Vischan

Vi bor på vischan, det återkommer jag till då och då här på bloggen. Så, vi bor alltså på landet, i en glesbygd, som inte ligger så långt från huvudstaden kilometermässigt men som ändå är en riktig glesbygd med mycket grönt, rätt långt mellan husen, taskiga kollektivförbindelser, inga affärer. Utöver vackra omgivningar, tystnad och frihetskänslor, tycker vi att en fördel med att bo i glesbygd är att man har lättare att lära känna grannarna. När jag bodde i hyreshus i Stockholm, lärde jag nästan aldrig känna någon granne. Vissa hälsade man kanske på i porten men där gick gränsen. Här ute på vischan är det helt annorlunda. Vi känner alla grannarna i närområdet och flera, som bor i samma "socken" men på lite större avstånd. Vi har till och med blivit kompisar och goda vänner med flera grannar.

Man kan spekulera om skälen till att det är lättare att lära känna grannar på landet än i storsta'n. Ett skäl är väl ett lite större behov av att ha nära till människor för både samtal, stöd och hjälp, när tillgången är mer begränsad. Ett annat kanske är att det helt enkelt är lättare att lära känna ett fåtal än många, mer hanterligt och överblickbart liksom, lite tryggare också kanske. Någon har spekulerat om grottmänniskoarvet och att människan i evolutionen under årmiljonerna levt i mindre grupper på kanske 50, kanske ett par hundra individer och därför har lättare för umgänge i det lilla formatet än att armbågas med flera miljoner i en storstad, trängas med hundratusen på en idrottsläktare eller sitta i milslånga bilköer. Jag tror jag struntar i det argumentet. Men i vårt eget fall finns även ett speciellt skäl, nämligen hustruns särskilda sociala talanger, något som jag själv har lite ont om. Hustrun har ett äkta intresse för människor, har lätt för att skapa kontakt, för att lyssna och hitta gemensamma nämnare, inte så sällan genom konkreta och praktiska utbyten av tjänster. Dessutom känner hon halva befolkningen i kommunen sedan sin långa tjänstgöring som förskollärare. Hennes talanger passar särskilt bra här ute på landet.

En tanke på söndagsmorgonen

Vi bor ju ute på "bystan", som det heter på stockholmska. Det är glesbygd det vi bor i här i vackra östra Sörmland, även om det egentligen inte är så långt från storsta'n. Här ute på landet är det lugnt och tyst. Mindre än tusen personer i hela socknen, bortsett från sommargästerna. Ganska långt mellan husen och byarna. Ett par bussturer om dagen in till "Byn". Vi bor dessutom lite avskilt med grannar "på behörigt avstånd", om man vill uttrycka det så. Närmsta grannar ligger på kullarna några hundra meter bort. Skogen är "nästgårds" och grannarna över viken är avlägsna men med några nattljus.

 

Vi har bott här i 30 år och trivs. I början var det lite svårt att så att säga komma in i det sociala livet och med någon granne var det t.o.m. lite surt. Med åren har det förändrats och vi känner numera de allra flesta i närområdet och dessutom många lite längre ifrån men i samma "härad". På hundpromenaderna möter man nästan alltid någon, som ska samtalas med eller så stannar man vid något grannhus och passar på att hälsa och byta några ord. Vid besök i Byn hälsas det till höger och vänster och hejas och samtalas, mest av hustrun, som har ett stort socialt nätverk, i alla fall mycket tätare än mitt. Allt det här med alla våra trevliga grannar, lokala vänner och lite avlägsnare men ändå bekantskaper är värdefullt och bidrar till trivsel och välbefinnande.

Tystnaden...

...heter en film av Ingmar Bergman, som jag för länge sedan glömt, vad den handlar om. Nu tänkte jag i stället på den faktiska tystnaden här ute på landet, vilken jag "hörde" alldeles påtagligt igår morse.

Kvällen innan hade vi lyssnat på Isabella Lövins tal, vilket var bra och tittat på lite utfrågningar av miljöpartister under Almedalens sista kväll. Två tv-personer, Belinda Olofsson och Petter någonting ägnade mycket av tiden år rent personliga frågor och lite lekar och så. Inte särskilt seriöst utan mer som kvällstidningsjournalistik. De rent politiska frågorna var tendensiösa och gav inte särskilt mycket, om man på allvar ville höra mer om MPs politik. Utfrågarna var mest ute efter att gillra fällor för de intervjuade, verkade det som.

En av fördelarna med att bo ute på landet tycker jag är att det är tyst här, så tyst att man tänker på det. För det mesta. På helgerna under sommarhalvåret släpas visserligen segelflygarna upp efter gammaldags, bullriga och miljövidriga dragplan men ljudet stör, underligt nog, inte särskilt. Från Skavsta hörs aldrig något här uppe i Gåsinge. På vardagsmornar, när det inte är semestertid, kan man höra tågen, avlägset på andra sidan sjön och ibland några trafikljud. Men i stort sett är det ljuvligt tyst härute. Igår morse var det ännu tystare. När man, vilket händer alltmer sällan, har besökt huvudstaden, är det en lisa att komma hem till tystnaden och lugnet här på landet.

Det är semestertider, inga trafikljud, vindstilla, t.o.m. fåglarna har tystnat. För första gången på länge sken inte solen igår morse, vilket på något vis bidrog till tystnaden. Nu tror jag att jag skrivit tyst och tystnad, typ, 10 gånger, så skulle jag fortsätta hade det fått bli ljudlöst eller nå't.

Ordentlig vinter

Det har varit molnigt, blött, mörkt, blåsigt och rätt trist väder länge nu. Men igår slog det till och blev en sådan där fantastisk, gnistrande vacker vinterdag, som man ser för sig, när man fantiserar. Snön låg kvar på träden och låg ett par decimeter tjock över nejderna. Inte var det särskilt kallt heller. Ljust och fint och vi bor ju i vackra omgivningar. För att ändå få klaga lite, hade vi behövt lite valla på skidturen, för det fastnade en del undertill och då blir det ju tyngre. Det blev ändå en lagom lång skidtur för en 72-åring. Härligt! Roligast av alla hade Kajsa, hunden, som helt vild gjorde skutt och kullerbyttor i snön och sprang som en blådåre. Kajsa, som hon heter, är den gladaste hund jag haft. Hon verkar tycka att livet leker hela tiden. Vilken förmåga!



Det är verkligen rätt fint att bo ute på landet och särskilt sådana här gånger. Vår egen lilla väg har behövt plogas ett par dagar i sträck nu. Det går hyggligt med fyrhjulingen, bara man inte väntar för länge. Igår blev det en lättare dikeskörning under plogningen men det gick bra att få upp maskinen ur snön utan hjälp av andra fordon.

Mellandagssnack

Mellandagar är mellandagar. Konsumtionstrycket är tydligt. Det vimlar av mellandagsreor i städerna. Här ute på vischan slipper man ju kommersen, även om köpmönstren håller på att ändras och alltmer sker på nätet. Jag tycker mig ha anat att detaljhandeln har lite konkurrensbekymmer med näthandeln. Inte vet jag. För egen del gillar jag näthandel, vilket väl är typiskt lantisar.

Men det är möjligen ändå aktuellt med ett mellandagsbesök hos någon fysisk affär, t.ex. en där kameror finns. Den utmärkta Canon systemkamera, som jag haft en 7, 8 år åkte i golvet i julas och vill inte längre. Troligen är det omöjligt att få den lagad. Trots "allrisk" och med hänsyn till självrisk, täcker inte försäkringen någon del av förlusten, vilket för all del är begripligt. Men det ska nog bli en ny nu i alla fall och då kanske en mindre och behändigare, en som man inte väljer att lämna hemma, för att den är bökig att ta med. Grannvännen norr om åkrarna har fått en, som verkar jättebra, så då kan väl jag också få en. Vi får se.

Under gårdagens långpromenad syntes under ett par timmar sammanlagt tre människor, sju bilar och en buss. I bussen var föraren alldeles ensam. Bussarna som går ett par, tre gånger om dagen åt varje håll härute, är jättelika, gissningsvis bortåt 15 meter. Under skolterminer åker några barn med på ett par av turerna men i övrigt är det bara undantagsvis någon passagerare ombord. Det skulle räcka utmärkt med bussar av halva storleken eller mindre. Det kan inte vara färdigtänkt med planeringen hos bussbolaget.

All snö är borta här i Sörmland efter blidvädret. Isen ligger kvar på sjöarna men med vatten ovanpå. Det är blött i markerna, blött, blött. Vädret är genomgående grått. Det känns som om det regnat, sedan vi kom hem från Italien i början av oktober. Och då hade det redan hållit på ett tag här hemma.

Julmaten är uppäten nu. Tjälknölen på kronhjort, som fick i stället för skinka, var superb. Sillarna var bra, den stuvade grönkålen också. Lite julöl, julgodis och annat julspecial är trevligt men det är också skönt på något vis, när det är över, färdigt. Den lilla julgranen står kvar, ljusen i fönstren också men de åker ut direkt efter nyår.

Nu ska glada julen ut, ut, ut men till nästa år igen...

Hemma på vischan

Isen ligger på Storsjön, åtminstone låg den fortfarande igår kväll. Ska kolla framåt halvåtta, när det börjar bli ljust. Den lär i alla fall inte ligga så länge till, gissar jag. Men lite tidigare än vanligt är det allt. Och lite ruggigt är det allt. I helgen skulle vi laga middag till några vänner. Det skulle vara svamp till och vi hittade ett rejält gäng trattkantareller. Nu i slutet av november. Lite senare än vanligt eller hur?

Det går mot vinter. Saker och ting är redan invintrade sedan en tid. Båten uppdragen i god tid, krukor tömda, utemöbler undanställda, växthuset invintrat och befriat från alla köldkänsliga växter, utevatten avstängt o.s.v.

Tidigt, sent, varmt, kallt, så vadå. Att bo på landet är hur som helst ett sätt att märka skillnader.

Vi har fördelen att bo i ett område, där inte många andra bor. Vår bostad ligger avskilt utan närkontakt med eller insyn till eller från någon annan. Det är rätt häftigt, tycker vi. De flesta av dem som bor i närheten känner vi. Några andra än bofasta grannar träffar man mycket sällan här ute på bondvischan. Ofta på hundpromenaderna är det precis knäpptyst ute. Vilken skillnad mot stadslivet! Det är länge sedan men jag bodde mitt inne i huvudstaden i 40 år. Det som så småningom gjorde att jag ville flytta var trängsel och trafik förstås men allra mest, tror jag faktiskt, ljudnivån, den ständiga bullermattan. Det är väldigt skönt att slippa den.

Ibland verkar det, som om tiden faktiskt går långsammare här ute på landet, i glesbygden. Tänkte jag, när jag hörde morgonens skolbuss passera Ilandets vägskäl uppe på åsen någon kilometer bort.

På landet

Vi bor i glesbygd, låt vara en glesbygd, som ligger ganska centralt. Vi gillar att bo på landet. Vi har goda grannar men inga grannar alldeles intill. Här gäller ingen detaljplan. De närmsta grannarna bor inte längre bort än en kortare hundpromenad och på kvällen ser vi ljus från ett par av dem. Vi gillar den här relativa avskildheten, vilket låter osocialt men ger någon sorts frihetskänsla. Ingen ser in till oss. Inte för att vi ägnar oss åt något speciellt spännande eller någon ljusskyggt men ändå. Vi har inte särskilt långt till huvudstaden men det är ändå rejält tunnsått med bofasta här omkring. Det betyder att man vet, vilka många man möter är, särskilt av dem man möter till fots. Det finns någon sorts trygghet i det.

Av dem som är bofasta här ute på landet, ägnar sig en stor andel åt lantbruk eller transporter. På vägarna är det tätt mellan "pickupper" med manliga och jaktklädda förare. På sådana hälsar man från bilen men det är viktigt att inte vara alltför hjärtlig. Att nicka eller le är onödigt. Det räcker med en lätt lyftning av fingrarna på en hand, som ändå inte lämnar ratten. Att som vi gjorde förr vinka med hela armen, nicka och le stort, gav fel signaler och skapade misstänksamhet.

Vid besök Inne i områdets tätort stöter man alltid på några man känner, vänner eller andra. Någon närboende, vilket omfattar större delen av socknen, någon som man anlitat, någon som känner något av barnen, någon i någon affär man frekventerar, någon annan som känner någon man känner o.s.v. Även rumänska besökare, som sitter utanför livsmedelsbutikerna, är bekanta. Hustrun, som länge varit verksam inom skolan, har ett särskilt stort kontaktnät och känner extremt många , vilket bör tas hänsyn till i tidsplaneringen för affärsbesöken.

Balansgång

Nordiska Motståndsrörelsen är en öppet rasistisk, våldsam och nazistisk rörelse, där buset flockas. Man hyllar de tyska nazisterna och Adolf Hitler, världshistoriens vidrigaste junta. NMS har givits rätt att på plats i Almedalen slå upp tält, hålla tal och sprida sitt budskap. I yttrandefrihetens namn ska rörelsen ha rätt att delta och yttra sig bland seriösa politiska partier. Om det framförda budskapet innebär hets mot folkgrupp eller något annat brott, får de beivras på sedvanligt rättsligt sätt. Vackra principer. Almedalsveckan kommer tyvärr att komprometteras och förstöras. Kanske är det ett pris vi måste betala, kanske borde vi ha bättre rättsliga möjligheter att stoppa den här typen sammanslutningar. Att balansera mellan yttrandefrihet och åsiktsförtryck är att gå på slak lina.

Politiker, som inte vill synas eller höras i närheten av de budskap som NMS förmedlar, får avstå och söka sig andra mötesplatser. Som framgått av nyheter igår, kommer flera vänsterpartister att avstå från deltagande i almedalsveckan, möjligen hela partiet. Det är inte svårt att förstå. Om jag hade fortsatt med politiken ett tag till och ställts inför samma dilemma, hade jag avstått från att delta. Jag skulle t.o.m. ha börjat fundera över att sluta, om jag varit med då SD gjorde entré. De flesta vet att SD grundats på rasism och av nazister men SD säger åtminstone att de inte längre står för sådant. Lite som med V och kommunismen, en rörelse med ett förfärligt cv, som V tar avstånd från. Med NMS är det annat.

Så blev det lite om elände även så här på midsommaraftonens morgon. Det ser ut att bli en fin dag. Vi kommer att få en trevlig midsommar med vänner och lövad midsommarstång, grillning och en massa kul. Vi kommer till och med att överleva de mindre behagliga gödseldofterna från närliggande åkrar, som tydligen behövde besprutas just till midsommar. Vädret tar inga larviga sociala hänsyn och vi bor ju för guds skull på bondvischan! Bönder, åtminstone den som sköter åkrarna här, struntar i sådana triviala bagateller, som att folk bor nära åkrarna och kanske just till midsommar vill andas in gödselångorna särskilt lite. Hänsyn är något som tas, när det passar. Och stora och fina maskiner har de.

Nya besök

Gick upp ovanligt tidigt i morse för ett toalettbesök. Klockan var halv fem så där. Hostade och hackade med förkylningen och tänkte att jag kanske, trots allt skulle bli kvar uppe tills vidare och tog vägen ut till köket och kaffeprylarna. Kikade ut lite över vinterlandskapet, där nysnön låg orörd. Det var egentligen fortfarande mörkt men snön lyste upp till någon sorts halvdager. Tyckte att något rörde sig precis nedanför kullen som huset står på. Stod kvar lite och, jodå, det var någon där. En stor en. En lång rygg. Ett vildsvin. Jag gick ut på verandan och sjasade och lät. Det var inte ett vildsvin utan tre eller fyra vuxna och ett gäng små kultingar. Vid mitt sjasande stelnade de till någon sekund och fick sedan fart bortåt skogen, full fart. De försvann ljudlöst allihop på några sekunder. Otroligt snabba. Det såg ut som om de sprang lika fort som rådjur i full fart.

Jag märkte att jag gått ut barfota i snön. Lite väl sportigt. Snabbt in igen. Kom senare på att jag ju naturligtvis skulle ha hämtat hagelbössan och skjutit efter grisarna. Inte på dem förstås med en hagelbössa men upp i luften för att skrämmas rejält. De förstör rätt ordentligt, där de drar fram. Vi har satt upp ljus med rörelsedetektorer och hustrun har satt ut en radio som slår på och av men vildsvinen låter sig inte skrämmas så lätt. Man kommer att behöva vaka själv så småningom eller skaffa elstängsel.

Alldeles inpå knuten

Måste undersökas

Tätt eller glest

Vid ett arbetsbesök i huvudstaden i förrgår, hade jag anledning att åka tunnelbanan några stationer. Redan påstigningen vid Centralen skvallrade om väldiga resandevolymer. Det var vid åttatiden på morgonen och det är väl som värst då. För mig som lantis framstod folkmängden i rulltrappor, på perrongen och i tågen som rena Tokyo. Det var bokstavligen fullt överallt, det kryllade av folk. Det gick inte att gå normalt utan men var tvungen att flyta med en ström åt ena eller andra hållet. Tågen kommer tätt så dags men de var så fulla att bara en liten del av de väntande kunde tränga sig ombord. Väl ombord stod man bokstavligen som packade sillar utan möjlighet att vända sig eller att leka med mobilen. Säga vad man vill men det gick fort att ta sig från en ände av sta'n till en annan.

Storsta'n i det här ljuset var förfärande. Då är det bättre på landet. Ni vet, där det bara finns knäppskallar, några alkoholister och enstaka småbarn kvar och där det inte finns vare sig shopping eller nöjen utan bara träd, allt enligt någon knäppskalle till ekonom, Kjell A någonting, vars skämtande om landet togs illa upp av ganska många. Men här hemma i glesbygden är det i alla fall behagligt glest mellan människorna och dessutom alldeles tyst. Vilket privilegium! Jag bodde i Stockholm mina första 45 år och trivdes bra men det blev till sist nog. Och jag saknar aldrig storstadshetsen och larmet. Det är en lisa att komma hem igen efter en dag i Stockholm. Och igår kväll gjorde vi en ny utflykt för att ta in ett gäng hästar. Inga bilköer, faktiskt ingen annan bil alls. i strålkastarljuset såg vi på nytt delar av djurlivet, en älg, en hjord med hjortar, tio vildsvin i varierande storlek, som promenerade över vägen. Och i kväll ska vi och grannar gratulera varandra till de första 25 årens boende härute på landet i Gåsinge.

På landet

Igår, en ny kall och klar höstmorgon. Mycket vacker. Ett rådjur har hållits en tid just innanför skogskanten på mornarna. När det i lagom takt sprang förbi oss på morgonpromenaden, tog hunden pliktskyldigt efter i 50 meter, innan hon insåg sin begränsning och vände. Pipiga skrik hördes från ett par ormvråkar, när en havsörn flög förbi med tunga vingslag och några aggressiva kråkor efter sig. Ett par änder lät som Kalle Anka och flydde från vassen, när hunden och jag passerade på stigen längs sjökanten. I förrgår samlade ett hundratal tranor ihop sig trumpetande högt upp i himlen. Tror det var dags för avfärd söderut och har inte sett dem sedan dess. Ett litet prassel i närmaste tallen avslöjade en ekorre högt uppe i kronan. Ekorrar är söta, råttor är förskräckliga. Tänk, så man är. Men det är fler än jag, som inte gillar råttor, särskilt inte bruna sådana, har jag sett i tidningen på sistone. Men där vi bor finns inga brunråttor, bara åkersork och små möss.

Så här fint är det här i närheten, där man kommer ner till vattnet efter en liten sväng i skogen.

Långt bort och nära

Minns från förr, då man bodde i storsta'n att man inte hade särskilt mycket med grannar att göra. Man kände någon i samma hus ytligt, nickade åt några vid möten i farstun men det var i princip allt, man visste knappt, vad folk i samma hus hette. Många man såg, hade man aldrig sett förut och möten föranledde inga hälsningar, knappt ens leenden. Det gjorde inget. man gillade storstadens anonymitet.

Härute på vischan är det annat. Här känner man många grannar och är bekant med resten som bor i någorlunda närhet. Här vet man, vilka som hör hemma i vilka hus och på vilka gårdar. Den sociala kontrollen är helt annorlunda i glesbygden, den där kontrollen som man inte ville veta av när man var ung men som numera ger en känsla av trivsel och trygghet. Det ovanliga märks på landet, främmande som rör sig i trakten noteras. Man hjälps åt med information, ibland med enklare tjänster, man har lite koll på hur folk mår, man byter några ord med alla man möter, man vet vart lösa djur hör.

Men, som med allting, finns det två sidor på myntet. Det finns grannar och så finns det grannar. Vissa passar, andra inte. Vissa umgås man med, andra är man bekant med, någon enstaka kan det skära sig med. Grannfejderna verkar bli bittrare i glesbygden än i tätorter, i varje fall tydligare. Revirpinkande och egenheter märks mer på landet. Tack och lov hör det till undantagen.

Sedan passar tätt boende vissa bättre än andra. Man har helt enkelt olika preferenser. För vår del gillar vi att bo på landet av flera skäl, gärna lite mer ensligt, gärna med grannar men helst på lite lagom avstånd så där. Det är vackrare ute på landet än i tätorterna, inte minst här nere i Sörmland. Och så är det tyst. Det finns många fördelar med glesbygden men kollektivtrafiken är förstås inte en av dem.

Man får post även ute på landet

Att bo i glesbygd har sina sidor, för det mesta goda sidor. Postdistributionen är inte riktigt lika enkel här ute på vischan som i tätorter. Vi har en kilometer till brevlådan. Det har vi vant oss vid för länge sedan och det ser vi inte som någon större nackdel. Brevbärarna har då och då lite svårt att skilja mellan brevlådorna men ser man upp redan vid lådan och sorterar om lite, är det inget problem om grannsämjan är god, vilket den är. Men ingen regel utan undantag och även små problem kan reta upp vissa. En granne med udda värderingar hotade någon gång att bränna vår post, om vi inte såg till att den hamnade rätt från början men det är så länge sedan att det inte räknas längre.

Vi har, åtminstone tillfälligt, skaffat oss prenumeration på SvD. DN passar mig bättre men SvD har alltid de bästa korsorden. Vi fick häromdagen besked från SvD att vi måste sätta upp en brevlåda märkt med namn och gårdsnamn, där brevlådorna sitter. Vi meddelade att brevlådan redan finns där, försedd med namn och gårdsnamn. Vi har inte fått någon reaktion på det. Här är en bild på vår brevlåda, som tidningsbudet alltså inte kunde räkna ut, vem den hör till.

Ja, ja, jag håller med om att det inte är så prydligt och standardiserat skrivet men en normalt läskunnig person bör kunna se vad det står ändå. Och nu, när jag ser bilden, förstår jag att även tidningsbudet räknat ut, vilken brevlåda som gäller. Det hade annars fått vara för vår del med morgontidning i pappersform, om det hade behövts en särskild brevlåda. Tidningarna kommer ändå så sent att det förtar en del av nöjet. SN, den lokala dagstidningen, har vi sedan länge via nätet och det fungerar utmärkt. DNs gratisupplaga på nätet fungerar också bra.

Det finns glesbygdsfördelar med posten också, t.ex. att brevbärarna vet vem man är och, när det behövs ringer och kör en omväg för att lämna över större försändelser ända framme vid trappen. Dessutom är de alltid trevliga att ha att göra med. Snacka om hög servicenivå!

Förresten är det gott om postbilar som kör runt och lämnar post, tidningar och skräpreklam. En gul och grön som kommer fram på dagen varje vardag. Minst ett tidningsbud, kanske två eller tre levererar dagstidningar. Tre, fyra eller fem bilar för försändelser som lika gärna kunde tas med en. Men vi har konkurrensregler och fria marknadskrafter, så samarbete om saken är säkert trixigt. Mycket utsläpp blir det och det blir det av bussarna också. Bussarna är jättelika, säkert bortåt 20 meter långa. Inte för att de går så väldigt ofta men, när de gör det, är det, bortsett från ett och annat skolbarn, oftast noll passagerare ombord. Det verkar finnas utrymme för fordonsanpassning här.

Lördagmorgon

Det sprakar i kaminen ute i vardagsrummet. En kopp med rykande kaffe står bredvid mig vid datorn. En fin men molnig höstmorgon. Milt. Citronträdet och porslinsblomman har fått flytta inomhus. Roddbåten är uppdragen, dessvärre ända från botten, för den sjönk i den hårda vädret för en vecka sedan. “Ända från” låter dramatiskt men det är rätt grunt där den ligger, så det var inga större bekymmer. En fyrhjuling med vinsch på gör susen. Hunden åt sin frukost nyss och tog en morgonpromenad på egen hand, skällde lite på ett par rådjur ute på åkern och kom snart tillbaka in för att vänta på sällskap. Annars är det alldeles tyst som vanligt härute på vischan. Det känns oviktigt en stund, om det är högerfolk eller sossar som styr och ställer.

Östersjöns pärla

Det finns ett upprop på Facebook, som kallar sig Gotlandsupproret. Man är många och man kämpar för att få till rimligare kostnader för transporter till och från ön. Båttrafiken till Gotland håller just på att upphandlas och den som vinner får del av rejäla subsidier, flera hundra miljoner och blir i praktiken den som med en monopolliknande ställning får ta hand om trafiken. Trots eller kanske p.g.a. subventionernas utformning, är båttrafiken alldeles för dyr, åtminstone den nuvarande, för att det ska vara nyttigt för Gotland, menar Gotlandsupproret. Folk och företag flyttar från ön, arbetstillfällena blir färre, ön riskerar att dö sotdöden och bli enbart ett semestertillhåll för välbeställda stockholmare. Sommarstugeägare är nyttiga för ön men bidrar inte tillräckligt. Gotland är både vackert och exotiskt och en viktig del av Sverige. Visby är Sveriges vackraste stad. Tycker jag. Östersjöns pärla vill man på många platser kalla sig men Visby är den riktiga pärlan. Det är nödvändigt att se till att Gotland kan fungera som ett levande samhälle.

Enligt uppgift är så gott som alla partier positiva till förslag om förbättrade förutsättningar för gotlandstrafiken. Utom moderaterna. Moderaterna säger sig inte ha tid att träffa företrädare för Gotlandsupproret. Man får hoppas att det inte är en klar partilinje att strunta i Gotland. Andra partier har tid att lyssna och de ställer sig dessutom positiva till att göra något. Det stora borgerliga partiet kanske börjar bli alltför upptaget av att regera för att behålla sin lyhördhet. Maktutövare som slutar lyssna till folkopinionen, klarar sig inte i längden.

Lantisbesök

Besökte igår storsta'n, både innersta'n och förstäderna Solna och Sundbyberg. De växer så det knakar. Där byggs och byggs. Jag kände knappt igen mig längre. Någon påstod att Sundbyberg är Sveriges snabbast växande kommun. Men där finns väl knappt någon mark kvar att bygga på.

Noterade en ny bro för den nya spårvagnen. Bron hade monterats i ett stycke av en specialinlånad tysk lyftkran, som det behövts ett antal lokala jättekranar att bygga ihop. På andra sidan bron ett nytt bankpalats för bortåt 3 000 arbetsplatser.

Många människor överallt, de flesta målmedvetna och i brådska.

Tunnelbanan fungerade perfekt och tog mig från Centralen till Solna Centrum på några minuter. Sprillans nya, tystgående tåg. T.o.m. vackra stationer. Runt utgångarna både i förorterna och inne i sta'n, fanns folk som ville ha pengar i en utsträckning som jag sällan såg, när jag bodde i Stockholm.

Skillnaden på tempo, folkliv och stress är markant för en som bott på landet i 20 år.

Det kändes bekvämt att vara hemma på vischan igen.

Jag säger bara - Roger Moore...

... sade Hasse Alfredsson, som alltid ville vara värst i en gammal och mycket rolig sketch. I hemkommunen har någon slagfärdig person hittat på en slogan. Stadens lugn och landets puls. Vad en kommun nu ska med en slogan till egentligen men i alla fall. När vi från lilla kranskommunen kommer in till storstaden, då är det verkligen inte stadens lugn som slår en. Det är det inte inom sjukvården heller.

En anhörig behövde genomgå en operation för att lägga något till rätta. En planerad men inte helt okomplicerad operation. Operationen är nu genomförd och det verkar som om det gått bra. Inga särskilda komplikationer har tillstött. Den närmare kontakten med storsjukhuset, KS i det här fallet, var intressant. Fantastiska resurser, professionell hantering i allt, kunnig och omsorgsfull personal, medicintekniska lösningar som får en att häpna. Att kunna få del av allt detta, när man behöver det, är något att skatta sig lycklig åt. I vårt fall träffade vi dagen före operationen i tur och ordning sjuksköterska, undersköterska, narkosläkare, sjuksköterska igen, läkare för “preopundersökning” och ytterligare ett gäng sköterskor och undersköterskor i olika skift – alla med sina uppgifter, sin information och alla med en stor portion känsla för vård och omsorg. Under operationsdagen var allt, ner i minsta detalj, förutbestämt och fungerade väloljat och rutinenligt. Ett avancerat läkarteam genomförde själva operationen och överlämnade till “postopavdelningen”, som överlämnade till den ständigt bemannade övervakningssalen på vårdavdelningen med skärmar, datorer, slangar och blänkande instrumentering, där redan sängarna är tekniska underverk. Allt detta måste fungera och fungera i sammanhanget. Alla måste veta, vad som ska göras.

Verksamheten vid ett storsjukhus är för en amatör oöverskådlig, ett enormt nätverk av sjukvårdspersonal, invällande massor av patienter och anhöriga, komplexa tekniska lösningar överallt, en otrolig logistik och trafik, för att inte nämna all administration. Pågående vård av alla upptänkliga slag överallt med alltifrån mottagningar till komplicerade jätteoperationer, ambulanser med tjutande sirener, helikoptrar som landar på taket med jämna mellanrum, parkeringsproblem, rullstolar och bårar. Och under tiden pågår i bakgrunden, just i fallet KS, ett nybygge i mångmiljardklassen för att få ordning på dagens virrvarr av vårdbyggnader. En verksamhet av helt annat slag men lika febril med gigantiska byggkranar och en ständig tung trafik med betong och byggmaterial. Tittar man sedan lite bort åt andra hållet, ser man de omfattande vägarbetena med nya Norrtull med tunnlar, broar och ständigt trafikkaos. Omtumlande och överväldigande intryck från storsta’n.

Allt har sin tid

Livet som hobbybonde börjar lida mot sitt slut. Den ena hästen är såld och lyckligt flyttad till ett gäng fränder. Den andra är inhyst på en gård i närheten. Det var riktigt fint att ha hästarna hemma med ständig tillgång. Vackra att se på är de men mycket gödsel blir det. Och de sista fåren är nu borta. Det har varit kul att ha dem här också. Lugna, vänligt sinnade husdjur som ordnar fina marker och ger gott kött. Fint och rofyllt på något vis med får, som ligger och idisslar eller går och betar på kullen. Det kändes som ett riktigt lantliv med både hästar och får i hagarna. Hönsflocken är reducerad till rimlig storlek och en katt bor kvar i stallet. Hundarna är en annan sak. De blir familjemedlemmar och räknas i en klass för sig.

Men allt har sin tid. Om några månader tänker vi börja packa ihop för att flytta efter 20 fantastiska år på denna fina kulle, bland dessa vackra byggnader, i detta vackra landskap. Tur att vi inte ska flytta så långt. 300 meter så där. Hundarna och hönsen följer med.

Grannsämja

En av baggarna smet igår. Kanske hade han tröttnat på kamraterna, kanske tyckte han att det fanns för lite god mat här hemma. De snälla grannarna ringde och meddelade. Det var bara att gå och hämta. En hink med lite kraftfoder i fick bli verktyg och en gammal lånad flagglina. Baggen hade promenerat någon kilometer bort längs vägen till mer bebodda trakter. När jag kom dit stod en folksamling, bara kända ansikten, och flera bilar där. Vänliga tillrop, deltagande miner, hjälpinsatser. Man börjar vänja sig där borta, även om det oftast är en matsökande hund vi kommer och hämtar. Trots lock och pock hade baggen vägrat i sten att låta sig dras hemåt och i stället lagt sig mitt på vägen. Men kraftfodret gjorde till slut susen och både baggen och jag kom så småningom hem. Vi fick några blickar av förbipasserande, som undrade varför jag vallade får i koppel. Dagens händelse i lilla byn, en händelse på landet, i glesbygden.

Sommar på Ilandet

Juni var inte lika varm som jag tycker att den brukar. Det lär ha regnat rekordmycket men så känns det inte riktigt just häromkring. Nu är den slut i alla fall, juni 2012. Nu är det högsommar med flugor och mygg. Vi har köpt en myggjagare, som lär vara effektiv men efter att ha läst på etiketten, har vi blivit förskräckta. Det skulle man väl ha gjort redan i butiken förstås. Giftigt till tusen och man undrar vart det tar vägen så småningom. Hästarna börjar få det jobbigt med insekterna och behöver överdragskläder eller en chans att gå inomhus. I år är det fyra hästar som betar här och några får också.

Och i år har det blivit en friggebod också. Hemsnickrad kan man knappast säga, för den kom i någon sorts byggsats men det var en utmaning för oss amatörer i alla fall. Småsår efter olika verktyg, tjära mest överallt från taket, felvända plankor här och där och mycket kliande i huvudet över ritningar som måste har gjorts för ingenjörer. Tur att det är någon i familjen som förstår sig på trä - hustrun alltså. Men nu är boden i alla fall nästan färdig. Det ska till några fönster bara, när det blir tid.