Rörig röra

Riktigt duktiga kockar kan trolla i köket, simsalabim, hokus pokus filiokus, så blir det bara gott. Vi andra får treva oss fram, läsa recept, skaffa rätt ingredienser och millimetermäta. Men då kommer man på det gamla ordstävet av Cajsa Warg: Man tager, vad man haver, fast det var kanske inte hon som sade det egentligen.

Vi hade vitlökssmör över från lammfilén häromdagen. Vi hade också en burk krossade tomater, ett par gula lökar, en burk med tomat och basilika och ett paket med champignoner. Jag fräste lök och svamp i vitlökssmöret. Så hade vi ett halvt kilo hjortfärs från frysen. En chilifrukt hade jag också och hackade men den var så stark att jag inte vågade blanda i mer en liten del. Resten fick ligga i en liten skål bredvid för de mest vågade. Lite hackad persilja,  salt och peppar och örtkryddor. Finito, basta cosi eller vad de säger italienarna.

Rätt gissat, det blev en spagettisås, som bjöds sista dagen däruppe i fjällen. Inte så spännande kanske men det blev väldigt gott. Pasta finns ju alltid till hands. Jag gillar den vanliga spagettin bättre än tagliatelle, penne, rigatone och allt vad det heter. Med spagetti gäller det att röra om i början av kokningen, så att den inte klumpar ihop sig. Och att den inte ska kokas för länge utan vara “al dente”, har man ju klippt in för hur länge sedan som helst.

Och hos vännerna på vägen fick vi älgrulle och det var andra gången i livet jag smakade på det. utsökt! Den första gången var för bara en vecka sedan. Märkligt men kul. Älgrulle ska det bli fler gånger. 

Lite av varje

Ska det bli någon is, som det går att gå på, att åka skridskor på i år? Det verkar tveksamt. En tunn skorpa låg faktiskt igår och ligger kvar efter nattfrosten. Men den kan ha svårt att klara de nya plusgraderna, som snart sägs vara tillbaka igen. Vi får se, hur det går de närmaste dagarna men det är inte mycket tid att vifta på för Kung Bore. Jag minns inte någon tidigare vinter på våra breddgrader, då isen inte lagt sig ordentligt.

Tittade på SVT-serien Tsunami en tidig, väldigt tidig morgon, när jag inte kunde somna om. Tja, lite ojämn skulle jag säga att jag tyckte. Både spel och repliker haltade ibland, kanske regin också. Tsunami handlade om heder och samvete och om relationer. Den lite enkla sensmoralen var att man inte ska luras och ljuga och, om man ändå gör det, ska man ärligt tala om det. Någonstans längst därinne har väl de flesta av oss det där ganska klart för oss. Att leva upp till det är en helt annan sak och det fick vi reda på av Tsunami.

Förresten, hörde jag just "One man's ceiling is another man's floor" med Paul Simon från en gammal spellista på Spotify. Den låten blev "Gräsänkling blues", när Povel Ramel tog hand om den eller om det var tvärtom. Simon är hur som helst en höjdare.

Till middag har det på senare tid blivit laxpudding ett par gånger, en gratäng på resterna av regnbågen, som vi åt nyligen. Fantastiskt gott, både då och sedan!

Matkultur

Sonen, som är kock, har en svaghet för det japanska köket. Han talar då och då om ramen och jag har förstått det ungefär så här. Ramen är egentligen ett enkelt soppmål, en sorts vardagsrätt för vanligt folk i Japan. Ramen kan göras på många olika sätt och med vitt skilda ingredienser. Vid ett besök i Stockholm nyligen åt vi middag på ett ställe på Gamla Brogatan, AI Ramen, som sonen rekommenderat. Mysigt ställe och trevligt bemötande. Jag vågade mig inte på ramen men hustrun vågade mer och jag  smakade på hennes vegetariska ramen. Själv fick jag en rätt med ris, grönsaker och kyckling. Båda rätterna var mycket smakrika och goda. T.o.m. priserna var aptitliga. AI Ramen rekommenderas.

Det börjar bli alltmer mode med vegetabiliska inslag i kosten och i vegetariska rätter. Förståelsen för behövliga begränsningar av kött- och fiskkonsumtionen verkar ha ökat markant under senare år. Det finns skäl att måna om både klimatet, biologisk mångfald och moraliska aspekter på djurhållning. Själv gillar jag fisk och kött i måttliga mängder men även våra livsmedelsmönster har påverkats av utvecklingen och innehåller numera betydligt mer grönsaker än förr. Som landsortsbor är vi lite privilegierade, när det gäller kött och fisk. Det är lättare att komma över "bra" kött och vi fiskar själva.

Smaskens

Tänkte häromdagen att jag skulle laga lite goda pannbiffar. Det var bra länge sedan. Några kompisar skulle komma på middag och jag tyckte det skulle passa med husmanskost. Lite rådvill var jag väl men det var bara att kavla upp ärmarna och börja förberedelserna. Med hustruns hjälp hittades färs i frysboxen, lammfärs och det sista lilla paketet med hjortfärs. Jag rörde ihop en smet kvällen före med ungefär tre fjärdedelar lamm och en fjärdedel hjort. Bra, för hjortfärsen blir lätt lite torr, om den är ensam. Det var rätt mycket färs, kanske bortåt ett kilo.

Det fick gå lite på känn. Jag började med att hacka några lökar och steka dem lätt i smör. Sedan var det lite "skorpsmulor" och potatismjöl, som blandades med några deciliter mjölk. Allt det där ner i bunke tillsammans med den finhackade och frästa löken och salt, peppar, chilipeppar, persilja, timjan, spiskummin och kanske någon mer krydda. Vitlök struntade jag i. I med två ägg och till sist ner med köttet. Jag använde en elvisp med deg- vad det nu heter. Sedan fick röran stå över natten och in på förmiddagen nästa dag. Då blev det dags att forma och steka biffarna, för att till middagen kunna värma upp dem i mikron.

Till middagsmålet serverades biffarna tillsammans med en härlig potatismos, som sonen i professionell anda lagat i julas och därutöver rårörda lingon, en härlig gräddsås, som hustrun rört ihop, små ärtor och en lätt sallad av avocado och tomater. Det blev väldigt gott, faktiskt. Det tyckte vi allihop.  Och det blev biffar över till frysen och en hel omgång till.

Jag är mer road av att laga mat numera än jag varit förut. Jag har tiden, lite mer intresse också. Det går väl lite knaggligt ibland men jag har flera duktiga matlagare runt mig att få tips och råd av. Sonen är kock, hustrun lagar god mat och ett par av de gamla kompisarna är riktiga rackare på att laga god mat.

Julbord

Jag skulle återkomma om julbordet på Södertuna, det tjusiga slottet här i närheten. Vi var alltså där häromdagen. Mycket stämningsfullt och tjusigt. Inte särskilt mycket folk. Det började med lite glögg  i entrén. Sedan gick man en trappa upp till restaurangen. Som vanligt på julbord, var det först fisk. Det fanns massor av olika sillar och laxar och många goda tillbehör. Många sorter var fantastiskt goda och en del alldeles nya för oss. Högt betyg till fiskbordet, det blir en åtta på en skala från ett till tio. Varmrätterna höll inte samma klass. Det var väl inget direkt fel på köttbullarna och prinskorvarna men i övrigt ganska ospännande och något till och med aningen ofräscht. Betyget för varmrätterna blir nog bara fyra på den där skalan. Efteråt fanns otroligt mycket sött och gott. Ostbrickan var inte märkvärdig och i efterrättsväg var det lite tunnare men julgodis fanns det gott om. Betyget blir sex på skalan.

Priset för julbordet var 545 och det är inget att säga om med det rikliga utbudet. En liten öl, för all del från Nils Oscars, för 110 kr, är dock lite i överkant. Jag slog till med en 33:a julöl för 85 kr från samma bryggeri.

Sammanfattande helhetsbetyg: En sexa. En tjusig men ändå trivsam miljö, trevlig servis, ett fint julbord, som ger visst utrymme för förbättring. En mycket trevlig middag blev det.

För den som inte vet det, kan jag tala om att Södertuna ligger längs Mariefredsvägen ett par kilometer norr om Gnesta. Dit har förresten kommunen efter många års tjat låtit bygga en cykelväg som är så smal och har så dålig beläggning att man varken kan mötas med cyklar eller ens cykla på den. Men det var en annan historia.

Matvanor

Äter man för att det är gott eller för att bli mätt? De flesta av oss, som lever i länder utan matbrist, skulle väl svara, både, även om hungern är den underliggande drivkraften. Men även delikatesser och "finmat" är ju godast, när man är hungrig. Fast då har man, jag i alla fall, en tendens att äta väldigt fort, så nöjet blir kortvarigt. En intressant aspekt på ätandet är den tilltagande övervikten och fetman i välbärgade länder. Det verkar saknas en naturlig spärr hos människan. Med mer tillgängliga näringsämnen, äter vi mer än nödvändigt. En funktion kanske är att överdriva ätandet för att lägga på hullet och ha något att ta av, när tiderna blir bistrare. Ett djupt liggande behov, som vi inte skulle kunna styra med hjärnan. Ett argument att skylla på. Lika fullt är det många i de rika länderna, som blivit så feta att de dör av det.

Vid barnbarnens besök här, planerades middagar med grönsaker, bönor, pasta och sådant som yngre personer gillar. En eller ett par av dem avstår gärna från kött, någon gillar inte svamp men alla äter det mesta med god aptit, även fisk. En av dagarnas lunch skulle det bli skräpmat på sta’n, hade jag föreslagit. Det blev igår. Alla blev mätta men ingen jublade direkt utom över en särskilt motbjudande milkshake. Det finns gott om skräpmatskrogar i Nyköping. Likadana allihop. Samma utbud hos nästan allihop och massor av kunder. Den vi var på hade en plastrutschkana intill borden, där barn tjöt, så att det var svårt att höra vad någon sade. Där fanns också automater för beställning och betalning, vilket var nytt för mig men gammalt för barnbarnen. Till middagen igår blev det gös från Storsjön, som alla åt med god aptit. Idag är det barnbarnen, som bett att få laga middag. Jag tror det blir hemlagad, vegetarisk pasta.

Vi äter för det mesta gott och någorlunda nyttigt, tycker vi själva, både med och utan barnbarn. Inget saknas egentligen men det är inte frosseri heller. Utom möjligen när det gäller snask och godis. Vissa av oss har svårare än andra att avstå. Morfar, du är släktens värsta godisgris har ett av barnbarnen förklarat redan för länge sedan. Det kanske stämmer men vanorna har faktiskt modererats en del på senare år. Vingummin och nötchoklad förekommer men mer sällan än förr och köps i betydligt mindre mängder. Det hjälper att bo på landet också, för när godissuget sätter in, är det svårt att motivera en biltur ända in till byn, bara för att köpa godis. Någon måtta...

Nordiska matbekymmer

En person delade på FB en artikel från någon sorts tidskrift, digital eller analog, som heter FishEco Fiske, som jag såg nyligen. Det handlade om norsk torsk, som transporteras till Kina, där den injiceras med vatten för att bli mer lönsam och kemikalier för att den ska bli snyggare och gå att sälja lättare. Sedan skeppas den tillbaka till Europa. Ungefär hur smart för klimat och konsumenter är den här hanteringen på en skala från ett till tio, skulle Du säga? Man har hört liknande berättelser förr men saken blir ju inte bättre för det.



En annan nordisk livsmedelsnyhet läste jag om i DN igår. Danmark låter bygga ett stängsel mot Tyskland, längs hela ländernas gemensamma gräns, som är ungefär sju mil lång. Stängslet är inte till för detsamma som Trumps mur, att stänga ute vissa människor. Det danska stängslet är till för att hejda tyska vildsvin att komma in i Danmark och smitta ner danska tamsvin med farliga sjukdomar. Jag känner att det ligger nära till hands här med billiga lustigheter och liknelser mellan de tyska och danska djuren och Trump och en del av hans väljare men jag avstår.

Lyxigt krogliv

Det är väl si så där med kroglivet nu på äldre da'r. Det har inte varit särskilt märkvärdigt tidigare heller. Men det senaste året har jag i alla fall varit på finkrog några gånger. Det verkar finnas massor av dem, i alla fall i stockholmsområdet, vilket kanske beror på att det kommit fram väldigt många duktiga kockar.

Det har blivit populärt bland innebetonade restauranger att ha nya kompositioner och konstfulla och tillgjorda rätter, ibland med fina och nya smaker, ibland mindre spännande, ibland vackra uppläggningar, någon gång lite tröttare. Men en sak har varit ganska genomgående, det är dyrt att gå på finkrogen. På de tjusigaste kostar en middag flera tusen kronor. På bra ställen, som inte är i yppersta elitklassen, är det inte svårt att komma upp i en tusenlapp per person, om man har lite pretentioner.

Ett mode bland finrestaurangerna nu för tiden tycks vara många små rätter, ofta enligt en bestämd meny men annars enligt en lista, där man väljer ut, inte en rätt som middag utan kanske tre eller fyra små rätter. Det är väl lättare att ta betalt då. Tiden för Biff Bea eller Sjötunga Walewska är svunnen. Ofta serveras även "gratis" någon aptitretare eller något till kaffet. Alla krogar med självaktning erbjuder också ett vinpaket, som vi oftast inte nappat på, för då blir den rätt saftiga notan väl saftig. Men de gånger jag gjort det, har det varit, jag vill inte säga värt det men ändå jättegoda viner, ofta utsökt anpassade till maten.

Vi har inte valt krogar från Guide Michelin utan krogar snäppet under. Det har varit Rotabaga i Grand Hotell, det har varit Adam/Albin och Hantverket på Östermalm och en i Fruängen, som jag glömt namnet på. Bra allihop men det gäller att fylla på krogkontot rejält, innan man går ut.

Nyligen gästade vi ett par bättre krogar i Köpenhamn. En heter Høst och var en riktig fullträff. God mat, strålande vin, mycket trevlig personal och någorlunda rimliga priser. Den är lätt att rekommendera. Att döma bara av våra två försök, är det ungefär samma trender i krogbranschen i Köpenhamn som i Stockholm.

Det är ingen idé att försöka minnas alla eller ens några av alla rätterna på något av alla dessa ställen. Man blir lite vimmelkantig av uppfinningsrikedomen och alla fantasifulla kombinationer. På vart och ett av dessa ställen fanns någon eller några kanonträffar och höjdpunkter och ganska många rätter på alla ställena var goda och välgjorda men det var mycket sällsynt med någon misslyckad eller tafflig rätt. Kul med god mat och nya smaker men det som hänger kvar tydligast för min del är god och trevlig service i mysig atmosfär.

Är det värt det då, att gå på finkrog? Tja, det är upp till var och en men för dem, som har någon närstående i branschen, ligger det väl närmare till hands än för andra.

Köttsemlor

På besök i storsta'n skulle en mig närstående och jag kolla in det nya hamburgerstället i city. På gågatan Jakobsbergsgatan mitt i city ligger den. Den heter varken Max, McDonalds eller Burger King. Den heter Jureskogs. Johan Jureskog, framgångsrik krögare i Stockholm, med krogarna AG och Rolfs Kök (ett favoritlunchställe sedan länge) vill slå sig in på fastfoodmarknaden. Konkurrensmedlet lär i första hand vara att hans hamburgerbarer - det finns bara en ännu men planen är fyra till i år och flera dussin framöver - har vin- och spriträttigheter, till skillnad mot alla andra "burger joints" i landet. Jureskog har flippat burgare i reklam för McDonalds och kanske lärt sig branschtrick där.



Vi besökte det nya burgarstället strax efter vanlig lunchtid och det var en del gäster där men det fanns gott om plats. Efter en knapp timme var stället i stort sett tomt. Inredningen var avskalad. Mest fasta bord och bänkar och mycket cement. Kanske aningen trendigt men egentligen inte. En bar i ena änden. Matlucka i andra. Skärmar och elektronik i entrén, där beställning sker och vid matluckan. Inredning och utseende fick inte högsta betyg. Vi beställde den "värsta" och rekommenderade hamburgaren, varsin pommes, en omgång lökringar, lite majonäs och vatten. Först ska jag säga bestämt att burgaren smakade inte bara godkänt. Den var god och det är förstås det viktigaste. Den dröp av fett men den var god. Men och det tycker jag faktiskt är ett betydande "men" den var mycket svår att äta. Tanken måste vara att man skulle äta med fingrarna, för varken tallrik eller normala bestick fanns med på brickan. Man kunde hämta engångsbestick av undermålig kvalitet men det räckte inte. Hade man ätit burgaren som tänkt, hade man behövt heltäckande förkläde. Otänkbart för folk i yrkeslivet som inte vill eller hinner byta om till skyddskläder inför lunchen. Med de taffliga besticken gick det att äta upp den goda burgaren på pappersunderlägget den serverades på men det blev rejält slabbigt. Ett annat "men" var priset. Här kostade en vanlig - och OK, god - hamburgerlunch med vatten och kaffe 225 kronor per person. Undrar om det kommer att fungera, bara för att det finns en bar med alkohol där.

Fortsättning på fjällrapporten

I onsdags blev det middag på en lyxkrog mitt inne i Åre, på en restaurang med det mindre lyxiga namnet Fjällpuben. Utomordentligt god mat fick vi och servicen var god och trevlig. För min del blev det “biff Rydberg” på fantastiskt fint renkött och efteråt några smakbitar av lokala ostar. Går man på en bättre krog och unnar sig lite, kostar det. Den här gången blev det, utan de stora excesserna, omkring 700 kr per person. Tja, hellre bra och sällan än halvtaskigt och ofta, kan man väl säga. Det går bra att äta, där vi bor också, medhavt eller hemlagat. Det gäller för övriga dagar häruppe. Vi har kommit fram till att det är bra med en kompis, som har eget hus häruppe. Tack Uffe!

På bilfärden upp blev det hamburgare på Max, den svenska uppstickaren bland amerikanerna. Det var första gången på flera år, som vi ägnat oss åt en hamburgerbar. Det var “så där”. Min hamburgare sades ha smak av umami, men jag hade svårt att identifiera den smaken. Hamburgaren var inte direkt äcklig men kladdig att äta och gjorde inte minsta intryck av att vara ett nyttigt mål mat. Det bästa var “pommesfriten”. Den var god. Jag tror det kommer att ta några år till, innan vi gör nästa besök på en hamburgersylta.

Skidåkningen igår blev i Ullådalen. För mig personligen består skidåkningen numera mest av lite hasande några kilometer i maklig takt, i så vågrät terräng som möjligt. Slalombackarna, där jag tidigare ägnat mycket tid, får vara för min del. Jag har haft mycket kul med det där förr om åren men jag tyckte faktiskt att det till slut blev lite tjatigt med harvandet upp och ner, liftköer, pistträngsel och obekväma jättepjäxor.

Vi hittade inga bra spår igår i Duved eller Tegefjäll. Vi åker alltså båda på längden, inte tvären. På förmiddagen åker vi tillsammans. På eftermiddagen tar sig hustrun en tur till. Lilla K, hunden, har fått en ny sele och matte tog besväret med remtrassel och tillvänjning. Vi hittade ett fint spår i Ullådalen, till en "våffelstuga" men våfflorna fick vara denna gång.



Det har blivit betydligt varmare. I onsdags minus tio, igår noll och idag har jag inte kollat men på morgonpromenaden med Kajsa noterade jag att det snöat ganska rejält. Det var bekvämt med temperatur runt nollan och inte lika kallt om fingrarna. Idag blir det nog Ullådalen igen. Fram emot eftermiddagen blir det dags för nästa etapp på vår resa. Den går söder ut men till att börja med bara ett "hack" till Änge i Offerdal. Fina ortsnamn, va?

Encora, Italia

Det här inlägget satt jag och började skriva igår på den fantastiskt vackra altanen, som ligger utanför det hus vi bor i.

Det är vardagsförmiddag och ljud från pågående arbeten i dalarna hörs. Hundarna håller för tillfället tyst, vilket är skönt. De lösa byrackorna av hankön har inte orkat masa sig hit ännu efter sina nattliga vandringar på jakt efter den löpande Lilla K, som hustrun kallar vår hund ibland. Men ett par av dem hade svårt att ge sig igår kväll. De strök runt knutarna, gnydde och skällde till fram på småtimmarna. Det hjälpte inte mycket att försöka skrämma bort dem.

Vädret här är fint men det har blivit svalare. Det betyder att det ändå är lika varmt som en svensk högsommardag. De gråskimrande olivträden finns överallt häruppe i bergen. Vin är av någon anledning ingen stor vara i just detta område. Fikonträden har goda frukter, de ljusgrönskimrande valnötsträden har goda nötter.

Det ljusgröna lövverket i mitten av bilden är ett valnötsträd. På ömse sidor syns gröngrå olivträd. Vi funderar på att försöka plantera något av allt detta hemma. Kanske kan ett valnötsträd, med lite inledande hjälp av växthuset, klara sig uppe i de milda sörmländska vintrarna. Hörde av vännerna att de har ett på Gotland.
___________

En ny vacker dag idag. Det ska bli utflykt till Lago di toro och middag på krogen. Igår blev det antipasti utomhus och god fisksoppa som huvudrätt. Det är inte vår tur att laga mat förrän i morgon. Vi har tre matlag, så man får jobba en gång och bli uppvaktad med middag två. Vi ska ordna friterad bläckfisk till primo och spaghetti al diavolo till secondo (starkt alltså med mycket vitlök, chili, oliver och annat stekt i olivolja). Vi får se, om det blir någon dulce.

Vi åkte till supermercado Tigre, ett vassare namn än Hemköp och ICA, för att proviantera. På vägen såg jag för första gången en polisspärr men den kan liknas vid en droppe i havet. Ytterst få av de italienska förarna följer gällande trafikbestämmelser om någonting. Skulle tanka också men modet svek, när jag såg påklistrade, hemmagjorda lappar på vanliga gröna bensinslangar med ordet gasolio, som den ivrige servicemannen nickade åt, när jag frågade efter diesel. Vi tankade i hemmabyn i stället på den enda macken där, en obemannad historia med en trasig lastbil i vägen för utfarten. Betalautomatens kreditkortsdel var övertejpad med brun varutejp utan vidare förklaring men med viss möda gick det att få in sedlar på ett annat ställe och faktiskt få fram diesel från en pump.

Tung i gumpen?

Någon påhittig person sade någon gång att barnbarn är livets efterrätt. Tja, så kan man väl uttrycka sig. För min del kunde jag tänka mig andra sätt att beskriva saken men så mycket kan jag ändå säga att jag är mycket förtjust i efterrätter. Lite sött efter maten är smaskigt. Och så är jag begåvad med fyra fantastiskt rara barnbarn, som är ett stort nöje att träffa och som dessutom tycker att det är ett stort nöje att träffa varandra. Varför sade jag det nu igen? Hmm. Jo, för jag ville komma in på sötsaker. Barnbarnen säger till mig: Morfar, du är släktens värsta godisgris. Tyvärr tror jag att de har rätt. Jag är väldigt förtjust i godis.

Barnbarnen kan jag träffa men tyvärr kan jag för tillfället inte äta efterrätt och inte godis heller. Skälet är att jag bestämt mig för att gå ner i vikt. Den metod jag hoppat på kallas lchf (low carbon high fat). Alltså äter jag sedan ett par månader inte sådant som innehåller mycket kolhydrater, typ socker, bröd, potatis, pasta, ris o.s.v. Men fett kan jag äta, även om jag anser att jag inte ska äta mer fett nu än annars. Fast det är möjligen ett missförstånd. En vän som prövat lchf avslöjade att det var ett sätt att banta men att ändå inte behöva vara hungrig. Det var det jag nappade på. Det stämmer ganska väl och metoden fungerar faktiskt också. Till en gräns, verkar det som. Lite fuskar jag då och då men faktiskt bara lite. Målet var att nå ett BMI (body mass index) som är under 26. I mitt fall betydde det ungefär 10 kg. Jag har fixat en god del av det men inte allt ännu. Målet är kvar, kanske skärpts något ytterligare. BMI på 26-30 betyder övervikt och har man över 30, är man helt enkelt fet. Båda delar är farligt men ju fetare, desto farligare. Folk i s.k. utvecklade länder lider numera av en farsot, som kallas fetma. Det är mycket farligare än terrorister.

Bantning

LCHF heter en sorts diet, som ska medföra viktminskning. Förkortningen står för Low Carbon, High Fat. Vi, hustrun och jag, prövar den för tillfället, faktiskt sedan ett par månader. Varför det? Jo, därför att vi vägde för mycket. Magarna var för stora, portionerna på tallrikarna också. Vissa av oss, jag alltså, väger fortfarande för mycket. Men inte lika mycket för mycket. En viktminskning på, typ, fem kilo är alltid något men några kilo till ska det bli. Jag är drygt en och åttio skulle vara nöjd med 85 kilo, även om BMI-tabellen då ändå skulle visa på viss övervikt.

Varför valde vi då LCHF? Jo ett par goda vänner höll på med det och förklarade att men blev smalare utan att behöva vara hungrig egentligen någon gång. Det nappade jag på. Det är fritt fram att äta fisk och kött, mejeri- charkuterivaror och det mesta i grönsaksväg. Dessutom är det OK med vitt vin, om det är torrt och en whisky då och då. Det var ju inte så tokigt heller, tänkte jag. Det man inte ska ägna sig åt under denna diet är socker, bröd, pasta, ris och potatis och en del annat med mycket kolhydrater. Det där med brödet är lite synd, för det är ju så gott med gott bröd. Men en sorts frökakor, som inte är alltför komplicerade att baka, fyller tomrummet rätt väl, se kortfattat recept nedan. Själva den biologiska funktionen med LCHF-dieten har jag bara fattat delvis men det spelar mindre roll, så länge det fungerar. Och det fungerade i början någorlunda men nu verkar viktkurvan ha slutat att falla under en tid. Vi får se, hur det går. Och vännen doktorn säger att man inte ska överdriva den här dieten i längden. Kroppen behöver nog lite kolhydrater också, menar han.
____________

Frökakor, som vi lärt oss av vännen S

3,5 dl solrosfrön
1 dl linfrön
2 dl pumpakärnor
1 dl sesamfrån
2 msk mandelmjöl
0,5 dl fiberhusk
Salt
5 dl vatten
Lite hackade mandlar eller nötter är gott att blanda i

Blanda, rör om, platta ut ordentligt på bakplåtspapper och strö lite flingsalt och vallmofrö på ytan. Grädda i 160 grader i en timme och en kvart.

Typ.

Grytan kokar snart

Några kompisar kommer och hälsar på idag. Det får nog bli vilt till middag. En gryta på hjort. Det är ganska tilltalande med viltkött. Gott är det och djuret har levt ett anständigt liv. Det godaste kött jag ätit är kronhjort. Vi har kvar i frysen från den halva kronhjort vi köpte i höstas. Uppdelat och vacuumförpackat i lagom bitar.



Jag har inga principiella problem med jakt, vi har f.ö. jägarexamen och vapenlicens själva. Det händer att jag har synpunkter på jägarna, t.ex. när de ägnar sig åt jakt i bebyggda områden, ibland runt knuten från bebodda bostäder. Dåligt omdöme skapar oro hos omvärlden, särskilt när det gäller farlig verksamhet.

Nu ska det i alla fall bli hjortgryta, långkok i fond och vin, mot slutet med rotfrukter av olika slag.

... bara tyngre

Skrev igår att man inte blir yngre. En klurig slutsats! Kunde ha lagt till ... bara tyngre. Och äldre blir vi också, i de flesta länder. Människans genomsnittsålder ökar kontinuerligt. Varken cancer eller hjärt- och kärlsjukdomar lyckas hålla åldersökningarna stången. Möjligen kommer antibiotikaresistenta bakterier att bidra till viss balans.

Övervikt och fetma är västvärldens nya gissel. I överflödets och skräpmatens tid är det fler och fler som rullar fram, i den mån de alls kan förflytta sig. I vissa länder. I andra finns fortfarande fattigdom och elände. Men enligt FN har världens fattigdom minskat avsevärt på senare år. I västvärlden rör vi oss för lite och äter för mycket. Framförallt äter vi för mycket. Trots alla bantningstips, blir vi hela tiden fetare. Vi mäter vårt BMI och uppfinner kirurgiska tekniker för att operera bort fetman. Västvärldens befolkningar lider och dör av fett och kolesterol och hjärt- och kärlsjukdomar. Det finns mer mat än vi behöver. Den tilltagande mängden bortkastad mat har börjat bli ett reellt problem.

Förresten såg jag på SMB att en ny brittisk undersökning visar att kvinnor är mindre benägna att dejta klimatförnekare. Än finns det hopp för mänskligheten.

Recept

Matlagning har inte varit någon stor sak för mig men numera, med mer tid till hands, har intresset tilltagit.

I helgerna var det för oss, som det är för många runt jul, mycket med mat och matlagning. Någon dag, då vi hade vänner på middag, tänkte jag hitta på någon ny förrätt. Jag mindes spridda delar av något jag hört av sonen, som är proffskock numera eller av någon tv-kock eller i något matlagningsprogram. Det jag for efter hade ett märkvärdigt namn, som jag inte kommer ihåg men egentligen var det “pillade rejer” med kryddor. Jag hittade på lite och gjorde så här och jag kan faktiskt rekommendera det. Det blev en riktigt god, lätt och fräsch förrätt med lite sting i.

Jag skalade räkor, jag tror jag hade så där 15 per skaft, och lade dem i lite olivolja. Sedan blandade jag i, huller om buller
- zest och saft från en lime,
- en finhackad vitlöksklyfta,
- en finhackad chilifrukt
- riven, färsk ingefära, typ en halv deciliter,
- finhackad färsk koriander, ungefär en halv “kruka”,
- en fintärnad avocado,
- några droppar tabasco,
- lite flingsalt

Det var det hela, inget revolutionerande men gott. Det räckte till en nätt förrätt för fyra. Jag serverade i en sorts martiniglas med teskedar och en liten stekt brödbit vid sidan.

Lycka till den som vill pröva!

Pulled beef

Pulled-porkgrytan till gårdagens middag blev god men var väl inte särskilt mycket pulled-pork, eftersom den var gjord med nötkött. Det blev en gryta med lång “koktid” i ugnen och med både gamla och nya ingredienser. Chili, vitlök, koriander, spiskummin, tomatpuré, chilipasta, vanliga kryddor, lök, soja, cocacola och öl. Köttet blev gott men sönderkokt efter sex timmars ugnsbakning på låg värme. Till det potatismos, uppskrämd med smör, ägg, parmesan och tryffelolja, så att vi fick kalla det stomp i stället för mos. Man har väl varit på krogen. Vid sidan sallad och ett gott men lätt rödvin. Fruktsallad med nötter och sorbet till efterrätt.

En riktigt smaskig middag.

Matlagning har blivit stort nu för tiden, nästan en ny religion. Nya kokböcker haglar ner, kockprogram i tv står som spön i backen och kroglivet frodas. Det är klart att man rycks med.

Grått och gott

Gråvädret fortsätter. November i år har varit både mörkare och gråare än någonsin, känns det som. Men det kanske är ett ålderstecken. Man har helt enkelt mer tid att lägga märke till vädret, när man inte måste jobba hela tiden. Idag ska det bli köttgryta till middag. Lite åt “pulled pork-hållet”, tänkte vi. Men inte med fläskkött, som vi numera undviker för det mesta, utan med nötkött. Länge, länge i ugnen på låg värme med mycket kryddor. Vi hade egentligen tänkt oss älgkött men hittade inte den där älgsteken i frysen. Vi har väl ätit upp den. Hoppas den var god. Kvällens efterrätt kanske blir nyttiga chokladbollar enligt ett spännande recept från en annan i SNs “bloggargäng”.

Det vore skönt att slippa bli vegan

Livsmedelsproduktion har en oerhört stor betydelse både för oss alla, som lever av att äta och för planeten, som ska frambringa råvarorna till jordens ständigt växande befolkning. Det blir allt tydligare att köttkonsumtionen är en miljöbov i sammanhanget, åtminstone i välbärgade länder. Särskilt ineffektivt från miljösynpunkt är nötköttsproduktionen, såg jag i en grafik över animaliska livsmedel, som DN innehöll igår. Det var inget nytt med det. Däremot var det överraskande för mig att lammkött låg på en föga hedrande andraplats, när det gäller ogynnsamt klimatavtryck. Ett förlåtande drag med dessa båda värstingar är att de är duktiga på att hålla beten och landskap öppna. Från dessa två var det ett rejält hopp ner till andra animaliska födoämnen. Där hittade man fågel- och fläskköttproduktion, som tydligen inte alls var lika påfrestande för naturen som de två värstingarna. Däremot kan man ju, som alla vet, ha en hel del synpunkter på djurhållningen, särskilt när det gäller just höns och gris. Alldeles tydligt är i alla fall att viltkött har försvinnande liten klimatpåverkan, en klen tröst för många tätortsbor, där viltköttet är lika svåråtkomligt som etiskt och försvarbart framställt kycklingkött och fläsk.

Jaha, vad ska man dra för slutsatser av det här då? Det är sedan länge uppenbart att en reduktion av köttkonsumtionen är önskvärd. Det skulle vi inte må illa av och det skulle antagligen göra stor nytta att bara återgå till nivåerna för en 20, 30 år sedan. Här finns politiska initiativ att ta, om någon vågar utmana marknadskrafterna i matbranschen. Själv är jag inte lockad av att bli vegetarian eller vegan men jag slår mig för bröstet och påpekar att jag igår lagade vegetarisk pastasås, när sonen gästspelade till middag. Kantareller, smörstekta med schalottenlök och uppiffade med persilja, basilika, creme fraiche, vitlök, lime och lite andra kryddor. Det blev gott till en portion linguine.

Den bästa snabbmaten...

är sushi, tycker jag. I Brasilien har sushi blivit väldigt populär mat, hörde jag på radion. Sushin började sprida sig över världen för länge sedan. Här hemma finns numera sushirestauranger i vartenda samhälle sida vid sida med thaimatserveringar. T.o.m. i Gnesta finns sådana. Här tävlar de med ett par korvställen, några pizzerior och en bra restaurang. Hamburgerkedjorna är intresserade av större samhällen.

När man beställer sushi ute, gäller det att sovra. Omeletten vill man ju inte ha. Ål måste man givetvis avstå från. Obegripligt att det fortfarande är tillåtet att fiska och sälja ål. Blåfenad tonfisk är en annan allvarligt hotad art. Sushi innehåller oftast tonfisk, om man inte säger ifrån. Jätteräkor är en sushispecialitet. Odlingen av jätteräkor hotar biologisk mångfald i stora områden. Det är inga problem att byta inom de hårt standardiserade menyrätterna. Sucheriorna, kan man säga så, är vana vid det.

Sushi är nästan likadan överallt. Ändå är det för det mesta gott, om man inte äter det för ofta. Fisk är både gott och nyttigt, har man lärt sig, så det är väl bra med sushi. Såg en gång en s.k. bumpersticker, där det stod: Real men don’t eat sushi. Inte roligt. Tanken bakom är inget att bry sig om men om ett par decennier finns nio miljarder människor på jorden, som ska dela på den fisk, som fortfarande går att fiska. Det behöver man bry sig om. Där har vi ett problem, ett problem som varken marknadskrafter, fri konkurrens eller ekonomisk tillväxt löser.