornelis Vreeswijk, t.ex. i tidigare Grotesco var briljanta, nästan lika bra som Vreeswijk själv. Han gör t.o.m. den fullständigt omöjlige och motbjudande Ove i Solsidan bra. Dorsin är oöverträffad i dagens underhållningssverige och kommer att förbli det under lång tid.

Tv-serier just nu

För tillfället följer jag två tv-serier, båda i SVT. Det är den danska Follow the money och den brittiska Line of duty. Båda är mycket våldsamma med mycket misshandel, rejäla skador och flera mord men, trots det, hyfsat välgjorda, hemska men någorlunda sevärda för tåliga tittare, kan man säga. Den engelska är ganska infam, med många som misstänker varandra huller om buller, kollegor, vänner, äkta hälfter. Det tisslas och tasslas, smygs och fifflas, läcks och utpressas. Tittaren känner till, vem skurken är, så spänningen gäller, vilka som ska upptäcka vad och när. Det faller sig så att båda dessa serier visas på måndagar och alldeles efter varandra, så det blir långa tv-kvällar på måndagarna. Men jag tror båda två håller på att ta slut nu. Det brukar väl vara så inför sommaren.

För en tid sedan tittade jag på en tredje serie i SVT, en som fortfarande håller på. Den är norsk och heter Frikänd och når inte upp till samma nivå som de två ovannämnda. Sämre manus, regi och skådespelande men å andra sidan något mindre våld och fler vackra fjordbilder. När den ständigt misstänkte huvudpersonen blivit frikänd och misstänkliggjord på nytt för femtioelfte gången, tröttnade jag. Men jag tror den serien pågår fortfarande. Frikänd ligger nästan i riskzonen för en töntstämpel.

Den övermåtta av våld, som förekommer i väldigt många dramatiseringar på tv säljer tydligen bra men det är verkligen inget hälsotecken för vare sig oss i publiken eller för film- och tv-branschen. Men man kan ju faktiskt låta bli att titta också.

Dyrt och inte tillräckligt bra

Det var konsert igår kväll. Dottern ordnar sådant ibland. Väldigt trevligt och själva konserten får en underordnad betydelse, för det är ju nöjet att gå ut med en dotter som är grejen. Vi har gjort det förr och vi gör det nog igen. Mysigt. Den här gången var det Dylan. Ingen bild, tyvärr, att visa av legenden, som inte lyfte på hatten under kvällen. Fotograferingsförbud rådde men man fick ändå behålla mobilen efter kroppsvisitationen vid ingången.

Dylan hade blivit gammal sedan sist. Vi såg honom för 10, 15 år sedan och han var även på den tiden lite överårig för sin sysselsättning. Han var redan då i panschisåldern, särskilt för en rockstjärna men då var han riktigt bra. Han spelade fortfarande gitarr själv. Låtlistan höll sig till egna låtar låtar, låt vara lite omarrangerade.

Nu var det jobbigare. Det verkade lite svårt med rörligheten och balansen och han satt mest vid flygeln och sjöng. Rösten gick förstås inte att ta fel på för det mesta men han hade lagt sig till med en ljus röst i en del gammaldags cowboymusik, som jag inte hört förr om som inte bara var hans egen. Flera för mig nya låtar lät som hämtade från vilda västern på 40-talet. Låtvalet i övrigt var enahanda, då och då faktiskt lite tjatigt. Dylan själv såg inte alldeles frisk ut, tyckte jag. Femmannabandet bakom presenterades aldrig men kompade rätt medryckande ändå.

Som vanligt sade den stora stjärnan ingenting, vare sig före, under eller efter spelningen. Han gör tydligen aldrig det. Denna gång, inte ett enda ord. Men ingen går å andra sidan på en dylankonsert för att höra honom prata eller vara trevlig.

Och nobelpris, jo, jag tackar. Fint ska det vara, även om man inte låtsas om det. Själva priset, symbolen alltså eller medaljen eller vad det är, får han visst nu i helgen. Den paranta Sara Danius var på konserten och hon och Dylan kommer säkert att lösa sina meningsskiljaktigheter, så att Dylan får pengarna också. Han kanske behöver dem. Apropå pengar, så var biljettpriserna i mastigaste laget men fullsatt var det i Stockholm Waterfrontarenan ändå, så då är det väl bara att fläska på.

Min sammanfattning blir att konserten inte höll riktigt, oavsett hur mycket bra Dylan gjort förr och hur stor del av livet han representerar för min generation. Och andra för den delen. Det ska bli spännande att se, om kritiker är lika vördnadsfulla som de brukar.
____________

PS. lite senare på f.m.:
- Aftonbladet belönade konserten med en fyra. Svårbegripligt. Undrar om vi var på samma konsert.
- SvD var ganska kritisk.
- DN skriver att Dylan levererar galant under ett ganska fräscht men gammalt foto. Jag kan inte se själva recensionen men av rubriken att döma, tycker vi olika.
- På Expressens site hittade jag ingen kommentar om konserten, bara en blänkare om att Dylan fått sitt nobelpris.

Tjatig underhållningsmodell

En ny teve-tävling har startat. Nu gäller det fågelskådning. Med kändisar. I stort sett samma recept som för Idol, kocktävlingar, mästarmästare, bästa amatörkonstnär, travkusktävling m.fl. Oftast efter något utländskt koncept. Det verkar finnas hur många variationer som helst på samma tema. Gäsp! Jag har nog gnällt om det här förut men hinner inte gnälla lika ofta som det dyker upp nya exempel. Ett gäng tävlande börjar och gör sina konster. I varje program ska någon förlora, alltså uteslutas från fortsatt deltagande. Det sker på lite olika sätt, ibland genom röstning, ibland med hjälp av någon domare eller expert, ibland genom någon tävling i tävlingen. Nästan alltid finns en tidsgräns inlagd för att en artificiell spänning ska skapas, vilken i regel förstärks med någon sorts spänningsmusik och med någon nedräkning. Nivån på de flesta av dessa lekprogram skulle jag säga passar för tittare i 10 - 15 årsåldern. Det gäller det mesta i programmen, själva lekarna, programledare, deltagare, inlagda klipp, ja hela baletten. Men programmen riktar sig till en vuxen publik.

Återanvändning är bra men det här konceptet är numera så uttjatat att det är svårt att begripa publikens intresse. För det måste ju finnas, eftersom teve-kanalerna fortsätter att sända alla dessa lekar. Och, ja, jag vet var avstängningsknappen på tv-kontrollen sitter.

Skärmsjuka

Varje dag nu för tiden tittar vi på våra skärmar, särskilt de små skärmarna på mobiler, de flesta "smart phones" och läsplattor men också på de lite större datorerna. Det är mycket som ska tittas på. Arbetsuppgifter för många, letande efter information, bankärenden, sociala media och annat kontaktsökande, underhållning och mycket annat. Det finns säkert undersökningar som visar, hur många timmar om dagen vi ägnar åt att glo på skärmar och det är lika skönt att slippa höra resultatet. Redan i tv's ungdom oroades vissa för konsekvenserna av överdrivet skärmtittande. Några oroade sig för att att det skulle leda till en fyrkantig syn på världen. De skulle bara ha vetat vad som väntade.

Då och då tittar vi på större skärmar, ibland riktigt stora skärmar, som på bio, antingen de ägs av svenska bolag, amerikanska eller kinesiska. För vår personliga del har biobesöken blivit allt färre med åren. Det har väl med, alla småskärmar att göra men följer antagligen också med åldern. I vårt fall beror det också på att vi bor på landet. Men, om just det är ett problem, så är det ett problem som går att lösa. Stockholm är trots allt inte särskilt avlägset och i Nyköping är bio- och filmutbudet utmärkt.

Valda delar av storfamiljen kom iväg på en stockholmsbio häromdagen och såg Manchester by the sea. Mycket folk, små salonger, popcorn överallt är tidens melodi på bio sedan länge. Filmen var bra, klart sevärd. Den var något så ovanligt som en amerikansk film med socialrealism och i ganska långsamt men tilltalande tempo. Huvudpersonen spelades av en Affleck, men en annan en den man sett förut. Han var bra men emellanåt lite väl nollställd. Av en händelse blev det ett biobesök till snart efter det förra. Nu blev den utvalda filmen Lion, en sorglig historia om barns utsatta situation i Indien. En del hemska bilder med övergivna barn, en del hjärteknipande scener, vackra människor, en del yta men en fin grundton. Nu ser jag fram emot att se Jag, Daniel Blake av Ken Loach. Den har fått fantastiska recensioner. Det finns också en tysk film, som verkar kul, Min pappa Toni Erdmann. Det finns förresten flera svenska filmer jag vill se också, som Jätten, Min faster i Sarajevo, Flickan, mamman och demonerna och Yarden. Det får bli bio lite oftare framöver.

Från bio till tv-tittande. Numera har nästan alla tv-apparater med stora, fina, platta skärmar, fint ljud och massor av finesser. Många har s.k. smartteve, som kan visa även "playkanaler" och betalkanaler och annat, oavsett hur tv-antennen ser ut men förutsatt att man har wifi hemma. Vi ägnar oss åt Netflix, där det finns mycket amerikansk b-film men också kul serier och då och då någon bra film.

Nyhetsprogram står ofta och går hos oss. För egen del tittar jag gärna på sport. Det finns ett hyggligt utbud på natur- och faktaprogram. Vi undviker gärna alla spel- och lekprogram, som förekommer särskilt i TV4, en kanal som dessutom blir allt mer reklamindränkt. I SVT har vi nyligen sett ett par utmärkta diskussionsprogram, ledda av Erik Schüldt. Det har blivit kutym att visa deckare eller rysare på söndagkvällarna både i SVT och TV4. Vi tittar gärna på rysare på tv, både på söndags- och vardagskvällar men ju fler repriser, desto mindre intresse. Som många andra, tittar vi på SVTs nya, våldsamt uppskrivna, svenska serie, Innan vi dör. Den ska pågå i åtta veckor till, sammanlagt 10. Kanske håller den för det, kanske inte. Den är i alla fall spännande så här långt, tyvärr och som vanligt inom genren, med alldeles för mycket våld. Men den är välspelad och fint filmad.

Underhållning eller politik?

Lyssnade häromdagen på ett samtal i tv mellan Fredrik Reinfeldt och Jens Stoltenberg. Det hade föregåtts av tre liknande program, där Reinfeldt samtalat med Anders Fogh Rasmussen, Condoleezza Rice och Tony Blair, vilka jag missat. En hel del kritik hade hörts mot programmen men mest från journalister, som jag tror ogillar att amatörer försöker sno deras jobb och tror att de kan det, bara för att de kan något annat. Som när idrottsmän, artister eller för den delen politiker plötsligt börjar skriva böcker. Det brukar inte bli något vidare. Det klagades på att programmen med Reinfeldt kanske inte innehöll de allra mest djuplodande politiska analyserna och att frågorna till de utvalda deltagarna kanske inte var de mest kritiska. Tja, måste alla program leva upp till det? Det kan väl journalisterna sköta.

Men Reinfeldts samtal, åtminstone att döma av det enda av programmen som jag såg, fördes i god ton, på ett seriöst sätt och visade en del personliga sidor hos några viktiga beslutsfattare. Det var befriande att slippa det vanliga aggressiva politikerkäbblet. Och Jens Stoltenberg framstod som både en sympatisk människa och en stor statsman, låt vara att det är lite svårt att svälja att han numera ägnar hela sin arbetstid åt en krigsorganisation.