Kärnkraften är inte billig

Fick nyligen en artikel skickad till mig om vårt framtida energibehov. Artikeln, skriven av en Elsa Widding i något som kallas Det goda samhället, gick ut på att vi behöver kärnkraft och att de förnyelsebara energikällorna inte kommer att räcka till. Jag gissar att författaren oroade sig för att energibehovet inte utan kärnkraft skulle kunna tillfredsställas framöver med oförändrade levnadsvanor och med fortsatt ständig tillväxt. Jag såg inget om att artikelförfattaren direkt invände mot avvecklingen av de fossila energikällorna men mellan raderna anade jag en uppfattning att man skulle skynda långsamt med det. Jag har hört det förr. Huvudsaken är att tillväxten inte störs, så ordnar det sig med klimatet.

Är det då kärnkraften, som är x:et i ekvationen? Jag kliar mig i huvudet och undrar ibland, varför jag ogillar kärnkraften. De faktiska argumenten har med allmänfarlighet och lönsamhet att göra. De är kända av alla intresserade och dem behöver man inte tjata om i detalj. Jag kunde lägga till att lönsamhetsaspekten egentligen borde vara av stort intresse för alla kärnkraftskramare på den politiska högerkanten, som väl oftare än andra talar om lönsamhet, tillväxt och pekuniära för- och nackdelar. Men det lär bli jobbigt för alla att motivera kärnkraften, om den behöver jättelika ekonomiska subventioner för att kunna användas någorlunda säkert. Alltså, i den mån det finns mer kostnadseffektiva sätt att lösa energifrågorna än kärnkraft, så förlorar kärnkraften. Klart som korvspad. 

Men jag frågar mig fortfarande, varför jag känner ett så starkt motstånd mot kärnkraften. Det är nog inte lönsamhetsaspekten i första hand och även jag inser att kärnkraften har fördelen att den inte bidrar särskilt mycket till klimatproblemet. Noll i utsläpp från driften. För mig är det olycksrisken och oförmågan att finna vettiga lösningar för slutförvaring som väger tyngst. Jag kommer lite tragglande fram till att det också har med risken för spridning av kärnvapen att göra.

Jag tror att saken kommer att lösa sig automatiskt genom de ekonomiska förutsättningarna, alltså att det inte kommer att bli särskilt mycket ny kärnkraft. Åtminstone inte så länge tillräckliga säkerhetskraven både under drift och slutförvaring upprätthålls.

Elektrifiering

Varifrån ska elen komma? frågar sig Björn Gillberg i GP. Han kommer med flera frågor och invändningar mot framtida användning av el och biogas till alla nya bilar, som ska ersätta vår fyramiljonersflotta av fordon men, tyvärr, inga svar eller ens försök till svar. Utbyggnad av vattenkraften kommer inte att bli aktuell, säger han. Vind- och solkraft kan bidra men inte tillräckligt. Det skulle krävas si och så många kärnkraftreaktorer (som väl Gillberg inte gillar egentligen) för att producera all el, som alla elbilar kräver. Inga svar, som sagt från Gillberg. Han kanske inte har några men frågan är rimlig ändå.



Så mycket kan man väl ändå säga som vanlig, glad amatör att lösningen inte är att fortsätta konsumtionen av fossila bränslen ända in i kaklet för att travestera en just nu aktuell högerman. Teknisk utveckling och innovationer kanske löser en del. Men ingen vill andas om det förskräckliga. Ingen vill nämna att, om svårigheterna att ersätta fossila bränslen är oöverstigliga, måste det gå ut över konsumtionen på det ena eller andra sättet, kanske måste det också gå ut över tillväxten och ekonomin. Det är, något som i dagsläget verkar bortom det möjliga för de allra flesta av oss. Vi i Sverige gör av med naturresurser, som om vi hade fyra eller fem jordklot och vi inbillar oss att det går att fortsätta på det sättet. Återhållsamhet, neddragningar, besparingar, konsumtionsminskningar och rättvisare global fördelning är otänkbart och verkar rent av stå i strid med våra mänskliga drifter.

Mörkt ute, ljust ändå

Antalet ljus i och runt husen i närheten har ökat de senaste åren. Många vill ha stadigt ljus även hela nätterna och även när de inte är hemma. På udden mitt över sjön har antalet ständiga ljus fördubblats på bara några år. Inte för att de är jättemånga nu heller men ändå. Vi själva har ljuskänsliga automatiska lampor. som lyser upp runt hönshuset och carporten och t.o.m. ett ljus i växthuset men det tänder vi mer sporadiskt. Närmsta grannen uppe på kullen har några ständiga ljus. Grannarna uppe vid allmänna vägen har många ljus särskilt en som har massor av lampor, även slingor med olikfärgade lampor, inte bara vid jul utan alltid. Antalet ljus på vägen in till byn har också ökat, antalet hus också för den delen. För att inte tala om samhällena som är upplysta som julgranar dygnet runt. Det här är givetvis inte speciellt för oss på Ilandet eller runt Vängsö eller i Gnesta kommun eller i Sörmland. Det är likadant i hela landet och i många andra länder. Folk vill ha och kostar på sig fler och fler ljus. Elektriciteten har blivit billigare och överkomlig för många. Här hemma i Sverige har alla det varmt i sina hus. Vi kostar på oss att slösa med både ljus och energi. Vattenkraften flödar, om man vill låta vitsig. Vi har länge uppfattat olja, kol och kärnkraft som nyttiga, billiga och ändlösa resurser. Tänk så fel det kan bli.



När jag var liten, bodde min farmor i en ganska stor lägenhet, som till största delen var beckmörk, när det var mörkt ute. I en hörna i ett stort rum kunde farmor sitta och brodera eller läsa under en ensam och svag bordslampa. I övrigt var det svart under dygnets mörka delar. Vi barn blev allvarligt uppmanade att släcka lampor, så fort vi lämnade ett rum eller inte behövde ljuset längre. På den tiden hade ljuset ett pris och ett större värde. Nu finns det hur mycket ljus som helst runtomkring och nu har folk råd att omge sig med mängder av ljus och värme. Världen har blivit ljusare i watt räknat, om än inte på alla andra sätt. Och att det är ljusare på vissa håll än andra här på Jorden, behöver knappast ifrågasättas. Symbolik och metaforer lämnar jag därhän, åtminstone för tillfället. Klyftor finns överallt och de har en tendens att öka.

Jaha, det var måndagmorgonens dystopi. Snart ska det väl komma lite naturligt ljus in genom fönstren, även om det bara är slutet av januari ännu.

Vrooom!

Det har blivit poppis att klaga på elbilar, har jag sett på nätet och hört av amatörtyckare i radio. Vad ska det vara bra för? Kanske är det bara ett sätt att visa att man kan tänka i två led. Eftersom elektriciteten som en elbil drivs med kan vara fossil och eftersom det skapas klimatgaser vid batteritillverkningen, så är nog elbilar inte så bra i alla fall, går resonemanget. Och visst ska man ta sådant med i beräkningen. Och det skulle väl vägas in, om batteritillverkningen förstörde klimatet avsevärt mer än bensinmotortillverkningen, om det vore så. Men 10 000-kronorsfrågan är, om det är bättre med ett fordon, som kan drivas fossilfritt än ett som inte kan drivas fossilfritt? Hur svårt är det att svara på den frågan på en skala från ett till tio? Jag chansar med ja och tio, nej, jag menar ett.

Att vi måste göra något åt själva energiproduktionen och användningen av olika energikällor i största allmänhet är den stora frågan. Det ifrågasätter ingen numera. När det gäller bilarna, är ju också spännande alternativ med biogas och bränslecellsmotorer på gång. Och när det gäller flyget väntar vi sedan länge på ekonomiska styrmedel för att ändra res- och fraktbeteenden. Högre skatter på fossila bränslen skulle hjälpa till.

Egenproduktion av el

Om man vill ha solceller på sitt tak, har man en liten resa framför sig. Det finns en del man behöver kunna för att genomföra ett sådant projekt. Letar man på nätet, är den största delen av tillgänglig information den man får från företag, som vill sälja solcellsanläggningar. Alltså måste man ha kontakt med fler än ett sådant företag. Vår utgångspunkt är att vi bor i ett modernt hus med en bergvärmeanläggning och våra energikostnader är förhållandevis låga. För ett hus på 160 kvm kostar energin oss omkring tusen kronor i månaden, varav ungefär hälften avser hushållsel och hälften uppvärmning.

Det senaste halvåret eller så har jag fått någon sorts reklam från ett för mig okänt företag att, om jag skickar in uppgifter och ber om det, skulle jag få fyra offerter på en solcellsanläggning. Jag gjorde det och fick efter någon månad en offert. Den såg OK ut. Jag svaradeför en tid sedan och föreslog en diskussion om en del tekniska frågor. Sedan dess har jag inte hört något. Orsakerna till det klena utfallet kan jag bara gissa om. Kanske är just min förfrågan mindre intressant, för att jag frågat om en rätt liten anläggning. Kanske är branschen så "het" att leverantörer inte har tid. Kanske är företaget som erbjöd sig att samla in offerter inte tillräckligt effektivt eller proffsigt.

I stället har jag nu en dialog med ett företag i branschen, som jag själv tillfrågat tidigare och som hört av sig igen. Det ska bli intressant att se, hur det går med den kontakten. Vi ska träffas om en stund för att titta på husets mera exakta placering, taklutning, väderstreck, ekonomin och lite annat.

När det gäller pengarna och chansen att räkna hem ett solcellsprojekt, finns flera mer eller mindre osäkra faktorer att räkna med. De faktiska förutsättningarna och det erbjudna priset är väl det, som är någorlunda säkert. De ska vägas mot, hur mycket energi anläggningen kommer att generera och därmed reducera våra elräkningar. Produktionsvolymen beror på en rad bedömda faktorer framöver, framförallt elprisutveckling och hur mycket sol, som kommer att stråla på vårt tak och som det kan tillgodogöra sig. Det beror på takets läge och lutning men givetvis också på faktiskt antal soltimmar. Det finns hyfsat statistiskt underlag får sådana bedömningar. Säljföretaget säger att man vet ganska säkert, hur stor del av maxvolymen för en anläggning, som går att få ut med de enskilda förutsättningarna. Hittills låter det som ungefär 90 % i vårt fall men jag får nog strax veta mer.

Under tiden har jag kontaktat länsstyrelsen för att höra om chanserna att få statligt bidrag till en solcellsanläggning. Ett sådant kan i bästa fall reducera kostnaden med 20 %. Om man får något. Det är någon sorts "först till kvarn", som gäller. Bidraget är utformat så att länsstyrelsen , trots vänliga försök av en kunnig tjänsteperson, inte kan svara på frågan, om man kommer att få bidrag. Man kan inte ens uppskatta sannolikheten. Vi vet inte, hur stor tilldelning det blir i år och inte nästa år heller. Vi vet inte, om det går att få bidrag i ett enskilt fall. Det beror på tilldelning till vårt län, hur många som söker och för hur dyra anläggningar. Vår rekommendation är att söka så snart som möjligt. För att söka behöver man många fakta, t.ex. exakt taklutning, azimut, kostnader hit och dit och en massa annat. Det gäller att inte göra det alltför lätt för folk.

Alltså finns en del osäkra faktorer inför ett beslut att skaffa en solcellsanläggning. Som köpare vill man förstås hellre veta än gissa en någorlunda säker avskrivningstid. Att sluträkningen även för en mindre anläggning (som i bästa fall kommer att producera omkring 6 000 kwh om året) kommer att överstiga hundra tusen, är troligt. Ändå tror jag att solcellerna har blivit billigare med tiden. Jag återkommer i ärendet här på bloggen.

Framåt i natten

För en tid sedan såg jag från motorvägen en stor "solcellspark" utanför Västerås. Den ser tekniskt avancerad ut med möjligheter till fjärrstyrning av stativ o.s.v. Det lär vara kommunen som står bakom anläggningen. Det gillar vi. Det känns som min hemläxa att ta reda på fakta om investeringen, utfallet, användningen etc.

I förrgår körde vi till Eskilstuna och nu hade en "solcellspark" dykt upp där också, längs motorvägen, en bit hitom första avfarten. Hundratals solcellspaneler. Kanske såg den här anläggningen lite enklare ut men där var den. Jag har inte hunnit ta reda på, vem som byggt men gissar att det är kommunen och även i det här fallet står en faktakoll på önskelistan.

Jag råkar veta att båda dessa kommuner visat intresse även för vindkraft. Det gäller förstås att välja projekt för energiomställningen och att pröva sig fram men lika viktigt är än så länge inställningen, intresset, nyfikenheten och symbolvärdet av allt det.

Det går framåt med det förnybara, oavsett vad SD och övriga högerpartier säger och tycker.

Rökridå

Ibland är de där politikerna bara för mycket. Näringsminister Damberg kommer just nu med en nyhet om att regeringen ger Naturvårdsverket och Sveriges Geologiska Undersökningar i uppdrag att se över hanteringen av gruvavfall. Han fick gräva länge i lådorna för att hitta något positivt att matcha Vattenfallskatastrofen med brunkolet med. Avfallshanteringen i gruvor var det han kunde hitta.

Damberg rubricerar uppdraget Sverige ska bli föregångsland inom hållbar gruvnäring. Det är självklart att avslutad gruvverksamhet inte ska överlämna en skadad miljö eller ekonomiska åtaganden till framtida medborgare, säger han samtidigt som han förbereder ett godkännande av Vattenfalls tyska brunkolsplaner.
- Magstarkt! sa' Bill
- Magstarkt, var ordet sa' Bull

Stoppa vansinnet!

... skrev tre tydliga och kunniga miljöprofiler, Naomi Klein, Bill McKibben och Johan Rockström, i ett debattinlägg igår i SvD. De kritiserar Vattenfalls beslut att sälja ut sin brunkolsverksamhet mycket hårt. Det är lätt att förstå budskapet och att hålla med. I den svenska politiska debatten har V och MP samma uppfattning som de tre men MP har lyckats hamna mellanhand ännu en gång. I valrörelsen var budskapet klart. Lägg ner, sälj inte! Hoppas partiet kan stå fast vid det, även om det leder till regeringskris.

Vattenfalls styrelse är till för att se till att bolaget tjänar pengar. Visserligen har man inte varit särskilt framgångsrik med det de senaste åren men man kan inte förvänta sig av en bolagsstyrelse att den ska bortse från bolagets vinstintressen. Däremot borde det vara ett ägarintresse att medverka till begränsningar av klimatproblemet. Ägardirektiven är tydliga när det gäller anpassning av verksamheten till hållbar energi men styrelsen har inte tolkat det som att ägarna faktiskt uppdragit åt dem att fatta kostsamma beslut om nedläggning av en omfattande verksamhet. För det är just det som svenska folkets Vattenfall borde göra. Lägga ner, alltså. Tyvärr har väl styrelsen rätt i att den, utan tydliga direktiv om annat, måste se till pengarna före klimatet, så här skulle behövas politiskt ledarskap. Ett typiskt exempel på just det. Kommer Löfvén & co att leva upp till det kravet? Nej, tyvärr, kan jag inte tänka mig det. Har MP någon möjlighet att påverka regeringen åt rätt håll? Knappast.

Men regeringen borde lägga sig i. Lägg ner och betala! För planeten är det värt det. Sverige har råd.

Jobbigt för MP

Jag såg nyligen den s.k. förtroendebarometern, där ett opinionsundersökningsinstitut (28 bokstäver, puh) redovisar svenskarnas förtroende eller bristande förtroende för organisationer, företag, institutioner, politiska partier m.m. En del resultat är överraskande, andra inte. Att bara var tionde tillfrågad har förtroende för Expressen, som därmed intar en jumboplats, tror jag inte någon förvånas över. Aftonbladet har en marginellt bättre siffra. Av riksdagspartierna ligger SD sämst till men både MP och KD ligger bland de 10 sämsta, alla kategorier. Inte så förvånande det heller. Personligen beklagar jag, som flera gånger förut, att inte fler människor sätter större värde på politik för planeten, haven, växter, djur och människors lika värde och att man alls kan reflektera på att hellre rösta på SD eller KD än på MP.

Situationen i MP är turbulent efter bleka insatser från språkrören och framförallt efter svängningen i flyktingfrågan. Meningsmotsättningarna är skarpa och opinionssiffrorna usla. Helt nyligen har diskussionen om det tyska brunkolet tagit fart igen, i varje fall inom MP. Röster höjs för att Vattenfall inte ska sälja av dessa “tillgångar” för fortsatt drift. Det är lätt att hålla med. Det enda rätta är att inte sälja brunkolsverksamheten utan att avveckla den i egen regi snarast möjligt. Det är uträknat, hur många miljoner ton koldioxid, som man i så fall skulle kunna hindra från att hamna i atmosfären men jag minns just nu inte annat om talen än att de är mycket, mycket stora. Har svenska folket råd med det? Ja, det har vi. I alla fall lika mycket som att betala mångdubbelt mer för tidigare Vattenfalledningens dåliga affärer.

Energipolitik är inte ett enskilt vinstintresse

Pekka Lundmark, nej han är inte en av världens främsta hockeymålvakter genom tiderna, han är vd för Fortum och har synpunkter på energipolitiken, läste jag i tidningen i morse. Hockeymålisen har ett i i stället för ett u i efternamnet. Pekka Lundmark tycker att alla statliga subventioner till förnybara energikällor ska tas bort. Varför man hoppar på förnybara energikällor, när man är chef för ett energibolag, kan man fundera på. Energiföretag om några borde ha intresse av långsiktig energi. Fortum lär investera i vågkraft men jag känner inte närmare till omfattningen eller allvaret i satsningen. Från Fortum uppges att man investerar stort i förnybart och att två tredjedelar av den energi man tillhandahåller är koldioxidfri. Det troliga skälet till att Lundmark klagar på stöd till förnybart och på effektskatten för kärnkraft, är nog ändå att Fortums lönsamhet beror alldeles för mycket på intäkter från fossila, icke förnybara energikällor. Man må väl förstå att en vd för ett jätteföretag i vår kvartalsekonomi har en kortsiktig inställning i största allmänhet. Ju mer klimatproblem stör bolagets vinststrävanden, desto svårare blir det för ledningen att prioritera klimatproblemen. Ägare kräver hög avkastning nu inte sedan eller rättare sagt både nu och sedan. Själv tillåter jag mig att ta Lundmarks budskap med en rejäl nypa salt. Omställningen till förnybart är inte längre ett val för det enskilda företaget utan ett måste för oss alla. Sedan är det bara frågan om tidsplanering och finansiering.

Ungefär 150 miljoner...

...kilometer bort från Jorden ligger Solen. Kosmiskt sett är det nära och den energi Solen strålar ut räcker till en massa bra saker. Solenergin är på frammarsch och det är hög tid. Är det något Jorden har gott om, är det solenergi. När det nu finns möjligheter att använda solenergin på ett lite bättre sätt än förut, är det rimligt att vi gör just det. Solceller har blivit billigare och snart kanske EU fattar att det är lite bakfram att lägga strafftullar på utomeuropeiska solceller. Och snart kanske t.o.m. svenska politikers stöd till solenergin förbättras.

I Marocko, som hittills importerat så gott som all energi, sådan som genererats av fossila källor, byggs en av världens största solkraftanläggningar. Den kommer att ha en kapacitet på bortåt 600 MW. Hur många gigawatt eller terawatt anläggningen kan producera varje år, hur många hushåll den kan underhålla med el o.s.v., vet jag inte. Sifferexercisen runt olika energikällor är ibland svårare att begripa än den som världens länder ägnar sig åt för att ange sina klimatåtaganden inför mötet i Paris. Men tanken att utnyttja solenergin, särskilt i ökenområden, är svår att argumentera emot.

Är det något annat jorden har gott om, är det väte, d.v.s. förutsatt att de militära lustarna kan kontrolleras och vätet används för fredliga ändamål. Det gäller f.ö. det mesta. Makthungriga politiker och militärer skulle väl kunna skapa livsfarliga vapen med hjälp av solkraft också. Men utvecklingen av vätgasdrivna fordon lovar gott. Läste någonstans att sådana fordon redan finns och redan börjat marknadsföras. Att driva fordon, som släpper ut noll klimatgaser, är också en tanke man har svårt att ogilla. Om fordonen dessutom i princip drivs med vatten, blir det hela riktigt roligt, även om det inte verkar alldeles enkelt att göra vätgas av vatten.

Under tiden har enligt revisionsbyrån PWC sambandet mellan ekonomisk tillväxt och utsläpp av växthusgaser försvagats men ännu inte upphört. Ett delmål för globala klimatambitioner är att detta samband upphör, alltså att tillväxt förekommer utan att utsläppen ökar. Tydligen går utvecklingen för att nå detta delmål åt rätt håll. Man använder ett mått, som kallas koldioxidintensitet (mängden växthusgaser som släpps ut per BNP-dollar). Enligt PWC behöver intensiteten minska med 3 % (lite mer än den faktiska siffran för 2014) för att klimatmål, som länderna ställt upp inför Parismötet, ska nås och med drygt dubbelt så mycket för att 2-%-målet ska kunna nås.

Mycket återstår alltså men det kanske ändå finns en strimma av hopp för att barnbarnen ska kunna leva på en hyggligt beboelig planet. Vi får se, vad det totas ihop i Paris till att börja med.

Plats för pessimism

Det bollas friskt med de enorma kostnader för skattebetalarna man ser för sig, om Vattenfall skulle besluta sig för att inte utnyttja sina brunkolstillgångar, vare sig genom drift eller avyttring. Ju längre till höger på den politiska skalan, desto högre belopp förutses. Någon säger 20 miljarder, en annan tiotals miljarder och en tredje 40 miljarder kronor. Ibland menas förlust vid utebliven försäljning, ibland avvecklingskostnader, ibland båda. Tyvärr är väl den här frågan mest av akademiskt intresse. Som vanligt kommer ekonomin att prioriteras på miljöns bekostnad. Miljöpartiet kämpar för tillfället i en stark politisk motvind i största allmänhet, så även i denna fråga. Alla fem högerpartierna kommer helt klart att kräva en försäljning, något av dem kanske t.o.m. fortsatt drift inom Vattenfall. Även S kommer sannolikt att vara för en försäljning. Hur som helst och tyvärr för klimatet, lär brunkolen komma att eldas upp.

Kol, brunkol eller ingen kol

Ska Vattenfall avveckla sin brunkolsverksamhet eller inte? De allra flesta verkar numera vara ense om att Vattenfall ska det. Sedan kan man undra, varför bolaget köpt på sig den här verksamheten från början men det kan kanske skjutas åt sidan för tillfället. Frågan är i stället, hur en avveckling ska gå till. För Vattenfall som aktiebolag är det naturligt att man gör det på ett så lönsamt sätt som möjligt. Det blir jobbigt för en styrelse att börja bedriva miljöpolitik och avstå från intäkter, som en försäljning av brunkolsverksamheten skulle kunna ge. Miljöpolitiskt vore det en höjdare att avveckla så mycket kolgruveverksamhet som möjligt på sådant sätt att den helt enkelt inte fortsätter. Säljer man den, kommer den att bedrivas av någon annan och släppa ut lika mycket koldioxid som om Vattenfall fortsatte i egen regi. Men det är politik det och Tyskland måste ha energi på det ena eller andra sättet. Att bolaget Vattenfall enligt sina ägardirektiv ska ligga i framkant av utveckling och drift av förnybara energikällor, betyder inte att bolaget har direktiv att göra dåliga affärer. Man kunde tro annat, om man bara tittade på Nuon-affären. Men, nej, vi kan inte förvänta oss att Vattenfalls styrelse beslutar att lägga ner brunkolsverksamheten utan att sälja den.

Vad blir slutsatsen av det här då? Den blir att politiker, som tycker att man inte ska främja kolkraften, får verka för att finansiera en lösning i den riktningen. Vilket parti i Sverige är det som brukar ta ansvar för sådana frågor? Just det, det är Miljöpartiet. MP sitter i regeringen och bör ha möjligheter att driva den här frågan hårdare än någonsin tidigare. Vi får höra, vad de kommer fram till i helgen. Det är ingen idé att hoppas på högerpartierna eller på att S kommer att ta något initiativ. Så det är bara att hoppas på MP. Men det kommer att kosta. Skattebetalarna kommer att gå miste om hela köpeskillingen för Vattenfalls brunkolsverksamhet. Det kan man väl tycka att det är värt men det måste upp på bordet. Jag för min del vet inte ens vad den verksamheten skulle vara värd vid en avyttring. Men Sverige kan göra en insats här.

Miljardrullningen fortsätter

En moderat politiker, Lars Hjälmered, som jag inte hört talas om förut, skyller på regeringen för att Vattenfall måste skriva ned tillgångar med kanske 60 miljarder kronor och därmed även i år göra en gigantisk förlust. Nog är det lite magstarkt av en moderat politiker att inte låtsas om att hans parti haft ansvaret för Vattenfall i nästan ett decennium och att hans partikamrater stått bakom Sveriges genom tiderna sämsta företagsförvärv, Nuon. Visserligen förnekade både Borg och Reinfeldt ihärdigt att de kände till affären, när den gjordes men det är nog bara de mest blåögda moderaterna, som tror på det.

Noun lär förorsaka en ytterligare nedskrivning i år på 15 miljarder, en fjärdedel av Vattenfalls uppskattade nedskrivningsbehov. En annan fjärdedel avser dyra kärnkraftverk. Det är inte lätt att förstå, hur Hjälmered menar att S- och MP-regeringen på ett styvt halvår skulle ha lyckats skapa ett nedskrivningsbehov avseende kärnreaktor på 15 miljarder, som hans eget parti haft två mandatperioder på sig att ordna.

Hälften av de 60 miljarderna avser Vattenfalls brunkolsverksamhet. Den är ett dilemma för Vattenfall, som ska vara ledande med förnybara energikällor. Det är sannolikt för tidigt att beräkna nedskrivningsbehovet. Det skulle nog kunna bli ännu större. Det beror ju på, vad man gör med brunkolen. Om man bara skulle se till klimatnyttan, vore det bästa att varken driva eller sälja den verksamheten. Men det ses sällan till bara klimatnyttan som bekant. Och det vore svårt att tänka sig att styrelsen i ett svenskt aktiebolag med öppna ögon skulle fatta ett beslut, som ekonomiskt skadar det bolag man ansvarar för med så enorma belopp. Hur skulle det ansvaret se ut? Nej klimatpolitiken måste nog skötas av politiker inte av styrelseproffs och direktörer Tyvärr, kan man ju säga, för politikerna kommer inte att våga fatta ett miljövänligt beslut i den här frågan. Så i dragkampen mellan Mammon och Tellus, kommer det som vanligt att bli Mammon som vinner. Eller vann, kan man säga, för roten till det onda för just Vattenfall var förvärven av dessa verksamheter.

Billig olja

Intressant det där med oljepriset. Det har sjunkit med mer än 50 % på senaste tiden. Samtidigt har bensinen blivit billigare. Men inte lika mycket billigare. Bensinpriset var 15 kr tidigare och är nu 12 kr med lite avrundningar. Det har alltså bara sjunkit med så där 20 %. Mellanskillnaden går till oljeindustrin och mellanhänder. Oljan kommer förstås att bli dyrare igen och bensinen också. Men är det någon som tror att bensinpriserna bara stiger till 15 kr igen, när oljepriset stiger till samma nivå, som den var före nedgången? Nej, då kommer vi att hamna på ett mycket högre bensinpris än så, typ 20-25 kr. Logik? Nej, marknadskrafter. Konsumenterna kan påverka genom att välja bort oljan/bensinen så mycket som möjligt. Om politikerna hjälper till lite mer, går det fortare att ställa om till förnybara energikällor.

Gäller EU-parlamentets beslut?

Läste i Sörmlands Nyheter i helgen om svenska EU-politikers syn på klimatfrågan. Nio svenska partier representeras i europaparlamentet och ställer upp i EU-valet. Bara ett av de borgerliga partierna, C, svarar rakt på SNs klimatfråga att man står bakom parlamentets beslut att föreslå 40 % utsläppsminskningar, 40 % energieffektivisering och 30 % förnybar energi, ett förslag som behöver bekräftas på nytt efter valet. Två partier, KD och FP, svarar inte alls. De vet kanske inte, vad de ska svara. SD är emot alla klimatmål, tills hela världen är med. De rödgröna står bakom parlamentets beslut. Slutsatsen för en vanlig väljare, som anser att EU-parlamentets beslutade klimatmål är rimliga, måste bli att inte rösta på något högerparti i EU-valet. Ju längre ut till höger om den politiska mittfåran ett parti är, desto mindre förståelse har man för miljö- och klimatfrågor.

Laddhybrid

Numera kör jag en s.k. laddhybrid, en bil med både bensin- och elmotor, som både laddar upp sig själv under gång och kan laddas via vanliga eluttaget. Låter fiffigt, va? Det är det väl också. Man får onekligen en skön känsla, när man nästan ljudlöst glider fram utan att någon bensin används alls. Så är det, om man åker korta sträckor, mindre än fyra mil så där. Gör man ofta det, har man större nytta av en sådan här bil. Vid längre sträckor med växelvis användning av motorerna (datorstyrd förstås) blir bensinförbrukningen visserligen måttlig men inte superlåg. Det blir väl runt en halvliter milen, om man kör försiktigt. De siffror man använder för räckvidd och bensinförbrukning, när man vill sälja sina bilar., är som vanligt glädjesiffror. Utom när det gäller inköpspriset. Motorjournalister säger att det kostar 100 000 kr extra, om man vill ha en laddhybrid och det stämmer. Det blir svårt att tjäna igen under bilens livslängd. En fördel med den här bilen är att man har åtta års garanti på allt inklusive batterierna och återvinning av dem.

Att Gnesta kommun försett sin hittills enda laddstolpe med ett uttag, som de flesta inte kan använda, är lite korkat men gör inte just mig så mycket. Batterierna räcker både in till byn och tillbaka, vilket är de flesta resor vi gör.

Mitsubishi Outlander PHEV heter den modell jag valt. Det finns fler men, såvitt jag vet, ingen annan med fyrhjulsdrift och dragkrok.

Förnybart behövs

En upprörd dunkerbo, sommarstugeägare antar jag, värnade om örnarna i en insändare i Sörmlands Nyheter igår. Insändaren menar att vindkraften håller på att ta död på örnarna. Han anser också att vindkraften utarmar djurlivet och avfolkar bygder utan att producera någon ström att tala om. Det må vara att vissa anläggningar skadar vissa enskilda intressen men det gäller verkligen inte bara vindkraft. Det gäller vägar, fabriker, flyg, kraftledningar och mycket annat. Ibland behöver gemensamma intressen prioriteras framför enskilda. Men påståendena om att vindkraften orsakar utarmning av djurliv och avfolkning av landsbygden är gripna ur luften och allmänt tyckande, liksom att ingen energi genereras. Jag rekommenderar insändaren att släcka ljuset på lördag kl. halv nio och tänka efter.

Jordens timme

På lördag är det Earth hour igen. Att släcka alla elektriska ljus under en timme är inte svaret på jordens klimatproblem. Det är ingen som tror det. Men det är en symbolhandling, som kan öka medvetenheten om och kanske skapa en känsla av gemenskap runt en av vår tids största utmaningar. Då och då har jag träffat på, människor som fnyser åt Earth hour och menar att det är bara trams som inte hjälper alls o.s.v. Varför några har den inställningen, kan man spekulera om men strunt i det. Strunta i dem, släck ljusen på lördag kväll och visa att vi vill vara försiktiga med vår jord och dess resurser! Det gäller oss själva och det gäller framförallt våra barn och deras barn.

Halv nio på lördag kväll var det. En timme med stearinljus och brasa, för dem som har en.

Motstånd

Efter mycket om och men och efter en motion som legat till sig i mer än en mandatperiod, har politikerna i Gnesta äntligen ordnat en laddstolpe för elbilar. En laddstolpe. Men man måste ju börja någonstans. Den står på parkeringsplatsen vid Gnesta Strand. Med samma takt framöver kommer kommunen att vara försedd med knappt 20 laddstolpar vid nästa sekelskifte men kanske kan man hoppas på kortare betänketider för nästa stolpe och nästa.

Igår skulle jag för första gången försöka ladda batterierna inne i byn. Jag backade den nya laddhybriden till stolpen och drog fram den långa sladden. Men det blev tyvärr ingen uppladdning. Kommunen har försett sin laddstolpe med ett eluttag, som inte passar för en vanlig stickpropp. Eftersom min bil är försedd med en vanlig stickpropp (vilket är det enklaste och bästa och vilket jag tror att de flesta elbilar och laddhybrider är), gick det inte att ansluta till kommunens fina stolpe. Lätt fixat, tänkte jag, det är bara att fixa en adapter. Men det var ingen bagatell, visade det sig. Adapter gick inte att få tag på men en extra sladd med anpassad stickpropp kunde jag köpa. Till detta sofistikerade uttag kostar en sådan sladd mellan fyra och fem tusen kronor. Efter lite matematiska utsvävningar har jag kommit fram till att jag behöver betydligt längre än till kommande sekelskifte för att med hjälp av kommunens laddstolpe få en sådan investering att gå ihop. Sedan kanske man skaffar sladden ändå men det är en annan sak.

Så till frågan om, varför kommunen valt en anslutning på sin enda laddstolpe, som vanligt folk inte kan använda och som man säger är den typ Vattenfall tillhandahåller. Är det för att man är orolig för att kreti och pleti med vanliga elkablar ska stjäla ström från stolpen? En mer konspiratorisk tanke är att kommunen räknat ut att, om ingen eller bara få kan använda laddstolpen, blir det ingen ytterligare efterfrågan på laddstolpar och då slipper man sätta upp fler stolpar. Nej, så illa är det säkert inte men visst har det varit ett motstånd mot laddstolparna. Det finns en massa motstånd mot vindkraft också, liksom mot andra förnybara energikällor. Hoppas det finns någon annan kommuninvånare, som råkar ha rätt stickpropp så att laddstolpen kan vara till någon nytta. Tyvärr vågar jag påstå att den chansen är liten.