Vad skulle vi göra utan nätet?

Utan nätet skulle vi stå oss slätt i en massa avseenden. Det skulle bli bekymmer med pengar, mat, kommunikationer, kunskap och en massa annat. Men nu finns det ju, nätet, någonstans därute i cyberrymden, ovanför allt, åtkomligt för alla som av sina makthavare tillåts komma åt det. Om det lät som en religiös underton där, så var det faktiskt inte avsett.

Det finns mycket att göra på nätet nu för tiden. Vem kan ha missat det? De flesta verkar göra det mesta på nätet med mobilerna. Själv gör jag det mesta på min dator, som är en rätt fantastisk maskin. I dagens läge vill varje person, som vill tas på allvar på nätet, ha en “smartphone”, en padda (typ, läsplatta) och en “desktop” eller “laptop” Men nu ska jag inte fastna i prylsnack. Oavsett vilken dator, vilket märke, vilken sort, teknik, storlek och prestanda, är det ju informationen och innehållet i allt det där som svävar i cyberspace, som man vill åt. Fast det är klart att det är bekvämt, om det går snabbt och då är vi utlämnade till ett annat gäng leverantörer.

Som pensionär är man förstås inte lika insatt i och vaken för alla nya programvaror, appar, cybermedia och nättjänster. Men jag tycker själv att jag är hyfsat med. Och jag har ju tid att hålla på. I jobbet och för det egna företaget spelade datorerna en stor roll, då det begav sig. Jag minns tiden, då all bokföring sköttes manuellt på stora ark och långa listor, då man dikterade det som skulle skrivas på band, fick hjälp att skriva ut det på skrivmaskiner, som så småningom blev tillräckligt moderna för att ha en raderingsfunktion (som fungerade så där) och med karbonpapper för kopiorna och då all post gick med snigelposten utom brandkårsutryckningar, då man kunde använda telex. Men det fanns faktiskt telefoner. O.s.v. Det var då det. Under större delen av yrkeslivet hade jag senare mycket stor glädje av datorerna, nätet och mobiltjänster.

Datorerna underlättar visserligen en del praktiska sysslor men numera använder jag dem mest för nöjets skull. Det finns mycket att roa sig med. Här kommer några exempel från min egen dator- och cybervärld.

Jag läser dagstidningarnas nätupplagor, vilket är praktiskt, om man bor på landet. Jag bloggar varje dag, för att jag tycker att det är kul. Och dagligen skickas många mejl och sms blixtsnabbt fram och tillbaka. Otroligt användbara tjänster, precis som bank- och betalningstjänsterna, ni vet de där som gör att ingen någonsin har kontanter längre. Alltså använder jag en eller annan av mina datorer dagligen.

Jag lyssnar gärna på Spotify, som är en utmärkt musiktjänst. Det blir inte dagligen men rätt ofta. Jag har spellistor där med egna favoriter och jag lyssnar även på föreslagna spellistor, som Spotify skräddarsytt. Hörde just den fantastiske Luciano Pavarotti sjunga Lou Reeds "A perfect day". Häftigt! På Spotify kan man hitta enormt mycket musik, i princip allt som man kan tänka sig att vilja lyssna på och även det mesta av all ny musik. Vilken grej!

Vi fotograferar en hel del och datorerna är inte bara som gjorda för att spara många foton på utan dessutom kameror själva. Min smartphone har en mycket fin kamera inbyggd.

TV-kanalernas playfunktioner är utmärkta, för då slipper man ju passa tiderna i de ordinarie programmen. Så finns det ju ett helt gäng kanaler för film och serier, HBO, Netflix, SF Anytime, Cmore m.fl. Man kan väl nöja sig med någon och byta så småningom. Själv har jag valt Netflix, som haft några kul serier men som annars har mest amerikansk b-film. Men det blir en serie eller film då och då.

Titt och tätt saknar man fakta eller träffar på ord och företeelser, som man inte begriper. Ingen lysande idé att försöka förneka det. När jag lyssnade på den där Pavarottiinspelningen, ville jag kolla, när den store dog. Det var bara att “googla”, för att använda detta ganska nya varumärkesverb (ett sådant måste vara varje företags våta dröm att skaffa sig). De gamla uppslagsböckerna blev omoderna för decennier sedan. Allt och lite till finns i cyberrymden. 2007 var det förresten. Som Pavarotti dog, alltså.

Sociala media ägnar jag inte så särdeles mycket tid men jag är numera med på Facebook, dels för titta lite på några “vänners” inlägg, dels för att det finns några s.k. Facebookgrupper där, som intresserar mig, dels för att jag har referenser till bloggen där. I övrigt får det i stort sett vara med sociala media.

Nu har till och med jag själv tröttnat på det här ämnet för tillfället.

Fuffens

Bland skräpmejlen såg jag nyligen ett oblygt och för mig nytt försök. Vänligen bekräfta Avsluta prenumerationen, var rubriken och så skulle man klicka på ett fält, där det stod så. Vilken prenumeration framgick inte, bara allmänt prenumeration av ett nyhetsbrev. Under fältet man skulle klicka på, stod det Tack! Hur korkad tror dom att man är, tänkte jag men lite nyfiken blev jag ju, så jag klickade i fältet….

Så en helt annan sak men ändå samma. Nyligen har jag börjat få massor av oönskade och konstiga telefonpåringningar och mejl från Apple AB, som har långa listor av för mig okända mobilnummer listade på sina försändelser. Apple AB vill att jag ska höra av mig. Samtidigt har jag börjat få varningar från Google att någon kanske försöker missbruka mitt mejlkonto. Fuffens på gång, räknade jag ut. Man blir så trött på allt ruffel och båg. Och man vet inte, hur det fungerar heller där ute på nätet, i cyberrymden, med eller utan appar och sociala media och inställningar och klickande och allt vad det är. När jag läst Googles varningar och väl kommit fram till att Apple ABs meddelanden var fuffens, blev jag trött. Jag funderade på att stänga ner alla datorer, "deleta" allt, tömma hårddiskarna och återgå till manuell hantering av allt…

Men då kom jag på, att det går inte. Hur skulle man då kommunicera med folk? Det finns inga osmarta mobiler längre och de gamla telefonledningarna finns väl knappt kvar. Hur skulle man då betala sina räkningar, eftersom det inte längre går att köa på postkontoret, om man ens hittade ett, för att få sina patetiska räkningslistor och postgirobetalningar hanterade? Hur skulle man då hitta uppgifter om allt man behöver? Och inte skulle man kunna blogga. Inte skulle man kunna ha kvar sina vänner och följare på Facebook och Instagram att "gilla" eller "lika" eller kommentera. Inte titta på läskiga klipp på Youtube heller men det gör man ju inte ändå förstås. Nej, den mest drastiska lösningen får nog vara. Det är bara att inse att man är ett evigt och oåterkalleligt offer för sina datorer, smarta mobiler, nätet och appar.

Ääh, va' fan, låt dom hacka mina datorer eller mitt mejlkonto,tänkte jag. Man får väl hoppas att bankkontona och bankid:t håller måttet och är någorlunda säkra.

Jag letade på sidan för skräppost men hittade inte Apple AB där. Men, innan jag stängde papperskorgen, hann jag slänga ett öga på ett annat mejl, där det framgick att mitt konto någonstans gottskrivits med 12500 GBP, följt av långa rader av obegripliga koder. Detta glädjande meddelande hade något med bitcoins att göra, förstod jag av rubriken BC payment notice eller något liknande. Härligt att bli rik så enkelt!

Sociala media

Det var födelsedag igår. Gratulationer av de närmaste och käraste känns alltid härligt. Gratulationer från goda vänner och bekanta är också trevligt. I det hjälper ju Facebook onekligen till. Jag blir numera gratulerad av många fler än förr. Skälet är knappast att jag blivit trevligare eller mer populär utan helt enkelt att Facebook både påminner om födelsedagar och gjort det enkelt att skicka gratulationer. Inget fel i det. Det händer att jag har synpunkter på Facebook, på hur det sköts, på vissa funktioner, en del innehåll o.s.v. Men i det här avseendet, med kontaktskapandet, som forum för ömsesidiga uppskattningar, med påminnelser om bemärkelsedagar och en del annat, tycker jag faktiskt att Facebook är rätt bra.

Det snackas en del om trista företeelser i sociala media, drev, förolämpningar, rasism, hat, manipulationer, bedrägerier, prostitution m.m. Sossarna har t.o.m. hittat på ett ord för att skylla övertramp på - hatsvans. Har inte hört det förut. Det händer förstås att jag får del av trista inlägg på Facebook men jag är ganska förskonad från sådana. Jag inbillar mig att det kan ha att göra med att jag har vettiga och kloka "vänner" men sannolikt beror det på att jag inte ägnar mig åt Twitter, mycket lite åt Instagram och inte alls åt några andra sociala medier eller "communities". Det får räcka med Facebook och den här bloggen. Jag är inte ute efter skandaler och elände på andra sociala medier, vilka de nu är och jag rotar inte efter hemskheter på darknet eller andra skumma ställen i cyberrymden. Jag "delar" mycket sällan något på Facebook och jag undviker att svara på eller delta i enkäter, upprop, undersökningar, tävlingar och reklamerbjudanden på nätet. Sådana begränsningar hjälper en nog att slippa mycket av det värsta.

Nätet, webben

Det finns en särskild mapp för skräppost i mejlprogrammet på min dator. Där hamnar de värsta skräpmejlen. Den funktionen gillar jag. Det är väl 30, 40 stycken i veckan. Jag varken läser eller klickar på dem. Man ska förstås inte ska klicka vidare från något skräpmejl. Det begriper de flesta, även jag. Men någon gång blir jag nyfiken och tittar lite på, vad som finns bland skräpet. Skräpet ser ut som det gjort länge och rör oseriös reklam, phishing, löften om osanna konton, bitcoinerbjudanden och inviter till lotterier, spel och sexuella tjänster. Apropå det sistnämnda, fanns igår bland ett gäng skräpmejl, som jag höll på att rensa bort, följande.

Från: Vera J Stonebraker (juste namn för ändamålet)
Heeeeeey
Jag gillade bilden du skickade mig.

Från: HallÄV
Är du Clemens Mikael?? "Hej du snÄlla sluta skicka mig dina bilder. :) Tack," - Skickat frÄVn min iPhone

Från: You just got a message. (Det här skräpmejlet innehöll symboler för hjärtan.)
Clemens Mikael (Do Not Open at Work). Too Bad You're Not Here Right Now. I Miss Feeling You Inside Me.

Undrar just, om det någonsin blir napp på sådana här mejl. Men jag, som fyllt 73, kanske ska känna mig smickrad av att finnas med på dessa sändlistor. Men det gör jag inte. Tänka sig.

Skumraskfigurer på nätet är det gott om. Facebook rekommenderar att man ska kolla, om det egna kontot hos FB är hackat genom att söka på samma namn som det egna kontot. Illavarslande. Gör man det, hittar man antagligen fler med samma eller nästan samma namn. Vad man då ska göra är inte självklart, vare sig innan eller efter att man läst FBs anvisningar. Mejl måste man ju bara ha men FB kan man väl egentligen vara utan. Då får man använda Instagram och Twitter i stället eller...?

Hå, hå, ja, ja. Man har mycket nytta av nätet också. Det skulle någon lära den halva miljonen svenskar, som inte använder nätet. En bekant berättade nyligen om tankar på en ordnad verksamhet med just råd och anvisningar till äldre, som borde få chansen att använda nätet. En utmärkt idé.

Nätskräp

Det är, tack och lov, glest numera på nätet mellan porrsidor och inbjudningar till olika lättklädda kvinnor och dejting och allt det där. I alla fall för min del. Logaritmerna väljer väl bort folk i min ålder. Man några är ihärdiga. Vi i familjen har en "KIK-grupp", ett sorts "chatforum". Där dyker det med jämna mellanrum upp kontaktförslag från unga kvinnor i affärstankar. Reklam med lättklädda kvinnor dyker upp då och då på en amerikansk site jag använder för ett speciellt ändamål. Jag får byta ut den, om det fortsätter. I övrigt får jag faktiskt inte in porr och sex på datorer, plattor eller mobil, inte ens i den särskilda skräpfoldern. Det är skönt. Och frun uppvaktas inte alls med den här typen av reklam.

Vad jag däremot får rätt mycket av, är e-post och annan e-trafik med affärsförslag som gäller bitcoin, den digitala valutan, som sägs vara skapad av en namngiven men i övrigt okänd Satoshi Nakamuto. Bitcoin existerar bara i cyperrymden och bygger på finurliga logaritmer. Förslag av olika sort att köpa bitcoin dyker upp på datorerna med löften om guld och gröna skogar. Ibland gäller det ren försäljning, ofta start av någon sorts konto, inte sällan har man redan vunnit eller fått någon bitcoinandel på sitt konto. Hur många av förslagen som bygger på ren brottslighet, vet jag inte, men jag skulle gissa de flesta eller rent av allihop. Det har blivit lite trist det här med bitcoin. Det verkar som om den valutan numera har blivit en ren skurkvaluta. Synd, tycker jag, för det lät länge ganska spännande med en utmaning mot de etablerade affärsbankerna.

Man kan f.ö. häpna över, vad som hamnar i skräpboxen på datorn. Uppfinningsrikedomen hos bedragare i stort och smått är stor. Undrar t.ex. hur många konton med stora saldon jag begåvats med, bara jag skickat in detaljuppgifter om mig själv. Det är lätt att förstå att man inte ska svara på sådant. Men någon måste väl någon gång ha gjort det, eftersom det fortsätter. Lite orolig är jag för att över huvud taget titta på skräpposten. Bara "titten" kanske kan skapa en viral katastrof. Så, oftast kastar jag alltihop direkt i papperskorgen. Jag är nöjd med att datorns skräpfunktion finns (om inte det också bara är ett reklamtrick).

Jag bara säger...

Vi har blivit vana vid information om hatbrott på nätet och på sociala media, hot, bedrägerier, utpressning o.s.v, som pågår hela tiden. Polisen varken vill, hinner eller kan utreda mer än en bråkdel.

Då och då sipprar information ut om olika databrott av mer omfattande och uträknat slag, där länder och organisationer är inblandade snarare än enskilda personer. NSA gör ett, FRA något annat. CIA påstår si, KGB så. Övervakning, hackerattacker, nättroll och trojaner till höger och vänster. Nyckelordet är information. Alla är ute efter att skaffa information eller att hindra andra att få information, att få korrekt information eller att förvränga information, information om länder, privatpersoner, företag, myndigheter, krigsmakter. Den mest åtrådda informationen avser som vanligt, direkt eller indirekt, makt och rikedom, ibland rädsla. Inflytande och pengar triggar det mesta av brottsligheten. Sofistikerad data- och nätteknik har gjort det omöjligt för enskilda länders poliskårer och säkerhetstjänster att utreda eller ens kartlägga databrott, som pågår eller förbereds. Utrymme finns även i cyberrymden för information, som syftar till fattigdomsbekämpning, miljöförbättringar, demokratibyggande, kunskapslyft, sociala nätverk och andra goda ändamål men konkurrensen är hård från allt skräp och elände.

Man undrar, om det är en ny form av kallt krig, som pågår.

Det var väl inget nytt i det här. Förresten, ska man aldrig inbilla sig att man själv kommer med något nytt. Varje påstående har redan gjorts tusen gånger och vridits och vänts på, varje tanke och alla idéer har redan noterats i media, sociala eller allmänna. Utom de exceptionella. De är sällsynta och dem läser man inte om på Facebook eller Twitter eller i bloggar.

Våga hoppet...

... ut på nätet och ut i cyberrymden. Det behöver man knappast uppmana någon yngre människa nu för tiden. Alla är redan därute numera. De tekniska förutsättningarna må variera i världen men majoriteten av världens människor har chans att använda internet på det ena eller andra sättet. Här hemma är vi bortskämda med sofistikerade nätlösningar och moderna datorer och smarta mobiler. Till och med ute på vischan, där vi bor, kommer det snart att finnas möjlighet att få fiberuppkoppling, sägs det. För bara något år sedan trodde jag aldrig det skulle ske. Inte för att det är så nödvändigt med de utmärkta mobila lösningar som finns - i vårt område i alla fall.

Sociala media, kallas den nya folkliga cybervärlden, som inte är så ny längre.

Nätet blev startsignalen för många att offentliggöra tankar via bloggar. Bloggosfären har vuxit till en ofattbart omfattande värld, där bruset är så högt att det i praktiken är omöjligt för den enskilda bloggaren att höras av andra än dem, som från början vet, vad de vill följa.

Och så kom Facebook, världens största kundregister, med information om alla dess användare, på olika sätt till salu för marknaden. Numera kan man knappast röra sig alls på nätet utan att träffa på siter, system, program som hänvisar till Facebook kom kontaktkanal. Själv lämnade jag “Fejan” för flera år sedan, då jag tyckte att företaget Facebook ville kolla och äga för mycket av mitt.

Efter Fejan har det dykt upp en rad andra s.k. sociala media. Youtube, Twitter, Instagram, chat rooms, Linkedin, olika Googlesidor, det finns hur mycket som helst, där man kan följa eller följas. Inom familjen använder vi något som kallas Kik för konversationer inom en begränsad krets, som vi själva bestämt (någon egendomlig extern person har dock dykt upp då och då). Nyligen fick vi tipset att titta på Pinterest ett nätforum för delning av idéer om det mesta, som inredning, hemmet, hus, hobbies, design, prylar, ja, allt. Man kan samla andras och egna idéer, privat eller öppet, på ett någorlunda skräddarsytt sätt.

Det kommer mera.

Ju mer man använder nätet, desto större blir riskerna för att utsättas för personliga påhopp, spam, virus, trojaner, identitetskapningar, bedrägerier, integritetskränkningar, snuskig porr o.s.v. Det går inte att undvika alla risker. Det gör det inte IRL heller. Bara att leva själva livet innebär ett visst mått av risktagande. Så är det och så ska det vara. Så är det på nätet också. Precis som i livet i största allmänhet behövs vid resan ut i cyberrymden en god portion information om olika företeelser och faror, sunt förnuft och kanske också lite tur för att undvika de värsta blindskären. För all del behövs en del nya regler och gränser också. Att det finns särskild brottslighet på nätet, näthat och annat som är svårhanterat för såväl enskilda som rättsvårdande myndigheter, innebär inte att Internet ska inskränkas eller avskaffas, vilket givetvis vore omöjligt och alldeles för sent påkommet ens om man kom på tanken. Hot kommer här och där från andra hållet, från makthavare som vill kontrollera informationsflöden och hindra fria meningsutbyten. Det ska dom inte få. Ett fritt Internet har blivit ett viktigt instrument för skydd av yttrandefrihet och andra mänskliga rättigheter.

Mobilt

Telia gör reklam och påstår att man satsar miljarder för att vi ska kunna vara mer och bättre uppkopplade. Det känns härligt med denna omtanke, att de stora bolagen finns till för vår nytta, att vi blir väl omhändertagna. Vi ska vara glada att Telia gör investeringar för vår skull, är budskapet. Det finns ett amerikanskt slangord för detta, som min uppfostran förbjuder mig att skriva här men jag kan avslöja att det har med tjurfekalier att göra.

Apropå teletjänster, så har vi ingen teleledning till vårt hus. Vi har kvar vår fasta telefon ändå, med det gamla numret. Mysterium? Nej, det kallas för fast telefoni men det är liksom ändå mobilt. Frågan är, vad vi egentligen ska med den fasta till. Bortsett från två gamla kamrater är det numera bara telefonförsäljare, som ringer på det numret. Telefonförsäljare är inget man älskar men jag försöker tänka på att det antagligen mest är stackars arbetslösa ungdomar, som tar sådana jobb och har därför tonat ner irritationen. Nej det är mobilerna som gäller nu för tiden och mobilt bredband. Det fungerar förresten utmärkt även här ute på bondvischan, lika bra som ADSL gjorde där vi bodde tidigare.

Mera lån i baljan boys

Redan Olrog skrev om bruk, som man skulle bygga Babels torn och luftslott med. Ekonomisk tillväxt, snurr på pengarna eller var det på hjulen, låna mera, konsumera mera, är del av nutidens mantra i rika länder. Ju mer man konsumerar, desto lyckligare blir man och ju mer man lånar, desto mer kan man konsumera. Det verkar gälla alla, även stater och kommuner. Billigt är det också att låna nu för tiden. Vi vanliga kan låna var som helst för några få procent. Bankerna betalar ingenting alls för att låna. Uppmaningarna att öka konsumtionen och därmed tillväxten pumpas ut i olika skepnader och formligen haglar omkring oss. Bankirer och politiker driver på mest av alla. Jag kunde ha satt in ett par adjektiv i förra meningen, t.ex. giriga och fega men min artighet förbjöd mig.

Idag fick jag förresten ett speciellt, personligt erbjudande i min "mejlinbox".
Kredit på noll kostnad avtal.
Upp till 50 miljoner kan man få låna, bara man mejlar till Helena Lindberg. Tack, äntligen!
Du är registrerad Bank förbjudna och du har inte stöd för banker eller bättre, fortsätter Helena eller hennes kumpan.
Nähä, är det så illa, tänker jag.
Jag är där för Du hjälpa eftersom ingen har rätt att vara lycklig ensam.
Härligt att veta att det finns möjligheter, om man behöver ett snabbt lån. Villkoren är, säger välgörarna, sådana som gör livet lättare. Kan det bli bättre?

Och innan jag skrivit detta färdigt, plingar det på nytt i datorn med nästa låneerbjudande, denna gång på svenska. Mycket personligt och undertecknat med bara
Tack.
Tre procent vill de här också ha.

Funderingarna på phishing, penningtvätt och rena bedrägerier har man för länge sedan tröttnat på. Ikonen papperskorg finns ju och så småningom blir det väl en ändring av mejladressen.

Bytes

Undrar hur mätningen av bytes och gigabytes egentligen går till. När det gäller att debitera kunder för datatrafik alltså. Hur tillförlitliga resultat ger de tekniska arrangemang man har tillgång till? Har tekniken förändrats till det bättre eller sämre över tiden, för kunden eller leverantören, beroende på vilken sida man står på? Vi som bor på landet utan fibernät och t.o.m. utan telefonledningar, är hänvisade till s.k. mobilt internet. Det har i ett och ett halvt år fungerat alldeles utmärkt både tekniskt och ekonomiskt via Tele2. På senare tid har vi dock märkt att vi enligt leverantörens mätningar förbrukar allt mer gigabytes utan att våra vanor egentligen förändrats. Vanorna är förstås inte konstanta men över lite tid, har vi inte ökat vår förbrukning på senare tid. Ändå mäter Tele2 att de gigabytes som ingår i vårt abonnemang går åt mycket snabbare nu än förr och ökningstakten ser ut att tillta. Visst är det konstigt, ett mysterium. Tele2 kan inte förklara detta utan menar att vår faktiska förbrukning måste ha ökat och att deras mätmetoder är oförvitliga. Ingen förvånas över den inställningen.

Vi har förstås ett intresse av att det redovisas så lite dataöverföring som möjligt, medan leverantören har ett motsatt intresse. När vi förbrukat våra gigabytes, måste vi köpa till mer för resten av månaden. När man gjort det några gånger, vill man väl skaffa ett större och dyrare abonnemang. Det har leverantören inget emot. Priset för dataöverföring har dessutom stigit till det dubbla, sedan vi tecknade vårt avtal. Som konsument har man noll koll på mätningarnas tillförlitlighet och t.o.m. på hur de går till. Ingen insyn alls. Man får lita på leverantören. Här finns utrymme för konspirationsteorier. Härligt!

Terroristjakt inskränker integritet

En av pristagarna till årets alternativa nobelpris, som delas ut av Right Livelihood-stiftelsen, är Edward Snowden. Oavsett vad NSA och hela det amerikanska ledargarnityret tycker, har Snowden har gjort världen en tjänst genom att avslöja NSAs olagliga övervakning av miljontals människors privata angelägenheter. Det hjälper inte att generaler och höga politiker i USA ljuger och desperat försöker dölja vad USAs alla 17 säkerhetstjänster ägnar sig åt. Smutskastningskampanjer hjälper inte heller. Och inget kommer att bli bättre, om USA lyckas fånga Snowden och döma och fängsla honom för livet. Snowdens avslöjanden har visat världen något som var viktigt för världen att veta. När han nu tilldelats ett pris för detta, har den svenske utrikesministern bestämt att priset inte får delas ut på det sätt man gjort i snart 20 år, vid en pressträff på UD. Det skylls på någon praktikalitet men det är uppenbart att Bildt vill regissera valen av pristagare och att Snowden inte passade in i Bildts världsbild. Undfallenhet gentemot USA kanske men det kan också ha något att göra med att FRA tjänstvilligt bistått NSA m.fl. med övervakning av allmänheten. I terroristjaktens namn väger skyddet för mänskliga rättigheter inte särskilt tungt.

Väderkvarnar

Jag kämpar vidare mot all spam jag får på min dator. Ibland går det lätt att bli avregistrerad från utskicksmotorerna, ibland är det jättebesvärligt. För att bli avregistrerad krävs ibland uppgifter, som kan missbrukas och kanske leda till mer spam. Eller värre. Vid något tillfälle har jag varit dum nog att anmäla mig till något hos SJ, som kallas SJ prio. Det har inneburit en massa reklamutskick, som jag inte vill ha. Jag har vid flera tillfällen försökt avanmäla mig men det fungerar inte. Vid klick på angiven plats för avregistrering, unsubscribe, stod första gången This website was not found. Vid nästa försök lyckades jag ändå skicka iväg en önskan att slippa fler mejl och få svar. Men svaret blev: Du är fortfarande med i våra e-postutskick. Ingen förklaring, trots att det tidigare stått att resultatet skulle bli tvärtom. Jag gick då till “mina sidor” som jag begåvats med och där stod att jag kunde skriva till kundtjänst, om jag hade något ärende. Bra, tänkte jag, då kan jag avanmäla mig där. Icke. För att kunna skicka meddelandet krävdes en massa personuppgifter och ett godkännande att SJ får använda dem. Det här var definitivt inte sättet att avanmäla sig från SJs utskick men jag gjorde det ändå. Vi får se, vad som händer. Allt detta för att slippa reklam från en enda källa, i det här fallet ett seriöst statligt bolag. Inser att jag har en lång väg att vandra, om jag bli av med all spam från penninghungriga spelbolag och obskyra finansbolag.

Alternativet att byta mejladress närmar sig men snart hjälper väl inte det heller. Läste t.ex. att ryska hackers stulit 1,2 miljarder lösenord eller personuppgifter eller liknande, så det finns rätt många, som får ägna sig åt katt- och råttalek eller väderkvarnskrig framöver. För att inte tala om alla enorma personuppgiftsbanker som Facebook, Twitter, Google och andra samlar på sig och förbehåller sig rätten att göra det de önskar med. Fantastiska möjligheter med nätet, cyberrymden, moln och annat men avigsidorna behöver hanteras.

Allt sparas

Här håller jag på och bloggar, för att det roar mig att skriva dagbok och visa den för en liten begränsad krets, som tycker det är värt att titta. Det kommer jag väl att fortsätta med, även om jag börjat bli skeptisk till mitt amerikanska bloggverktyg Blogger, som Google kan hantera lite som man vill. Att såväl Google som Apple, Facebook, Microsoft, Cisco och andra stora amerikanska tele- och dataföretag hjälpsamt samarbetar med NSA och amerikansk underrättelsetjänst har vi fått klart för oss, tack vare Edward Snowden. Det är något man får ta med i beräkningen.

Nu ska jag kika på Kik. Det är klart man måste “kika”. Ytterligare ett bland alla sociala media. Det är en sorts utrymme på nätet, där man utan kostnad kan chatta och byta bilder inom en begränsad grupp. Vår lilla grupp är en ren familjeangelägenhet. Ganska kul och så får ju NSA och andra ytterligare något att kontrollera och spara.

Sedan ska jag väl titta lite på Instagram, som jag också anslutit mig till, även om jag är lite osäker på varför. Jag kommer nog inte att lägga ut några bilder, som betyder något, på Instagram.

Facebook har jag lämnat för rätt länge sedan. Det finns en del med Facebook, som jag ogillar.

Inte för att det är något nytt att överheten har möjligheter att via tele, data, kreditkort och andra elektroniska avtryck kontrollera nästan hela våra liv. Men Snowdens avslöjanden har ändå satt ett nytt ljus på företeelsen. Demokratin lever farligt numera.

Låna mer med hjälp från ovan!

Spam är det gott om nu för tiden. Det drabbas de flesta av oss av dagligen. På senare tid har jag fått många erbjudanden om medel och prylar mot snarkning. Kanske någon skvallrat om våra nattvanor. Sedan länge får jag löften om gratisinsatser, om jag börjar med olika former av gambling. Men absolut flest onödiga säljmejl får jag om penningutlåning. Ett par om dagen utom på söndagar. Många är nog vanlig phishing, alltså bedrägeriförberedelser och snokande efter personuppgifter och konton men jag undrar om det inte är många, som verkligen vill bli lånehajar. Det finns väl för mycket pengar i omlopp, svarta eller grå. Idag fick jag ett intressant erbjudande från mrs Laura Albert, representant för något påstått låneinstitut, som lånar ut mellan 2 000 och 30 miljoner euro till privatpersoner mot tre procent ränta. Mrs Albert avslutade sitt vänliga meddelande till just mig med Tack och Gud välsigne Er.

Som vanligt gäller det att inte öppna medskick, inte svara, inte ens avregistrera, tror jag. Enda sättet att slippa smörjan en tid är att byta mejladress men det vill jag inte riktigt än, för det innebär en massa besvär med meddelanden, nya "användarid:n" och borttappade mejl. Så jag får väl bita ihop och kasta i virtuella papperskorgen eller så kan jag förstås sikta på att snarka mindre, spela och låna mer, så går det mig väl.

Ny bloggadress

Nu kommer mina blogginlägg en tid att finnas på en annan adress, via lokaltidningen SNs bloggsidor. Min blogg kommer att finnas på den här webadressen:

http://bloggar.sn.se/gubbloggen/

Jag kommer att skriva på ungefär samma sätt där, som jag gjort hittills här, d.v.s. om lite av varje, stor och smått, huller om buller, lokalt och globalt, som det faller mig in. Men rätt mycket om miljö, politik och krig- och fred blir det väl.

Jag får se, hur jag gör med den här egna bloggen framöver. Kanske använder jag den inte alls, kanske gör jag det ibland. Eller så går jag tillbaka hit helt och hållet efter en tid.

Under tiden är Ni som vill välkomna att hänga med till Gubbloggen.

Mikael

En söndagssaga

För en tid sedan fick jag ett personligt erbjudande på nätet, via mejl alltså, att få min bil gratis värderad. Det enda jag behövde göra var att öppna en bifogad fil och fortsätta enligt instruktionerna i filen. Det här var ju långt från alla skurkaktiga nigeriabrev och skumma låneerbjudanden som vanligtvis strömmar in i datorn, så jag tog chansen. Jag öppnade filen och lämnade uppgifter om mig och oss och våra bilar, som jag blev uppmanad. Det kom aldrig något vidare gediget svar, för att använda en underdrift, på vad min gamla Ford är värd efter 23 000 mil. Däremot har jag sedan dess fått massvis med personliga erbjudanden om förmånliga bilbyten och bilköp.

Ett av alla erbjudanden var så förmånligt att jag blev intresserad. En japansk firma skulle sälja mig en lätt begagnad men hypermodern stadsjeep, vad det nu kan betyda, och erbjöd mig att betala priset i bitcoins till en mycket förmånlig växelkurs, nära 10 dollar. En bild var fogad till erbjudandet och bilen såg mycket tjusig ut. Jag nappade, för jag bor landet och 23 000 mil är rätt mycket för en liten Ford. Till själva priset för stadsjeepen skulle komma moms, frakt, tull, en särskild försäkring och en försäljningsavgift, allt i bitcoins, till en förmånlig växelkurs. Det började kanske verka lite dyrt men, va’ fan jag slog till. Bitcoins är ju ändå ingen som vet vad det är, om det ens finns. Jag gjorde upp hela affären med en japan som kallade sig Nakamoto. Osynliga pengar växlades, mot en rejäl avgift, till bitcoins och fördes över från mina bankkonton till någon annans och även om jag inte hade pengarna i handen och betalade kontant som förr, visade de virtuella kontoutdragen från min bank att mina tillgångar hade blivit avsevärt mindre. Jag såg aldrig några faktiska bitcoins heller faktiskt och fick så småningom veta att sådana inte existerar. I verkligheten alltså. Men de finns virtuellt och tydligen blir det högst 21 miljoner av dem. Hmm.

Ingen tror väl efter den här historien att det levererades någon bil. Säljaren upplyste mig senare om att den faktiskt hade levererats men bara virtuellt. Det är svårare att åka och handla i en virtuell bil än i en gammal Ford som gått 23 000 mil. Så det får bli Forden en tid till. Och Nakamoto lär aldrig betala tillbaka något. Om han alls finns.

Snedvridet

Enligt en artikel i DN igår tillåter Facebook att filmer på avrättningar läggs upp och delas. Det är en vidrig policy. Samma Facebook förbjöd för en tid sedan ett foto av en Zorn-målning med en naken kulla. Tala om snedvridna värderingar. Själv har jag lämnat Facebook för rätt länge sedan p.g.a. deras sätt att hantera mina data.
____________

Så till en helt annan sak. Såg just i dagens SN en artikel, som berättar om tre romska barn, som ska utvisas till Serbien, där de har varken föräldrar eller bostad. Artikelförfattare är min egen dotter Annika, som nästan alltid lyckas skriva om något viktigt. Migrationsverket har avslagit ansökan om uppehållstillstånd och påstår att det förekommer ingen systematisk etnisk diskriminering av romer i Serbien. Jag antar att man kryper bakom ordet systematisk, som gör att ribban kan läggas nästan hur högt som helst. Inför det äldsta barnets 18-årsdag har Migrationsverket beordrat polisen att verkställa utvisningsbeslutet. Polisen, som f.ö. har svårt att klara upp en rimlig del av alla brott som begås, ägnar sig nitiskt åt att säkerställa verkställigheten av utvisningar, i det här fallet genom att kräva att barnen regelbundet inställer sig hos Polisen, tills man kan skicka iväg dem. Sverige borde följa FNs barnkonvention. Det är svårt att tänka sig att det är för dessa barns bästa, som man utvisar dem till Serbien.

Nya sätt att tjäna pengar

Det finns många sätt att tjäna mycket pengar på nu för tiden. Detaljhandel är en bra nisch, må det gälla kläder, mat eller möbler. Flygresor är en annan. Med lokala myndigheters hjälp tjänar Ryanair mångmiljardbelopp på sina lågprisflyg, trots att man behandlar sina kunder som boskap. Välvilliga regeringar världen över avstår från att kräva flygbolag på någon som helst miljöersättning. Och de som vill åka tåg, får nöjet att betala många gånger mer för att komma fram långsammare.

Vår tids gladiatorer inom sporten tävlar om storkovan. Fotbollsspelaren Beckham med familj har köpt en lägenhet i London för en kvarts miljard och den ryske fotbollsentusiasten och oligarken Abramovitj köper ett mindre hus på Manhattan för en halv miljard. Zlatan tjänar åttasiffriga belopp i månaden och hans bok har omsatt 100 miljoner, sägs det liksom att "hans varumärke är starkt". Fotboll är lukrativt, samtidigt som betydande delar av publiken är mer eller mindre nyktra huliganer med eller utan mask för ansiktet. Men man kan bli mångmiljonär på andra sporter också, som golf, tennis, basket, baseboll och t.o.m. ishockey.

Cyberrymden är en annan lönsam arena för penninghungrande friskusar. Facebook har börsintroducerats för mångmiljardvärden, även om kursen sjunkit till en tredjedel av vad giriga grundare önskat. Twitter kommer att börsintroduceras och skapa ytterligare några dollarmiljardärer eller ska man kalla dem också oligarker. Google ska vi inte tala om. I Sverige har en dataspelsindustri vuxit upp. Man kan tjäna hundratals miljoner på att knåpa ihop ett dataspel, som blir populärt på nätet. En tonårsstjärna fick nyligen sju miljoner klick på Youtube (tror jag) för en tuggummipoplåt och hennes ekonomi lär därmed vara tryggad. Modebloggare blir rika på sina bloggar. Förresten hörde jag av en bekant som har en bekant som känner en som försörjer sig på nätpoker. Ingen utbildning, inga studieskulder men villa, Mercedes och dyra resor, allt tack vare pokerspelandet. Men det är säkert som i vanliga casinon att arrangören är den som alltid vinner, medan 99 % av spelarna förlorar genast och den återstående procenten så småningom.

Inte nytt men illa ändå

Google öppnar, läser, tar del av och "processar" innehållet i sina kunders e-post. Man samlar på kundernas information och lämnar den ibland, som vi alla numera vet, vidare till säkerhetstjänster och, som var och en kan gissa, så småningom till olika företag för marknadsföringssyften. Google har självt uppgivit att deras e-postkunder inte kan räkna med att innehållet i e-postmeddelanden, som Google hanterar, är privat. Slutsatsen av detta kan rimligen inte bli något annat än att man inte bör använda det s.k. gmail, alltså Googles e-posttjänst.

App och konsumentmakt

Ordet app har i smartphone-eran fått ett enormt genomslag. Det finns tusentals, kanske tiotusentals appar som miljoner, ja miljarder människor kan ladda ner hur enkelt som helst. Det finns appar för allt man kan tänka sig att använda sin smarta mobil till. Allt från koll av själva planeten, till viktig och oviktig information, till mer eller mindre meningslösa spel, till kontaktskapande o.s.v. kan man genom några knapptryckningar skaffa applikationer till hjälp med. Industrin bakom apparna är enorm och antalet miljardärer som hittat på populära appar är snart oräkneligt. De smarta mobilernas genomslagskraft i dagens samhälle kan inte underskattas och det finns intressanta demokratiska aspekter på det.

En app som hjälper en att undvika företag som förstör miljön eller tillverkar krigsmaterial eller som man av något annat skäl vill undvika låter som en app värd att ladda ner. Den finns och jag läste om den på Supermiljöbloggen. Tanken är att man deltar i en kampanj mot någon företeelse man inte gillar och att man då, med appens hjälp, redan i affären kan se, vilka företags produkter man bör undvika. Ett sätt för konsumenter att lättare utöva sitt inflytande. Ett problem kan vara osäkerhet om, vem som orkestrerar kampanjerna och hur och varför. Enligt uppgift kan man ladda ner appen via iTunes. Av någon anledning tillhandahålls den inte längre av Google. Den misstänksamme undrar genast varför. Påtryckningar kanske från företag som förekommit i kampanjer.