Världens jättelika soptunnor

Såg ett hemskt klipp, som någon lagt in på FB häromdagen. Det visade hur människor plockade skräp ur havet och på stränder och hur plastsoporna förstördes och/eller återanvändes. Det hemska var förstås inte att folk hjälpte till att städa och rensa och återanvända. Utmärkta insatser! Det hemska är, hur mycket sopor och plast vi lyckas smutsa ner haven med. Haven är fulla av gigantiska plastmoln, av stora plastsopor, små plastsopor, plastsopor nedbrutna till mikroskopiska livsfarliga plastpartiklar och för den delen massor av andra sopor. Att vi fyller våra världshav med sopor och plast är deprimerande, demoraliserande. Det kanske inte är lika farligt för Jordens överlevnad som klimathotet men det är minst lika ledsamt i det korta perspektivet.



Naturligtvis vore det en bättre idé att använda krafterna åt att undvika nedskräpningen i stället för åt städning efter nedskräpningen. Man kan förstås säga att det ena goda inte behöver förskjuta det andra. Och tiotusenkronorsfrågan är, hur det ska gå till att stoppa nedskräpningen av haven med tanke på de globala utmaningarna, som svårigheten för länder att enas, krig, storfinans och världsledare, som bara ser till makt och pekuniära, mestadels egna intressen.

Nedskräpningen har ohämmat pågått länge. Jag har ett alldeles eget minne från en italienresa för så där 40 år sedan till Sardinien. Där vi turister kunde sitta i solstolar och löga oss, var det städat och fint men de ostädade stränderna alldeles intill såg redan på den tiden ut som soptippar. Först trodde jag faktiskt att det var just det, soptippar, tills jag kom på att sådana gömmer man ju hellre än har dem på stränderna.

Det blev lite pessimistiskt här på bloggen idag. Men stora insatser behövs. Inga insatser görs, nästan inga i alla fall. Och så finns det ju ett större globalt problem, som kräver stora insatser, klimatet, där alldeles för små insatser görs av de flesta, av många inga insatser alls. I morgon ska jag försöka hitta på något att skriva optimistiskt om.

Katten på råttan...

...råttan på repet, en dyster liknelse.

- En kaskelotval har hittats med 10 kg plastprodukter i magen, däribland 115 plastmuggar och 25 plastpåsar.
- WWF ber om bidrag för att kunna arbeta med plastföroreningar i haven.
- Man kan stödja WWF och miljöorganisationer ekonomiskt och välja att rösta på miljöpartier.
- Regeringar, som begriper något, gör något åt plasten, hemma och borta, själva och via internationella organ.
- Men sedan väljs regeringar, som prioriterar välstånd och högre ekonomisk tillväxt lite för mycket.
- Tillväxt ger ökad konsumtion, som är måttet för välstånd och därför ger politisk makt.
- Ökad konsumtion alstrar mer plast och sopor.
- Haven är en fri nyttighet. Billigaste sop- och plasthantering är haven.
- Nästa kaskelot har kanske 20 kg plast i magen.
...
- Till slut blir det inga kaskeloter mer.
- Men mycket, mycket plast blir det gott om.



Det där med katten och råttan kanske inte passade riktigt ändå som liknelse. Katten ville äta upp råttan och pojken ville inte gå i skolan. Kaskeloten åt upp plasten och politikern ville bli omvald. Vet inte hur jag tänkte där riktigt, även om det bara var en stund sedan. Men att nedskräpningen i haven är vidrig, tror jag de flesta är med på. "Sopmolnen" i oceanerna är gigantiska och växer. Vi måste skaffa oss politiker, som vill och vågar göra något, t.ex. medverka till att öka kostnaderna för dem som inte vill hantera sina sopor på ett rimligt sätt och minska kostnaderna för dem som gör det. Och vi som väljare kan påverka och borde göra det, oavsett om vi kan liknas med oxen, slaktarn eller elden i katten-på råttan-fabelm.

Livets vagga

Jordens hav täcker mer än två tredjedelar av Jordens yta. Utan vatten hade livet på Jorden inte existerat. Vi kommer alla mer eller mindre indirekt från vattnet. Så här hanterar vi livets ursprung.

År 2050 kommer det att finnas mer plast än fisk i haven!

skriver WWF. Samma år väntas alla korallrev ha dött. Jordens hav har blivit solsystemets, kanske Universums största soptipp. Det enorma molnet av plastsopor och plastpartiklar i Stilla Havet är känt sedan länge. Uppgifter om molnets storlek varierar. Någon säger att det är stort som eller t.o.m. dubbelt så stort som hela USA. Någon annan säger att det är fråga om 100 000 000 ton sopor bara i Stilla Havet.

Och ändå är det bara en liten del av eländet och av riskerna för haven. Klimatförändringarna, ett av orden som Trump förbjudit myndigheter att använda, är värst. Annan nedskräpning, utsläpp av giftiga ämnen, utfiskning m.m. bidrar till havsförstöringen. Behovet av internationella överenskommelser är skriande men inga av dagens politiker tycks vare sig kunna eller vilja göra något åt dessa i sanning existentiella problem. De värsta av dem t.o.m. motarbetar aktivt åtgärder för att rädda haven.

Själv kommer jag inte att finnas kvar på planeten 2050 men jag önskar för mina barn och barnbarns skull att människan då kommit till sans och börjat vidta åtgärder för att rätta till problemen. Det kommer att bli en dyr och mödosam resa men den är nödvändig, oavsett vad nationalister, opportunister, ekonomer, lycksökare och klimatförnekare säger.

Gör något då!

Palmolja är inget vidare för hälsan, särskilt inte raffinerad palmolja. Cancerrisken är påtaglig. Risker med palmolja har varit kända länge och påtalats under åtminstone ett decennium. Läste i SvD att EUs livsmedelsorgan, Efsa, för något år sedan informerade världen mycket tydligt om cancerriskerna med palmoljan men att EU-kommissionen fortfarande, ett år senare, inte agerat. Tjafsande om detaljer mellan experter i WHO och EU fördröjer både internationella och nationella åtgärder men framförallt kämpar livsmedelsindustrins lobbyister emot alla begränsningar och åtgärder. Det svenska Livsmedelsverket vågar inte göra något.

Palmoljan utgör ingrediens i många livsmedel och många av de minst nyttiga. Mycket starka ekonomiska intressen står bakom produktion av palmolja. Livsmedelsindustrin har ökat och ökar fortfarande sin användning av farlig palmolja explosionsartat. Odlingen av palmer för det här ändamålet breder ut sig på regnskogars, artrikedomens och sannolikt även klimatets bekostnad. Och så har det alltså visat sig att vi dessutom får cancer av palmoljan. Hur dumma får vi konsumenter vara? Hur länge ska det här få hålla på? I Italien har flera livsmedelskedjor redan beslutat att rensa sina hyllor från produkter som innehåller palmolja. Varför gör ingen något i Sverige?



Låt oss sluta vänta på saktfärdiga myndigheter. Får jag föreslå att vi alla bojkottar alla livsmedel, som innehåller palmolja. Ja, ja, det kommer att ta lite tid i affärerna att läsa det finstilta men det är väl bättre än att utsätta sig för ytterligare en cancerrisk och bättre än att bidra till den enorma miljöförstöring, som palmoljeproduktionen innebär. Man kan börja med att avstå från margarin, kakor och kex, som för det mesta innehåller palmolja.

Apropå livsmedel, förresten, skrev jag nyligen till miljöministern och frågade, varför vi inte har ett plastpåseförbud ungefär som fransmännen. Bakom min fråga ligger förstås misstanken att lobbygrupper från livsmedelsindustrin ligger bakom att inget görs. Jag fick ett svar från departementet inom några dagar. Det är i sig värt ett erkännande. Men innehållet i svaret var lite blaha. Så här...

Miljöministern prioriterar denna fråga högt, inte minst eftersom mycket plast hamnar i haven. Jo, det var ju liksom skälet till frågan. Som en del av en satsning för att minska mängden plast i haven, har regeringen tagit ett första steg för att minska förbrukningen av plastbärkassar. Från och med 31 maj 2017 är handeln skyldig att informera om plastbärkassarnas miljöpåverkan och fördelarna med en minskad förbrukning. Syftet är att förbrukningen av plastbärkassar ska gå ned. Bra, inte öka alltså. Information är väl alltid bra men det här var väl ganska tunt i alla fall. Ytterligare steg behövs och regeringen håller på med flera kompletterande initiativ på området. Medgivandet att mer behövs var det enda som var bra i svaret men vilka ytterligare initiativ som avsågs, om det nu verkligen finns några, stod inte.



PS ang. palmoljan. Läste just i tidningen att Livsmedelsverket tydligen rekommenderar konsumenter att välja bort livsmedel med palmolja i. Utmärkt! Då kanske man kunde tänka sig några faktiska åtgärder också från verket självt och från politikerna./ds

Nedsnuskning

Enligt en notis i någon tidning igår, kommer det inom överskådlig framtid att finnas mer plast än fisk i världshaven - viktmässigt alltså. Vi vräker ut plastsopor i världshaven, enligt uppgift så där 8 miljoner ton om året. I haven bryts plasten ner i smådelar och blir svårare och svårare med tiden att samla ihop. Plastrester hamnar i växter och djur allt längre upp i näringskedjan. På vägen in i vårt dna tillsammans med PCB, DDT och lite andra gifter samlas plastsoporna med havsströmmarnas hjälp i stora moln i haven. Det största molnet finns i Stilla Havet och kallas: The Great Pacific garbage patch. Molnet växer och dess volym är redan sedan länge förfärande. Huuh! En ung holländsk man, Boyan Slat, har satt igång ett projekt, som går ut på att haven ska kunna rena sig själva med hjälp av en teknik med insamlingsbarriärer. Det behövs också hjälp med insamling av pengar till projektet och Slat har med s.k. crowdfunding lyckats få igång ett projekt, som inom kort ska påbörja en testverksamhet i Nordsjön. Hur framgångsrikt det blir, återstår att se men en sak är säker. Något måste göras åt de nedsnuskade haven.

En stor del av världens olja går till plasttillverkning. Endast en liten del av plasten återvinns. Jag såg siffran 15 % någonstans. Plasten är billig och därför använder vi ständigt mycket mer plast än vad som är nyttigt för planeten. Lite som med transporter, som är alldeles för billiga, om man ser till vad som är bra för atmosfären. I penningjakten skickas gods och folk runt på planeten i en snabbt ökande omfattning och i många fall i onödan eller onödigt långt. I de återkommande prioriteringarna mellan ekonomisk tillväxt och miljö- och klimatintressen, är det ständigt pengarna som vinner. Olika skäl åberopas. Det behövs pengar för att värna om miljö och klimat, fattigdomsbekämpning o.s.v. Kanske måste man inse att det är ekonomiska styrmedel som biter. Plastskatter nästa, säger jag, transportskatter också. Ja, ja internationella samarbeten behövs, då får väl våra makthavare jobba för sådana också. Det är inte många politiker som vågar mopsa mot de starka ekonomiska intressena men vi måste ju inte rösta på dem som prioriterar tossigt hela tiden.

Temperaturen stiger i vått och torrt

Ja, temperaturen stiger inför klimatmötet i Paris, inte bara i bildlik bemärkelse utan även bokstavligen.

Intervjuad i SR sade vice statsminister Åsa Romson igår att Sverige ska gå i bräschen för ett klimatavtal, som gör att jordens temperaturökning håller sig så långt under tvågradersmålet som möjligt. Jag kan ha hört fel, Åsa Romson kan ha sagt fel. Men det lär stå klart vid det här laget att de åtaganden länderna gjort inför parismötet inte räcker till att uppnå, eller rättare uttryckt, nå ner till tvågradersmålet. Vi är för sent ute. Det är redan klart att jordens medeltemperatur, med de åtgärder jordens länder är beredda att vidta, kommer att öka med mer än två grader, vilket är illa nog. Det är för världens länder fråga om att, helst redan i Paris, få till ett avtal, som ska se till att tvågradersmålet överskrids så lite som möjligt.

Många tror på en sådan ambition, i varje fall många fler än inför det förra klimatmötet. Men inte alla. Vissa länder bryr sig inte alls. Ett 50-tal har inte ens lämnat in sina klimatplaner. Qatar säger öppet att man inte vill göra något alls, som inte någon annan betalar för. Amerikanska republikaner vill inte heller göra något, särskilt inte de som vill bli president. Men, försöker man tänka positivt, kan man vända på steken och konstatera att 150 länder har lämnat in sina klimatplaner med relativt rimliga ambitioner och åtaganden och att både den nuvarande presidenten och de demokratiska presidentkandidaterna i USA åtminstone bättre inser behovet av klimatåtgärder.

Något som absolut inte uppmärksammas tillräckligt vid klimatmötena, är havens betydelse för livet på jorden. Klimatgasutsläppen och efterföljande klimatförändringar påverkar haven inte bara genom att glaciärer och isar smälter, så att havsytan stiger utan också genom försurning, som förstör livsmiljön för många skaldjur, koraller och andra arter. Nedskräpningen av haven är förfärande, liksom utfiskning av många arter. Havsbruket är en mycket viktig del av både klimatförhandlingarna och av miljöarbetet i största allmänhet. There are no free lunches, det finns inga fria nyttigheter, haven kan inte bara utnyttjas utan ansvar, bara därför att de bara delvis anses tillhöra enskilda länder.

Hållbart för framtiden

FNs nya “hållbara utvecklingsmål” är sjutton till antalet. Man kan läsa om dem på http://www.un.org/sustainabledevelopment/sustainable-development-goals/. Flera av målen handlar om fattigdomsbekämpning och jämlikhet mellan och inom länder och mellan könen. Tre av utvecklingsmålen handlar om specifikt om miljö och klimat. Skydd för klimatet, haven och skogarna. Under dem finns ett antal delmål, som att hindra ökenutbredning och markförstöring, att bevara biologisk mångfald. Frågan är om inte dessa tre klimat- och miljömål är de viktigaste av alla målen och rent av förutsättningar för de andra målen. Några av de andra målen har också en direkt miljöbetydelse, som hållbar infrastruktur, tillgång till modern energi och färskt vatten. FN förväntas anta dessa "sustainable development goals" formellt i september.

Man behöver inte vara särskilt cynisk eller negativ för att inse att det är en mycket lång väg till målen, möjligen en alltför lång väg för den mänskliga rasen. Starka ekonomiska intressen och maktambitioner kommer säkert att motarbeta en del av dem. Men goda mål är bra i sig och att ställa upp alltför lättnådda mål är dumt. Så även krassa realister bör kunna applådera de nya FN-målen. Några av dem kanske kommer att uppnås, några helt men flera åtminstone delvis, vissa av dem måste uppnås.

På en räkmacka

Nu lär det vara fritt fram igen för vissa jätteräkor, framgick av en rubrik i någon nättidning. Då ska det bli scampi, det var länge sedan. Och pastasås med stora räkor, och ceviche och sushi. Nyheten svischade förbi men var borta, när jag skulle titta lite närmare. Jag hann inte se, vilka jätteräkor som är OK och vilka man ska undvika även framöver. Kanske har verksamheten med hållbar odling av svenska jätteräkor lyckats, kanske har andra anpassat sin produktion. Det blir till att läsa på förpackningarna ordentligt.

Även vanliga räkor ska man ju se upp med. Svenska västkusträkor är fortfarande rödlistade av WWF, till räkfiskarnas stora förtret. De, räkorna alltså, är för få helt enkelt i förhållande till hur hårt de fiskas. Räkfiskarna är upprörda och påstår att WWF har fel. Det naturliga vore att de i stället anpassade sitt fiske till det som anses hållbart. Kan man tycka. Egendomligt det där med yrkesmän, som överutnyttjar själva förutsättningen för den näring de lever av. Höjden av kortsiktighet.

Den bästa snabbmaten...

är sushi, tycker jag. I Brasilien har sushi blivit väldigt populär mat, hörde jag på radion. Sushin började sprida sig över världen för länge sedan. Här hemma finns numera sushirestauranger i vartenda samhälle sida vid sida med thaimatserveringar. T.o.m. i Gnesta finns sådana. Här tävlar de med ett par korvställen, några pizzerior och en bra restaurang. Hamburgerkedjorna är intresserade av större samhällen.

När man beställer sushi ute, gäller det att sovra. Omeletten vill man ju inte ha. Ål måste man givetvis avstå från. Obegripligt att det fortfarande är tillåtet att fiska och sälja ål. Blåfenad tonfisk är en annan allvarligt hotad art. Sushi innehåller oftast tonfisk, om man inte säger ifrån. Jätteräkor är en sushispecialitet. Odlingen av jätteräkor hotar biologisk mångfald i stora områden. Det är inga problem att byta inom de hårt standardiserade menyrätterna. Sucheriorna, kan man säga så, är vana vid det.

Sushi är nästan likadan överallt. Ändå är det för det mesta gott, om man inte äter det för ofta. Fisk är både gott och nyttigt, har man lärt sig, så det är väl bra med sushi. Såg en gång en s.k. bumpersticker, där det stod: Real men don’t eat sushi. Inte roligt. Tanken bakom är inget att bry sig om men om ett par decennier finns nio miljarder människor på jorden, som ska dela på den fisk, som fortfarande går att fiska. Det behöver man bry sig om. Där har vi ett problem, ett problem som varken marknadskrafter, fri konkurrens eller ekonomisk tillväxt löser.

Overshoot day

I år var den 19 augusti Overshoot day, det vill säga den dag, då mänskligheten förbrukat vad som borde varit jordens hela årskvot för förbrukning av naturresurser. Det skulle alltså behövas så där ett halvt jordklot till för att i längden klara av den förbrukning av naturresurser som mänskligheten faktiskt ägnar sig åt. Med den konsumtionsnivå som vi svenskar lever på (inklusive undertecknad), skulle det behövas tre jordklot. Det måste bli någon ändring på det här. Under tiden talar samtliga svenska politiska partier om ekonomisk tillväxt som den enda vägen framåt, låt vara att MP beskriver den som grön tillväxt. Men det är svårt att få tag på fler jordklot, så det är någon annan storhet i ekvationen som måste påverkas. Det finns bara en sådan storhet att välja på, själva konsumtionen eller just den ekonomiska tillväxten. Samtidigt måste mänskligheten lösa klimatfrågan och en rad andra miljöfrågor som rör haven, biologisk mångfald kemikalier, regnskogar o.s.v. Många och stora utmaningar, som inte kommer att lösas av ingenjörer, inte heller av politiker, som inte ens inser riskerna. Såg förresten att en folkpartist ägnade ett långt inlägg i SN igår åt att propagera för mer kärnkraft och framförallt för att folk inte ska rösta på MP. Han tycktes anse det viktigare att motarbeta dem som arbetar mest för miljön än att ta miljöfrågorna på allvar. Det är just sådana, oftast äldre, välbeställda män, man ska undvika att rösta på, skulle jag säga.

Bortsett från eländet, kan jag berätta att vi i Gåsinge denna sensommar kan se ovanligt många tranor. Ute på åkern igår förmiddag stod säkert hundra tranor, tillsammans med kanske lika många gäss. Jag kunde inte låta bli att vifta till med jackan, lite fräckt kanske, så att skarorna av tranor trumpetande lyfte och började cirkla runt. Ett helt fantastiskt skådespel alldeles utanför husknuten.

Pusselbit

Anders Stigebrandt är en professor i oceanografi vid Göteborgs universitet, som ägnar sig bl.a. åt att syresätta havsbotten på västkusten. En pump skickar ner syresatt vatten till botten och livsförutsättningarna blir plötsligt rimliga. Flora och fauna kommer tillbaka, algblomning avtar och fisklivet gynnas. Hans försök ser lovande ut och bör utvidgas till Östersjön, tycker han. Det tycker jag med, som inte har en aning om detta utom det jag läst i tidningen. Men det låter fantastiskt bra, även om det väl inte är hela lösningen utan en pusselbit i det allvarligt eftersatta arbetet med att rädda Östersjön. Ett pilotprojekt kan inledas runt Bornholm. På sikt kan många pumpar installeras och drivas av vindkraft. Prislappen finns där förstås men nästan inget pris är för högt för att motverka ett slutligen avdött hav runt större delen av vårt land.

Smått och stort

Med åren blir håret glesare, mitt också. Grått har det varit länge men mängden är inte densamma. Å andra sidan avtar även fåfängan med stigande ålder, så det gör väl inte så mycket. Förr, med tjockt och vågigt hår, kunde man frisera sig själv och be hustrun någon gång emellanåt att jämna till det värsta. Nu ser det tokigare ut, när man själv klipper de tunna testarna. Det vore kanske enklare att göra som i Nordkorea och anlägga kära-ledarfrisyren. Enligt de senaste riktlinjerna till folket uppmanas alla nordkoreanska män att klippa håret som den store ledaren. Sant, för det läste jag i tidningen. Intressant ideologi. En aning självkritik hos den store ledaren hade möjligen varit på sin plats, med tanke på hans fysiska företräden. Vad som händer, om man är nordkorean och inte vill klippa sig som ledaren, framgick inte av nyheterna. Men i ett land där det påstås att straffet, att bokstavligen bli levande hundmat, ingår i rättssystemet, kanske det är dumt att knysta om en så trivial sak som frisyren.

Här hemma har vi viktigare saker att bekymra oss om än frisyrer. Östersjön t.ex. Vårt vackra innanhav som vi alla runtomkring samsas om att förstöra så gott vi kan och så fort vi kan. Den moderna tidens utveckling med ständig ekonomisk tillväxt och ökande välstånd har inneburit utsläpp, nedskräpning och döda bottnar. Tillsammans har vi i de nio östersjöländerna lyckats se till att mer än 60 000 kvadratkilometermeter av Östersjöns bottnar är döda p.g.a. syrebrist. Det är en yta som är tjugo gånger större än Gotland! Vi förstör på olika sätt. Övergödning, klimatpåverkan och utsläpp av olika slag. Politiker i alla nio länderna verkar handlingsförlamade. Eller värre. Ursäkten att syrefattiga bottnar funnits länge duger verkligen inte. Läs om utvecklingen i en rapport från forskare vid Lunds Universitet.

Krasst, sa' Måns, krasse var ordet sa' Bull

Det finns en internationell konvention, som har till syfte att bevara marina resurser i Antarktis. Inom ramen för den har man bildat en organisation som kallas CCAMLR. Så långt är det väl bra. För att det inte bara ska bli snack och inga åtgärder, måste något göras. Inom CCAMLR har förslag lagts att skydda havsområden på närmare tre miljoner kvadratkilometer i Antarktis. Norge och Japan har aktivt motarbetat förslagen, vilket i min värld betyder att de länderna högaktningsfullt ski... nej jag menar struntar i miljön och bevarande av friska hav med biologisk mångfald. Skälet till att man gör det är inget annat än pengar och nationella särintressen. Vad är det för regeringar som bestämmer i de här länderna? Lite bättre blev det, när Norge och Japan åtminstone var villiga att gå med på en nedskalad kompromiss.

Tyvärr blev det inte någon kompromiss heller, inte ens en tummetott. Som om Norges och Japans motstånd inte var illa nog, finns det tre länder som är ännu värre, ännu krassare, ännu mer hänsynslösa mot miljön, nämligen Ryssland, Kina och Ukraina. De har rent av och slutligt blockerat förslagen. Bedrövligt.

Vem bryr sig?

FNs klimatpanel, IPCC har nyligen släppt en ny rapport. Vart tog debatten och diskussionen om den vägen? IPCC-rapporten är ändå ett tungt inlägg i debatten. Och slutsatserna var inte roligare eller mer positiva den här gången. Tvärtom och svaren var ännu säkrare denna gång. Politikerna tycks inte bry sig. Inte ens miljöpartister talar om rapporten. Även i media är det knäpptyst om IPCC-rapporten. Folk vill inte veta? Polarisarna smälter, havet stiger och stormarna tilltar men miljö- och klimatfrågorna verkar inte stå högt kurs. Man kan undra varför. Strutsbeteende. Håller man tyst om problemet, så finns det inte. Vi vill inte låtsas om. Då måste vi ju ändra våra beteenden. Fast någonstans läste jag att strutsen är orättvist förlöjligad, för den stoppar huvudet i sanden för att kolla sina ägg, inte för att den tror att den inte syns då. Ett naturligt beteende, något som vi människor har svårt med, när det gäller miljöfarorna.

Förresten pågår en kampanj i Örebro för folkomröstning om nolltaxa i kollektivtrafiken. Hoppas det blir ja till både folkomröstning och själva förslaget. Det vore nå’t för Gnesta också. Att det ska ta sådan tid för så gott som alla kommuner att inse fördelarna med nolltaxa. Ockelbo började väl och andra, som Kiruna och Avesta försöker. Utvecklingen kommer att gå åt det hållet, det är jag övertygad om. Vad var det nu för argument motståndarna hade, när jag senast frågade? Hmm. Jo, en nolltaxa skulle innebära onödigt åkande och bussarna skulle då utnyttjas för annat än resande. Eller nå’t.

Myrornas krig

Två tredjedelar av jordens yta är täckt av vatten. Större delen av haven anses av människan vara en fri nyttighet, som man kan göra vad man vill med. Då ägnar vi, de moderna människorna, oss åt ett havsbruk som innebär övergödning, utsläpp och föroreningar, global uppvärmning och överfiskning. Det medför allmän nedskitning utan att havsytorna stiger, att haven värms upp, att syrehalten sjunker, att försurningen tilltar och att den biologiska mångfalden hotas. Makthavare i enskilda länder motarbetar ständigt initiativ till förbättringar av havsbruket. Skälen är alltid desamma, nationella och personliga fördelar, när det gäller pengar och makt. Plastsopor vräks ut i monumentala mängder och samlas i stora “moln” ute i oceanerna. Oljeutsläpp och utsläpp av allehanda gifter skadar djurliv, natur och människor. Norrmän och japaner jagar utrotningshotade djur. Ryssar skickar trupper mot miljöaktivister och åtalar dem för sjöröveri. Östersjöländerna kan inte ens enas om att vårda sitt eget innanhav på ett vettigt sätt. Världens ledare har i decennier avsiktligt motarbetat en internationell klimatöverenskommelse. Man kan hålla på länge på det här viset.

Om man tänkte sig att jorden och mänskligheten var ett par myrstackar, som man kunde betrakta en tid och såg att myrorna började bete sig ologiskt, destruktivt och helt enkelt dumdristigt, inte vid enstaka tillfällen utan mer och mer i en ökande takt, så skulle man börja undra över vad som hänt med denna myrart. Man skulle kanske fråga sig, vilket evolutionärt budskap dessa beteenden gav. När den ena stackens individer startar myrkrig mot den andras, kan man tänka sig de vanliga krigshetsarargumenten. Vi är starka myror, som vill ha större plats och bestämma mer. Maten räcker åt oss men inte åt alla. Vi är rädda för för stacken på andra sidan vägen. O.s.v. Men när myrorna börjar en massförstörelse av den egna stacken, släpar ut äggen så att de förstörs eller äts upp, river viktiga delar av stacken eller vad man nu kan hitta på, blir frågetecknen svårare att räta ut. Det kan inte bara vara så enkelt att myrartens grundsyfte är att öka flertalet på vilken bekostnad som helst och att evolutionen missat att grundsyftet måste begränsas, när myrorna blir fler än stacken tål.

En optimist kunde tänka sig myrorna, om de hade människans överlägsna intellekt, skulle kunna övervinna evolutionens snedsprång och medmyrornas värsta idiotier, för att få stackens invånare att gemensamt verka för stackens överlevnad. Chanser och risker att det blir eller inte blir så i myrstackarna, kan var och en spekulera om.

Bara gör som hon säger!

Inte för att jag begriper mycket av, hur EU-politiken fungerar eller om lobbying och byråkrati på europanivå men det verkar i alla fall tydligt att en EU-politiker gör ordentlig nytta därnere och det är Isabella Lövin. Hårt motarbetad av Spanien och andra fiskenationer har hon lyckats få stofilerna i EU att acceptera avsevärda förbättringar, när det gäller hållbart fiske. Nu senast är det förbättringar för ålens möjligheter att överleva och bättre märkning av fisk i butiker och det är bara ett av flera framsteg. Så småningom kommer förhoppningsvis fiskekvoterna i EU att bestämmas mer på rimliga biologiska grunder, snarare än bara ekonomiska. Begränsningarna av utkast, alltså dumpning av fisk som fångats felaktigt, blev inte riktigt vad Löwin önskat men var ändå en utveckling åt rätt håll. Det finns mycket att göra åt haven och fisket. Det är bra med spetskompetens och man måste också ha förmågan att omsätta den i verkligheten. Det har Lövin. Som miljöpartist är man nöjd med sådana företrädare. Det borde andra också vara.

Rädda Östersjön någon gång då!

Stackars gamla sotsjuka Östersjön flämtar av syrebrist, övergödning och förgiftning. Ska något rejält göras någon gång?

Det skulle kosta många miljarder att rädda Östersjön, bortåt 30 så där. Men, hör och häpna, de fördelar en sådan satsning på ett friskt hav skulle ge, skulle överträffa kostnaderna. Investeringen skulle ge större intäkter än kostnader, ett överskott alltså, en vinst även i pengar. Dessutom är de nio östersjöländernas befolkningar villiga att betala mer än den totala kostnaden, låt vara att betalningsviljan är ganska snett fördelad i de olika länderna. Detta enligt en undersökning och rapport från svenska Havs- och vattenmyndigheten. Om det här stämmer, alltså om kalkylen går ihop och om berörda befolkningar vill satsa på projektet, blir den givna slutsatsen att det är hos politikerna det brister. Brist på initiativ, förmåga, samarbetsvilja och kanske kompetens. Vi måste helt enkelt rösta bättre. Östersjön blir inte bättre av jobbskatteavdrag, konstgödsel, biltrafik och Gripenplan. Inte heller blir den bättre av politiker, som kommer att ifrågasätta Havs- och vattenmyndighetens undersökning i stället för att göra något åt problemet.

Och så ska det bli intressant att läsa Steg 3-antologin Att svära i kyrkan, Tjugoen röster om evig tillväxt på en ändlig planet, där en rad kända personer medverkar, många kända för sin kompetens och sin glöd för våra miljö- och klimatproblem. Den beräknas komma ut till sommaren.

Sorglig historia

Enligt WWF är den blåfenade tonfisken akut utrotningshotad. Den reproduktiva delen av arten har p.g.a. överfiskning minskat med mer än 90 % sedan 1975. Den blåfenade tonfisken är mycket populär som sushi och sashimi i framförallt Japan. Men i stället för att begränsa fisket och försöka bevara rasen, betalar man alltmer för de exemplar som fångas. Nyligen betalade en japansk krögare motsvarande 11 miljoner kr för en blåfenad tonfisk på drygt 220 kg, vilket blir bortåt 50 000 kr per per kilo. Det verkar som om människor är villiga att betala mer och mer för att få sätta tänderna i en art som snart inte finns längre. Bortsett från det miljövidriga i överfiske i största allmänhet och politikers flathet, är dekadensen påtaglig och förskräckande.

Sopa framför egen dörr ...

En riktig och välförtjänt rallarsving får sig den svenska yrkesfiskekåren och Eskil Erlandsson i en artikel i DN idag, när Annika Jacobson och Jan Isakson förklarar vad de svenska yrkesfiskarna, särskilt räkfiskarna, håller på med och varför. En slutsats i artikeln är att denna del av fiskeflottan, den hårt subventionerade, fuskande och destruktiva svenska räkflottan, som det uttrycks i artikeln, måste minskas med åtminstone hälften. Här hemma är vi vana vid och måna om att prioritera svenska råvaror men när det gäller räkor, bör vi kanske fundera på att köpa icke svenskfångade i stället. Man kan t.ex. köpa danska räkor, så länge den svenska fiskepolitiken inte lever upp till gällande regler. De danska yrkesfiskarna lär inte vara klassens ljus i alla ämnen men de danska räkfiskarna dumpar (slänger bort och dödar i onödan) i alla fall bara 2 % av sina räkfångster, medan de svenska räkfiskarna dumpar 25 % av sina räkor och dessutom bryter mot andra förbud om fångstplatser m.m.

Mest prat om pengar och skatter

Sedan bankerna i skatteparadisen blivit uppgiftsskyldiga till svenska myndigheter, har mångmiljardbelopp börjat strömma tillbaka till Sverige. 2011 lär det ha varit fråga om 10 miljarder netto. Det faktum att vi inte längre har vare sig förmögenhetsskatt eller arvsskatt bidrar säkert. Slutsatsen blir att antalet skattesmitare – inte småfifflare alltså utan rejäla skattebedragare - bland svenska folket är mycket stort. Möjligen är det inte bara ett svenskt drag.

De svenska partiledarna debatterar vidare om skatterna. Några ska höjas, några ska sänkas, några ska införas, några ska avskaffas - skatter alltså. Partiledardebatten på tv igår handlade som vanligt mest om det och ekonomi. Röstfisket med mer pengar i plånboken lär fortsätta. Så länge jag lyssnade, var det ingen som nappade på Pagrodskys förslag att skrota premiepensionen, ett misslyckat, dyrt och tämligen meningslöst system. Skolan och vinster på välfärd togs i alla fall upp. Skolan behöver bli bättre och vinster är OK - nästan. Många miljöfrågor berördes inte alls men klimatfrågan togs upp av programledarna. Statsministern var mycket nöjd med sin klimatpolitik och berömde Sveriges fantastiska insatser. Han missade att nämna att av de 16 klimatmål vi själva satt upp för 2020, når vi med borgerlig politik två. I stället för att drastiskt minska utsläppen av växthusgaser, ökar vi dem o.s.v. Att polarisarna smälter och att vi bor vid världens mest förorenade innanhav nämnde han inte, inte nedhuggningen av regnskogarna eller världshavens nedsnuskning och utfiskning heller. Nej, varför skulle han göra det?