Påskdagen

Vad hände den dagen för 2019 år sedan? De kristna menar att Jesus återuppstod från de döda den dagen men olika kristna kyrkor har visst olika uppfattningar om, vilken dag det egentligen ska ha varit. Och det där med "för 2019 år sedan" stämmer nog inte exakt heller. Spelar roll, säg två tusen då, "give or take". Antal år och exakt datum är petitesser, om man jämför. Vi, som till för ett par decennier sedan hade en kristen statskyrka, firar ju i alla fall fortfarande denna återuppståndelsens dag som en av årets stora högtider.

Åter till verkligheten. Kajsa, vår aussie, går i väntans tider, som framgått för alla som läser här. Det gör vi också, väntar på valpar alltså. Det är nu bara två veckor kvar, till beräknad nedkomst. Kajsa har inte längre sitt ungdomliga smärta midjemått. Hon har gått upp ett par kilo. Hon är påtagligt lugnare än vanligt men pigg ändå och verkar frisk och kry. Hon ser för tillfället inte samma nöje i att jaga bort gäss och rådjur från tomten. Matlusten svajade en kort tid men nu är det inga problem, särskilt inte med mattes specialomsorger, med flera mindre mål och godare ingredienser. Hon gömmer sig nog lite oftare under verandan men det är oklart om det är förberedelser för boande eller ett sätt att undvika matte och husse.



På senare tid har det varit många mobiler här i huset. Sex stycken under barnbarnsbesöket, som legat lite varstans, då de inte fingrades på. När jag på långfredagen tog upp mobilen för att ringa en dotter, noterade jag att något var nytt men insåg först inte vad. Efter en stund kom jag på att vinjettbilden eller vad det kallas var en annan än vanligt. Nu var det en, t.o.m. två växlande, bedårande bilder av barnbarnen för, typ, 12 år sedan. Konstigt, tänkte jag, hur har det här gått till? Men jag såg samtidigt att ett av barnbarnen sneglade på mig med klurig min och jag började ana. Någon hade mixtrat med min mobil. Vem har hackat min mobil, ropade jag till hela skaran barnbarn, som tillfälligtvis flyttat in här. Ett av dem svarade. Mä… morfar, du hade en bild av ett övergångsställe på mobilen. Tråååkigt!!! Så jag bytte. Jag fick förstås lov att ge henne rätt. Jättegulliga bilder möter mig nu dagligen i stället för övergångsstället, som visserligen var målat i regnbågsfärger men lite torftigt som vinjettbild.

Ingen söcken än

Påskafton. Kall morgon, soldis, absolut vindstilla, fint. En ljuvlig tystnad ute, där det enda som hörs är småfågelkvitter, några måsar över sjön och lite kackel från några gäss. Inte en bil, inte en motor, inte ett redskap igång så långt örat kan höra.

Alla barn och barnbarn har lämnat. Det har varit väldigt, väldigt trevligt att ha dem alla här i flera dagar. Tänk att de vill det. Men nu är det alldeles tyst och lugnt även inomhus. Lite skamset måste jag tillstå att det är lite skönt också.

Påskafton, en lat morgon med letande i lokaltidningens nya utformning. Vet inte just, om det blivit så mycket bättre. Lite mindre format är väl OK men spelar för mig, som läser den digitalt, ingen roll alls. Lite tjockare är den visst också men det behövdes inte.

Långfredagens tidiga middag, då även resten av familjen och ett par till anslutit, blev lyckad. Vi satt ute och åt för första gången i år. Härligt och lagom ljummet. God mat, härlig lax med asiatiskt stuk. Goda och exotiska grönsakstillbehör. Varsin ägghalva med lite smet på som enda eftergift till traditionen. Till efterrätt smaskiga chokladtårtor, som barnbarnen bakat. Deras påskägg var laddade och gömda, även om de alla egentligen vuxit ifrån det.

Idag blir det påskmåltid, som dottern i byn fixar, som någon sorts avsked inför flytten till sörmlandsmetropolen söderöver.

Matvanor

Äter man för att det är gott eller för att bli mätt? De flesta av oss, som lever i länder utan matbrist, skulle väl svara, både, även om hungern är den underliggande drivkraften. Men även delikatesser och "finmat" är ju godast, när man är hungrig. Fast då har man, jag i alla fall, en tendens att äta väldigt fort, så nöjet blir kortvarigt. En intressant aspekt på ätandet är den tilltagande övervikten och fetman i välbärgade länder. Det verkar saknas en naturlig spärr hos människan. Med mer tillgängliga näringsämnen, äter vi mer än nödvändigt. En funktion kanske är att överdriva ätandet för att lägga på hullet och ha något att ta av, när tiderna blir bistrare. Ett djupt liggande behov, som vi inte skulle kunna styra med hjärnan. Ett argument att skylla på. Lika fullt är det många i de rika länderna, som blivit så feta att de dör av det.

Vid barnbarnens besök här, planerades middagar med grönsaker, bönor, pasta och sådant som yngre personer gillar. En eller ett par av dem avstår gärna från kött, någon gillar inte svamp men alla äter det mesta med god aptit, även fisk. En av dagarnas lunch skulle det bli skräpmat på sta’n, hade jag föreslagit. Det blev igår. Alla blev mätta men ingen jublade direkt utom över en särskilt motbjudande milkshake. Det finns gott om skräpmatskrogar i Nyköping. Likadana allihop. Samma utbud hos nästan allihop och massor av kunder. Den vi var på hade en plastrutschkana intill borden, där barn tjöt, så att det var svårt att höra vad någon sade. Där fanns också automater för beställning och betalning, vilket var nytt för mig men gammalt för barnbarnen. Till middagen igår blev det gös från Storsjön, som alla åt med god aptit. Idag är det barnbarnen, som bett att få laga middag. Jag tror det blir hemlagad, vegetarisk pasta.

Vi äter för det mesta gott och någorlunda nyttigt, tycker vi själva, både med och utan barnbarn. Inget saknas egentligen men det är inte frosseri heller. Utom möjligen när det gäller snask och godis. Vissa av oss har svårare än andra att avstå. Morfar, du är släktens värsta godisgris har ett av barnbarnen förklarat redan för länge sedan. Det kanske stämmer men vanorna har faktiskt modererats en del på senare år. Vingummin och nötchoklad förekommer men mer sällan än förr och köps i betydligt mindre mängder. Det hjälper att bo på landet också, för när godissuget sätter in, är det svårt att motivera en biltur ända in till byn, bara för att köpa godis. Någon måtta...

Sommarnöje

Det har varit barnbarn här i några dagar. De två yngsta har hälsat på. Kul! Hela huset och allt omkring lever upp, när de är här. Inte för att det är för tyst och dött annars. Utan för att det blir liksom mer livat med barn omkring. Inte på gott och ont utan bara på gott och alldeles särskilt på sommaren, när vi är ute mycket, går ner och badar, leker med hunden eller bollar eller bådadera eller annat. En dag kommer även äldsta barnbarnet ut, en annan ansluter det näst äldsta. De trivs tillsammans alla fyra.

Det blir hundpromenad och filmjölkslunch och bullbakning och, ja ni vet, allt det där. Efter bad och simning tillsammans med Kajsa, hunden, återgår vi till verandans skugga uppe vid huset. Mer kaffe till Morfar. Inifrån huset hörs ekot eller något, där våra politiker trummar ut de vanliga budskapen om invandring, ökad brottslighet, fler poliser, högre tillväxt och arbete längre upp i åldrarna men inte ett ord om klimat eller miljön. Politikerna talar om det, som väljarna vill höra, kan man tro. Men varför väljarna skulle vilja höra bara det som politikerna för närvarande tjatar om, är en gåta, som jag inte har svaret på. Jag anar att det är någon sorts ”mismatch” här.

Tillbaka till roligare tankar. På kvällen blir det lite av varje med barnbarnen och, som sig bör nu för tiden, pill på mobiltelefonerna men vi avslutar med ett parti Jazz (kortspel) och oftast historieberättande vid läggdags, gärna i mörkt rum och helst läskiga historier. Med historierna följer en sorts lek om, vad som är påhitt (det mesta) och vad som är sant och hur jag kan veta det, när det stått i tidningen, vem som berättat vad o.s.v. Det gillar vi.

Nu har de rest hem men de lämnade fina minnen kvar. Nu är det tystare igen, som vanligt. Fint det också. Helt enkelt en fantastisk morgon, där jag sitter på verandan med laptoppen och kaffet. Storsjön ligger blank och livet leker, ibland mer än annars.

Flyg, fula flugan, flyg

Så har man flugit igen. Man borde flyga mindre. Vi har faktiskt talat om det hemmavid och bestämt oss för att framöver hålla igen på flygandet lite. För egen del flyger jag till att börja med betydligt mindre nu, sedan jag pensionerat mig. Man slipper parisflygningarna och en del flygturande till övriga nordiska länder. Bra så. Turistresorna kan man faktiskt också reducera. Det viktigaste är, kommer det att visa sig, att alla måste begränsa privatflygandet men man borde också låta bli att klaga på flygskatter och man borde inte argumentera för fortsatt flygande med hopp om klimatvänligt flygbränsle. Egentligen. Jag gör faktiskt inte det heller men jag känner många, som gör det. Plats för diskussioner. Och så ska man väl klimatkompensera, om och när man ändå flyger. Det var ett tag sedan jag gjorde det, så jag måste ta reda på möjligheterna numera.

Även om vi i vår generation och de generationer, som nu befinner sig i arbetslivet, försöker vara duktiga och på olika sätt bidra till minskad klimatförstöring, så kommer livet att bli hårdare för barnbarnen och framförallt för barnbarnens barn. Det har redan gått för långt. Tiden för att rädda klimatet är för knapp. Frågan är inte om klimatet kommer att förstöras utan hur mycket och hur illa det kommer att bli. Vi lämnar ett elände till efterlevande generationer. Och det gäller förresten inte bara klimatet utan havsförstöringen, den biologiska mångfalden och lite annat smått och gott.

Är det här någonting vi kan slå oss för bröstet för? Naturligtvis inte. Men än värre är att högerpopulismen gripit omkring sig, de politiska opportunisterna, som förnekar såväl klimatproblem som annan miljöförstöring. De verkar finnas överallt numera. I länder som Ungern, Polen, Österrike, USA, Ryssland, UK och Australien har de stort inflytande men de finns i många andra länder också, t.o.m. I vårt eget. I de kretsarna baktalas miljöpartier och miljörörelsen, ungefär som högern tidigare baktalade eller för den delen motiverat klandrade kommunistländer och kommunistpartier. Baktalandet har, som alla kan räkna ut, med makt och pengar att göra. Att internet används av penningstinna intressen med lobbyister som dreglar av iver att använda propaganda i press, lögner, nättroll, trojaner, fake news och allt vad det heter, är en annan fråga. Men varför är det så många som faller till föga för nutidens Orbans, Trumps, Putins och andra charlataner? Inte vet jag men jag ställer mig i alla fall frågan.

Veckans "panschis". Ensamhet

Krymper världen runt oss åldringar? På äldre dagar träffar vi inte lika många människor och ser inte lika ofta nya ansikten. Vi skaffar oss inte nya intressen. Vi odlar kanske inte de gamla med samma känsla och intensitet som förr. Dagarna går, den ena är den andra lik. Vi är mer håglösa än förr och vi ids inte lika ofta hitta på något. Man träffar gamla vänner mer sällan, för de bor långt bort eller har blivit sjuka eller ännu värre. Den som blir av med sin livspartner, ligger riktigt illa till. Många ensamma gamlingar blir nedstämda, vissa till och med deprimerade. Självmordsstatistiken är ingen upplyftande läsning, särskilt inte för gamla män. Att ensamheten tilltar med åldern, är det knappast någon tvekan om.



Ja, det var väl ingen muntert upplägg precis, i veckans "panschis". Men något ligger det väl i det, åtminstone för flera av er gamlingar därute. Det är svårare men inte omöjligt för gamla att påverka sin livssituation. Det gäller att jobba för umgänget med andra och att anstränga sig för att ha levande sociala kontakter. Synpunkter på äldrevård i livets slutskede lämnar jag utanför det här. Någon måtta på eländesfokuseringen får det vara.

Hur det är för mig själv med ensamheten? Nja, ingen större fara. Jag är lyckligt lottad. Kontakten med barn och barnbarn är god och vi är två som lever ihop. Lite skillnad märker jag väl av, kan jag säga. Lite glesare mellan kontakterna med de gamla vännerna har det allt blivit. Och vänkretsen har krympt lite. Det är lite tråkigt. Som pensionär har man mer tid att ägna åt sociala kontakter men de där träffarna och samtalen blir liksom ändå inte av lika ofta. Trots att man har mindre att göra, går tiden hela tiden fortare. Visst är det konstigt!

Barnbarn

Såg just en filmsekvens från dotterns mobilkamera, där dotterdottern, 12, ägnade sig åt akrobatik på gymnastikmattan, rondat, flickflack och bakåtsalto. Fantastisk uppvisning! Barnbarnen blir stora fort. Ett av dem spelar fotboll och tränar regelbundet, ett annat spelar handboll. Duktiga bägge två, 10 och 15 år. Och så är det övningskörning med 17-åringen, som har ett instagramkonto med många tusen besökare och som gör snabba framsteg även bakom ratten. Lillasyster får börja övningsköra om några månader. Mina barnbarn! Hela gänget kusiner är de bästa vänner. Ovärderligt! De äldre är omtänksamma, de yngre beundrande. Alla fyra är dessutom otroligt duktiga i skolan, mycket duktigare än vad jag var.

Några har gjort något rätt här. Mallig och stolt kan man känna sig bara genom att faktiskt vara morfar åt dem. Vore jag en klokare morfar, skulle jag ägna mer tid åt dessa härliga barnbarn. Fast barnbarnen själva tycker nog att det är lagom som det är.

Jag hade tänkt lägga in foton här av dem för att riktigt visa, hur fina de är allihop. Men med tanke på vad som kan förekomma på nätet, är jag försiktig både med foton och personliga detaljer.

Dysterkvist

Tiden är som den är. Den går hela tiden. Vad det kan betyda fysiskt och filosofiskt, kan man fundera länge på - utan att riktigt förstå något. Den krökta rumtiden t.ex. är inte något riktigt självklart fenomen för en vanlig dödlig, inte evigheten heller. Själv har jag t.o.m. svårt med de två årliga tidsomställningarna. Och fortare och fortare går den, tiden, ju längre den lider. Barn- och ungdomsåren verkade som evigheter men sedan började hastigheten öka för att ständigt fortsätta att accelerera. Numera är barnen, åtminstone ett par av dem, plötsligt i medelåldern och numera svischar barnbarnens barnaår förbi som vackra vårveckor. Ett fyrtioårigt arbetsliv försvann någonstans på vägen. Vänner börjar drabbas av sjukdomar, en del dör t.o.m. Att det egna slutet närmar sig med stormsteg låter makabert att säga men är ett faktum. Det är inte lätt att förlika sig med och det är inte mycket att göra åt heller. Ett människoliv, som en gång verkade som ett ganska hyggligt tilltaget tidsspann, visar sig nu vara mer som en kornblixt. Dödsångesten är mänsklig. Än se’n då! De riktiga muntergökarna lägger till att vid döden är människan alltid ensam. Ingen riktig tröst det där.

Privata tankar en tidig sommarmorgon

Snett framför mig, där jag sitter och fingrar på tangentbordet till datorn, står en gammal fotoram med några bilder i. En stor bild av Curt Clemens, fadern jag inte hade, konstnären som dog när jag var två. Instoppad i ramens kant är en mindre bild på Curts båda bröder som också dog unga, ännu yngre än Curt. Den ena efter en flygolycka på Bromma i en tid, när ingen säkerhet fanns där och den andra i galopperande cancer, 28 år gammal. I ena hörnet av ramen sitter en bild av Curt i 40-talstypisk hatt och lång rock. I andra hörnet står ett foto, monterat på kartong - i Stockholm av Edlunds ateljé på Hornsgatan. Bilden, som är från förra sekelskiftet, föreställer farmors far, en korvmakare från Livland, som någon påstod var en skitstövel.

Tankarna vandrar runt de här välkända bilderna. Skrivna texter kan bli specifika och målande, lämna mycket till läsarens fantasi. Bilder är närmare livet på något vis, fascinerande på ett annat sätt. Foton skapar lika många associationer, kanske fler. Det större fotot på pappa Curt är en bra bild på honom, antar jag men han ser ut att vara 15 år äldre än de 30 han var. I album har jag foton av far- och morföräldrar förstås men också bilder av min morfars far, min farmors mor och min farfars far (mina barnbarns morfars farfars far, vilket börjar låta som någon Povel Ramel-visa), som alla var unga redan i mitten på 1800-talet. Märkvärdigt med foton av personer, som med barnbarnens perspektiv, förekom fem generationer bakåt i tiden.

På Axel Molins, Nils Anderssons och Josephine och Johann Knopfs tid fanns redan maskiner och tydligen kameror men inga datorer, knappast elektricitet och varken telefoner, bilar, flygplan eller tv. Inte ens internet! Hur klarade de sig?

Inget att gnälla på

Vad ska man klaga på idag då? Våren är här och vädret är hyfsat. Men det är klart att det blir lite kallt i nordanvinden. Barn och barnbarn är gulliga allihop men man ser dom för sällan. Utom pojken som sköter sig jättebra men spelar lite för mycket dator. Frun är en topptjej men hon är bortrest för tillfället. Hälsan är god men det känns lite i ryggen, sedan jag lyfte av betongplintarna från släpet. Djuren har det bra men storhunden blir jag arg på, för hon har just rymt för femtiosjunde gången till granngården för att leta mat.

Det var ganska lama klagomål det där. I själva verket har jag inte så mycket att klaga på. Lokalpolitiken kan man ju alltid ta till med gröna politiker som har svårt att få något gjort men jag ids inte idag. I hela världen finns det mycket elände att dividera om men det får bli en annan gång. Jag ska helt enkelt ta och coola ner mig lite, ta en kopp kaffe till, sätta på radion och lösa lite korsord en stund. Nu på morgonen är det lugnt och tyst, innan gänget med tonåringar i gästhuset vaknar till liv framåt lunch. Sedan ska jag ut och samla lite ris till majbrasan. Igår, när jag började, sprang två harar och lekte på gärdet. Några rådjur stod och betade lite längre bort. En räv brukar hållas i närheten men syntes inte till just då. Älgfamiljen, som var här i veckan, har dragit vidare. Havsörnarna har inte visat sig på ett tag. Vildsvinen sover väl på dagarna. Några tomatplantor, som vi fått av vännen Lasse, ska planteras om under dagen. Ett par kommer att få nästan svarta tomater. Dom heter Nyagous. Så det så.

Tja, det där är väl inget att gnälla om. Livet leker!

Så var det dags igen

Da´n före doppareda´n. Doppat i grytan har vi inte gjort hemma på många år. Det är väl inte så många som gör längre. På min svärfar Oves tid, doppades någon gång i grytan på julafton. Det var bara han och jag som deltog. Alla andra stod över. Vört skulle det vara, ner i skinkspadet. Och så blev det en sup till och säkert någon historia som lockade till skratt. Doppet var kanske inte någon kulinarisk höjdpunkt men vår egen rit är ett kärt minne. När jag var liten, missförstod jag uttrycket. Jag trodde att doppet i grytan var mer bokstavligt för deltagarna, någon sorts gemensamt bad eller så.

Julljusen glimmar sedan länge i fönstren och lite överallt. Vissa har vidare gränser än andra. Flaggstänger och träd lyser här och där. En del dekorerar hela trädgården med ljus, andra hela huset. Många av oss har sjuarmade elljusstakar i några fönster, några har det i alla. En och annan tycks se det som kapplöpning. Flest ljus vinner. Men vintermörkret kan behöva lite motstånd, även nu när vi passerat vintersolståndet.

Sillen är inlagd, grönkålen kokad och skinkan grillerad. I år blir det lilla extra vitlöksströmming, en plan som höll på att gå om intet. Strömmingen var slut här och slut där. Strömmingsfisket ligger nere i julveckan, sa´s det i någon fiskdisk. Men det blev napp (!) på sista jättesnabbköpet. Numera finns det ju mest jättesnabbköp i olika köpcentra, dit man bara kan ta sig med egen bil.

Snart kommer barn och barnbarn till vår årliga tjuvstart av julen - da´n före. Mysigt!

Julpyssel och storstadstrafik

Tiden rusar förbi. Det är julafton om någon vecka. Det blev ju just höst. Men mörkt har det varit ett tag, så det är skönt att det snart vänder. Till jul i år blir det mindre julklappar. I alla fall färre. Barnbarnen ska få paket ungefär som vanligt men oss vuxna emellan blir det inte riktigt som förr. Någon mindre sak, något platt paket till barnen, något till Läkare utan gränser, något träd. Typ. Till och med julgranen har minskat i storlek med åren. Visst låter det präktigt. Till julbordet blir det fårfiol i stället för skinka, för det finns inga glada grisar längre häromkring. Och stuvad grönkål ska det bli som vanligt.
___________

Och nu över till Seladon Flydde, som de sade i Mosebacke Monarki. När det gäller ombyggnad av Slussen i Stockholm, har tiden inte precist rusat förbi. Utredningar har pågått i evigheter. Och när man äntligen kommit till beslut, fastnar majoriteten återigen för en lösning som tar för mycket sikte på biltrafiken och för lite på folk. De borgerliga partiernas trafiklösningar hör bättre hemma i gången tid. Även om jag numera bor i en annan kommun och sällan passerar Slussen, lider jag med Stockholm och Stockholmarna, som under många decennier får ta konsekvenserna av ett beslut om en gammaldags lösning som fattades med tre rösters övervikt och som ignorerade en bred folklig opinion i huvudstaden.

Klockan tickar

Måndag morgon igen. Hur ska det bli den här veckan med klimatproblem, krig och skuldkriser? Kommer politikerna någonsin att vilja, kunna och våga ta något ansvar för miljön och klimatet? Inte lär det bli den här veckan i alla fall. Men det är hög tid. Vi har inte 225 miljoner år på oss, som det enligt en artikel jag just läste gått sedan jordens största koldioxidkatastrof, den under perm-eran. Inte 65 miljoner år heller som gått, sedan jätteödlorna dog ut, om det nu berodde på meteorer, koldioxid eller något annat. Nej, nu verkar det kört att räkna med tidsåldrar och årtusenden för att slippa göra något. Nu låter det som allvar redan för oss nu levande vuxna och i vart fall för våra barn och barnbarn. Är det rätt att kräva att det först och främst är politiker som ska ta ansvaret? Enskilda människor kan bidra som konsumenter, väljare, en del som opinionsbildare, vissa som föregångare, medlemmar i ideella organisationer, forskare, uppfinnare o.s.v. men det behövs samlade krafter på nationsnivå och på global nivå. När ska vi få politiska system som möjliggör det? Min gissning är att frågan förblir obesvarad hela veckan ut, kanske århundradet ut, i värsta fall till nästa Perm. Under tiden måste vi i så fall hitta andra lösningar.

Spöktider

Den lilla barnskon jag hittade i en trossbotten i vårt uråldriga hus, jag tror jag nämnt den här förut, väcker fantasier. Skon är gammal och maken är försvunnen. Den är ett litet konstverk men den har använts på riktigt. Ett litet barn har trampat omkring i den för sådär sju, åtta generationer sedan här i samma hus som jag går runt i. Vad blev det av henne? Vad råkade hon ut för? Det är märkvärdigt, nästan andäktigt.


Ganska ofta, när barnbarnen får mig att berätta spökhistorior, hittar jag på någon historia, där en liten tjänsteflicka som heter Lotten finns med och den gamla skon blir hennes.
- Nu hittar du på, morfar säger den näst yngsta.
- Nej, ni vet ju att alla mina spökhistorior är sanna, säger jag och har en mycket allvarlig min. Det hör till spelet och då tisslas och tasslas det en liten stund. Men den minsta blir lite osäker och då säger jag till bara honom att det är hittepå.
- Men förra gången sa' du att det var på nittonhundratalet, säger den näst äldsta. Nu är det på artonhundratalet, så det kan inte stämma.
- Jodå, Lotten hade blivit äldre förra gången, drar jag till med.
- Hallå, säger den äldsta, typ hundra år äldre, eller...

Så där håller vi på och sedan blir det en spökhistoria och jag har har en god stund den fulla uppmärksamheten från fyra fantastiskt fina små barnbarn.

Hösttoner

Det är visserligen rätt blött lerigt för det mesta så här års men det är fint när det klarnar upp och vackert med färgerna. Stjärnhimlen igår kväll var fantastisk och det kan man ju faktiskt se här ute på landet, där det fortfarande är mörkt, när det är mörkt. På morgonen ligger det lite dis över åkrarna, sjön är spegelblank och asparna lyser knallgula i morgonljuset. De tre älgarna jag såg helt nära huset för ett par veckor sedan har antingen lyckats fly älgstudsarna eller hamnat i jägarnas frysar. Nåja, tjälknöl kan vara väldigt gott. Apropå gott, tycks höstvädret ha varit gynnsamt för kantarellerna också.


Jag har fyra barnbarn. Jättegulliga! Ibland är det ganska långt mellan varven och då längtar man lite. De har alla sitt med skolor, fritis, fiol, flöjt, piano, handboll, fotboll, dans, gymnastik och tennis. Deras kalendrar är fulla. Allihop gör inte allt, tack och lov utan det är någorlunda jämnt fördelat. Men nu är det höstlov och då kommer dom säkert ut på vischan till morfar och hälsar på. Då ska vi ut och halka runt i löven. Sover dom över, blir det spökhistorior. Lagom läskiga, gärna ganska snälla men ändå en aning kittlande.