Terror

Igår firades en hemsk årsdag, nämligen efter det grova brottet på Drottninggatan i Stockholm, där fem personer dog och flera skadades. Rapporteringen om brottet och från rättegången mot Akilov har fått enorma proportioner. Högtidlighållandet på minnesdagen var mycket omfattande och media rapporterade ändlöst om saken. DN hade många sidor fulla av material om brottet och årsdagen av det.

Utan att på minsta sätt förringa hemskheterna, efterlevandes sorg och skadades elände, är jag förundrad över det enorma intresse media visat för händelsen. Det skulle man kunna spekulera om och fundera på. Hemskheter händer varje dag. I Sverige är det tack och lov sällsynt med brott som skadar och dödar i sådan omfattning, så det är förstås ett skäl till särskild uppmärksamhet omkring den här händelsen. Ett annat är stämpeln terrorism, som gör hela saken mer skrämmande. Men, trots de förfärliga konsekvenserna och trots att terrorism nämns hela tiden, kan jag inte komma ifrån känslan att medias intresse för Akilovs vansinnesfärd är överdrivet.

Statsministern tog tillfället i akt i samband samlingen på Drottninggatan och yttrade att människor, som fått avslag på asylansökan måste lämna landet. Det hedrar honom inte. Alla vet ändå att det är så. Jag gissar att han vill vinna tillbaka några tidigare S-supportrar, som gått över till SD.

Prioriteringar

Läste idag i morgontidningen att en konsult på terrorism, som tillfrågas i media om varje terrordåd, hade uppfattningen att Det finns en hög hotbild mot Spanien. Klurigt. Krasst uttryckt kan man säga att det finns gott om jobb för terroristkonsulter i dessa tider. Polisiära och administrativa organisationer i alla länder växer så det knakar och får enorma resurser utan några egentliga krav på framgång i sitt arbete. Det ligger liksom i sakens natur, eftersom mätbara mål inte kan ställas upp och eftersom utvecklingen är tämligen oförutsägbar.

Terrorism är något som politiker gillar skarpt. Det är en luddig, ogripbar motståndare, som kan skyllas för mycket och som man kan ta till som förklaring av nästan vad som helst. Fokus på terrorism innebär mindre fokus på eventuella misslyckanden på andra områden. Alla förfasas förstås över terrorbrott, som begås mitt ibland oss vanliga människor. Människoliv går till spillo allt oftare vid terrordåd och det är verkligen inget att ta lätt på men det är, uppriktigt sagt, försvinnande få jämfört med antalet döda och allvarligt skadade i regelrätta krig. Det finns andra sifferjämförelser också, som visar att terrorismen ligger långt ner på listan över orsaker till människors för tidiga död.

Just efter nya terrordåd är det tid för statsmannalika kondoleanser, inte för nyktra jämförelser med andra eländen. Jag håller naturligtvis med alla dem som anser att vi ska anstränga oss kraftigt för att skydda oss mot terrorism men prioriteringarna måste diskuteras seriöst. Det är svårt när någon ny galning just kört ihjäl människor i en europeisk storstad och andra galningar förberett andra dåd i närheten. Men sedan.

Farliga kvinnor

Igår fanns den här rubriken i SvD: Krigsfruar och jihadbrudar - underskattat hot. Artikeltexten, som handlar om svenska kvinnor som ansluter sig till IS, talade om jihadist-kvinnor. Inte ens eller särskilt inte, ska man väl säga, i terrornätverk får kvinnorna vara jämställda. Enligt grundkonceptet i IS ska kvinnan stå vid spisen och föda barn, som man säger. I SvD-artikeln beskrivs det så här: De är både mödrar och mujahideen, agenter och offer utan egen röst i det patriarkala Islamiska staten. Längre fram i texten framgår det också att även kvinnorna deltar i vapenträning m.m. och kan uppträda som jihad-krigare. Det är väl det som ska vara det underskattade hotet, antar jag. Lite jämlika i alla fall då, kanske.

Det sägs att andelen kvinnor från Sverige som anslutit sig ökar i förhållande till andelen män. Det verkar oklart i artikeln, om det skulle bero på att fler kvinnor eller färre män reser dit, om det beror på att fler män än kvinnor dödas i konflikter eller helt andra orsaker eller om det ens är säkerställda och granskade sifferuppgifter. En pikant detalj, som förekom någonstans, är att, oavsett könsneutralitet, kommer fler svenska IS-krigare från göteborgsområdet än från övriga Sverige. I vanlig ordning hade också någon av de vanliga "terrorexperterna" tillfrågats och uttalat sig.

Om någon skulle ana en raljerande ton här, så är det i alla fall inte avsett. Kampen jihad är högst påtaglig och verkligen inget att ta lätt på. Men terrorism, särskilt islamistisk sådan, är ett ämne som i våra tider ges ett oproportionerligt stort mediautrymme bland alla mänskliga faror och fasor.

Nationens dag

Svenska flaggans dag, nationaldagen är här igen. Undrar om det finns någon särskild hälsning till nationaldagen, som god jul och glad påsk och glad pingst. God flaggdag, kanske, gärna följd av en honnör. Jag tror inte vi har någon nationaldagsafton heller att fira. Men idag ska vi fira Sverige och det svenska. Det gör vi framförallt genom att hissa blågula flaggor överallt. En del klär sig i folkdräkter. Är det harmlöst? Kan vara men å andra sidan finns risker. Överdriven nationalism och alltför ivrigt flaggviftande minskar inte några klyftor. Här är en annan flagga som omväxling. Den är snyggare men man får ju inte svära i kyrkan, så jag tar tillbaka.



Samernas nationaldag är också den 6 men, passande nog, i vintermånaden februari.

Det går att skoja om det mesta, även om nationaldagen tycker jag. Det är säkert många, som inte håller med om det. Något som definitivt inte passar sig att skoja om är alla nutidens terrordåd, även om terrorskräcken blir lätt hysterisk. Nationalistiska politiker kastar sig tacksamt över terrorismen och utser den till nutidens största hot och fara, vilket den ju rent faktiskt inte är. Men det är lättare för politiker att sikta in sig på externa hot än att göra något åt interna problem. Det är en gammal känd medicin. Inget enar så mycket som en gemensam yttre fiende. De politiska åtgärder, som krävs för att göra något åt externa hemskheter utanför den egna kontrollen, är minimala jämfört med det som krävs för att göra något åt interna behov o.s.v. De flesta av oss i västvärlden kommer även i fortsättningen att dö av hjärt- och kärlsjukdomar, cancer, trafikolyckor och andra "vanliga" orsaker.

Säkerhet

Macron i Frankrike är mycket för EU, säger dom, och det lär han vara inte minst av säkerhetsskäl. Hans motståndare tycker tvärtom och flirtar med Ryssland. Vive la France!. Hoppas fransmännen håller stilen i kommande parlamentsval och låter Front National fortsätta i skuggorna. Visst finns det en hel del, som EU håller på, som man kan vara kritisk till men som fredsprojekt måste man väl ändå säga att EU, både EU-internt och i förhållande till omvärlden, är av stor vikt. EU kan gott prioritera fred och säkerhet. Europeiska länder är på intet sätt för "fina" för att ägna sig åt krig och elände. Det såg vi många förfärliga prov på under hela förra seklet. Krigsfaran är ett ständigt hot, som egentligen är mycket större och värre än den nuvarande terroristskräcken, som alla politiker tjatar om. Det nuvarande undantagstillståndet i Frankrike sedan ett och ett halvt år, är kanske en överreaktion efter de hemska dåden 2015, även om det var förfärliga saker som hände. Säkerhetsfrågorna är förstås, p.g.a. terroristdåd av IS och andra, mycket aktuella och de är också smaskiga för politiker att vinna röster på. Rädsla är tacksam ammunition i maktspel.

De nationalistiska och egensinniga engelsmännen, som jag fått för mig handlade först och tänkte sedan i brexitomröstningen, har en lång utförslöpa framför sig med sina utträdesförhandlingar. Inte minst i det avseendet var det nödvändigt för EU att ha med Frankrike och ett Frankrike utan Le Pen i någon ledande position. Om och i så fall hur det engelska utträdet ur EU kommer att påverka säkerhetssituationen i Europa och världen, är bara att vänta och se. NATO kommer väl att finnas kvar länge än, oavsett May och Trump.

USAs president fortsätter att tjata om terrorister och skyddet mot dem. I USA har mer än 300 000 människor mördats med handeldvapen under de senaste 10 åren. Utan att på något vis förringa "nine eleven", minns jag inte att någon enda blivit mördad i USA av terrorister under det senaste decenniet. Men så är det ju enligt den nuvarande presidenten skillnad på mördare och mördare, beroende på religion och härkomst och på ren och skär opportunism. Inte ett kritiskt ord har han yppat om USAs vapenlagar och NRA, vapenlobbyn. Hoppas han tröttnar på presidentjobbet och avgår eller att någon annan är bussig och avsätter honom. Det vore det bästa för alla amerikaner, inklusive honom själv.

Radikalt

Det nya modeordet i debatter och nyhetsförmedling är "radikaliserad". Alla säger det hela tiden. Säkerhetsexperter, debattörer, politiker, reportrar, militärer, poliser, alla. Varje stridande person inblandad i kriget i Syrien är radikaliserad. Varje potentiell eller bevisad terrorist är radikaliserad. Det finns unga män i stort sett i varje portuppgång eller varje hus, som är radikaliserade, särskilt om de har arabisk härkomst.

Det är väl inget fel att uppröras av terroristdåd. Det är hemska saker. Unga män bombar sig själva och andra fullständigt oskyldiga människor eller skär halsen av fångar eller någon oskyldig gammal präst. Ingen imponeras, alla förfasar sig. Bakom det senaste dådet i Frankrike låg två 19-åringar. Man undrar, hur det går att få så unga människor så på glid.

Frågorna blir många. Varför offras tonåringar? Varför låter sig tonåringar offras av krassa potentater, som vill ha mer makt och rikedom? Vilka tricks använder de för att förmå de unga männen, för de är nästan alla män, att offra sig själva och samtidigt en massa oskyldiga civila? Hur lyckas generaler och makthavare tvinga ut miljontals människor i krig och att offra sina liv på slagfälten för den stora saken? Vilka är kanonmaten? Unga, outbildade män, som antingen tjänat sitt levebröd som soldater eller tvingats under dödshot. När arméerna möttes, dog tusentals, tiotusentals unga män. I 1900-talets krig blev flyget en faktor. Bombningar mördade hundratusentals civila människor för att kulminera i amerikanska atombomber mot civilbefolkning i Japan. Då skulle man kunna tala om terrordåd. Det finns inte många som vill försvara, vare sig japanska eller tyska krigsförbrytelser men det måste ändå finnas en känsla för proportioner. Den känslan fanns inte på någon sida under världskrigen. Krig och väpnad kamp rättfärdigas alltid av någon men är aldrig rättvist. Mänskliga rättigheter och mänskliga gränser räknas inte under krig. Det hör till krigets psykologi. Med rätta förfasar vi oss över vår tids terrorism och över IS, Al-quaida och talibaner, som också saknar känslan för proportioner.

Det är skillnad på krig och krig men kanske ändå inte. Under tiden ser krigsindustrier världen över, inklusive Sverige, till att producera vapen till krigen, även om man säger att det är för fredens skull.

Rädsla styr

Flyg störtar, kommunikationsmaster går av, flygets datasystem fallerar, SJs bokningssystem också, Många eländen inträffar samtidigt, ett allvarligt och flera, möjligen allvarliga men utan personskador. Det spekuleras friskt om sabotage och terrordåd. Många vill inte tro på tillfälligheter och slumpen. När det gäller åtminstone en av telemasterna, har man konstatera sabotage. Röster höjs för bättre säkerhet. Det börjar ropas efter mer skydd, mer kontroll, fler säkerhetslager o.s.v. Utvecklingen går mot mindre öppenhet och frihet, begränsningar av rörelsefrihet, insyn och yttrandefrihet. Snart sagt varje olycka, varje incident, varje grövre brott används som skäl för att lägga mer resurser på övervakning och terrorjakt. Ju mer övervakning, desto mer sofistikerade skurkar. Inga ljusa utsikter. Bakom alltihop ligger som vanligt maktbegär och pengalystnad.

Hellre satsa resurser på miljö, klimat, rättvisa och fred än på krig, försvar, terroristbekämpning och inskränkningar av mänskliga rättigheter. Det är som att säga hellre äter jag själv än ser mina barn svälta, ett gammalt släktskämt. Härligt med öppna dörrar att slå in.

Kanonmat

Att IS eller ISIS eller ISIL eller Daesh eller Daish är en förskräcklig organisation med starka maktambitioner behöver inte påpekas för någon. Alla vet. De själva är säkert nöjda med att kallas terrorister, för terrorism är en del av verksamheten, en del av det krig som IS för. Ett sorts modernt gerillakrig.

Alla krig behöver kanonmat, fotfolk som offras för den höga saken, det stora målet, vilket alltid är knutet till makt och rikedom för dem som bestämmer över kanonmaten, oftast till dem som bestämmer över dem som bestämmer över kanonmaten o.s.v. Självmordsbombandet är ett speciellt inslag i IS' terrorism, ett som gör det särskilt svårt för ordnade samhällen att skydda sig.

Psykologin bakom självmordsbombandet kan man fascineras av, om uttrycket ursäktas i detta allvarlig sammanhang. Makthavarna inom IS måste antingen ha satt skräck och fasa i fotfolket, som är berett att bli kanonmat eller så har de lurat i fotfolket griller om glorifiering, martyrskap eller andra hjärnspöken. Eller båda delarna. Det måste finnas en stark remote mind control, ursäkta engelskan, för att självmordsbombandet ska lyckas. Den enskilde självmordsbombaren, måste vara helt övertygad om att antingen bli avrättad eller helgon, antingen vara tillräckligt skräckslagen eller psykotisk.

Fotfolket med självmordsattack för ögonen och bombbälte runt midjan är kanonmaten inom IS. Makthavare och de som bestämmer skickar ut kanonmaten i fält för att göra skitjobbet och dö för kalifatet, för saken, för sina kamrater eller helt enkelt för att undvika att bli dödad av sina egna. Det sista är rimligen det starkaste skälet. Är man lite cynisk, kan man säga att det positiva med IS' kanonmat, är att de går åt och bara kan utföra ett bombdåd var. Men det är en klen tröst, för det tycks finnas gott om lättledda ynglingar, som gärna vill bli förförda av IS, gott om unga män som låter sig radikaliseras, som man säger nu för tiden. Vad är det som lockar? Är det chansen att få kriga på riktigt med moderna vapen, är det IS' snabba framgångar eller svarta utstyrslar och tuffa bilar eller det råa våldet eller föraktet för alla med avvikande meningar eller för kvinnor? Missnöje med den egna situationen är säkert oftast en starkt bidragande orsak. Politisk övertygelse eller stark gudstro hör nog mer sällan till skälen.

Makt och pengar hägrar

Det händer hemska saker i Europa. Frankrike och Belgien är särskilt utsatta. Media ägnar otroligt mycket tid och utrymme åt dåden i Bryssel. Det avspeglar vår skräck för att själva hamna i skottlinjen. Hur hemskt det än är att många människor dött i ett attentat, måste terrordåden ändå ses i någorlunda perspektiv. Jakten på de här terroristerna pågår för fullt, jakten på terrorister i allmänhet pågår, rädslan för terrorism tilltar, skyddsåtgärder mot terrorism vidtas. Kontroller, apparater, övervakning, insatser av polis och militär, tunga vapen. Terroristbekämpning har blivit det viktigaste i världen. Experter yttrar sig om terroristerna i Bryssel. Jihadismen är vår tids paria. Någon expert vet med säkerhet att sättet att bli av med terrorismen är att kämpa ner terroristernas själva ideologi, jihadismen. Någon annan tror sig veta svaret på en utbredd radikalisering av människor. Opportuna politiker i när och fjärran tar chansen att dra egna växlar på händelserna.

Terror, gerillakrig, rebeller, revolutionärer har funnits i alla tider och kommer förstås att finnas i alla tider, storskaliga krig också. Människan vill försvara, utöka, skaffa sig, kämpa för sina revir. Människosläktet har inte kommit längre än att man lätt tar till våld och vapen för att göra det. Religionskrig har förekommit genom historien hur många gånger som helst. Men det är knappast religiösa förtecken, som är den egentliga orsaken, det är knappast tron på olika gudar, som ligger bakom övergrepp och påhopp, det är knappast islams fel att IS-rörelsen finns.

Ett gångbart sätt att skaffa sig alibi för maktsträvanden är att skaffa sig och torgföra en religiös eller politiska ideologi. IS använder islam. Kristendomen har historiskt använts i många fall, nazismen och kommunismen är politiska ideologier som använts som täckmantlar för enskilda grupperingars maktambitioner. Men bakom ideologierna ligger alltid strävan efter mer makt och rikedom, emellanåt uttryckt som rättviseanspråk. Viss krigisk verksamhet kan anses mer motiverad än annan eller lättare att förstå eller till och med mer berättigad men bakom ligger alltid någon grupp, som vill flytta fram positionerna, när det gäller någon form av bestämmande, makt alltså, och resurser, ekonomiska eller andra.

Ja, ja, det är lättare att sitta hemma i soffan och tycka än att faktiskt göra något.

Storebror ser dig

I terroristskräckens spår och ledda av USA med NSA och andra spionorganisationer, ökar många länder övervakningen av både sina egna och andras medborgare. Det känns inte bra att veta att myndigheter både hemma och borta kollar post, telefon och resor allt mer minutiöst för varje dag, ofta utan minsta stöd av brottsmisstankar. Hur informationen kommer att användas en vacker dag, återstår att se. Jag känner ett svårdefinierat obehag för att att tullen scannar mitt pass både här och där vid både ut- och inresor. Om myndigheter ska kolla mina brev och vart jag reser, vill jag inte vara utlämnad till tjänstemäns godtycke. Med hänvisning till olika skyddsintressen bygger politiker upp nya och ibland sofistikerade system för mer insyn och större kontroll av sina medborgare och alla andra som kommer i vägen. Standardförsvaret ekar olycksbådande: Har du inget att dölja, har du inget att oroa dig för.

Det är inte bara terroristskräcken som ligger bakom makthavares tilltagande övervakningsnit, det är också oro hos säkrare och rikare länder för oreglerad invandring från farligare eller fattigare länder. Det gäller att ha koll på, hur mycket man ska dela med sig. Det gäller att hitta fungerande stopp vid gränserna. Det har vi sett färska exempel på här hemma. Visserligen talas det om att vi ska ha asylrätten kvar men det verkar som om inriktningen är att det får vara måtta på det. Asylrätt, javisst, men bara för så många, som vi själva för tillfället anser att vi kan förse med bostad och arbete. Den riktiga grundbulten i invandringspolitiken är att invandring är bra, när den är bra för oss annars inte. Det gäller inte bara Sverige. Ett politiskt parti, som har den frågan som sin enda, drar absurda skaror av påhejare i opinionsundersökningarna.

Världen är ond, Alva, som en kompis från mediavärlden brukar säga i brist på bättre svar och med en imitation av Lennart Hyland från en intervju med Alva Myrdal.

Dyrt med cynism

Rapporteringen från Paris fortsätter i alla media. Det är väl förklarligt. Statsmän talar storstilat om starka nationer, som förklarar krig mot IS och minsann ska besegra den onde fienden. Vi står starka, vi står för våra fina värden, det är krig, den onda makten som fegt angripit oss kommer att besegras o.s.v. Otroligt pompösa tal, fyllda av floskler men det kanske är så statsmän måste uppträda i sådana här lägen.

Nu intensifierar USA och Frankrike sina bombningar av IS-fästen i Syrien. Nu ska Putin övertalas att inte bara bomba Assads fiender utan koncentrera sig på IS. Mera vapen och krigsinsatser är ledord. Samtidigt ska, i terroristjaktens namn, övervakning skärpas, gränser stängas, kontroller införas. Nationalismen frodas, mänskliga rättigheter nedprioriteras.

En gissning är att IS i både Irak och Syrien kommer att klara sig ganska länge mot västmakternas flygangrepp. Framgångarna för IS bygger på en mycket god tillgång till finansiering. Jag säger som de gör i amerikanska filmer: Follow the money. Det som bör kunna fälla IS snabbare, är strypt finansiering, oavsett om den kommer från Saudiarabien, Iran, Kina eller annan. Utan pengar kommer IS att dö sotdöden. IS' självfinansiering genom erövring av oljekällor o.s.v. kan man antagligen hålla koll på, och någon måste ju ändå handla med dem för att råvarorna ska bli pengar.

Det måste rimligen kosta stora summor pengar för IS och dem som ligger bakom IS att föra krig förstås men också att rekrytera folk från hela världen till träningsläger och arméer, där rekryterna förses med vapenarsenaler och specialtillverkade självmordsbälten i syfte spränga sig själva på platser, där så många som möjligt följer dem i döden. En cynism utan like är det men, som sagt, det måste vara dyrt också, oavsett hur korkade rekryterna är. De religiösa förtecknen för kampen är som vanligt maktens verktyg mer än målet.

Orosmoln

Vi tycker alla att det är hemska nyheter, som kommer från Paris. Vart är utvecklingen egentligen på väg? Naturligtvis är det inte så enkelt att det finns bara en självklar förklaring till dessa och andra terrordåd. En pågående polarisering i kölvattnet av den framväxande högerextremismen och den militanta islamismen är ett självklart inslag. Frågan är, varför just Paris blir målet för attackerna ytterligare en gång. Vilka krafter ligger egentligen bakom dåden? Provocerar Front Nationals obegripliga folkliga popularitet? Man kan spekulera om mycket, ökande klyftor i samhällen, syrienkriget, IS, bombningar, flyktingar o.s.v. men ändå inte komma närmare svaret på, vad just parisarna gjort för ont.

Det är svårare att tro att dåden har något med den förestående klimatkonferensen att göra. Åsa Romson, som ännu inte lärt sig tillräckligt om skick och fason för ministrar, twittrade blixtsnabbt om att terrordåden kan försvåra för klimatkonferensen, när fokus flyttas till annat. Efter kritik kom hon på att hon borde ha uttryckt sig mer taktfullt om offren för parisdåden och deras närstående. Men det är en bisak och mera fråga om ritualer än verklighet. Och egentligen har hon rätt. Hur hemska terrorattackerna i Paris än är, blir man orolig för att undantagstillstånd och stängda gränser minskar chanserna till framgång med ett klimatavtal i nästa månad, vilket i så fall kan vara en katastrof av en ofattbar magnitud.

Backlash

Tidskriften Charlie Hebdo har blivit världsberömd genom överfallet i Paris i förra veckan. Denna veckas nummer har tryckts i 50 gånger så många exemplar som annars och alla beräknas gå åt. Häftigt!

Är det en mänsklig rättighet att håna? frågar sig Kjell Wiklund i en insändare i SN igår med referens till terrordåden. Varför frågar han det, undrar jag. Varför skulle det inte vara en mänsklig rättighet att fritt uttrycka sin åsikt, även om man gör det på ett satiriskt eller nedsättande sätt? Inte vet jag. Det finns lagar som drar gränsen för, när yttrandefriheten missbrukas genom hets mot folkgrupp, förtal eller annat. Det ska väl räcka. Frihet under ansvar tror jag är Wiklunds budskap. Men gränsen för friheten finns redan i demokratiska länder och det finns ingen anledning att flytta den åt fel håll, d.v.s. mot begränsningar i yttrandefriheten. Att lyfta fram moraliska aspekter på satiren ligger nära ett försvar för övergrepp mot satirikern, även om avsikten inte är den. Och varför vi skulle tåla skämten i Life of Brian, vilket vi naturligtvis ska, men inte om profeten Muhammed, begriper inte jag. Sedan kan man ju påminna sig om att Monty Python-gängets film väckte stor anstöt i kristna kretsar på sin tid.

Terroristjakt inskränker integritet

En av pristagarna till årets alternativa nobelpris, som delas ut av Right Livelihood-stiftelsen, är Edward Snowden. Oavsett vad NSA och hela det amerikanska ledargarnityret tycker, har Snowden har gjort världen en tjänst genom att avslöja NSAs olagliga övervakning av miljontals människors privata angelägenheter. Det hjälper inte att generaler och höga politiker i USA ljuger och desperat försöker dölja vad USAs alla 17 säkerhetstjänster ägnar sig åt. Smutskastningskampanjer hjälper inte heller. Och inget kommer att bli bättre, om USA lyckas fånga Snowden och döma och fängsla honom för livet. Snowdens avslöjanden har visat världen något som var viktigt för världen att veta. När han nu tilldelats ett pris för detta, har den svenske utrikesministern bestämt att priset inte får delas ut på det sätt man gjort i snart 20 år, vid en pressträff på UD. Det skylls på någon praktikalitet men det är uppenbart att Bildt vill regissera valen av pristagare och att Snowden inte passade in i Bildts världsbild. Undfallenhet gentemot USA kanske men det kan också ha något att göra med att FRA tjänstvilligt bistått NSA m.fl. med övervakning av allmänheten. I terroristjaktens namn väger skyddet för mänskliga rättigheter inte särskilt tungt.

Juninyheten

Nu har juni gått, nu är det plötsligt mitt i sommaren. En fin sommar är det så här långt. Den stora nyheten i världen under juni var “pipvisslaren” Snowden, som avslöjade amerikanernas infama övervakning av oss alla. Så vill vi inte ha det. USAs försök att dölja sina övertramp med spionerianklagelser och jakten på en enskild person är patetiska. För min del skulle jag verkligen vilja slippa få samtal, e-post och surfande smygkontrollerade av CIA, NSA, FBI eller vad de nu kan heta. Jag vill inte att personer med åsikter som jag inte respekterar (inte andra heller för den delen) ska känna till något om mig utöver det jag själv väljer att tala om. Är jag emot kärnvapen, dödsstraff, abortförbud, liberala vapenlagar, krig i fjärran länder, kärnvapen och fossilindustrin, så är jag det och då vill jag gärna slippa risken att bli misstänkliggjord för mina åsikter. Det är begripligt att Snowden vill undvika amerikanska repressalier. Men hela Snowden-affären har kommit att handla om, var Snowden ska söka asyl och om Snowden är hjälte eller förrädare, när det viktiga är USAs olagliga övervakning av medborgare i många länder världen över.

"Vi vet bäst"

Talibaner i Pakistan säger att fria val strider mot islam, hörde jag igår på radion av en P1-reporter. Så vem ska bestämma enligt talibanerna? Inte är det Muhammed och inte är det folket. Ingen idé att hyckla om demokrati och mänskliga rättigheter där inte. Det är lika bra att ta bladet från munnen, tänker de väl, talibanerna, vilka de nu är, de som vill bestämma över andra, alldeles särskilt över kvinnor. Vilka av dem bestämmer mest och värst? Mulla Omar eller rika shejker i Saudiarabien? Vem eller vilket gäng är den verkliga makthavaren i rörelsen, den som älskar och slår ihjäl med samma varma själ för att travestera. Vilka är dessa män, som vill domptera kvinnor och stänga av musiken. De med makt i talibanrörelsen har tagit den med vapen och våld, kryddat med religiös retorik. Ingen skulle rösta på dem frivilligt. Att använda religionen för att skaffa sig makt är lika gammalt som gatan.

Kärnkraften är inte att leka med

Kärnkraften kan vara farlig. Härdsmältor p.g.a. tekniska fel, mänskliga faktorn eller naturkatastrofer. Terrorhandlingar, avfallshantering, kärnvapenframställning. Visst finns det vissa som förtränger farorna fortfarande men de får det allt jobbigare.

När Greenpeace-anhängare “lätt som en plätt” tog sig in på svenska kärnkraftverk för att påvisa att det är si och så med säkerheten där, reagerar miljöministern med irritation över att säkerheten är för dålig och inte åtgärdats, trots tidigare påpekanden. En vettig och adekvat reaktion. Andra reagerar med ilska mot “budbäraren” Greenpeace och missar själva problemet. Och storägaren Vattenfall säger att säkerheten är bara bra, vilket måste få värsta kärnkraftentusiasten att darra på manschetten!

I vår tid av jakt på terrorister kan man undra lite över prioriteringar. När jag och mina barnbarn skulle flyga hem från England, granskades deras necessärer minutiöst av uniformerad personal som beslagtog kosmetiska behållare med mer flytande innehåll än 10 cl. Och jag måste, efter minst en halvtimmes köande, ta av mig både skärp och skor för att passera metalldetektorn. Det känns minst lika viktigt att ha en ordentlig säkerhet vid kärnkraftverk, som väl måste utgöra det mest begärliga målet av alla för en terroristorganisation. Äpplen och päron men ändå.

Vissa makthavare är värre än andra

Den högste religiösa ledaren i Iran, ayatolla Khamenei, rycker ut till kraftfullt försvar för Syriens president och regering, den som låtit skjuta ihjäl bortåt 10 000 av sina egna medborgare det senaste året. Ayatollan har beordrat det s.k. revolutionsgardet att agera med terror och vapen mot västvärlden, som ju vågat kritisera Syriens ledning. En ayatolla är en präst, så man kunde tro att Khamenei skulle värna om allierade som har med religion att göra och som verkar för goda och andliga värden. Icke, sa´Nicke. Ayatollans inhopp i Syrienkonflikten har bara med makt att göra. Iran är beroende av en någorlunda stark allierad i regionen. Faller Assad, hotar det Irans och därmed ayatollans egen position. Vissa politiska ledare är större skurkar än andra. Paret Khamenei och Assad hamnar högt upp på den listan.

Upp- och nerladdad fildelning

I USA blir de mest framgångsrika filmstjärnorna mångmiljonärer och framstående personer i samhället, ibland t.o.m. politiker på höga poster som Reagan och Schwarzenegger. Bra eller dåligt men när film- och popstjärnor tjänar hundratals miljoner på sitt jobb, är det lätt att förstå att det finns mycket pengar i film- och underhållningsbranscherna och att det finns starka krafter i dessa branscher som vill bevaka sina intressen. Det är inte bara privatpersoners intressen det gäller utan framförallt stora amerikanska eller multinationella företags. För dem är det viktigt att vakta på ensamrätter och upphovsrättslagar. Det vanligaste argumentet är att upphovsmannen måste få betalt för sitt arbete. Det må vara men det måste finnas rimliga gränser för hur upphovsrätten bevakas och skyddas. I många västländer har på senare år stiftats USA-ledda lagar om övervakning, förbjuden nedladdning, buggning, bevissäkring och ingrepp i den personliga integriteten. En del av dessa lagar försvaras också som terroristbekämpning men mycket rör sig om fildelning och upphovsrätt, t.ex. sopa, pipa (som inte blev av), ipred och andra lagar med konstiga namn som ingen riktigt förstår. Och inte är det lätt för gemene man att inse den straffrättsliga innebörden av bittorrentteknik och ftp.

I Sverige tycker vi det är så viktigt att hjälpa till att försvara dessa intressen att vi t.ex. skaffat särskilda åklagare som ska övervaka fildelning. För angelägna brott som våldsbrott, trafficing och narkotikalangning kunde man förstå det men för fildelning ...

Nineeleven

Khalid Sheik Mohammed, KSM, är en av de fem personer, som sitter i det amerikanska fånglägret/fängelset Guantánamo på Cuba och som sägs ligga bakom 11 septemberattackerna. KSM har enligt DN erkänt att han ansvarade för planeringen av 11 september efter att ha utsatts för ”waterboarding”, dränkningstortyr, 183 gånger på en enda månad. President Bush legaliserade denna och andra tortyrmetoder. Nu, mer än 10 år senare, ska det bli rättegång. Men det blir ingen riktig rättegång och ingen vanlig domstol utan en militärtribunal. Ett grymt spektakel. KSM och hans kompanjoner lär å andra sidan i brev till USAs regering ha tagit på sig skulden för en mängd terrorbrott och skrivit bl.a.: Att döda er och slåss mot er, att förinta er och terrorisera er, att besvara era angrepp, är en stor och legitim plikt i vår religion. Krig.