Navelskådning

Jag har ägnat mig åt att blogga i rätt många år nu. Det är som någon sorts terapi, lite som att skriva dagbok. Det finns program, som talar om hur många som tittar på bloggen och hur många som läser. De stora läsarskarorna har inte riktigt hittat till just min blogg ännu. Men på senare år har det faktiskt blivit lite fler som läser. Det är väl trevligt. Jag har noterat att det just nu är ganska många som läser de inlägg, som handlar om corona. Annars är det generellt så att inlägg, som handlar om hundarna, drar flest läsare. Inlägg om politik är inte särskilt populära. Mina åsikter är antagligen alldeles för mossiga, ibland kanske lite väl förnumstiga, då och då aningen självgoda, säger jag i ett sällsynt anfall av självkritik.

  

Jag använder datorn regelbundet t.ex. för bankärenden. Mycket praktiskt. Och för bloggen förstås. Bloggskrivandet gör att jag tittar i datorn varje dag och då ser jag förstås också min mejl. I mitt mejlprogram finns en särskild skräpsida, där de värsta skräpmejlen hamnar. Jag har nämnt den förr här. Den digitala symbolen för sidan är en en låda med ett kryss i. Innehållet på den sidan ska snarast till en annan, papperskorgen förstås. Skräpsidan är för det mesta full av skumma erbjudanden om digitala valutor, sextjänster och olika bedrägeriliknande försök. Oftast tömmer jag löpande skräplådan till papperskorgen,  "deletar" allt, men av olika skäl tog det några dagar extra senast. Innan jag markerade allt och skickade det till papperskorgen, skummade jag de närmare 200 skräpmejlen från senaste veckan. Jag hann se att mängden mejl om bitcoin verkligen inte minskat, utan snarare ökat på sista tiden. Sista andetaget, kan man hoppas. Bedrägerifabriken nummer ett för bitcoinlurande har en tid varit den i Kiev. Man kunde tro att verksamheten där, sedan den fabriken blev avslöjad, skulle  försvinna eller åtminstone avta. Så verkar det inte ha blivit. Inte ännu i alla fall. Men det kanske finns fler tjuvligor på nätet, som ägnar sig åt samma sak.

Man kan inte låta bli att förvånas. Någonstans måste det ju löna sig att försöka snärja folk med uppenbara lurendrejerier, typ, Mikael, du har 9 427 € på ditt bitcoinkonto hos oss. Det är tid att ta ut dem, bara du skickar uppgifter om….o.s.v. oftast på engelska och de vill gärna ha uppgifter om bankkonton och så där. Någon gång måste väl någon nappa och chansa och göra ett försök. Annars skulle skojarna sluta med verksamheten. Intressant att myndigheterna i Ukraina inte verkar göra något åt saken, trots att de informerats i detalj om bedrägerierna.

Barnkränkning, sociala media och datorerna

Som jag nämnt förr, brukar jag gilla det Lisa Magnusson i DN skriver. I helgen skrev hon om vuxna, som driver med barn, sina egna eller andras. Magnusson anser att det är ett vanligt fenomen, givetvis förkastligt. Hon berättar flera egendomliga exempel från sociala media om föräldrar eller vuxna, som vill få sina barn att gråta, för att sedan skratta åt dem. Obetänksamhet, dumhet eller ren elakhet. Tja, vad ska man säga? Man slutar aldrig förvåna sig. Min direkta reaktion var. Va? Är det verkligen så där? Är det möjligt att det blivit någon sorts lördagsnöje att förnedra sina barn? Det är svårt att tro. Men jag tror förstås inte, att Magnusson hittar på. Det är klart att hon inte gör men jag för min del har inte sett det.

Att jag missat något på nätet, säger inte så mycket, för jag tar inte särskilt mycket del av sociala media, trots att de nu för tiden är en stor sak. Sociala media har blivit en sorts parallell verklighet, en subkultur, eller flera om man så vill, som ger utrymme för både det ena och andra, framförallt missnöje. För egen del deltar jag på Facebook i några slutna grupper, ett par om hundar och någon om samer. Det allmänna flödet av inlägg, som ständigt rinner förbi, orkar jag sällan följa mer än några få rubriker nedåt. Mina egna inlägg är begränsade till hänvisningar till den här bloggen. Twitter använder jag aldrig och Youtube sällan. Med växlande framgång använder jag Snapchat i en familjegrupp med barnen och barnbarnen. Även om jag inte deltar så mycket i sociala media, blir det mycket tid med datorer. Mobilen förstås, stora datorn, en iPad och en laptop. Personliga kontakter, tidningsläsande, nöjen, konsumtion, ekonomi, information. Ja, livet har till stora delar digitaliserats. Mycket i livet styrs av ettor och nollor. Mer än vad vi egentligen vill? Eller vill vi överlåta ännu mer till maskinerna och robotarna? Finns det eller är det risk för artificiell intelligens i egentlig mening? Eller är uttrycket bara en omskrivning för större datorkraft och mer sofistikerade mjukvaror? Det är lätt att ställa stora frågor, inte lika lätt att komma med svaren.

Elektroniskt, digitalt och man vet inte vad

Datorerna och "nätet" blir allt svårare att klara sig utan. Ett av de tydligaste exemplen är e-posten, som ersatt brevväxling på papper, med kuvert och frimärke. Det har medfört att den gamla snigelposten fungerar dåligt men det gör ju inte så mycket (utom när Post Nord försnillar eller fördröjer försändelser, som  Post Nord just gjort med en bunt viktiga papper jag nyligen skickade till bokföraren). Numera behövs posten mest för paket. Och paket hämtar man inte på posten utan i den lokala livsmedelsaffären, pressbyrån, macken eller godisaffären.  Ett utmärkt exempel på nyttan av datorhjälp och "webben" är betalning av räkningar och annat, som numera är lätt som en plätt (utom möjligen de olidliga OCR-numren). Igår fick vi hjälp med att fälla ett gäng trötta eller döda granar och fakturan dök just upp. Några minuter senare var betalningen beordrad.

Häromdagen, när mina glasögon föll till golvet i samband med en av hundarnas glädjeutbrott, fick jag ett nytt exempel, ett vardagsexempel. Bågen runt ena glaset gick av vid golvkraschen och glaset föll ut. Tyvärr, tror jag inte glasögonen, som tydligen var sköra och knappast av bästa kvalitet, kommer att kunna repareras och ett par nya är inte gratis. Detaljer får jag hos optikern inne i Byn, som jag stämt möte med om en stund, en vassare optiker än den som sålt de skadade glasögonen. Jag ringde mitt försäkringsbolag Länsförsäkringar och frågade, om skadan omfattades av min försäkring. Det bekräftades att så var fallet och en skadeanmälan togs genast upp via telefonsamtalet och användning av elektroniskt bankid. Ett intyg för optikern att skriva under mejlades mindre än en timme senare. Fort, enkelt och kvickt. Hoppas det går lika smärtfritt, när det blir fråga om ersättning.

Strax därefter plingade det i datorn och "Kivra" meddelade att jag hade ett besked från Skatteverket att hämta, en tjänst man också kan använda, om man har bankid.

Undrar om skolorna ännu infört något särskilt ämne för hantering av datorer och "webben".

Vi hänger med...

... sjöng Nacka Skoglund på sin tid. Bra att han kände det så, fast sjunga kunde han inte. Jag känner inte alltid så och jag kan inte sjunga heller.

74 år är rätt mycket, en hyfsat hög ålder. Visserligen lever en massa människor mycket länge numera, många till långt över 90. Men 74 är ändå rätt mycket. Jag har redan varit pensionär i ett decennium - på deltid för all del ett antal år i början men ändå. Bortsett från kroniskt förmaksflimmer, läckage vid mitralisklaffen och lite hjärtsvikt till och från, tycker jag att jag mår rätt bra. Konditionen är förstås inte som förr men det är väl rätt självklart i den här åldern och med de nyssnämnda små defekterna. Ja, ja.

Tillfällen, då jag lägger mer märke till min ålder än annars, är när jag ska ställa in något på datorerna, installera program, ladda ner appar, koppla upp mig på mejl, uppdatera befintliga program och allt det där, som man måste kunna. Det där, som får en att inse att man tillhör en generation, som inte är riktigt med. Allt det där, som man inte vill lära sig, som man helst vill fråga någon bekant eller närstående om hjälp med. T.ex. fungerar min mejl utmärkt på stora datorn hemma och på mobilen men inte på laptoppen. Mejlen har fungerat även där men nu får jag meddelanden om att det är fel in- eller utserver, SMPT-server eller vad det nu är. Jag ser att det står gamla uppgifter där men jag lyckas inte ändra och definitivt inte att komma på lösenord, som jag avkrävs titt och tätt. Tålamodet tryter efter en stund. Och det går ju att mejla från mobilen, så jag måste inte nödvändigtvis lyckas mejla även till och från laptoppen. Undrar om jag någonsin kommer att ta mig själv i kragen tillräckligt för att få mejlen fixad även där. Jag ska nog fråga sonen, som är flink med datorer.

För yngre generationerna verkar det mer naturligt med det digitala, både hård- och mjukvara, än det är för oss äldre. De yngre har lättare att med någon sorts självklarhet ta till sig information och kunskap, där vi äldre har en massa ifrågasättanden och andra fler och större hinder med oss i kappsäcken. Kanske går det att jämföra med, när min generation, som växte upp i trafik, skulle lära sig köra bil och hur det kunde vara för tidigare generationer, som kanske hade det svårare med både trafik och körning.

Jag minns, förresten, att jag i början av 70-talet inte hade en susning om, vad datakonsulter höll på med. Men första klient i advokatyrket var nämligen ett företag som sysslade med datakonsulttjänster. De gjorde sitt bästa för att förklara och fick gå tillbaka till hålkort för att jag skulle fatta något. Så småningom började jag ana en del av det, åtminstone så mycket att jag kunde hjälpa till med en del juridik runt deras verksamhet. Det utvecklade sig till ett mycket trevligt och spännande samarbete, som fortplantade sig och varade under hela mitt juristliv.

Vad skulle vi göra utan nätet?

Utan nätet skulle vi stå oss slätt i en massa avseenden. Det skulle bli bekymmer med pengar, mat, kommunikationer, kunskap och en massa annat. Men nu finns det ju, nätet, någonstans därute i cyberrymden, ovanför allt, åtkomligt för alla som av sina makthavare tillåts komma åt det. Om det lät som en religiös underton där, så var det faktiskt inte avsett.

Det finns mycket att göra på nätet nu för tiden. Vem kan ha missat det? De flesta verkar göra det mesta på nätet med mobilerna. Själv gör jag det mesta på min dator, som är en rätt fantastisk maskin. I dagens läge vill varje person, som vill tas på allvar på nätet, ha en “smartphone”, en padda (typ, läsplatta) och en “desktop” eller “laptop” Men nu ska jag inte fastna i prylsnack. Oavsett vilken dator, vilket märke, vilken sort, teknik, storlek och prestanda, är det ju informationen och innehållet i allt det där som svävar i cyberspace, som man vill åt. Fast det är klart att det är bekvämt, om det går snabbt och då är vi utlämnade till ett annat gäng leverantörer.

Som pensionär är man förstås inte lika insatt i och vaken för alla nya programvaror, appar, cybermedia och nättjänster. Men jag tycker själv att jag är hyfsat med. Och jag har ju tid att hålla på. I jobbet och för det egna företaget spelade datorerna en stor roll, då det begav sig. Jag minns tiden, då all bokföring sköttes manuellt på stora ark och långa listor, då man dikterade det som skulle skrivas på band, fick hjälp att skriva ut det på skrivmaskiner, som så småningom blev tillräckligt moderna för att ha en raderingsfunktion (som fungerade så där) och med karbonpapper för kopiorna och då all post gick med snigelposten utom brandkårsutryckningar, då man kunde använda telex. Men det fanns faktiskt telefoner. O.s.v. Det var då det. Under större delen av yrkeslivet hade jag senare mycket stor glädje av datorerna, nätet och mobiltjänster.

Datorerna underlättar visserligen en del praktiska sysslor men numera använder jag dem mest för nöjets skull. Det finns mycket att roa sig med. Här kommer några exempel från min egen dator- och cybervärld.

Jag läser dagstidningarnas nätupplagor, vilket är praktiskt, om man bor på landet. Jag bloggar varje dag, för att jag tycker att det är kul. Och dagligen skickas många mejl och sms blixtsnabbt fram och tillbaka. Otroligt användbara tjänster, precis som bank- och betalningstjänsterna, ni vet de där som gör att ingen någonsin har kontanter längre. Alltså använder jag en eller annan av mina datorer dagligen.

Jag lyssnar gärna på Spotify, som är en utmärkt musiktjänst. Det blir inte dagligen men rätt ofta. Jag har spellistor där med egna favoriter och jag lyssnar även på föreslagna spellistor, som Spotify skräddarsytt. Hörde just den fantastiske Luciano Pavarotti sjunga Lou Reeds "A perfect day". Häftigt! På Spotify kan man hitta enormt mycket musik, i princip allt som man kan tänka sig att vilja lyssna på och även det mesta av all ny musik. Vilken grej!

Vi fotograferar en hel del och datorerna är inte bara som gjorda för att spara många foton på utan dessutom kameror själva. Min smartphone har en mycket fin kamera inbyggd.

TV-kanalernas playfunktioner är utmärkta, för då slipper man ju passa tiderna i de ordinarie programmen. Så finns det ju ett helt gäng kanaler för film och serier, HBO, Netflix, SF Anytime, Cmore m.fl. Man kan väl nöja sig med någon och byta så småningom. Själv har jag valt Netflix, som haft några kul serier men som annars har mest amerikansk b-film. Men det blir en serie eller film då och då.

Titt och tätt saknar man fakta eller träffar på ord och företeelser, som man inte begriper. Ingen lysande idé att försöka förneka det. När jag lyssnade på den där Pavarottiinspelningen, ville jag kolla, när den store dog. Det var bara att “googla”, för att använda detta ganska nya varumärkesverb (ett sådant måste vara varje företags våta dröm att skaffa sig). De gamla uppslagsböckerna blev omoderna för decennier sedan. Allt och lite till finns i cyberrymden. 2007 var det förresten. Som Pavarotti dog, alltså.

Sociala media ägnar jag inte så särdeles mycket tid men jag är numera med på Facebook, dels för titta lite på några “vänners” inlägg, dels för att det finns några s.k. Facebookgrupper där, som intresserar mig, dels för att jag har referenser till bloggen där. I övrigt får det i stort sett vara med sociala media.

Nu har till och med jag själv tröttnat på det här ämnet för tillfället.

Säkerhet eller paranoia

Såg ett inlägg från något som kallas Internetstiftelsen på Facebook. Det handlade om lösenord och vad som är bra lösenord. Det är känt för de flesta att man ska ha lösenord, som är omöjliga för andra att räkna ut, vilket betyder att de oftast är omöjliga för användaren att komma ihåg. Det blir extra tydligt, om man ska följa rekommendationen att ha unika lösenord för alla olika tjänster, vilket väl gör att man kan omge sig med så där 40, 50 stycken.

För att underlätta lösenordsproblemen finns det en massa tricks att ta till, som t.ex. att använda samma lösenord överallt. Säkert en usel idé, som dessutom inte fungerar med tanke på att många av dem, vars tillträde lösenorden gäller, har krav och olika krav på, hur lösenorden ska konstrueras. Det ska vara minst eller mest si och så många tecken, det ska innehålla både bokstäver, siffror och andra tecken, stora och små bokstäver o.s.v.

En annan tanke är att skriva upp alla lösenord någonstans, där de finns tillgängliga, när man behöver dem. Säkert ingen god idé heller, särskilt inte i om kom-ihåg-listan är i digital form och alldeles särskilt inte om den finns på samma datorer som de, där lösenorden ska användas. Puh!

Ännu värre är det att ha lösenord, som bara innehåller ett antal ettor eller nollor, uppräkningar i bokstavsordning eller delar av det egna eller hustruns personnummer eller mobilnummer eller andra lättgenomskådade kombinationer. Nej, omöjliga att dechiffrera och att minnas ska de vara, lösenorden, typ fzU4%Aq0.

Vad som också är en dålig idé är att tala om öppet, hur man kommit fram till sina lösenord och varför och kombinationer och var de finns o.s.v. Att jag t.ex. för enkelhetens skull har ett kort lösenord för att komma in i den dator, där jag skriver det mesta och att det består av bara ett tecken, borde jag ju inte avslöja, om jag hade hemligheter där. Varför har jag det alls då? Det undrar jag också. Men å andra sidan vet ju inte den, som ska ta sig in i datorn att det bara är en bokst… oops, där höll jag på att försäga mig, ... bara ett tecken i lösenordet, så det skulle gå åt mycket tid för att lista ut det långa och krångliga lösenord, som de tror att jag valt. Inte heller borde jag avslöja att jag har en tendens att blanda in detaljer om husdjur i mina lösenord, så jag tar tillbaka det.

För min del måste jag på något vis kunna komma åt alla lösenord. Alltså har jag dem i ett pappersdokument, som jag förvarar på ett ställe, där jag gissat att ingen letar efter lösenord och det är inte i plånboken. Originaldokumentet har jag kvar men krypterat och gömt i hemlig mapp på datorn med ett lösenord, som jag antecknat bara på pappersutskriften. Dokumentet finns i digital form, för att jag ska kunna redigera det enkelt. Varför jag inte nöjt mig med bara ett handskrivet dokument, kan jag inte förklara på annat sätt. Paranoia? Jodå. Och, förresten, vem skulle vara intresserad av mina lösenord över huvud taget? Det skulle vara för att länsa bankkontot, när pensionerna utbetalats men då får man väl lita på att ett digitalt bankid och lösenordet till det är säkert nog. Tills de säger att det inte är det.

Computer...

... betyder väl närmast räknemaskin på svenska men datorerna gör ju lite mer nu för tiden.



Nästan varje dag, när jag använder datorn, har jag fått jag ett meddelande om att det finns uppdateringar eller nya versioner av program jag använder. Är det inte Google eller Firefox, så är det någon annan av alla de mjukvaror jag använder, mer eller mindre medvetet, som ska uppdateras eller laddas ner i ny version. Meddelandet kräver att jag klickar på något. Man brukar få välja mellan "nu" eller "senare", ibland föreslås t.o.m. att man kan vänta, tills maskinen själv gör det på natten. När man väljer "senare", kommer en ny avi snart upp på skärmen med ett nytt litet plingande.

Min första reaktion är att jag inte behöver någon uppdatering. Det funkar ju, som det är, liksom. Man hoppas nästan att programvarumakarna slutar att försöka bli duktigare hela tiden. Till slut blir det i alla fall den nya versionen eller uppdateringen. Det är bara att vänja sig vid nyheterna och det värsta är, när nyheterna är så omfattande eller ingripande att man måste göra följdändringar i "inställningar" eller vad det kallas i andra system. Man måste kanske göra om skärmbilder, spara om bilder eller ändra i adresslistor eller... o.s.v. Då blir jag trött. Då har jag lust att backa nedladdningen och ha det som jag hade tidigare. Det går ju aldrig förstås.

Här är ett exempel, även om jag själv begärde just den förändringen. Nu var det Apple som var på tapeten. Jag ville använda mig av "iCloud" för lagring av en del material, som haft med jobbet att göra, vilket resulterat i att jag får en faktura i månaden på nio kronor. Apple förser sig självt med betalningen med hjälp av det kontokort jag frivilligt anmält till dem. Gott och väl så långt. Så småningom började jag dock, av okänd anledning, få två fakturor i månaden på nio kronor vardera. Den ena fakturan angavs röra mig och den andra hustrun, vilket vi varken behövde eller hade beställt. Apple fortsatte att förse sig med betalning med användning av mitt kort men nu för två fakturor i månaden. Det där ville jag inte, så jag försökte avbeställa den ena "tjänsten". Gissa om det gick. Det gjorde det inte, i varje fall inte av en vanlig i och för sig van datoranvändare men utan expertkunskaper i programmering. Så jag kontaktade Apple support och fick nådigt en tid någon dag senare. Jag blev uppringd av en mycket artig och vänlig ung man och hade ett mycket långt telefonsamtal med honom, där han kunnigt lotsade mig igenom allt knappande för att nå målet - att slippa en av de två fakturorna. Det var mycket komplicerat. Själva försäljartricket är väl att beställningar av prylar och tjänster ska gå enkelt, nästan omärkligt, medan det ska vara motigt eller omöjligt att göra avbeställningar. När det till slut var gjort i alla fall, visade det sig att denna "nedgradering" medförde en rad ändringar i min dator, som jag inte hade önskat. Jag ska inte gå närmare in på de tråkiga detaljerna, för då skulle varje redan trött läsare somna in, men exemplet känns typiskt. Nu önskar jag att jag inte hade "nedgraderat".



Förresten blir det mer och mer så att det mesta man kan göra på datorn och lite till, kan man idag göra i mobilen.

Logaritmer och gud

Jag vet inte, vad en logaritm är, om jag ska vara ärlig. Innan jag kollade, var jag inte ens säker på, om det stavas med ett eller två g. På ett ungefär kanske men inte precis. Matematiska slutsatser av statistik, kanske. Eller så kanske logaritmerna är nutidens gudar, som ger oss instruktioner om, hur vi bör leva våra liv, hur vi bör kommunicera, vad vi bör köpa, vad vi bör rösta på och tusen andra aktiviteter.

När jag sätter mig vid datorn på morgonen, blir det först nyheter, lokala och riks. Det tar en stund. Reklaminslag dyker upp i det mesta och man kan vara säker på att de styrts av mina tidigare klickningar (klickningar eller klickar, hmmm) och av logaritmer. Sedan tittar jag väl till bloggen, lägger in dagens inlägg förstås och kanske försöker komma på något ämne till nästa dags blogg. Även via bloggen kommer kommersiella meddelanden eller vad det heter, som styrs av logaritmer. Ibland slår jag på Spotify, som jag gillar. Jag har spellistor med massor av bra musik men den har jag faktiskt hört nu. Så ibland låter jag Spotify spela upp samlingar, som man med logaritmer samlat för "min profil". Det blir faktiskt rätt bra ibland. Så tittar jag kanske på FB, även om FB är något jag börjar bli alltmer negativ till. På FB dyker det upp inlägg och "delningar" och meddelanden, reklam också, styrda av logaritmer, till det som anses passa just mig. När jag skriver något på datorn eller mobilen eller paddan och stavar fel eller gör misstag, föreslås som genom ett trollslag korrekt stavning eller alternativt ord. Inte alltid och inte särskilt konsekvent eller ens meningsfullt men i alla fall. Datorerna är välvilliga själar, som inte vill att jag ska framstå som en värre idiot än nödvändigt. Gissar att logaritmer spelar roll i det här också. Och när det gäller politiska preferenser, är jag övertygad om att det finns massor av logaritmsamlingar överallt.

Det här var en bild av en logaritm, som visar vilket politiskt parti, jag föredrar. Nej då, jag försöker bara göra mig lustig. Jag vet inte ens, om det är en logaritm utan snodde en bild på nätet.

Men jag ställer mig alltså frågan, hur mycket mitt liv numera är styrt av digitalbjässarnas och reklammakarnas logaritmer. Har jag någon egen, fri vilja kvar eller är jag ett offer för kommersen och amerikanska jättebolag? Om jag gärna skulle vilja, skulle jag då kunna kasta av mig "logaritmoket" (stilpoäng kanske för ett ord, som ser så udda ut)? I praktiken, nej. Om jag av integritetsskäl skulle vilja det, skulle jag kunna få reda på mina logaritmvärden i olika sammanhang? Nej, naturligtvis inte. Undrar hur logaritmer som rör mig påverkas av, att jag på bloggen idag nämnt ordet logaritm 16 gånger.

Nätet ger fantastiska möjligheter och datorerna hjälper oss med massor av trista vardagssysslor. Så, varför klaga? Tja, det vore fint att känna sig säker på, att man tycker, tänker och agerar av någon sorts egen, personlig vilja och kunskap snarare än genom styrda impulser på nätet. Men den oron kanske är överdriven och bara framkallad av bristande självkänsla, skapad i barndomen. Eller nå't.

En användares vedermödor

Apple är ett framgångsföretag utan många motstycken. Microsoft var "värre" för 20 år sedan och Google och Amazon är möjligen större och rikare nu. Apple, som jag minns var på fallrepet för ett par decennier sedan, är nu en maktfaktor i världen. Men, jösses, vad besvärliga de är Apple, att ha att göra med för en liten vanlig kund. Jag gillar deras datorer och den användarvänliga "approach" de hade tidigare. Numera är det mera rå affärsverksamhet. Datorerna och mobilerna är visserligen skarpt utformade men alldeles för dyra i förhållande till konkurrensen, framförallt den från Sydkorea. Men det är si och så med användarvänligheten, om man vill något annat än att köpa mer, om man vill fråga om tjänster, funktioner, fakturor eller annat.



Igår gick en betydande del av dagen åt till att försöka få svar på några enkla frågor om icloud-fakturor, om e-postprogram och om en teknikalitet. Jättejobbigt att leta rätt på lämpliga kontaktvägar, mejladresser och telefonnummer för att ställa enkla kundfrågor. Det finns massor av underligt sorterad och svårgenomtränglig information men det tar mycket tid att försöka få kontakt eller svar. Tur att man är panschis. Krav på användarnamn, lösenord varannan minut och mycket eftertänksamhet, när man ska kryssa sig fram bland alla olika digitala upplägg. För den vane datoranvändaren som har löpande kontakter med både Apple och andra, är det säkert inga problem, för mig tog det ett par timmar, något nytt lösenord och minst tre särskilda verifieringskoder för att komma fram till en mänsklig person, som kunde svara på eller i varje fall tala om min fråga. Och då har jag ändå använt appledatorer i mer än ett decennium.

Sedan skulle vi ställa om hustruns appledator för e-postkommunikation, från användning av en tidigare teliaadress till hustruns numera använda gmailadress. Stopp överallt och till slut visade det sig att lösenordet inte gick att para ihop med användarnamnet. Användarnamnet var gammalt eller lösenordet bortglömt eller bådadera. Inga svar på, hur man ändrar, skaffar ett nytt eller kunde komma vidare, vare sig hos Google eller Apple. Man inser sina begränsningar. Fullständigt hopplöst att klara utan konsulthjälp. Vi får se, när vi ids gå vidare. Än så länge sköts hustruns mejl via mobil och padda, där det blev rätt från början.

Skärm, skärm på väggen där...

... fast de flesta skärmar man stirrar på sitter ju inte på väggen. Det är bara teve som gör det med skärmar som blir allt större och snart täcker hela väggar.

Någon app eller programvara har, oombedd, börjat mäta, hur mycket tid jag ägnar framför dataskärmar och veckovis meddela mig resultaten. Ni skulle bara veta. Varför jag får den här informationen och vad jag ska ha den till, är inte klart för mig.

Med det arbete jag haft, som jurist och kontraktsarbetare, har det blivit många skärmtimmar i jobbet. Datorer och ordbehandlingsprogram verkar ha kommit till bara för vår skull, för oss som håller på med komplicerade avtal, som förhandlas fram och ändras successivt. Författandet, versionshanteringen, ändringsmarkeringar, kopieringar, mejlandet, arkivering, o.s.v. allt är som gjort för oss. Jag begriper inte, hur vi klarade oss under tiden före dessa hjälpmedel. I jobbet tillbringade jag så lång tid framför skärmen att de flesta skulle baxna, om jag kunde tala om hur mycket.

Dessutom tittar jag fortfarande mycket på skärmar på fritiden, som numer är den mesta tiden. Det är teve, förstås, och den justa, stora apple-datorn men också "paddan" för tidningsläsning, patiens i stället för att räkna får och titt på filmer och netflix-serier. Och så är det ju mobilen, som innehåller massor av appar, som man kan fota och mejla med och jag vet inte allt och som man kan använda som telefon, hör och häpna. Den skärmen är förhållandevis liten men räknas ändå. För säkerhets skull har jag också en laptop, som används, när jag lämnar hemmet.



Tänker man efter, så har vi många fler skärmar än så. I bilen, till värmesystemet, till solcellerna, till... ja, jag vet inte allt. Jag har t.o.m. i stället för inramade fotografier, en skärm, som visar och bläddrar fram ett antal inladdade digitala foton.

Lite hysteriskt verkar det allt, skärmtittandet. Man får se till att skärmarna inte breder ut sig, så att man inte hinner träffa riktiga människor emellanåt. Och när man väl gör det, träffar folk alltså, går det bäst utan mobilen i näven.

Hur som helst sitter jag en hel del framför skärmar. Nästan varje dag börjar med kaffe och lite bloggande, något jag trivs gott med.

I apparnas tid

Idag vet alla vad en "app" är. Applikation är det väl ingen som säger men jag tror att den förkortade formen, "app" måste ha kommit in på topplistan över mest använda ord. Ingen någorlunda uppdaterad mobilanvändare har missat "apparnas" betydelse. Klicka och magi sker. Klicka och livet leker. Undrar, om det finns någon "app" för att hantera "appar". Det gör det förstås.

Hustrun, som från början såg med stor skepsis på allt vad datorer och mobiltelefoner heter, har bytt spår på senare år. Hon har nu blivit en hejare på att hitta nya "appar" till mobilen och "padden". Det finns "appar" för många ändamål. Vissa kostar en slant, andra är gratis. Vissa är användbara och t.o.m. väldigt nyttiga, andra är mer för lek och nöje eller t.o.m. fullständigt onödiga. Jag har faktiskt hittat några "appar" själv också. Det gäller ju, åtminstone i våra datorer, att klicka på "appen" med ett stort A på och leta bland tusentals olika.

Exempel på vettiga och bra "appar" är Swish, Kivra, Mobilt bankid, Google maps och "kommunikationsappar" till olika myndigheter, företag och nättjänster. En utmärkt och för mig ny "app'' är Transportstyrelsens "Mina fordon", som förenklar de vanligaste frågorna och ärendena rörande fordon enormt.

Hustrun har laddat ner en ny "app", som hon kan använda för att identifiera alla överflygningar och få detaljer om destinationer, start- och landningstider m.m. Jag klarar att avstå från den "appen". En kompis visade mig en ny "musikapp", som jag faktiskt laddade ner men ännu inte använt. När man vill ta reda på, vad det är för musik man hör någonstans ifrån (det gäller inte levande musik, tror jag), är det bara att låta mobilen lyssna och trycka på "appen", så får man genast alla uppgifter, som behövs, för att hitta musiken.

O.s.v.

Mobiler, datorer, mobiler

I "storfamiljen" har vi länge haft ett sorts "chatroom" på nätet. Det invaderas ständigt av personer, kvinnor, som vill inleda chat-konversationer med oss eller i varje fall med mig. Frågan om prestationer och motprestationer tas försiktigtvis inte upp. Varje gång något nytt förslag dyker upp, måste man trycka på olika knappar för att bli av med det. Tröttsamt. Det är tydligen en intressant affärsidé för prostituerade eller deras hallickar det där med att ta sig in i andras privata nätverk och föreslå samtalsterapi.

Det finns gott om mer direkta inviter. Här är några exempel, som jag fått med e-post nyligen: Lonely girl looking for boyfriend, ArabianBeauties, Looking for love in all the right places. Sexinviter är det gott om. Det är som vanligt och inviterna tycks inte vara åldersdiskriminerande. Allvarligt talat, hur många napp kan de få på sexmejl till folk, som är över 70? Eller vet de inte? Skickas erbjudanden bara på måfå till alla mejladresser man kommit över?

Annan skräppost strömmar också in i datorerna. Jag har utgjutit mig om det tidigare här på bloggen. De obligatoriska meddelandena om bitcointillfällen eller om saldon på något konto eller något paket på ingång, bara man klickar o.s.v., får väl alla. Eftersom strömmen av sådana meddelanden inte avtar utan tilltar, får man gissa att det någonstans för några lönar sig. Då och då går väl någon stackars "sucker", någonstans på något blufferbjudande.

När jag rensade senast, tog jag också bort en massa spammeddelanden, som min dator förtjänstfullt redan sorterat in på den särskilda sidan, som helt enkelt kallas "skräp". Bland dem fanns ett halvdussin från samma avsändare, en förhoppningsfull kvinna, åtminstone till namnet, som varje gång angav att, om jag trodde meddelandet var spam, skräp alltså, skulle jag kontakta henne via e-post. Strax såg jag ett liknande meddelande att om jag vill anmäla misstanke om spam, skulle jag bara klicka på en angiven adress och ange "mina detaljer".

Man kan vara glad åt kontakterna med omvärlden och då får man väl leva med lite nackdelar också. Det klarar man. Ett av alla tekniska framsteg, som vid sidan av datorerna och internet fått stort, ja gigantiskt genomslag, är mobiltelefonerna. Allt fler har övergivit de gamla "landline-telefonerna". Vid ett besök i storsta'n igår åkte jag tunnelbana och jag kan säga att, kanske inte alla, men ett stort flertal av resenärerna ägnade tiden på perronger och i tågen åt sina mobiltelefoner, till synes helt obekymrade av omvärlden.

Numera är man via mobilen nåbar överallt och hela tiden för alla, som kan få tag på ens nummer. Men alla uppskattar inte det nya sättet lika mycket. Jag har en kamrat, som inte riktigt jublar över sin mobil som andra. Han har en men han tar aldrig med den utanför hemmet. Han har en men den är uråldrig och i verklig mening bara just en mobiltelefon och inte en liten sofistikerad dator för all världens olika kommunikationer. Han kan inte läsa nyheter, mejla, messa, betala räkningar, ta emot pengar, samla appar, spela spel eller göra någonting med sin mobil utom att just tala i telefon. Han framhärdar, vi får se hur länge.

Ja, ja alla måste få markera och obstruera på sitt sätt och jag måste säga att jag har förståelse för det, även om just jag inte markerar på just det sättet mot just mobiltelefonin. Min mobiltelefon är supermodern och har obegripligt många funktioner, av vilka jag kan hantera bara ett fåtal. Men tappar men den i golvet, vilket jag just gjort, går den lätt sönder trots skyddshölje. Man får väl ta mössan i hand, skrapa med foten och försöka få försäkringsbolaget att hjälpa till, antagligen förgäves. Min mobil fungerar än så länge men tänk om den slutar med det, hur ska det då gå?

Hur man än vänder sig...

... har man rumpan bak (gammalt djungelordspråk).

Modern som man är (försöker vara?), har man inte bara en dator, utan även en laptop, en läsplatta och en mobiltelefon. På de olika datorerna laddar men ner många program och många "appar". En hel del av dem är lika på flera av apparaterna men inte alls alla. Ja, ni hör själva, det här inlägget skulle kunna bli hur långt som helst. Men det blir det inte, för just nu ska jag bara uppehålla mig vid lösenord. Lösenord och säkerhet. Väldigt många program och appar kräver att man ska ha ett användarnamn och ett lösenord för att kunna använda dem, för att "logga in". Avsikten är att skydda oss mot nätbedragare, hackare och robotar. När man väl vill använda någon av alla nätets möjligheter, gäller det alltså att veta, hur man ska komma förbi de där första hindren med lösenord för respektive dator och rätt användarnamn och korrekt lösenord för de program man ska använda. Men vem kan komma ihåg SlA3!uy5, som är koden till den stationära datorn eller wx42R%Dk17, som är det omöjliga lösenordet till bankkontona? Ooops, jag kanske inte skulle ha skrivit dem här.

Användarnamnet skapar oftast inga problem. Vanligen använder man den egna mejladressen eller det egna mobiltelefonnumret. Men det kan bli problem med program, som kräver att man kan kundnummer eller liknande utantill. Med lösenordet är det mycket värre eller kanske man ska säga bättre. Man får höra och lära sig att man ska ha olika lösenord för allt, att inget lösenord får vara något personligt eller lättgissat eller ens något som betyder något, att alla lösenord bör innehålla minst åtta tecken, både stora och små bokstäver och siffror och tecken. Aha, lätt som en plätt att fatta och enkelt att fixa ett lösenord. Men sådana "korrekta" lösenord är omöjliga att memorera, inte bara för en 72-åring som mig utan för alla. Så fort man skapat ett nytt lösenord, har man glömt det och då talar jag bara om ett lösenord. Om man inte skriver upp det alltså. Då kommer man på idén att spara alla lösenord man skapar i datorn eller i alla datorerna. Man kan väl alltid ordna ett hemligt, digitalt dokument, som är döpt till något som ingen hackare kan gissa eller hur? Nääej, det ska man inte. Man står inför ett olösligt problem. Gör man rätt, kommer man inte in i sina datorer och program med rimliga ansträngningar. Gör man fel, blir man bestulen, utlämnad och lurad in på bara kroppen.

Men man skaffar sig så småningom ett "modus operandi", som går att leva med och som innehåller flera men inte alla genvägar till en rimlig lösenordshantering. Vilken? Det säger jag inte. Förstås, för då måste jag ju hitta på något nytt sätt.

"Storfiskare" från landbacken

Vi vaknade i morse till en fin vårdag ute i Stockholms skärgård. För egentligen är det väl vår fortfarande, även om kylan till slut gav med sig. Våren exploderar för fullt och igår kunde man redan börja tala om försommar. Idag är det fortfarande varmt men lite molnigare och det ska bli strömmingsfiske. Vännerna vet rätt plats för sådant. Strömming är gott! Inlagd strömming, strömmingslåda, sotare, det finns mycket gott att göra av den. Minns från förra strömmingsfisket för några år sedan, hur vi håvade in strömming med hjälp av revar med flera krokar. Fisktillgången verkade obegränsad. Lite obehagligt var det för en blödig pappersvändare som mig att snabbt få loss fiskarna från krokarna men hjälpen var nära och utdelningen var fantastisk. Vi hoppas på detsamma idag och ska undersöka saken närmare alldeles snart. Vi när en lätt oro för att vi är lite väl tidigt ute.

Ett annat fiskarminne från samma område, var inte lika märkvärdigt, när det gällde avkastningen. Vi skulle fiska sik på höstkanten och lade ut några nät. Fångsten blev en enda sik. Vi hade inte förstått att siken i Skärgården i praktiken tagit slut. Ungefär som torsken. Både sik och torsk fick man ju förr i världen i samma mängder som strömmingen. Jag spar slutsatserna av det och beundrar i stället denna vackra skärgårdsmorgon i nuet.

Tog nyss en fin bild av utsikten från den tjusiga veranda jag sitter på och tänkte lägga in den här. Tänkte mejla den till mig själv men det blev stopp p.g.a. trassel med lösenord för Google. Lösenordet hade ändrats (av mig faktiskt igår p.g.a. trassel med lösenord) och jag måste ange ett nytt, d.v.s. ändra igen. Ändra igen är inte lätt, för Google vill inte acceptera tidigare lösenord, som är de enda man kommer ihåg och Google har synpunkter även på nya förslag, för att de inte är "starka" nog. Sedan, när Google frågar igen vid den sjunde ändringsförsöket, har man glömt, vilket det var man haft senast och vilket det fjärde nya man hittade på var. Och till slut är man redo att slänga både mobil och dator i väggen. Jag höll mig. Om bilden någon gång kommer fram, så återkommer jag med den.

Med hjälp av hustruns mobil och ett annat googlekonto dök bilden upp.

Skärmsjuka

Varje dag nu för tiden tittar vi på våra skärmar, särskilt de små skärmarna på mobiler, de flesta "smart phones" och läsplattor men också på de lite större datorerna. Det är mycket som ska tittas på. Arbetsuppgifter för många, letande efter information, bankärenden, sociala media och annat kontaktsökande, underhållning och mycket annat. Det finns säkert undersökningar som visar, hur många timmar om dagen vi ägnar åt att glo på skärmar och det är lika skönt att slippa höra resultatet. Redan i tv's ungdom oroades vissa för konsekvenserna av överdrivet skärmtittande. Några oroade sig för att att det skulle leda till en fyrkantig syn på världen. De skulle bara ha vetat vad som väntade.

Då och då tittar vi på större skärmar, ibland riktigt stora skärmar, som på bio, antingen de ägs av svenska bolag, amerikanska eller kinesiska. För vår personliga del har biobesöken blivit allt färre med åren. Det har väl med, alla småskärmar att göra men följer antagligen också med åldern. I vårt fall beror det också på att vi bor på landet. Men, om just det är ett problem, så är det ett problem som går att lösa. Stockholm är trots allt inte särskilt avlägset och i Nyköping är bio- och filmutbudet utmärkt.

Valda delar av storfamiljen kom iväg på en stockholmsbio häromdagen och såg Manchester by the sea. Mycket folk, små salonger, popcorn överallt är tidens melodi på bio sedan länge. Filmen var bra, klart sevärd. Den var något så ovanligt som en amerikansk film med socialrealism och i ganska långsamt men tilltalande tempo. Huvudpersonen spelades av en Affleck, men en annan en den man sett förut. Han var bra men emellanåt lite väl nollställd. Av en händelse blev det ett biobesök till snart efter det förra. Nu blev den utvalda filmen Lion, en sorglig historia om barns utsatta situation i Indien. En del hemska bilder med övergivna barn, en del hjärteknipande scener, vackra människor, en del yta men en fin grundton. Nu ser jag fram emot att se Jag, Daniel Blake av Ken Loach. Den har fått fantastiska recensioner. Det finns också en tysk film, som verkar kul, Min pappa Toni Erdmann. Det finns förresten flera svenska filmer jag vill se också, som Jätten, Min faster i Sarajevo, Flickan, mamman och demonerna och Yarden. Det får bli bio lite oftare framöver.

Från bio till tv-tittande. Numera har nästan alla tv-apparater med stora, fina, platta skärmar, fint ljud och massor av finesser. Många har s.k. smartteve, som kan visa även "playkanaler" och betalkanaler och annat, oavsett hur tv-antennen ser ut men förutsatt att man har wifi hemma. Vi ägnar oss åt Netflix, där det finns mycket amerikansk b-film men också kul serier och då och då någon bra film.

Nyhetsprogram står ofta och går hos oss. För egen del tittar jag gärna på sport. Det finns ett hyggligt utbud på natur- och faktaprogram. Vi undviker gärna alla spel- och lekprogram, som förekommer särskilt i TV4, en kanal som dessutom blir allt mer reklamindränkt. I SVT har vi nyligen sett ett par utmärkta diskussionsprogram, ledda av Erik Schüldt. Det har blivit kutym att visa deckare eller rysare på söndagkvällarna både i SVT och TV4. Vi tittar gärna på rysare på tv, både på söndags- och vardagskvällar men ju fler repriser, desto mindre intresse. Som många andra, tittar vi på SVTs nya, våldsamt uppskrivna, svenska serie, Innan vi dör. Den ska pågå i åtta veckor till, sammanlagt 10. Kanske håller den för det, kanske inte. Den är i alla fall spännande så här långt, tyvärr och som vanligt inom genren, med alldeles för mycket våld. Men den är välspelad och fint filmad.

Vinter och räkningar

Vintern låter höra av sig. Nordanvinden är iskall och otrevlig, snögloppet odrägligt. Kallt ute som fan, trots varma kläder. Det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder, försökte någon slå i en förr. Bullshit, säger jag och försöker låta tuff. Lite snö ligger kvar på marken men den smälter väl snart som vanligt så här års. Folk börjar sätta på vinterdäck på bilarna. Jag brukar vänta till framåt jul. Här nere i södra landet blir det ju aldrig vinter före jul, bortsett från några ovädersdagar. Förresten snöar det igen för tillfället, nu med riktiga, vita flingor.

Hundpromenaden är ett måste men annars är det bättre att sitta kvar inne sådana här dagar. Koka en kanna kaffe till. Titta på någon film eller tv-serie på någon betalkanal. Elda en brasa. Fundera på livet, det som är kvar av det.

Man kan roa sig med att betala några räkningar. Det går ju lätt nu för tiden med mobilt bankid. Det är bara det att jag hade två ikoner för det mobila bankid:t på mobilen och när jag tog bort det ena, försvann båda två. Bara att börja om. Ladda ner programmet och ikonen för mobilt bankid en gång till. Men när man ska använda den, behöver man be banken om ett nytt mobilt bankid. Försöker göra det men får reda på att jag först ska starta "mobila bankid-appen" (vilket uttryck), vilket visar sig omöjligt innan jag fått ett nytt lösenord till mitt nya bankid från banken, vilket jag inte kan få, förrän... und so weiter.

Blev tvungen att med mobilen kontakta bankens servicepersonal, vilket faktiskt är möjligt med lite tålamod. Nordea är som den är, en stor bank i nutid, utan kontanter, utan ränta på mina inlånade pengar och utan nåbara kontaktpersoner. Men man har en effektiv och kundvänlig service för tekniska detaljer, när man väl kommit fram till en serviceperson.

Hurra! Jag kan betala mina räkningar igen. Jag minns hur det var förr i världen. Man var tvungen att samla alla girolappar, fylla i betalningsordrar och gå till posten och köa i köer som blev längre och längre, ju närmare man kom ett månadsskifte. Nu finns knappast några postkontor längre och nu är det fråga om några knapptryckningar på tangentbordet i hemmavärmen framför datorn. Utvecklingen rusar framåt, särskilt om man ger katten i att radera ikoner på mobilen.

Nättroll och datarobotar

Demokratin är inte vad den varit. Datorerna håller på att förändra förutsättningarna. Läste nyss en artikel i tidningen om datarobotar som av ett par forskare anses skapa en femtedel av alla twittermeddelanden i den amerikanska valrörelsen. Betydelsen av datorer och sociala media har blivit mer och mer uppenbar även för politiker. I USA insåg den nu sittande presidenten det redan för åtta år sedan. Genom datorerna och sociala media sprids information blixtsnabbt till enorma mottagarskaror på nolltid.

Datarobotarna har blivit så sofistikerade att de kan twittra, vidaresända meddelanden, dela material, trycka på ”like”-knappar och blåsa upp antalet följare på de konton som är positiva till den kandidat dataroboten är programmerad att stödja, säger de två forskarna. De flesta har säkert råkat ut för uppmaningen på nätet från någon adress, där man är mån om säkerhet: För att fastställa att Du är en människa, var vänlig skriv in i rutan, ordet som anges här. Och så ser man ett ord som är återgivet på något förvrängt och ovanligt sätt. Ibland är de svårlästa och då misslyckas man i inloggningen och får inse att man kanske inte är riktigt så mänsklig som man borde vara.

Vi är många som svurit över onödiga eller olämpliga meddelanden via mejl eller sociala media. Försäljningskampanjer för det mesta och ibland värre. Ofta är priset för att ta emot all junk mail och skräpinformation att man vill använda någon funktion eller något verktyg på nätet, särskilt om man inte vill betala för användningen. Att skaffa sig tillgång till ett sådant verktyg brukar vara enkelt. Att sluta använda det är alltid betydligt svårare.

Här och där i världen vill makthavarna påverka budskapen till medborgarna mer påtagligt eller skaffa sig bättre kontroll över nätet med olika förbud, bestraffningar, tekniska begränsningar, anställda politrucker som agerar nättroll eller med just datarobotar.



Antagligen kommer det praktiska utövandet av rösträtt i länder, där man erkänner en sådan, att påverkas avsevärt. Bl.a. behöver anpassning ske av teknik för genomförande av röstning och upprätthållande av säkerhet, anonymitet m.m. och kontroll eller inte kontroll över informationsflöden inför och vid val. Kanske är det dags att tillsätta någon sorts kommission för att utreda och fundera över detta. Kanske finns det redan en sådan.

Eller så får man göra som andra, som har svårt att hänga med i utvecklingen, grabba tag i dödskallen och härma Hamlet: Ur led är tiden. Fast dödskallen är visst i en senare akt.

Datorer, pc:ar, mobiler, surfplattor, nätverk...

En smartphone måste man ju ha. Det kan ju ringa någon när som helst. Och lusten att googla något kan komma på hastigt. Och på tåget eller bussen kan man facebooka, messa, spela spel eller twittra. T.o.m. småbarn har smartphones nu för tiden. Man kan möta barnvagnar, där barnen sitter med smartphones i händerna. Undrar hur många procent av passagerarna på den genomsnittliga tunnelbanevagnen, som sitter och hänger med näsan över mobilen. 50 kanske.

En eller ett par datorer måste man ju också ha, t.ex. en stationär dator i kontorsrummet hemma och en laptop för användning utanför hemmet. Mångas arbete förutsätter datorstöd i hemmet och då kan det behövas fler, liksom i familjer med barn och unga som spelar datorspel. Jag vågar gissa att det finns ett par datorer i de allra flesta någorlunda välbärgade familjer. Det finns mycket man kan göra med datorerna, mejla, surfa, skapa dokument, spara foton, spela spel, se på film, skajpa, facebooka, blogga o.s.v.

Sedan ska det kanske till en pad också eller padda eller läsplatta eller vad de kallas. Paddan fyller kanske inte så många funktioner som inte redan finns i de andra datorerna, i alla fall inte några som jag förstått utom möjligen som en ersättning för gamla tidens tidningar och böcker av papper.

Alla vill kunna koppla upp sig till NÄTET, till andra, till varandra, till molnet. Telefonerandet sköter vi ambulerande, med mobilerna, som benämningen anger. Till alla andra datorer vill vi ha fibernät, som ansluter till bostaden. En del stackare måste fortfarande nöja sig med dataöverföring via telefonledningar eller med mobilt bredband, vilket fungerar bra på vissa håll, mindre bra på andra. För just oss gäller mobilt bredband, för till oss finns ingen fiberkabel, inte ens telefonledning faktiskt. Men det mobila fungerar bra här tack vare en mast på andra sidan sjön. Dessutom pågår en utbyggnad av fibernätet, som kanske möjliggör uppkoppling även här ute på vischan redan inom något år eller två.

Datorerna och robotarna har ännu inte försetts med eget tänkande, artificiell intelligens, som det kallas men utvecklingen går vidare. Undrar om det är någon som har en övergripande koll på riskerna med datoriseringen. Det skulle väl vara MSB då, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Det känns av någon anledning inte helt betryggande. Jag kanske ska använda en dator, det mobila bredbandet och det allt övergripande NÄTET titta lite närmare på MSBs hemsida.

Mer i rutan

En bil voltade i Skänninge. LHC förlorade i hockey mot Färjestad. Långa köer till barnpsykiatrin i Östergötland. Händer det mer där än här? Det händer numera aldrig något i Sörmland, som är värt morgonnyheter. Lokalnyheter är kanske inte världens mest spännande men för många spelar de stor roll. Sörmland bevärdigas inte längre med egna lokalnyheter. Inte i TV4, som lagt ner alla sina och inte i SVT heller. SVT har väl inte glömt Södermanland? Eller så är det bara fråga om, hur man riktar sin tv-antenn. Har för mig att någon förståsigpåare för några år sedan påstod att vår antenn är riktad åt norrköpingshållet, för att vi skulle få bättre bild.

Vår tv-antenn är en vanlig gammaldags antenn, som ser ut som sådana gjort - inte se'n eldkvarn brann men länge ändå, kanske i ett halvt sekel. En fördel är att den går att ha inomhus, på kallvinden. Vi har valt att inte ha någon parabol. Men vi kan se SVT, TV4 och TV6 och så har vi ju datorerna förstås och mobilt bredband. Med datorerna och en router, liten som en grytlapp, kan man se nyheter olika "playprogram" och Netflix, Youtube och ägna sig åt sociala media, blogga, mejla och lite av varje. Alla de där skärmnöjena ska väl räcka. Dessutom lär det redan nu vara klart att vi nästa år kommer att få fiberkabel i området. Mera input, fler förströelser, snabbare kommunikation.

Snart kan man sitta inne hela dagen och roa sig, snart behöver man inte gå ut i skogen, åka ut på sjön eller bara sitta ute och njuta av tranorna och det vackra höstvädret. Vad var det där nu för association? Man måste inte hitta motsättningar i allt. Både och är ofta ett roligare svar än varken eller.

Även multisar borde haja CSR

Det sägs att ett av världens största skattesmitarföretag, Apple, har tillgångar utomlands på motsvarande närmare två tusen miljarder kronor. Det är ett par, tre gånger så mycket pengar som den svenska statsbudgeten omsluter. Apples VD har redan yttrat sig omdömeslöst om EUs krav på att Apple ska betala en del av de skatter man borde ha betalat till irländska staten men enligt en konkurrensvidrig överenskommelse inte behövt betala. EUs krav avser mycket betydande belopp men vore inga problem för Apple att klara, om man ville göra rätt för sig. Men det vill man inte. Nu ska man i stället processa om saken och med någon sorts straffexpedition börja plocka hem sina tillgångar i utlandet, säger VD:n, som verkligen tycks mena att Apple är berättigat att göra sina miljardvinster utomlands utan att egentligen betala någon skatt alls. Inställningen är mossig. Allt fler bolag har insett vikten av en hyfsad CSR-inställning (Corporate Social Responsibility), ett samhällsansvar alltså, som även vinstdrivande företag bör ta. Det borde Apple och Apples VD ha insett för länge sedan.

Själv är jag en av dem som, trots höga priser, fallit för Apples hårdvaror, för tilltalande design och rimlig kvalitet. Vi har mac-datorer hemma och vi ringer med iphones. Men Apples agerande tilltalar inte. Även om jag varit nöjd med appledatorerna, känns det som man borde tänka om och börja leta efter en seriösare leverantör eller avvakta att Apple skaffar en vettigare ledning. Hoppas på att vi eller Apple hittar något i den vägen.