Världen och morgonkaffet

Läser om oroshärdar lite varstans i världen. I Hongkong och Iran bubblar det av hat och av missnöje med maktfullkomliga och repressiva regeringar. I Bolivia gör högerkrafter sig gällande efter Morales långa styre, som han själv ville göra längre än han hade bort. Kriget i Syrien fortsätter men senaste tiden har det hörts lite mindre därifrån än på länge. Erdogan slog till mot kurderna och gav IS lite ny livsluft. Vem ville det? Ryssar och Assad stärker sig under tiden. Iranska mullor blandar sig även i konflikter i Jemen, Libanon, Irak och Afghanistan men de har tillfälligtvis fått annat att oroa sig för på hemmaplan. Trump sitter hemma och twittrar lögner och halvsanningar. Hans fokus är ofta på muren mot Mexico, men han lär inte riktigt ha förstått i vilken stat den byggs. Kanske är han lite oroad i alla fall av riksrättsdiskussionen. Tänk om den kunde leda till att han åtminstone inte blir omvald, så att USA kan ta sig in på vettigare vägar, när det gäller både murar, miljö och klimat. Världen skulle vara betjänt av att USA kommer tillbaka med en någorlunda vettig ledare. I Kina smider man säkert ränker om, hur man ska bete sig för att integrera Hongkong fullt ut. Under tiden har man hunnit utmana yttrandefriheten i Sverige genom att lägga sig i frågan om Svenska Pens pris till Gui Minhai och ljuga vidare om denne oppositionelle författare. 

Små tankar på måndagmorgonen om den stora världen. Det verkar inte hjälpa så särskilt mycket. Nej, nu får det bli kaffe och fram på förmiddagen en visit på Vårdcentralen för blodprov.

Sandlåda

Ibland förundrar jag mig mer än annars över nyheterna om, vad som pågår i storpolitiken. Det verkar för närvarande finnas fler världsledare än vanligt med omättlig makthunger men väldigt lite vett. Irans ledare kallar den amerikanska ledningen för mentalt handikappad, USAs president talar om utplåning av motståndaren. Nivån på de verbala utfallen mellan parterna är på sådan sandlådenivå, att fröken borde gripa in och ta ovännerna i kalufsen. Ett avgörande problem är ju att det inte finns någon fröken i den här sandlådan. Däremot kan man tänka sig andra stridstuppar, som vädrar morgonluft och som med viss iver väntar just utanför lådkanten. FN räcker inte till för bråkmakare, som anser att de tjänar mer - makt och/eller pengar - på själva bråket än på att söka efter rimliga sätt för samexistens.

Den amerikanske presidenten har dragit igång sin omvalskampanj i mycket god tid, läste jag. Han ska väl nu med jämna mellanrum släppa ut nyheter om "deals", som han själv anser att han lyckats med eller som han enligt egen mening kommer att lyckas med. Allt kan köpas med dollar, verkar vara ett vanligt resonemang i den nuvarande amerikanska ledningen. Man hotar och lovar, lovar och hotar med mer eller mindre dollar i olika sammanhang. I bakgrunden backas de olika hoten och löftena upp med världens största krigsmakt. Just nu är det presidentens måg (?), vars mandat verkar mycket oklart, som ska försöka lösa palestinafrågan med en finansiell uppgörelse, som den som ska köpas inte vill veta av, inte de som ska betala heller, såvitt jag förstod. Det lär bli ett svårt uppdrag att lyckas med.

Lite av varje

Läste i DN att man i Vancouver, Canada, hittat 14 människofötter under de senaste tio åren. Enstaka fötter alltså, från 14 olika personer, utan vidhängande kroppar men en del med sko på. Vilken nyhet! Inga matchande fötter nummer två från de frånvarande kropparna har tydligen hittats. Ett märkligt fenomen, kan man tycka, som lämnar plats för fantasier. Är det nyhetstorka eller…?

Theresa May och Englands högerkrafter kämpar vidare för att komma ifrån Europa på bästa möjliga sätt. Många hoppas nog på att det ska misslyckas, så att det blir en ny folkomröstning om Storbritanniens deltagande i EU. Men inte mycket talar för det just nu. Utträdet kommer att stå UK dyrt på många sätt. Hur i all världen kunde de rösta för ett utträde? För många av oss var det nästan lika otroligt som att Trump blev president.

Ett trevligare ämne än fötter och brexit, är Lucia. Vi har här hemma i brasans sken och med de snöklädda fälten utanför fönstren fått lyssna på alla välkända luciasånger, alla utom Staffan var en stalledräng. Vacker körmusik i Kungsholmens kyrka, då och då med söta och gripande inlägg från små barn. Fint och stämningsfullt.



Och en annan god nyhet på luciamorgonen var onekligen att demokraten Jones slog ut republikanen, trumpskyddslingen och ärkekonservative Moore i senatsvalet i Alabama, USA.

Klurigare av svenskor än amerikaner

Läste en spännande artikel i SvD om Åsa Wikforss, professor i teoretisk filosofi, och Emma Frans, journalist och författare, som båda har tankar om faktaresistens, "bekräftelsebias" och sådant, som har med motsättningen mellan tyckande och vetenskap att göra. Mycket intressant i tider, när "fake news" och "alternativa fakta" är tillrop, som allt fler makthavare tar till.

Faktaresistens, att man känner motstånd mot fakta och vetenskapliga rön för att i stället prioritera det man tycker och känner, är en fara i sig. Och nu för tiden kan vem som helst få stöd för vad som helst på nätet. Alla stolligheter finns därute. Då gäller det i ännu högre grad att hålla sig till beprövad vetenskap. kompetens och fakta, snarare än till klyschor från charlataner och politiska "begagnade bilhandlare".

Emma Frans skriver i sin nya bok om facktermerna ”haloeffekten”, ”bluffsyndromet” och ”bekräftelse-bias”. Den sistnämnda använder hon mest, säger hon, när hon talar om den växande faktaresistensen.

Ett intressant citat, som en av dessa kloka kvinnor gillar, är "post-sanning är pre-fascism". Det ligger mycket i det, fast jag har glömt vem som sade det från början.

En makthavare, som ingen kommer att minnas som en stor man, är Trumps energiminister, texasrepublikanen Rick Perry. Han bryr sig inte om fakta och vetenskap utan tycker, som han blir tillsagd. Perry har uttalat sig om Jordens stora behov av fossila energikällor, såg jag i en inspelad sekvens från CNN (tror jag). Perry framhöll att fossila energikällor är nyttiga i länder, där det är ont om elektricitet. Det är inte bara det att flickor kan slippa läsa i ljuset av öppen eld, menade han, utan också att elljus från fossila energikällor skapar ljus och därmed bidrar till att förhindra sexuella övergrepp. Vilken nivå! Var i all världen har den ministern fått det han säger från? Chefen kanske. Jag kan inget om Perrys kopplingar till olje- och kolindustrierna men jag kan gissa.

Ungefär samtidigt träffar hans chef Kinas statsledning och ger kineserna ett varmt erkännande (great credit) för att de utnyttjat USA i orättvisa handelsrelationer och gjort det i den egna befolkningens intresse. Samma agerande av Kina, som han för inte länge sedan kallade rape.

Oj, oj.

Högerextrema nättroll

Rykten om ryska försök att påverka val i såväl USA och Storbritannien som i Frankrike, har florerat en tid. Ryssland skulle ha intresse av att stödja nationalistiska kandidater som Trump, May och Le Pen och motarbeta konkurrenterna Clinton, Corbyn och Macron, Det sägs att det förekommit hackarattacker och falska massmeddelanden i sociala media. Det sägs att Putin sanktionerat attackerna, vilket skulle bero på att han vill heja på högerextremister runt om världen, antagligen i tron att det gagnar ryska intressen med populister, som uttalar uttalar större stöd för Ryssland än andra politiker.

Ingen vet väl säkert, hur det ligger till med allt det här och, i den mån det är sant, vet väl ingen heller, hur det hade sett ut utan rysstrollens "hjälp". Macron hade ju vunnit i alla fall men hade Trump förlorat och hade engelsmännen röstat på att stanna i EU? Jag tillåter mig att gissa att den här typen av propaganda haft en underordnad betydelse i just dessa exempel men kraften i informationsflödena på nätet är ingen idé att förneka. Den kommer inte att minska framöver.

Den nye franske presidenten heter inte Le Pen och det är för väl det. Hennes höga siffror förskräcker tillräckligt ändå. Massor av reportrar och kommentatorer förser oss med information och synpunkter på varför Macron vann, hur han vann, utmaningen i kommande parlamentsval, vad han ska göra o.s.v. Vad som vore viktigast av allt är om Macrons framgång möjligen, kanske, eventuellt kan innebära en sorts vändning av trenden med alltmer högerextremism och nationalism, i Frankrike och kanske till och med i andra länder. Chansen är i alla fall större än den varit, om Le Pen vunnit.

Cirkus President

Det amerikanska presidentvalskampanjen är emellanåt ett löjeväckande spektakel. Den pågående kampanjen verkar värre än någonsin. Kandidaterna är båda i pensionsåldern, runt 70, vilket för all del inte måste göra kampanjen till ett spektakel. En av kandidaterna är en affärsman, med uselt eller inget omdöme, skumma åsikter och ett förflutet i dokusåpor och egendomliga affärer, som sluggar vilt för att komma riktigt nära köttgrytorna. Den andra är en kvinna från den etablerade, politiska eliten och med goda relationer till fossilintressen, som kämpar för att försöka övertyga amerikanska vita män om att rivalen är just den han är. Bara det faktum att Clinton är kvinna, är sannolikt hennes största hinder. Jämfört med hennes kön, är affärerna i Benghazi och med vissa e-postmeddelanden rena småsakerna som hinder, även om trumplägret tjatar om dem. Clintons påstås också ständigt ha svårigheter att vinna folkligt förtroende, också det i sig ett hinder.

Hursomhelst är pajkastningen i full gång. Det senaste i Cirkus President är frågan om kandidaternas hälsa. Eftersom Clinton drabbats av en lunginflammation, något som motståndarlägret omedelbart börjat använda som slagträ i kampanjen, har hon nu informerat allmänheten i detalj om sin hälsa med hjälp av ett läkarintyg. Följaktligen är även Trump om om att framhålla sin manlighet och sin goda hälsa.

Trump har höga siffror i opinionsundersökningar, obegripligt tycker jag, och om han, mot förmodan, skulle bli vald till president, har världen anledning att hålla andan. Som alla andra republikanska kandidater är han klimatförnekare, så miljöfrågorna skulle, liksom frihandelsavtal, hamna i en mörk garderob. Trump bygger sitt vildsinta kampanjande på nationalism, rasism, fritt vapeninnehav och andra amerikanska egenheter. Frågan är hur långt han skulle gå, om han blev vald. USA och världen vore bättre platser, om den frågan förblev obesvarad.

Högt betyg i fel ämne

Al-Assad, den syriske potentaten, som man hör talas om i nyhetsmedia mest varenda dag nu för tiden. Han vill verkligen inte släppa greppet. Putin ser till att han inte behöver det. Hur nöjd kan al-Assad vara på en skala från ett till tio med det han åstadkommit, bortsett från en egen förmögenhet, som säkert är ansenlig.

Al-Assad har verkligen legat i. Han har lett sitt land till elände och krig, ett krig som pågått i snart sex år. Al-Assad-regeringen bedriver ett fruktansvärt inbördeskrig, som ödelägger hela landet. För säkerhets skull använder regeringstrupperna emellanåt kemiska vapen. Al-Assad har sett till att hela Syrien blivit ett slagfält och ett av de länder i världen, som flest människor flytt från. Förödelsen i landet är katastrofal. Mer än en kvarts miljon människor har dödats i kriget. En förfärande stor andel av dem är civila. Städer och byar är ruiner. Olika folkgrupper ställs ständigt mot varandra. Över halva landets befolkning har tvingats lämna sina hem. Redan för ett år sedan beräknades 12 miljoner syrier vara på flykt, drygt hälften av dem inom landet och resten i andra länder, främst, Jordanien, Libanon och Turkiet.

Så, vad blir betyget, hur högt upp på skalan når al-Assad? Svaret är ingenstans. Han kommer inte ens in på listan. För att hans bedrifter ska kunna mätas, måste frågan omformuleras, t.ex. till: Hur mycket krig, död och elände anser du att al-Assad förorsakat sitt folk på en skala o.s.v.? Då kan han komma upp i en riktigt hög siffra. Jag skulle säga nära en tia.

Vadå, är ämnet för hemskt för att uttrycka sig så här lättsinnigt eller t.o.m. raljant om? Tja, det stämmer väl på sätt och vis men en fånig metafor som kontrast kanske kan understryka den avsky man känner för det, som pågår och pågått så länge i Syrien.

De högsta herrarna tycks i alla fall just ha hittat någon form för en vapenvila, hör man på nyheterna. De måste väl ha tumme med de tunga intressenterna Saudiarabien och Iran. Vi får se, om det blir någon vapenvila och hur länge den i så fall håller.

De håller på fortfarande

Vid ett besök i Berlin bekräftades minnet av en fräsch och grön stad. Berlinarna cyklar mycket, mycket mer än vi. Vi får väl skylla lite på vädret men det är en kulturfråga också. Speciellt är det med cykelbanorna, som här och där delar trottoarerna med fotgängare. Det gäller att se upp, för det verkar cyklisterna själva inte göra.

En liten bit av muren finns kvar på ett "gedenkstätte". Bara en sådan sak att för mindre än ett sekel sedan bestämde sig politrucker i världen för att människor inte fick gå över gatan längre i den här staden. Bättre då, tyckte man, att bygga en mur och skjuta ihjäl dem som eventuellt lyckades klättra över. Det låter som historia men är inte bara det. Orban, Netanyahu, Putin och andra håller på fortfarande. Just nu gäller det miljontals flyktingar på väg från sitt eget land, där al Assad bombat sin befolkning i åratal och där IS gjort saken ännu mer outhärdlig. Och där Putin nu bestämt sig för att hjälpa till, inte med att ta emot flyktingar utan med att skicka in trupper. Nya murar och nya stängsel.

Vi som har fötts i länder, där makthavarna inte byggt murar och och satt upp taggtråd, kan skatta oss lyckliga. Vi borde inte låta de andra ta över, de där som propagerar för mer nationalism, hårda gränser, stopp för rörlighet och kalla handen till flyktingar. De där som går framåt överallt i Europa men som förhoppningsvis fått lite mothugg av den lille stackars, Alan, vars död ändå på ett tragiskt sätt kan ha haft en betydelse för opinionen.

Att Tyskland sticker ut som det land som tar emot flest flyktingar, kanske 800 000 i år, är hoppfullt på något sätt och lite begripligt. Men de där andra håller på och nu, när 11 eller 12 miljoner syrier är på flykt, har danska regeringen just bestämt att i sin nåd ta emot 1 000 flyktingar men bara om man samtidigt vidtar kraftfulla åtgärder för att hindra flyktingströmmarna. I Storbritannien låter det ungefär likadant. I Norge också men inte riktigt lika illa. Ett antal östeuropeiska länder motsätter sig aktivt en balanserad fördelning av flyktingmottagandet inom EU.

Höjden av fräckhet

I Ryssland ägnar man sig åt militärparader på klassiskt sovjetmanér. Tanks och kanoner, flyg och soldater som sprätter med benen. En rent ut sagt förfärlig uppvisning i bortåt en och en halv timme. En glorifiering av militärmakt, som vi alla skulle må bättre av att slippa och som borde höra hemma i tidigare sedel. Den ryske ledaren har ganska nyligen sett till att hans land ockuperat en stor del av ett annat självständigt land efter att först ha blåljugit om den ryska inblandningen i invasionen och sedan ordna ett fullständig löjlig parodi på en folkomröstning. Nu uttalar sig Putin så här under militärparaden i Moskva enligt DN: Världens ledare respekterade folkrätten (han refererade här till andra världskriget, min anm.). Men på senare tid har vissa börjat strunta i den, de vill ha en unipolär värld. Det är mycket illa för stabiliteten.

Hyckleri är ingen dygd.

Read my lips

Rysslands ledning hävdar numera att kriget i Ukraina är Sveriges fel, läste jag i tidningen häromdagen. Man menar att Ryssland, som ju enligt sin egen propaganda absolut inte deltar i kriget, måste försvara sig mot Sveriges och andra västländers försök att flytta fram positionerna i Ukraina. I propagandan finns utrymme för hur tossiga påståenden som helst. Makthavare som ljuger mer eller mindre genomskinligt är vardagsmat. Rysslands ledning medger numera att man annekterat Krim. Det vore lite jobbigt att fortsätta att förneka. Nu ser man stolt ut, när man beskriver, hur man kom fram till beslutet att helt enkelt stjäla land från en annan stat. Vid andra världskrigets utbrott förklarade tyskarna: Seit sieben uhr schiessen wir zurück. Man skyllde helt enkelt på polackerna. Människans förmåga att hitta undanflykter och syndabockar är väl utvecklad. Makthavares fäbless för dolda agendor och propaganda också.

Nu ska han ut i rymden igen

President Putin har USA-komplex. Nu vill han starta ett rymdprogram tillsammans med övriga BRIC-länder, läste jag i tidningen. Det blir jobbigt med finansieringen, kan man tro. Då gäller det att Ryssland har råd att betala för både för krig och rymd. Det har Putin knappast resurser till med en ekonomi i fritt fall och samtidigt expansiva krigsambitioner. Han och han, Ryssland menar man ju ändå än så länge, även om jag tror att själve Putin och hans närmaste omgivning har lite svårt att hålla reda på de olika pengapåsarna. Men kanske är han affärsman, Putin, även för Rysslands del och bara ute efter att få medfinansiärer. Ukraina börjar bli dyrt. Man vågar väl inte hoppas att han måste välja och då väljer rymden framför Ukraina.

Dags för påtryckningar

Vår nya regering går nu vidare med palestinafrågan. Bra. Oppositionen klagar och hänvisar till praxis. Det lär knappast finnas någon praxis, som talar om hur palestinierna ska bete sig för att få ett eget land utan israeliska ockupanter och bosättare och utan blockader och ständiga övergrepp av den fullständigt överlägsna israeliska krigsmakten. Varför den svenska oppositionen egentligen har den inställning man har, kan man fundera på. Skälet är knappast diplomatiska formaliteter. Snarare är det fråga om att ta Israels parti, därför att USA gör det. Kanske känner man också att man måste säga nej för att försvara den inställning man haft hittills.

Men det är verkligen dags att sätta press på parterna för att nå en överenskommelse, att pröva alla möjligheter att nå fred. Det borde vara uppenbart för de allra flesta. Palestinaproblemet är en varböld i hela Mellanöstern och har varit det mycket länge. Eftersom USA inte gör något, borde FN agera. En överenskommelse skulle sannolikt ändå behöva övervakas av FN. Sverige är ett litet land men ett erkännande av Palestina har ett symbolvärde. Det visar både israeliska, brittiska och andras reaktioner på nyheten om den svenska inställningen.

Russofobi

Ryssarna börjar låta desperata. Inte bra. De har börjat hota Finland öppet med tal om krigsfara och hemskheter för att stoppa Finland från att gå med i NATO. Hoten riktar sig tydligen mot Sverige också, som anses ha rysskräck, mest i hela världen tydligen. Undra på det. Det ryska agerandet är inte lätt att förstå. Sverige samarbetar redan med NATO och om ett närmande ska ske, lär ryssarnas öppna eller förtäckta hot, snarare skynda på det än motsatsen. Putins närmaste rådgivare Markov uttalar sig, enligt vad DN återger, obalanserat, svepande och okunnigt, när han påstår att svenskar och finnar med sin russofobi riskerar att starta ett tredje världskrig. Ett rysligt hot. Han häver ur sig att svenskar och finnar ser på ryssar som nazisterna såg på judar. Det är häpnadsväckande att en person med den ställningen tillåts yttra sig så obalanserat på ryska regeringens vägnar.

Smutsigt spel

Ryssland hotar att stänga av gasleveranserna till Ukraina och därmed till flera eu-länder. Man vill ha motsvarande 34 miljarder kronor för redan levererad gas, som enligt Gazproom blivit dubbelt så dyr under krisen i Ukraina. Det är visserligen väntat att ryssarna ska spela ut det här kortet men frågan är om det är ett trumfkort. Det liknar mer en riktig lanka. Ryssarna lär behöva pengarna för sin gas minst lika mycket som eu-länder behöver rysk gas. Ju mer ryssarna trasslar och schackrar med sin gas, desto snabbare lär kunderna se sig om efter annan energiförsörjning. Leverantörer man inte litar på, byter man ut.

Läste i tidningen om ett ryskt resonemang, som gick ut på att det tidigare gaspriset till Ukraina var rabatterat som en sorts “hyra” för flottbasen på Krim. Nu är Krim ryskt. Man behöver inte betala hyra för en flottbas på eget territorium. Alltså, sedan man annekterat Krim, kan man ensidigt höja gaspriset för Ukraina. Resonemanget tyder på rena skurkmentaliteten och det är svårt att tro att den högsta ryska ledningen resonerar på detta vis. Mycket pengar vill man tydligen ha i alla fall.

Att påstå att spelet om Ukraina är renhårigt, vore som att säga att fusk inte förekom i pokerspel i vilda västern. Putin har uppträtt på ett sätt som gjort att stora delar av omvärlden tappat det förtroende man möjligen haft för honom. Man kan undra, vilka roller som spelats bakom kulisserna av andra, av oligarker, av enskilda eu-länder eller EU gemensamt eller amerikanerna. Bluffarna haglar runt spelbordet. Sanktioner, motsanktioner, trupprörelser, förklädda soldater, retorik, frysta miljarder, desinformation. Insatserna är stora. När ryssarna vill ha 34 miljarder, varav 13 miljarder på måndag, säger någon tysk minister att de måste få något, kanske några hundra miljoner.

Kineserna sitter nöjda och räknar med framtida nytta av det ryska predikamentet. Just nu kan även amerikanerna sitta lugnt och titta på. De behöver ingen gas. De har en fin hand i just den här delen av spelet. De har mycket pengar, även om det mesta är lånat. Kanske fantiserar de om att Ryssland ska blanda sig ännu mer aktivt i inbördeskriget i Ukraina, i förvissningen om att det bara kommer att försvaga Ryssland.

Polariseringen i världen har blivit tydligare. Ingen bryr sig egentligen om folket i Ukraina.

En norgehistoria

Nya idéer bättre lösningar, säger Norges nya regeringsparti och blivande statsminister Solberg. En slogan som betyder absolut ingenting. Ännu så länge har jag hört enbart plattityder och floskler från det hållet men jag får medge att jag inte hört särskilt mycket. Det blåser högervindar i broderlandet precis som det gjort här ganska länge. Där blåser inga gröna vindar, inte en fläkt ens. I det nya stortinget kommer det enligt DN att finnas ett enda grönt mandat, ett av 169. Miljöfrågorna väger inte tungt för norrmännen. Kanske har det med oljan att göra. Fyra förlorade år i Norge för miljö och klimat, lär det bli. Den nyvalda norska borgerligheten, kommer knappast att bry sig mer om sådana frågor än den svenska motsvarigheten gjort i sju år.

Stepdans för Obama

Media svämmas över av rapporter om Obama och hans besök i Stockholm idag. Så och så mycket säkerhet, så många tons bagage, utrustningen i "the Beast", trafikproblem, avstängningar, dagordningen för samtal med statsministern (har inte noterat om den "medelstora hunden med storhundsattityden", utrikesministern alltså, ska få vara med). När man läser om kärnvapenlådan, JAS-patrullering, beväpnade amerikaner i Stockholm, blodbank ombord och antalet personer i entouraget, ligger tankar om storhetsvansinne och paranoia nära till hands. Undrar hur funderingarna bakom kärnvapenlådan egentligen ser ut. Han måste kunna starta ett kärnvapenkrig, även om han är bortrest. Typ. Får kineser, ryssar, perser eller nordkoreaner reda på att lådan är hemma men presidenten borta, kanske de utnyttjar situationen och går till anfall.

Vad ska han då göra här, Obama? Man ska väl tala om syrienfrågan kanske men knappast om USAs övervakning av hela världen. På frågor om vad man ska tala med Obama om i en tv-intervju, svarade handelsministern att man vill få bekräftat att USA har sin positiva inställning till frihandelsavtal. Hon blev svarslös, då intervjuaren frågade om man inte redan vet svaret på den frågan. Man kan undra, varför han egentligen kommer hit och varför så många gillar att han gör det. Jo, jo, han verkar ju vara en trevlig kille men ändå.

PS. Och nu, lite senare på förmiddagen, kan jag läsa i en jättestor rubrik, som DNs huvudnyhet på nätet, att Obamas plan befinner sig i svenskt luftrum och att krypskyttar tagit plats på Arlandas tak.

PS 2. En halvtimme senare är den stora rubriken: Obama landar. Vi får hoppas att det går bra.

Rysligt

Det är tydligen svårt att veta, vilken sida som ligger bakom användningen av kemiska vapen i Syrien, bl.a. vid den senaste fruktansvärda massakern. Ett uppenbart krigsbrott, som självklart borde undersökas och helst leda till att ansvariga ställs inför rätta. Men det finns två länder som motsätter sig att saken undersöks närmare, Kina och Ryssland. Kina och Ryssland stöder den totalitära Assad-regimen. I Kina och Ryssland vet eller befarar man tydligen att det är regimen som gjort sig skyldig till brottet. Varför skulle man annars motsätta sig en opartisk inspektion? Om man i Kina och Ryssland tror att det är oppositionen som ligger bakom användningen av kemiska vapen, borde man välkomna en ordentlig utredning med öppna armar. Det storpolitiska maktspelet är som vanligt ett smutsigt hantverk. Förresten kan man undra, vem som tillverkat och vem som tillhandahållit de kemiska vapnen.

Storm i vattenglaset

ESC (Eurovision Song Contest) har blivit en stor sak. Det är inte bara populär underhållning utan även politik på högsta nivå. Den ryske utrikesministern är missnöjd med, hur en gammal sovjetrepublik röstat i årets tävling. Ryssland fick inga poäng alls av Azerbadjan och det anser Lavrov, enligt DN, vara en skandal som inte kommer att gå obesvarad. Brösttoner kallas det visst. Det antyds från azerisk sida att man är oklar över, hur detta gått till. Våra egna aningslösa toppolitiker har mycket att lära, när de hummar sig vidare genom schlagers och riksdagsdebatter.

Tala om grannsämja

I Nordkorea hotar man med krig, därför att det i Sydkorea, nära gränsen satts upp en jättelik julgran som kan ses långt in i Nordkorea. En oacceptabel provokation, sägs det i Nordkorea och jag skakar på huvudet för mig själv. Det vore väl ändå någon sorts rekord, om en julgran skulle bli en krigsutlösande faktor. Sätter ni upp en julgran till, kommer vi att skicka våra nya långdistansrobotar på er. Hänger ni glitter i granen, blir det kärnvapenattack. Typ. “Incidenten” säger något om den mentala nivån på ledarskiktet i Nordkorea. Sedan kan man faktiskt undra över, hur mogna och förnuftiga sydkoreanerna är, som monterat upp granen vid gränsen. Koreanernas agerande kan få nästan vilken grannfejd som helst att framstå som ursäktlig.

Tvivelaktiga stormakter

Det gäller för stormakterna att positionera sig i världen. Det kan ske mer eller mindre smakligt. Till de mer smaklösa hör Kina med “sitt” Nordkorea och USA med “sitt” Israel. Stormaktspolitik är inte vacker. Det har den väl aldrig varit, inte nu, inte när de europeiska stormakterna krigade och erövrade som värst och inte heller under den epok, då svenska kungar krigade som mest. I min ungdom, det kalla krigets dagar, kände man oro för det hotfulla Sovjetunionen och dess maktambitioner. Kina hade inte hunnit bli det stora hotet ännu. USA trodde man på som en frihetsbevarare, en tilltro som, milt uttryckt, blivit naggad i kanten sedan dess. På den tiden fanns ett aktivt motstånd mot kärnvapen, trots att länder som Iran, Nordkorea, Pakistan och Israel då inte var i närheten av att ha tillgång till kärnvapen. Nordkorea, där folket svälter, har eller kan mycket snart ha egna kärnvapen. Israel, som ockuperar och bygger murar, har det redan, sägs det. Det är svårt att känna sig trygg med stormakter, som stöder sådana länders förberedelser för kärnvapenkrig men där samma stormakter vägrar att delta i nödvändiga miljö- och klimatansträngningar.